Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.
VEM BEHÖVER RÄDDAS?
Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?
Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof
SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM
Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.
Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.
Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.
Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.
För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.
Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).
T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.
Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.
UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)
Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.
Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?
Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.
Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.
söndag 11 juli 2010
onsdag 7 juli 2010
KAPITEL 8. NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Otaliga är de författare som fantiserat om hur den första kontakten med en extraterrester civilisation kommer att ske. Otaliga är likaså de människor som sedan 1950-talet trott att utomjordingar i s.k. UFOs sedan länge besökt vår planet och studerat oss utan att ta officiell kontakt. Somliga har t.o.m., i likhet med Rauni-Leena Luukanen, trott att världens ledande vetenskapsmän och politiker har kontakt med utomjordingar utan att berätta om detta. De tror på en global konspiration av en elit som döljer sanningen för massorna. Själv har jag sedan 1960-talet argumenterat mot tron på flygande tefat. Jag har hävdat att ufona är olika naturliga fenomen eller felaktiga, feltolkade observationer. Det är frågan om ett slags folklig vidskepelse av samma typ som de gamla tron på tomtar och troll eller något modernare på andar, spöken och gastar, eller den ännu modernare tron på parapsykologi.
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)
NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN
Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.
Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.
Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.
Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.
Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.
”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”
”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”
Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”
Datorn svarade inte.
Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.
Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”
Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”
Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.
Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.
Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.
”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.
”Heejj, hej!”
Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.
”Hej på dej du!”
Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.
”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”
Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”
Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)