ATOMSOPORNA ÄR INGENTING ATT OROA SIG ÖVER

Det finns i dag stora mängder kärnavfall ”atomsopor” i världen. Varje år ökar mängden. Borde vi vara oroliga? Utgör de en allvarlig fara för världens 6,5 miljarder människor, för naturen, för otaliga framtida generationer?
Varje gång kärnkraften debatteras förkunnar motståndarna med darr på rösten att avfallet är livsfarligt och avfallsproblemet olöst. Detta har upprepats i Vbl otaliga gånger. T.ex. menar Tom Sörhannus i Vbl 7.2 att kärnkraften ”förmodligen är den smutsigaste energiformen” p.g.a. det avfall som produceras.

I dag förvaras soporna vanligen i cisterner ovan jord där avfallet får svalna i några decennier. De kortlivade isotoperna hinner då sönderfalla till stabila ämnen. Att förvara på detta sätt är onekligen riskabelt, men det är riskabelt för oss som drar nytta av strömmen, inte för framtida generationer. Man kan säga att riskerna är det pris vi får betala för att få billig el i stora mängder. Detta pris skall dock jämföras med de skador andra energiformer orsakar. I själva verket har det inte förekommit några stora katastrofer med använt kärnbränsle i demokratiska stater. (Sovjet var ett kapitel för sig).
Kärnkraften står i dag för ca 15% av den elenergi vi använder. I princip kunde vi stänga alla de fyra reaktorer, som nu är i drift, genom att skära ner elkonsumtionen med 15%. I teorin vore detta förstås fullt möjligt. Men att samtidigt följa EU:s direktiv är omöjligt. Direktivet kräver att vi skall minska utsläppen av koldioxid med 16% och öka användningen av förnybara energikällor med 10%. Vi måste välja. Själv anser jag att vi bör hålla fast vid välfärdssamhället samt försöka uppfylla EU:s krav. I så fall behöver vi snarare mera kärnkraft än mindre.
Såvitt jag förstår vore det höjden av dumhet att nu avveckla kärnkraften. Vi kan ju inte avveckla avfallet. Det finns där och måste tas om hand. Om vi avvecklar så förlorar vi all den nytta vi kan ha av reaktorerna i form av trygg tillgång på billig ström under lång tid framåt, men måste ändå dras med alla negativa konsekvenser, främst förstås soporna. Ju längre tid vi använder kärnkraft desto billigare blir det relativt sett att bygga förvaringsrum och stoppa in ”skiten” där.
Hos oss tänker industrin placera atomsoporna djupt nere i berggrunden. Därmed kommer riskerna för oss, och framför allt för framtida generationer att minska dramatiskt. Knappast finns det i framtiden någon så fanatisk och dum terrorist att han försöker borra sig 500 meter ner i beggrunden för att få tag i plutonium. Somliga oroar sig för att radioaktiva ämnen löses i grundvattnet och genom sprickor i bergen om tusen år eller så når upp till jordytan. (Plutonium är för övrigt en metall som inte är löslig i vatten. Man kan t.ex. inte förgifta en stad genom att slänga en bit plutonium i dess vattenreserv. Biten blir liggande på bottnet och inget händer. Den avger förstås strålning, men denna bromsas snabbt av vattnet. Plutoniets farlighet överdrivs vanligen enormt.)
Tänk om någon av våra efterkommande i n:te led får cancer p.g.a. våra sopor!
Möjligheten kan inte helt uteslutas. Men sannolikheten måste betraktas som extremt liten. Radioaktivitet är ju lätt att upptäcka och i framtiden torde man både kunna upptäcka eventuella läckor samt bota skador som kan uppstå. Redan i dag kan vi bota en stor mängd av cancerfall, och medicinen är säkert oerhört mycket effektivare om tusen år.
Använda bränslestavar innehåller plutonium som av kärnkraftsmotståndarna brukar utpekas som det farligaste ämne som finns. Tom Sörhannus säger att det finns tillräckligt med plutonium för att utplåna hela mänskligheten flera gånger om. I teorin stämmer detta säkert, men det stämmer för alla giftiga ämnen. Det finns också tillräckligt med bly, kvicksilver, kadmium, asenik, ja t.o.m. tobak och alkohol för att ta livet av hela mänskligheten. Detta är tom retorik. Om vi räknar i termer av antalet offer hör tobak och alkohol till de farligaste ämnen som finns. De dödar fler människor årligen än t.ex. malaria. Självklart måste det någon gång hända att folk skadas av atomsopor. Eftersom de som arbetar med soporna övervakas noga löper de i själva verket mycket mindre risk att få cancer än gemene man. Alla är vi ju hela tiden utsatta för strålning. I Finland är radon i berggrunden ett speciellt stort problem.
Jag har inga siffror på hur många som dör p.g.a. kärnkraften i Finland men de måste vara oerhört få. Annars skulle motståndarna hela tiden slå oss i huvudet med dessa siffror.
Jag håller helt med Tom Sörhannus att vi bör handla ansvarsmedvetet. Detta innebär att vi noggrannt bör väga för- och nackdelar för olika energiformer mot varandra. Vi bör t.ex. inte, i likhet med många motståndare till kärnkraft, okritiskt acceptera vindkraften. Skall vi stänga datorna och tvapparaterna, låta kylskåpet bli varmt och frysen tina när det inte blåser? Skall tågtrafiken stå stilla när det är stiltje? Skall vi sitta i mörker i smällkalla vintern när högtryck råder och vinden gått och lagt sig? Retoriska överdrifter? Javisst, men de visar på vindkraftens begränsning. Vi behöver stabil och pålitlig basproduktion av el.