VETENSKAP, TRO OCH KLIMATMODELLER

=====
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10

TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN

I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.

VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT

Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.

==========================

I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.

KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?


Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.

I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?

(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)