TANKAR OM KRIGET MELLAN HAMAS OCH ISRAEL

VARFÖR VILL HAMAS INTE HA FRED?

I juni år 2003 lyckades USA:s president G.W. Bush få ledarna för israeler och palestinier att skriva på en ”vägkarta för fred”. Förhoppningarna var stora att de ständiga krigen och terrorattackerna äntligen skulle gå till historien. Under de tre föregående åren hade 750 israeler dödats i våldsamheterna. Israel gick med på att en palestinsk stat bildades, lovade att utrymma det ockuperade Gaza-området och att upphöra att grunda nya bosättningar på Västbanken. Palestinierna lovade att upphöra med terrorattackerna.
Men Hamas vägrade att godta fred. Varför?
Hamas fortsatte i stället med sina terrorattacker och började skjuta raketer mot judiska bosättningar. För en europé är Hamas beteende obegripligt.
I Europa har det alltid varit sed att den som förlorar ett krig ger upp kampen och underhandlar om vapenstillestånd och sedan om fred. Så gör en förnuftig människa. Fortsatte motstånd, som medför att det egna folket lider, är meningslöst. Vi i Finland inser detta bättre än de flesta. När Finlands militära läge sommaren 1944 var hopplöst beslöt regeringen att gå med på Sovjets mycket hårda villkor. Det fanns ett slags motsvarighet till Hamas hos oss, grupper som ville fortsätta att slåss till vilket pris som helst. Till all lycka hade vi statsmän som Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen som insåg att en kostsam fred var bättre än att hela landet ockuperades och otaliga människor sändes till fångläger i Sibirien.
Det pris som Hamas måste betala för fred är billigt jämfört med det som vi betalade. De måste upphöra med försöken att döda judar. I gengäld slipper de meningslöst lidande. Så varför är de inte villiga att sluta med mördandet? (Märkväl att majoriteten av palestinier accepterade vägkartan. De ville ha fred och var villiga att betala priset, dvs att erkänna Israel.)
I sin hamasvänliga kolumn i Vasabladet 15.1 skriver Pierre Gilly att Hamas inte har något alternativ. Men detta är ju bara propaganda! Hamas kunde redan 2003 ha gått med på ”vägkartan till fred”. Därmed skulle de ha sparat tusentals liv. Och även om israeliska liv inte betyder något för dem så måste palestinska liv betyda desto mera. Varje gång Hamas dödat judar har Israel hämnats med att döda betydligt fler palestinier. Hur många palestinier är Hamas villigt att offra? Hur många barn skall dö av israeliska bomber innan Hamas upphör med raketangeppen?
I stället för att gå med på fredsvillkor, som måste anses som mycket rimliga, har Hamas satsat sina små resurser på att skjuta tusentals raketer mot judarna. Militärt sett kunde detta anses motiverat om raketerna åstadkommit stora skador på fienden. Men det har de inte gjort. Skadorna är obetydliga. I stället har raketangeppen fått israelerna, som annars vanligen är oeniga, att bli övertygade om att en uppgörelse i godo med Hamas är omöjlig.
Det normala i ett krig är att det är den starkare som dikterar fredsvillkoren. Hamas tycks dock inte följa normala regler. I stället vill de diktera fredsvillkoren. Men vilka är i så fall dessa villkor? Vilka uppoffringar måste judarna göra för att få en bestående fred? Något svar på den frågan har vi inte fått.
För den som är intresserad och och kan engelska finns Hamas grundstadga och målsättning på nätet med adressen http://www.mideastweb.org/hamas.htm

KVINNOR OCH BARN I KRIGET – EN KULTURKROCK?

I sin ledare 14.1 i Åbo Underrättelser påpekar Anja Kuusisto något som kraftigt betonats i västerländska nyhetsmedier: det är barnen som lider mest i kriget mellan Hamas och Israel. I motsats till de vuxna är barnen helt oskyldiga till det som sker, och förstår det inte. De vuxna har en gång varit barn, ibland har de själva varit oskyldiga offer, men nu är de mer eller mindre skyldiga till våldet och till att barnens liv riskeras. En stor del av folket i Gaza stöder Hamas och kampen mot ”sionisterna” inklusive raketangreppen. En stor majoritet av judar stöder sin regering och dess våldsamma reaktion på raketangeppen.
Det är, som vi fått veta i medierna, nästan enbart palestinska barn som dödas och såras. Ca en tredjedel av de döda uppges vara barn. Detta är mycket ovanligt i ett krig eftersom barn brukar skyddas bättre än vuxna. Dessa döda och skadade barn upprör samvetena i väst. (Att barnen har det mycket värre på många ställen i t.ex. Afrika är inte lika upprörande).
Vad är förklaringen till att de palestinska barnen löper större risk att dödas än t.ex. Hamas krigare? Är krigarna bättre skyddade än barnen? Det är ju trots allt krigarna som Israels armé fösöker döda. De är målet för anfallet, inte barnen.
Kom Israels våldsamma anfall som en total överraskning för Hamas? Trodde de ansvariga att barnen var trygga när de sände iväg tusentals raketer, visserligen primitiva, mot judarna? Eller ser vi här en kulturkrock, olika värderingar av barns och kvinnors roll?
I Europa är barn i dag en bristvara. I själva verket är nativiteten så låg att folkmängden i många länder redan minskar eller kommer att minska. Finland hör till dessa. Vi satsar därför stora resurser på de barn som faktiskt föds och försöker skydda dem mot allt ont. I arabvärlden är nativiteten hög. Kvinnorna har många barn.
Att nativiteten är låg i väst hänger ihop med att kvinnorna hos oss har makt, inflytande och hög utbildning. Detta har lett till en förändring av de grundläggande värderingarna. De har blivit mera ”feminina” eller mjuka. Vi har massor av kvinnliga påverkare och makthavare. I motsats är arabvärlden fortfarande starkt pariarkalisk. Männen har makten, männen bestämmer och väderingarna är ”maskulina” eller hårda. I arabvärlden är ett automatvapen ofta en manlighetssymbol. Martyrdöden glorifieras.
Självklart är det så att föräldrar överallt i världen älskar sina barn. Men barnens sociala roll bestäms inte av föräldrakärlek utan av samhällets grundlägande värderingar. Dessa tycks vara olika i Europa och arabvärlden och detta kan (delvis?) förklara varför så många oskyldiga arabiska barn dör i kriget