ETT FÖRSVAR FÖR YRKESFISKARNA

Denna artikel publicerades som debattartikel i Hufvudstadsbladet 6.12 2008. Två personer kommenterade artikeln. En var positiv, den andra kritisk. Den kritiska var verksamhetsledare Berndt Nordman. Hans svar ingick 12.12. Den andra artikeln nedan är mitt svar till honom.

EN URBAN KVASIRELIGION?

På 30-talet var det på det politiska modet att vara svart. På 60-talet skulle man vara röd, men på 80-talet blev blått den politiska modefärgen. I dag är det nödvändigt att vara grön för att vara politiskt korrekt. Men helst skall man vara lagom ljusgrön, inte mörkgrön som t.ex. Pentti Linkola eller Göran Ekström. Grönt är speciellt vanligt bland unga och unga vuxna. De gröna bor i städerna, framför allt i storstadsregionen i södra Finland, så långt borta från naturen som det alls är möjlig i vårt land. De tillbringar en stor del av sina dagliga gärning i datorernas artificiella, tekniska, välplanerade värld. I kommunalvalet ökade de gröna mest i de mest onaturliga delarna av vårt land dvs i Helsingfors, Esbo och Vanda.

Hur kan det komma sig att de människor som har minst kontakt med naturen, som är minst beroende av den, är ivrigast att skydda den? Är det så att den som bor i en teknologisk betongdjungel lätt skapar sig romantiska föreställningar om djur och natur? Är det så att man idealiserar det man inte har någon verklig erfarenhet av? Att skydda naturen blir ett slags dröm på samma sätt som religionerna är en dröm, en flykt från en hård urban verklighet. Naturen blir ett surrogat för en gud som man inte längre kan tro på. Naturen blir nästan helig, något man dyrkar men inte får utnyttja.

Det enda logiska för den som verkligen vill leva ett naturligt liv är att flytta ut till landet, att odla åtminstone en del av sin föda själv, att få sin energi ur ved, att se till att allt avfall återgår till naturens ketslopp. Det finns förstås en del som lever så, men för de troende gröna verkar det vara otänkbart att byta ut den bekväma stadslivet mot en mer osäker tillvaro på naturens villkor. (Undantag finns förstås). Det är mycket lättare att kräva att de som faktiskt bor på landet skall offra sig för naturen än att göra det själv. Det är lättare att skydda sälarna när de inte äter upp ens fisk och söndrar ens nät. Det är lättare att beundra storskarvarna när man inte ser dem genom sitt eget fönster, vid sin egen strand och i stora flockar på kobbar där ejdrarna tidigare höll till. Det är lätt att tycka om lodjur när de inte hotar ens egen stadskatt, när de inte river ens får. Det är lätt att krama vargar och björnar när man inte har barn som måste röra sig på ensliga skogsvägar.

För den som får sin utkomst försvårad genom att t.ex. sälarna förökat sig explosionsartat och helt oskyggt kommer in i vikar där de inte setts på 50 år är det svårt att förstå varför det är, inte bara tillåtet, utan beundansvärt, att avliva varje mink och mårdhund man får tag på, medan sälar och skarvar, som gör minst lika mycket skada är helt fridlysta.

Finland är ett stort och glest befolkat land. Det finns gott om utrymme för de vilda djuren utan att de blir ett problem för den allt mindre grupp människor som faktiskt känner naturen, lever nära den och får sin bärgning av den. Ingen vill utrota vare sig sälar, storskarvar, lodjur, vargar eller björnar. Men de bör lära sig att hålla sig undan från människan. De har inga naturliga fiender. Därför måste vi vara deras fiender och dra gränser för var de får röra sig och vad de får göra.


NATUREN HAR INGA IDEAL

Verksamhetsledare Bernt Nordman undrar 12.12 på vad jag baserar mitt påstående 6.12 att de som har minst kontakt med naturen är ivrigast att skydda naturen. Tydligen har han inte bekantat sig med resultaten från kommunalvalet. De gröna klarade sig bra i de större städerna, men inte på landsbygden. 70% av de grönas röster kom från H:fors, Esbo, Vanda, Tammerfors, Åbo och Uleåborg. Framför allt är det urbana kvinnor som drömmer om en orörd natur. Av de nya gröna som kom in i Esbo, Helsingfors och Vanda var 14 av 16 kvinnor. Tendensen är densamma i de andra länderna inom EU. Man kan inte undgå slutsatsen: den folkgrupp som har minst erfarenhet och kunskap om naturen är mest ivrig att skydda den. Den trista tillvaron i alfaltdjungeln och cyberrymden är lättare att uthärda om man gör sig romantiska visioner av en natur där vargar, björnar, sälar, hasörnar, lodjur osv lever i ursprunglig balans och harmoni.
Nordman tycker att myndigheterna gjort tillräckligt för att stöda dem som sysslar med primärnäringarna. Han menar att yrkesfiskarena får kompensation för t.ex. de förluster som orsakas av gråsälens explosionsartade ökning. (Som orsakas av att sälen har ett dukat bord i fiskarenas nät). Jag föreslår att Nordman och andra gröna lyssnar på vad fiskarena själva har att säga om dessa kompensationer. Men själva principen är fel. Man skall kunna utöva sitt yrke utan att tigga ersättning av en okänslig byråkrati. Det har gått utmärkt tidigare, innan makten över näringarna överfördes till tjänstemän i Helsingfors och Bryssel. Varken gråsälen eller storskarven är utrotningshotade, men det är yrkesfiskarkåren.
Nordman menar att bössan representerar stenåldersteknologi när det gäller att påverka djurens beteende. Jag är förstummad. Skall tjänstemännen vid sina datorer hindra de intelligenta och läraktiga gråsälarna att plocka åt sig lax och gös ur fiskarnas nät? Man får skjuta mink och mårdhund, älg, hjort och andra djur. Vad är det som gör sälen tabu? Är den så söt, gullig?
Nordman skriver att det finns på forskning baserad naturkunskap. Självklart. Sådan kunskap har jag tagit till mig i 40 år, men jag har ännu längre personlig erfarenhet av naturen och husbehosfiske. Men forskningen kan bara tala om för oss hur något är, inte hur det borde vara, vad som är bra eller dåligt. Det är vi som måste bestämma hur mycket vilda djur vi vill ha, var vi vill ha dem, och hur mycket de kostar dem som har dem inpå knutarna. Det har gått för långt med kramandet av rovdjur som det nu är.
Detta är speciellt viktigt i dessa ekonomiskt oroliga tider. Vi kan inte äta Nokiatelefoner, datorer, miljöbilar. Men vi kan äta vild fisk, förutsatt att det finns en yrkeskår som ser till att den hamnar på butiksdiskarna. Vi bör också tänka på att abborre, gös, gädda, brax, lax etc inte bara är hälsosam mat utan dessutom den bästa föda som finns ur ekologisk synvinkel. Öka jakten på gråsäl och skarvar, stöd yrkesfisket, ät fisk och du bidrar konkret till att rädda världen.