VAD ÄR JAG? DEL 4.

Kapitel 4.
(Fortsättning från min blogg 26.9).
Detta kapitel handlar mest om neurologi. Jag försöker utreda om vi kan lära oss något om vad vi är genom att studera hur vårt nervsystem är uppbyggt och fungerar.

DET FINNS INGEN HOMUNCULUS
Daun skriver smått sarkastiskt: ”Det känns verkligen som om ”jag” fanns någonstans där inne. Innanför pannan...Sådan är min upplevelse” (s. 246) Jag håller fullständigt med om att jaget inte finns ”någonstans där inne”. Men jag är förbryllad över att Daun skriver att det känns så. För vem känns det så? Inte för mig i alla fall. För mig känns det som om jag befann mig på en bestämd plats i rummet, men aldrig inne bakom pannan. Just nu känner jag att jag sitter i mitt arbetsrum vid min dator. Jag känner att jag befinner mig, inte inne i huvudet, utan där min kropp är.
Den seglivade idéen om att jaget sitter i hjärnan härstammar, förmodar jag från Descartes, en filosof som vi tydligen aldrig kan frigöra oss från. Han menade, som bekant, att den tänkande delen av människan, det innersta jaget, är en icke materiell själ. Vidare gissade han att själen möjligen kunde växelverka med den materiella hjärnan i ett organ som kallas tallkottkörteln. Jaget antogs få info från kroppens organ via hjärnan.
Detta är en s.k. homunculus-teori, ett försök att förklara medvetandet genom att anta att det finns en homunculus (liten människa) inne i hjärnan som upplever allt det vi upplever. Ur religiös synvinkel kommer en homunculus som på beställning. Den är ett mysterium, skapat av gud. Den är odödlig osv. Men ur vetenskaplig synvinkel är den rent nonsens. Den innebär att vi försöker förklara människans medvetande genom att anta att det någonstans sitter en homunculus. Men hur skall vi då förklara dennes medvetande? Finns det kanske en ännu mindre homunculus inne i den första, osv ad infinitum?
I modern forskning används ordet modell i tid och otid. Blakemore och många andra (dock icke Daun) menar att hjärnan skapar modeller av den yttre verkligheten. Somliga talar i stället om representationer. Jag tittar nu ut genom fönstret och ser havet, bryggan med min båt osv. Hur skall det förklaras? Enligt ”modellfilosofin” tar hjärnan emot strömmar av info och skapar sedan inre modeller. Det är dessa modeller som är min upplevelser. Men vad är det så som upplever modellerna? Är detta inte i själva verket en ”dold” homunculusteori. Den förutsätter ju att det finns något som ”ser” modellerna. Det finns någonting i hjärnan som upplever och reagerar på modellerna – en homunculus m.a.o.
Daun vill ersätta allt tal om jaget med tal om hjärnan. Det är hjärnan som ser, fattar beslut, känner etc. Men detta är också en homunculusteori, omän en mycket urvattnad sådan. Det innebär att hjärnan är ett slags liten människa som sitter inte i skallen och upplever modeller av yttervärlden. Hjärnan finns ju faktiskt bakom pannan.
Felet med alla homunculusteorier är att de inte förklarar någonting. De är bortförklaringar, inte verkliga förklaringar. Att säga att det är hjärnan som fattar beslut i stället för jaget förklarar ingenting. Snarare skapar det ökande oklarhet. Vad är det då som fattar beslutet, synapser, neuroner, kretsar etc? Sitter det en ”jagkrets”, som upplever och fattar beslut, någonstans i hjärnan?
I 400 år har medvetandefilosoferna, eller en stor del av dem, envist kört sina homunculushuvuden in samma stenvägg, eller snarare har de troget travat in i samma homunculusåtervändsgränd. Det som behövs är ett paradigmskifte, ett nytt och mera realistiskt och konkret sätt att tänka. Descartes var en teoretiker som trodde att man kan lösa de djupa frågorna enbart genom att tänka logiskt. Många tycks fortfarande tro det. Men hans medvetandeteori blev lika abstrakt och verklighetsfrämmande som hans materieteori. En ren skrivbordsprodukt. Vad vi behöver är mindre abstrakta spekulationer och mera konkreta, empiriska observationer. (Men det skulle göra massor av teoretiker arbetslösa).
ORGANISMER SOM STUDERATS
När jag började intressera mig för forskningen om medvetandet för ca 40 år sedan hade man föga hjälp av den tidens neurologiska kunskap. Sedan dess har kunskaperna om nervcellerna och om hjärnan ökat oerhört mycket, men fortfarande har neurologin inga förklaringar av vare sig medvetandet eller jaget att komma med. Kommer hjärnforskarna någonsin att kunna förklara jaget? Låt oss i korthet granska vad vi kan lära om oss själva av neurologin.
En nervcell eller neuron är, som namnet säger, en cell, dvs en levande organism, som föds, lever och dör. Den fortplantar sig dock inte. Normalt fortplantar sig celler som bekant genom att dela sig. Under evolutionens förlopp har cellerna i flercelliga organismer specialiserats för olika funktioner. I min kropp finns följaktligen celler specialiserade för en stor mängd olika funktioner. Neuronerna är specialiserade för att ta emot, behandla och reagera på info. Här bör man dock veta att också encelliga organismer, som alltså inte har några nervceller, kan ta emot, behandla och reagera på info. Detta är i själva verket kännetecknande för allt levande. Datorer är av människan konstruerade apparater som gör samma sak men på ett mekaniskt sätt. Organismerna gör det på ett biologiskt sätt. De har en plasticitet, en förmåga att ändras som datorerna helt saknar. (Om teknologerna någonsin skapar datorer med en motsvarande plasticitet så har de skapat liv).
Den mest framgångsrika forskningen har koncentrerats på ytterst enkla neurala system. Sålunda har nematoden (rundmasken) C. elegans studerats i detalj. Dess nervsystem består av exakt 302 neuroner, men trots detta uppvisar den ett rätt komplicerat beteende. Alla neuroner har identifierats och för några få kan man i stora drag förklara hur de fungerar.
Ett annat mycket studerat djur är havssnigeln Aplysia som kan väga upp till fem kilo. Hos denna har man identifierat ca 20 000 nervceller. Forskarna har valt Aplysia bl.a. för att dess neuroner är jättestora. De kan vara upp till en millimeter i diameter. Det verkar inte stort, men en typisk mänsklig neuron är 1000 gånger mindre.
Fruktflugor, Drosophila, har länge hört till de mest använda försöksdjuren. Flugorna är bara några millimeter långa och deras hjärna är minimal. Ändå är deras nervsystem högst komplicerat. Jämför nu fruktflugans hjärna, som är synlig endast i mikroskop, med den mänskliga hjärnan som väger ca 1,5 kg. Skillnaden är hisnande. Ingen tror att nematoder, havssniglar eller fruktflugor kan tänka eller har något medvetande, men fruktflugorna kan t.ex. lära sig och komma ihåg synintryck.
Av etiska skäl kan man inte gå in i hjärnan hos en människa och rota i den. Därför använder forskarna djur. Råttor och möss används mycket, men det är rätt stor skillnad mellan möss och människor. Vill man forska om människan bör försöksdjuret vara så likt människan som möjligt. Och då är det förstås aporna som råkar illa ut. Rhesus-apor är speciellt vanliga som försöksdjur.
Den mänskliga hjärnan är omgiven av hjärnbarken, cortex. Den har utvecklats sist under evolutionens förlopp. Mikroskopiska studier visar att neuronerna är mycket tätt packade i hjärnbarken. En nematod klarar sig med 300 neuroner. Under ett område stort som ett knappnålshuvud i kortex finns mellan 90 000 och 100 000 neuroner. (Nature 12.6 2008 s. 875) ) Eftersom en enda neuron kan ha flera tusen synapser (dvs ”kopplingar” till andra neuroner) rör sig det totala antalet synapser i detta lilla område om närmare en miljard. Det totala antalet neuroner i hjärnan är förstås okänt, men beräkningar ger så höga siffror som 100 miljader. Antalet synapser är i biljonklassen. Det är så stora tal att man inte kan fatta dem.
Varenda en av dessa miljarder neuroner är en levande organism. Den har en cellkärna som innehåller runt 20 000 gener, ett mitokondrion som sköter energiförsörjningen, ett cellmembran bestående av bl.a. joniserade molekyler. En retning fortplantas genom detta membran som en långsam elektro-kemisk impuls. Det som forskarna mäter är dock normalt kretsar som består av tusentals eller fler neuroner. Hos Aplysia kan man mäta elimpulsen i en enskilt neuron eftersom de är så några och så stora. Hos en människa är detta svårt.
Vi skall inte glömma bort att alla organ i kroppen består av celler. Neuronerna är en speciell typ som är specialiserade på att ta emot, behandla och reagera på info. Utan miljarder andra cellerna kan nervcellerna inte existera. Däremot kan många andra cellstrukturer existera även om stora delar av hjärnan är förstörda.

PROBLEMEN KAN VARA OLÖSLIGA
När man läser populärvetenskap om neurologisk forskning får man intrycket att forskarna vet väldigt mycket om hur nervsystemet fungerar. Men om man i stället granskar fakvetenskapliga rapporter får man ett annat intryck. Forskarna vet de fakto ganska litet. Mycket som förs fram som fakta är blott obevisade antaganden och teorier. Svårigheterna är formidabla och komplexiteten enorm.
Ingen neurolog skulle erkänna det, men det är mycket möjligt att den mänskliga intelligensen inte räcker till för att förstå denna komplexitet. Det är smått paradoxalt att forskarna ständigt påminner om att hjärnan uppstått genom en lång evolution, som gått ut på att överleva i naturen, men samtidigt förväntar de sig att lösa enormt komplexa problem som inte har något med ”survival of the fittest” att göra.. Vi, inklusive de mest briljanta forskarna, är enligt vetenskapen inte mer än intelligenta, kulturbyggande djur. Men ändå tror dessa ”djur” att deras intelligens räcker till för att förstå de mest komplicerade sammanhangen i naturen. Ett djur som tror sig kunna lösa naturens djupaste gåtor! Tala om hybris! Men en rolig och spännande hybris!
Varför har vi denna optimistiska tro att vi kan förklara allt? Det verkar som om hybris skulle vara inbyggd i våra gener. Den har säkerligen stort överlevnadsvärde. Optimisterna har de bästa chanserna att överleva och fortplanta sig. I allmänhet blir folk mer pessimistiska på äldre dagar, men det spelar ingen roll. Det är de ungas inställning som är viktig. De fortplantar släktet, skaffar mat osv. Och de unga är vanligen mycket optimistiska.
Vi bör alltså inse att vår intelligens kanske inte räcker till för att förstå hjärnan, medvetandet och jaget. Det kan vara så att vi är för primitiva för att förstå den grad av komplexitet vi här har att göra med. Chimpanser är kloka, läraktiga djur, men de kommer aldrig att förstå oss människor. Kanske är vi blott en smula mer intelligenta chimpanser. Evolutionen har haft hundratals miljoner år på sig. Den har gjort triljoner ”försök och misstag”. Vi förväntar oss att en handfull toppforskare under några generationer skall utreda vad evolutionen åstadkommit. Själv är jag ohjälpligt optimist. Kanske är det ett uttryck för dumhet, men jag tror att forskningen gradvis kommer att förstå alltmer om hur nervsystemet fungerar. Men något sådant som fullständig och absolut säker kunskap tror jag inte på.
KUNSKAPEN ÄR HYPOTETISK
Kanske borde det finnas ”bäst före” märkning på kunskap. Liksom maten föråldras den och blir med tiden otjänlig som tankeföda.
Om man läser äldre artiklar, t.ex. från mitten av 1900-talet, och jämför med dagens kunskap märker man att mycket som var ”säkra sanningar” då anses felaktigt i dag. Jag fick t.ex. lära mig att människan har ca 300 000 gener. Denna siffra upprepades i massor av böcker. Själv använde jag denna siffra för att visa på hur komplexa vi är. När man för knappt tio år sedan äntligen kunde ”räkna” människans gener, dvs sammanställa en katalog över dem, fick vi veta att vi formas av endast 30 000 gener. De senaste uppgifter jag läst talar om blott 20 000 gener. En stor del av det som var sanning då har visat sig felaktigt. Det var t.ex. ”sant” att varje gen kodar för ett protein. Senare forskning har visat att detta inte stämmer. Det finns gener som kodar för RNA. Det finns gener som har multipla funktioner. Det finns gener som i en situation kodar för ett ämne i en annan för ett annat. Och vi skall inte inbilla oss att det vi tror oss veta i dag gäller orubbat för all framtid.
Man skulle tro att ju mer komplex en organism är desto fler gener har den. Men så är det inte alls. Den primitiva nematoden C. elegans, med endast 302 neuroner, har förbluffande nog lika många gener som människan med sina tiotals miljarder neuroner.
I början av 1800-talet upptäckte forskarna att djurens nervsystem påverkas av elektrisk ström. Detta ledde bl.a. till en av litteraturhistoriens mest berömda romaner Mary Shelleys bok Frankenstein. Som varje barn i dag vet fick den kropp, som doktor Frankenstein sytt ihop av likdelar, liv under ett åskväder genom att en elektrisk urladdning leddes in i den döda kroppen. Enligt en allmänt godtagen teori var nervcellerna kopplade till varandra i ett sammanhängande, oerhört komplicerat, elektriskt system. Man trodde att lösningen på medvetandets gåta på något sätt låg i djupare kunskap om elekriska nätverk.
Den spanska neurologen Ramón y Cajal upptäckte på 1880-talet att neuronerna inte direkt berör varandra. Han upptäckte det som senare kom att kallas synapser. Därmed motbevisades teorin om nervsystemet som ett elektriskt system. Under mitten av 1900-talet blev det klart att synapserna innehåller ytterst små doser av kemiska ämnen som, när synapsen påverkas av elimpulser, släpps ut och påverkar närliggande neuroner. Det finns en mängd sådana transmittersubstanser (signalsubstanser). Dopamin är väl den mest kända. Ett nervsystem är sålunda inte bara ett oerhört komplext elsystem såsom t.ex. en dator, utan ett elektrokemiskt system. Att vissa kemiska ämnen, t.ex. alkohol, opium, LSD och en mängd mediciner påverkar hjärnan är välkänt. Upptäckten av transmittersubstanserna ger början till en förklaring av varför vi påverkas så starkt av vissa droger. (En dator däremot påverkas inte alls av droger. Den går ju enbart med ström.)
Det är förbluffande i hur hög grad t.ex. en del mediciner mot nervositet, oro, depression och ångest kan påverka humöret. Första gången jag upplevde detta, för många år sedan, i samband med att jag togs in på sjukhus för hjärtbesvär, förundrades jag över hur snabbt min oro lade sig när jag tog en medicin som innehöll Lorazepam. Detta ämne påverkar (såvitt jag förstår) just synapserna och minskar neuronernas aktivitet. Det hindrar dock inte tänkandet. Jag har alltså många gånger kunnat observera hur mina känslor förändrats ca en timme efter att jag intagit en liten dos av detta kemiska ämne.
Vi vet alla att om cellerna i huden blir skadade, t.ex. genom en svår brännskada, så bildas det nya celler. Det växer ny hud över det skadade stället. Men skadade neuroner ersätts aldrig. Det har i varje fall länge varit ett axiom. Nyare forskning har tyder på att detta inte är alldeles sant. Under vissa förhållanden kan nya neuroner uppstå, åtminstone hos försöksdjur, men troligen också hos människan. Troligen kan läkarna i framtiden bota en del hjärnskador genom att se till att neuroner regenereras. Min optimism igen?
Har forskarna upptäckt allt viktigt om neuronerna eller finns det ännu viktiga neurala processer som fortfarande är okända? Finns det ytterligare pusselbitar som behövs innan vi kan få en klar bild av hur hjärnan fungerar? Nobody knows. Förutom neuronerna finns det i hjärnan en annan typ av celler som kallas glia-celler. Deras funktion är fortfarande rätt dåligt känd. Neuroner och gliaceller bildar system som kan innehålla allt från några få till miljoner celler. Om dessa vet man fortfarande mycket litet. När vi sedan kommer till än mer komplexa system som består av flera neurala nätverk är okunnigheten nästan total. Hur fungerar system som består av tusentals neurala nätverk? Vad händer när miljarder celler och biljoner synapser är aktiva? Frågan är fascinerande, men ingen har tills vidare kommit på något sätt att få grepp om system av denna komplexitetsgrad.
En liknelse kan ge en aning om svårigheterna. Vi kan förstå en människa rätt bra. Kanske också en familj. Men större sociala enheter kan inte längre förstås utifrån kunskap om enskilda individer. När vi kommer till organisationer, kulturer, stater och ännu större system är det omöjligt att få någon helhetsbild. All världens ca 7 000 000 000 människor bildar ett slags supersystem. Varje människa har dessutom kontakt med hundratals andra. Vid kontakterna sker hundratals typer av kommunikation från mord till samlag. Alla biljontals kontakter påverkar systemen. Det är omöjligt att förstå t.ex. Finlands kultur enbart genom att studera en given finländare i detalj.
På samma sätt är det, tror jag, omöjligt att förstå de större systemen i nervsystemet genom att i detalj studera neuronerna. Antalet neuroner i min hjärna är mer än tio gånger större än antalet nulevande människor. Jaget och medvetandet är mer än summan av miljoner neuroner. Denna typ av tänkande kallas av filosoferna holistiskt i motsats till reduktionistiskt. Men kan vi verkligen finna starka skäl för en holistisk förklaring av jaget? Vi får se!
NERVSYSTEMETS PLASTICITET
Under de senaste åren har begreppet plasticitet blivit centralt inom neurologin. I själva verket är det frågan om en vetenskaplig revolution, som t.o.m. kan kallas ett paradigmskifte. Hjärnan liknar varken ett komplext elektriskt system, som man trodde under 1800-talet, eller en dator som man antog under senare delen av 1900-talet. Tidskriften Nature gav 14.10 2004 ut ett specialnummer som just behandlade nervsystemens plasticitet. I inledningen sägs bl.a.: ”Therefore plasticity emerges as perhaps the deepest and most pervasive source of computational power in the brain.”
Vi kan här bortse från benämningen “computational power”. Den är förstås hämtad från datorvetenskapen, men passar illa ihop med plasticitet som ju innebär ständig föränderlighet. Plasticiteten förekommer på alla nivåer. Antalet neuroner förändras, antalet synapser förändras, de neuronala kretsarna förändras, kemin i hjärnan förändras. Det område i hjärnan som sköter en viss funktion kan förändras till att sköta en annan funktion.
Vad är det som orsakar dessa förändringar? Massor! All påverkan på sinnesorganen inverkar ständigt, varje sekund. Också alla inre organ inverkar genom att de står i växelverkan med områden i hjärnan dels genom nervsystemet dels genom information via blodströmmen, och kanske ännu på andra sätt. Men hjärnan har också en ständig intern aktivitet. Den jobbar dygnet runt. En del av denna aktivitet upplever vi som tankar och känslor.
Att plasticiteten först nu börjar få en central roll kan tyckas egendomligt med tanke på att vi ju ständigt förändras. Men det är också egendomligt med tanke på att evolutionsteorin är en teori om förändring. Det är dock en allmän trend i vetenskapen ända från 1600-talet framåt att man tagit ytterst förenklade antaganden för givna. Forskningen har dock hela tiden tvingat fram alltmer komplexa teorier. Denna tendens är klar t.ex. inom fysiken. Galileos och Descartes fysik är ytterst enkel och man kan förstå den med gymnasiekunskaper. Newtons fysik är mer invecklad, men ändå begriplig. Einsteins fysik går redan långt över gymnasieförståndet. Rumtidkrökning är ett verkligt komplext begrepp. Kvantfysiken är så komplex att inte ens specialisterna förstår den.
Plasticiteten har länge spelat en central roll i min syn på jaget och medvetandet. Jag ser därför de senaste forskningsrönen som en bekräftelse på att mitt tänkande går i rätt riktning.
MINNET SOM EXEMPEL
Låt oss ta det vi kallar minnet som exempel. Det är något helt fantastiskt. Alla levande organismer tycks ha någon form av minne i den meningen att deras beteende kan ändras på basen av erfarenhet. Nyligen rapporterade ett japanskt forskarteam att de kunnat påvisa ”minne” hos en encellig organism, en amöba, ett slags mögel. Möglet behöver fukt och rör sig långsamt när fuktigheten är hög. Vid torrt väder rör det sig inte alls. Vid experimentet blåste man en stund torr luft på möglet. Det stod då stilla. Man upprepade detta med en timmes mellanrum. Varje gång man blåste stannade detta ”slem”, men började röra sig igen när den torra luften upphörde. Efter att ha gjort detta fyra gånger slutade man blåsa torr luft. Märkligt nog stannade möglet efter en timme. Amöban ”kom ihåg” att den hade utsatts för torr luft tidigare med en timmes mellanrum och ”förväntade sig” detta också nu. Den hade tydligen något slags minne. Dessutom har den något slags sinne eftersom den kunde skilja mellan fuktig och torr luft. Den har förstås inget nervsystem. Dessutom har den, liksom troligen alla organismer, något slags inbyggd biologisk klocka.
Minnet är ytterst centralt för jaget. Därför är det naturligt att det under lång tid varit föremål för intensiv forskning. I mitten av 1900-talet antog forskarna att det måste finnas något som kallades minnesspår i någon del av hjärnan. Man antog att minnena lagrades i form av något slags förändringar i neuronerna. De hypotetiska minnesspåren fick t.o.m. ett namn. De kallades engram. Denna teori har avlidit i det tysta. Det tycks vara så att minnen inte lagras på någon bestämd plats utan att en mängd olika områden i hjärnan aktiveras när vi aktivt försöker minnas något. Hjärnans plasticitet framgår också när det gäller minnen.
Vårt minne fungerar inte alls som en dators minne. I en dator finns en viss uppgift på ett visst ställe och kan tas fram efter behov. Uppgiften ändras inte beroende på hur ofta den används. Datorn glömmer aldrig någonting. Det biologiska minnet är däremot plastiskt. ”Data” förändras hela tiden. Också enkla organismer som havssnigeln Aplysia, vars minne i decennier har studerats av den kanske mest kända av alla minnesforskare Eric Kandel (nobelpris år 2000), har ett minne. Men den glömmer fort. Den kan lära sig att reagera på ett visst sätt vid en bestämd retning, men om retningen upphör ”glömmer” den snart reaktionen. Detta är typiskt för alla biologiska minnen. Vi människor har en enorm minneskapacitet, men vi har också en enorm kapacitet för att glömma. Glömmandet är lika viktigt ur biologisk synvinkel som att minnas. Ett minne som är överlastat med onödiga data är sämre ur överlevnadssynvinkel än ett som innehåller viktiga data som vi ofta behöver.
Själv kan jag inte upphöra att förundras över människans fantastiska minneskapacitet. Jag har alltid haft vad man brukar kalla dåligt minne, och det har tydligt blivit sämre efter det att jag fyllde 60 år, ändå kan jag ur minnet plocka fram både viktiga och oviktiga uppgifter t.ex. från föreläsningar jag hållit under 36 år som lärare. Ett sätt att undersöka minnet är att försöka komma ihåg vad man gjorde, tänkte, kände etc en viss dag. I allmänhet kan man nästan i detalj beskriva de föregående dagarna, men sedan blir det dimmigare. Det påstås att det finns människor som minns allting de upplevt. Jag är skeptisk. Man kan säkert minnas vissa data, t.ex. väderleken varje dag under ett år, om man är intressead av vädret. Det finns ju folk som kan alla idrottsresultat inom en viss gren utantill.
Hur fungerar minnet? Den ovan nämnda Eric Kandel har ägnat sitt liv åt att studera hur neuronerna i Aplysia fungerar. Det har gett kunskap om främst vilka kemiska ämnen som är i verksamhet och hur de verkar. Men steget från dessa ämnen, ändringar i synapser etc till det mänskliga minnet är oerhört långt. Jag försökte nyligen i detalj komma ihåg mitt senaste besök i bageributiken i Kimito. Jag kan så att säga se butiken, mitt beteende och biträdets beteende framför mig. Jag kan berätta var jag stod, vad jag köpte i detalj, vilken sedel jag betalade med etc. Jag kommer också ihåg vad jag tänkte och kände. Det fanns lockande bakelser i disken som jag längtansfullt tittade på, men som jag inte köpte osv.
Vad är det som händer i min hjärna när jag erinrar mig allt detta? Svaret är enkelt. Forskarna har ingen aning. Att olika områden i hjärnan aktiveras och deaktiveras i snabb följd är klart. Men hur i fridens namn blir elimpulser och kemi till dessa minnen? Ingen har den blekaste susning. Själv tror jag att evolutionen under årmiljonernas förlopp har hittat på nya, s.k. emergenta egenskaper. Dessa, antar jag, uppkommer i komplexa system och har stort överlevnadsvärde, ungenfär på samma sätt som snabbhet, skyddsfärg, vassa tänder och klor, storlek osv ökar chansen att överleva.
(I nästa kapitel fortsätter jag med att undersöka vad vi vet och inte vet om hjärnan samt om förhållandet mellan minnet och jaget).