HUR FARLIG ÄR KAPITALISMEN?

Vilken ideologi har i dag de flesta anhängarna? Svaret är utan tvekan kapitalismen. Också i Kina som är en diktatur, är kapitalismen grunden för den ekonomiska tillväxten. Globaliseringen har inneburit att så gott som hela världen anammat den s.k. fria företagsamheten. Med vilka konsekvenser? Det funderar jag över nedan, samt i en kommande blogg.

Artikeln nedan skrev jag år 2008. Den är fortfarande aktuell. Rubriken är förstås våldsamt överdriven. Efter artikeln följer några nyskrivna tankar om kapitalismens för- och nackdelar. Dessa tankar är delvis inspirerade av Anders Lundberg, professor emeritus i Sverige,.som själv funderar över om det finns något alternativ till kapitalismen. Ett tack till honom!

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.  

Det gick ett euforiskt rus genom världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin förträfflighet som ekonomiskt system.

Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.

Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.

Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.

I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.

 Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.

Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.

I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.

Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.

Den tyska filosofen  F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen, leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.  

TANKAR OM KAPITALISMEN I OKTOBER 2012:

Som en utgångspunkt tar jag följande tes:

Kapitalismen är det effektivaste sättet att producera ett maximalt utbud av varor och tjänster för en maximal publik.

Något bevis för tesen behövs knappast. Det är uppenbart att utbudet är större och mångsidigare i länder med en kapitalistisk ekonomi än i länder med någon annan typ av ekonomiskt system. Det är också uppenbart att de länder som infört planekonomi under 1900-talet har misslyckats med att fylla konsumenternas mycket varierande behov. Alla dessa stater, utom Nordkorea, har under de senaste decennierna avskaffat planekonomin, helt eller delvis.

Varför är kapitalismen så effektiv? Därför att den är ett självreglerande system. Den är baserad på feed-back kommunikation. Därigenom styrs produktionen av marknadens behov. Systemet påminner om en biologisk organism, som ju är ett självreglerande system, som uppstått genom evolution. Det finns ingen central makt som styr och planerar i ett kapitalistiskt system. I stället finns det massor av s.k. aktörer, företagare, konsumenter, fackföreningar, politiska partier osv som driver sina egna intressen. Resultatet blir ett samhälle som är dynamiskt, och samtidigt både stabilt och föränderligt.

Motsatsen är planekonomi, alltså en ekonomi som planeras av en kår av tjänstemän (byråkrater). Planekonomi var typisk för Sovjet och de andra socialistiska staterna. Man kan se den som ett gigantiskt socialt och politiskt experiment. Många decennier av erfarenhet visade att systemet var ytterst stelt och ineffektivt.

Ett exempel: Vi tänker oss produktionen av korv i en planekonomi. Statliga tjänstemän räknar ut hur mycket korv människorna behöver, vilken konsistens den bör ha. Sedan räknar de ut hur många korvfabriker som behövdes och vilken kapacitet de bör ha. Därefter räknar man ut vad det kostar och pengarna tas från statsbudgeten. In bästa fall levereras faktiskt korv till en del butiker, men systemet är så stelbent och fullt med hål att det blir ytterst ineffektivt. En fabrik får t.ex. order att producera 10000 kg korv om dagen. Ingen skillnad om korven är god eller dålig, om det finns efterfrågan, om distributionen fungerar etc. I västa fall förstörs en stor del av produkten under transporten, p.g.a. dåliga lagringsmöjligheter etc. Konsumenterna hade inga möjligheter att påverka produktionen. Ingen feed-back från konsumenterna.

 I Sovjet rådde sträng planekonomi. Allting producerades enligt dessa principer. Följden var att det vanligen rådde brist på det mesta, att kvaliteten var usel, slöseriet stort. Allra värst var att jordbruket fungerade enligt samma planekonomiska principer. Sovjet, som hade utmärkta förutsättningar för jordbruk, blev tidvis tvunget att importera jordbruksprodukter från kapitalistiska länder.

Grundidén var den socialistiska principen ”Till var och en efter hens behov av var och en enligt hens förmåga”. Jämlikhet, solidaritet är nyckelbegreppen. Avsikten var god, att alla skulle få sina grundbehov tryggade, mat, kläder, bostad, jobb, sjukvård, samt att var och en skulle bidra till detta enligt sin förmåga, dvs enligt arbetskapacitet, begåvning och utbildning.

Det är lätt att inse att detta ekonomiska system är en skrivbordsprodukt, något som teoretiker tänker ut och planerar, men utan goda kunskaper i den mänskliga naturen och i historien.. Hela socialismen som ideologi är extremt rationalistisk. Man utgick för att rationell planering av kunniga toppbyråkrater kan lösa alla stora samhällsproblem. Bakom ligger antagandet om människan som en ”homo sapiens” som ett klokt och rationellt väsen. (Upplysningstidens människosyn). Man utgick ifrån att en människa som får mat, bostad, jobb och hälsovård är fullkomligt nöjd med livet. Man utgick också från att människan är en varelse som formas enbart av sin miljö. En god och trygg miljö, skapar nödvändigtvis goda, hjälpsamma, solidariska människor.

Kapitalismen gör inga sådana antaganden. Den gör egentligen inga antaganden alls. Den är darwinistisk i den meningen att ”lå gå” är den dominerande principen. Alla tävlar med alla och alla rangordnas ständigt. Men ordningen är inte fixerad såsom t.ex. i de forntida feudala systemen. Ordningen ändras. Den rike kan gå i konkurs. En obetydlig firma kan snabbt växa till en global aktör för att igen försvinna. Systemet är, liksom naturen själv, ytterst dynamiskt.

Kapitalismen baseras på en annan människosyn än socialismen. Den ser människan som en egennyttig, egoistisk spelare. Var och en strävar efter sin egen individuella nytta. I denna inkluderas ofta nytta för nära släkt. I stället för jämlikhet och solidaritet talar man inom kapitalismen om vinst, konkurrens och effektivitet.

I dagens värld finns det (såvitt jag kan se) mycket få renodlade exempel på planekonomi resp kapitalism. Nordkorea är ett sorgligt exempel på av militären styrd planekonomi. Det är ett av de få länder där många faktiskt svälter. USA brukar betraktas som kapitalismens högborg, men också där finns en viss statlig reglering och styrning.

NACKDELAR MED KAPITALISMEN

Vi lever i dag i en global kapitalism, visserligen begränsad på många sätt i olika länder och olika ekonomiska block. Den effektiva produktionen har lett till ett enormt utbud på varor och tjänster. Detta har i sin tur skapat en ständigt växande global medelklass med stigande levnadsstandard. I jätterikena Kina och Indien med tillsammans en tredjedel av världens befolkning har medelklassen vuxit mycket snabbt under de senaste decennierna. Att skaffa bil är i dag ett viktigt mål för miljoner kineser.

Det finns en mängd nackdelar med denna effektivitet. Vi ser dem överallt, men kanske tydligast i USA. Exempel: Enorma klyftor mellan rika, medelklass och fattiga. Tiotals miljoner lever under fattigdomsgränsen, med usel mat, brist på sjukvård, ja brist på allting. Detta är en typisk konsekvens av den darwinistiska kampen om tillvaron i ett kapitalistiskt system. Är man inte välutbildad, smart, energisk och en smula hänsynslös så går det illa.

 Vidare. De stora äter de små. Tendensen är att vi får allt större bolag, företag som därmed får allt större makt över konsumenterna. Detta leder till att marknadens möjligheter att påverka minskar. En jättestor internationell bank bryr sig inte om vad fattiga gräsrötter vill och önskar. Det betyder att det inte längre är marknaden som styr produktionen, utan produktionen, dvs de stora firmorna som styr marknaden. Konsumenternas köp styrs inte av deras rationella val utan av bolagens marknadsföring. Ingen har något rationellt behov av en ny avancerad mobiltelefon, dator etc vartannat år. Ändå är hundratals miljoner ivriga att snabbt skaffa sig det allra nyaste. Det finns inget förnuft i detta, men det finns massor av känslor, prestige, drömmar och – förstås pengar.  

Så länge marknaden domineras av små och medelstora företag som konkurrerar så fungerar kapitalismen tämligen väl. Men när allt färre företag blir allt större och lägger under sig allt större delar av marknaden så börjar nackdelarna bli synliga. Företagen kan då satsa enorma summor på alla slag av reklam men även på andra sätt att styra konsumenternas beteende. Genom öppen och dold reklam skapar jätteföretagen behov, som är helt irrationella, men som innebär att folk känner sig tvungna att köpa deras produkter. Medierna underblåser dessa genom att okritiskt lyfta fram de nyaste produkterna. Det skapas en anda av ”alla andra har, alltså måste också jag ha, annars blir jag efter i utvecklingen.” Att ”bli efter i utvecklingen” är det värsta som kan hända i ett kapitalistiskt samhälle. Det blir nästan en religiös plikt att ”följa med i utvecklingen”.Vad denna ”utveckling” egentligen går ut på reflekterar man däremot aldrig över.

Kapitalismens effektivitet har bl.a. blivit ett svårt miljöproblem. (I Sovjet var miljöproblemen relativt små därför att ekonomin var så ineffektiv och befolkningens köpkraft liten. Turismen t.ex., som är svårt miljöförstörande, var obetydlig.) Produktionen är enorm, likaså efterfrågan på naturresurser. Processen skapar väldiga berg av avfall samt utsläpp av tusentals farliga ämnen förutom stora mängdera av olika gaser.

 Men just nu tycks det största problemet, enligt ekonomerna och politikerna, vara att efterfrågan på bilar minskar. Många kända bilfabriker får slå igen. Ändå ökar antalet bilar, främst i Asien. Globalt närmar sig antalet motorfordon fantastiska en miljard. Självklart är denna enorma armada av fordon ett globalt miljöhot. Likaså har flygtrafiken ökat enormt. Tiotusentals stora passagerarplan transporterar årligan miljarder personer härs och tvärs över vår sargade planet. Ur rationell synvinkel är nästan allt detta onödigt. Få transporter kan anses vara verkligt viktiga. Men människan är inte en rationell varelse (annat än i begränsad omfattning) och de flesta drivs av krafter och behov som de inte känner till eller förstår.

I en följande blogg skall jag lägga fram några funderingar om vad man kan/ bör göra.