HAR VÄXTHUSEFFEKTEN BLIVIT UPPSKJUTEN?

EN NORMAL VINTER?

De som oroar sig över den globala uppvärmningen, den s.k. växthuseffekten, måste känna sig lyckliga denna vinter. Vi har fått snö, is och köld i så hög grad att meteorologerna talar om en normal finsk vinter. En normal vinter?! Har växthuseffekten blivit uppskjuten? Redan för 30 år sedan hävdade klimatforskarna att utsläppen av koldioxid och metan orsakar en allt snabbare uppvärmning. Och snabbast skulle uppvärmningen vara i de nordliga områdena, dvs bl.a. hos oss. Vi borde få allt varmare vintrar, inte normala.

Jag vill gärna tro på sakkunskapen, men ännu mer tror jag på mina egna ögon. Genom mitt fönster ser jag stora snödrivor, isen är 30 cm tjock och termometern kryper på nätterna ner mot -10º. I slutet av mars månad i den varmaste delen av vårt land! Hur kan det komma sig? Mängden växthusgaser har ökat i hundra år. Den globala uppvärmninen borde följa efter, enligt forskarnas teorier. Skall vi tro att detta är den sista normala vintern, eller kan vi vänta oss likadana vintrar också i fortsättningen? Hur stämmer detta i så fall med växthusteorin och modellerna? I nyheterna hör jag att solfläckarna har nått ett minimum. Enligt klimatexperterna har detta nästan ingen inverkan på jordens temperatur, men kan vi lita på det? Är det rent av, dystra tanke, möjligt att vi, som några få forskare menar, går mot kallare tider?
Som hobbyodlare säger jag inte nej tack till litet mera värme. Senaste sommar var tyvärr speciellt eländig. Hälften av mina tomater hann inte mogna därför att augusti var så kall. Detta år ser inte ut att bli varmare. Vad är förklaringen, eller bortförklaringen, till att prognoserna tycks ha fel i allt högre grad? Kan det trots allt vara så att klimatskeptikerna har rätt? Vad skall en stackars lekman tro egentligen? Kan det vara så att meteorologerna förstår det globala klimatet lika dåligt som ekonomerna förstår den globala ekonomin? Deras prognoser tycks vara lika opålitliga.

Eftersom jag är väl medveten om hur opålitlig mediernas rapportering är brukar jag samla artiklar om frågor som intresserar mig för att kunna jämföra vad som sägs och händer under olika år. Jag har sålunda samlat på mig en ganska tjock bunt artiklar, debattinlägg och notiser om växthuseffekten. De är ytterst intressant läsning.

REDAN FÖR TRETTIO ÅR SEDAN SLOG FORSKARNA LARM

Jag har t.ex. sparat en lång artikel som ingick i Scientific American i april 1989, sidorna 18-26, dvs för ganska jämnt 30 år sedan. (Jag skriver detta i slutet av mars 2009). Artikeln är skriven av två klimatologer (klimatforskare) R.A. Houghton och G.M. Woodwell. De betonar att det råder stor enighet bland klimatologerna om de resultat som beskrivs i artikeln. Redan för 30 år sedan varnade alltså klimatologerna i starka ordalag för global uppvärmning.
Jag redogör i korthet för innehållet. Artikeln börjar helt dramatiskt med orden: ”The world is warming.” Sedan sägs att klimatzonerna drar sig norrut, glaciärerna smälter och havsnivån stiger. Alla dessa varningar är välkänt för den som följt med under de senaste åren. Det har upprepats om och om igen t.ex. i massor av stort uppslagna tidningsartiklar. Houghton och Woodwell skriver att starka bevis (strong evidence) för global uppvärmning blev tillgängliga år 1988. Före det fanns det tydligen inga sådana starka bevis. Det starkaste beviset är, skriver de, temperaturmätningar ”from around the world” samlade av NASA. Enligt NASA:s analys har jordens medeltemperatur, säger de, stigit med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan 1860. Den största ökningen har skett under det senaste decenniet (alltså 1980-talet), skriver de.
I dag har vi statistik för de 30 år som gått sedan artikeln skrevs. De visar på en svagt uppåtgående trend fram till 1998, som var ett mycket varmt år. Men under de senaste tretton åren har jordens medeltemperatur inte ökat. Intressant är att titta på den tid när artikeln skrevs, dvs 1980-talet. Faktum är att temperaturen ökade rätt kraftigt fram till det år när artikeln publicerades, men sedan sjönk den så att 1989, 1993 och 1994 var ovanligt kalla år.
Det intressantaste är författarnas prognoser. Hur bra stämmer de? Svaret är att de stämmer mycket dåligt. De är rent ut sagt åt skogen. Författarna menar att temperaturen kommer att stiga med mellan 2 och 3 grader fram till år 2030. Hittills har den de facto stigit med ca en tiondedel av det lägre värder! Av speciellt intresse för oss i Norden är hur det går med våra vintrar. Effekten kommer att vara speciellt stor här, förutspår författarna. Man kan förvänta att vintertemperaturerna stiger med det dubbla, dvs 4 - 6 grader, ”more than twice the world average”. Var och en som bor i detta kalla land vet att ingen sådan uppvärmning skett. Förra vintern var ovanligt varm, men sommaren var i stället ovanligt kall så att det som helhet blev ett kallt år. I år har vi hittills inte sett något av uppvärmningen. De senaste nätterna har jag uppmätt -13, -15 och -12 grader i Västanfjärd, dvs i Finlands varmaste del. Det har sannerligen inte varit någon varm vinter.

Den som vill resonera logiskt måste vara noga med att skilja mellan fakta och teorier. Fakta får vi genom direkta mätningar och observationer. Teorierna är konstruktioner avsedda att förklara fakta. Som regel är fakta pålitliga, speciellt om de kontrolleras och bekräftas av andra forskare. Vi kan alltså på det stora hela lita på mätningarna av temperaturer, koldioxidhalter, vattennivåer osv. Jag garderar mig dock med att säga ”på det stora hela” därför att misstag kan ske, men speciellt därför att en del data ges av automater, alltså utan att någon människa direkt avläser en mätare. Det har flera gånger visat sig att sådana automater gett felaktiga mätvärden. (Se t.ex. Nature 3.5 2007 och 29.5 2008).
På det stora hela tycks dock alla vara eniga om mätvärdena. De visar dels att jordens medeltemperatur faktiskt ökat med omkring 0.7 grader under 1900-talet samt att mängden koldioxid i atmosfären ökat kraftigt. Orsaken till koldioxiden är uppenbar: människan. Därom råder inga tvivel. Men vad är förklaringen till den globala uppvärmningen? Det ligger nära till hands att tro att ökad mängd koldioxid orsakar ett varmare klimat. Koldioxiden fungerar, populärt uttryckt, som glaset i ett växthus. Därav namnet växthuseffekt. Men detta är en teori, en möjlig förklaring till uppvärmningen, inte ett observerbart faktum. (Metan är också en växthusgas och antas bidra till uppvärmningen). Om teorin är riktig så innebär den att det är människan som orsakar det mesta av den uppmätta klimatförändringen. Den har alltså inte, som alla tidigare, större och mindre klimatförändringar naturliga orsaker. T.ex. Hufvudstadsbladet har i många stora artiklar hävdat att människan är grundorsaken. Den 30.12 2006 kunde man läsa ”Människan skyldig till uppvärmningen” och på ett dubbelt uppslag 3.2 2007 ”Människan bakom jordens uppvärmning”. Påståendena baserar sig på FN:s klimatpanels IPCC:s rapporter.
Teorin säger att när mängden koldioxid i atmosfären ökar så ökar också jordens temperatur. Man bör självklart beakta att det är frågan om medeltemperatur för hela jorden. Variationerna mellan olika platser kan vara stora. Stämmer denna teori? Detta är den stora frågan i klimatdebatten. Houghton och Woodwell skrev redan 1989 att det finnns en ovanligt stor enighet bland klimatologerna (an unusually powerful consensus) om att teorin stämmer.
SVÅRIGHETER FÖR TEORIN

Det finns dock problem. I en stor artikel i Vasabladet 28.1 2007 kunde man i en FNB-artikel läsa: ”Flera studier visar att det sällan tycks finnas något direkt samband mellan temperaturer och koldioxidhalter”. Det är frågan om studier av jordens klimat under äldre tider. Om studierna hade visat att ökad koldioxidhalt alltid följs av uppvärmning skulle teorin praktiskt taget ha varit bevisad. Men något sådant samband har paleoklimatologerna (de som studerar klimatet under äldre tider) inte funnit. Detta har dock inte fått majoriteten av klimatologer att tvivla på att koldioxiden och därmed människan denna gång är orsaken.

Houghton och Woodwell krävde 1989 att politikerna snabbt vidtar åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. Så har, som bekant inte skett. I stället har de hela tiden ökat, inte minst därför att den ekonomiska tillväxten i Asien, och främst i jätterikena Kina och Indien, varit snabb. Kina har nu gått förbi USA när det gäller utsläpp av koldioxid. Om mer koldioxid ger mer värme borde temperaturen ha fortsatt att öka under detta århundrade. Det har den inte gjort. Jarl Ahlbeck har i en mängd artiklar påpekat detta, senast i Åbo Underrättelser 18.3 2009. Han skriver: ”Under de tretton senaste åren har den globala medeltemperaturen alltså förblivit oförändrad.” (Mera om Ahlbeck kan man läsa på min blogg 31.1 2008)
Fakta säger alltså att medeltemperaturen inte ökat på 13 år, medan koldioxidhalten ökat mer än väntat. Teorin säger att medeltemperaturen borde ha ökat. Det måste finnas ett (eller flera) fel någonstans – men var? Temperaturen steg mest under 1990-talet när koldioxidhalten var betydligt längre än i dag. Under detta decennium, när koldioxiden nått rekordnivåer, har temperaturen inte stigit alls. År 2008 borde ha varit mycket varmt, men faktum är att det var 0.21 grad kallare än år 1998, det hittills varmaste året. Det var i själva verket det kallaste sedan 2000. Som orsak till detta anger klimatologerna ett väderfenomen över Stilla havet kallat La Nina. Men La Nina har avtagit så detta år borde bli varmare än förra året. För ett år sedan förklarade den meteorologiska organisationen WMO att de närmaste fem åren blir rekordheta. Det blir ytterst intressant att se om prognosen stämmer. Om den inte gör det måste t.o.m. den mest ”gröna” klimatolog inse att teorin är i allvarliga svårigheter. Om den däremot stämmer torde skeptikerna, inklusive Jarl Ahlbeck, erkänna att de haft fel. Vi kan bara vänta och se.
En faktor som kan påverka slutsatserna är den globala depression som slog till med full kraft senaste höst. Den leder till lägre utsläpp av koldioxid, som enligt teorin, borde inverka avkylande. Men om depressionen blir kortvarig, ett år eller två, så torde effekten på klimatet (om den existerar) bli alltför liten för att vara mätbar.

Som vi sett hävdade Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att det råder stor enighet bland klimatologerna. Men inte ens i dag är alla forskare övertygade om att teorin stämmer. Det finns en betydande mängd forskare som ställer sig skeptiska. Som en kuriositet kan nämnas att klimatologen James Annan har utmanat ett antal skeptiker att slå vad om teorin. De flesta har avböjt, men 2005 gick två ryska forskare, Maschnich och Bashkirtsev, med på ett vad om 10 000 dollar. Ryssarna hävdar att den globala temperaturen styrs av solens aktivitet, som minskar och enligt deras teori medför att klimatet blir kallare. De har kommit överens att jämföra perioden 1998-2003 med perioden 2012-2017. Enligt Annan kommer det att vara varmare under den senare perioden. Enligt ryssarna blir det tvärtom. Tyvärr måste vi vänta till 2018 innan vadet avgörs och vi får veta vem som kammar hem de 10 000. Själv misstänker jag (hoppas jag) att det i varje fall inte är kallare under den senare perioden. Min kristallkula säger att vi kan ha en temperaturökning på 0.1 – 0.2 grader under den senare perioden.

VARFÖR ÄR GRÖNLAND INTE GRÖNT?

För 15 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive Finland, täckt av ett mer än kilometertjockt islager. För ca 10 000 år sedan blev jorden varmare och isen började smälta. Men på Grönland stannade istäcket, av någon anledning, kvar. Isen på ”den gröna ön” är allså en kvarleva från senaste istid. Nu oroar sig många för att uppvärmningen skall leda till att isen smälter. Varför oroar de sig? Grönland är enormt stort, omkring sex gånger så stort som Finland. Om isen smälter får ön ett klimat liknande norra Finlands, dvs Grönland blir verkligen en grön ö med enorma utrymmen för växter och djur, och förstås för människor.
I Vasabladet 5.4 2006 läser vi följande rubrik: ”Grönlands glaciärer smälter alarmerande fort”, och i Hufvudstadsbladet 6.2 2008 ”Grönlands isar går kanske inte att rädda”. Varför är det viktigt att rädda isar och glaciärer som är kvar efter istiden? Det skäl som alltid betonas är att isarna binder enorma mängder vatten och om detta frigörs kommer världshaven att stiga, vilket i sin tur orsakar väldiga problem för alla städer som ligger vid havet. De blir helt enkelt översvämmade.
Hur mycket kommer världshaven att stiga och hur snabbt? På Grönland finns ca 3 miljoner kubikkilometer is. Om denna omvandlas till vatten och sprids ut över världshavens yta anses den stiga med 6-7 meter. Det är i varje fall en siffa som ofta anges och den torde vara av rätt storleksordning. Däremot har forskarna tydligen ingen aning om hur snabbt detta kan ske. Ofta sägs det att havsytan kommer att stiga med 1-2 cm i året. Som vi har sett ansåg Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att ”See level is rising”. Jag har ingen statistik på hur mycket den stigit under dessa 30 år. I vårt land motverkas detta förstås av landhöjningen som varit ca 50 cm i Österbotten under min livstid. Där jag rodde som barn går man i dag torrskodd. En stigande havsnivå torde, p.g.a. landhöjningen inte bli något problem hos oss. För dem som likt en del holländare varit dumma nog att bo under havsnivån, skyddade av väldiga vallar, blir det förstås ett stort problem.
I en lång artikel i Nature 17.4 2008 intervjuas några forskare som studerar isen på Grönland. I artikeln sägs att de bästa modeller man har är hårt pressade (are stretched) för att förklara det som redan hänt, utan att alls tänka på vad som kommer att hända. Olika rapporter anger att avsmältningen kan ta från några tiotal år till 300 år. Och sedan finns förstås möjligheten att det går som på 1920-talet. Då ökade temperaturen med över två grader och avsmältningen likaså. Ett exempel är en glaciär med det tungvrickande namnet Kangerdlugssuaq. Den drog sig tillbaka 10 km och förlorade 70 kvadratkilometer av sin areal. Men sedan följde en kallare period som varat till slutet av 1900-talet. Tillsvidare är allt vi har spekulationer. Vi kan bara vänta och se.
Här kan nämnas att en del klimatologer befarat att nordpolens isar snart kommer att smälta helt under sommaren. År 2007, som var ovanligt varmt, hade istäcket krympt till ca 4 miljoner kvadratkilometer, det minsta sedan mätningarna börjat. Några forskare trodde att nordpolen kunde bli helt isfri sommaren 2008. Så gick det dock inte. Det blev ett kallt år och istäcket stannade vid 4.5 miljoner kvadratkilometer. Med min kristallkula förutspår jag att istäcket stannar vid 5 miljoner kvadatkilometer innevarande år. I höst får vi veta.
Man kunde tro att om det blir varmare vid nordpolen så går det likadant vid sydpolen. Så har tillsvidare inte skett. Varför?

HUR GÅR DET FÖR FINLAND?

Ovan betonade jag att den som vill tänka logiskt noga måste skilja mellan fakta och teorier. Lika viktigt är att skilja mellan prediktioner och prognoser. På den punkten syndas det väldigt ofta. Med en prediktion menas en förutsägelse som baseras på en teori. Om teorin är sann så kommer prediktionen också att stämma. Om prediktionen trots allt inte stämmer så är teorin illa ute. En prognos däremot baseras främst på statistiska data. Den kan inte direkt härledas från teorin. Det finns ingen direkt logisk koppling mellan teori och prognos. Vanligen gör man en matematisk modell på de data man har och extrapolerar från den, dvs man beräknar vad modellen ger för data för framtiden. Ekonomiska prognoser t.ex. görs vanligen på det sättet. De teorier ekonomerna arbetarmed är alltför lösa och obestämda för att man skall kunna göra prediktioner, och när man för prediktioner så stämmer de vanligen inte.
Det bör alltså betonas att klimatologerna gör prognoser, inte prediktioner. Det finns ingen tillräckligt exakt klimatteori för att prediktioner skall vara möjliga. Prognoser är alltid mer eller mindre osäkra. Det brukar klimatologerna också påpeka.
Låt oss se på ett helt konkret exempel. Jag har antecknat tidpunkten för islossningen vid vår stuga i Västanfjärd under de senaste 13 åren. Från år 1996 till 2002 ser datumen ut såhär: År 1996 försvann isen så sent som 1.5. Alla andra år har den gått i april, dvs 25, 24, 18, 12, 14, 13 april. Vi ser en klar trend att islossningen sker allt tidigare. Om vi gör en prognos på basen av dessa data får vi en förutsägelse att isen från 2002 framåt går allt tidigare, dvs i början av april. Men den prognosen stämmer inte. År 2003 skedde det först 28.4, 2004 försvann den 17.4. Däremot stämmer år 2005 med 14.4 och 2007 med 4.4 och 2008 med öppet vatten praktiskt taget hela vintern bättre. I år är isen tjock ännu i slutet av mars. Den kommer antagligen att försvinna först i slutet av april. Vi ser alltså en svag tendens till tidigare islossning, men med mycket stor variation. Det enda vi säkert kan utläsa är att klimatet under de senaste tretton åren varierat. Att på basen av dessa siffror göra prognoser t.ex. tio år framåt är meningslöst. Det kan hända att isen ligger till 1.5 eller att havet är öppet hela vintern.
Klimatologerna drar sig dock inte för att göra tämligen tvärsäkra prognoser långt fram i tiden. Den 16.10 år 2005 skrev Hbl ”Finland blir varmare”. Som källa hade man professor Timothy Carter vid Finlands miljöcenral. Vi får mer regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö. Det stämde bra med vintern 2008 men inte alls med denna vinter. Carter gav en mycket vid osäkerhetsmaginal. Regnmängden ökar från 6 – 37 %, temperaturen stiger för att i snitt vara 2.4 – 7.4 grader högre i slutet av århundradet. I Vbl kunde man 24.2 2006 läsa följande rubrik ”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi”. Prognosen var hämtad från IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Och Hbl rapporterade 26.8 2008 att ”Klimatförändring drabbar Finland snabbt.” Rapporten härstammade från FNB som i sin tur baserade sig på en utredning av Statens tekniska forskningscenral. Enligt rapporten blir vintrarna varmare och regnigare medan somrarna blir torrare och soligare.
Läsaren bör lägga märke till att prognoserna ofta talar om vad som sker mycket långt in i framtiden, t.ex. i slutet av detta århundrade. Varför? Det är riskfritt! Det är ingen risk att forskarna får äta upp sina ord. I slutet av århundradet är prognoserna för länge sedan glömda och forskarna döda. Om man däremot gör en prognos t.ex. tio år framåt så kan det visa sig att man hade fullständigt fel. En sådan prognos skulle vi ha nytta av, men om den inte slår in märker vi det. Förtroendet för forskaren minskar och man kan börja tvivla på den bakomliggande teorin.

Jag repeterar: Det är ett faktum att klimatet blivit ca 0.7 grader varmare under 1900-talet. Också hos oss har det blivit något varmare. Men det är inte ett faktum att det beror på människans utsläpp av koldioxid. Detta är en teori. Dessutom finns det en mängd varianter av teorin. Somliga säger att uppvärmningen huvudsakligen beror på människan. Andra, t.ex. Jarl Ahlbeck, säger att en mindre del beror på människan, men att det mest är andra orsakar som ligger bakom. Vidare är det ett faktum att temperaturen inte stigit så som prognoserna utlovat under de senaste tretton åren. Detta borde försvaga tilltron till koldioxid som den viktigaste orsaken.

POLITISERAD VETENSKAP

I dagens värld är vetenskapen mer politiserad än någonsin tidigare. Det betyder dels att forskarna försöker påverka politikerna och allmänheten och dels att de i sitt arbete påverkas av sina politiska ideal och värderingar. Detta är en utveckling som de högsta beslutsfattarna medvetet drivit på för att få största möjliga nytta av forskningen. De forskare som kan visa de nyttigaste resultaten får anslag, de andra blir utan eller får minskande anslag. I dagens forskning gäller det alltså att visa upp sig så mycket som möjligt. Biologin har länge, och med rätta, fått stort utrymme i medierna och stora anslag. Klimatologi har däremot varit en undanskymd, föga ”mediasexig” vetenskap. Men i och med att politiker och allmänhet börjat oroa sig för klimatet har klimatologin under det senaste decenniet fått mycket stor uppmärksamhet. Det i sin tur betyder resurser och anslag, mera personal, högre status. Det ligger alltså i klimatforskarnas eget intresse att folk fortsätter att oroa sig för klimatet.
Är de då oärliga? Blåser de upp riskerna för en katastrof? På den första frågan är svaret nej. Som vi sett har en viss uppvärmning skett. Mängden växthusgaser har ökat kraftigt. Det finns grund för en viss oro. Men samtidigt kan det vara så att folk som redan är oroade över miljöförstörelsen söker sig just till områden som klimatologin. De är alltså ideologiskt benägna att oroa sig. De tror att den nuvarande utvecklingen är skadlig, borde ändras. Detta kan påverka deras forskning så att de omedvetet väljer att betona det som stöder deras ideologi medan de glömmer, ignorerar, är blinda för det som talar emot. De ignorerar t.ex. att ingen uppvärmning skett under mer än ett decennium, eller så bortförklarar de det som en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. De är ovilliga att beakta att teorin kan vara felaktig eller åtminstone delvis felaktig, dvs att människans inverkan kan vara mindre än de tror, eller kanske t.o.m. önskar.
I prognoserna sägs ofta att konsekvenserna av en uppvärmning kan vara katastrofala. Varför? Är det klimat vi har just nu alltså idealiskt? Är all förändring illa? I en mening är svaret ja. Dagens globala kultur är anpassad till det klimat vi haft under låt oss säga ett sekel. Varje avvikelse kommer därför att orsaka skador någonstans. Men förändringar brukar sällan vara enbart negativa. Som jag ovan betonat är det ett faktum att jorden under de senaste hundra åren blivit nästan en grad varmare. Har detta varit skadligt? Var det bättre förr när det var något kallare? Vi som bor här i norr tycker nog inte det. Få av oss vill ha kallare vintrar, och ännu färre vill ha kallare somrar. Som alltid finns det vinnare och förlorare. Vi tillhör vinnarna. Hittills tycks vi mycket väl ha kunnat anpassa oss till förändringen.
Men anta att IPCC:s värsta scenarium förverkligas, att temperaturen stiger med ca 6 grader under detta århundrade. Det skulle betyda att temperaturen stiger lika snabbt under ett enda decennium som på ett sekel tidigare. Detta vore verkligen en katastrof. Nu har det snart gått ett decennium av detta århundrade och temperaturen har inte ens stigit med 0.1 grad. För mig förefaller det värsta scenariet så otroligt att det kan uteslutas. Det bästa scenariet enligt IPCC har varierat från 1.4 till ca 2 grader. Det kan vi säkerligen leva med. Det skulle betyda en ökning av ca 0.2 grader per decennium. För oss i norden vore detta t.o.m. bättre än att klimatet skulle återgå t.ex. till sådant det var på 1800-talet.

SVENSKARNA SOM MORALISKT FÖREDÖME

Ett typiskt drag i den svenska kulturen är att man vill framstå som ett moraliskt föredöme för andra. Olof Palme fördömde ofta USA, försvarade palestinierna. Sverige har tagit emot bortåt en miljon invandrare och flyktingar. Landet har en rigorös alkoholpolitik. (Men tillåter som enda EU-land snus). Sverige har som första land infört förbud mot sexköp osv. Det är därför logiskt att svenskarna också gått i spetsen när det gäller miljöskydd och att skära ner utsläppen av koldioxid.
Journalisten Hedda Biström skrev i Hbl 7.12 år 2008 att klimatdebatten i Sverige är mycket hårdare och fränare än i Finland. En del svenska forskare målar, skriver hon, upp skräckscenarier som får vår miljörörelse att verka lam. Hon hänvisar bl.a. till en artikel i Dagens Nyheter 1.12 2008 och i Ny Teknik samma dag. Redan den 18.4 samma år kunde man i Vbl läsa en FNB-artikel om att svenska forskare slår larm (i Sverige varnar man inte, man slår larm) om att klimatet förändras snabbare och allvarligare än vad IPCC räknat med. Johan Rockström, chef för Stockholms Environmental Institute, är en ledande gestalt bland de forskare som är mycket oroade.
Vad är det då som oroar dem? Vet de inte att temperaturen inte stigit under tretton år? De hävdar att havens förmåga att ta upp koldioxid minskar. De hävdar också att ökad mängd koldioxid i vattnet leder till försurning som i sin tur skadar livet i haven. Vidare oroar de sig för att den eviga tjälen (permafrosten) börjar smälta när temperaturen stiger. Detta i sin tur leder till att stora mängder metan, som också är en växthusgas, frigörs. Vi kan sålunda, menar de, få en accelererande temperaturökning. De rekommenderar därför att industriländerna minskar sina utsläpp med 70% redan fram till 2020.
Det låter skrämmande. Men hur troligt är det? Tidigare skrämde man med att temperaturen ökar. Nu har den stampat på stället i över tio år. Det kan få folk att lugna ner sig och tro att klimatförändringen inte är så farlig. Alltså måste man hitta något annat att skrämma med. För några år sedan kunde man använda Golfströmmen. Man oroade sig för att den kunde försvagas eller ändra riktning, vilket skulle ha gett oss ett kallare klimat. Men det hotet har man nu tydligen övergett. Att permafrosten smälter är inte ett nytt scenarium, men något man kan ta till för att hålla oron vid liv. Att världshaven blir surare p.g.a. koldioxid är däremot, åtminstone för mig, något nytt. Vi får se om den teorin kommer att ersätta teorin om stark global uppvärmning.

P.S. Detta är ett så spännande och intressant tema att jag säkert får anledning att återkomma till det i framtida bloggar – såvitt hälsan står mig bi. I slutet av detta år ordnar FN en stor klimatkonferens i Köpenhamn. Vi får se vad som händer där. Jag förutspår en eldfängd debatt.

SVAR PÅ NÅGRA KOMMENTARER TILL MINA BLOGGAR

I allmänhet får jag inga kommentarer till mina bloggar, men ibland har någon läsare en fundering av något slag. Jag är glad för alla kommentarer, också kritiska. Ett tack alltså till alla er som har skrivit ner något budskap. Vanligen krävs inget svar från min sida och jag har inte heller svarat. Men självklart läser jag alla kommentarer och tar till mig eventuell ktitik.

Jag sitter nu i mitt arbetsrum på vår sommastuga, eller snarare andra bostad, och tittar ut över ett grått och fuktigt vinterlandskap. Våren är på kommande, men än är det snö och isen ligger tjock. För en stund var jag och kollade mina gäddsaxar, men som väntat fick jag ingen fångst. Gäddorna här i viken har minskat kraftigt efter att spinnfisket blev fritt. Folk utifrån har plockat bort våra gäddor.

Eftersom jag har gott om tid denna marssöndag skall jag svara på några kommentarer. Inte så mycket av artighet utan därför att jag är road av att tänka kring olika slags frågor och problem. Många av er kommer med intressanta tankar som jag spinner vidare på. En del av kommentarerna är från senaste år. Men bättre ett sent svar än inget alls, eller hur? Dessutom är de frågor jag behandlar i allmänhet nästan tidlösa. Jag är ju trots allt yrkesfilosof!

SVAR TILL HANNES NYKÄNEN
Hannes Nykänen, som liksom jag är professionell filosof, har en lång kommentar om min syn på vetenskapen 25.9 2008. Vi tycks vara oeniga när det gäller det H.N. kallar ”fantasterier inom vetenskapen”. Han menar att en del naturvetare i dag lägger fram ”horribla” teorier och kommer med ”vilkan smörja som helst”. Tyvärr ger han inget exempel. Själv ser jag inget problem här. Jag är alltså djupt oenig med H.N. Jag anser att det som är fantasteri under en tid kan vara en trivial sanning under en annan tid, och förstås tvärtom. Likaså anser jag att frågan om begriplighet är relativ. Det som var obegripligt förr kan vara begripligt i dag och tvärtom. Jag bör förstås ge några exempel.
I dag betraktas Darwins evolutionsteori som en trivial sanning. Men när han publicerade den 1859 ansågs den allmänt utanför kretsen av fackmän (men också av vissa fackmän) som absurd, rena smörjan. Darwin hånades för att ”anse att människan härstammade från aporna”. När några forskare på 1700-talet påstod att jorden är miljoner år gammal betraktades de som dårar. När de La Mettrie under samma tid påstod att människan ”är en maskin” brändes hans bok på bål i Paris. Den fördömdes på det häftigaste t.o.m. i Uppsala. På den tiden var det faktiskt en horribel teori, en lära som stred mot allt sunt förnuft.
Från 1900-talet finns det många exempel på ”fantasterier” som blivit verklighet. I går såg jag i tv en dansk forskare som berättade hur hon stoppat ljuset. Idén att man kan stoppa en ljusstråle var rena smörjan för inte så länge sedan. Kvantfysiken har gjort mycket möjligt som förr stred mot allt sunt förnuft, t.ex. att en partikel rör sig från punkt A till B utan att röra sig i rummet mellan dem, eller att en händelse här på jorden är synkronisead med en händelse långt ut i rymden. Företeelsen kallas entangelment och strider mot allt sunt förnuft.
Strängteorin har det länge forskats om. Somliga ser den som ett fantasteri, andra som den slutliga lösningen av materiens gåta. Teorien är inte testbar och därmed inte vetenskaplig i en sträng mening, men jag tycker definitivt inte att den är ”smörja”. Ännu mer fantastisk är teorin om multipla universa. Den är definitivt inte testbar, men jag tycker den är värd att utforska. Såvitt jag förstår är det tänkbart att det faktiskt finns andra universa. Det finns t.o.m. en del argument för att så är fallet.
Jag tycker det är fel att stämpla en del idéer som ”horribla” eller som ”smörja”. Många idéer, i själva verket största delen visar sig med tiden vara felaktiga. Men det är här som den vetenskapliga metoden kommer in. Den gallrar i det långa loppet bort de felaktiga teorierna. När man studerar t.ex. vetenskapen under 1900-talet finner man att en enorm mängd teorier har gallrats bort. De var en gång hett omdiskuterade men motbevisades eller avfärdades på grunda av brist på bevis. På 1960-talet fick teorin om polyvattnet en kort tid stor uppmärksamhet. Några forskare hävdade att de upptäckt en ny typ av vatten. Deras resultat kunde inte upprepas. I dag kommer ingen längre ihåg polyvattnet. Lika har det gått med en teori baserad på homeopati om att vatten kan präglas, ha ett slags minne. En erkänd fransk forskare stack ut nacken och hade experimentella bevis för teorin. Andra lyckades inte upprepa experimentet och teorin glömdes bort. På samma sätt gick det när några forskare påstod sig kunna åstadkomma fusion vid rumstemperatur. Enligt gällande teorier kan fusion ske endast vid enormt hög temperatur och vid högt tryck. Forskarna har länge arbetat för att konstruera kraftverk enligt denna princip. Att fusion skulle kunna ske vid rumstemperatur var allså absurt. Till de mer absurda teorier som diskuterades hörde den berömda engelska astrofysikern Fred Hoyles åsikt att pandemier på jorden kan orsakas av virus som kommer från rymden. En engelsman vid namn Sheldrake framlade för många år sen en teori om morfologiska fält. Den avfärdades, på goda grunder. Han torde dock fortfarande försvara den. Till denna kategori kan man också räkna alla försök att bevisa telepati, psykokinesi, prekognition osv.
Det är inte fel, dumt, horribelt etc att lägga fram fantastiska teorier. Att göra det kallas kreativitet. Däremot vore det ett stort fel att låta bli att testa dem kritiskt. Utan kritiska test blir vetenskapen blott en religion eller science fiction. Den vetenskapliga metoden sållar agnarna från vetet.

SVAR TILL SAMU
En läsare med signaturen Samu kommer 14.6 2008 med en kort kommentar till en av mina bloggar om religion. Han påpekar att det är frustrerande att argumentera med troende. Han har förstås rätt. Jag har mer erfarenhet än de flesta inom det området eftersom jag deltagit i åtskilliga debatter som på ett eller annat sätt gäller religion. Flera av min bloggar handlar om religion. Se 27.1, 29.2, 5.3, 9.5, 24.5, 28.9, 11.12 2008.
Själv förlorade jag min barnatro och blev ateist när jag var ca 15 år gammal. Det var väl ett uttryck för att jag började tänka självständigt och kritiskt. Det är något som jag inte tänker sluta med förrän jag blir senil (vilket kanske inte dröjer särskilt länge).
I mitt svar till Nykänen protesterar jag mot att han kallar en del vetenskapliga spekulationer horribla, smörja och fantasterier. Dessa ord kan däremot, menar jag, gott tillämpas på de flesta religioner. Tron på helvetet är, enligt min mening, horribel. Tron på livet efter döden, paradiset etc för de som tror, men inte för de otrogna, är definitivt fantasteri. Och arvssynden tycker jag är smörja.
Egentligen har jag ingenting emot vår statskyrka. Det kan tyckas konstigt att en ateist tycker bra om en kyrka och följer med vad som händer inom den. Jag känner många troende och präster som är högst sympatiska människor. Kyrkan gör mycket för gamla, fattiga och de som har det svårt. Jag beundade ärkebiskop John Vikström därför att han ibland kritiserade makthavarna. Jag tycker m.a.o. att vi har en bra statskyrka.
Man kan då undra varför jag inte är medlem. Jag var medlem i min ungdom. Jag blev konfirmerad (fast jag egentligen inte ville). Jag gifte mig i kyrkan. Men sedan beslöt jag att det är oärligt av mig att vara medlem i en institution vars grundvalar jag anser vara horribla, fantasteri och smörja, för att använda Nykänens förolämpande termer. Jag har levat ett mycket gott liv som ateist och kommer att dö som ateist. I det avseendet är jag i gott sällskap med de filosofer som jag beundrar mest som t.ex. Aristoteles, Demokritos, Lucretius, la Mettrie, Hume, Comte, Mill, Russell, Einstein och Popper.
Själv har jag dock varit noga med att respektera de troende. Jag är ingen kämpande ateist som t.ex. Richard Dawkins. (Se min blogg 9.5 2008). I stället vill jag ha saklig debatt som tar fram för och nackdelar. Det är viktigt att inse att man inte blir religiös p.g.a. förnuftiga skäl. Religion är alltid en fråga om känslor och behov, inte om förnuft. Jag är en hängiven anhängare av trosfrihet. Låt var och en bli salig på sin tro. Men jag är också intresserad av religionen som socialt och psykologiskt fenomen. Varför är religioner så allmänna? Varför är så många troende? Det finns forskning på det området som är intressant.
Här kan jag nämna att jag inte känner någon sympati för katolicismen. Den är alldeles för konservativ för min smak. Än mindre har jag någon sympati för islam. Det är en alldeles för auktoritär religion. Jag har läst Koranen, men upplevde den som obehaglig, framför allt därför att det hela tiden upprepas att de otrogna skall brinna i helvetet. Jag avskyr att bli slängd i helvetet bara därför att jag inte kan tro så som det står i någon gammal skrift att jag måste tro.

SVAR TILL PIERRE GILLY OCH SIGNATUREN QUOD LICET
Min blogg om Georgienkriget i augusti 2008 belönades med hela två, men tyvärr mycket korta kommentarer. Journalisten Pierre Gilly skrev 29.8 att Georgien startade kriget genom att skjuta ihjäl ryska soldater. Vidare menar han att anfallet mot Irak var oprovocerat. Om jag förstår honom rätt menar han att Bushs angepp mot Irak var oberättigat därför att Saddam inte hade provocerat USA, medan Medvedevs anfall mot Georgien var berättigat därför att georgierna hade provocerat ryssarna.
Quod Licet uppmanar mig 14.10 kort och gott att penetrera orsakerna till kriget i Georgien. Det är lätt att svara på den uppmaningen. Jag har rätt grundligt satt mig in i bakgrunden. Det är lätt för mig eftersom jag följt med utvecklingen i Ryssland, men också i Sovjet ända sedan jag började intressera mig för världspolitik på det revolutionära 1960-talet. Jag har läst grundliga analyser av många experter, t.ex. Storbritanniens utrikesminister David Miliband i Hbl 22.8, Yrsa Grüne Hbl 21.8, forskare Stefan Forss i Hbl 9.9 och den svenska kaukasienexperten Svante Cornell i Vbl 16.8. I dag nästan ett år efter kriget ser jag inga skäl att ändra den analys jag gjorde i min blogg. Snarare har det som hänt bekräftat min analys. De många ouppklarade morden på undersökande journalister i Ryssland bekräftar den analys jag gjorde. Grundorsaken är rysk nationalism och strävan att återfå den ställning som supermakt man hade under sovjettiden. Jag anser att denna strävan är mycket oroväckande därför att Ryssland i praktiken är en enpartistat på samma sätt som Sovjet. Någon intern kritik av den typ som finns i t.ex. USA eller Israel tillåts inte existera i Putins Ryssland.
Sedan några ord om Pierre Gillys analyser. Han har under många år fått artiklar om världspolitik, och då uttryckligen om USA:s utrikespolitik, publicerade i Vasabladet. Jag brukar med intresse läsa hans syn på händelserna, inte för att jag delar den, uan för att lära känna en helt annan ideologi än min egen. Gillys åsiker känner jag endast från hans artiklar i Vbl. Kanske skriver han om annat i andra tidningar. Men i Vbl tycks han enbart skriva om USA eller Israel och då i mycket kritiska ordalag. Jag har också skrivit mycket om USA och Israel men jag har visat stor förståelse för deras politik. Vi tycks vara djupt oeniga. Tydligen står vi ideologiskt i motsatta ringhörnor.
Min ideologi är enkel. Jag tror på demokrati och yttrandefrihet. Jag ställer upp och försvarar alla dem som kämpar för att göra världen litet mera demokratisk och för att människorna överallt fritt skall få säga sin åsikt. Jag har ofta sagt att USA gjort mer än någon annan stat för att nå detta mål. Ingen har förnekat detta. Såvitt jag vet har varken Sovjet eller Ryssland någonsin krigat för att skapa demokrati och yttranderihet. I dag har Irak demokrati och yttrandefrihet, tack vare Bush, och trots hårt motstånd på många håll.

SVAR TILL ZEBBCE OM TIDSAXELN
13.11 -08 kommenterar signaturen Zebbce min artikel om Einstein 28.9. Tyvärr är hans inlägg mycket kort och jag förstår nog inte riktigt vad han menar. Han skriver t.ex. att tiden är konstant och att all tid existerar samtidigt. Att säga ”all tid existerar samtidigt” är en logisk orimlighet. Tiden existerar inte vid någon given tidpunkt utan den flyter. Nuet blir ständigt förflutet och framtiden blir nu för att bli förfluten. Själv sällar jag mig till de filosofer som hävdar att tid i sig inte existerar. Newton antog existensen av en absolut tid, men också detta är ett misstag. Det vi kallar tid är en följd av att vi lever i en värld som ständigt förändras. Det som egentligen existerar är alltså förändringen. Men för att beskriva denna behöver vi begreppet tid. Genom detta kan vi ange när en viss förändring inträffade i relation till någon given utgångstid. Denna kan vara nuet eller t.ex. en godtycklig nollpunkt eller universums begynnelse för 13 miljarder år sedan (enligt dagens forskning).
Här invänder någon kanske att Einstein bevisade att tiden i sig existerar genom att skapa begreppet rumtid. Men det är pecis tvärtom. Han bevisade att tiden i sig inte existerar. Det som faktiskt existerar är en odelbar helhet som vi kan kalla förändring. Världen förändras ständigt, men denna förändrig är olika beroende på hur det som förändras rör sig. Tiden går fortare eller långsammare beroende på hur något förändras. För en ljuspartikel, en foton, går tiden inte alls. Den förändras inte i tiden, men i stället förändras den i rummet. All dess ”förändringsladdning” går åt till rumsförändringen.
Alla kroppar har samma ”förändringsladdning” eller, annorlunda uttryckt, rör sig med samma hastighet, den fundamenala hastigheten i universum, dvs ljushastigheten. Men då måste man noga komma ihåg att de rör sig i rumtiden, inte enbart i rummet eller enbart i tiden. Jag anser att begreppet ”förändringsladdning” är mer talande än bara hastighet. Allt har samma laddning. Det är en fundamental naturkonstant. Men den gäller rumtiden. Allt förändras med samma hastighet i rumtiden. Om tiden står stilla i systemet A så går hela laddningen åt till rörelse i rummet. Om i stället A står stilla i rummet så går hela laddningen åt till att A rör sig i tiden. Vi människor rör oss ganska långsamt i rummet, men i stället rör vi oss mycket snabbt i tiden. Tiden flyger iväg som vi säger.
Tiden flyger också iväg för mig. Jag började skriva dessa svar på morgonen, men nu är klockan strax halv sju och det börjar skymma ute i vårnatten. Jag har förstås gjort mycket annat än skrivit i dag. Bl.a. har jag varit ut på isen tre gånger, satt eld i spisen flera gånger etc.
Tiden är ett fascinerande begrepp. Det vi talar om här är fysikalisk tid. Psykologisk tid är något annat.

SVAR TILL SIGNATUREN BEE ATUS
Tack för din hälsning. Roligt att du läser min blogg som du säger ”silloin tällöin”. Jag hoppas jag har fler fiskspråkiga läsare. Jag anses skriva en god och lättläst svenska. Några av mina artiklar har t.o.m. tagits med i läroböcker i finska. Det är kanske inte så konstigt eftersom jag jobbat som lärare nästan hela mitt yrkesverksamma liv, dvs 37 år. Innan dess gav jag flera år privatlektioner, både i finska och svenska. Däremot har jag aldrig skrivit artiklar på finska.

SVAR TILL KRISTOFFER WINTER
Hej Kristoffer, tack för din vänliga kommentar 24.2 -09. Jag tycker själv att Thoreau är en intressant person. Hans samhällskritik är träffande och den gäller lika mycket, eller snarare, ännu mera i dag. (Se min blogg 9.2). Hans bok Walden är väl värd att läsa för den som är natur- och miljöintresserad. Men jag tyckte att den var väldigt ojämn. Han strävar att skriva ett vackert och träffande språk med massor av metaforer. Men ibland går det till överdrift. Jag läste boken i korta doser. Annars tröttnar man. En del avsnitt var mest högstämt, vackert klingande nonsens. I varje fall har han haft stort inflytande.
Du menar att motivet för Bushs angrepp på Irak inte i främsta hand var idealism, dvs att störta vår tids värsta diktator, införa demokrati och yttrandefrihet och befria kurderna från Saddam, ”kemiske Ali” och andra onda människor och eliminera eventuella massförstörelsevapen och därmed ett potentiellt hot mot USA. Du menar att det viktigaste motivet var kapitalistisk girighet.
Mitt svar är att demokrati och kapitalism inte alls utesluter varandra. Snarare är det väl tvärtom. Demokrati betyder ju valfrihet och den skall rimligen gälla också inom det ekonomiska området. Visserligen kan man ha kapitalism utan demokrati. Kina är ett lysande, eller snarare sorgligt, exempel på detta. Men man kan knappast ha demokrati utan kapitalism. Något sådant land finns såvitt jag vet inte. T.ex. på Kuba finns ingen kapitalism alls, men inte heller någon demokrati. Däremot nog jämlikhet. Alla är lika fattiga. Men jag anser att det är bättre att ha demokrati och en viss ekonomisk ojämlikhet än jämlikhet utan demokrati.
I dag har Irak, tack vare Bush, demokrati, yttrandefrihet och kapitalism. Under Saddam hade Irakierna inte ens kapitalism. Däremot drog många kapitalister utomlands stor nytta av Saddams styre. Korruptionen var en självklarhet i alla affärer.

Nu är klockan strax sju. Jag skall titta på Tanssii tähtien kanssa. Det är ett sällsynt fint underhållningsprogram.

MILJÖFILOSOFI V: NÄR, VAR, VARFÖR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

NATURFILOSOFI V: NÄR, VARFÖR OCH HUR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

(Tidigare föreläsningar i denna serie har ingått 26.1, 29.1, 9.2 och 28.2.)
INNEHÅLL:
Det började på 1700-talet
Miljöskydd på Mauritius
Tragedier på Saint Vincent och Tasmanien
Varningar för klimatförändring
Ekonomin viktigare än miljön
Miljövård i andra kulturer?

DET BÖRJADE PÅ 1700-TALET

Man får ofta läsa att tanken på att skydda miljön, den gröna rörelsen, startade i början av 1960-talet, och att det som satte bollen i rullning var den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (1962). Carson slog larm om de på den tiden mycket använda s.k. miljögifterna, av vilka DDT är mest känt. DDT kom i allmänt bruk under 1950-talet för bekämpning av skadliga småkryp, t.ex. insekter och myror. Carson kunde genom omfattande forskning visa att DDT inte bara dödade skadliga småkryp utan också större djur, t.ex. fåglar som åt de förgiftade krypen.
Också i Finland användes DDT allmänt under 1950- och 1960-talet. Det fanns att köpa i butikerna i pappaskar. När man klämde på asken sprutade det ut ett vitt moln av gift. Jag kommer t.ex. ihåg att en min morbror sprutade DDT på myror, ettergaddar, som han avskydde, vid vår sommarstuga. Det blev vita fläckar i gräsmattan där alla småkryp dog.
Under 1960-talet blev det allt tydligare att en rad kemiska ämnen, som allmänt användes inom industri och jordbruk, hade skadliga bieffekter på djurvärlden. Förutom DDT fick kvicksilver stor uppmärksamhet. PCB användes allmänt inom industrin. Bly och asbest hörde till de ämnen som användes bekymmerslöst. Bly blandades i bensinen för att få bilmotorerna att gå jämnare och asbest tillverkades som stora skivor och användes inom byggnadsindustrin bl.a. som eldfast material.
Man kunde därför tro att miljöskyddet existerat i endast ca 50 år. Så är det dock inte. Det har faktiskt funnits lagar för miljöskydd i ca 200 år. Den moderna gröna rörelsen uppstod visserligen på 1960-talet, men tanken att skydda värdefull natur genom lagstiftning uppstod i Europa på 1700-talet.

Människan har alltid utnyttjat naturen för att fylla sina behov. I det avseendet är hon precis likadan som alla andra levande organismer. Alla arter tenderar att föröka sig så långt som naturens resurser det medger. Finns det mycket mat så ökar antalet individer. Finns det litet mat så ökar dödligheten. Detta är naturens järnhårda lag. Människan kan inte upphäva lagen, men hon kan i viss mån kringgå den genom att utnyttja naturen effektivare än någon annan art. Detta är möjligt med teknikens hjälp, och tekniken är i sin tur möjlig p.g.a. att människan i ett avseende är långt överlägsen alla andra djur. Hon är mycket intelligent.

Låt oss i tanken förflytta oss till 1700-talet. Européerna håller på att ta makten över hela planeten. Europeiska segelfartyg färdas över alla världens hav. Eldvapnen gör européerna överlägsna alla andra kulturer. I en rad stater har man bildat handelskompanier för att bedriva handel, eller helt enkelt ta, röva, exploatera, sådana varor som kan ge god vinst på den växande europeiska marknaden. Adeln och borgerskapet blir allt rikare och söker exotiska varor för att markera sin status. Efterfrågade är t.ex. kinesiskt porslin, kryddor från Indien, möbler och prydnadsföremål av exotiska trädslag, och förstås guld och silver. En mängd tropiska öar tas redan på 1500-talet över av de europeiska kolonialmakterna, främst av Frankrike, England, Holland och Portugal. Från öarna hämtar man främst dyrbara träslag. Klimatet på öarna är idealiskt för odling av många eftertraktade grödor, t.ex. sockerrör. Européerna driver undan den endogena befolkningen och startar odlingar. De för med sig djur som grisar, får och getter, och förstås hundar och katter - och råttor.

MILJÖSKYDD PÅ MAURITIUS

På de väldiga kontinenterna märks människans framfart än så länge, med några undantag, knappast alls. Men på en ö som endast är några tusen kvadatkilometer stor blir effekterna av att hugga ner skogar, odla upp marken, släppa ut främmande djur osv snart tydliga. Den lilla ön Mauritius, ca 2000 km2, som ligger nära Madagaskar i södra delen av Indiska oceanen, blev en av de första där man stiftade miljölagar för att skydda den känsliga naturen. De första européer som kom till Mauritius var portugiser. Ön övertogs av holländarna 1598. Dessa var framför allt intresserade av de värdefulla träslag, t.ex. ebenholts som fanns på ön. På de områden, som var lätta att komma åt, högg de ner skogarna för att transportera virket till Europa där det användes för fina möbler och prydnadsföremål. Därefter förlorade holländarna intresset för ön som blev bas för sjörövare tills Frankrike ockuperade den 1721. Då var såren efter holländarnas exploatering tydliga.
Frankrike var vid denna tid den ledande stormakten i Europa, militärt, ekonomiskt och vetenskapligt. Att vetenskapen hade en stark ställning var speciellt viktigt ur miljösynvinkel. Vi är inne i det som historikerna brukar kalla upplysningstiden. De franska forskarna hade ett brinnande intresse för naturen. Ett sådant intresse fanns för övrigt i hela Europa, också uppe i Sverige där Carl Linné småningom blev världsberömd för sina klassificeringar av växter och djur. Forskarna var inte ute efter att göra goda affärer utan efter att få veta så mycket om möjligt om den enorma rikedomen av exotiska växter och djur som man tidigare inte haft en aning om. Man kan inte studera en natur som är skövlad. Forskarna ville bevara naturen och de lobbade, ofta framgångsrikt, för att den ursprungliga naturen borde skyddas.
Till detta motiv, det vetenskapliga intresset, vetgirigheten kom ett mer filosofiskt motiv. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat Jean Jacques Roussau och hans naturromantik. Han var ett extemt uttryck för en allmän trend inom Europas bildade klasser på 1700-talet. I de beskrivningar av fjärran kulturer som upptäcksresandena förde med sig utmålades ursprungsbefolkningen och naturen i ett romantiskt skimmer. Människorna var ofördärvade av civilisation, de levde ett naturligt liv, ofta nakna, i en natur som sågs som ett paradis. Uppfödda med den urgamla myten om Edens lustgård tyckte sig många bildade européer nu ha upptäckt människor som levde i ett sådant ursprungligt paradis. Det sågs som självklart att man måste göra sitt bästa för att skydda dessa miljöer.
Mot dessa idealistiska argumment stod som alltid i Europas historia det ekonomiska. Strävan att bli rik, kapitalismen om man så vill, var en stark drivkraft i 1700-talets Europa, som ju höll på att industrialiseras i snabb takt. För kapitalisterna var de exotiska öarna enbart en källa till råvaror som kunde ge sagolika vinster. Handeln och exploateringen sköttes av handelskompanier. Dessa behövde emellertid tekniskt, matematiskt, vetenskapligt och medicinskt utbildad personal. Dessa experter, av vilka en stor del var skeppsläkare med stort intresse för växter och djur, använde sitt inflytande för att påverka politikerna och kapitalisterna, dvs de som fattade besluten. De betonade att skövling visserligen kunde ge en kortsiktig vinst, men att det på lång sikt lönade sig med vad vi i dag skulle kalla en ”hållbar utveckling”. Man borde framför allt skydda skogen därför att den förhindrade erosion och uttorkning och var en förutsättning för djur och för odling av grödor som kunde ge god vinst.
Naturforskarna (ofta kallade naturalister) lobbade, (för att använda ännu en modern term), aktivt för att få politikerna att stifta miljölagar på hotade öar. I Frankrike var denna lobbyverksamhet speciellt intensiv, ofta inspirerad av Rousseau och hans idealisering av naturen. Men också t.ex. Voltaire idealiserade främmande kulturer. Fransmännen blev sålunda föregångare när det gällde att skydda naturen genom lagstiftning, och Mauritius blev platsen där förändringen började. Sedan följde andra länder och andra platser efter.
År 1767 blev en man vid namn Pierre Poivre utnämnd till guvernör över Mauritius. Han var starkt påverkad av vetenskapen och naturromantiken och anställde naturalister för att skapa en hållbar utveckling på ön. Dels ville han skydda naturen, men dels också dra nytta av den. En av hans medarbetare var en berömd botanist Philibert Commerson som bl.a. studerat för Carl Linné. Commerson hade tidigare bl.a. följt med på en världsomsegling. På denna åtföljdes han av sin hustru Jeanne Baret, som därmed blev den första kvinna som seglade jorden runt. Kvinnor var inte välkomna ombord på denna tid, men Commerson hade löst problemet genom att klä ut sin hustru till manlig betjänt. När bedrägeriet avslöjades var det för sent att sätta henne i land.
Speciellt intressant är att de franska forskarna ansåg att skogsskövlingen påverkade klimatet på ön. De menade att skogen hindrade uttorkning och gav ett mer balanserat klimat. Dessutom orsakade skövlingen, som alltid, erosion. Det viktigaste var därför att skydda speciellt känsliga skogsområden. För detta ändamål stiftades 1769 ett antal miljölagar. Sålunda bestämdes att 25% av ytan skulle reserveras för skog. Framför allt skulle skogen skyddas på bergssluttningar för att hindra erosion. Skövlade områden skulle planteras med ny skog. All skog inom ca 200 meter från stränder och vattendrag skulle skyddas. På Mauritius byggdes fabriker bl.a. för framställning av socker och färgen indigo. Man införde lagar för att hindra nedsmutsning av vattendrag från dessa fabriker. Slutligen infördes regler för att hindra överfiske.
Dessa miljölagar är av samma typ som man i många länder infört under senare delen av 1900-talet. Man kan sannerligen säga att fransmännen på Mauritius var före sin tid. I dag är Mauritius en självständig stat med ca en miljon invånare. Många av de skyddade områdena på ön härstammar från de franska upplysta naturalisternas initiativ på 1700-talet.

TRAGEDIER PÅ SAINT VINCENT OCH TASMANIEN

Det var inte bara på Mauritius som lagar för naturskydd stiftades under senare delen av 1700-talet. På en ö blir följderna av skogsskövling snabbt tydliga, och det fanns många tropiska öar som exploaterades hårt vid denna tid. En av dem var Tobago i Karibiska havet. Den är betydligt mindre än Mauritius, endast ca 300 km2, och styrdes vid denna tid av engelsmännen. Redan 1764 bestämdes att en betydande del av skogen på ön skulle skyddas. Det viktigaste skälet var att forskarna fruktade att skogsskövling påverkade det lokala klimatet. En av de mest energiska naturalisterna var Stephen Hales. Han och hans kolleger pekade på Jamaika och Barbados som varnande exempel. På dessa öar hade skogen huggits ned på stora områden för att ge rum för plantager. Följden blev, som alltid, erosion. Häftiga skyfall sköljde ut jorden i vattendragen. Men dessutom menade forskarna att skövlingen minskade mängden regn. Den ledde alltså till ett torrare lokalt klimat.
Naturalisterna hade förstås inte alltid framgång i sina försök att skydda naturen och urbefolkningen ”vildarna” på öarna. De kortsiktiga ekonomiska intressena var ibland starkare. Ön Saint Vincent, 345 km2, ligger inte långt ifrån Tobago. Den engelska botanisten Alexander Anderson ville skydda öns arter, klimat, urbefolkning och idylliska natur. Men här segrade de kortsiktiga ekonomiska intressena. På 1790-talet drevs de ursprungliga invånarna bort och deras kultur utplånades.
På den lilla ön Saint Helena i södra Atlanten vidtogs inte heller några effektiva åtgärder för att skydda den ursprungliga naturen. För att ha mat för sjöfarare som fyllde på sina förråd vid ön importerades husdjur som snabbt förökade sig och förstörde den ursprungliga naturen. Ön upptäcktes av portugiserna 1501 och redan i slutet av 1500-talet förstörde stora flockar av getter en stor del av floran och faunan. Skogarna höggs ner, matjorden sköljdes ut i vattendrag och ut i havet. Ön var en av de första som drabbades av grov miljöförstörelse.
Under 1800-talet blev Storbritannien, tack vare sin militära överlägsenhet till sjöss, inte bara den viktigaste kolonialmakten, utan också världshistoriens största imperium. Landet skaffade sig också en ledande roll inom forskningen. Charles Darwin revolutionerade naturforskningen genom sin bok Om arternas uppkomst 1859. Forskarna ägnade stort intresse åt effekterna av människans ingrepp i naturen. Det fanns självklart också ekonomiska motiv bakom detta intresse. Det gällde att på lång sikt ha ekonomisk nytta av kolonierna och att hålla de ursprungliga invånarna lugna. Detta gällde speciellt Indien, som inte bara var ett jättestort område med rika naturresurser, utan också hade en stor befolkning. Mellan 1860 och 1870 stiftades en rad lagar för moderlandet och för kolonierna i avsikt att skydda viktiga skogsområden, men också en mängd utrotningshotade arter, speciellt fåglar.
Än en gång spelade en ö en central roll. Tasmanien, söder om Australien, är en ö på hela 65 000 km2. Ön användes som straffkoloni fram till 1853. Tre år senare fick den en egen regering. Men då hade urbefolkningen, tasmanierna, redan nästan helt utrotats. Den sista av denna gamla stenålderskultur dog 1876. Också många av de endogena djurarterna som emun och pungvargen höll på att utrotas. År 1860 lyckades forskarna få till stånd en lag som skyddade de endogena fåglarna på ön.

VARNINGAR FÖR KLIMATFÖRÄNDRING

Indien var Storbritanniens viktigaste koloni. Det var en enorm kontinent med stora naturrikedomar och med en befolkning på ca 180 miljoner år 1800. Under 1800-talet drabbades landet upprepade gånger av svår torka som gjorde att stora delar av skörden förstördes. Så skedde mellan åren 1835 och 1839, i början av 1860-talet och 1877 och 1878. Torkan ledde till stigande matpriser som de fattiga inte hade råd med och följden blev massvält, och oundvikligen hungerkravaller. Forskarna hade redan länge hävdat att det fanns ett samband mellan skogen och klimatet. När stora skogar huggs ner torkar marken lättare ut och regnmängden minskar, hävdade de. I en rapport från 1852 varnade de myndigheterna för att om de inte satte stopp för skövlingen av skog så skulle klimatet påverkas med torka, misslyckade skördar och social oro som följd.
Myndigheterna och det brittiska ostindiska kompaniet, som gjorde stora vinster i handeln på Indien, lyssnade på forskarna och utvecklade ett system för hållbar användning av skogarna. Detta system togs under senare delen av 1800-talet i bruk i andra brittiska kolonier.
I mitten av 1800-talet oroade sig några forskare t.o.m. för att människan kunde ändra jordens klimat, inte bara i vissa begränsade regioner, utan globalt. Redan 1858 lade en forskare J.S. Wilson fram en rapport för the British Association for the Advancement of Science där han varnade för att människan påverkade atmosfärens sammansättning. I dag varnas ständigt för den ökande mängden koldioxid i atmosfären, men Wilson oroade sig för att proportionerna mellan syre och kolsyra (carbonic acid) i atmosfären höll på att ändras. Detta kunde, menade han, leda till att atmosfären blev olämplig för människan. Det kunde i sin tur medföra att det blev omöjligt för människan att fortsätta som invånare på jorden. Människan kunde orsaka sin egen undergång!
Vid denna tid kände forskarna till flera arter som nyligen utrotats, t.ex. dronten (dodon) på Mauritius och uroxen i Europa. Man visste också att många arter snabbt minskade i antal. Därför var tanken att också människan kunde dö ut inte längre helt främmande. Detta blev så mycket mera tänkvärt som Darwins evolutionsteori förutsatte att det var normalt att arter dog ut.
Det fanns alltså en betydande oro över utvecklingen, främst bland naturalisterna, under mitten av 1800-talet. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat en av dessa, amerikanen Thoreau, rätt utförligt. ”En genomgång av källorna visar,” skriver den svenske idéhistorikern Sverker Sörlin, ”att oron för människans förhållande till naturen inte var en angelägenhet för amerikaner enbart. Under hela 1800-talet publicerades i Europa arbeten som behandlade skogarnas tillstånd, klimatförändring, översvämningar, hot mot arter och landskapstyper.” (Världens ordning, 2004, s. 531)

Ur modern synvinkel förefaller det något löjligt att en del forskare t.o.m. oroade sig för mänsklighetens undergång. Vid denna tid var hela världens befolkning ungenfär lika stor som Kinas befolkning i dag. De väldiga regnskogarna i Sydamerika, Afrika och Asien var ännu endast naggade i kanterna. I de stora urskogarna levde ännu många stammar och kulturer som aldrig varit i kontakt med någon högkultur. Stora delar av världen var ännu vita fläckar på kartan. De vilda djuren levde fortfarande rätt ostörda av människan inom stora områden. Ur modern synvinkel var miljöproblemen fortfarande marginella. Men för den som levde och kände till vad som skedde i mitten av 1800-talet såg det annorlunda ut. Skogar höggs ner, industrialiseringen var i full gång, folk flyttade in i växande städer som aldrig förr, allt fler vattendrag och sjöar smutsades ner av avfall, miljön blev allt bullrigare.

EKONOMIN VIKTIGARE ÄN MILJÖN

Samtidigt som naturalisterna varnade för miljöförstörelsen och krävde miljölagar pågick en allt snabbare ekonomisk tillväxt. Den drevs av en rå och oreglerad kapitalism, som gjorde några få mycket rika, men skapade arméer av fattiga arbetare. Ekonomin i sin tur gav staterna makt och inflytande så att de dels kunde bygga ut en allt mer omfattande byråkrati, ett statligt skolväsen men också en allt mäktigare krigsmakt. Naturalisterna var endast ett fåtal jämfört med den växande armé av fysiker, matematiker, kemister, och ingenjörer som upptäckte nya naturlagar, som kunde tillämpas för att bygga bättre maskiner, nya typer av maskiner, för att revolutionera kommunikationerna, öka jordbrukets avkastning genom förädling, konstgödsel och gifter, producera billiga tyger färgade av ur stenkolstjära framställda färger osv. De tysta, miljövänliga segelfartygen ersattes av tusentals smutsiga ångbåtar. Järnvägar byggdes i rasande takt äver hela världen och snart forslade bullrande, kolslukande, rökspyende järnmonster miljonals ton gods och stora människomassor där förr endast enstaka diligenser eller oxkärror dragit fram på krokiga vägar. Jordens befolkning var år 1800 ca 1000 miljoner, men hade år 1900 ökat till över 1600 miljoner. Städerna växte snabbt med ett inflöde av miljontals fattiga människor från landsbygden som, i allmänhet förgäves, hoppades på ett bättre liv.
Tidigare hade trä och järn varit grunden för Europas ekonomi. Nu började trä bli en bristvara. Men i stället ökade konsumtionen av stenkol snabbt. Ekonomin byggde nu på stenkol och järn. Detta betydde att nya gruvor öppnades och att stenkol bröts i mängder av gruvor eller dagbrott för att därefter transporteras på kanaler, per järnväg eller med ångbåtar till konsumenterna.
Drivkraften bakom denna enorma förändring av den västerländska kulturen var i främsta hand egoism, girighet, begäret efter pengar och därmed efter makt och status. Men förändringen hade varit omöjlig om det inte existerat en grundläggande filosofi, liberalismen, som betonade frihet, företagsamhet, personligt initiativ. Enligt liberalismen är alla lika. Därför var demokrati, avskaffandet av slaveriet, kvinnans jämlikhet och yttrandefrihet viktiga mål att sträva emot. En central och energisk förespråkare för denna filosofi var den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill, som arbetade tillsammans med sin hustru för att ändra samhället i mer liberal riktning.
Industrialiseringen, specialiseringen och den ökande utbildningen innebar att levnadsstandarden i Europa steg i snabb takt. Visserligen fördelades inkomsterna ojämlikt. Det fanns en stor fattig underklass. Men för en växande grupp innebar den stigande levnadsstandarden att man levde bekvämare och tryggare än förr. De som vann mest på utvecklingen, och som starkast drev på den var borgarklassen, dvs företagare och tjänstemän. Samtidigt minskade adelns och prästerskapets inflytande.

I efterhand kan man undra om industrialiseringen var på gott eller ont. Hade det varit bättre om den aldrig kommit, om européerna aldrig uppfunnit ångmaskinen och andra maskiner? Hade det varit bättre om vår kultur, i likhet med t.ex. den kinesiska, hade stagnerat, om ekonomin hade fortsatt att bygga på trä, järn och vatten- vind- och muskelkraft? Hade det varit bättre om vetenskapen och tekniken stoppats på den nivå man hade i mitten av 1700-talet?
För naturen skulle det kanske ha varit bättre. Men man bör komma ihåg att det inte behövs någon avancerad teknologi för att skövla naturen. Det är snarare tvärtom. Som vi har sett var tekniken på 1700-talet tillräcklig för att förstöra naturen på de tropiska öarna. Den var säkert också tillräcklig för att, i det långa loppet, förstöra långt större områden. Vi skall komma ihåg att naturen i Mellersta Östern och runt Medelhavet till stor del förstördes redan med den teknik man hade under antiken. (Jfr kapitel IV, blogg 28.2). Som vi skall se nedan lyckades kineserna förstöra sin ursprungliga natur utan den vetenskap och teknologi som utvecklades i Europa under 1800-talet.
Det största hotet mot naturen genom tiderna har inte varit eldvapen, ångmaskiner, gifter eller liknande utan en mycket enkel och gammal uppfinning – yxan. Det är jobbigt att fälla träd med flintyxor. Bronsyxor var effektivare och lättare att vässa. Men yxor av järn som kom i bruk för omkring 3000 år sedan var billiga och effektiva. Vem som helst kunde med deras hjälp på en kort stund fälla ett stort träd. Yxan är en av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Än i dag använder vi yxor. (Själv har jag använt yxor i hela mitt vuxna liv. Jag äger nu sju yxor av olika typ. Av egen erfarenhet vet jag att det för en modern, otränad människa är ganska lätt att hugga omkull ett stort träd.) Långt innan motorsågar togs i bruk på 1950-talet utplånades miljontals kvadatkilometer skog världen runt med muskelkraft och yxor.

MILJÖVÅRD I ANDRA KULTURER?

Hur var det i de andra högkulturerna på jorden? Var européerna verkligen först med att stifta lagar för att skydda naturen? På 1700-talet hade den europeiska kulturen en total dominans på vårt klot. Större delen av jorden, t.ex. Indien, Sydostasien, Australien, större delen av Afrika, Kanada och Sydamerika, var europeiska kolonier. Man skall dock inte glömma att européerna var politiskt splittrade. De slogs, krigade och konkurrerade sinsemellan. Gränserna ritades om otaliga gånger. Detta hindrade dock inte att de kulturellt bildade en mycket tydlig enhet. Samma religion, samma rötter i den grekiska och romerska antiken, samma språkfamilj, samma filosofiska system, samma alfabet (det grekiska), samma siffror (arabiska), samma matematik och framför allt samma vetenskap och teknik gjorde att européerna var och kände sig som en kultur skild från alla andra.
Den närmaste kulturen var den ottomanska i Turkiet och Mellersta Östern. Den härskade över områden där olika kulturer redan existerat i 5000 år. Dessa hade format, och som vi tidigare konstaterat (kapitel IV) skövlat och förhärjat naturen under årtusenden. Det fanns därför ganska litet kvar av natur att skydda. Det är intressantare att vända blicken längre österut till den äldsta och folkrikaste kulturen på jorden, den kinesiska.
Under förhistorisk tid var Kina liksom Europa täckt av väldiga skogar. Djurlivet var betydligt rikare och mångsidigare än i Europa. Det fanns t.ex. gott om elefanter och stora rovdjur som tigrar. Att Kina också under tidigare geologiska perioder haft ett rikt djurliv visar en stor rikedom av fossil. Dagens paleontologer får en stor del av sitt forskningsmaterial från fyndplatser i Kina.
I dag är endast några procent av Kinas yta täckt av skog. Elefanter, tigrar osv förekommer endast i några djurparker. I våra dagar har kineserna försökt skydda pandorna, ett mycket originellt däggdjur som finns endast i Kina, från total utplåning. Men pandornas livsmiljö naggas fortfarande ständigt i kanten av den växande befolkningen. Pandorna hör till de mest hotade stora däggdjuren. I kapitel IV berättade jag om hur kommunisterna i Kina, under Mao Zedongs ledning hänsynslöst skövlade naturen i Kina. Hur har det kunnat gå såhär? På vilket sätt har den kinesiska kulturen varit annorlunda än den europeiska?
Innan jag går in på frågan vill jag sammanfatta orsakerna till att tanken på naturskydd uppstod i Europa på 1700-talet. Den viktigaste orsaken var att det fanns högt utbildade naturforskare som hade hög social status. De var självständiga, kreativa tänkare, drivna av ett brinnande intresse för naturen. De varnade politikerna för konsekvenserna av hämningslös skövling. Men också religionen, dvs kristendomen, spelade en roll. Alla hade på den tiden från barnsben matats med myten om Edens lustgård, om en paradisisk tillvaro i en oförstörd natur. Till detta kom tanken att Gud visserligen skapat naturen för människans skull, men under förutsättning att människan tog väl hand om naturen. Människan var Guds förvaltare av naturen. Under 1700-talet kom sedan dels tron på kunskap och upplysning, och dels den naturromantiska strömning som symboliseras av Jean Jacques Rousseau.
Maos syn på naturen var ingenting nytt i Kina. Han hade inte bara insupit Marx´ och Lenins ekonomiska och politiska teorier utan också den traditionella kinesiska filosofin och synen på livet. I den spelade filosofen Konfucius (500-talet f.Kr.) läror en grundläggande roll. Det centrala i hans lära var att det är en skyldighet att lyda och lita på auktoriteter. Den kinesiska kulturen är i dag, och var tidigare i ännu högre grad, auktoritär. Det har bl.a. inneburit att där aldrig uppstått vare sig en kapitalistisk ekonomi eller en nyskapande vetenskap. Kinesernas religion, som i främsta hand gått ut på att dyrka de avlidnas andar, har inte heller ställt några krav på respekt för naturen. Buddismen i sin tur är en världsfrånvänd lära som befattar sig mer med själslivet än med naturen. Nirvana är ett sinnestillstånd inte en lustgård som kristendomens Eden.
Annars har utvecklingen i Kina varit densamma som i alla högkulturer. När man övergick till jordbruk började skogarna huggas ner och de vilda djuren drivas undan. Bördig jord gav goda skördar som i sin tur gjorde att befolkningen växte. Kina är till ytan ungenfär lika stort som det geografiska Europa, men landet har alltid haft ungenfär dubbelt större folkmängd. I mitten på 1700-talet hade Kina en befolkning på över 200 miljoner. Hundra år senare hade den fördubblats. Det politiska systemet var auktoritärt med kejsaren i toppen och en stor kader av byråkrater som organiserade, planerade och drev igenom sina projekt. I Kina var det därför möjligt att driva mycket större projekt, t.ex. att bygga stora bevattningssystem eller ett nätverk av kanaler och slussar, än i det splittrade Europa. Tjänstemännen, byråkraterna satte en ära i rationell planering. Under många århundraden stödde de en teknisk utveckling som bl.a. gav dem krutet, kompassen, papper, konsten att trycka text, en ytterst framgångsrik porslinsindustri, en lika framgångsrik silkesproduktion, och en omfattande metallframställning och industri. Men medan utvecklingen i Europa tog fart under 1400- och 1500-talet stagnerade den i Kina. Medan vetenskap och teknik började blomstra i Europa under 1600-talet blev kineserna i Mittens rike, som de kallade sitt land, alltmer konservativa. Här går jag inte närmare in på orsakerna till detta, utan konstaterar som ett faktum att den typ av naturforskare som uppstod i Europa och fick stort politiskt inflytande aldrig fick någon motsvarighet i Kina. Det fanns visserligen lärda kineser som katalogiserade t.ex. stora mängder växter. Det fanns upptäcksresande. Men de utvecklade aldrig den typ av analytisk, faktasamlande, teoretiserande vetenskap som i Europa. I ett nötskal kan man säga att i Europa fick man kritisera, debattera, skapa nya idéer. I de europeiska universiteten blev studenterna uppmande att debattera. Man skulle lära sig att se argument för och emot. Detta var traditionen från antikens grekiska filosofer. I Kina, där Konfucius ärades, fick man i stället lära sig att det viktigaste var att veta sin plats i hierarkin. Man skulle ödmjukt lyda. Det var hustruns och barnens plikt att lyda fadern, som i sin tur måste lyda och ära dem som stod över honom i hierarkin ända upp till kejsaren.
Kineserna hade därför inga filosofiska eller ideologiska bromsar för att hugga ner skogarna, döda djuren, skövla ekosystem, för att ändra flodernas lopp, släppa ut avfall i miljön osv. Det fanns ingen inflytelserik grupp som varnade makthavarna för konsekvenserna av skövlingen.
Men hade kineserna inte en djup respekt för naturen? Spelar inte naturen en central roll i den kinesiska konsten? I 1700-talets Europa romantiserade man den ursprungliga naturen. Man omhuldade idéen om den ”ädla vilden”. I Kina beundrade man den av människan tämjda naturen. Man beundrade vackra trädgårdar, inte djungel och orörd natur. Ett blommande körsbärsträd kunde få en kines att falla i trans. Man skötte om de nyttiga djuren, men dödade de onyttiga. Som symbol för kinesisk inställning till naturen kan vi slutligen ta elefanternas öde. De betraktades som en plåga därför att de ibland förstörde odlingarna. Man jagade dem också för köttet och förstås för elfenben. Resultatet blev att elefanten, liksom en stor mängd andra små och stora djur utrotades i detta jättelika land. I dag finns sådana djur endast i djurparker. Skogar knappast alls. Först under de allra senaste åren har makthavarna börjat fästa uppmärksamhet vid landets enorma miljöproblem.