(DEL 1) OM RYMDEN: VI ÄR OERHÖRT SMÅ OCH VÄLDIGT STORA

Som tonåring brukade jag låna böcker i stadsbiblioteket i Vasa. En gång råkade jag få syn på en bok i astronomi och beslöt att titta närmare på den. Det var en stor bok med många bilder. Liksom de flesta hade jag mången stjärnklar kväll stått och tittat upp mot det praktfulla himlavalvet och undrat över vad som finns där. I boken fick jag, i lättsmält form, svar på en del av mina frågor. Det som fascinerade mig mest var storleken, avstånden och hur obetydliga jorden och vi människor är i den enorma rymden. Storleken är väl det som först slår var och en som börjar fundera. Men sedan är det mängder av andra frågor som tränger sig på. Jag skall diskutera en del av dem i framtida bloggar om rymden.
När vi talar om rymden rör vi oss hela tiden med oerhört, ofta ofattbart stora tal. Det är miljarder hit och biljoner dit. Solen är som bekant den närmaste stjärnan, ett giganiskt oerhört hett gasklot, ett kosmiskt kärnkraftverk på blott 150 miljoner km:s avstånd. Ett tuppfjät i rymden. Det är solarna som är huvudpersoner på den kosmiska arenan. Våra förfäder dyrkade solen som en gud. Det var i själva verket ingen dum idé. Betydligt klokare än att dyrka något slags osynligt människoliknande väsen. Det är solarna som gör planetsystem möjliga, och som gör liv möjligt. Vi kan t.o.m. säga att solarna skapar och upprätthåller de förhållanden som gör liv möjligt. Ja, solarna skapar t.o.m. den materia av vilken vi, jorden och allt annat är uppbyggt. (Utom det som består av väte, det enklaste av alla grundämnen.) Och det är slutligen solarna, som, när de blir gamla och trötta, förintar allt liv i sina planetsystem.
När vi blickar upp mot stjärnhimmeln ser vi tusentals solar. Med en fältkikare ökar deras mängd tiodubbelt. I ett teleskop ser vi miljontals. Universum tycks vara fyllt till bredden av solar. Men i själva verket är vi utsatta för en illusion. I själva verket är universum tomt, oerhört tomt. Strängt taget är det inte just annat än ett oerhört kallt tomrum.
Det blir klart om vi försöker färdas till den närmaste grannstjärnan. Den består i själva verket av tre stjärnor som kretsar runt varandra. Den största kallas Alfa Centauri. Avståndet till solen är, som nämnts, 150 miljoner km. Dit kan vi med dagens teknologi färdas på en månad. I själva verket har en rymdsond nyligen nått fram till Merkurius, den planet som ligger närmast solen. Och det var inte den första. Men anta nu att vi med samma teknologi styr kosan mot Alfa Centauri. Hur länge dröjer det innan vi är famme? Det tar nästan en miljon gånger längre än till solen, en miljon månader, nära 100 000 år!! Efter ett tiotal år lämnar vi vårt solsystem och kommer ut i den interstellära rymden. (Det finns en rymdsond som redan kommit så långt). I tusentals år färdas vi genom tom, iskall rymd. Visserligen ser vi stjärnor vartåt vi än vänder blicken, men t.o.m. vår egen sol blir snart blott en ljusprick bland miljoner andra. Man kan inte vara mer ensam än i ett rymdskepp i den interstellära rymden.
Eller kan man? I själva verket befinner vi oss hela tiden långt inne i ett gigantiskt system av ca 200 miljarder stjärnor. Vi färdas inne i vår egen galax, Vintergatan. Ur kosmisk synvinkel befinner vi oss i ett tättbestjärnat område. När vi kommer fram till Alfa Centauri märker vi att det är ungenfär lika långt till de stjärnor som ligger närmast oss. Men om vi färdas inåt mot galaxens centrum några hundra miljoner år så märker vi att stjärnorna ligger närmare varandra. Vi märker att natt inte längre är ett användbart begrepp. Hela himlen strålar av stjärnornas ljus dygnet runt. Solar i miljontal fyller himlen runtom oss.
Om vi planerar att passera genom galaxens centrum så är det bäst att tänka en gång till. Enligt forskarna finns det ett gigantiskt svart hål i centrum. Ett av de mest märkliga tingen i universum. Kommer vi för nära slukas vi, atomerna i oss pressas ihop till ingenting. Vi förvandlas till energi, till gravitationsenergi.
Att färdas i den interstellära rymden med den teknologi vi har i dag är förstås ett stendött företag. Vi människor är alltför kortlivade. Kanske kommer det alltid att vara dödfött. T.ex. den kända sf-författaren Isaac Asimov, som också skrev en mängd populärvetenskapliga böcker, menade att människan aldrig kommer att lämna detta solsystem. Eller kanske en långt mer avancerad framtida vetenskap kommer att göra det möjligt? Ho vet!
Men varför skulle vi alls, likt rymdskeppet Enterprise i tv-serien Star trek ”boldly go where no man has gone before”. Vi har till vårt förfogande något som är bättre än rymdskepp. Vi har något som i en mening gör oss större än universum. Vi har intelligens och fantasi. Med deras hjälp kan vi resa kors och tvärs i rymden, inte bara i rummet utan också i tiden. Ja vi kan t.o.m. resa till andra universa.
Vi behöver inte resa till andra världar för att få reda på något om dem därför att de hela tiden sänder och har sänt budskap, information till oss. Dessa budskap färdas snabbare än något rymdskepp. De färdas med ljusets hastighet, 300 000 km i sekunden. Budskapet färdas i form av vad fysikerna kallar fotoner, eller elektromagnetisk strålning. Därtill kommer partiklar som kallas kosmisk strålning. Den stora utmaningen är att samla in så mycket strålning av olika slag som möjligt och att kunna tolka den. Under de senaste hundra åren har vi gjort fantastiska framsteg på detta område. Sedan 1950-talet, när jag började intressera mig för astronomi, har kunskapen formligen exploderat. Det har varit ett av mitt livs stora upplevelser att få följa med denna utveckling alltifrån uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till dagens rymdteleskop. Om detta kommer jag att skriva då och då i framtida bloggar.