VAD ÄR JAG? EN FILOSOFISK UNDERSÖKNING.

VAD ÄR JAG?
EN FILOSOFISK DISKUSSION OM JAGET, Del 1.

Skälet till att jag tar upp denna gamla filosofiska fråga i en blogg är att Åke Daun, emeritus professor i etnologi vid Stockholms universitet, nyligen kommit ut med en bok i vilken han menar att jaget är en illusion. Anders Lundberg, en annan emeritus professor, har haft vänligheten att fästa min uppmärksamhet vid boken. Eftersom jag själv är pensionerad lektor i filosofi så detta är en diskussion mellan ”avdankade”, men förhoppningsvis inte senila akademiker. Boken heter ARV OCH MILJÖ och har underrubriken ”En kulturforskares expedition i naturen. Tre år i Linnés efterföljd”. (Symposion 2009)
I rättvisans namn vill jag betona att Åke Daun inte är någon professionell filosof. Men han hänvisar till filosofer såsom Daniel Dennet, en av de internationellt mest kända filosoferna inom området, till Susann Blackmore, känd engelsk psykolog, Peter Gärdenfors, svensk filosof och till många andra experter. Han söker således stöd hos en rad professionella forskare på området.
JAGET SOM ILLUSION
Daun kritiserar den traditionella ”jagbilden”. Han hävdar bl.a. att vi ”långt tidigare borde ha övergivit denna självbedrägliga idé”. (s. 247). ”Hur har evolutionen befrämjat detta illusoriska jag”, frågar han, och fortsätter: ”Hur kommer det sig att människor kan leva med en sådan fundamental livslögn?” Han citerar med gillande Peter Gärdenfors ord: ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt ”jag” som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.” (s. 249)
I rättvisans namn vill jag understryka att åsikterna om jaget endast är en obetydlig del av innehållet i Dauns bok. Den handlar mest om etnologi, som är hans specialområde, och om hur man kunde utnyttja evolutionsteorin för att bättre förstå människan. Men eftersom jag själv sysslat mycket med medvetandefilosofi, (philosophy of mind), så diskuterar jag här enbart frågan om jagets natur. Den frågan har fascinerat mig i decennier.
Den spontana reaktionen hos de flesta läsare är säkert att Daun är ute och cyklar. Att jaget skulle vara en illusion och en livslögn förefaller absurt. Han medger att ”det känns som om ”jag” finns någonstans därinne” men hänvisar till hjärnforskningen, som, enligt hans tolkning, visar att hjärnan (inte jaget) är människans ”styrman”. Han vill tydligen ersätta den traditionella föreställningen om jaget med ”en hjärna utan jag”. Om jag (sic!) förstår honom rätt så menar han att det inte är jag som tänker dessa tankar och skriver ner dem utan min hjärna.
Vi står här inför ett spännande filosofiskt problem. Skall jag tro på min egen upplevelse ”att jag finns där inne” eller skall jag tro på Dauns, Dennetts, Blackmores, Gärdenfors och många andras åsikt ”att jagupplevelsen är en illusion”? Denna ståndpunkt är radikal och främmande för sunt förnuft. En god regel är att godta nya, radikala tankar endast om det finns starka argument, helst klara bevis för dem.
JAGET SOM REALITET
Jag lägger genast korten på bordet och presenterar min åsikt.
Jag hävdar inte bara att jaget är en realitet utan att jaget är det säkraste av allt. Vi kan tvivla på allt annat, men inte på vårt eget jag. Det är meningslöst att försöka bevisa att jag är ett jag därför att detta i sig är säkrare än något annat. Det är grunden, förutsättningen för allt tänkande och resonerande, för alla bevis. Redan den franska filosofen Rene Descares, den moderna filosofins fader ”bevisade” i början av 1600-talet att den tänkandes egen existens är det säkraste som finns. ”Cogito, ergo sum” (Jag tänker, alltså finns jag) är en av de mest kända teserna inom filosofin. Om jag får tillåta mig ett litet skämt vill Daun ersätta denna ärevödiga tes med uttrycket: ”Hjärnan tänker, alltså finns jag inte.”

Varför är jag så säker på att jag existerar? Mitt eget jag känner jag direkt, utan någon förmedlare. Jag upplever direkt att jag skriver, att jag tänker på jaget, att jag ibland tittar ut genom fönstret, att jag hör ljud, att jag minns oerhört mycket som jag själv och andra skrivit om medvetandet osv.
Jag har, för att använda ett modernt uttryck, kännedom om mitt jag i realtid. Om någon frågar vad jag hör just nu kan jag svara med absolut säkerhet. Någon annan kunde hävda att jag inte kan höra det jag påstår att jag hör, men då har han uppenbart fel. Det är möjligt att det är frågan om en hörselvilla, men det betyder inte att jag inte har just den upplevelse jag beskriver. Det finns t.ex. troende som berättar att de hör Gud tala till dem. Är det omöjligt? Vi kan inte veta vad den troende hör. Endast de själva kan veta det med absolut säkerhet. Men det är inte bara så att jag hör. Än viktigare är att jag hela tiden tolkar det jag hör. Mina tolkningar kanska skiljer sig från dina, men jag känner dem bättre än någon annans tolkningar. Du som läser denna text kanske tolkar den delvis annorlunda än jag avser. Endast du vet säkert hur du förstår den.
Däremot har jag ingen direkt kunskap om hjärnan.
Jag har aldrig sett min hjärna eller på något sätt känt av den. Faktum är att jag aldrig sett en mänsklig hjärna överhuvudtaget. Få har gjort det. Min kunskap om den är indirekt. Jag har sett foton och ritade bilder av hjärnan och framför allt har jag läst om den. Min kunskap är baserad på vad andra sett, tolkat, tänkt och skrivit. De har säkert gjort många misstag och dessa ingår i min kunskap om min hjärna. Gamla teorier ersätts med nya, som i sin tur förmodligen kommer att korrigeras eller förkastas. Min kunskap om hjärnan är alltså indirekt och mer eller mindre osäker. I själva verket är min kunskap om min hjärna ytterst skissartad. Jag känner till teorierna om hur neuroner är uppbyggda, känner till hur man i princip mäter aktivitet i hjärnan etc men där slutar min kunskap. Så är det säkert för de flesta av oss. Vi är tvugna att lita på vad en ytterst liten grupp av högt utbildade experter skriver ner i sina forskningsrapporter. Ja, för de flesta är dessa rapporter obegripliga. De är beroende av populärvetenskapliga, ytterst förenklade tolkningar. ( Själv studerade jag grunderna i neurologin när jag studerade psykologi i slutet av 60-talet. Sedan dess har jag läst en hel del om forskningen inom området.)
EN SJÄLVMOTSÄGELSE?
Hur är det då möjligt att somliga forskare ifrågasätter jagets existens? Det innebär ju att de hävdar att de själva inte finns i verkligheten, att de är illusioner.Tydligen menar Daun et alia att allt som vi gör, upplever etc kan förklaras genom processer i hjärnan. Jaget blir överflödigt. Det har ingen funktion. Det är alltså inte jag som tänker, skriver och forskar utan neurala processer i det organ som finns i mitt (illusionens?) huvud. Han citerar Guy Claxton som skriver att medvetandet är ”en mekanism som konstruerar tvivelaktiga historier med syfte att försvara en onödig och felaktig upplevelse av ett jag.” (s. 159) Medvetandet är alltså, enligt denna hypotes, en mekanism som konstruerar upplevelser av ett jag som inte finns. Tydligen anser Claxton ändå att medvetandet är en realitet. Men det finns, om jag tolkar honom rätt, inget jag som har detta medvetande.
Daun försöker förklara varför de flesta tror på sitt eget jag. Han skriver: ”Medvetenheten om automatiken i vår tillvaro är alltför tung att bära.” Alltså: Jag orkar inte bära att jag inte finns, därför vägrar jag att erkänna att jag inte finns. Men om jag är en illusion så kan jag ju inte vara medveten om någonting alls! Illusioner har inget medvetande. Om någonting är för tungt att bära för ett jag så måste detta jag existera. Dauns påstående förutsätter alltså implicit att jaget existerar.
Dessutom är det högst tvivelaktigt om vi faktiskt är rädda för tanken att vi inte är fria, självständigt tänkande jag. Om vi studerar folkmassor finner vi snart att massor av människor tycks ha ett starkt behov att ”bli en i massan”. Man vill inte ta egna självständiga beslut. Man vill inte vara ett fullt utvecklat jag som är ansvarigt för sitt eget liv. I själva verket tycks vi vara på väg in i ett samhälle där individerna tar allt mindre ansvar för sig själva. I stället skall myndigheterna sköta om att man ”lever ett lyckligt liv”. Musik är ett typiskt sätt att fly från jagmedvetandet och uppgå i ett slags känsla. När man helt går upp i musiken glömmer man jaget med dess sorger och bedrövelser.
Daun et alia tror på evolutionsteorin. Men hypotesen att jaget är en illusion är logiskt oförenlig med denna. Enligt teorin gör naturen ingenting i onödan. Allt som finns i oss har en funktion (eller har haft en). Att naturen förutom att skapa vår hjärna skulle använda en stor del av hjärnans kapacitet (främst hjärnbarken) för att skapa en illusion av ett jag som inte har någon reella funktion, och därmed något överlevnadsvärde, är såvitt jag kan se fullständigt ”out of the question”. Jaget är diffust och undanglidande men ständigt närvarande, vänligt, aggressivt, skrattande, sörjande, hatande, älskande, planerande, fantiserande, skapande osv. Det har en nästan oändlig flexibilitet, inlärningsförmåga osv. Detta betyder att de neurala processer som är förutsättningen för jaget måste uppta en mycket stor del av hjärnans kapacitet. I biologiska termer kostar det väldigt mycket energi att vara ett jag. Hjärnan använder en stor del av den energi som produceras genom ämnesomsättningen. Det är otänkbart att evolutionen skulle slösa dyrbar energi på att upprätthålla en fullständigt onödig illusion. Alltså måste jaget vara en realitet och ha viktiga funktioner.
Om jaget är en illusion, så är det i så fall en nödvändig sådan. Men jag ser inga skäl att tro att jag själv, som nu skriver detta och som snart måste börja tillreda en söndagsmiddag för sex personer, är en illusion. Tvärtom!
MISANTROPISKA MOTIV?
Dessa påståenden är så paradoxala att man måste fråga om Daun et alia drivs av någon speciell ideologi eller om de är misantroper. Susan Blackmore är välkänd för att hon i 30 år forskade i parapsykologi och försökte bevisa att paranormala fenomen existerar. Hon kom in på detta område därför att hon själv hade en paranormal upplevelse. Det visade sig dock omöjligt att få vetenskapliga bevis för sådana fenomen. Till slut lämnade hon denna forskning. Det måste ha varit en stor besvikelse att efter 30 år konstatera att det som hon ville undersöka inte existerade. Hon blev i stället extrem materialist. När det paranormala inte finns kan inte heller jaget finnas, tycks hon mena. Daniel Dennet har i åratal varit en kämpande ateist och materialist. Han är en modern anhängare av den behaviorism som var stark i mitten av 1900-talet och som leddes av den amerikanska psykologen B.F. Skinner. I allmänhet tycks de som tvivlar på jaget vara materialister och ateister. Samtidigt finns det ett drag av misantropi och pessimism hos dem. Människan är inte alls så fantastisk och underbar som de flesta av oss tror. Vi är knappt mer än djur och beter oss mestadels som robotar och automater.
Själv är jag också icke-troende och materialist, men jag är samtidigt övertygad om att naturen är långt mer komplicerad än vad många materialister tror. Jag tror att vi måste förkasta den reduktionistiska materialismen och ersätta den med en mycket mer komplicerad filosofi, med något som vi kan kalla emergentistisk materialism. (Vad detta betyder skall jag förklara i framtida bloggar). Nu koncentrerar jag mig på jag-frågan. Jag har en positiv och optimisisk syn på människan och förundras ständigt över människans fantastiska prestationer. Jag är också fascinerad av mitt eget jag som jag ständigt analyserar. Dessutom är jag obotligt nyfiken. Men varför är jag sådan?
(Fortsättning följer i nästa blogg).