Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 24.1 2017. Men redaktören Kim Isaksson gillade inte min rubrik. Den publicerades under den rätt missvisande rubriken INGEN ANLEDNING TILL PESSIMISM. Min avsikt med artikeln var att betona att splittring i en mängd avseenden har varit typiskt för vår hundraåriga historia. Samtidigt vill jag visa att splittring är normalt, inte något som man bör oroa sig över. Artikeln var bland annat inspirerad av Jörn Donners pessimism. Splittring och oenighet är t.o.m. en krydda och en drivkraft inom politiken. Ett samhälle där alla skulle leva helt i enighet med Donners ideal vore dödstråkigt. Eller hur?
FINLAND 2017: IDEAL OCH VERKLIGHET
Det självständiga
Finland formades under en period av djup politisk, ekonomisk och
social splittring. Under de hundra år som gått sedan dess har vi
fortsatt att vara splittrade i klasser, intressegrupper, ideologier
osv. Dock har splittringen aldrig senare tagit sig så våldsamma och
brutala uttryck som under inbördeskriget, och kommer säkerligen
aldrig mer att göra det. Stridigheter av den typ vi sett i Afrika
och Mellersta östern under de senaste åren är otänkbara hos oss.
Men under senare år
har splittringen, oenigheten dock snarare ökat än minskat.
Självklart är vi inte unika i detta avseende. Vi ser samma tendens
i flera andra länder i och utanför Europa. I och för sig är detta
inget nytt under solen. Perioder av enighet, sammanhållning och
utjämning är snarare undantag än regel i historien. Dessutom måste
man väl medge att splittring ligger i den mänskliga naturen. Det är
de spännande, dramatiska perioderna som besjungs, berättas,
utforskas etc. Större delen av alla böcker, filmer, skådespel,
tvsåpor etc handlar om splittring, konkurrens, rivalitet, strider,
lurendrejeri och liknande. En tvsåpa som visar en harmonisk familj
som lever ett vardagligt liv får inga höga tittarsiffror. Det
verkar som om mord, blod och våld skulle vara något slags krydda i
det enformiga vardagsliv som de flesta av oss lever.
Skarpast och
tydligast är splittringen när det gäller flyktingar. Många vill
stänga gränserna medan andra vill ta emot långt fler flyktingar än
vi gör i dag. På båda sidorna lutar man sig mot mer eller mindre
förnuftiga, emotionella och moraliska argument. Slutresultatet
tycks, typiskt nog i en demokrati, bli kompromisser som ingen gillar
men som de flesta kan leva med.
Flyktingfrågan är
en del av en större ideologisk helhet nämligen nationalism mot
internationalism, kulturell enhet mot mångkulturalism. Under de
senaste decennierna har globalisering, mångkulturalism och
liberalisering varit dominerande inom västerländsk politik. Som
symbol och garant för denna politik har Barak Obama fungerat under
sina åtta år vid makten.
Ett betydande
missnöje med denna trend har dock hela tiden funnits, men inte
kunnat ta sig konkreta uttryck. Genom internet som blivit nästan var
mans egendom sedan början av detta sekel har ”folket” fått ett
medel att uttrycka sitt missnöje och sprida sina åsikter. De
konservativa, de som står för nationalism mot globalisering har på
nätet kunnat konstatera att de inte är ensamma. De har kunnat
etablera en motrörelse som tagit sig uttryck i brexit, Donald Trump,
sverigedemokrater, sannfinländare etc. Denna
”antiglobaliseringsrörelse” har redan fått stora politiska
konsekvenser t.ex. genom strängare regler för asyl, osäkerhet på
aktiemarknaden, svängande valutakurser osv. Helt olika ideal
kolliderar mot varandra och ekar i samhällsdebatten.
Den äldsta formen
av splittring är den ekonomiska. Den var roten till inbördeskriget
och den har genomsyrat hela vår hundraåriga historia. De politiska
vindarna har blåst från olika håll, ibland från höger, ibland
från vänster men mest från mitten. Nu är vi inne i en period när
det blåser hårt från höger. De som ivrar för att allt fler
funktioner i samhället skall skötas genom privat företagsamhet har
en stark ställning. Tidigare ansågs ansvaret ligga på samhället,
nu skall individen ta på sig allt mera ansvar genom fria val och
genom att betala avgifter för de tjänster hen vill ha.
Välfärdssamhället, som vänstern drev på, har alltmer naggats i
kanterna och naggandet tycks fortsätta.
Pessimism eller
optimism? Jörn Donner, grand old man inom vårt kulturliv, har
vältaligt målat en djupt pessimistisk bild av hundraåringen. Själv
ser jag ingen anledning till pessimism. Under vår hundraåriga
historia har demokratins spelregler fungerat trots tidvis mycket
svåra tider. Jag ser inga skäl till att demokratin, dvs ”folkets
röst” inte skulle fortsätta att ljuda under nästa sekel i vårt
fosterlands historia.
Hans Rosing
Filosof, Åbo