VAD ÄR JAG? DEL 5.

VAD ÄR JAG? Kapitel 5.
(I detta kapitel fortsätter jag att analysera förhållandet mellan hjärnan och jaget. Under de decennier som gått sedan jag skrev mina böcker om medvetandet i början av 1980-talet har mycket hänt inom neurologin som jag här försöker beakta.)

ATT TITTA IN I HJÄRNAN
Forskarna har länge drömt om att kunna titta in i hjärnan för att i realtid kunna observera vad som händer och i vilken del av hjärnan det sker. Trots att hjärnan ligger så nära var och en av oss är den ändå oändligt avlägsen. Endast indirekt kan forskarna få en aning om vad som sker därinne. I början av 1990-talet uppfanns en metod kallad fMRI (functional magnetic resonance imaging) som i någon mån uppfyller denna önskan. Metoden har sedan dess fått vidsträckt användning främst inom medicinen men också inom forskningen. Inom populärvetenskapen har den t.o.m. framställts som en metod att läsa folks tankar.
Ett exempel är rubriken Skadeglädjen syns i hjärnan, som en del tidningar hade år 2006. (T.ex. Åbo Underrättelser 21.1 -06) Skadeglädje är ju något som man kan känna endast hos sig själv. Andras skadeglädje kan man (mer eller mindre medvetet) ana sig till av beteendet. ”Det var rätt åt honom,” säger man med ett snett leende och ser nöjd ut. Det vore en första klassens sensation om man verkligen kunde se en annan människas känsla genom att titta in i hjärnan. Samtidigt skulle det vara en av de farligaste upptäckter som någonsin gjorts eftersom det skulle öppna möjligheter för total diktatur.
Sanningen är att fMRI ingalunda visar våra känslor och tankar. Det är frågan om en ytterst invecklad metod som mäter, för att använda fackspråk, ”hemodynamic changes after enhanced neuronal activity”. Metoden mäter, kort sagt, förändringar i blodflödet i hjärnan. Men vad har förändringar i blodflödet med tankar och känslor att göra? Liksom alla celler behöver neuronerna energi. Ju mer aktiva de är desto mer energi behöver de. Energin transporteras i form av glukos via blodkärlen. I hjärnan finns följaktligen ett rikt förgrenat system av blodkärl. Det är detta blodflöde, enkannerligen förändringar i detta, som mäts genom fMRI. Ännu närmare bestämt är det förekomsten av syre. För att förbränningen av glukos skall kunna ske behövs syre. Ju aktivare en cell är desto större åtgång på syre. Syret får vi genom andningen. Det överförs till blodet och förs genom blodströmmen ut till alla kroppsdelar.
Det som man ser genom fMRI är alltså endast konsumtionen av syre i ett visst område av hjärnan. En ökad syregenomströmning antas signalera att just denna region är aktiv. Det som sägs vara skadeglädje är alltså i själva verket ökad hemodynamisk aktivitet i vissa områden i hjärnan. Just dessa områden är speciellt aktiva. Att de på något sätt är viktiga när vi upplever skadeglädje är då ett antagande, men ett rimligt sådant. Härav följer dock inte att skadeglädje i någon mening skulle vara lokaliserad just här och ingen annanstans. Massor av områden i hjärnan är aktiva samtidigt. Dessutom är skadeglädje ju inte fristående från hela den övriga kroppen, utan den kommer till uttryck genom hela beteendet, inte minst i tankar och språk. Det är inte fel att säga att vi kan se skadeglädje, men det betyder i så fall hela upplevelsen av en persons ansiktsuttyck, gester, tal plus kunskap om bakgrunden.
Själva förutsättningen, dvs att skadeglädje är en känsla utan koppling till några andra funktioner i kroppen, är ett hejdundrande misstag. Det är ungenfär som att säga att en orgasm är en neural aktivitet i vissa centra i hjärnan utan koppling till vare sig hormoner, känsorgan, fantasier eller muskelsammandragningar.
För medicinsk diagnostik och neurologisk forskning är fMRI ett viktigt instrument, men den ger ingen förklaring av vad våra tankar och känslor är, eller någon djupare förståelse av grundproblemet i denna undersökning. Jaget kan inte studeras genom fMRI.
En utmärkt översikt av vad man kan och inte kan göra med fMRI finns i Nature, 12.6 2008, ss. 869-878. Artikeln som heter What we can do and what we cannot do with fMRI är skriven av neurologen Nikos K. Logothetis. En intressant detalj är att ett typiskt område på ca 50 kubikmillimeter som kan “ses” genom fMRI innehåller 5,5 miljoner neuroner, över tio miljarder synapser, 22 km dendriter och 220 km axoner! Ett sådant område av kortex är omkring en kvadratcentimeter till ytan och en dryg halv centimeter djupt. Tala om komplexitet!

ÄR VI ELEKTRISKA VARELSER?
Ingen tror väl i dag längre att ”själen finns i blodet”. Men kan det vara så att ”själen”, dvs våra tankar och känslor, är elektriska till sin natur? Att elektrisk aktivitet spelar en central roll i varje nervsystem har, som jag tidigare nämnt, varit känt ända sedan början av 1800-talet.
Om man satte elektroder på din skalle och kopplade dessa till en oscillator så skulle du på bildskärmen kunna se dina egna ”hjärnvågor”.Elektroderna tar upp de svaga elektriska strömmar som ständigt, dag och natt, utgör ett slags brus i din hjärna. Orsaken till detta brus är elektriska impulser som uppstår genom att jämvikten mellan natrium- och kaliumjoner i neuronens yttre skikt, membranet, rubbas. Dessa impulser skapas alltså av elektriskt laddade atomer. Atomerna själva rör sig inte längs neuronen, men själva jämviktsstörningen gör det. Det som du ser på skärmen är bruset från hundratals miljoner sådana ”jämnviktsstörningar”.
Betyder detta att du ser dina egna känslor och tankar på displayen? Självklart inte. Men du ser något som på något okänt sätt tycks vara nära förbundet med ditt själsliv. Rytmen i vågorna varierar från blott en cykel per sekund till flera hundra. Frekvensen ändras t.ex. genom utveckling, åldrande och sjukdom. Den kan ändras kraftigt inom en område på bara ett ögonblick. Detta betyder rimligtvis att just den regionen då blir speciellt aktiv. Man bör dock komma ihåg att hela kortex, och den övriga hjärnan inklusive lilla hjärnan och det perifera nervsystemet, hela tiden är mer eller mindre aktiva. Om ingen aktivitet kan påvisas betyder det att hjärnan är död. I varje fall enligt den kunskap vi har i dag.
Många sjukdomar såsom epilepsi, Parkinsons sjukdom, muskelkramper och tvångstankar ger kraftiga utslag. Ett sätt att behandla sådana tillstånd är att införa en mycket tunn elektrod i det område av hjärnan där aktiviteten är onormalt häftig och ge området svaga elektriska stötar. Det är en metod som använts i många år och med stor framgång för att hjälpa människor som lider svåra problem. Här kan man också påpeka att elchocker länge varit en metod för att behandla psykiska störningar som t.ex. svår depression. Användningen av den tycks för närvaande öka. Fortfarande vet forskarna dock inte varför dessa metoder fungerar.
Intressant är är vi själva kan påverka våra hjärnvågor. Självklart gör vi det hela tiden när vi medvetet utför en uppgift. Ur filosofisk synvinkel är det mer spännande att vi genom olika typer av meditation kan ändra hjärnvågornas rytm. Hur skall detta tolkas? Jag ser det som ett exempel på att vi genom vår fria vilja kan ändra rytmen så att den blir mer ”lugn och harmonisk”. Vi kan bestämma oss för att meditera. Genom övning blir vi bättre och får sålunda större kontroll över rytmen i hjärnan. Inom vissa religioner, t.ex. buddismen, ägnar man mycken tid åt meditation. Dalai Lama hör till de få religiösa ledare som samarbetat nära med forskare för att fördjupa vår förståelse av själslivet. Hans syn på medvetandet är förstås religiös. Han ser det enskilda medvetandet som härstammande från ett universellt medvetande som inte är bundet till materien. Det universella medvetandet har varken början eller slut. Genom vår delaktighet i detta har vi ett slags evigt liv. Självklart finns det inga vetenskapliga belägg för denna filosofi. Visserligen kan den inte heller motbevisas, men det kan ingen annan religion heller.
Nervsystemet börjar utvecklas redan i embryot. Av s.k. stamceller produceras mängder av neuroner. Därefter ”söker sig” neuronerna till de ställen i kroppen där de skall fungera. Sedan börjar de formas till sin slutliga skepnad med förmåga till elektrisk aktivitet och känslighet för transmittersubstanser.De utskott ”nervtrådar” som kallas axoner och dendriter växer ut. Tidigare har forskarna antagit att denna utveckling helt styrs av generna. Man har antagit att generna innehåller ett slags rigida program som bestämmer hur de olika cellerna och organen utvecklas utan inblandning av andra krafter. Det har dock varit en gåta hur relativt få gener kan styra uppkomsten av ett så enormt komplext system som den mänskliga hjärnan.
Den senaste forskningen tyder på att detta är en alltför enkel teori. Elektrisk aktivitet kan i själva verket mätas redan på ett tidigt stadium, långt innan neuronerna får sin förmåga att leda impulser. Enligt neurologen Nicholas C. Spizer verkar det som om elektrisk aktivitet skulle spela en, viktig men inte närmare preciserad, roll under alla stadier i utvecklingen. (Nature, 7.12 2006, s. 707) Det är då förstås frågan om aktivitet av annan typ än den som sker i de fullbildade neuronerna.

VAD BETYDER DETTA?
Vad har denna elektriska aktivitet hos miljarder neuroner att göra med t.ex. mina tankar just nu som handlar om elektricitetens roll när vi vill förklara medvetandet? Om man just nu mätte den elektriska aktiviteten i min kropp skulle man finna livlig aktivitet i cortex, men också i en mängd andra centra i hjärnan liksom i nervbanorna till sinnesorganen. Man skulle också finna snabba hjärnvågor i motoriska centra i hjärnan liksom i massvis av kopplingar mellan nerv- och muskelceller. Också i de muskler som nu styr mina armar och fingrar skulle man finna elekrisk aktivitet. Självklart också i sinnesorganen eftersom jag hela tiden upplever min omgivning som smått störande när jag försöker koncentrera mig på just elekricitetens roll i medvetandet. Dessutom störs jag av att jag har andra uppgifter som jag måste utföra, t.ex. ta upp morötter ur landen och planera för maten (fisksoppa).
Svaret på frågan är att ingen har någon aning. En viss vägledning får vi dock av det faktum att elektriciteten är av fundamenal betydelse i alla organismer, på sätt eller annat. Detta är inte förvånande med tanke på att elektriciteten, eller elektromagnetismen som fysikerna säger, är en av naturens mest fundamentala krafter. Den håller ihop materien och ger den dess kemiska egenskaper. Den genomsyrar allt genom en enorm mängd olika våglängder. Industri- och informationssamhället är uppbyggt på basen av den. Den styr våra datorer och den tycks i någon mening styra den ”dator” vi har i huvudet.
Men vad är då elektricitet egentligen? En kraft som genomsyrar allt, finns överallt från de minsta elekroner, ja t.o.m. från de minsta kvarkar, till hela universums bakgrundsstrålning. Man får rent av religiösa associationer. Är det inte så att gud, enligt religionerna, finns överallt, genomsyrar allt. Elekriciteten är t.o.m. en skapande kraft, den bygger upp atomerna, molekylerna, materien, våra kroppar, våra hjärnor. Den har en nyckelroll i de oräkneliga kemiska processer som ständigt sker i oss och omkring oss.
Skotten J.C. Maxwell upptäckte i slutet av 1800-talet de ekvationer med vilka fysikerna i dag beskriver den elektromagnetiska kraften. När man behärskar ekvationerna kan man göra beräkningar av hur kraften beter sig under olika givna omständigheter. Men Maxwell ville inte enbart beskriva kraften, han ville också förklara den, förklara varför den beter sig som den gör. På den tiden utgick man i fysiken från att allt kan förklaras genom mekaniska modeller. Han jobbade hela livet för att finna en sådan förklarande mekanisk modell, men förgäves. Sedan dess har fysikerna övergivit försöken att förklara elektriciteten. Den bara finns och verkar överallt. Vi måste tydligen nöja oss med att den är en fundamental kraft i naturen som inte ytterligare kan förklaras av någonting mera elementärt. Den kan beskrivas men inte förklaras. Kanske gäller detsamma för medvetandet?
Det är därför inte förvånande att evolutionen använt sig av denna kraft när den utvecklat den biologiska eller levande naturen. Det tycks vara en naturlag att, givet tillräckligt lång tid, så kommer allting som är möjligt att bli verkligt vid en eller annan plats och tid. Vi människor är en av dessa möjligheter. Eftersom vårt solsystem har några miljarder år kvar att existera så kommer denna princip att fortsätta att verka. Under kommande hundratals miljoner år kommer ting, processer, organismer or whatever av en typ som vi inte kan föreställa oss i dag att uppstå. Och allt det som vi ser omkring oss kommer att förgå. Kanske kommer framtidens superintelligenta varelser, som är en förening av biologi och datorteknologi, t.o.m. att kunna förklara hur elekrisk aktivitet förhåller sig till tankar och känslor.

GENERERAS MEDVETANDET I CLAUSTRUM?
Francis Crick var en av 1900-talets mest kända biologer. Han var en av dem som på 1950-talet löste gåtan med ärftlighetens mekanismer. På äldre dagar vände Crick sitt intresse mot en annan och betydligt svårare gåta, medvetandets natur, en gåta som dittills mest hade diskuterats av filosofer utan djupare kunskaper i neurologi. Tillsammans med Christof Koch utarbetade han en teori som innebär att medvetandet är lokaliserat till ett bestämt område i hjärnan, ett område som kallas claustrum. Varför just claustrum?
Vad är det som kännetecknar medvetandet? Vad innebär det att jag just nu är vid medvetande? Crick och Koch påpekar det som vi alla vet. Medvetandet består av en mängd delupplevelser. Att jag just nu är medveten betyder att jag ser och hör min omgivning, att jag känner min kropp, att jag tänker, minns är motiverad att skriva, samt att jag har känslor såsom att jag väntar på eftermiddagskaffet med dopp. Men det fantastiska är att alla dessa delupplevelser bildar en, som man säger, integrerad helhet. Det finns inga sömmar, skarvar, gränser. Allt hör ihop i min totalupplevelse av att vara jag just nu. När jag beundrar skönheten hos en blommande ros är upplevelsen en helhet av färger, former, ljus och dofter helhet. I den upplevelsen ingår också ett starkt kognitivt element och, som alltid, minnen och associationer. Allt detta är något som pågår och ändras under den stund jag beundrar rosen.
Genom bl.a. de metoder jag beskrivit ovan har neurologerna lokaliserat olika funktioner till olika delar av hjärnan. Syncentrum ligger i bakre delen av hjärnan, hörselcentrum bakom öronen, språkförmågan har lokaliserats till vänstra delen av hjärnbarken och den spatiala till den högra delen, känslorna till amygdala osv. Crick och Koch menar att det måste finnas något område i hjärnan som skapar den helhetsupplevelse vi har. Denna del bör då stå i kontakt med alla ovan nämnda områden och många därtill.
Claustrum är en tunn skiva av gråa celler som finns under en del av kortex. Neurologerna vet inte vilken funktion området har, men det tycks ha kopplingar till en stor mängd områden i hjärnan. Crick och Koch förliknade claustrum vid en dirigent, som ser till att förena info från olika delar av hjärnan till en integrerad helhet. Denna helhet kan, menar de, vara mycket mer än sina delar. Bilden är förledande poetisk: medvetandet som dirigenten som leder de många instrumenen i hjärnans orkester och därmed skapar en mäktig ”medvetandets symfoni”.
Jag tvivlar på att just claustrum skulle ha denna funktion. Däremot gillar jag bilden av medvetandet som dirigenten för inte bara hjärnans, utan också hela kroppens orkester. Jag har tidigare i denna undersökning jämfört medvetandet, eller snarare jaget, med kaptenen på ett fartyg. Det är en prosaisk liknelse. Dirigenten är vackrare och, medger jag, mer slående. Men samtidigt har den brister. När dirigenten är borta är orkestern tyst, men hjärnan och kroppen slutar inte fungera därför att medvetandet är bortkopplat t.ex. under drömlös sömn, under narkos, under sjukdom eller liknande. Ett fartyg fortsätter däremot att fungera även om kaptenen sover redlöst berusad i sin hytt. Om vi förenar dessa liknelser får vi en bild av hur jag ser på medvetandet och jaget. Jag vill speciellt betona att Crick och Koch tänker sig att den integrerade helheten är något långt mer än summan av sina delar. Detta är en typiskt holistisk syn.
En anledning till att jag tvivlar på att claustrum har denna roll är att detta område finns hos alla däggdjur. Men jag tvivlar på att alla däggdjur har ett medvetande av den typ som vi har. Man kunde visserligen tänka sig enklare former av tänkande hos t.ex. harar, åsnor etc. Men i så fall borde claustrum rimligtvis vara rudimentärt hos ”dumma” djur. Såvitt jag vet har ingen ännu gjort någon jämförande studie av claustrum hos olika djur. Att alla däggdjur har något slags känslor kan jag tänka mig, men känslorna är ju bra en del av medvetandet. Framtida forskning kommer hoppeligen att klarlägga hur mycket sanning det ligger i den sista teori Crick försvarade innan hans jag upphörde att existera.

(I nästa blogg om jaget tar jag bl.a. upp frågan huruvida jaget har en fri vilja.)