VAD ÄR JAG? EN FILOSOFISK UNDERSÖKNING. Del 2

EN FILOSOFISK DISKUSSION OM JAGET
(Fortsättning från föregående blogg)

ILLUSIONER ÄR BÅDE VIKTIGA OCH VILLSELEDANDE

Varför har vi då denna jagbild, denna föreställning om att det är jag, inte neurala processer som tänker och känner? Varför är vi inte biologiska robotar, helt utan medvetande? Den frågan har diskuterats av filosofer i flera decennier och kommer säkert att fortsätta att diskuteras – hur länge kan man inte ens gissa.

Tydligen menar Åke Daun att hjärnan skapar illusionen av ett jag. ”Med den relativa upplysthet som nog de flesta av oss besitter, borde vi långt tidigare ha övergivit denna självbedrägliga idé,” skriver han. (s. 147) Men är detta överhuvudtaget möjligt? Antag att jaget faktiskt är en illusion. Vore det i så fall alls möjligt att överge upplevelsen (illusionen)? Och vem skall fatta beslutet? Om jag är en illusion kan jag ju inte fatta några beslut överhuvudtaget. Hans uppmaning blir begriplig endast om han förutsätter att vi har en fri vilja. Dvs förutsatt att vi faktiskt kan välja att inte tro på jaget. Men vem är det då som väljer? Det kan ju inte vara jaget eftersom det är en livslögn!!

En illusion är något som vi upplever, men som inte finns i verkligheten. En liten begreppsutredning är här på sin plats. En illusion har en yttre orsak, men hjärnan behandlar infon så att vi upplever t.ex. form, rörelse, längd, ljud etc som faktiskt inte finns. När man har en illusion kan man vara fullt medveten om att det man upplever inte stämmer. Men illusionen försvinner inte fast man vet att den inte överensstämmer med verkligheten. De bilder vi ser på en tv är illusioner. I själva verket finns det endast ett stort antal punkter, som varierar i färg och ljushet, på skärmen. Filmrullar bestod förr (innan digitalåldern) av ett stort antal stillbilder. När dessa visas långsamt ser man bilder efter varandra, men när hastigheten är ca 30 bilder i sekunden uppstår illusionen av scener som rör sig. I psykologiböcker kan man finna många enkla exempel.
Häromkvällen upplevde jag en av de mest kände illusionerna. Jag stod nere vid bryggan i mörkret och tittade på en svag ljuspunkt på motsatta stranden. Jag tyckte att punkten rörde sig och undrade om någon gick med ficklampa. Sedan märkte jag att punkten tyckes röra sig slumpmässigt runt samma centrum. Jag upplevde det som psykologerna kallar den autokinetiska effekten (autokinetisk betyder självrörande). Om man stirrar på en ljuspunkt en stund verkar det som om den rör sig slumpmässigt hit och dit.
En hallucination har ingen yttre orsak. Den orsakas av processer i hjärnan själv. Den kan utlösas av t.ex. droger, sömnbrist, fysisk sjukdom, mental sjukdom, eller bara av brist på sinnesintryck. En hallucination upplevs som verklig av den som har den. Drömmar är en spännande typ av hallucinationer. I allmänhet vet den som drömmer inte om att hon drömmer. (Själv har jag några gånger drömt att jag vaknat ur en dröm, men det har visat sig att också detta var en dröm. Det finns ju dessutom personer som påstår att hela livet är en dröm, en enda lång hallucination alltså!)
Suggestion innebär att det finns en yttre påverkan men rädsla, förväntning, fördom eller liknande gör att jaget tolkar påverkan fel. Man ser vad man förväntar sig att se, inte vad som faktiskt finns där. En buske i skymningen upplevs av den, som är rädd att bli överfallen, lätt som en hotande gestalt.Massor av observationer av spöken, änglar, UFOn osv orsakas av suggestion. En illusion liksom en hallucination är orsakad av hjärnan i den meningen att de inte kan kontrolleras av viljan. Suggestion kan vi däremot motverka med viljan och förnuftet. Jaget har kontroll, dels så att vi kan suggerera andra ( och oss själva!) men också så att vi medvetet kan värja oss mot suggestion. Hitler t.ex. hade en nästan hypnotisk förmåga att suggerera sina medarbetare. Men kritiskt tänkande människor, eller sådana som redan tidigare hade en stark tro kunde genomskåda honom. Genom att skaffa sig kunskaper och öva sig i kritiskt tänkande kan man motverka suggestion. Tv-reklam är t.ex. en form av mild suggestion. Den är gjord av proffs som precis vet hur man lurar folk att köpa onödiga prylar eller en pryl av ett visst märke.
SPÖKRÖSTER
Här är ett exempel som jag själv upplevt flera gånger. Det finns en massa varianter men jag tar en som är speciellt tydlig. Jag har upplevt att någon ropat någonting, t.ex. mitt namn. Ljudet har varit diffust, men jag har stannat upp och lyssnat och undrat vad det kunde vara. Ibland har jag varit på vippen att ropa ”vad då” eller något liknande. Det lustiga är att jag varit mol allena när detta skett. Jag förstås snabbt insett att jag varit utsatt för en hörselillusion. Hur skall dessa ”spökröster” förklaras?
Varje gång detta hänt har jag varit ute och det har blåst hårt. När blåsten river i träden uppstår det ett ständigt sus och brus. Hjärnan har av evolutionen formats så att den hela tiden avsöker info ur omgivningen. Vindens sus i trädkronorna bombarderasr hörselcentrum i hjärnan med en ström av, som vi vet, meningslös info. Men hjärnan vet inte att den är meningslös. Det ligger i dess natur att söka mening som kan vara viktig i all den info som den tar emot. De viktigaste ljud vi känner är ord av mänskliga röster. Hjärnan söker automatiskt sådana röster och ord som vi känner. Långvarigt brus får den att tolka en del brus som ord. Därför blir jag vagt medveten om att jag hör en röst som ropar. Typiskt är att jag inte urskiljer budskapet. Jag ”tycker” att någon ropar något obestämt. Vanligen bara en gång.
(På 1960-talet fanns det en spiritistisk rörelse som hörde budskap från de döda på bandspelare. Det var på den tiden när dessa maskiner ännu inte var så bra. Det hördes mycket brus och knaster. Men många personer som i timtal satt och lyssnade på detta brus tyckte sig ibland höra röster som sade enstaka ord eller fraser. Mycket otydligt förstås. Rösterna talade ett blandspråk med ord från olika språk. Förklaringen är förstås att hjärnan tenderar att söka mening också i brus. Så fort något liknar ett ord plockar hjärnan ut det och vi blir medvetna om det. Dessutom inverkar suggestion. Ju mer vi längtar att få höra ett budskap desto troligare är det att vi tolkar brus som vagt liknar ord som meningsfullt. ”De döda talar på band” blev under några år en spiritistisk moderörelse. Anhängarna var övertygade om att det var avlidna personer som försökte nå kontakt genom detta medium. Här spelade starka förväntningar, dvs suggestion också en roll.)
Om jaget är en illusion så är det här frågan om en dubbelillusion, dvs en illusion (jaget) som upplever en hörselillusion!!
VARFÖR UPPLEVER VI ILLUSIONER?
Varför finns dessa illusioner? Är det så att hjärnan lurar jaget att tro att det ser något annat än det verkligen ser? Varför i så fall? Varför har evolutionen skapat en hjärna som lurar oss att se sådant som inte finns? (I naturvetenskaplig mening är allt vi upplever illusioner. Världen är vår illusion. Färger t.ex. finns inte i naturvetenskapernas verklighet. Men detta är ett sidospår så det växlar jag inte in på.) Illusionerna har olika slags funktioner, eller så uppstår de genom processer som har centrala funktioner. De är alltså inte något slags misstag, utan existerar därför att de har överlevnadsvärde. Kort sagt så hjälper de oss att gestalta vår omgivning på det effektivaste sättet. I själva verket är det en fördel att inte se detaljer utan större helheter och sammanhang.
Låt oss analysera exemplet med ”spökrösterna” litet närmare. Med analysen vill jag belysa vad som händer när jaget blir medvetet om något och handlar på basen av detta. Hörselcentrum i min hjärna mottar alltid, vad jag än gör, också när jag sover, info. (Om jag befinner mig i ett absolut tyst rum producerar centrum själv sådan info). Jag hör endast en bråkdel av denna. Detta är biologiskt nödvändigt därför att jag annars skulle bli överlastad och funktionsoduglig. Jag hör endast sådana ljud som är meningsfulla för mig i den situation jag befinner mig i. Men hur vet hjärnan vad som är meningsfullt? Som vi sett ovan vet den det inte. När infon kommer in i hörselcentrum sker en första bearbetning. Det är inte jag som gör denna. Det är inte heller min hjärna som gör den utan specialiserade grupper av celler, neurala kretsar, i hörselcentrum. Denna process studerades först för synsinnet. Då konstaterades att det finns grupper av celler som reagerar på mycket specifik info, t.ex. på en linje som rör sig i synfältet i en viss vinkel. Men jaget ser inte sådana linjer utan helheter, träd, människor etc. Den specifika infon tolkas automatiskt i syncentrum och slås ihop till helheter som upplevs av jaget. Vi ser träd som böjer sig i vinden inte en massa gröna fläckar etc.
JAGET KAN INTE VARA EN ILLUSION
Om hjärnan kan framkalla en mängd illusioner, varför kan den då inte också skapa illusionen av ett jag? Det vore i så fall en enastående prestation, helt i annan klass än att skapa illusioner av rörelse när man ser stillbilder efter varandra. Är det helt otänkbart? Redan för 20 år sedan frågade Susan Blackmore i New Scientist (1.4 1989) om medvetandet inte helt enkelt är ytterligare en illusion. Hon förde fram en hypotes som innebar att medvetandet ingalunda kontrollerar något alls. Det är skrev hon: ”Inte ett ting, en plats, en substans eller del av ett system. I själva verket har det ingen funktion. Det är bara vad det innebär att vara en mental modell.”(s. 41) Blakemore gillar uttrycket ”mental modell”. Jaget är en sådan mental modell som i sin tur innehåller mentala modeller. Såvitt jag förstår är mental modell bara en ”mer vetenskaplig” term för illusion.
Tänk dig illusionen av ”spökrösterna” ovan men utan något jag som har illusionen. En illusion som ingen upplever! Kan det finnas sådana? Nej, i så fall är de inga illusioner. Om jaget är en illusion så måste det finnas något som har denna illusion. Jaget kan inte både vara en illusion och ha en illusion. Som vi sett kan illusionen finnas endast som upplevelse i ett medvetande. Men då kan inte detta medvetande vara en illusion.
Exemplet med ”spökrösterna” ger oss i ett nötskal en förklaring av varför jaget uppstått. Hjärnan är ett slags maskin i den meningen att den inte kan tänka och förstå. Den reagerar som en automat, en robot. Den tar emot enorma mängder info genom sinnesorganen. Den behandlar också infon och reagerar på denna. Allt detta går automatiskt i den meningen att vi inte är medvetna om det. Till medvetandet kommer en ytterst liten bråkdel av all denna info. Orsaken till detta är att nästan alla funktioner i kroppen kan skötas automatiskt, eller med ett minimum av ”processing”. Hjärnan håller t.ex. kroppens temperatur stadigt runt 37 grader helt automatiskt. Men blir kroppen betydligt kallare eller varmare så blir situationen livshotande och då når infon över ”jagtröskeln”. Viljan, medvetandet och förnuftet måste träda i aktion för att rädda kroppen. Vi väljer att gå in i värmen, klä på oss, söka vindskydd, tända en eld etc beroende på vilka möjligheter vi har och hur vi bedömer situationen.
Jaget kan t.o.m. välja att handla mot kroppens instinkter. Vi kan t.ex. välja att vägra äta. Trots att hungern ”river i våra inälvor” kan vi välja att fortsätta att svälta, t.o.m. till döds. Kroppens starkaste instinkter är att överleva. Men jaget kan välja att ignorera alla kroppens signaler och offra sitt liv för något ändamål. I vår tid har tusentals unga muslimer beslutat att att döda sig själva och andra av främst religiösa skäl. I krig tar vissa soldater enorma risker.
Nu när jag nu sitter och skriver tar hörselcentrum i min hjärna emot ett ständigt brus av ljud. Jag reagerar inte på detta därför att mina tankar helt är koncentrerade på uppgiften att tänka. Om någon tilltalar mig dröjer det ofta några sekunder innan jag blir medveten om detta och kan svara. Hjärnan hör det genast, men jag gör det inte. Om jag är mycket koncentrerad på en uppgift händer det att jag inte alls hör att någon talar till mig. Hjärnan, dvs hörselcentrum hör, men jag hör inte.
JAGET SOM ”KAPTENEN PÅ SKUTAN”
Detta belyser, menar jag, jagets roll som högsta, övergripande kontrollsystem. Popper och Eccles uttrycker detta träffande 1977 i titeln på sin inflytelserika bok The Self and its Brain. Hjärnan är ”min hjärna”. Det är jag som är herre och hjärnan som är dräng och inte tvärtom. Hjärnan försöker ofta få mig att göra saker som jag inte vill. T.ex. att gå och äta något gott, att sluta anstränga mig med att skriva och tänka, att gå och lägga mig när jag är trött. Men det är jag, inte min biologiska hjärna som bestämmer.
Jaget förliknas ofta vid en styrman på ett fartyg. Redan Descartes använde denna liknelse. (Men han påpekade också att jaget och kroppen bildar en helhet.) Det är dock en dålig liknelse. I stället borde vi förlikna jaget vid kaptenen på fartyget. Det är kaptenen som bestämmer vart man skall färdas, han tar ut kursen osv. Det är han som har makten ombord. Sedan överlåter han åt styrmännen och besättningen att sköta om de dagliga rutinerna. Jaget är kaptenen. Hjärnan är jagets styrman och besättningen utgörs av alla subsystem i kroppen, t.ex. blodomloppet, ämnesomsättningen och den inre sekretionen. Dessa sköter alla de otaliga, viktiga rutinerna. Jag bestämmer målen för mitt livs resa, hjärnan styr och subsystemen sköter grovjobbet.
Daun fäster stor vikt vid att en stor del, i själva verket de flesta av våra handlingar, tycks vara automatiska. Men det är precis vad vi bör förvänta. Sålänge allt går på rutin behöver kaptenen inte ingripa. När jag bytte bostad en gång för länge sedan hände det några gånger att jag plötsligt insåg att jag var på väg till min gamla bostad. Jag brukade promenera och tänka över något problem som krävde koncentrerad uppmärksamhet. Jag överlät åt hjärnan och kroppen att transportera mig och de gjorde så som de gjort i flera år. Alla som har förmågan att koncentrera sig har säkert haft liknande upplevelser. När mina barn var små kunde jag ligga och läsa sagor för dem samtidigt som jag tänkte på något helt annat. Det var samma urtråkiga sagor om och om igen. Sådant som barn behöver. Men jag behövde minsann inte ”Puppe Popp och hans vänner”. Min hjärna fick sköta ”fartyget likt en styrman” medan jag som kapten satt i min hytt, ”medvetandet”, och tänkte på intressantare saker.

Vi kan nu svara på frågan varför jaget finns. Svaret är, som sig bör, baserat på evolutions-paradigmet. Jaget har utvecklats därför att hjärnan inte klarar av att tänka.
DET TÄNKANDE DJURET
Men varför måste vi tänka? Kunde vi inte styras av instinkter som alla andra djur? I stor utsträckning styrs vi faktiskt av instinkter. Men i den brutala kampen för att överleva utvecklades hos människan en förmåga, som var primitiv hos våra nära släktingar bland djuren, dvs intelligensen, förmågan att tänka. Den gick hand i hand med förmågan att tala. Det är inte stor idé att vara intelligent om man inte kan berätta om sina lysande idéer för andra. Genom intelligensen räddades vi från det öde som drabbade våra många släktingar inom hominingruppen. Neanderthalarna var en annan intelligent art som hängde med länge. Men till slut dog också de ut. Troligen för att de inte var tillräckligt smarta. De var antagligen allför väl anpassade för att behöva vara riktigt smarta. De var stora, starka och en svår motståndare för vilda djur. Våra förfäder var svaga stackare som utsattes för ett svårare selektionstryck. Det enda som var till fördel för dem var deras intelligens och det var på den som selektionstrycket kunde inverka. Hjärnan och speciellt hjärnbarken växte snabbt, på några hundratusen år, till en relativ storlek och komplexitet som inget annat djur tillnärmelsevis kan uppvisa.

Alla varelser har ett nervsystem, från de mest rudimentära till de mest invecklade. Ju mer komplicerat nervsystemet blir desto större blir behovet av en tolkande funktion. Hos de högrestående djuren finns därför olika grader av medvetande och hos de högsta ingår ett jagmedvetande.
Hjärnan sorterar och gör en första grovanalys. Men den gör mer än så. Allt som passerar denna analys når inte jaget. Det sker en ytterligare bearbetning, t.ex. så att de ljud som kan vara ord ”släpps fram”. Det är frågan om en slags grov tolkning. Nervimpulser rör sig långsamt. Därför tar denna analys en viss tid. Vi talar om tiondedelar av en sekund. (En dator är mycket snabbare). Jag kan bli medveten om något först efter det att hjärnan behandlat infon. De ord som hjärnan sorterat fram ”dyker” plösligt upp i mitt medvetande. Då kommer jaget in i bilden. Jagets funktion är att göra en djupanalys av infon och att fatta beslut om och vad som bör göras.
Mörka höstkvällar brukar jag och min fru roa oss med att försöka lösa A-korsordet, Storkrysset och Genikrysset i Allers. Rätt ofta händer det att jag vet att jag vet eller tror att jag vet ett ord, men jag kommer inte på det. Jag brukar fundera intensivt en stund, men lämnar det sen och går vidare. Följande kväll försöker jag på nytt och då dyker det rätta ordet ofta fram i mitt medvetande. Varför? Därför att jag har gett hjärnan i uppgift att söka ordet. Jag koncentrerar mig på andra uppgifter, men en del av min hjärna fortsätter att leta i minnet efter ordet. Ibland hittar den ordet. Nästa kväll när jag igen koncentrerar mig på samma uppgift har hjärnan ordet till hands. (Jag skall diskutera förhållandet mellan hjärnan och jaget närmare senare).
(Fortsättning följer i nästa blogg).