MORGONDAGENS SÄTT ATT UMGÅS MED SINA VÄNNER?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
onsdag 15 september 2010
söndag 5 september 2010
TANKAR OM MAT I SKÖRDETID
I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)