NORDPOLENS ISAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFTEN

ISBJÖRNAR, SOTPARTIKLAR OCH VINDKRAFT

(Min utredning av jaget fortsätter i nästa blogg).
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 6.10.
Jag har tidigare skrivit on Nordpolens isar i min blogg 17.6 i år och i bloggen 9.10 senaste år.

ISBJÖRNARNA KAN VARA LUGNA

Nordpolens väldiga isvidder försvinner inte. Inte ännu åtminstone. Den slutsatsen kan man dra av de senaste israpporterna från NSIDC, snö- och isdatacentalen i USA. I åratal har klimatforskarna varnat för att norra ishavet snart kan svalla fritt i augusti när avsmältningen är som störst. Trenden har varit klar. Istäcket minskar från sommar till sommar. Under 1900-talet var det i snitt ca 6 miljoner kvadatkilometer. År 2007, som var ovanligt varmt, hade det sin minsta utsträckning någonsin med ”endast” 4.2 miljoner kvadratkilometer. Då varnade många forskare för att istäcket kan försvinna redan under de närmaste somrarna. Mätningarna visar nu att dessa förutsägelser har slagit slint. Isbjörnarna kan vara lugna. De har fast is under fötterna.
Senaste höst visade NSIDC:s mätningar att avsmältningen var ca 10% mindre än året innan. Innebar detta ett trendbrott? Många väntade med spänning på årets siffror. Den 12.9 hade avsmältningen nått sitt maximum och istäcket började växa igen. Då var hela 5.1 miljoner kvadratkilometer isbelagda. Nästan en miljon (tre gånger Finlands yta) mer än det varma året 2007. Dessa siffror ger förstås ammunition åt klimatskeptikerna som vill skjuta hela växthusteorin i sank.
Vad betyder detta? Är det, som majoriteten av klimatforskarna menar, blott en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden, eller kan det vara fel i forskarnas modeller. Dessa visar nämligen klart att uppvärmningen skall vara störst vid polerna. Det är med spänning man väntar på siffrorna från nästa höst.


Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 5.10 detta år.
Jag har diskuterat klimatfrågan i bloggar 30.3 i år, 10.9 senaste år, 31.1 senaste år

SOTPARTIKLAR BIDRAR TILL UPPVÄRMNINGEN

Den stundande klimatkonferensen i Köpenhamn ser ut att bli ett likadant fiasko som Kyoto-avalet. Många vackra tal men få bindande avtal. Orsakerna är många, inte minst den ekonomiska depressionen. För att få fart på delegaterna hade det behövts några ordentliga klimatkatastrofer. Men i stället har klimatet under de senaste åren varit osedvanligt normalt. Inga globala värmerekord, inga väldiga översvämningar, inga orkaner med rekordstyrka. Helt i strid med experternas förutsägelser har jordens medeltemperatur inte stigit alls under 2000-talet. Fram till slutet av 1900-talet var höjningen ca 0.8 grader. Vi i norden borde känna av uppvärmningen mer än andra, men vi har haft det lika kallt som vanligt med frostnätter i juni och köld i slutet av september.
De senaste forskningsrönen, som lyfter fram sotpartiklar (black carbon) som en viktig bidragande orsak till uppvärmningen, utgör ytterligare ett hårt slag mot den av IPCC försvarade koldioxidteorin. Enligt dessa rön kan partiklar, som uppstår genom olika slag av smutsig förbränning ha orsakat upp till 30% av temperaturökningen. Självklart är effekten störst i de områden som är täckta av snö och is. (Vi i Finland vet hur snön ser ut i tättbebyggda områden. Men i själva verket ser man sot i snön överallt, speciellt på våren.) Det är faktiskt konstigt att de svarta sotpartiklarnas effekt blir föremål för noggranna studier först nu. Enligt IPCC:s antaganden är effekten marginell. Dessa antaganden tycks vara felaktiga. Att många glaciärer smälter snabbare än tidigare kan i lika hög grad bero på sot som på koldioxid.
Under senare år har metanets roll betonats mera. Nu kommer också sotpartiklarna in i bilden. Detta betyder förstås att koldioxidens roll minskar. Även om vi, till stora kostnader, skär ner på koldioxidutsläppen så kan effekten därför bli mindre än man tidigare trott.
Men det finns också en ljuskant i sotteorin. Medan koldioxiden stannar kvar i tiotals år efter det att utsläppen minskat så försvinner sotet efter några veckor. Dessutom är det i allmänhet mycket lättare och billigare att filtrera bort sotpartiklar än att ta tillvara koldioxid. Man får därför hoppas att politikerna under klimatkonferensen noggrannt studerar denna möjlighet. Man har mycket att vinna på att få bort sotet. Uppvärmningen bromsas snabbt och detta i sin tur ger längre tid för att dels utarbeta metoder att ta hand om koldioxiden, dels mera tid att empiriskt, inte bara genom teoretiska modeller, analysera effekterna på klimatet. Det vore verkligen ett av århundradets största misstag om man i dag satsade stora resurser på ett hot som i framtiden kommer att visa sig vara marginellt.


Detta debattinlägg ingick i Vasabladet 5.10 detta år.

VÅR TIDS STÖRSTA DUMHET

Möllorna är stiliga och vackra bidrag till vår natursköna skärgård. Så tycker Henry Bertlin. (Vbl 24.9). Han torde vara ganska ensam om den åsikten. Ända sedan 1960-talet har myndigheterna strävat efter att bevara vår unika skärgårdsmiljö. Var och en som velat bygga i skärgården vet hur noga det är med att byggnaden skall smälta in i miljön. Den typ av byggande som var så vanligt tidigare, dvs att huset ligger alldeles vid stranden och syns långa vägar, blev strängt förbjudet. Det var en sund och bra politik som garanterade att kommande generationer kan njuta av den unika miljön. Men nu i början av 2000-talet tycks myndigheterna ha glömt dessa goda principer. Det som är strängt förbjudet för en privatperson är tillåtet för firmor som bygger industriparker bestående av upp till 40 jättelika vindkraftverk, som helt förändrar landskapsbilden.
”Ett är dock säkert”, menar Bertlin, ”kraften från möllorna behöver vi.” Detta är inte alls säkert, utan rent struntprat. Vi har klarat oss utmärkt hittills utan möllor (tack vare kärnkraften förstås), och vi klarar oss utmärkt i dag utan dem. Man kunde skrota alla våra möllor utan att detta skulle märkas det minsta i elförsörjningen. Det finns ingen brist på miljövänliga alternativ. Dessutom minskar elkonsumtionen främst för att vi befinner oss i en ekonomisk depression. Att vi minskar användningen av kolkraft innebär inte att den är ute ur bilden. Den är fortfarande det billigaste alternativet och det forskas intensivt om metoder att ta bort koldioxiden, eller att minska den. Om tio år kan det problemet vara löst och då sitter vi där med kanske 1000 vindmöllor – alldeles i onödan.
En eloge till Vbl för den informativa helsidesartikeln om vindkraften 21.9. Den visar hur olika man kan se på denna nya kraftindustri. Speciellt intressant är att se hur totalt olika bedömningar anhängare och motståndare har om möllornas elproduktion. Denna borde vara lätt att mäta. Det är alltså en ren faktafråga. Anhängaren menade att möllorna i Sverige i snitt kör med full effekt ca 6000 av årets 8760 timmar. Motståndaren hävdade att siffran blott är drygt 2000 timmar. Om den första siffan kan bevisas vara riktig i våra förhållanden så skall jag ändra åsikt. Om den senare kommer närmare sanningen så kan jag inte se annat än att byggandet av över 1000 jättemöllor under de kommande åren är ett enormt slöseri med knappa skattemedel, den största dumheten i början av 2000-talet.
Ett faktum som ingen kan förneka är att vindförhållandena kan ändras snabbt. Det är inte ovanligt att det blåser hårt under dagen, men mojnar helt under kvällen. Det betyder att alla vindkraftverk plötsligt slutar mata in spänning i nätet. I dagens läge när vinden endast står för 0.3 % av elförbrukningen är detta inget problem. Men ju mer vi blir beroende av vindkraft desto viktigare är att vi har andra kraftverk som ständigt står i stand-by. Dessa skall med kort varsel köra igång, vilket betyder att de hela tiden bör vara bemannade. Detta i sin tur betyder en stor extra kostnad, som i sin tur naturligvis slås ut på elpriset. Anhängarna vill ogärna att vi blir påminda om detta. Därför säger de ingenting om hur denna reglerkraft skall garanteras.
I mitt föregående inlägg 19.9 betonade jag att Bertlin baserar sin kritik av kärnkrafen på föråldrade data. Några dagar senare (Hufvudstadsbladet 23.9) påpekade docenten och experten på miljöteknologi vid Åbo Akademi, Jarl Ahlbeck, att kritiken mot kärnkraften i dag baseras på föråldade argument. Han ger en kort men utmärkt sammanfattning av var vi står i dag beträffande kärnkraften.
Bertlin ber mig göra en beräkning av vad det kommer att kosta jordens befolkning att slutförvara kärnavfallet. Självklart ansvarar vi endast för vårt eget avfall. Priset för slutförvaring är inbakat i kraftverkens produktionspris. Detta är en självklarhet. Genom att kärnverken producerar enormt mycket el med en effektivitetsgrad på över 90% blir denna post endast någon procent i priset. Som Ahlbeck säger är sannolikheten att radioaktivitet skall läcka ut praktiskt taget noll. Att någon skulle dödas är ungenfär lika troligt som att avlida p.g.a. av nedfallande meteoriter. Betydligt fler människor kommer att dödas p.g.a. vindmöllorna.
Slutligen hävdar Bertlin att ”Hans Rosing tycks inte riktigt ha koll på vetenskapen.” Det är första gången någon gjort den bedömningen. Jag har varit lärare i vetenskapsfilosofi i 20 år, skrivit en bok om vetenskapens logiska grunder som använts som lärobok i högskolor i Finland och Sverige i tiotals år, som såls i över 10 000 ex. Jag har skrivit hundratals artiklar om forskning, bl.a. i Vbl. På min blogg http://hansrosing.blogspot.com finns en mängd artiklar om forskning. Månne inte det räcker för att visa att jag vet vad jag talar om.