Första klassen i Handelsesplanadens folkskola höstterminen 1951. Hans Rosing är andra från höger i översta raden. Lärarinnan "tanten" hette Elli Hästö.

BARNDOMSMINNEN FRÅN FOLKSKOLAN

I juni 1951 fyllde jag sju år. Jag blev alltså läropliktig.

Fram till dess hade min tillvaro varit tämligen bekymmerslös. På den tiden fanns inte någon kommunal dagvård (dagis). Det fanns privata s.k. barnträdgårdar där mammorna (det var alltid mammorna som ansvarade för barnen på den tiden) kunde lämna barnen för några timmar. I närheten av vår bostad på Vasklot fanns dock ingen barnträdgård. Jag hade inga jämnåriga lekkamrater förutom min två år yngre bror. I huset fanns visserligen sex barn, men de var alla betydligt äldre än jag. De ordnade ibland aktiviteter där jag fick vara med, t.ex. en cirkusföreställning på gården där jag fick föreställa liten gubbe, skidtävlingar och liknande. De lärde mig också en del ramsor som jag fick lova att inte berätta för de äldre, t.ex. ”I ändan på en gris där växer det lingonris, i ändan på en tant där växer det likadant”. Men i övrigt förekom ingenting av sexuell natur såvitt jag kan minnas.

I dag oroar sig många för mobbning. Det ordet existerade inte när jag var barn. Företeelsen måste förstås ha existerat, men den sågs som normal, något som man inte skulle se som ett stort problem. ”Pojkar är pojkar” var inställningen. Jag var blyg och tillbakadragen och man kunde tro att jag var ett lämpligt mobbningsoffer. Jag har dock inget minne av att jag skulle ha mobbats av de äldre barnen i huset eller i skolan. Jag var väldigt snäll och kom själv aldrig ens på tanken att mobba någon trots att jag var rätt stor till växten.

I dag kan många barn läsa redan innan de börjar skolan. Så var det inte på 1950-talet. De prestationskrav som är så typiska för dagens värld fanns inte. Barn fick vara barn. Jag lärde mig läsa först i skolan. Jag kommer ihåg att vi först fick i uppgift att klippa ut bokstäver i tidningar och limma in dem i häften. När vi kunde bokstäverna fick vi börja lära oss ord och ramsor av typen ”mor ror” och ”far är rar”. Det tog tid innan jag lärde mig läsa flytande. Jag kommer ihåg hur jag försökte läsa en bok, en barnbok förstås. Jag läste en mening i gången och var nöjd när jag läst en hel sida. De första sidorna tog lång tid. Men sedan lossnade det. Jag läste slut boken i ett nafs och började se mig om efter andra böcker. I skolan kunde man låna Gösta Knutssons Pelle Svanslös -böcker, och jag läste en del av dem. En bok som fascinerade mig fanns i min mors bokhylla. Hon föreslog att jag skulle läsa Eddas resa till planeterna. Den handlade om en flicka som reste till de olika planeterna i vårt solsystem. Det var en ren sagobok. På alla planeter fanns det roliga varelser. Jag tror att den boken sådde ett frö som med tiden blev ett stort intresse för rymden.

I dagens skola finns det massor av teknologiska prylar. Tv i varje rum, projektorer av olika slag, datorer för varje elev. Varje barn har en mobil, kan använda en dator och en iPad. I början av 1950-talet fanns det bara en svart tavla och vita kritor av kalk. Vi skrev och ritade med blyertspennor på billigt papper. Jämfört med i dag var de pedagogiska hjälpmedlen extremt billiga. Ändå är jag beredd att påstå att vi lärde oss effektivare än dagens barn. Dels var kraven högre. Det ansågs t.ex. inte orimligt att vi lärde oss en mängd psalmer, sånger och dikter utantill. Dels fanns det inte så mycket annat som gjorde att vi splittrade oss. Vi tittade inte på tv, spelade inte dataspel, sände inte sms, surfade inte på nätet och dylikt.

Teckning var ett viktigt ämne. Vi ritade på billigt papper och färglade med kritor. Jag har fortfarande kvar 45 stycken teckningar som jag gjorde under mina första år i folkskolan. De är nu nästan 65 år gamla.Teckningarna är ganska uttrycksfulla för att vara gjorda av en sjuåring. De ger en uppfattning om vad och hur jag observerade min omgivning, men också om vad som fanns runt mig och skolbarnen på den tiden. Motiven är huvudsakligen hämtade från naturen, hemmet och skolan. Där finns t.ex. teckningar av blåsippa, krokus och snödroppe, man känner lätt igen skata, kråka och talgoxe. Som jag berättat i bloggen Barndomsminnen från Vasklot stod jag ofta och tittade på trafiken på järnvägen vid mina morföräldrars bostad på Vasklot. Och mycket riktigt finns det flera teckningar av lok med vagnar, liksom av fartyg och hamnen i Vasklot. En teckning föreställer huset där vi bodde när jag började skolan. Än i dag känner man igen huset på basen av teckningen.

Det som det inte finns teckningar av är också intressant. Mest påfallande är att det bland 45 bilder inte finns en enda bil. Orsaken är att vi som barn sällan hade någon närmare kontakt med bilar. Det fanns helt enkelt så få bilar i Finland 1951 att de inte utgjorde en del av den vardagliga miljön. Ingen som jag kände hade bil. Längre sträckor åkte man buss, och ännu längre tåg, annars promenerade man.

I dag skjutar de flesta föräldrar sina barn med bil till skolan eller till olika hobbies. Jag kan inte minnas att jag såg en enda elev komma till skolan i privatbil. Ännu på 1970-talet var detta ovanligt. Under alla de år jag gick i olika skolor hände det aldrig att jag fördes till skolan med bil av någon förälder eller bekant. Däremot vet jag att många elever från landsbygden kom med lokaltåg eller med buss. Bodde man i stan så cyklade man, eller ännu vanligare, man använde sina ben så som de av evolutionen blivit avsedda att användas – man gick. Det stillasittande liv som i dag oroar så många pedagoger och läkare var inte ens möjligt på den tiden. Det var inte mycket man kunde göra genom att sitta hemma. Lyssna på radion möjligen, men det fanns inga radioprogram för sjuåringar.

DEN FÖRSTA SKOLDAGEN

På den tiden började höstterminen den första september. Vårterminen slutade sista maj. Vi hade alltså hela tre månader sommarlov. Den stress och brådska och de krav på effektivitet som är vår tids drivkraft men också förbannelse existerade ännu inte.

Min mor Valdine följde med mig till skolan den första dagen. Vi tog Vasklot-bussen till torget och gick sedan de två kvarteren till Handelsesplanadens folkskola. Min lärarinna visade sig vara en korpulent medelålders dam som hette Ellie Hästö. I Finland kallade man alltid lärarinnorna ”tant”. I Sverige sade man i stället ”fröken” oberoende om damen i fråga var gift eller ogift. Min ”tant” var vänlig och jag tyckte om henne från första stund. För första gången fick vi känna hur det känns att sitta i en pulpet och lyssna på en tant. (De flesta lärarna var kvinnor). Vi fick instruktioner om vad vi skulle göra och hur vi skulle bete oss och efter någon timme var den första skoldagen slut.

Min mor hade lovat att vänta på mig i esplanaden utanför skolan. Hon hade gått i butiker och satt nu på en bänk och väntade på sin förstfödde son. Jag fann henne där och vi gick till torget och Vasklot-bussen. Vad vi talade om minns jag inte men säkerligen berättade jag vad tanten sagt och vad vi gjort.

Jag hade tagit mina första steg på lärdomens väg. Självklart hade jag ingen aning om vart stegen till slut skulle leda. Allra minst anade jag då att jag skulle vandra på lärdomens väg i nästan 25 år, och att jag själv en gång skulle stå framför svarta tavlan och under 37 år förmedla lärdom åt några tusen finlandssvenska och andra studerande.

ATT ÅKA BUSS PÅ 1950-TALET

Att börja skolan var en av de stora och spännande milstolparna i mitt liv. Men som det mesta i livet blev skolgången snart en rutin. Jag väcktes tidigt av min mor, åt smörgås och drack en mugg kakao, tog min skolväska och rusade nedför trapporna. Det var ca 300 m grusväg till busshållplatsen vid Uddnäs. Jag var alltid i god tid, ofta var där också andra som väntade på bussen.

En gång var jag i så god tid att jag såg bussen fara förbi, men i motsatt riktning, dvs mot sockerbruket. Detta gjorde den lilla gossen så överraskad, och förbryllad att han skyndade sig tillbaka hem till mamma. Han förklarade att bussen kört åt fel håll. Tydligen hade ingen lärt honom att bussen alltid åkte ut till sockerbruket för att där vända om och köra in mot stan. Mamma förklarade hur det hängde ihop för sin okunniga gosse, men för säkerhets skull slängde hon på sig en kappa, tog gossen vid handen och småsprang med honom till hållplatsen. Bussen var just i antågande när vi kom. Jag hann med och kom i tid till skolan. För övrigt tror jag att jag aldrig under min skoltid kom försent till skolan. Också senare har jag sett det som en självklar plikt att komma i tid. Det är väl ett ganska typiskt finländskt drag.

Bussen var gammal liksom de flesta fordon i Finland vid denna tid. Det mesta som byggdes sändes som en del av krigsskadeståndet till Sovjet. Vi skolelever fick bussbiljetter från skolan, dvs från staden. Vi åkte alltså gratis trots att landet var utfattigt. På den tiden fanns det alltid en person, vanligen en flicka i tonåren, i bussen som tog betalt eller kollade att man hade biljett. Hon kallades bussflicka. På tågen och spårvagnarna var det ofta en man som kallades konduktör.

Bussen skramlade iväg ut på den stenlagda vägen på Vasklot-banken. Strax innan man kom till andra sidan fanns en svängbro. Vid denna tid var den ännu i användning. Det hände någon enstaka gång när jag satt i bussen att bron var öppen för att släppa igenom en större båt. Då fick vi vänta några minuter. Förutom den rätt smala bilvägen gick det (och går fortfarande) en flitigt frekventerad järnväg på banken. Man kunde ofta se långa tågsätt med vagnar fullastade med trävaror, stockar, propsar, bräder som skulle exporteras.

Längs norra sidan av banken gick en trottoar av bräder som delvis sköt ut över själva banken. Ibland stod jag vid det höga staketet och tittade mot Sandön, Vasas simstrand och rekreationsområde, och ut mot norra stadsfjärden.

EN LÅNGPROMENAD GENOM VASA

Vid denna tid fanns bussarnas ändhållplatser inne i staden vid nedre torget. Dit kom jag följaktligen varje morgon med Vasklot-bussen. Men nu kommer en litet märklig historia. När skoldagen var slut gick jag inte till nedre torget och sökte upp bussen till Vasklot. I stället promenerade jag hela vägen hem till Holmlunds gård. Varför i all världen promenerar en sjuårig grabb i stället för att åka buss?

Jag var, som redan framgått, ett ängsligt och osäkert barn. Jag var helt enkelt rädd att ta fel buss och hamna i helt okända trakter. Detta var inget problem när jag åkte in till stan. Det fanns bara en buss att välja på. Vid nedre torget fanns det tiotals bussar. Jag kunde ännu inte läsa vad det stod på bussarna och jag var för blyg för att fråga någon. Så jag tog det säkra för det osäkra och gick hem! Också när jag lärt mig läsa fortsatte jag med detta en tid höstterminen 1951.

Som vuxen har jag åkt mycket buss. (Jag har aldrig tagit körkort). Under flera decennier fanns det gott om folk som åkte buss och följaktligen många busslinjer. Men när antalet personbilar ökade minskade kundunderlaget och man började dra in olönsamma linjer. Men jag hann som sagt åka mycket, främst i Finland men också i Sverige. Denna ängslan för att hamna på fel buss (eller tåg) har jag aldrig helt blivit av med. Jag har alltid noga kollat att den buss jag stiger på faktiskt far dit jag ska. Denna ängslan har också manifesterat sig i mina drömmar. En ofta återkommande dröm har varit att jag stigit på en buss som sedan fört mig till en helt okänd trakt. Jag stiger av och vet inte var jag är, inte hur jag skall ta mig därifrån. Min hjärna har skapat en mängd varianter på detta tema. I verkligheten har jag aldrig stigit på fel buss, fel tåg, eller fel spårvagn.

Låt oss nu följa en sjuårig gosses vandring i september 1951.

Skoldagen är slut och barnen strömmar ut på skolgården. De går ut genom porten till Handelsesplanaden. Utom en. Låt oss kalla honom Hans. Med skolväskan på ryggen går han över skolgården och ut genom porten till Rådhusgatan. Han passerar hörnet av Fredsgatan. På vardera sidan av gatan ser han nu ödetomter. Minnen av bombningarna under kriget. Här har flera hus brunnit ner. Men kriget bekymrar inte unge Hans. Det slutade ju för hela sju år sedan. Han fortsätter mot Vasaesplanaden, går förbi det ståtliga hus som kallas Vasaborg. Han vet förstås inte att det byggdes år 1912 och att det då var ytterst modernt med elektricitet, rinnande vatten etc. Han noterar de stora bokstäverna i hörnet. Han försöker läsa vad det står KAFFE KOMPANIET.

Nu sneddar han över gatan, där trafiken är obetydlig, trots att det är mitt i stan, och går mot det massiva stadshuset. När han passerar det sydliga hörnet noterar han den vackra reliefen som förkunnar att Vasa grundades 1606 av Karl IX. De korta benen bär honom nu förbi Trefaldighetskyrkan mot ännu en ståtlig, men betydligt nyare byggnad, Finlands bank. Han stannar en stund och tittar på asfalteringsarbetena vid banken. Sedan går han längs Hovrättsesplanaden ner mot stranden. På högra sidan har han trähus i två våningar, med trädgårdar, men på vänstra större stenhus. Han går i egna tankar utan att närmare reflektera över den mycket vackra hovrättsbyggnaden som dominerar den stora Hovrättsparken.

Björkar, lindar och lönnar har redan börjat tappa sina blad. De ligger i drivor som Hans sparkar till ibland där han går ner mot Vasklot-banken. Snart är han ute på banken. Han kastar en förströdd blick mot inre hamnen, den s.k. ångbåtshamnen. Där ligger en bogserbåt och en liten passagerarbåt. Vid svängbron stannar han en stund och tittar på en man som sitter med två metspön nere vid broöppningen. Sedan fortsätter vandringen. Han passerar avtagsvägen till Sandön. Längs den bron ligger ännu en rad motorbåtar. De är alla byggda i trä, ett miljövänligt material som finns i överflöd i Finland. Föga anar Hans att han skall få uppleva en revolution när det gäller båtbyggande, att båtar i trä snart skall bli kuriositeter. Föga anar han att hans egen far skall bli en av de första i Vasa som köper en plastbåt och att han själv skall köra plastbåtar i större delen av sitt liv.

Så är Hans äntligen framme vid Uddnäs där han i morse steg på bussen. Han viker in på Uddnäsvägen och skyndar på stegen. På högra sidan finns ett antal egnahemshus, sedan Backmans lilla mjölkbutik, avtagsvägen till Segelpaviljongen, där hans föräldrar och morföräldrar tillbringat mången glad afton. På andra sidan ligger ett förfallet torp. Där bor en barnrik zigenarfamilj som heter Nyppeli. Så har det i alla fall sagts honom. Han går förbi Byskatas ”kråkslott”. Här delar sig vägen. En väg går ner mot stranden och mot den finska segelföreningen. Den andra, som är föga mer än en grusad stig går till Holmlunds gård. Just innan han kommer fram passerar han en vattenfylls grop som helt enkelt kallas ”gropen”. Här började man gräva grunden för ett hus, men så kom krigen och svåra tider. Gropen är kvar men det skall dröja innan här byggs ett hus.

Jag är hemma, ännu en skoldag är förbi.

Denna artikel ingick i Vasabladet 29.1 2017.

HUR MÅNGA BORDE VI VARA?

Senaste år föddes drygt 52 000 barn i vårt land. Men under samma tid avled drygt 53 000 personer. Folkmängden i vårt land minskade med andra ord med omkring 1 000 personer. Men på grund av inflyttning ökade folkmängden i alla fall med omkring 13 000 personer.

Är den låga nativiteten något att oroa sig för? Borde våra kvinnor uppmuntras att föda fler barn? Knappast. Det viktiga är att varje barn är välkommet och får allt det som vi i dag förväntar oss: god och gratis utbildning, god och billig hälsovård, en bostad utan mögel och gifter i luften, hälsosam mat till rimligt pris, ett stimulerande jobb med rimlig lön, möjlighet till en berikande fritid och en trygg ålderdom. Och vi skall inte glömma en ren, mångsidig, artrik natur och skärgård.

Detta är ingen liten beställning. Endast en minoritet av världens befolkning kan i dag leva ett sådant liv. Varje individ behöver betydande resurser och producerar stora mängder avfall. Ju fler människor det finns i ett land desto större blir belastningen på resurserna och naturen. Någon gång i slutet av sommaren i år kommer vi igen att få läsa att mänskligheten redan konsumerat resurser som teoretiskt motsvarar ett och ett halvt jordklot. Ur det perspektivet är vi med vår låga folkökning bland de minst skyldiga.

Sverige har en högre nativitet, men framför allt har svenskarna under åratal tagit emot stora mängder invandrare, inte minst från Finland. Hela 1600 000 medborgare i Sverige är födda utomlands. (Den största gruppen är förstås finländarna, men bland invandrarna finns människor från nästan alla världens konfliktområden.) Att Sverige nyligen passerade tiomiljonerstrecket beror alltså inte på att svenskorna föder massor av barn utan på inflyttningen.

Hur många invånare borde vi då ha? Finns det något optimalt antal? En sak är i alla fall säker. Evig tillväxt är en omöjlighet. Tillväxten kan säkert pågå ännu många decennier, kanske något århundrade, men någon gång kommer taket emot. Finns det då viktiga fördelar med ständig folkökning? Nej, 5,5 – 6 miljoner är en optimal folkmängd för vårt land, med tanke på våra resurser. Somliga anser att vi redan är för många.

I dag ökar världens befolkning med närmare 200 000 munnar. I morgon ökar vi med samma mängd, i övermorgon lika många, och så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Visserligen har nativiteten sjunkit kraftigt sedan 1960-talet då överbefolkningen för första gången blev hett nyhetsstoff, men något slut på tillväxten är ännu inte inom synhåll. I dag bor det ca 7 300 000 000 människor på denna planet. Om 30 år är vi i värsta fall 10 miljarder. Ofattbara siffror.

För 50 år sedan, när världens befolkning var mindre än hälften av dagens, var en mängd experter och politiker mycket oroliga. Överbefolkning sågs då som det största globala problemet. I mängder av undersökningar ”bevisade” experter av olika slag att jorden inte längre kan försörja de ständigt växande skarorna. I dag vet vi att de hade fel, men problemet kvarstår. Hur många borde vi vara?

I dag oroar sig många politiker, paradoxalt nog, för att det föds alltför få barn. I några få länder, t.ex. i Ryssland och Japan, har antalet invånare redan minskat. I mitten av 1990-talet hade Ryssland ca 150 miljoner invånare, i dag är de knappt 144 miljoner. Japans befolkning har sedan 2010 minskat med nästan 1%. För att en befolkning skall vara konstant måste födelsetalet i snitt vara 2,1 barn per kvinna. Inom EU ligger vi en bra bit under detta värde. EU:s befolkning kommer alltså att minska om vi inte har en betydande invandring.

Statistiken visar att födelsetalen varierar vilt inom olika länder och regioner. I Asien har t.ex. Indien, som tävlar med Kina om den tvivelaktiga äran att vara jordens folkrikaste stat, fortfarande, trots massor av kampanjer för barnbegränsning, en alltför hög nativitet. I Kina infördes en ettbarnspolitik som snabbt bromsade ökningen. Nu vill politikerna luckra upp denna politik. Situationen är värst i Afrika som ännu för 50 år sedan var rätt glest befolkat. Nu är antalet afrikaner över en miljard. Mängden unga kvinnor är stor och experterna fruktar att Afrikas befolkning kommer att fördubblas relativt snabbt. Folkökningen förvärrar de enorma problem denna råvarurika världsdel står inför. Att några miljoner flyr undan krig, våld, förföljelse och fattigdom till Europa är utan betydelse för att minska fattigdomen, våldet och trycket på naturresurserna.

Hans Rosing

Samhällsfilosof