HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?
För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.
söndag 26 oktober 2008
torsdag 9 oktober 2008
NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI - PROGNOSERNA SLOG FEL
NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI
Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.
Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.
torsdag 2 oktober 2008
INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)