KAPITEL 4. DÖDEN I DVALAN

Vi befinner oss ombord på rymdskeppet Odysseus på väg mot Alfa Centauri systemet. Den första interstellära rymdfärden. Vi rör oss med 95% av ljusets hastighet och har redan tillryggalagt tre ljusår. Till vår enorma överraskning observerar vi ett främmande objekt som snart kommer att korsa vår kurs. Följ med hur besättningen reagerar i detta fjärde kapitel i århundradets mest sensationella scifiroman. Kapitel 3 finns på min blogg 5.3.


“Pardon moi, vad pågår här egentligen?” Den höga, gälla kvinnorösten fick alla att vända sig mot bryggans andra dörr. De såg en vit läkarrock som tycktes sväva fram i den svaga belysningen. “Åh, hej Suriv,” flämtade kaptenen glatt. Ovanför rocken satt ett svart ansikte, omgivet av grått, krulligt hår. Ögonvitorna tycktes lysa i det kolsvarta ansiktet. Det var ett mycket allvarligt ansikte, ett sorgset ansikte, ett ansikte som signalerade dåliga nyheter, ett ansikte som tillhörde chefsläkaren Suriv Silifys.
Pratet och skrattet dog långsamt ut och efterträddes av en spänd, orolig tystnad. Suriv Silifys, MD, professor i rymdmedicin, var vanligen vänlig och skämtsam. Hon hade ett outsinligt lager med roliga historier. Hennes vitsar var legendariska. Det påstods att hon likaväl kunde få döende patienter att skratta sig friska som att skratta ihjäl sig.
”Ni tycks ha riktigt roligt här”, sade hon sorgset, ”beklagar att jag måste avbryta era obegripliga euforiska utbrott.” Hon granskade de frågande ansiktena med dyster och olycksbådande min. ”Vad är det Suriv?” Kaptenen mötte läkarens stela blick när hon svarade: “C`est très difficile. Jag har tyvärr mycket dåliga nyheter.” Hon pressade samman sina tjocka läppar, och suckade djupt. “Albert Zweistein är död.”

En chokerad tystnad följde. Läkaren suckade ännu djupare. “Men det är inte allt. Tre passagerare är också döda.” Hon försökte göra sin röst opersonlig och yrkesmässig. Lät orden sjunka in innan hon fortsatte: “De har alla dött under dvalan. Som ni vet har vi tidigare haft tre dödsfall under dvala.” Enfaldo stirrade på läkaren med öppen mun: “Hur...varför...”. ”Stäng munnen Enfa!“ Abel var den första som hämtade sig. ”Sju dödsfall allt som allt!” sade han häftigt. ”Hur är det möjligt? Du har ju alltid påstått att dvalan är helt trygg?”
Också kaptenen hade nu återfått fattningen. Han harklade sig, vände sig mot sin förstummade besättning och gjorde sin röst lämpligt allvarlig: “Ni förstår alla vad detta betyder”. Läkaren knäppte händerna så knogarna vitnade. ”Je ne le comprends pas. Jag förstår det inte,” klagade hon. ”Det...det borde vara omöjligt. När vi skulle...vi gjorde en rutinkontroll... inga varningar... deras hjärtan hade stannat.” ”Kunde ni inte få igång det...elchocker...det finns ju många sätt?” avbröt kaptenen bryskt. Läkaren skakade på sina gråa lockar. Först nu lade hon märke till OIO:n på den stora bildskärmen. ”Vad i den helige Hippokrates namn är det där?” flämtade hon.
Kapten Enfaldo de Co sjönk ner i sin stol. Också de övriga satte sig och tystnad sänkte sig över bryggan på rymdskeppet Odysseus. Läkaren fortsatte att stirra på bildskärmen alltmedan hon vred sina feta händer. Den glänsande diskusen framträdde tydligt mot den stjärnbeströdda bakgrunden. På de övriga skärmarna och displayerna avlöste siffor och diagram varandra. Datorerna fortsatte likgiltigt att tugga information, oförmögna att fatta de känslor som nu slet i deras mänskliga herrar och mästare.

“OIOn befinner sig nu på ett avstånd av 38 000 km.”
Den mjuka datorrösten fick dem alla att hoppa till. Dess totala brist på känsla var nästan chokerande i den sorgsna tystnaden.
”Mon Dieu, vad är det där?” upprepade läkaren, men nu med högre, argare röst. Kaptenen reste sig igen, gick fram till läkaren, lade en hand på hennes axel och förkunnade högtidligt. ”Suriv, du har äran att vara med vid ett historiskt möte. Det som du ser där är ett främmande rymdskepp, en farkost från en annan och för oss okänd värld.” Suriv Silifys stirrade hånfullt på kaptenen. ”Enfaldo. Tycker du verkligen detta är ett lämpligt tillfälle för practical jokes!” Sedan vände hon sig ilsket mot den långe exobiologen. ”Är det du som hittat på de här dumheterna? Du vet ju att jag många gånger bevisat för dig att vi är ensamma i denna del av rymden, att dina små, gröna män bara är fantasier....Vad flinar du åt?”
Abel Natas kunde inte låta bli att le brett. I åratal hade han fått stå ut med läkarens ironiska kommentarer om att han sysslade med exoteologi. Hon hade hållit föreläsningar om hur extremt osannolikt det var att det kunde existera intelligent liv nära jorden samtidigt som mänskligheten började utforska rymden. Hon hade bestämt motsatt sig att exobiologen följde med på den första interstellära resan. Hon hade krävt en bakteriolog eller mikrobiolog. Och nu skulle han få sin revansch, och med besked. Triumfen kunde inte vara mera total. Han märkte, till sin förvåning, att han faktiskt tyckte synd om kvinnan som stod framför honom i sin vita rock, oroligt vridande sina händer. ”Aristoteles”, kommenderade han.
”Hur kan jag hjälpa dig Abel Natas?”
”Ge all information du nu har om OIO:n!” Läkaren stirrade förbryllad på den magre mannen. Sedan granskade hon bildskärmarna där diskusen visades ur olika vinklar och mot bakgrund av stjärnorna. Den könlösa rösten rabblade entonigt upp information.
”Objektet befinner sig för närvarande på ett avstånd av 37500 km. Det rör sig med samma hastighet som Odysseus och i samma riktning, men i en bana som kommer att skära vår bana om två och en halv timme. Det är cirkelrunt med en genomskärning på ca 1000 m, höjd i mitten på ca 100 m och i kanterna 10 m. Ytan är silvergrå och fullständigt jämn. Materialet har inte kunnat identifieras genom spektralanalys. Innehållet är okänt.

Kapten Enfaldo tog vänligt Suriv Silifys i armen och förde den chokerade läkaren till sin stol, i vilken hon tungt sjönk ner. Hon var skakad i sitt innersta. För andra gången på kort tid hade något som hon avfärdat som omöjligt hänt. Hon kände att den intellektuella mark hon byggt sitt liv på började ge vika. Hon hade omfattat vetenskapen med nästan fanatisk tro. Det som var vetenskapligt bevisat, och endast det, var sant. Det var bevisat att dvalan var ett helt säkert sätt att hålla folk vid liv med ett minimum av energi under upp till ett halvt år. Det var bevisat att inga avancerade civilisationer kunde existera i jordens närhet. Om de vetenskapliga metoden inte gav absolut sanning, vad kunde hon då lita på? Med en röst som darrade sade hon. ”Je ne comprends rien. Kan det inte vara någon slags naturlig, för oss okänd kropp.”
Natas skakade bestämt på huvudet. ”Notwen försäkrar att det inte kan vara ett naturligt objekt och ingen känner allt som rör sig i rymden bättre än hon.” ”Hon vet ändå inte allt,” svarade läkaren lamt. Sen fortsatte hon envist: ”Även om det är något slags rymdskepp kan det vara mycket gammalt. Det kan ha seglat genom rymden likt en flygande holländare i tusentals år. Det kan härstamma från en kultur långt borta i vintergatan.”
Nu blandade sig Dumm von Dönickens mullrande bas i samtalet. ”Undanflykter, bortförklaringar alltså Suriv. Försök förstå att du denna gång faktiskt har fel liksom, fullständigt fel.” Första styrman Kaija Lipponen-Kekkonen gick fram till läkaren, lade en tröstande hand på hennes axel. ”Tet är ingen skam att ha fel Syriv. Vi misstar oss alla ibland. Men man gör tet bara svårare för sig genom att förneka fakta.” ”Jag förnekar inte fakta Kaija,” protesterade läkaren häftigt, ”jag pekar bara på möjligheter. Objektet kan vara tusentals år gammalt. Där kanske inte finns någon ombord.” Deras vänliga, men uttryckslösa ansikten retade henne. De tyckte synd om henne och det fanns ingenting som Suriv Silifys tyckte sämre om än medlidande. Patienterna skulle man tycka synd om, inte henne, jordens främsta expert på rymdmedicin. Cèst possible!” sade hon häftigt. ”Det måste ni ändå medge.”
I samma stund hördes Notwen Sukinrepoks upphetsade röst i högalaren. ”Kapten! Jag har nyheter, det här blir, förbanne mig, mer och mer spännande.” Alla spetsade öronen och kaptenen ropade otåligt. ”Ja, vad är det du upptäckt. Låt höra, låt höra.” Det var tyst en kort stund sedan återkom astronomen. ”Vi beräknade just kursen för diskusen...”. Hon tystnade och man hörde hur hon talade med någon. ”För 5 minuter sedan ändrade den kurs med ca 10 grader.”
Det blev så dödstyst på bryggan att den berömda knappnålen skulle ha orsakat ett betydande buller. Sedan ekade den gamla astronomens röst ljudligt, hes av spänning, i rummet. ”Abel!” ”Ja Notwen?” ”Det är någon eller något som styr den där, det där...Herregud, det är verkligen ett rymdskepp, en farkost från en annan värld ”

Läkaren sjönk ihop i stolen, stönade och slog sina knubbiga svarta händer för ansiktet. Kaija tittade oroligt på henne. Som första styrman hade hon speciellt ansvar för besättningens hälsa och funktionsduglighet. Om ledande läkaren ombord råkade ut för ett nervöst sammanbrott kunde det innebära stora problem. ”Sänder den några signaler?” frågade Abel kärvt. ”Försöker den få kontakt?” ”Nej, ingenting – än så länge. Men jag slår banne mig vad som att vi snart...att vi mycket snart, för första gången i mänsklighetens historia...”. Den gamla kvinnan gjorde en paus, försökte få kontroll över sin darrande röst, ”får motta ett budskap från en extraterrester civilisation.”
”Du är väl lycklig nu Abel.” Läkarens röst var trött och resignerad där hon satt hopsjunken och betraktade den långe, magre exobiologen med matt blick. ”Din stora dröm har gått i uppfyllelse, gratulerar.” Utan att se på henne svarade han: ”Børn er lykkelige, og dyr og kvinder, men vi mennesker er det ikke.” ”Och vad skall det betyda?” Han ryckte på axlarna. ”Det är svenska. Jag lärde mig litet svenska när jag studerade i Stockholm. Det betyder att en klok människa sällan är lycklig. Världen är i grunden en eländig plats.” ”Tet är faktiskt danska,” inföll Kaija som kände ett behov att försvara den resignerade läkaren. Abel gick henne ibland på nerverna med sina spydiska kommentarer, och speciellt retade det henne att han ofta talade nedsättande om kvinnor.

Kaptenen brydde sig inte om gnabbet. Han kände hur ansvaret vägde tungt på hans axlar. Han var ingen stor ledare. Det insåg han själv. Men nu måste han ta ett ansvar som han helst hade sluppit, ett ansvar som han aldrig hade skolats för, som han var helt oförberedd för. Han drog ett djupt andetag, spände ut bröstet och försökte göra sin röst myndig.“Vi måste fatta viktiga beslut. Det är nödvändigt att vi analyserar våra möjligheter och de risker vi står inför så grundligt som det är mänskligt och,” han drog en smula på munnen, “datorligt möjligt. Jag sammankallar därför till ett krismöte i konferensrummet nu omedelbart.” Han vände sig till läkaren. “Hur känner du dig. Du måste förstås delta Suriv. Vi måste förstås tillsätta en arbetsgrupp för att utreda dödsfallen, men för tillfället har vi ett långt viktigare problem som måste avklaras...på något sätt.” Läkaren nickade matt. Med ett ironiskt leende tog hon upp en ask med tabletter ur fickan. ”Jag är bara trött....Jag ordinerar mig själv milt lugnande medicin.”
Enfaldo de Co fortsatte: “Vi måste fatta beslut nu och därför hinner vi inte väcka resten av besättningen eller passagerarna. Det är vi som nu bär det tunga ansvaret.” Han vände sig i tur och ordning mot Abel, Dumm, Kaija, Nevs och Suriv och instruerade dem. Till sist vände han sig mot Hans Nosring som nu återgått till sin normala dysterhet. “Du Hans stannar på bryggan och följer noggrannt med vad astronomerna får reda på. Meddela oss genast om det händer något av vikt.” Den gråklädde mannen nickade, reste sig. ”Also sprach Enfaldo,” sade han och intog kaptenens plats.

“Har du meddelat om OIO:n till jorden?” frågade Abel plötsligt vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade denne, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska? Det tar ju ändå över tre år innan infon når jorden. ” “Sänd ett första meddelande nu genast.” befallde exobiologen. ”Berätta bara fakta, inga spekulationer.” Kaptenen betraktade den magre mannens bistra ansikte med en vag känsla av oro. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst”, svarade exobiologen kort.
Det blev igen alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den magre mannen som stod framför en bildskärm med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala och hade nu full kontroll över rösten.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Att den ändrade kurs är det slutliga beviset. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Notwen har alldeles rätt. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men betydligt intelligentare.”
“Ett slags ropotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet, gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får snart se. Det tycks vara på väg mot oss. De måste ha observerat oss för länge sedan.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Abel Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har alltså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi ändå väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon idé,” utbrast Hans Nosring dovt, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor. För oss ...morituri salutant”. Han avslutade inte meningen, suckade bara djupt.
”Alla som är vakna bör informeras,” svarade Abel bestämt. ”De bör få kontinuerlig info. Dumm kan sköta den saken. Av någon anledning tycks folk ha stort förtroende för honom. Och,” han vände sig direkt till den buttert mumlande maskinchefen,” försök för Guds skull ransonera dina eviga liksom, alltså och vad heter det. Och inget öhande och mumlande.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Abel? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?” Han rynkade argsint de buskiga ögonbrynen och fräste: ”Måste du alltid se något farligt i allting, alltså. Måste du, liksom vara en såndär, vad heter det Advocatus nånting.” ”Du menar Advocatus diaboli,” inföll Nosring snabbt.
Exobiologen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis någon motorväg. Såvitt vi vet är vi det enda skeppet inom en rymd på hundratals kubikparsek.”
“Vi talar om sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas av en ren slump är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Dy menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet, i snart 200 år. De har redan nått tusentals stjärnor, och förmodligen också många planetsystem.Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvergrå väggar? Spänningen på bryggan var påtaglig. Den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. Två minuter senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och och log ironiskt mot den mörkhårige maskinchefen. ”Tyhmyri! Ny gäller tet inte teknik Dymm. Där finns något slags varelser. Vi behöver någon som vet så mycket vi överhyvydtaket kan veta om främmande kyltyrer. Det som Maja inte vet om antropologi och både döda och levande kyltyrer är inte värt att veta.” ”Dessutom är hon ett språkgeni,” tillade kaptenen.
Dumm tittade buttert under lugg på skeppets blonda första styrman. ”Språkgeni, visst, visst. Och hon tycks ha något slags inre tvång liksom att alltid briljera med sina kunskaper alltså, speciellt för mig. Jag, vad heter det, kan inga andra språk än igelska, men klarar mig liksom, öh alldeles bra ändå.” ”Det finns i alla fall ett språk som jag kan men inte hon,” log Kaija. ”Var inte så säker på det Kaija lilla,” mullrade han. ”Hon är helt otrolig alltså. Märk mina...öh...vad heter det.” ”Olen vuorenvarma. Takuulla hän ei ymmärtäisi mitä mä nyt sanon.” Maskinchefen fnös och tillade: ”Jag hoppas, för tusen bövlar, att hon inte liksom...ööö tar med sig den där talande chimpansen. Det är inte naturligt att konversera med ett oskäligt djur. Jag blir alltid svarslös när den artigt frågar hur det står till.”
”Då vet ni alla vad ni skall göra,” konstaterade kaptenen. Vänd mot Hans fortsatte han: ”Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Den sista som gick var News Duva. Dörren gled igen med en ljudlös suck.
Hans Nosring tittade begrundande efter översten. ”Acta est fabula, plaudite!” sade han rakt ut i det tomma rummet. Sedan vände han sig mot bildskärmen och betraktade diskusen en stund, men den förblev exakt likadan. Han tryckte ner en knapp och sade: “Notwen, det här är Hans. Något nytt om diskusen?” “Ingenting,” kom den gamla astronomens irriterade svar. “Vi meddelar minsta uns av ny kunskap. Låt oss nu jobba i fred.”
Den gleshårige mannen log dystert för sig själv. “Aristoteles!”
“Ja Hans Nosring.”
“Vi skall spela schack på den stora bildskärmen. Du har de vita pjäserna. Vi börjar nu.” Bilden av det första främmande rymdskepp som ett mänskligt öga någonsin sett försvann, och ersattes med bilden av ett spel, som hundratals miljoner människor spelat i över tusen år. En vit bonde tog två steg framåt. Hans Nosring lutade sig bekvämt bakåt i stolen, suckade belåtet och koncentrerade hela sin uppmärksamhet på att klå Aristoteles.

Kapitel 5 som kort och gott heter Rymddynamit¨följer i slutet av denna månad.