OM KRIG: DE FINSKA GENERALERNAS STÖRSTA BLUNDER

Under den senaste tiden har två krigsfilmer som skildrar fortsättningskriget fått stor uppmärksamhet i medierna. Filmen Framom främsta linjen berättar i främsta hand om hur en bestämd soldat, Harry Järv och en grupp under hans kommando smög sig genom fiendens linjer och åstadkom förstörelse. Den andra filmen Tali-Ihantala 1944 skildrar det stora slaget norr om Viborg som stoppade den ryska framryckningen. Filmerna ger en heroisk bild av både officerare och soldater, en bild som i viss mån avviker från den som Väinö Linna ger i boken Okänd soldat. Också i de två filmatiseringarna av Okänd soldat kommer de negativa sidorna mera fram. Ju mer tiden går desto mer tycks fortsättningskriget idealiseras. Förr sade man att Finland förlorade kriget. Nu betonar man i stället att Finland segrade i betydelsen stoppade den ryska anstormningen. Man använder termen avvärjninsseger.
Det finns en tendens att det obehagliga glöms bort och det heroiska betonas. Det är mänskligt och naturligt. Men samtidigt är det självklart att ledarna på alla nivåer, inklusive Mannerheim, gjorde misstag. Bilden är, som alltid, komplicerad. Jag har förvånat mig över att den finska militära ledningen faktiskt gjorde så många allvarliga misstag.
Ett misstag som jag speciellt fäst mig vid är att det ryska storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 kom som en fullständig överraskning. Armén var inte alls beredd på ett så omfattande och kraftfullt anfall. Man undrar om inte en avvärjningsseger kunde ha uppnåtts med mindre förluster förutsatt att generalerna insett hur stort hotet var.
Man har diskuterat vem som var ansvarig för att anfallet kom som en överraskning. För mig förefaller det klart att det i främsta hand var de ansvariga generalerna som gjorde svåra felbedömningar. Docent Stefan Forss skriver i sin lättlästa bok Tali-Ihantala 1944 (Schildts 2007) att det är svårt att värja sig för att generalernas beslut delvis berodde på slentrian och bekvämlighet. ”..någon hade just fått en ny fin bastu klar..” (s. 14) Märkligt nog användes en del av tiden, inte till att bygga skyttegravar, skyddsrum etc utan till fina korsur, bastur etc. Resultatet blev att Finland var en hårsmån ifrån ett totalt militärt nederlag. Först i mitten av juli lyckades armén med uppbjudande av sina yttersta krafter och med tysk hjälp stoppa den ryska framryckningen.
Här vill jag genast påpeka att man inte kan klandra Mannerheim. Tvärtom tycks han ha varit en av de få i den högsta ledningen som hade klart för sig att ett ryskt storanfall var att vänta. Enligt Stig Jägerskiölds bok Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941-1944 gav han upprepade gånger order om att försvaret på näset skulle stärkas på alla tänkbara sätt. Men dessa order åtlyddes inte alls med den energi överbefälhavaren krävde. Den 10 maj en månad före anfallet kom ännu en order i, som Jägerskiöld skriver, ”ett vredgat tonfall”. (s. 393) Trots alla dessa befallningar från högsta ort var försvarsställningarna endast i ett halvfärdigt skick när anfallet kom. En stor del av manskapet hade inte fått tillräcklig träning i att avvärja storanfall.
Stig Jägerskiöld skriver att Mannerheim var säker på att ryssarna kommer att anfalla men att ”flera av generalerna inte trodde att någon omedelbar fara hotar.” (s. 398) Generalerna tycks ha ansett att Mannerheim var alldeles för pessimistisk. Denna generalernas optimism är svår att förstå mot bakgrund av att det inte var någon hemlighet att Röda armén hade besegrat der Wehrmacht vid Stalingrad, vid Kursk och på en mängd andra ställen, samt drivit bort tyskarna från Leningradområdet. Inte heller var ryssarnas nya vapen och nya taktik med massiv artillerield, bombanfall och sedan angrepp med pansar tillsammans med infanteri någon hemlighet. Det logiska hade varit att bygga ut försvarsställningarna just med tanke på att de skulle hålla för massivt bombardemang, samt att träna trupperna för just sådana anfall. I själva verket betonade Mannerheim just detta t.ex. i sin dagorder av 3.3 1944. (s. 393) Om generalerna hade följt ordern till punkt och pricka hade ryssarna fått ett betydligt hårdare motstånd redan från början.
Ryssarna hade dragit samman en väldig anfallsstyrka på Karelska näset. Hur var det möjligt att den finska spaningen som i allmänhet var mycket effektiv inte märkte detta? I själva verket tycks man genom radioavlyssning, flygspaning, krigsfångar, spioneri, diplomater och genom att observera vad som hände framför fronten ha haft klart för sig att något stort var i görningen. Men denna information tycks inte ha tolkas rätt i högkvarteret och inte heller av generalerna, allra minst av den general som ledde den armékår som först drabbades av anfallet dvs. generallöjtnant Laatikainen. Han hörde till de mest flegmaiska och överoptimistiska generalerna. Varken han eller de andra generalerna vidtog de åtgärder som hade varit möjliga och taktiskt riktiga inför ett storanfall. Chefen för pansardivisionen, generalmajor Lagus, var väl i viss mån ett undantag. Han drev hårt på ständiga övningar och träning. Men så var pansardivisionen också ett elitförband som sattes in där de ryska angeppen var som häftigast.
Överstelöjtnant Käkelä skriver i sin bok Lagus stormkanoner (Schildts 2005) att en major Ketonen den 24 maj hade låtit göra en bedömning av fiendens avsikter. Han kom fram till att ett anfall på Karelska näset var att räkna med inom två veckor. (Kursiverat av Käkelä) (s. 134) Rapporten medförde inga åtgärder. Fyra dagar före anfallet höll chefen för högkvarterets underrättelseavdelning överste Paasonen en föredragning inför överbefälhavaren och försvarsministern (Walden) och ”gav bilden av en överhängande fara”. (Jägerskiöld s. 399) Det logiska hade varit att ge order om högsta beredskap, att dra in alla permissioner, att intensifiera spaningen och att angripa de ryska truppkoncentrationerna med artilleri och flyg. (Finland hade ca 40 bombplan som kunde ha använts). I stället lät man soldater och officerare åka på permission eller på kommenderingar, traktorer och andra fordon som behövdes för artilleriet lånades ut till jordbruket osv. Man tog det, kort sagt, mycket lugnt.
Men också Mannerheim gjorde ett fatalt misstag. Generalerna ville att huvuddelen av trupperna skulle placeras i den s.k. VK linjen som gick ett tiotal kilometer bakom frontlinjen. Den var delvis befäst och terrängen var lämplig för försvar. Mannerheim beslöt dock att trupperna skulle förläggas i själva frontlinjen. Problemet var att terrängen i södra delen av näset i Valkeasaari-trakten var mycket olämplig för försvar. Marken var sandig, terrängen öppen och det fanns inte naturliga hinder som vatten, kärr, berg eller liknande. Det var idealiskt område för stora pansarstyrkor och för att mosa försvarsställningarna genom bomber och artilleri. Det var precis i detta område som den ryska befälhavaren för anfallet generalöverste Gusev beslöt att sätta in sina bästa trupper.
När jag var i RUK i Fredrikshamn år 1964 och utbildades till reservofficer vid artilleriet hade vi en lärare, en major, som hade varit med i slaget vid Ihantala. Han beskrev hur det finska artilleriet vid Ihantala hade samordnat elden från över 200 pjäser och utsatt de anfallande ryssarna för svåra förluster och därmed kraftigt bidragit till att anfallet stoppades. Men detta ger en missvisande bild av hur artilleriet utnyttjades i fösöken att stoppa ryssarna. Det stöd trupperna fick av artilleriet under de första veckorna var ofta svagt eller obefintligt. Ett exempel är motanfallet vid Kuuterselkä. Ryssarna hade brutit igenom VK-linjen vid Kuuterselkä by, som var den svagaste, sämst befästa punkten i linjen. En del av den finska pansardivisionen gick till motanfall på kvällen den 14 juni. Ca 50 kanoner sköt för att mjuka upp ryssarna, men som Käkelä skriver gav detta ”inte något särskilt övertygande resultat”. Innan anfallet sköt man en ”förberedelse på endast en minut”. (s. 151) Motanfallet blev en av de våldsammaste enskilda striderna under kriget, men artilleriet gjorde en svag insats.
Slutligen vill jag nämna ännu en märklig blunder som visar hur litet man gjorde för att förbereda försvaret. Tyskarna hade utvecklat ett nytt pansarvärnsvapen som kunde skötas av en enda man. Det var frågan om ett raketvapen, ett för mycket nära håll ”Panzerfaust” och ett för upp till 100 m avstånd ”Panzerschreck”. Enligt Käkelä fick Finska armén en första sändning av dessa vapen redan den 11 april, dvs nästan två månader innan storanfallet. Dessa vapen hade varit till stor nytta mot den stora mängden ryska pansarvagnar som översvämmade ställningarna och på många håll orsakade ren panik. Men när anfallet kom hade soldaterna ännu inte fått instruktioner i hur dessa vapen används, än mindre övats. När anfallet kom låg de ännu i armens lager och samlade damm. Sedan när frontlinjen och VK-linjen brutit samman och ryssarna ryckte fram mot Viborg fick man bråttom att dela ut dessa vapen till trupperna. Nya leveranser kom den 12 och den 19 juni och dessa vapen bidrog i hög grad till att stoppa de ryska pansarmonstren.
Hade utgången av kriget blivit en annan om generalerna vidtagit de riktiga åtgärderna? I varje fall skulle ryssarna ha mött ett betydligt hårdare motstånd. Kanske kunde man t.o.m. ha vunnit en avvärjningsseger innan ryssarna, nästan utan motstånd, rullade in i Finlands vid den tiden näststörsta stad, Viborg.
Slutligen vill jag notera att samtidigt som ryssarna bröt igenom VK-linjen och situationen var ytterst kritisk så föddes på BB i Vasa ett välskapt gossebarn, som sedan döptes till Hans Ole Eugen. Till all lycka visste min mor, lika litet som den övriga befolkningen, hur kritiskt läget var. De visste inte att Mannerheim och regeringen övervägde om man borde gå med på Stalins krav på ovillkorlig kapitulation. När min mor kom hem med sin förstfödde fick hon veta att Viborg hade intagits av ryssarna. Men i slutet av juni hårdnade motståndet. Ryssarna slogs tillbaka vid Tienhaara, väster om Viborg på vägen mot Helsingfors, av det finlandssvenska regementet JR 61. Vid Ihantala stoppades anfallet av massiva artillerikoncentrationer, pansardivisionens stormkanoner, av finska och tyska bombplan och naturligtvis i främsta hand av de finska soldaternas beslutsamhet och hjältemod. Vid Vuosalmi hindrades ryssarna att komma över Vuoksen av bl.a. Adolf Ehrnroots regemente.
Genom sina uppoffringar skapade soldaterna handlingsutrymme för regeringen. Ovillkorliga kapitulation var inte längre ett alternativ. Det fanns en möjlighet till ett fredsslut som bevarade landets självständighet.