SNACK OM EFTERSNACK OCH LYDNAD

Låt oss snacka litet om radioprogrammet Eftersnack som går i radio Vega fredagar kl 15-16. Det hör till de fåtal program som jag inte vill missa. Intressanta unga (ur mitt perspektiv) människor diskuterar, lagom humoristiskt, viktiga, och ofta extremt oviktiga frågor i dagens samhälle. Ibland halkar eftersnackarna t.o.m. in på någon filosofisk fråga där jag, som yrkesfilosof med 40 års erfarenhet, är på min, om inte biologiska mammas så dock filosofiska mammas gata. Då snappar de övriga luft medan yrkesfilosofen Joel Backström håller långa utredningar (långa ur radions perspektiv), som de flesta för övrigt inte förstår.
När jag var ung var de åsikter Joel brukar lägga fram politiskt korrekta. Det är frågan om åsikter som i vid mening kan kallas socialistiska. I dag är de i högsta grad politiskt inkorrekta. Allt som ens avlägset luktar socialism är out i dag. Tempora mutantur, nos et in illis.

I den nyligen utkämpade hamnstrejken har kritiken i allmänhet riktats mot arbetarna. Man har sagt att de redan har höga löner, att de utnyttjar landets krisläge, att de kräver rättigheter som inga andra yrkesgrupper har eller kan få. Joel ställde sig dock på de strejkandes sida. Han betonade, helt korrekt för övrigt, att ansvaret för strejken ligger på båda parter. Arbetsgivarna kunde ha förebyggt strejken genom större flexibilitet, de kunde ha visat sig mer villiga till eftergifter. Det är alltså orättvist att skuldbelägga endast den ena parten.
I sammanhanget har det höjts röster för att staten borde förbjuda nyckelgrupper att strejka. Det låter som en bra lösning. Varför inte förbjuda strejker överhuvudtaget. På samma gång kan man förbjuda demonstrationer. Tänk vad lungt och fredligt vårt samhälle då skulle bli! Nästan som Nordkorea. När man ändå håller på kunde man förbjuda all kritik av islam, framför allt av karikatyrer av Muhammed. Man kunde också förbjuda folk att ha rasistiska tankar. I Iran har man en religionspolis. Vi kunde ha en tankepolis som t.ex. har rätt att snoka i våra datorer. Den som blir fast för felaktiga tankar kunde tvingas att gå en korrigeringskurs. Sådana finns det gott om på våra högskolor i dag.

Jag tycker litet synd om programledaren Magnus Londén. Han tycks alltid ha väldigt bråttom. Det är väl förklaringen till att han spottar ur sig orden som kulsvärmar i stället för att tala lungt och beskedligt? En som tycks ha ännu mera bråttom är Anna-Lena Laurén. Inte underligt så många järn i elden som hon har. Hon är antagligen tävlingsmänniska och funderar på att slå världsrekordet i snabbpratning. En lämplig ny olympisk gren för övrigt. Själv talar jag långsamt och sävligt, men så tillhör jag också en förgången tid när man inte ständigt hade förskräckligt bråttom. På den tiden hörde det till att man tänkte först och talade sen, idag är det ofta tvärtom.

Jag är en stor beundrade av Janette Björkqvist. Hon ”puhuu suu puhtaaksi”. Hon har bestämda åsikter om allting och uttrycker dem enkelt och klart utan hymlande och utan att försöka vara politiskt korrekt. Alla som har annan åsikt har fel och borde straffas med elchocker. Hennes kärlek till katter delar jag dock inte. Vad är det här med kvinnor och katter? En av min frus väninnor hade fyra kattor som hon skämde bort till den milda grad att de knappt kunde röra sig. Jag har aldrig sett maken till feta kissar. Häxorna har som bekant alltid med en svart katt på kvasten. Jag känner ingen man som håller sig med en massa katter. Är det någon som har en teori om varför kvinnor älskar katter? Båda är mjuka och gulliga och man vill ta dem i famn, men de är snabba att klösa när det inte går som de vill? Annars håller jag med Janette. Har man djur skall man sköta om dem, och behandla dem, inte som man behandlar människor, utan som djur. Däremot förstår jag inte varför man inte skulle äta upp djuren när man en gång behandlat dem väl. Större ära kan inte vederfaras ett djur än att bli en del av det mest högtstående djuret bland dem alla. (Var jag provokativ nu? Sorry, men jag tänker äta lamm till påsk. Närproducerade, ekologiska, köpta direkt av producenten, inte lamm från Nya Zeeland, usch!) Men snälla Janette – stäng av mobilen ibland. Det är en spännande upplevelse, nästan lika spännande som att stänga datorn för en vecka.

Ännu mera beundrar jag Pia-Maria Lehtola. Maken till glad och optimistisk dam får man söka efter. Att hon verkar något vimsig i sina försäkringar om hur färgerna påverkar oss och om vad som är typiskt manligt resp kvinnligt gör henne ännu mer charmig. Jag håller till 150% med Pia-Maria om att det är viktigt för vår trivsel att bevara gamla vackra miljöer. Tyvärr anfäktas våra experter och beslutsfattare av en djup övertygelse att allt gammalt är dåligt och bör ersättas av något nytt, helst något som är så otrevligt, sterilt och supertekniskt som möjligt. Stäng av mobilen, kommenderade hon. Ett genialt råd! Jag blir nästan aldrig störd av folk som ringer till min mobil. Ingen ringer för att sälja något som jag inte vill ha. Det är svårt att ringa till en mobil som är avstängd. (Den som vill få tag på mig per telefon kan dock försöka med hemtelefonen eller trådtelefonen på landet. När jag är ute och sysslar med något vill jag inte bli störd av vanligen helt likgiltiga samtal.) Vill jag prata med någon ringer jag själv upp. Alla har ju på mobilen så jag får min pratstund.

SKALL VI LYDA AUKTORITETER?
Senaste fredag diskuterade eftersnackarna psykologen Milgrams välkända experiment. Jag läste om experimentet när jag studerade psykologi för mycket länge sedan. Lustigt nog visades experimentet i tv för inte så länge sedan. Tydligen finner många resultatet mycket upprörande. Meningen med experimentet är att testa hur stark försökspersonernas (fp) tilltro och lydnad för auktoriteter är. De luras av försöksledaren att tro att de medverkar i ett viktigt experiment som testar inlärning. Deras uppgift är att straffa den som skall lära sig ”offret” genom att ge elstötar när offret ger fel svar. Offret sitter i ett annat rum så fp kan inte se det, men nog höra. I själva verket finns det inget offer utan bara en skådespelare som högljutt jämrar sig när fp ger, vad hen tror vara en elstöt. Meningen är att testa hur starka elstötar fp är villig att ge.
Experimentet har upprepats många gånger och resultatet visar entydigt att en majoritet av fp är beredd att ge också vad de tror vara livsfarliga stötar. Är detta förvånande? Inte alls! Det som är förvånande är att så många, ofta var tredje fp vägrar ge stötar som hen tror är farliga. Det hela handlar förstås om vår lydnad inför auktoriteter. Det är en ytterst intressant och djup fråga som jag mången gång haft skäl att fundera över.

Tänk efter vad som händer. Vi har en försöksledare, en professor. Redan detta imponerar på folk. I vår kultur har professorer (på det stora hela omotiverat) en mycket hög status. För en vanlig människa är en professor en stor auktoritet. När en sådan auktoritet mycket allvarligt försäkrar att experimentet är viktigt och inte får avbrytas så är det svårt att vägra. Att vägra innebär att man ifrågasätter en vetenskaplig auktoritet! Om försöksledaren i stället är en ung student är det mycket lättare att vägra. Dessutom har hela experimentsituationen auktoritet. Alla vet att dagens samhälle baseras på vetenskapen. Om vi ordnar ett motsvarande experiment som leds av politiker skulle resultatet bli ett annat.
Är det illa att så många tror på vetenskapen? Är det illa att vi lyder de råd forskarna ger fast vi inte känner till bakgrunden? Jag kan inte ge något entydigt svar. Själv har jag alltid varit mycket självständig. I mina ögon finns inga auktoriteter. Jag är beredd att gå emot vilken auktoritet som helst om jag finner goda skäl till detta. Kyrkan är en av de starkaste auktoriteterna. Jag insåg redan som tonåring att jag inte litade ett smack på vad prästerna sade. Under min tid som lärare försökte jag så långt som möjligt följa min egen övertygelse och inte de instruktioner som auktoriteterna högt upp i auktoritetspyramiden hela tiden slängde ner över oss lärare. Instruktionerna ändrades dessutom alltsomoftast. Jag tvivlar starkt på att alla de otaliga reformer som gjorts sedan jag höll mina första föreläsningar år 1971 i någon nämnvärd grad förbättrat vare sig undervisning eller forskning. Det enda som förbättrats är byråkratin och då menar jag i en nedvärderande mening. En lärare presterar inte bättre därför att tretton kontrollanter flåsar henom i nacken hela tiden. Tvärtom!

Ofta betonas det att man skall vara självständig och kritisk. Men det kan vara riskabelt. Folk kan vara självständiga och kritiska på ett sätt som man inte alls gillar. På det stora hela får vi nog vara glada att folk i vårt land är ganska lydiga inför auktoriteter. Folk tror på professorerna, på läkarna, på polisen, på experterna. Det finns gott om exempel på samhällen där tilltron till auktoriteterna brutit samman. Resultatet blir kaos, anarki, en allas kamp mot alla. Det är sannerligen ingenting att önska sig. I själva verket har vi troligen en ganska perfekt blandning av både sådana som lyder och sådana som går sina egna vägar. Det gäller att hålla en balans som gör förnyelse möjlig utan att man förkastar gamla, beprövade strukturer.