DEMOKRATIN VANN - VANHANEN AVGICK INTE

(Forts från min blogg 3.10)

Dragkampen mellan journalisterna och statsministerVanhanen slutade med seger för den senare. Ledarskribenterna reagerade, som väntat, mycket surt på statsministerns beslut att inte avgå. I stället för att ödmjukt lyda redaktörerna och gå till Canossa hävdade han helt sonika, och med udden mot medierna, att hans ställning blivit starkare genom uppståndelsen kring det påstådda ”specialhyvlade virket”.
Många journalister sade offentligt att de väntade att Vanhanen skulle avgå. Så sade t.ex. den underbart frispråkiga Hbl-journalisten Janette Björkqvist i det underhållande och tankeväckande programmet Eftersnack. Men tji fick de.
Själv påpekade jag i min blogg 3.10 att jag inte såg någon grund för att landets högsta makthavare borde avgå p.g.a. en anonym beskyllning om tagande av muta för 13 år sedan. Inte ens om det bevisats att han faktiskt fått virke för flera tusen euro gratis skulle detta, enligt min bedömning, ha varit skäl nog för honom att avgå, än mindre för ett misstroendevotum i riksdagen. I själva verket var riksdagsledamöterna klokare än redaktörerna. De röstade med stor majoritet för fortsatt förtroende för Vanhanen.

Att medierna i allt högre grad fäster huvudvikten, inte vid politkernas kompetens, utan vid deras ”moraliska renhet”, att de alltså ägnar sig åt ren moralism, är ett tecken på att de börjar förlora respekten för demokratins logik.

Vi kan kräva moralisk resning av en präst, men knappast av någon annan. Det som vi bör kräva är däremot kompetens att sköta de frågor man valts för på bästa möjliga sätt. Detta i sin tur betyder att driva deras intresse som valt en. Vanhanen har alldeles rätt när han betonar att vårt land behöver en stark statsminister. I svåra tider behöver vi starka ledare. Det verkar som om Vanhanen skulle växa med uppgiften. Att fälla honom i detta läge hade varit ytterst politiskt oklokt. Vem hade vi i så fall fått i stället? Katainen?
Journalisterna har all anledning att ägna sig mera åt självkritik. Man kan inte vänta att tidningar, radio, tv skall ägna sig internt åt kritik. Däremot kan man vänta sig mer kritisk analys där ett medium nagelfar ett annat. Speciellt bör man ganska journalisternas motiv och politiska övertygelser. Förr var det enklare därför att det var tydligt var tidningen politiskt hörde hemma. Nu vill alla tidningar hålla sig i den politiska mitten vilket gör att de alla ungenfär säger samma saker och driver samma linjer. Att politiken blivit diffusare beror i hög grad på att medierna är mer intresserade av att klara sig ekonomiskt än av att göra sitt jobb som info- och åsiktsförmedlare. Medierna som tidigare representerade partierna,har i stället blivit ”kapitalismens lakejer”.

I en demokrati tillkommer makten folket, inte journalisterna, och inte heller byråerna som gör opinionsmätningar. För att ge stabilitet åt politiken har vi val vart fjärde år. När de väl är valda skall ledamöterna, oberoende av opinionernas växlingar, ansvara för lagstiftning och för att vi har en regering med riksdagens förtroende. Journalisternas viktigaste roll är att ge medborgarna så saklig och objektiv info som möjligt i frågor som de bedömer som viktiga. Journalisterna bör vidare göra en klar skillnad mellan fakta och åsikter. Att manipulera folks åsikter genom tendentiösa reportage, som misstolkar, överdriver, underdriver, är snuttifierade, är överdrivet emotionella osv måste fördömas i en demokrati.

Vi får hoppas att redaktörerna tar lärdom av det sorglustiga fallet med Vanhanens hyvlade virke. Att ha en enda anonym person som källa i en viktig fråga är inte ansvarsfull journalistik, speciellt som vi inte får veta något om denna källas relation till Vanhanen. Att han har många fiender är klart. Man får inte en toppost inom politiken utan att skaffa sig fiender. Källskyddet är en förutsättning för demokratin, men lika viktigt är att medierna använder det på ett kompetent sätt, att man inte låter längan efter ett scoop, en sensation, efter att ha äran av att ha fällt en statsminister ta överhanden över kritisk granskning av bevismaterialet.