KRIGENS TID ÄR FÖRBI

KRIGENS TID ÄR FÖRBI

Den intressantaste bok jag läst i sommar är Beevors bok om D-dagen. Artikeln nedan handlar om tankar som den boken lett till. Jag har också erbjudit artikeln till Vasabladet.

Sommaren 1944, dvs för endast 65 år sedan utkämpades i vår världsdel strider som är exempellösa i sin omfattning, våldsamhet och brutalitet. Striderna innebar början till slutet, inte bara för nazisternas försök att ta kontroll över Europa utan också för de rasistiska, auktoritära, våldsdyrkande ideologier som spelat en central roll i vår historia. Det första världskriget var avsett att bli ”kriget som gjorde slut på alla krig”, men först det andra världskriget kunde åstadkomma detta.

Avgörandet föll i Normandie, Frankrike, genom den allierade invasionen 6.6 1944. Denna enorma operation har beskrivits många gånger i böcker och behandlats i filmer. Det finns knappast något att tillägga. Ändå har den engelska krigshistorikern Antony Beevor, internationellt känd för böcker som behandlar slaget om Stalingrad och slutstriden om Berlin, samt spanska inbördeskriget, ägnat ett jättearbete åt att beskriva inte bara själva invasionen utan också striderna fram till befrielsen av Paris i slutet av augusti 1944.

Boken D-dagen. Slaget om Normandie (Historiska media, 2009, 622 sidor) är intressant, inte i främsta hand som skildring av militära operationer, utan som tidsdokument. Nämligen som dokument över vår tid. För många år sedan läste jag David Howarths kända bok D-dagen. Den allierade invasionen i Normandie den 6 juni 1944 (Schildts 1959). Hos Howarth finns det en tydlig tendens till den krigsromantik som präglat den västerländska kulturen i århundraden. Han berättar om vanliga människor som bara gör sin plikt men som ändå utför hjältedåd. I Beevors bok finns det inga hjältar och skurkar. Ingenting är svart eller vitt. Boken illustrerar därmed den radikala ändring i synen på krig och våld som den europeiska kulturen genomgått under de senaste decennierna.

Beevors historieskrivning är typisk för dagens fredliga EU-Europa, för en Zeitgeist som innebär att krigens tid (äntligen) är förbi. Han har helt övergett schablonerna om de onda tyskarna och de goda amerikanarna och engelsmännen. Hans budskap är att krig vinner man inte genom godhet och hjältemod utan genom fler bombplan. De allierades mål var att krossa der Wehrmacht och de var beredda att använda alla medel för att uppnå målet. Beevor betonar att den franska civilbefolkningen drabbades hårt av de allierades bombplansarmador. Till all lycka för tyskarna kapitulerade Tyskland innan de första atombomberna var klara att användas. I annat fall kunde Berlin ha mött det öde som drabbade Hiroschima.

Torrt och sakligt beskriver Bevor det helvete som striderna innebar. Också på den allierade sidan var man skoningslös och brutal. ”Det inträffade faktiskt ibland att brittiska och kanadensiska soldater sköt fångar”, skriver han. Han ger också ett flertal exempel på att amerikaner dödade fångar. Att judiska soldater sköt fångar är lätt att förstå. En kanadensisk avdelning ”skar halsen av alla SS-soldater som de fick tag i, såväl sårade som stupade,” skriver Bevor. (I de allierade styrkorna fanns soldater från en mängd ockuperade länder. En norsk jagare hörde till de få fartyg som sänktes av tyskarna.) De allierade hade totalt herravälde i luften och bombade sönder städerna i invasionsområdet. Oundvikligen drabbades de civila hårt. Under dagen D dödades ca 3000 civila fransmän, dubbelt fler än amerikanska soldater. Men detta var bara början. Det tyska motståndet var hårt och i två månader kämpade de allierade i sommarhetta eller hällande regn för att bryta sig ut ur brohuvudet. Först i början av augusti bröt det tyska motståndet samman så att de allierades pansardivisioner kunde storma fram mot Paris.

Priset för striderna i Normandie blev fruktansvärt. Wehrmacht förlorade 240 000 man i döda och sårade. 200 000 togs till fånga. De allierades förluster var omkring 200 000 döda, sårade och saknade. Den franska civilbefolkningen drabbades svårt, främst p.g.a. de allierades bombanfall mot städer och tätorter. Under sommaren 1944 dödades omkring 20 000 civila. Lång tid efteråt dödades barn och vuxna av minor och ammunition som fanns överallt i krigets spår.

Vad var det som fick miljoner unga män att döda varandra och försvarslösa civila i hjärtat av Europa sommaren för 65 år sedan? Hade Europa, ja hela världen drabbats av något slags kollektiv galenskap? På sätt och vis. Ett krig är onekligen en form av kollektivt förstöelseraseri. Ett tillstånd när förnuftet upphör att fungera. Bevor betonar att tusentals amerikanska soldater drabbades av krigspsykos, många skadesköt sig själva för att komma bort och somliga gjorde självmord.

De flesta slogs därför att de fått order att göra detta. De hade föga kunskap om politik och ideologier. Den grundläggande förklaringen är att människan är ett flockdjur. Hon har en instinktiv tendens att underkasta sig en ledare och att kämpa för den egna flocken. Denna primitiva tendens utnyttjades systematiskt i den nazistiska utbildningen och propagandan. Därför kämpade SS-trupperna, som utsatts för speciellt hänsynslös indoktrinering, fanatiskt och ofta till sista man. De vanliga tyska soldaterna, dvs den stora majoriteten, kapitulerade vanligen när de insåg att läget var hopplöst.

Hitler trodde att den starkare alltid har rätt. Han trodde att tyskarna var de starkaste, men tvingades till slut inse att det var ett misstag. Under sina sista dagar, när ryssarna oemotståndligt rycke fram mot Berlin, trodde han att ”den slaviska rasen” och sovjetisk diktatur var starkast. I själva verket visade det sig att den av Hitler föraktade demokratin var den starkaste av alla ideologier. Tvärtemot allt vad nazister och kommunister lärde har Europa utvecklats till en demokratiskt, jämlikt, fritt samhälle där begreppet ras betraktas som ett dåligt skämt. I ett sådant samhälle är krigens tid förbi.

Alla de allierade soldater och civila som dödades dog inte förgäves. De bidrog till att kommande släktled, också tyskarna, får leva i fred och frihet. Förgäves kämpade däremot de som stred för Hitler och för den ”ariska rasen” och för världsherravälde.

Hans Rosing