Vilken ideologi har i dag de flesta anhängarna? Svaret är
utan tvekan kapitalismen. Också i Kina som är en diktatur, är kapitalismen
grunden för den ekonomiska tillväxten. Globaliseringen har inneburit att så gott som hela världen anammat den s.k. fria företagsamheten. Med vilka konsekvenser? Det funderar jag över nedan, samt i en kommande blogg.
Artikeln nedan skrev jag år 2008. Den är fortfarande aktuell.
Rubriken är förstås våldsamt överdriven. Efter artikeln följer några nyskrivna
tankar om kapitalismens för- och nackdelar. Dessa tankar är delvis inspirerade
av Anders Lundberg, professor emeritus i Sverige,.som själv funderar över om det finns något alternativ till kapitalismen. Ett tack till honom!
HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?
För ca 20 år sedan brakade den
kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina
inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under
kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade
rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor
del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av
produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av
staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev
kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har
alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater
såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid
att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman.
Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska
revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och
därmed bevisat sin förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett
ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt
land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet
på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta
skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya
slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att
jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan
konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och
hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna.
Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den
starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet
som slagord.
Allt detta skulle styras av
enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella
jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med
saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska
penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att
producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom
politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade
om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad
marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett
slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit
alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner
i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort
mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi
upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt
korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var
symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de
andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna
råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart
kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större
och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett
psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och
säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig
att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen
sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att
kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av
att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer
kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en
djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas med ojämna
mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för
80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering,
att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det
frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots
allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man
garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser?
Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera
hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens
seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad
kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en
fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi,
motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt
demokratin.
Att staterna i dag försöker
stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan
länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i
själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har
redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är
försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för
att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr
kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass
utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen
blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig
energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri
marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste
staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och
subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en
pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen, leder obönhörligen
till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites
förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se
om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar
systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt
reglerad marknad kan vara svaret.
TANKAR OM KAPITALISMEN I OKTOBER
2012:
Som en utgångspunkt tar jag
följande tes:
Kapitalismen är det effektivaste
sättet att producera ett maximalt utbud av varor och tjänster för en maximal
publik.
Något bevis för tesen behövs
knappast. Det är uppenbart att utbudet är större och mångsidigare i länder med
en kapitalistisk ekonomi än i länder med någon annan typ av ekonomiskt system.
Det är också uppenbart att de länder som infört planekonomi under 1900-talet
har misslyckats med att fylla konsumenternas mycket varierande behov. Alla
dessa stater, utom Nordkorea, har under de senaste decennierna avskaffat
planekonomin, helt eller delvis.
Varför är kapitalismen så effektiv?
Därför att den är ett självreglerande system. Den är baserad på feed-back
kommunikation. Därigenom styrs produktionen av marknadens behov. Systemet
påminner om en biologisk organism, som ju är ett självreglerande system, som
uppstått genom evolution. Det finns ingen central makt som styr och planerar i
ett kapitalistiskt system. I stället finns det massor av s.k. aktörer,
företagare, konsumenter, fackföreningar, politiska partier osv som driver sina
egna intressen. Resultatet blir ett samhälle som är dynamiskt, och samtidigt både
stabilt och föränderligt.
Motsatsen är planekonomi, alltså
en ekonomi som planeras av en kår av tjänstemän (byråkrater). Planekonomi var
typisk för Sovjet och de andra socialistiska staterna. Man kan se den som ett
gigantiskt socialt och politiskt experiment. Många decennier av erfarenhet
visade att systemet var ytterst stelt och ineffektivt.
Ett exempel: Vi tänker oss produktionen
av korv i en planekonomi. Statliga tjänstemän räknar ut hur mycket korv
människorna behöver, vilken konsistens den bör ha. Sedan räknar de ut hur många
korvfabriker som behövdes och vilken kapacitet de bör ha. Därefter räknar man ut
vad det kostar och pengarna tas från statsbudgeten. In bästa fall levereras
faktiskt korv till en del butiker, men systemet är så stelbent och fullt med
hål att det blir ytterst ineffektivt. En fabrik får t.ex. order att producera
10000 kg korv om dagen. Ingen skillnad om korven är god eller dålig, om det finns
efterfrågan, om distributionen fungerar etc. I västa fall förstörs en stor del
av produkten under transporten, p.g.a. dåliga lagringsmöjligheter etc.
Konsumenterna hade inga möjligheter att påverka produktionen. Ingen feed-back
från konsumenterna.
I Sovjet rådde sträng planekonomi. Allting
producerades enligt dessa principer. Följden var att det vanligen rådde brist
på det mesta, att kvaliteten var usel, slöseriet stort. Allra värst var att
jordbruket fungerade enligt samma planekonomiska principer. Sovjet, som hade
utmärkta förutsättningar för jordbruk, blev tidvis tvunget att importera
jordbruksprodukter från kapitalistiska länder.
Grundidén var den socialistiska
principen ”Till var och en efter hens behov av var och en enligt hens förmåga”.
Jämlikhet, solidaritet är nyckelbegreppen. Avsikten var god, att alla skulle få
sina grundbehov tryggade, mat, kläder, bostad, jobb, sjukvård, samt att var och
en skulle bidra till detta enligt sin förmåga, dvs enligt arbetskapacitet,
begåvning och utbildning.
Det är lätt att inse att detta
ekonomiska system är en skrivbordsprodukt, något som teoretiker tänker ut och
planerar, men utan goda kunskaper i den mänskliga naturen och i historien.. Hela
socialismen som ideologi är extremt rationalistisk. Man utgick för att
rationell planering av kunniga toppbyråkrater kan lösa alla stora
samhällsproblem. Bakom ligger antagandet om människan som en ”homo sapiens” som
ett klokt och rationellt väsen. (Upplysningstidens människosyn). Man utgick
ifrån att en människa som får mat, bostad, jobb och hälsovård är fullkomligt
nöjd med livet. Man utgick också från att människan är en varelse som formas
enbart av sin miljö. En god och trygg miljö, skapar nödvändigtvis goda,
hjälpsamma, solidariska människor.
Kapitalismen gör inga sådana
antaganden. Den gör egentligen inga antaganden alls. Den är darwinistisk i den
meningen att ”lå gå” är den dominerande principen. Alla tävlar med alla och
alla rangordnas ständigt. Men ordningen är inte fixerad såsom t.ex. i de
forntida feudala systemen. Ordningen ändras. Den rike kan gå i konkurs. En
obetydlig firma kan snabbt växa till en global aktör för att igen försvinna.
Systemet är, liksom naturen själv, ytterst dynamiskt.
Kapitalismen baseras på en annan
människosyn än socialismen. Den ser människan som en egennyttig, egoistisk
spelare. Var och en strävar efter sin egen individuella nytta. I denna
inkluderas ofta nytta för nära släkt. I stället för jämlikhet och solidaritet
talar man inom kapitalismen om vinst, konkurrens och effektivitet.
I dagens värld finns det (såvitt
jag kan se) mycket få renodlade exempel på planekonomi resp kapitalism.
Nordkorea är ett sorgligt exempel på av militären styrd planekonomi. Det är ett
av de få länder där många faktiskt svälter. USA brukar betraktas som
kapitalismens högborg, men också där finns en viss statlig reglering och styrning.
NACKDELAR MED KAPITALISMEN
Vi lever i dag i en global
kapitalism, visserligen begränsad på många sätt i olika länder och olika
ekonomiska block. Den effektiva produktionen har lett till ett enormt utbud på
varor och tjänster. Detta har i sin tur skapat en ständigt växande global
medelklass med stigande levnadsstandard. I jätterikena Kina och Indien med
tillsammans en tredjedel av världens befolkning har medelklassen vuxit mycket
snabbt under de senaste decennierna. Att skaffa bil är i dag ett viktigt mål
för miljoner kineser.
Det finns en mängd nackdelar med
denna effektivitet. Vi ser dem överallt, men kanske tydligast i USA. Exempel:
Enorma klyftor mellan rika, medelklass och fattiga. Tiotals miljoner lever
under fattigdomsgränsen, med usel mat, brist på sjukvård, ja brist på allting.
Detta är en typisk konsekvens av den darwinistiska kampen om tillvaron i ett
kapitalistiskt system. Är man inte välutbildad, smart, energisk och en smula
hänsynslös så går det illa.
Vidare. De stora äter de små. Tendensen är att
vi får allt större bolag, företag som därmed får allt större makt över
konsumenterna. Detta leder till att marknadens möjligheter att påverka minskar.
En jättestor internationell bank bryr sig inte om vad fattiga gräsrötter vill
och önskar. Det betyder att det inte längre är marknaden som styr produktionen,
utan produktionen, dvs de stora firmorna som styr marknaden. Konsumenternas köp
styrs inte av deras rationella val utan av bolagens marknadsföring. Ingen har
något rationellt behov av en ny avancerad mobiltelefon, dator etc vartannat år.
Ändå är hundratals miljoner ivriga att snabbt skaffa sig det allra nyaste. Det
finns inget förnuft i detta, men det finns massor av känslor, prestige, drömmar
och – förstås pengar.
Så länge marknaden domineras av
små och medelstora företag som konkurrerar så fungerar kapitalismen tämligen
väl. Men när allt färre företag blir allt större och lägger under sig allt
större delar av marknaden så börjar nackdelarna bli synliga. Företagen kan då
satsa enorma summor på alla slag av reklam men även på andra sätt att styra
konsumenternas beteende. Genom öppen och dold reklam skapar jätteföretagen
behov, som är helt irrationella, men som innebär att folk känner sig tvungna
att köpa deras produkter. Medierna underblåser dessa genom att okritiskt lyfta
fram de nyaste produkterna. Det skapas en anda av ”alla andra har, alltså måste
också jag ha, annars blir jag efter i utvecklingen.” Att ”bli efter i
utvecklingen” är det värsta som kan hända i ett kapitalistiskt samhälle. Det
blir nästan en religiös plikt att ”följa med i utvecklingen”.Vad denna
”utveckling” egentligen går ut på reflekterar man däremot aldrig över.
Kapitalismens effektivitet har bl.a.
blivit ett svårt miljöproblem. (I Sovjet var miljöproblemen relativt små därför
att ekonomin var så ineffektiv och befolkningens köpkraft liten. Turismen
t.ex., som är svårt miljöförstörande, var obetydlig.) Produktionen är enorm,
likaså efterfrågan på naturresurser. Processen skapar väldiga berg av avfall
samt utsläpp av tusentals farliga ämnen förutom stora mängdera av olika gaser.
Men just nu tycks det största problemet,
enligt ekonomerna och politikerna, vara att efterfrågan på bilar minskar. Många
kända bilfabriker får slå igen. Ändå ökar antalet bilar, främst i Asien.
Globalt närmar sig antalet motorfordon fantastiska en miljard. Självklart är
denna enorma armada av fordon ett globalt miljöhot. Likaså har flygtrafiken
ökat enormt. Tiotusentals stora passagerarplan transporterar årligan miljarder
personer härs och tvärs över vår sargade planet. Ur rationell synvinkel är
nästan allt detta onödigt. Få transporter kan anses vara verkligt viktiga. Men
människan är inte en rationell varelse (annat än i begränsad omfattning) och de
flesta drivs av krafter och behov som de inte känner till eller förstår.
I en följande blogg skall jag lägga fram några funderingar
om vad man kan/ bör göra.
3 kommentarer:
Hur vederhäftiga är filosofer?
Ibland har jag mycket svårt att förstå hur folk tänker säger filosofen.
Ibland tycker jag,Kalle, att filosofer inte ett dugg reflekterar över allmänt kända fakta. Men, kanske mitt perspektiv är helt fel. Tar gärna emot motargument. Till saken. Enligt Wikipedia som i och för sig inte är den bästa källan för sanningssökning står det så här:
"Vissa delar av Sovjetunionen anses som världens mest förorenade områden. Förutom dumpningen av enorma mängder radioaktivt avfall i Karatjajsjön, har stora mängder atomsopor dumpats på de stora skeppskyrkogårdarna. Även vid metallurgiindustrin på Kolahalvön finns stora problem med vattenförsörjning runt Aralsjön och avfall från industrier och jordbruk som orenat rann rakt ut i Östersjön"
Lägg därtill till Tjernobyl katastrofen och kärnsprängningar i atmosfären (bl a 50 Mt)så blir listan riktigt otrevlig.
Om västvärldens koldioxidutsläpp anses som relativt farligare än ovannämnda utsläpp förändras säkert bilden till Sovjets fördel.
tack för din kommentar Kalle!
Det är helt riktigt att ledarna i Sovjet inte tog någon hänsyn till miljön. Det finns områden som är svårt skadade. Men eftersom Sovjet var enormt stort var förstöelsen mycket lokal. Enorma områden förblev outnyttjade och därmed i sitt naturliga tillstånd. Systemet var alltför ineffektivt för att kunna åstadkomma skada i stor skala. T.ex. de väldiga skogarna vid vår östgräns förblev i stor utsträckning outnytjade. Där trivdes t.ex. stora mängder vargar och björnar medan de höll på att utrotas i vårt land.
H.R.
Skicka en kommentar