ALLIERADE MISSTAG I NORMANDIE 1944

ALLIERADE MISSTAG VID INVASIONEN 1944

Den här bloggen handlar om krigshistoria, närmare bestämt om de allierades strider i Normandie sommaren 1944. Den baserar sig på Beevors bok som jag skrev om i föregående blogg. Här tar jag upp detaljer som inte hade rum i den föregående, för en större allmänhet avsedda, artikeln. Denna artikel är av intresse endast för ”skrivbordsstrateger”.

Det är självklart att alla gör misstag i krig och att krig gör (en del?) människor brutala och somliga t.o.m. grymma. Lika självklart är att det är segraren som skriver historia. Och segraren vill förstås framstå i så gynnsam dager som möjligt. Det betyder att man gärna lämnar bort obehagliga fakta. Så var det med den allierade sidans historieskrivning decennierna efter andra världskriget. Denna tendens stärktes kraftigt av det kalla kriget mot kommunismen. I Väst ville man framställa sig själv som den goda sidan som med rena vapen kämpade mot den grymma nazismen och mot den brutala kommunismen.

När Beevor skrev sin bok hade det gått över 60 år sedan kriget slutade. De flesta som var med är sedan länge döda. Nya generationer för vilka andra världskriget praktiskt taget är okänt har växt upp. De har ingen känslomässig relation till kriget. Det betyder att det i dag är lättare att vara objektiv. Beevor har tydligen inga andra intressen än att ge en så objektiv skildring som möjligt.

Självklart har jag känt till att de allierade gjorde misstag och grova felbedömningar, men det kom ändå som en överraskning att misstagen var så många och så grova. Likaså kom det som en överraskning att de allierade kunde vara lika brutala som tyskarna, t.ex. genom att döda civila och skjuta krigsfångar. Här skall jag räkna upp ett antal exempel. (Samma slags misstag har förstås begåtts i alla de större eller mindre krig som västmakterna varit inblandade i sedan andra världskrigets slut.)

VERKNINGSLÖSA BOMBANFALL
De allierade hade totalt luftherravälde. Utan detta skulle invasionen inte ha varit möjlig. De utnyttjade detta till det yttersta och det var en viktig orsak till att det tyska motståndet till slut, efter två månaders bittra strider, kunde krossas. Men bombanfallen blev förvånande ofta verkningslösa därför att bomberna grovt missade sina mål. Många städer raserades och tusentals civila dödades utan att detta gav någon märkbar militär fördel.

De svåraste förlusterna hade de amerikanska förband som landsteg på Omaha-stranden. Medan de fullastade landstigningsbåtarna var på väg in mot den befästa stranden anfölls tyskarnas befästningar av ca 400 bombplan som fällde 13 000 bomber. Man tycker att detta borde ha lamslagit tyskarna. Det var självklart avsikten. Men i själva verket träffade mycket få bomber de tyska ställningarna. Bombplanen missade totalt sina mål. En orsak var att man var rädd att träffa landstigningsbåtarna och därför, för säkerhets skull, fällde bomberna för sent så att de föll bakom försvarsverken.

Likadant gick det med de stora krigsfartygens beskjutning. De tusentals granaterna från slagskeppens och kryssarnas grova kanoner föll bakom de tyska ställningarna. Följden blev att tyskarnas kanoner, granatkastare och maskingevär var funktionsdugliga när de tusentals soldaterna stormade ut ur landstigningsbåtarna och uppför stranden. De möttes därför av mördande eld som orsakade de värsta förlusterna under D-dagen.

ALLTFÖR TUNG UTRUSTNING
För den första vågen av soldater gällde att så fort som möjligt ta sig över den öppna stranden, där tyskarna hade fri sikt och fritt skjutfält. Det gällde att sprinta genom korselden. Det enda soldaterna hela tiden behövde var sitt vapen och sin ammunition. Därför är det svårt att begripa varför männen i den första anfallsvågen var överlastade med utrustning som gjorde dem långsamma och klumpiga och därigenom till lätta måltavlor. Beevor nämner en bedömning enligt vilken förlusterna kunde ha halverats om soldaterna endast haft med sig vapen, handgranater och ammunition. Utrustning fördes ju ändå iland i enorma mängder under de följande dagarna och nätterna.

Planerarna, speciellt de amerikanska, tycks inte ha bekymrat sig särskilt mycket över hur många som dödades och skadades. Britterna var mera försiktiga. De hade varit i krig sedan hösten 1939 och deras reserver av manskap började sina. USA med en befolkning på 150 miljoner, nästan lika stor som Sovjets, hade nästan bottenlösa reserver av män och detta förklarar till en del att den högsta ledningen inte bekymrade sig särskilt mycket om förlusterna. (I dagens USA är situationen en helt annan.)

MÅNGA PANSARVAGNAR SJÖNK
Det var nödvändigt att så snabbt som möjligt få iland pansarvagnar och artilleri som stöd för infanteriet. Får att få iland stridsvagnar samtidigt med soldaterna hade man konstruerat en uppblåsbar flytanordning runt shermanstridsvagnarna. I vattnet drevs dessa DD-vagnar av en propeller, men när de nådde land sjönk flytanordningen ihop och vagnen körde upp på stranden och började beskjuta försvararna. Det var en smart idé som dock förfuskades vid Omaha-beach. Sjön var grov och DD-vagnarna tenderade att vattenfyllas. Detta kunde ha undvikits genom att sjösätta vagnarna nära stranden. I stället rullade de ut i den grovai sjön från transportfartygen upp till 3000 meter från stranden. Följden blev att en stor mängd vagnar sjönk. Beevor berättar om en stridsvagnsbataljon som förlorade 27 av sina 32 stridsvagnar genom att de sjönk. (s. 103) Mindre än hälften av de vagnar som ingick i den första vågen kom i land. Också en stor mängd kanoner sjönk för att de sattes i sjön för långt ut. Därför fick soldaterna inte det pansar- och artilleristöd som planerats. Detta ökade förlusterna dramatiskt.

Alla dessa misstag ledde till att förlusterna på Omaha-standen blev långt större än på de tre andra invasionsstränderna. Det finns inga säkra uppgifter om hur många som stupade under D-dagen. Det fanns förstås ingen som sprang omkring och räknade. Men enligt senare beräkningar dödades omkring 1500 amerikaner totalt denna dag, de flesta på Omaha. Antalet sårade var förstås mångdubbelt större.

Trots alla dessa misslyckanden och misstag lyckades amerikanarna bita sig fast och långsamt rycka fram inåt land. Om man kunnat undvika dem hade förlusterna med säkerhet varit långt mindre, förmodligen mindre än hälften. På de andra stränderna Utah, Gold och Sword var förlusterna mycket mindre.

SKÖT OCH BOMBADE EGNA
När miljoner män, ofta med kort militär utbildning, har hand om massor av enormt farliga vapen är det oundvikligt att det sker massor av olyckor. Men antalet misstag i Normandie var upprörande stort. Luftwaffe visade sig sällan och gjorde ganska liten skada. De allierade flygplanen hade större anledning att frukta de egna soldaterna. T.ex. den 9 juni sköt det egna luftvärnet ned fyra Mustang-jaktplan, öppnade eld mot sex Spitfire-plan och skadade två Typhoon-jaktbombare. (s. 233) Natten därpå anfölls trupperna av några tyska bombplan. En stor mängd allierade jaktplan kom till platsen. Hela sex av dem sköts ner av det egna luftvärnet.

Dessa fall är extrema, men det hände ofta att nervösa och rädda soldater sköt mot egna plan i tron att de var tyska. Och om en sköt trodde andra att planen var tyska och följde exemplet.

Betydligt värre var att flygplanen ibland bombade egna soldater. Det är förståeligt att det för piloterna var svårt att skilja vän från fiende när trupperna rörde sig över stora områden och var invecklade i närstrider. De värsta misstagen inträffade i juli när operation Cobra inleddes. För att krossa det tyska försvaret beslöt de allierade ledarna att börja anfallet genom massiv bombning av det område där man avsåg att anfalla. Den 24 juli fällde några bombplan i misstag sin dödsbringande last över den amerikanska 30. infaneridivisionen. 156 man dödades eller sårades. (s.374) Följande dag flög en enorm armada av över 1000 tunga bombplan i våg efter våg in över de tyska linjerna. De tunga bomberna skakade marken som en jordbävning och slet sönder det tyska försvaret. Enorma dammoln bildades som försämrade sikten. Molnen drev mot de amerikanska linjerna. Bombplanen siktade mot molnen, vilket innebar att bomberna, till truppernas stora förfäran föll allt närmare de egna linjerna. Om det hade funnits radiokontakt mellan planen och marken hade man kunnat stoppa bombningarna. Men det fanns ingen sådan. Hjälplösa såg soldaterna hur bomberna började egna ner över egna trupper. 564 amerikanska soldater stupade eller sårades.

Vid ett annat tillfälle angrep Typhoon-jaktbombare vid en RAF flygdivision vad de trodde var retirerande tyska trupper. I själva verket var det frågan om en engelsk trupp som ryckte framåt. Sex engelska soldater dödades och 18 sårades.

Oundvikligen hände det att artilleri och stridsvagnar i misstag sköt på egna trupper. Ännu vanligare var att nervösa soldater sköt på egna. I skogar och häckar, i damm och mörker, i det kaos som uppstod när olika truppförband blandades dödades och sårades ett okänt antal av egna. De oerfarna soldaterna i ersättningsmanskapet var särskilt benägna att ”skjuta först och fråga sen”. Jag har inte sett någon statistik på hur många som i misstag dödades av egna, men de måste säkert räknas i tusental, snarare än hundratal. (De allierades totala förluster under striderna i Normandie var omkring 250 000 man).

Bättre träning, strängare disciplin, bättre planering hade sparat hundratals liv.

MENINGSLÖS FÖRSTÖRELSE

De allierade utnyttjade sitt herravälde i luften till det yttersta. Att jaktplan och jaktbombplan samarbetade med marktrupperna var normal taktik. Tyskarna hade utvecklat denna taktik redan 1940. Tunga bombplan användes normalt mot strategiska mål, men under striderna i Normandie sattes de också in i taktiska uppgifter mot trupper på marken. I efterhand ser man att denna taktik i allmänhet åstadkom enorm förstörelse utan att på något avgörande sätt hjälpa marktrupperna. Orsaken var de tunga bombplanens dåliga träffsäkerhet.

Caen var på den tiden en stad med 60 000 invånare som hade oturen att ligga i krigszonen. Tyskarna gav i allmänhet de civila order att lämna städer som väntades bli krigsskådeplats. Men många vägrade och sökte i stället skydd i källare och andra underjordiska rum. För att stöda offensiven i riktning mot staden Caen som startade 7 juli begärde Montgomery stöd av tunga bombplan. 467 Lancaster- och Halifax-bombplan fällde sin dödsbringande last, 2300 ton bomber, över de norra delarna av staden. Stora delar av staden raserades. Enligt de första bedömningarna dödades tusentals civila. Senare noggrann forskning har kommit fram till att 350 civila dödades. (Antalet döda överskattas nästan alltid i den första bedömningen efter en katastrof.)

Beevor skriver: ”Bombningen blev en dubbel katastrof.”(s.296) Endast ett fåtal bomber träffade tyska ställningar men mängder av hus raserades så att gatorna i staden blockerades. Detta hindrade pansarvagnarna och gav en fördel åt försvararna. Det brittiska anfallet misslyckades.

En dryg vecka senare inledde Montgomery ett nytt, ännu mer omfattande anfall. Det föregicks av ”den största koncentration av flygstridskrafter till understöd av en markoperation som någonsin hade skådats”. (s. 342) Under två och en halv timme dånade 2000 tunga och 600 medeltunga bombplan in över de tyska linjerna öster om Caen. 7688 ton bomber fälldes.

Man kunde tycka att inga trupper kan överleva ett sådant angrepp. Tyskarna hade emellertid grupperat sitt försvar i hela tio ställningar bakom varandra med ett djup på tio kilometer. Även om förstörelsen var svår i de första ställningarna stoppades anfallen senare. När experter i efterhand undersökte hur hög träffprocenten var visade det sig att största delen av bomberna missade målet. På ett ställe hamnade endast 18% av bomberna inom målområdet.

Caens öde var inte unikt. En mängd städer som låg i vägen för de stridande bombades sönder. Det som inte förstördes av bomber raserades genom artilleribeskjutning. Artilleriet kunde dock styras så att elden faktiskt träffade fientliga ställningar. Ur militär synvinkel var massinsatsen av tunga bombplan av tvivelaktigt värde. De måste betraktas som ett misstag som dödade fler civila än tyskar och förstörde också sådana områden i städerna där inga strider utkämpades. Meningslös förstörelse alltså. (Sådan meningslös förstörelse är för övrigt typisk för andra världskriget. Det var tyskarna som började genom massiva bombanfall mot städer som Warschava, Rotterdam och London. De allierade åstadkom dock enormt mycket mer förstörelse genom otaliga anfall med tusentals tunga bombplan.)

BRISTER I TRÄNINGEN

Om en modern ung europé, van vid ett bekvämt och tryggt liv, kastades in i striderna i Normandie skulle han snabbt bryta samman, drabbas av det som kallas krigsneuros. (Beevor använder ordet krigspsykos). För 65 år sedan var människorna av hårdare virke. Livet var hårt för de flesta. Man var tvungen att klara sig själv. Det fanns ingen social service, inga krisgrupper, mobbning och utslagning var normalt, rasismen var allmän. (Svarta fick inte bli stridande soldater i USA:s armé.) Unga män var vana vid slagsmål, vid översitteri och vid obegripliga påbud från myndigheterna.

Ändå var nervösa sammanbrott mycket vanliga, speciellt bland de amerikanska soldater som, med bristfällig träning kastades in i de brutala striderna. Omkring 30 000 soldater drabbades enligt Beevor så svårt att de blev odugliga som soldater. Många blev totalt galna. Värst utsatta var de tusentals som utgjorde ersättningsmanskap. Den viktigaste orsaken var att de inte fått träning i realistiska förhållanden. De hade inte övats att uttröttade, med kulor visslande över huvudet, explosioner, sårade som skriker rycka framåt eller gräva ner sig. Tusentals liv kunde ha sparats genom bättre träning.

TYSKARNA HADE BÄTTRE VAPEN
USA var redan vid denna tid världens ledande industrination. Där producerades största delen av de allierades vapen. Också vetenskapligt och tekniskt var USA ledande. Därför är det förvånande att en stor del av de vapen amerikanarna producerade var sämre än motsvarande tyska. Detta gällde speciellt det viktigaste vapnet i markstriderna, dvs pansarvagnen. Huvuddelen av de allierades pansarvagnar var av Sherman-modellen. Den var klart underlägsen tyskarnas Panter- och framför allt Tiger-vagnar. I en duell mot dessa hade Sherman ingen chans. Dessutom drevs den av en bensin- i stället för av en diselmotor. Det gjorde att den lätt fattade eld. De engelska Churchill- och Cromwell-vagnarna hade ännu mindre chans mot tyska vagnar. Deras pansar var för svagt och deras kanoner förmådde inte tränga igenom de tyska vagnarnas tjocka pansar annat än på nära håll.

Varför hade de allierade strategerna underlåtit att bygga bättre stridsvagnar? Också ryssarna byggde bättre vagnar. De allierade ledarna beslöt att satsa på kvantitet i stället för kvalitet. Genom att koncentrera sig på att producera en enda vagn i enorma serier fick man obegränsad tillgång till stridsvagnar. Att förlusterna var stora spelade mindre roll därför att det alltid fanns stora mängder vagnar i reserv. Oftast överlevde besättningen, eller åtminstone några, och de fick snabbt en ny vagn. De tyska vagnarna besegrades genom större antal. Dessutom hade tyskarna p.g.a. de ständiga bombningarna kronisk brist på drivmedel.

Ett exempel. Under anfallet 18 juli förlorade britterna nästan 200 stridsvagnar, motsvarande en hel pansardivision. De hade dock 500 vagnar i reserv och dessa fördes snabbt fram. Tyskarna hade inga sådana reserver. Deras förluster kunde inte ersättas och deras elittrupper, pansardivisionerna, malades ner genom de ständiga striderna. I början av augusti hade de kvar endast en bråkdel av sin ursprungliga styrka, medan de allierade hela tiden fick nya vagnar.

INGEN RISK FÖR NEDERLAG
Trots alla dessa svagheter och brister förelåg aldrig någon risk för att de allierade skulle lida nederlag i Normandie. Deras övermakt var alltför stor. Men man kunde ha sparat tusentals liv om de undvikits. De lärde sig dock snabbt och de allierade trupperna kämpade småningom lika skickligt som tyskarna. I början av augusti bröt det tyska motståndet samman. I slutet av månaden var de allierade redan i Paris och i slutet av september hade nästan hela Frankrike befriats. Men Hitler vägrade inse att Tyskland var besegrat. Ännu skulle hundratusentals människor dö för att en enda person vägrade att se verkligheten i ögonen.

Gjorde tyskarna inga misstag? Självklart, men de hade mer erfarenhet och kunde alla knep. Deras största misstag, Hitler, kunde de inte göra något åt. Visserligen försökte en grupp döda Hitler den 20 juli, när striderna i Normandie var som hetast, men de hade otur. Eller var det tur? Kanske skulle en ny dolkstötslegend ha skapats? Förmodligen var det bäst som skedde.