lördag 20 juni 2015

FUNDERINGAR OM ÅLDRANDET



Jag börjar bli gammal, fyllde 71 år 16.1. Inte underligt därför att tankarna alltmera kretsar kring åldrandet. Och det finns minsann mycket att meditera över, att lära sig, att diskutera och varför inte att göra rent konkret. Under våren har jag skrivit tre artiklar om olika aspekter av åldrandet till Vasabladet. Nu lägger jag ut dem på min blogg.


HUR GAMLA FÅR VI BLI?

Under de senaste åren har forskningen om åldrandet fått alltmera resurser och uppmärksamhet. Detta är naturligt med tanke på att antalet gamla hela tiden ökar. Jordens befolkning håller på att förgubbas och förgummas. Allt flere lever ett helt sekel och till och med några år till. Det är, historiskt sett, frågan om en genomgripande förändring. Tidigare har antalet barn alltid varit långt större än antalet gamlingar. Nu blir det tvärtom i alltflera länder. Vi måste anpassa oss till nya värderingar och en ny samhällsstruktur.

Folk lever i dag längre, friskare och lyckligare än förr. Så sägs det ofta. Detta stämmer åtminstone för de rikare länderna och för medel- och överklassen. Den livslängd vi kan förvänta oss vid födelsen varierar självklart mycket. I Finland kan vi, statistiskt sett, vänta oss att leva till ca 80 års ålder. Hur gamla vi blir bestäms av arvsanlag, samhällsklass, miljö och ren och skär tur. Ingen är absolut trygg, allra minst i hemmet eller i skolan. Över tvåhundra dör i trafiken, hundratals drunknar, tusentals super eller knarkar ihjäl sig, ett tusental begår självmord eller dräps, tusentals dör i cancer osv. 

Att säga att vi i medeltal når 80 års ålder låter bra. Men det betyder att hälften av oss aldrig når den åldern. Vi har bara en 50% chans. Det betyder att vi bör förvänta att hälften av våra jämnåriga släktingar, vänner och fiender kommer att dö innan de fyller 80. Själv fyller jag 71 inom kort, men många av mina barndomsvänner och studiekamrater är redan döda.

Det sägs ofta att vi bör tacka vetenskapen för att vi kan förvänta oss att bli såpass gamla som drygt 80 år. Faktum är dock att många blev 80 eller äldre redan under antiken. Filosofen Platon, som levde för 2400 år sedan, blev 80 år. Hans kollega Demokritos sägs ha blivit över 90. Den maximala livslängden har inte ändrats märkbart under drygt 2000 år.

Detta betyder att vi noga måste skilja mellan maximal ålder för en människa och den förväntade livslängden, som är ett statistiskt mått för en hel population. Under antiken var den förväntade livslängden mycket kortare än i dagens rika länder. I dagens uländer är den däremot lika kort som då.

Den stora skillnaden är att de som faktiskt blir mycket gamla ökar i antal överallt i den industriella världen. Den viktigaste orsaken till detta är att vetenskapen upptäckt orsakerna till de förfärliga farsoter som tidigare dödade otaliga barn och unga. Bakterier och virus har miljarder människors liv på sina samveten.

Forskningen om olika aspekter på åldrandet är i dag intensiv. Vi vet en mängd om de faktorer som kan förlänga respektive förkorta livet. Vi vet också att ganska få människor verkligen försöker leva så hälsosamt som möjligt. Å andra sidan röker allt färre, hälsovården förbättras, vi äter överlag bättre, vi använder allt fler mediciner, kirurgiska ingrepp är rutin. Detta gör att livslängden kommer att öka i viss mån i framtiden. Men vi är alla medvetna om att detta inte bara är en fördel. Den som är över 80 klarar sig i allmänhet inte utan hjälp. Allt flere gamlingar behöver allt mera hjälp.

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Ändå är det oundvikligt att alla funktioner i kroppen försämras när vi blir över 70. Än så länge har vetenskapen inte lyckats lösa åldrandet gåta. Än så länge finns det inget livselixir. Kanske är det bäst så. Vårt samhälle är antagligen inte moget att klara av snabbt växande skaror av hundraåringar och ännu äldre.

KAN VETENSKAPEN BROMSA ÅLDRANDET?

Det är inte roligt att bli gammal.
Muskelstyrkan avtar, konditionen blir sämre, minnena fördunklas och försvinner, tankeskärpa snabbhet och koncentration avtar, sinnena, speciellt syn och hörsel försämras. Den sexuella lusten och förmågan minskar. Balansen försämras också. Därtill kommer alla de krämpor som hör till en åldrande kropp, förslitningar, magbesvär, hjärtproblem, prostataförstoring osv. Risken för någon typ av cancer ökar, likaså risken för åldersdiabetes. Listen är deprimerande lång och tragiskt oundviklig.

Ändå lever de flesta i dag längre och friskare än någonsin tidigare. Orsaken är förstås i främsta hand vetenskapen. En mängd av de farsoter som förr dödade massvis av unga och medelålders kan i dag botas och har i några fall praktiskt taget utrotats. Effektiv hälsovård, mediciner, kirurgiska ingrepp och hälsosammare kost har gjort att vi kan leva aktivt till upp till 80 års ålder.  (Själv lever jag tack var en hjärtoperation.  Jag kan gå tack vare proteser i båda höfterna. Jag kan läsa och skriva tack vare effektiva ögonmediciner).

Borde vi inte vara nöjda om vi, förutsatt att vi inte röker, super eller annars lever ohälsosamt, kan leva aktivt i åtta decennier?

Det verkar inte så.
Åtminstone om man tittar på forskningen inom området. Den började på allvar redan på 1990-talet och har blivit allt mer omfattande under de senaste åren. Till en början var forskarna mycket optimistiska. År 2000 slog två forskare, J. Olshansky och S. Austad vad om att åtminstone något barn, som kom till världen år 2000, kommer att leva till år 2150. Austad trodde att så skulle ske, Olshansky tvivlade. (Själv skulle jag sätta mina pengar på Olshansky.) De barn som föddes år 2000 tillbringar i dag en stor del av sin tid framför datorer, mobiler, plattor etc. Knappast ett sätt att skaffa sig en god grundkondition för ett långt och friskt liv.

 Experiment med t.ex. bananflugor och möss visade att djur som levde på svältgränsen levde längre än djur som fick äta så mycket de ville. Ät mindre så lever du längre! Denna hypotes fick stor uppmärksamhet i medierna. (Man kan dock undra vad det är för mening med att leva till 100 år om man aldrig får äta sig mätt på god mat). Forskningen under de senaste åren har dock visat att åldrandet är en långt mer komplicerad process än man tidigare antog. ”Svälthypotesen” har under de senaste åren testats i en mängd djurexperiment. Det har visat sig att djuren lever längre i vissa experiment men dör tidigare i andra. Ett experiment med apor, som startades redan på 1990-talet, motsäger hypotesen. Apor på kalorisnål kost lever inte längre än de som får äta så mycket de vill.

På 1990-talet trodde man att lösningen på åldrandets gåta står att finna i generna. Enligt denna hypotes kunde man bromsa åldrandet genom att modifiera (manipulera) de relevanta generna. Trots mängder av undersökningar på 100-åringar runt om i världen har forskarna inte funnit några sådana. Däremot har man funnit tiotals gener som påverkar hur stor risken för olika sjukdomar av typ diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer är. Rent teoretiskt kunde man tänka sig att modifiera ett embryo med avseende på sådana gener för att minska risken att individen råkar ut för sådana sjukdomar. Teoretiskt kunde livslängden öka med något decennium.

I praktiken är detta dock helt omöjligt i dag och under lång tid framåt. Forskarnas kunskaper om de genetiska mekanismerna är ännu bara i barnskorna. Därtill kommer att stora resurser skulle fordras utan att man kunde garantera ett långt liv. Det är mycket annat än generna som inverkar. Möjligen kan generna styra 50% av åldrandet, eller så litet som 25%. Ingen vet.

Det som vi däremot vet med säkerhet är att ett hälsosamt liv kraftigt ökar chansen att leva länge. Min morfar, Valdemar Nyman, dog i början av 1970-talet. Han blev 89 år. Han brukade bl.a. promenera från Vasklot till Roparnäs, och tillbaka. Min farmor dog 1980 vid 90 års ålder. Hon började arbeta på ett skärgårdshemman redan som 8-årig. Hon rodde bla. sju kilometer flera gånger i veckan.

 Självsvält är definitivt inte att rekommendera. Däremot är det tydligt att rörelse, motion och aktivitet plus hälsosam kost ökar chansen för ett långt och någorlunda friskt liv. Men man behöver inte vara forskare för att inse detta.

HUR GAMLA BLIR DAGENS BARN?

Under senare år har vi ofta fått höra att vi lever allt längre. Hälften av oss finländare blir enligt statistiken, i dagens läge, åttio år eller mer. Tendensen är densamma i de andra industriländerna. Att fylla 100 år är inte längre extremt sällsynt. Världens äldsta lär ha blivit 122 år. En allt större mängd pensionärer skall i industriländerna försörjas av en krympande mängd i arbetsför ålder.

Kommer denna trend att fortsätta? Kommer dagens barn att leva betydligt längre än vi som var barn i ”fattigfinland”? En vanlig uppfattning bland dem som forskar on åldrandet, också det en växande grupp, är att kommande generationer kan räkna med en ständigt stigande livslängd. Tidskriften National Geographic hävdade 2013 att det är realistiskt att vänta att dagens barn lever till 120 års ålder eller ännu längre. Då avses den stora majoriteten inte enstaka extrema fall som i dag.

Forskningen om åldrandet har varit intensiv sedan 1990-talet. Då var intresset främst inriktat på genernas roll. Man har dock inte funnit några ”åldersgener”. Mängder av andra hypoteser har diskuterats. Speciellt har man intresserat sig för människor som i dag är över hundra år. Vad kan det vara som gör att de lever tämligen friska i över ett sekel? Svaret är fortfarande: Vi vet inte. Tjugo år av intensiv forskning har inte löst åldrandets gåta. Ingenting tyder på att den kommer att lösas inom nära framtid.

Forskarna är självklart optimistiska. Det hör till jobbet. Konkurrensen om anslag är hårdare än någonsin. Det gäller att framställa den egna forskningen i ett så positivt ljus som möjligt. Men det finns, som alltid, också forskare som är mer skeptiska. De påpekar att samhället har förändrats radikalt under de senaste decennierna. Dagens barn växer upp under alldeles andra villkor än vi som i dag är gamla. Skillnaderna är enorma om man börjar fördjupa sig i frågan.

Men den medicinska vetenskapen går ju hela tiden framåt. Vi får bättre mediciner, kirurgiska ingrepp är redan rutin. Dagens barn kommer i stor utsräckning att skötas av datorer och robotar när de blir gamla. Garanterar detta inte att de får leva friska och aktiva betydligt längre än vi?

Det som oroar många experter är att dagens barn lever ett allt mera onaturligt liv. Det har så att säga blivit normalt att leva onaturligt. I stället för att gå, springa, klättra, leka kurragömma och en mängd andra rörliga utelekar sitter de dagligen stilla många timmar fångade i ett dataspel. I stället för att gå blir de förda med bil överallt. Förr fick barn mycket motion genom att hjälpa till med massor av nödvändiga sysslor. I dag sköts det mesta av maskiner. Man sköter jobb av alla de slag genom att trycka på knappar. Fysisk ansträngnig har i stort sett eliminerats ur vårt samhälle. Motion har blivit ett fritidsintresse. Vi betalar för att få den motion vi förr fick genom dagligt arbete.

 Vår kropp är gjord för att ständit vara i fysisk rörelse. Den mår bra endast om den dagligen används. Miljoner år av stenhård evolution har skapat ett otroligt komplicerat psykofysiskt system som fungerar bra endast om det ständigt är aktivt både psykiskt och fysiskt.

En stor del av dagens barn får inte den grundkondition, den förmåga att koordinera och styra sin kropp som behövs för ett långt liv. De blir överviktiga av allt sittande, de får tidigt ryggbesvär coh andra besvär. Ungdomsdiabetes som knappast alls existerade tidigare blir vanligare. Hälsan blir inte bättre av att dagens barn bälgar i sig stora mängder läsk, pizza, hamburgare och annan industriproducerad men ur näringssynvinkel undermålig mat. Vi lever i ett hyperrent, nästan steriliserat samhälle. Det naturliga ”umgänget” med allehanda mikroorganismer finns inte längre. Det betyder att barnets immunsystem inte utvecklas normalt. Barnet blir överkänsligt för mängder av ämnen. Allergierna gör livet svårt för många. Att barn inte rör sig tillräckligt betyder att hjärtat och systemet med blodkärl inte blir så starkt som det kunde bli. Likaväl som kroppen behöver hjärnan ständig ”motion”. Att datorerna i allt högre grad tar över alla intellektuella uppgifter betyder att hjärnan inte utvecklas till sin fulla kapacitet.

Det finns redan tecken på att livslängden inte längre ökar som tidigare. Destovärre vet vi väldigt litet om hur det digitala knapptryckarsamhället påverkar oss på lång sikt. Därtill kommer att vi vet väldigt litet om framtida hotbilder. Det pågår flera krig än på länge, många länder upprustar, nya farsoter kan uppstå, naturkatastrofer kan inräffa, klimatet förändras osv.

Mot denna bakgrund verkar det osannolikt att dagens barn kan vänta att leva betydligt längre än vi som redan är gamla. Att de skulle få leva friska och krya till 150 års ålder, som en del forskare tror, måste nog betraktas som en blåögd utopi. Till all lycka, bör man kanske tillägga.

Hans Rosing







måndag 2 mars 2015

MERA MINNEN FRÅN BARNDOMEN




 I min blogg 8.2 skrev jag om hur jag kom till denna värld. När man har så gott som hela livet bakom sig är det naturligt att se tillbaka, att fundera över vad det blev och varför det blev. (Jag är dock ännu mer intresserad av framtiden, inte av min framtid, utan av mina efterkommandes framtid, Svensk-finlands framtid, Finlands och hela mänsklighetens framtid. Men det får bli till en annan gång).

Vem kan då vara intresserad av att läsa om min barndom?  Av mer allmänt intresse är hur det var att vara barn i Finland några få år efter att vårt land utkämpat tre blodiga krig. (Vinterkriget november 1939 till mars 1940,, fortsättningskriget juni 1941 till september 1944 i vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland och kriget i Lappland senhösten 1944 till våren 1945 för att driva bort 200 000 tyskar från norra Finland). Hur var det att vara barn i ett land som förlorat 80 000 unga män av en befolkning på 3,7 miljoner, ett land som måste ta hand om 400 000 flyktingar från Karelen, som måste sköta tusentals krigsinvalider och som därtill måste betala ett enormt s.k. krigsskadestånd till Sovjet?

Det jag berättar kan vara intressant i ett annat avsende. Vårt land har förändrats oerhört under de senaste sju decennierna. Det som jag beskriver är en förgången värld, sådant som dagens unga och medelålders på sin höjd har läst om i historieböcker. Jag försöker beskriva hur det var i mina ögon. Hur det var rent konkret för ett barn  bland hundratusentals andra födda under 1940-talet.

Talade de vuxna mycket om kriget? Präglades min barndom av de äldres hemska, traumatiska upplevelser? Fyra år av krig, dödsrisker, ängslan och oro måste ju ha satt djupa spår i vårt folk? I dag talar man i västvärlden mycket om de psykiska skador krig orsakar. Man betonar behovet av krishjälp och psykterapi för dem som drabbas. Sådant fanns förstås inte för 70 år sedan. Man fick klara sig bäst man kunde.

Faktum är att vid denna tid, dvs i slutet av 1940-talet, talade de vuxna ganska litet om sina upplevelser under krigen. Säkert förekom det, men inte i någon stor utsträckning. Däremot minns jag att de vuxna några år senare livligt diskuterade det blodiga Koreakriget (1953-1956). Åren efter krigen var de vuxna helt inriktade på det närvarande, att klara vardagen, och på den bättre framtid man ville bygga upp. Det var först ca 10 år senare, främst under 1960-talet som diskussionen om krigen kom igång. En växande ström av tidningar, artiklar, debattinlägg, bokserier, faktaböcker, filmer etc producerades. Själv läste jag då massor i ämnet. Det började jag med redan i mitten av 50-talet. Från slutet av 1960-talet skrev jag en rad artiklar om andra världskriget som publicerades stort uppslagna i Hufvudstadsbladet och i Vasabladet. (Jag erbjöd aldrig samma artikel till båda tidningarna. Den regeln har jag följt hela livet.) Som tonåring och äldre fick jag lyssna till många berättelser av dem som var med under kriget, men tyvärr frågade jag inte särskilt mycket. Jag kände många som hade varit med om hårda strider, men jag kände mig generad att fråga ut veteranerna. Mycket fick jag dock höra.

Jag hade tur. Mina föräldrar klarade sig genom krigen utan skador. Så gjorde också mina släktingar även om många av dem på olika sätt deltog i krigen. Min mor jobbade som kontorist på järnvägen i Vasa. Järnvägsstationen bombades och vid ett angrepp dödades ett flertal personer. Min mor råkade inte vara i tjänst just då. Min far var maskinmästare på ett fraktfartyg. Han var med om flera bombardemang när båten låg i Åbo men fartyget klarade sig utan skador. Inte heller råkade de stöta på ryska ubåtar under sina resor mellan Finland och tyska östersjöhamnar. Det fanns massor av minor i Finska viken, men också i Östersjön, men hans fartyg klarade också minfaran. Min far levde till 79 års ålder.

VI MÅDDE BRA!

Varje barn har förstås sin unika historia, men det finns mycket som var rätt typiskt för de flesta. I vissa avseenden var jag likadan som de flesta, men i andra avseenden var jag mer ovanlig. (Liksom mumintrollets pappa var jag ett ganska speciellt barn).

Man kunde tro att barn som växte upp i skuggan av ett grymt och blodigt krig skulle drabbas av allehanda psykiska problem och störningar. I själva verket påverkades min barndom, såvitt jag kan minnas, föga av de svåra tiderna. I stort sett gäller detsamma de stora årskullar som föddes åren efter krigen. Vi blev med tiden en arbetsam, energisk, positiv, kreativ, disciplinerad generation av arbetare, tjänstemän, företagare, konstnärer, politiker och forskare som under de kommande decennierna byggde upp välfärden i detta land. I dag är vi överlag rätt glada och aktiva pensionärer. De flesta av mina kamrater från den tiden lever ännu och är verksamma på många sätt.

Det kan låta absurt, men i många avseenden mådde barnen troligen bättre i den tidens fattigfinland än i dagens rika överflödssamhälle. Den stress, de förväntningar, de krav som är så typiska för dagens samhälle fanns helt enkelt inte. Vi var inte utsatta för all slags reklam, det fanns inga märkeskläder som man absolut måste ha, ingen idoldyrkan, inga underförstådda krav på att man måste vara vacker, välklädd, väldoftande osv osv. Skolorna orsakade inte pestationsångest. Ätstörningar var ännu inte en benämning på en vanlig sjukdom. Övervikt förekom knappast bland barn. Ungdomsdiabetes hade man inte hört talas om. Vi var ständigt i rörelse utomhus. Den elektronik som skapat en överviktig, stillasittande generation med dålig kondition existerade ännu inte. Barnen åt en visserligen rätt ensidig men på det stora hela mera hälsosam kost än i dag. Det fanns inte miljoner olika sorter med godis, massvis med olika läskedrycker, skräpmat av alla de slag. Ingen hade hört talas om hamburgare eller pizza. Det var normalt att hela familjen åt tillsammans. Alkoholen var strängt reglerad, nästan omöjlig att få tag på för ungdomar. I dag kan ungdomarna få tag på massvis av olika slags narkotiska preparat. Det eländet besparades vi.  Det farligaste vi kunde dra i oss var tobaksrök, men vi var ständigt övervakade och syndare straffades.

Den atmosfär av ängslan, rädsla och oro som är så typisk för dagens samhälle och som hela tiden underblåses av medierna existerade inte. Vi barn kunde röra oss fritt på gården och i skogen. Det fanns ingen som övervakade oss. Vi klättrade i träd, vi sprang på tak, lekte vid stranden, var ute på svaga isar, hittade på hyss utan att de vuxna kände någon större oro. Risken att skadas, att bli sjuk, t.o.m. att dö var naturligtvis långt större än i dag, men oron var långt mindre. Det kan låta paradoxalt, men är i själva verket naturligt. Man kan med fog säga att vi med åren blivit ”trygghetsknarkare”. Ju tryggare livet blir desto ängsligare blir vi och desto mera satsar vi på att ytterligare öka tryggheten. Det som i dag hägrar är det absolut trygga samhället. Ett samhälle där myndigheterna övervakar varje steg vi tar. För 70 år sedan insåg man att absolut trygghet är en chimär. Livet är fullt av risker, vi kommer alla att dö. Man insåg instinktivt att det är viktigare att leva livet fullt så länge man har det än att ängsligt undvika alla faror.

Dagens 5-åringar kommer genom medierna (helt i onödan) i kontakt med mycket av eländet i världen.  Som 5-åring var jag lyckligt omedveten om allt annat än det som hände i min omedelbara omgivning. Och det skrämde mig inte. Jag blev t.ex. aldrig mobbad av de fem äldre pojkarna på gården.

ETT MEDELKLASSBARN PÅ 1940-TALET

Min far Georg Alexander växte upp i ett arbetarhem i Dalsbruk i Åboland. Hans far Emil jobbade nästan hela livet som gjutare på järnverket. Tillsammans med sin fru Helmi ägde de ett litet skärgårdshemman som vid denna tid sköttes av fru Helmi. Hon hade växt upp i skärgården och visste allt om fiske, kreatursskötsel och en smula jordbruk. Efter 6 år i folkskola gick min far till sjöss. Efter att ha jobbat som matros i några år sökte han till den svenskspråkiga Tekniska skolan i Helsingfors. Där gick han i tre år tills han fick behörighet som maskinmästare inriktad på ångmaskiner. Därefter gick han till sjöss igen, men nu som medlem i befälet ombord.

Följande episod berättar en hel del om den tidens inställning till effektivitet. Ibland passerade min fars fartyg ganska nära den holme där farmors och farfars skärgårdshemman låg. (Holmen heter originellt nog Holma). (De körde den inre farleden mellan  Hangö och Åbo som går förbi byn Högsåra.). Min far berättade följande: En gång bad han kaptenen att ankra några timmar utanför Högsåra så att han skulle kunna åka till Holma för att hälsa på föräldrarna och bekanta. Han fick som han ville. Den stora ångbåten stoppade maskin och ankrade utanför Högsåra. Min far fick tag i en motorbåt (eller så rodde han, jag är inte säker). I sena kvällen överraskade han sina anhöriga och stannade för att prata några timmar. Sedan åkte han tillbaka till fartyget och resan fortsatte. Fartyget stod stilla i flera timmar för att en av befälet skulle kunna hälsa på sina föräldrar. Så kunde det gå till i den tidens Finland!

Min far berättade vid flera tillfällen när vi satt på vår holme Lilla Ängeskär hur det kändes att som maskinmästare stå högt uppe på bryggan av ett stort fartyg och passera de trakter där han tillbringade en stor del av sin barndom. Han kände en klump i halsen av stolthet men också lycka att få se den skärgård som han älskade. Den sista sommaren, dvs 1991, tillbringade han här i de trakter han lärde känna redan som barn. Min far hade gjort vad man i dag i Sverige kallar en klassresa. Han hade kommit några pinnhål högre i den sociala hierarkin.

Min mor Anna Valdine växte upp i ett medelklasshem på Vasklot i Vasa. Hennes far Gustav Valdemar hade blivit student vid Vasa Svenska Lycéeum. Han hade t.o.m. skrivit in sig för studier vid Finlands på den tiden enda universitet, Alexandersuniversitetet i Helsingfors.. Jag har fortfarande kvar hans inskrivningsbevis. I det räknar man bl.a. upp de regler som gäller för de studerande. Han inledde dock aldrig studierna. I stället fick han anställning som tjänsteman vid järnvägen. Han fick jobb i östra Finland på en ort som heter Asunta. När det blev en tjänst ledig vid den lilla järnvägsstationen i Vasklot sökte han och fick jobb som bokhållare. Han fick också tjänstebostad alldeles invid järnvägen. I och runt det huset tillbringade jag och min bror åtskillig tid  under barndomen. Vasklot hamn blev ett välbekant ställe för oss.

Min mor klarade sig bra i skolan. Efter fyra klasser folkskola kom hon till flicklycéet i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan i Vasa. Hon gick sju klasser men blev aldrig student. Hennes far ansåg att det var onödigt för en flicka att bli student. Han ansåg det självklart att hon skulle bli hemmafru och sköta barn. Hon lärde sig både tyska och engelska som hon senare i livet hade nytta av bl.a. som tolk när min far hade utländska gäster å arbetets vägnar. (Min far kunde inga andra språk än svenska och en knagglig finska). Hon blev mycket intresserad av litteratur. De många böcker som vi hade hemma hade hon skaffat. Min far läste på sin höjd en pocketdeckare någon gång. Jag läste en stor del av mors böcker, speciellt som tonåring. Den bok som gjorde störst inryck på mitt sinne var Väinö Linnas Okänd soldat. Jag läste den flera gånger och den står än i dag i min bokhylla.

Jag växte sålunda upp i en ganska typisk medelklassmiljö. Dock fick jag också genom min farfar och farmor och en faster och hennes man erfarenhet av arbetarmiljö och bondemiljö.

ETT TYPISKT MEDELKLASSHEM

Min mor var hemmafru. Det var det vanliga, det normala enligt den tidens värderingar. I dag har ordet hemmafru en nedsättande klang. För 60 år sedan var det tvärtom. Det var fint att vara hemmafru. Mor hann dock jobba som kontorist på järnvägen i flera år innan hon som 26-årig gifte sig. Hon trivdes med jobbet och skulle gärna ha fortsatt. Men min far krävde att hon skulle bli hemma och sköta oss barn. Far var väldigt konventionell. Han var noga med att följa rådande normer och värderingar. Att ha hemmafru med barn var för honom ett bevis på social status, ett bevis på att han var en ”riktig karl” enligt den tidens värderingar. Att kunna försörja fru och barn var ett tecken på att en karl lyckats i livet. I arbetarfamiljer räckte mannens lön ofta inte till och hustrun var då också tvungen att jobba. (I själva verket var detta inte något klokt val. Min barndoms upplevelser lärde mig att båda måste ha egna löneinkomster i en familj.)

I Holmlunds gård bodde två andra barnfamiljer. I båda var mamman hemmafru. Fruarna träffades ofta över en kopp kaffe och satt då vanligen och stickade. Också detta var typiskt för  tidens medelklass. Det vanliga var att ogifta kvinnor hade förvärvsarbete. De var tvugna att försörja sig själva. Några av min mors väninnor förblev ogifta hela livet, något som de ofta pikades för. De hade misslyckats med att ”skaffa sig en karl”. En av mors väninnor, som hette Hulda, jobbade som servitris på en restaurang i Vasa som hette Koti. Hon började missbruka alkohol och droger. Min far förbjöd mor att träffa henne. Han ansåg att hon var en ”dålig kvinna”. Mor besökte henne ändå. En gång var jag med. Hulda bodde i en vindsvåning. Jag kommer ihåg vinden och att mor strängt förbjöd mig att berätta för far att vi varit hos Hulda.

Vårt hem vid denna tid var rätt typiskt för hundratusentals medelklasshem i den tidens Finland. Holmlunds gård var byggd före krigen men ganska modern. Vi hade elström och centralvärme. Vid denna tid var det ännu vanligt med vedspis i köket. Vi hade dock en elplatta med sladd. Men när mor lagade mat måste hon tända eld i spisen. I källaren hade varje lägenhet en avbalkning, ett vedlider. Att bära upp tunga vedkorgar i den branta trappan till andra våningen var bra motion. Kylskåp hade vi inte och ännu mindre frys. Det fanns ett ganska stort s.k. kallt skafferi. Det var visserligen kallt på vintern, men lika varmt som ute på sommaren. Allt arbete i köket gjordes för hand och krävde betydande kunskap och skicklighet, men också en viss muskelstyrka. Kaffe t.ex. köptes i form av bönor som malades hemma. Att stå och mala kaffe var ett tråkigt jobb som mor gärna delegerade åt oss barn. Vi barn drack förstås inte kaffe. Men inte heller drack vi läsk. Mjölk var vår standarddryck.

I dag finns det minst ett WC (en vattenklosett) i varje lägenhet. För 70 år sedan fanns det wc endast i nyare hus. Vi hade wc. Den fanns i ett liten skrubb strax till vänster innanför ytterdörren. Men det fanns också ett dass (skithus som man sade då) på gården. I Vasa, där gamla trähus dominerade stadsbilden ännu vid denna tid, var det vanligt att ha dass ute på gården. (Ordet dass användes inte på den tiden. Man talade i stället om tuppen.) Såväl min mormor och morfar som farmor och farfar var tvugna att gå ut på gården till ett skithus för att bajsa och kissa (skita och pissa sade man på den tiden). Det fanns vanligen flera sitthål i ett skithus och det var helt normalt att flera personer satt i samma dass samtidigt. I mina morföräldrars tupp fanns hela tre hål. Dasset var gemensamt för två hushåll. I dag har man fint wcpapper att torka sig med. Sådant var en lyx på den tiden. På dasset fanns vanligen några dagstidningar. Man fick riva loss lämpliga bitar att torka sig med. Själv brukade jag gnugga,skrynkla pappret litet för att göra det mjukare. Det var inte så noga med renligheten och skithusen omgavs ofta av kraftfulla odörer. Men ur miljösynvinkel var skithusen mycket bättre än dagens system. Det utgjorde ett enkelt, okomplicerat system att lösa skitproblemet. Dassen tömdes regelbundet av s.k. skitkuskar. Tidigare sköttes detta viktiga jobb av kuskar som körde med häst och vagn. På Holmlunds gård fanns vad man i dag kallar en septikbrunn till vilken bajset rann från de fyra wcna i huset. Brunnen tömdes, såvitt jag minns, med hinkar men transporten sköttes vanligen med bil.

”Skitkulturen” har förändrats radikalt sedan dess. I dag bajsar man ensam i ett kliniskt rent rum. Man använder mjukt wcpapper och bidédusch. Tydligen har människornas stjärtar (rövar sade man på den tiden) blivit ömtåligare, liksom det mesta annat i dagens samhälle. Ett egendomligt hyss som jag kommer ihåg är att låsa in en person på dasset på dennes namnsdag. Idéen var att man skulle smyga fram och sätta på haspen utifrån när namnsdagsbarnet uträttade sina behov.  Även annars var detta ett vanligt hyss. Det ansågs
vara kul när den som blev inlåst skrek och bultade på dörren.

Finland var ett fattigt land för 70 år sedan. Ändå, eller kanske därför, var servicen mycket bättre än i dagens datoriserade samhälle. Man fick personlig service överallt. Ett exempel är posten. Den delades ut två gånger om dagen, på förmiddag och eftermiddag. På lördagar delades den en gång. Det fanns ett postkontor vid Vasklot hamn och därifrån gjorde postiljonerna en runda två gånger om dagen. På den tiden kommunicerade (som det heter i dag) man främst genom att sända brev och kort. Typiskt för tiden var också att man kom och hälsade på utan inbjudan. Bekanta kunde komma in och sitta och prata en stund som en helt naturlig sak. Ytterdörrarna var vanligen olåsta om dagarna.

Dagens hem är fyllda av elektronik. För 65 år sedan hade man på sin höjd en trådtelefon och en radio. Vi hade inte telefon, men nog radio. Transistorn var ännu inte uppfunnen., radion gick med vacuumrör. Det var knappt 30 år sedan rundradion inledde sin verksamhet. När mina föräldrar var små fanns ännu inga radioutsändningar även om radion nog var uppfunnen. Min mor hade ofta på radion. Jag kommer ihåg att hon gärna lyssnade på radioteatern. Det var något som jag ogillade eftersom de så ofta skrek och grälade. Jag förstod ju inte att det inte var på riktigt. Alltsedan den tiden har jag haft obehag för skrik och gräl. Kanske är jag speciellt känslig, men jag har alltid undvikit gräl. I dag skulle jag kallas konflikträdd. Jag tycker att gräl och slagsmål är under en förnuftig människas värdighet. Troligen är jag i detta avseende påverkad av min far. Han höjde aldrig rösten, grälade aldrig, svor och förbannade aldrig. Min mor kunde däremot nog tappa kontrollen.

Tvn uppfanns i mitten av 1930-talet. I min barndom fanns det tv t.ex. i USA, men det skulle ännu dröja ett decennium innan man i Finland började utveckla detta revolutionerande nya medium. Däremot var biograferna populära. De hade sin glansperiod under min ungdom. Mitt första biobesök gjorde jag tillsammans med min far i en biograf som hette Scala. Den låg på Hovrättsesplanaden nära torget. Huset är sedan länge rivet. Vi såg ett antal korta Disney-filmer. En av filmerna måste ha gjort ett stort intryck på mitt barnasinne för jag kommer ihåg den än i dag. Den handlade om hur Musse Pigg kämpade mot en jätte. Dessa gamla filmer finns i dag på DVD. Just den filmen finns i dag bland mina skivor. Under min barndom fanns det hela sex biografer i Vasa. Jag hann under barn- och ungdom se filmer i dem alla. Min mor var intresserad av film. Hon var t.ex. en stor beundrare av den tidens superstjärna Greta Garbo.  

Här är ett ”radiominne”. Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning och denna refererades i radion. Vår radio stod på hela tiden medan den högtidliga förrättningen pågick. Detta har fastnat i mitt minne därför att min mor grät. Hon sade ungenfär: ”Hur skall det gå för Finland nu när Mannerheim är borta.” I själva verket hade han varit borta från politiken sedan 1946. Mor var en stor patriot och en stor beundrare av Mannerheim. Också detta var typiskt för medelklassen, för den s.k. borgerligheten.

Dagens värld är full av allehanda musik. Detta är ingenting nytt. Musik av alla slag spelades under min barndom och för övrigt också under mina föräldrars barndom. Musiken spelades förstås live på restauranger, på dansbanor, på konserter. I radion sändes mycket musik. Grammofoner var vanliga. Vi hade dock ingen grammofon vid denna tid. I dag berättar många hur de lyssnade till musik redan i mycket unga år. Jag var inte ett dugg intresserad av  musik. Min mor dyrkade en del av den tidens populära sångare, t.ex. Zara Leander, men i det avseendet påverkade hon inte alls mig. Tyvärr ärvde jag min fars omusikalitet. Inte ens när jag blev tonåring kände jag någonting för superidoler som Elvis, Tommy Steele och Paul Anka. Jag tyckte mina kompisar var löjliga som häftigt käbblade om vem som var bäst.

Långt senare kom jag underfund med att jag var tondöv.   

tisdag 10 februari 2015

KORRIGERING BETRÄFFANDE KÄRNKRAFTEN

I föregående blogg skrev jag att Finland behöver kärnkraften under detta decennium. Jag avsåg förstås detta sekel, detta århundrade. Självklart behöver vi kärnkraften under detta och nästa decennium och en lång tid därefter. Detta vill knappast ens de ivrigaste motståndarna förneka. Att stänga de fyra reaktorer som nu är i drift vore extremt dumt. Vi skulle förlora en effekt på ca 3000 MW. Såvitt jag kan se finns det inget sätt som vi inom några år kunde ersätta en så stor kapacitet. Fossila bränslen vore den enda möjligheten, men vår viktigaste uppgift i dagens läge är att fasa ut dessa. När det gäller de fossila kan vi verkligen tala om ett decennium. Inom 10-15 år borde vi radikalt skära ner på stenkol, olja och naturgas. Efter ett decennium borde en stor del av våra bilar drivas av el eller biobränslen. Att avveckla kärnkraften kan bli möjligt först mot slutet av detta sekel. Men en avveckling förutsätter att vi har ännu mer miljövänliga och trygga alternativ till förfogande. I dagens läge är den stora uppgiften att göra vad vi kan för att minska våra egna utsläpp av växthusgaser. På detta bör vi koncentrera våra begränsade resurser.

KORT FÖRSVAR FÖR KÄRNKRAFTEN

Kärnkraften tycks alltjämt engagera många. Vasabladet har under den senaste tiden publicerat en hel del kritik av denna energikälla. Min ståndpunkt har varit klar sedan slutet av 1970-talet. Jag anser att Finland är tvunget att använda kärnkraft under detta decennium för att kunna trygga behovet av el. Mina argument sammanfattade jag i en kort artikel i Vasabladet 7.2 2015. Jag sätter ut artikeln här nedan.

Det kan verka tjatigt att än en gång föra fram argument som jag presenterat många gånger tidigare. T.ex. i min blogg 30/10 2014. Intresse tycks finnas eftersom den bloggen haft hela 268 läsare. Jag svarar inte här direkt på motståndarnas argument. Det är svårt därför att de ofta är känslomässiga och bygger på okunskap. Att svara får bli till en annan gång.

Här är artikeln:

TILL KÄRNKRAFTENS FÖRSVAR

Under den senaste tiden har vi i Vbl fått läsa många insändare som motstätter sig kärnkraft (kk). Man kan undra varför vi har kk om den verkligen är så dyr och farlig som motståndarna anser. Lyssnar beslusfattarna inte alls till folket? Är vi förespråkare omoraliska egoister som inte bryr sig om risker för kommande generationer? Eller finns det faktiskt sakliga och rationella argument för denna omstridda energikälla?

Utgångspunkterna i varje energidebatt är klara: vårt geografiska läge, våra resurser, den ekonomiska strukturen i vårt land och den levnadsstandard vi önskar upprätthålla.

Under mer än 100 år har de fossila bränslena varit grunden för den ekonomiska tillväxten och för det stigande välståndet. Denna epok närmar sig nu sitt slut. I de flesta länderna inom EU är man ännu beroende av stenkol, olja och gas. Vi är emellertid redan på god väg mot en alltmer koldioxidfri ekonomi. Samtidigt blir vi alltmer beroende av elekricitet som drivkraft inom industrin, kommunikationerna och i hemmen.

Det är viktigt att vi har en trygg tillgång till ström, speciellt under den kalla och mörka delen av året, dvs större delen. Vi får inte glömma att Finland är världens nordligast belägna industriland. Tillgången på ström får inte vara beroende av väderleken.

Det blir allt viktigare att produktionen är miljövänlig. Den får inte skada vare sig skärgården eller skogar och jordbruk, inte heller växt och djurliv. Självklart får den inte skada människor, men människor kan skadas indirekt genom att deras livsmiljöer och sociala gemenskap skadas. Produktion som skapar stridigheter och bitterhet måste undvikas. Däremot är det viktigt att stat och kommun får inkomster och att många permanenta arbetsplatser för högt utbildade personer skapas. Långsiktighet är viktig. Priset på ström får inte bli högre än vad det redan är för att inte de som redan har det ekonomiskt svårt skall drabbas ännu mer. I dagens svåra läge är subventioner genom skattemedel närmast omoraliska.

Den enda metod som, såvitt jag kan se, uppfyller alla dessa krav är kk. Självklart har också den nackdelar, som ofta påpekats i Vbl. Man måste se på hela Finlands intresse.

Ett vanligt misstag i debatten är att ställa kk emot förnyelsebar energi. I själva verket behöver vi också stora mängder förnyelsebar energi för att kunna avveckla de fossila bränslena. De båda reaktorerna i Lovisa är redan gamla och kommer småningom att tas ur bruk. Då faller ca 1000 MW bort. Såvitt jag förstår är en kombination av kk och förnyelsebart en idealisk kombination. Kk står för basenergin, de förnyelsebara (plus import) för resten. I själva verket satsar ett flertal bolag i vårt land i dag på forskning och utveckling av förnyelsebart. Men det borde vara uppenbart att vi inte under de närmaste decennierna helt kan ty oss till dessa. Vi kommer att behöva kk länge än, men inte i all evighet.

Hans Rosing

söndag 8 februari 2015

MINNEN FRÅN BARNDOMEN



FÖDELSE I KRIGETS SKUGGA

Björkarnas mössöron hade växt ut till stora, gröna löv som sakta prasslade i den ljumma sommarvinden. I skogsdungarna drillade bofinkarna och i väl dolda bon ruvade mesarna på nästa generation. Frodigt gräs täckte parkerna och esplanaderna medan brännässlorna förargade på bandgatorna.

Sommaren 1944 hade börjat i trähusstaden Vasa.

Från BB hördes skrik. Fru Anna Valdine skek när hon i våldsam smärta pressade fram sin förstfödde son natten mot den 16 juni. Och snart hördes den nyfädde gossens, dvs mina, gälla protester över att tvingas ut i en kall och hård värld ur den trygga, varma livmodern. Snart låg dock gossen förnöjt vid moderns bröst, helt omedveten om ondskan i den värld han fötts till.

Ty han hade sannerligen fötts i en tid av kollektivt mänskligt vansinne. Aldrig tidigare hade mänskligheten upplevt ett mera fruktansvärt år än 1944, och hoppeligen kommer den aldrig att uppleva ett likadant år. Jag talar då förstås om lidande som helt och hållet orsakats av människan själv. Många naturkatastrofer och pandemier har varit värre, men inför dem har vi varit hjälplösa. Det andra världskriget var inne i sitt grymmaste och brutalaste skede. Tio dagar innan jag föddes skedde historiens största landstigning när amerikaner, engelsmän, kanadensare och fransmän landsteg i Normandie. Medan jag i godan ro sög på min moders bröst dödades inte bara unga män i tusental utan också tusentals civila. I Tyskland dog tusentals under raserade städer eller brändes till döds i eldstormar när väldiga armador av tunga bombplan natt efter natt fällde tusentals ton med bomber. Samtidigt mördades tusentals judar, zigenare, ryssar och andra, som nazisterna betraktade som mänsklig ohyra, i gaskamrar och fångläger. Den röda armén pressade på från öster och otaliga manglades under de framvällande pansarmassornas larvfötter. I Stilla havet drev amerikanarna tillbaka de japanska styrkorna i exempellöst brutala strider. I japanska självmordsattacker dog soldaterna som flugor. Samtidigt sattes japanska städer i brand genom armador av flygande fästningar.

Den 9 juni, några dagar innan jag föddes hade ryssarna, till den finska armeledningens överraskning, dragit igång en jättelik offensiv på Karelska näset. Den ena försvarslinjen efter den andra bröt samman. Fyra dagar efter att hon fött sitt första barn, medan hon ännu låg på BB, fick min mor höra den förfärliga nyheten. Ryssarna hade intagit Viborg, Finlands näst största stad, en uråldrig knutpunkt mellan öst och väst, nästan utan att möta något motstånd. Min mor har aldrig berättat hur det kändes att ligga på BB med ett nyfött och efterlängtat barn i famnen samtidigt som hon visste att tiotusentals unga män, bland vilka fanns många hon kände, kämpade och dog för att stoppa ryssen. Fyra år av krig hade säkert avtrubbat förmågan att känna något alls. Kanske var hon bara apatisk. Till slut stoppades dock den ryska framryckningen, mycket tack vare det finska artilleriets dödliga, massiva mattor av granater.

(När jag avtjänade min värnplikt och utbildades till batterichef i reservofficersskolan år 1964 hade vi en utbildare, en major, som var med i dessa strider som ung artilleriofficer. Han kunde av egen erfarenhet berätta om det finska artilleriets dödliga effektivitet.)

Var var då min far? I dag är det vanligt att fäderna är närvarande vid förlossningen. Tanken är att bindningen till barnet blir närmare om man ser det komma till världen. Något sådant var absolut otänkbart när jag föddes. Födandet liksom skötseln av babyn var sedan gammalt ett privilegium helt och hållet förbehållet kvinnorna. Livets innersta hemligheter var kvinnornas gebit.

Min far var maskinmästare vid handelsflottan. Under kriget låg hans fartyg mestadels i Åbo, där han fick uppleva många bombanfall. Huvudsakligen seglade de till tyska östersjöhamnar. De förde huvudsakligen produkter av trä och papper och hämtade stenkol, maskiner och i viss mån säd. Genom ett telegram fick han veta att han blivit pappa. Några dagar senare fick han ledigt för att åka upp till Vasa med tåg för att få se mig. Det enda man berättat om mitt första möte med min far är att han sade: ”Oj, vad han är liten.” Efter några dagar måste han återvända till sitt fartyg. Under kriget mot tyskarna i Lappland måste hans fartyg bokstavligen ”segla med lik i lasten”. De hämtade nämligen stupade finska soldater i Kemi och förde dem till deras hemorter längre söderut för att begravas. I Finland ansågs det mycket viktigt att stupade soldater skulle få en sista vila i hjältegravarna i sin hemorts jord. Än i dag, 70 år senare, sköts dessa gravar med stor respekt.

FÖRSTA BOSTADEN
Många säger sig minnas episoder från sina tidigaste år. Själv kommer jag i dag inte ihåg någonting alls som hände under mina första år. Jag är skeptisk till minnesbilder från de allra första åren. Självklart kommer man ihåg mycket av barndomen när man är ung. Då är avståndet till händelserna kort.  Men med åren bleknar minnena. Det sägs ibland att man har falska minnen. Jag skulle i stället säga att äkta minnen med tiden ersätts med oäkta. Ju mer man tänker på en viss episod under årens lopp desto sannolikare är det att det man kommer ihåg inte är det ursprungliga händelsen utan de minnen man har kvar av den ursprungliga episoden. Man minns minnena, inte själva händelsen. Minnena blir oäkta men det är fel att kalla dem falska. De kan i stora drag vara riktiga men upplevelsen av dem kan ha förändrats. Jag går så långt att jag påstår att det är omöjligt att ha riktigt äkta minnen av sina första år när man är så gammal som jag.

Hur upplevde jag världen som femåring? Det är omöjligt för mig att minnas. Det som jag minns är de yttre sammanhangen, vad jag gjorde, men inte vad jag tänkte, och än mindre vad jag kände. För varje år förändras vi. Vi tror att vi är densamma därför att förändringen är långsam och därför att våra minnen färgas av den vi är vid just den tidpunkten. Någonting av den 5-årige gossen Hans Ole Eugen finns säkert kvar i min personlighet i dag. Men det  som finns är överlagrat av 65 år av upplevelser. En del av det förflutna uppgår i det närvarande, men det mesta försvinner för evigt. Så har det varit för de miljarder människor som levat före oss och så kommer det antagligen att förbli för alla våra efterkommande.

Det finns människor som tror att de minns allt som hänt i deras liv. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att det är omöjligt. Tänk dig t.ex. en person som läst 1000 böcker under sitt liv. Kan någon komma ihåg vartenda ord, varenda bokstav, varenda känsla för varenda bok?  Man kan förstås ladda ner varje ord i 1000 böcker i minnet på en dator, men datorn begriper ingenting av vad den ”minns”. Ett datorminne är föga mer än böckerna själva, som ju är kolllektiva minnan. Ett bibliotek med miljoner volymer är ett gigantiskt yttre minne.

Under mina första år bodde vi i andra våningen i ett trähus på Rådhusgatan nära Sandviken. Jag har försökt minnas hur bostaden såg ut, men ingenting dyker upp i mitt medvetande. Möjligen finns det något lagrat i min hjärna som man kunde få fram t.ex. genom hypnos. Såvitt jag vet hände ingenting speciellt på denna plats som fick någon större betydelse för mig. Jag lärde mig förstås detsamma som alla barn: att gå, att tala, att äta själv, att skilja mellan mig själv och andra personer, att känna igen alltflera föremål osv.

En kväll på 1980-talet, när jag var i Vasa och höll mina kurser vid Pedagogiska fakulteten och bodde hos föräldrarna, var jag ute och promenerade med min far. (Det hände rätt sällan). Vi promenerade längs Rådhusgatan och plötsligt stannade min far framför ett höghus. ”Här bodde vi när du var liten,” sade pappa med en viss melankoli i rösten. På  1940-talet fanns här endast trähus. (Med dasset ute på gården). I dag höghus.

Här på Rådhusgatan i Vasa inledde min far och mor sitt äktenskap. De gifte sig 1942 under brinnande krig. Här levde jag mina första år. Här hann också min två år yngre bror Lasse bo sitt första år. På grund av en ödets nyck kom det sig att mina föräldrar tillbringade sina sista år endast en liten bit härifrån. När min far blev pensionerad flyttade de till en hyreslägenhet i hörnet av Handelsesplanaden och Korsholmsesplanaden. I den lägenheten fick de åldras tillsammans tills min mor dog i cancer 1987. Pappa levde ännu fem år. Allt i lägenheten förblev oförändrat tills han själv dog i magcancer 1992. Min bror och jag fick då bl.a. plocka ner mammas kappor från klädhängaren där de hängt orörda i fem år. Min far älskade min mor, och såvitt jag vet älskade han aldrig någon annan kvinna.

ANDRA BOSTADEN
Mina första minnen är från vår följande bostad. Vi flyttade omkring 1947-48 till Holmlunds gård på Vasklot. Jag var då tre eller fyra år. Från tiden där har jag gott om minnen. Jag kan än i dag, ca 65 år senare, ganska väl föreställa mig vår bostad. Det fanna fyra lägenheter i gården som var på två våningar. Vi bodde i andra våningen i en ljus och trevlig lägenhet på två rum och ett stort kök med vedspis. Vi hade en riktig vattenklosett, men såvitt jag minns ingen telefon. Gården låg i slutet av Uddnäsvägen. Den var omgiven av skog på tre sidor. Det fanns inga andra hus i omedelbar närhet. (I dag  finns gården fortfarande kvar och ägs av samma familj men omgivningen ser förstås helt annorlunda ut).

Mitt emot oss på andra våningen bodde ett äldre par. Han var pensionerad flygare och hade varit stridsflygare under kriget. De var goda vänner med mina föräldrar. Mannen var finskspråkig. Antagligen förstod han litet svenska men jag hörde honom aldrig säga ett ord på svenska. Alla andra i huset var rena finlandssvenska österbottningar. Fruarna kunde mycket litet finska. Min mor talade däremot god finska, men far kunde nätt och jämt så mycket att han kunde göra sig förstådd. Han var dock aldrig blyg att tala den rotvälska han kallade finska.

En episod som belyser hur stor frihet man hade på den tiden. En gång bjöd flygaren mina föräldrar att följa med på en tur med ett flygplan med pontoner. Hur det kom sig att han fick använda planet och bjuda in folk att följa med vet jag inte. Tydligen fanns det inga myndigheter som kontrollerade sådant. Sagt och gjort. Mina föräldrar gick ombord under förutsättning att han lovade att flyga utan några våghalsiga manövrar. Den före detta stridspiloten ville dock visa sig på styva linan. Mina föräldrar fick sitt livs flygtur. Han höll på att skrämma ihjäl dem när han plötsligt stoppade motorn och störtade mot marken. Han rollade, flög upp och ner och hade hejdlöst roligt åt mina föräldrars skräck. Det var enda gången de flög med den gamla jaktplanspiloten. Långt senare undrade jag vilka slags plan han flugit under kriget och om han skjutit ner någon fiende, men då var han sedan länge död.

Ännu ett minne av denna farbror. Det hände några gånger att han var min barnvakt när mor var borta. Det var en lustig situation. Jag var ca fem år och kunde inte ett ord finska. Han vägrade tala svenska ens med mig, ett litet barn. Jag fick vandra omkring i lägenheten under total tystnad och under hans vakande blickar. Han visade en stavmagnet som han hade på skrivbordet. Jag blev fascinerad av hur den drog till sig gem som låg där. Det var dock oerhört tråkigt att tillbringa flera timmar med den (i mina ögon) gamle mannen.

Min mor hade många finskspråkiga vänner och bekanta. Men de talade alla god svenska. När de träffades gick samtalet vanligen på svenska. De hade namn som Sorvari, Sarvimäki , Heikkilä och Karasalo. På denhär tiden var Vasa en mycket svensk stad. Finskspråkiga hade ofta många svenska bekanta och lärde sig, utan att närmare tänka på saken, svenska.. Det var en naturlig sak i senska Österbotten. Det talades nästan alltid svenska i min omgivning. I butikerna blev man alltid betjänad på svenska. När jag började mellanskolan som 11-åring kunde jag inte ett ord finska.

Ett undantag var den barberare vår mor förde mig och min bror till när vi blev långhåriga. Hon hade sin affär i en källarvåning i hörnet av Rådhusgatan och Hovrättsesplanaden. Hon och hennes medhjälpare kunde inte ett ord svenska. Den vanliga ritualen var att mamma lämnade av oss hos barberaren, instruerade hur vi skulle klippas och sa att hon kommer och hämtar oss om en timme. Sedan blev vi lämnade till de båda klippande kvinnorna som under tystnad kapade våra hår. Eftersom vi var små fick vi sitta på ett bräde som lades över stolens armstöd. Mor passade på att handla och ta en kopp kaffe i kaféet i Hartmans hus. Det var urtråkigt för min bror och mig att sitta och vänta på henne. När jag tänker på saken hade jag ofta tråkigt under min barndom. Jag fick ofta sitta och vänta. En tid vikarierade min mor på postkontoret i Vasklot hamn. Om hon inte hade någon barnvakt fick jag sitta i korridoren i flera timmar. Det enda som avbröt tråkigheten var att en kund kom in då och då. Jag hade ännu inte lärt mig läsa så jag kunde inte ens få tiden att gå genom läsning.

ETT DUMT HÖJDHOPP

En gång när min bror och jag lekte höjdhopp i köket gick det illa. Mamma var trött och sa att vi skulle leka tyst så att hon kunde sova en stund. Jag hittade på att vi skulle hoppa höjd. Jag band ett snöre i ett dörrhandtag. Men var skulle vi fästa den andra ändan? Jo diskställningen, full med kärl, var på rätt plats. Så jag band fast andra ändan i ställningen. Otroligt dumt av en femåring! Det dröjde inte lång stund förrän diskställning med koppar och fat drösade i golvet med våldsamt klirrande. Jag minns att jag blev förskräckt. Mor kunde bli ordentligt arg. Men jag kan inte minnas själva känslan. Hur kändes det? Jag vet inte. Jag kan inte återuppliva den känsla jag hade. Kände jag rädsla, skräck, skam? Mor blev förstås rasande. Jag tror att hon luggade oss, men jag är inte säker. Det var ytterst sällsynt att hon använde något slag av ens mild aga. Jag har dock ett minne av att vi grät, men gråten kan ha kommit av skrämseln när hela härligheten åkte i golvet.

I dag har barnen massor av dyra leksaker. Femåringar spelar dataspel eller använder mobiler. De enda leksaker jag kommer ihåg är några tygdockor. Vi fick hitta på egna leksaker, leka med det som fanns till hands, träbitar eller stenar med lustig form t.ex. Att vara kreativ var en självklar och naturlig sak. Det fanns inga vuxna som lärde oss lekar, som övervakade, kontrollerade.

torsdag 1 januari 2015

MÖRKRETS FILOSOFI




Mörkret omger mig på alla håll.

 Jag vänder mig om och tittar ut mot havet, jag tittar mot strandens släta klippor, jag tittar inåt holmen mot de vindpinade tallarna och de risiga enbuskarna.. Mörkt, kolmörkt överallt. Nej, jag har inte blivit blind. Det är ett vanligt, naturligt finländskt höstmörker sent på kvällen en mulen dag i slutet av augusti i slutet av 1900-talet. Det är inte bara mörkt, det är tyst. Vinden har gått hem, fåglarna har lagt sig till ro för natten, det hörs inte längre några ljud av snabba båtar. En rogivande, lugn, mörk tystnad.

Försiktigt trevande tar jag mig fram. Jag är ensam ute på vår holme, men det känns som om jag vore ensam i hela världen. Lustigt eftersom det bara är två kilometer till närmaste tätort. Går jag upp på berget ser jag ljusen i båthamnen två kilometer norrut.

För en månad sedan var det ännu liv och rörelse i skärgården. Folk i de flesta av stugorna på holmarna runtomkring, segelbåtar i Hangö-farleden, motorbåtar av alla de slag i Rosala-farleden. Tusentals människor tillbringade semester eller veckoslut i skärgården. Men nu har de alla försvunnit in till städerna. Städerna har fått tillbaka sina invånare, blivit livligare, men skärgården har i stället nästan dött ut. Men nästa sommar kommer de igen, och breder ut sig likt gräshoppssvärmar, under några härliga (eller regniga) veckor från midsommar till början av augusti. Sedan drar de sig tillbaka igen och tystnaden och mörkret tar över för nästan ett halvt år.

Jag insuper tystnaden och ensamheten med alla sinnen. Förhållandena är idealiska för filosofisk kontemplation. Jag är ju faktiskt professionell filosof, akademielektor i vetenskapsfilosofi. Ingen tv lockar mig att slöstirra på polisserier eller filmer som jag sett många gånger tidigare. Vårt moderna samhälle kan bjuda på mångahanda upplevelser men inte på totalt mörker och tystnad och ensamhet. I en stad är det aldrig vare sig helt mörkt eller helt tyst.

Medan jag tänker dessa tankar har jag nått fram till min stuga. Det lyser hemtrevligt i köksfönstret. En oljelampa sprider sitt litet rödaktiga, mysiga ljus. Inne på verandan försöker en annan oljelampa driva skuggorna in i vrårna. Dess brinnande veke speglar sig i de svarta fönsterrutorna.

Jag går in i köket, tänder en låga i gasspisen och kokar upp vatten för en sen kopp te. Med den ångande tekoppen och en smörgås i handen slår jag mig ner vid verandabordet. Likt Viktor Rydbergs tomte ”grubblar jag och tänker”. Nej, jag grubblar inte, jag filosoferar.

Vad är mörker egentligen? I skolan fick vi lära oss att svart inte är en färg. Ett konstigt påstående eftersom svart alltid brukar ingå bland målfärgerna. Man behöver inte vara yrkesfilosof för att inse svaret. Mörker är helt enkelt avsaknad av ljus.

Vad är då ljus, dvs vad är det som saknas? I fysiken får vi lära oss att ljus är en typ av strålning som vi kallar elektromagnetisk. Vad betyder det? Skulle ljuset som strömmar ut ur oljelampan vara både elektriskt och magnetiskt? Det är enligt fysiken ett slags svängningar mellan elektricitet och magnetism i olika plan. Dessutom får vi lära oss att ljus består av ett slags partiklar som kallas fotoner. Ljus är alltså samtidigt svängningar, vågrörelser och partiklar. Svårt att förstå? Kanske. Eller kanske är vår hjärna inte anpassad till abstrakt teoretiserande. Kanske vore detta en självklarhet för mer intelligenta varelser.

Mörker skulle alltså vara avsaknad av ett slags vibrerande partiklar som sänds ut av atomerna. En del av dessa partiklar har våglängder, dvs vibrationer, som påverkar nervceller i vårt öga. Då uppstår elektriska impulser som passerar genom miljoner nervceller till bakre delen av hjärnan där de (på okänt sätt) ger upphov till våra medvetna synupplevelser. Jag ser den dåligt upplysta verandan omkring mig. Tack vare synsinnet kan jag lätt orientera mig i rummet förutsatt att det finns en eller flera ljuskällor, objekt som hela tiden sänder ut fotoner med våglängder som påverkar retina (näthinnan) i mitt öga. Men om jag sitter här några timmar kommer oljan i lampan att ta slut. Då finns det inte längre några fotoner i min omgivning som gör att jag kan orientera mig. Då sitter jag i totalt mörker.

Ett mjukt trummande på plasttaket ovanför mitt huvud avbryter för en stund mina tankar. En regnskur. Mörkret utanför blir om möjligt ännu tätare. Jag fortsätter att filosofera.

Hur kan någonting bestå i avsaknad? Någonting som saknas finns ju inte. Det är som de gamla grekiska filosoferna skulle säga ett ”icke-vara”. Betyder detta att mörkret egentligen inte finns? Såvitt jag kan förstå måste det betyda just detta. Mörkret finns genom att inte finnas. Hur skall detta förstås?

Redan en del gamla greker menade att världen ytterst består av två grundelement: atomer och tomrum. Men var blir då mörkret? I början av Bibeln läser vi att ”mörkret råder över djupen”. Men Gud säger ”Varde ljus!” och det blir ljust. Var det faktiskt mörkt innan universum uppstod? Enligt kosmologerna uppstod universum i något som brukar kallas ”the big bang”. Då undrar man om universum var tomt och mörkt innan det smällde. Man kan undra vad man vill, men då har vi gått över gränsen för vad man kan föra en filosofisk diskussion kring. Vi är inne på myternas och sagoberättandets område.

Mörker och ljus betraktas vanligen som varandras motsatser. Med rätta! Ljuset är allt det som mörkret inte är. Det mest uppenbara är att ljuset är begränsat i tid och rum, det uppstår och dör. Mörkret är däremot evigt. Det uppstår aldrig och dör aldrig. Det kan inte uppstå därför att det inte är någonting. Ingenting kan ju inte uppstå. Allting kan försvinna, dö, men inte mörkret, dvs inte ingenting.

Varför är ljuset begränsat men mörkret evigt? Svaret är uppenbart. Ljuset är en form av energi. Energi kan existera endast om det finns ett objekt, ett ting som producerar energi. Den brinnande veken i min oljelampa slocknar när oljan är slut. På samma sätt slocknar solen när bränslet, dvs väte och helium, är slut. Visserligen fortsätter den att lysa som en s.k. vit dvärg ännu några miljarder år, men till slut har all energi förbrukats och kvar blir endast en död och totalt mörk klump materia. Det eviga mörkret lägger sig över vårt solsystem. Planeterna fortsätter att rotera runt den förkrympta, döda solen. Rotationen kräver liksom mörkret ingen energi.

På samma sätt slocknar med tiden alla solar i universum. En efter en går de in i det eviga mörkret, och efter oräkneliga miljarder år avslutas hela det fantastiska skådespelet med att en oändlig mängd döda himlakroppar i evighet rör sig bort från varandra. Slutet blir tomhet, mörker och tystnad i evighet.

Låter det tragiskt, sorgligt, deprimerande? Vi kan trösta oss med att vi har några miljarder år på oss. Samtidigt skall vi komma ihåg att människan, ur kosmisk synvinkel, har uppstått alldeles nyligen. Vi är en ung art som har framtiden för sig. Vi kommer att förändras, att förändra oss själva. Om tusen år är vi något helt annat än i dag. Om en miljon är finns vi inte. Inte för att vi dött ut utan för att vi blivit något helt annat.

Mörkret associeras, med rätta, med olycka, sorg och död. Ljuset förknippar vi däremot sedan urminnes tider med liv, glädje och hopp. Det är ingen tillfällighet att alla religioner uppfattar de goda gudarna som ljusvarelser. Döden förnippas med mörker i religionerna. De gamla grekernas Hades var en plats i evigt mörker. Vi har en mängd talesätt som förknippar ljus med hopp. Vi talar om att skönja ljuset i ändan av tunneln. Det går upp ett ljus för oss.

Ljuset är liv, mörkret är död.

Allt liv är beroende av ljus därför att livet behöver energi och ljuset är just energi. Visserligen finns det livsformer som existerar och frodas i evigt mörker. Också de är dock helt beroende av att kunna suga i sig energi. Det som vi kallar ljus, det som vi ser med våra ögon, är blott en del av det elektromagnetiska spektret. Ljus i fysikalisk bemärkelse är ett mycket vidare begrepp än för oss synligt ljus. Energi är förstås ett ännu vidare begrepp. Partikelstrålning är också en form av energi.

Men för all energi gällder detsamma som för det synliga ljuset. Det dör till slut. Mörkret dör däremot  aldrig.

Jag sitter på min veranda en mörk kväll i slutet av augusti. Jag sitter på en liten ö i ett litet land som vi kallar Finland. På en planet i ett solsystem bland miljarder i en galax bland miljarder. Jag tror att jag, en obetydlig, begränsad anhopning av celler, kan veta någonting om hela detta obegripligt stora system. Jag tror att jag kan veta inte bara hur det ser ut just nu utan hur det kommer att se ut i all framtid. Jag tror att de teorier som tusentals forskare utvecklat under de senaste decennierna är den slutliga sanningen om hela det väldiga universum.

Kanske har jag alldeles fel. Kanske sanningen är mer komplicerad än en mänsklig hjärna kan förstå. Kanske kommer framtidens forskare att skapa en alldeles annan världsbild.

Regnet har slutat trumma på plasttaket. Jag har ätit upp min smörgås och druckit mitt blaskiga te. Det är snart midnatt. Jag reser mig, det har blivit kallt på verandan, släcker oljelamporna, klär av mig och kryper ner i min ensamma säng i mörkret.