VAD ÄR JAG? DEL 3.

VAD ÄR JAG? Del 3.
(Fortsättning från föregående blogg)

LIBETS EXPERIMENT

Daun anser, liksom många andra, att Benjamin Libets experiment har ett stort bevisvärde. Blackmore diskuterade exemplet redan för 20 år sedan. Det kan nämnas att Libet själv trodde på jaget och dess förmåga att viljemässigt styra handlingar. Experimentet är rätt komplicerat. (Den som är intresserad av medvetandefilosofi känner säkert till det.) Som bekant kan man rätt noggrannt mäta elektriska impulser från olika områden i hjärnan. I Libets exp ber man försökspersonen (fp) att t.ex. böja ett finger. Hon får så exakt som möjligt ange den tidpunkt när hon beslöt att böja fingret. Tanken är att hon säger ”nu” när hon ”tar beslutet”. Någon tiondedels sekund senare böjs fingret. Böjningen av fingret korrelerar med mätbar elektrisk aktivitet i en vissa neuroner. Vi skulle förvänta att denna aktivitet inträffar efter att fp sagt ”nu”. Alltså: först kommer beslutet, sedan den elektriska aktivitet som korrelerar med böjning av fingret. Libets mätningar visade emellertid att denna aktivitet (readiness potential) startar någon tiondedels sekund innan fp säger ”nu”.
För att undvika missförstånd vill jag betona att fingret alltid böjs efter att fp sagt ”nu”. Det som börjar någon tiondedels sekund innan är en neural aktivitet som, efter beslutet, leder till att fingret böjs. Det som förbryllat är att aktiviteten som leder till att fingret böjs startar innan fp medvetet anger sitt beslut.
Daun drar, liksom en del neurologer vittgående slutsatser, av detta exp. Han menar att exp visar att hjärnan fattat beslutet att böja fingret innan fp fattat sitt beslut. Fp tror att det var hennes beslut som fick fingret att böjas, men i själva verket är detta en illusion, menar han. (Invecklat? Krångligt? Javisst! Det här är filosofi på toppnivå!) I själva verket, menar Daun, visar exp att hjärnan fattat beslutet någon tiondedels sekund innan fp säger att hon fattar beslutet. Alltså är det en illusion att tro att det är jag som jag fattar mina beslutet genom min ”fria vilja”.
Den uppmärksamme läsaren ser förmodligen det konstiga i detta resonemang. Varför i fridens namn skapar hjärnan en illusion av att mitt beslut får fingret att krökas om denna illusion inte har någon funktion? Daun och hans meningsfränder drar vittgående, men enligt min analys ogrundade, slutsatser. De menar att alla beslut som vi gör är av samma typ. Det är alltså aldrig så att jag besluter av ”egen fri vilja”. Men då frågar jag: Om vår känsla av att vi fattar beslut är en ren illusion – varför finns den? Varför är det ofta så svårt att fatta beslut om beslutsfattandet de facto bara är en illusion? Om hjärnan klarar allting utan jaget så borde det inte finnas. Det borde aldrig ha uppstått. Evolutionen skapar ingenting onödigt, framför allt ingenting så oerhört komplicerat som ett jag. Detta ser jag som ett mycket tungt argument mot Dauns tolkning. Tolkningen är helt enkelt oförenlig med evolutionsteorin.
VAD ÄR ETT BESLUT?
För att komplicera frågan ytterligare tycks det vara så att fp kan stoppa böjningen av fingret fastän action potential redan startat. Hon kan avbryta en process som redan satts igång. Det som sker är då: Action potential – någon tiondel av en sekund senare säger fp ”nu”, men genast efter besluter hon att inte böja fingret. Fingret böjs då inte. Libet tolkade tydligen detta som att viljan ändå har en roll. Att den inte är en illusion.
Jag vill här betona att vi förstår mycket litet av det som sker i hjärnan och hur det hänger ihop med jaget. Det mesta är spekulationer och dessa har en tendens att föråldras och ersättas med nya varje decennium. I Libets exp bortser man från allt annat än impulser i de neurala kretsar som aktiveras när man böjer ett finger. Man bör dock komma ihåg att massor av centra i hjärnan samtidigt är mer eller mindre aktiva. Fp lyssnar till instruktioner, vilket betyder att hörselcentrum, språkcentrum och medvetandecenrum (om det finns ett sådant) är aktiva. Vidare minns fp instruktionerna och koncentrerar sig på uppgiften. Minst ett dussintal olika delar av hjärnan är hela tiden mer eller mindre aktiva. All denna neurala aktivitet är en förutsättning för experimentet. (Märk att det är ett medvetet beslut. En omedveten böjning är något helt annat.) All denna aktivitet föregår beslutet.
Viktigare är att fingret aldrig böjs innan fp besluter att böja det. Enligt min tolkning är ”readiness potential” just det som namnet anger: beredskap att böja fingret. Att beredskap att göra något inträffar före själva beslutet, som i sin tur utlöser handlingen är onekligen förbryllande. Vi bör dock akta oss för att dra några generella slutsatser på så lösa boliner.
Vad är egentligen ett beslut och när fattar vi det? Kan man faktiskt med en tiondedels sekunds noggrannhet bestämma när ett beslut fattas? Är det så att jag fattar beslutet just i den tiondedels sekund när jag säger att jag gör det? Eller kan det vara så att ett beslut tar en viss tid? I en mening fattar jag beslut hela tiden. För en stund sedan låg jag på min säng och vilade på maten. Det är vackert väder, men jag beslöt att skriva litet om jaget därför att jag tänkte på Libets exp när jag vaknade efter en liten tupplur. Varför tänkte jag på exp? Det var ett beslut. Nu funderar jag över om jag skall sluta skriva och gå ut och jobba i trädgården. Jag funderade för en stund sedan om jag skall åka ut med båten till Dalsbruk på kaffe. Jag har ännu inte fattat besluten. Men snart gör jag det. Beslut är i allmänhet inte något som man fattar vid en bestämd tidpunkt. Ibland mognar de fram, ibland är de produkten av tänkande, ibland är de plötsliga infall. Ofta besluter jag att göra en sak, men ändrar mig. Allt detta korrelerar förmodligen med olika slags processer i tusentals neurala kretsar i min hjärna.
Jag hävdar att det är meningslöst att försöka bestämma när jag tar ett beslut med t.ex. en tiondedels sekunds noggrannhet. Felet ligger, misstänker jag, i att man inte analyserar vad ett beslut egentligen är. Hjärnan står i ”stand by” hela tiden. Den är beredd att ta emot order och förverkliga dem från den ”fjärrkontroll” som jaget utgör.
Jag fattar därför beslutet att anse att Libets exp inte har något bevisvärde i den ena eller andra riktningen.
ÄR JAG IDENTISK MED MIN HJÄRNA?
Hur är det då med hjärnan? Är det inte den som egentligen fattar mina beslut?Är det inte den som i själva verket kontrollerar vad min kropp gör? Är det inte egentligen min hjärna, och inte mitt jag (vilket löjligt uttryck!), som skriver denna artikel? Är det inte egentligen min hjärna, inte jag, som känner, tänker, planerar, minns, sörjer, skrattar och gråter, är glad, är förälskad osv? Kunde vi inte ersätta ordet ”jag” med ”min hjärna”? Om jag förstår Daun rätt så är det just detta han menar.
Detta leder till underliga konsekenser. Det innebär att när jag tror att jag är ett jag så är det i själva verket hjärnan som tror att den är ett jag. Hjärnan är inte medveten om att den i själva verket hela tiden upprätthåller en illusion som inte har någon funktion. Varför besluter den sig då inte för att sluta med detta ”onödiga skådespel”?
”Men”, säger den smarte läsaren, ”kan det inte helt enkelt vara så att jag är identisk med min hjärna?”
Om jag är identisk med min hjärna så blir hela diskussionen om förhållandet mellan hjärnan och jaget meningslös. Om orden ”jag” och ”min hjärna” betecknar samma sak sysslar vi med hårklyverier utan betydelse. (Mycken modern filosofi är just sådana hårklyverier). Men i så fall är jaget ingen illusion utan det är lika verkligt som hjärnan. Om A är identisk med B så har de exakt samma egenskaper. Om A är verklig så är B lika verklig. Om B är en illusion så är också A en illusion. Att tro på jaget är då ingen ”livslögn” utan en självklarhet. Simsalabim vi har trollat bort hela problemet! Låt oss glömma det och ägna oss åt något nyttigt som t.ex. att odla grönsaker.
När jag skrev boken Medvetandets filosofi (Akademilitteratur, Schildts 1982) antog jag att medvetandet på något sätt är identiskt med processer i hjärnan. Jag var påverkad av den då populära s.k. teorin om psykoneural identitet. Senare har jag, liksom de flesta andra, övergett den teorin. Ett fullmoget Victoria-plommon smakar fantastiskt gott, speciellt om man plockar det direkt från trädet en kylig höstdag. Att denna smakupplevelse i någon mening skulle vara identisk med elekrokemiska processer i någon del av hjärnan är absurt. Lika absurt är att mina tankar nu skulle vara identiska med skurar av elektriska impulser i min hjärnbark. Anta att min tanke att jag snart skall lägga ut nät är identisk med något i hjärnan. Det som sker i hjärnan kan i princip iakttas utifrån. Enligt identitetsteorin är det i princip möjligt att se denna min tanke i min hjärna. Ja, allt som jag känner, tänker, upplever skulle i princip kunna iakttas i hjärnan.
Tyvärr, eller snarare, till all lycka är det inte så enkelt. Jag är inte i någon mening identisk med min hjärna. Det påstår inte heller Daun, Blakemore, Dennet et alia. De menar som vi sett att jaget är en illusion och en illusion kan förstås inte vara samma sak som hjärnan som ju i allra högsta grad är verklig.
ÄR JAG EN FUNKTION I HJÄRNBARKEN?
Vi talar om hjärnan som om den vore en enhet, men den består i själva verket av en stor mängd system specialiserade på olika funktioner. Vilket av dessa system är då jag? Hjärnbarken ligger närmast till hands. Kanske är jag identisk med min hjärnbark? Denna är en grå massa som är vara uppbyggd av olika slags celler som hjärnforskarna kallar neuroner. Om jag är identisk med min hjärnbark så är jag alltså en grå massa. Självklart är detta ren idioti. Ingen påstår något sådant.
Man kan invända att det är inte den grå massan, alltså materien, inte heller neuronerna som är det viktiga utan det som de gör, de funktioner de utför. Vi kommer då in på en medvetandeteori som säger att medvetandet inte är materia, celler eller liknande utan något som sker, processer. (Teorin går under benämningen funktionalism). Det finns mängder av spekulationer kring denna teori. Kunde vi då säga att jag är identisk med hjärnbarkens funktioner? Svaret är igen nekande. Hjärnbarken har en mängd funktioner som är helt omedvetna, men samtidigt är jag långt mer än dessa processer.
T.ex. är det inresekretoriska systemet ett annat system än det neurala men det spelar en central roll i våra emotioner, hur vi upplever oss själva och världen.
När man lyssnar på musik märker man att nästan alla slagers handlar om kärlek och sex. Dessa drifter är en viktig del av jaget. För det vuxna jaget handlar livet i stor utsträckning om att få utlopp för dessa känslor. Men de styrs främst av könshormonerna, inte av hjärnan. Känslorna är en lika viktig del av jaget som tankarna, men de styrs genom ämnen som produceras i olika organ i kroppen, från sköldkörteln till könsorganen. Dessa organ påverkar hjärnan och påverkas av hjärnan. Tillsammans utgör de ett ytterst komplicerat system, en helhet som är grunden för vårt känsloliv. Det som driver oss, t.ex. driver mig att att sätta ner massor av arbete på dessa bloggar om jaget, är just dessa ämnen. Men inte ämnena i sig. Testosteron, det manliga könshormonet t.ex., är bara ett kemiskt ämne. Det har självklart, lika litet som neuronerna, några psykiska egenskaper. Det är helheten, hela systemet, jaget, som blir prestationsinriktat när nivån av detta hormon ökar. Utan den inre sekretionen gör hjärnan ingenting. Hormonerna produceras i olika organ, de är den materiella grunden för känslorna som i sin tur är våra drivkrafter. En hjärna utan drivkrafter är bara en passiv klump materia. Utan hormonerna är vi inga jag.
När jag sitter och skriver använder jag mina händer. De är en del av mig, liksom hela min övriga kropp. Också blodomloppet är en del av mig. Störningar i det är störningar i mitt jag. Alla försök att finna jaget i hjärnan eller hjärnbarken eller ersätta det med neurala processer är, enligt min analys av vad jaget är, dödfödda. Den vägen skapar vi inte klarhet utan endast större förvirring.

(Ännu är jag långtifrån färdig! Fortsättning följer i nästa blogg.)