Sedan jag skrev mitt svar till Mikael
Pihlström (se blogg 13.1) har jag roat mig med att gå igenom en del äldre och
nyare artiklar i ämnet, främst i Nature, för
att se vad man trodde då och vad man tror nu. Man märker en klar trend. Före
klimatmötet i Köpenhamn hösten 2009 publiceras massvis med böcker och artiklar
som hävdade att hotet mot klimatet är mycket allvarligt. Uttryck som
”katastrof” och ”rädda världen” förekommer stup i kvarten. Men redan 2010
märker man en ödmjukare, mindre tvärsäker ton. I en ledare i Nature 1.7 2010 varnar tidningen för
överdrifter och erkänner att mycket är osäkert. Man hävdar ändå att bevisen för
global uppvärmning förblir starka.
I en lång ledare i Nature
12.4 2007 sägs tvärsäkert ”The debate is over”. Att debatten är över har
senare upprepats många gånger varje år. Lars Sund hävdade det i Vbl i somras.
Men redan ett år efter mötet i Köpenhamn, som inte alls levererade det som de
troende krävde, finner vi i Nature 21.1
2010 en lång artikel som pekar på en rad brister i modellerna. I den medges att
man inte alls kan förutsäga den regionala väderleken ens inom stora områden.
Man kan t.ex. inte förutsäga om sommaren blir het och torr eller sval och
fuktig, inte om vi får fler eller färre stormar. Inte heller kan man predicera
avdunstning och regnmängder.
AEROSOLERNA
Med aerosoler menas mikroskopiska partiklar som finns i
atmosfären. En del av dem har naturligt ursprung, t.ex. stoft som sveps upp av
vinden, andra orsakas av människan främst sk ”black carbon” som bl.a. uppstår
vid förbränning av olja och bensin, men också vid skogsbränder. Världens en
miljard olika fordon åstadkommer enorma mängder aerosoler. Aerosolerna har
länge varit ett välkänt hälsoproblem med tiotusentals offer årligen globalt
sett, men nu börjar de tydligen också erkännas som ett klimathot. I IPCC:s
tidigare rapporter fram till 2007 anses deras betydelse vara ringa. Vhe
(växthuseffekten) ansågs till största delen orsakas av en enda gas, koldioxid.
Därför ansåg man, vid denna tid, att vi måste satsa stora resurser på att
minska utsläppen av denna gas. Men i artikeln 21.1 2010 medges att ”aerosols
are a source of great uncertainty in climate science” (aerosolerna är en källa
till stor osäkerhet).
Ett par år senare har aerosolerna lyfts upp på högre nivå.
En sammanfattning och hänvisning till primärkällor finner man i Nature 19.1 2012. Där sägs bl.a. att
kraftig minskning av främst sotpartiklar kunde reducera den globala
uppvärmningen till hälften fram till 2050. Detta
är sensationellt, men har knappt fått någon uppmärksamhet alls i medierna.
Goda nyheter säljer inte inom denna bransch.
Speciellt intressant
är påståendet att uppvärmningen vid Nordpolen kunde reduceras med två
tredjedelar under de kommande tre decennierna genom begränsning av aerosolerna..
Avsmältningen vid nordpolen var rekordhög senaste år. I allmänhet har man
utgått ifrån att orsaken huvudsakligen är koldioxiden. Men nu är detta
ifrågasatt, åtminstone av en del forskare. Aerosolerna kan vara huvudorsaken.
Jag har ännu inte sett någon noggrann testning av denna hypotes. Debatten om
aerosolerna är ännu vidöppen. Det blir spännande att följa med vart den leder.
Politiskt sett är det mycket enklare och billigare att
minska utsläppen av sotpartiklar än av koldioxid. Koldioxiden försvinner mycket
långsamt medan mängden partiklar genast minskar
när man installerar filter. Självklart är det bra att samtidigt minska
utsläppen av koldioxid i den mån detta är möjligt till rimliga kostnader.
GÅR VI MOT EN
KLIMATKATASTROF?
I mina artiklar om vhe har jag ofta kritiserat den
klimathysteri som uppstod inom vida kretsar med början i slutet av 1990-talet.
År 1998 anses fortfarande vara det varmaste som registrerats. Också 2003 och
2005 var mycket varma. Hysterin har försvagats men tycks fortfarande existera.
Rolf Österblad menade i Vbl 16.1 att vhe är ”vårt allvarligaste problem”. Jag
tar ett exempel ur högen. Två troende, Hoggan och Littlemore, gav 2010 ut en
bok Climate-Cover-Up:The Crusade to Deny
global Warming. De varnar för klimatskeptikerna, som enligt dem använder
alla slags knep för att dölja sanningen. Om vi inte stoppar utsläppen kommer vi
att ”end up like lemmings plunging over the cliff together.” Man undrar hur
allvarligt denna liknelse är menad. Tror författarna faktiskt att mänskligheten
går under om jordens temperatur stiger med 4-5 grader (som en del modeller
förutspår)? Jag tvivlar på att våra efterkommande är så hjälplösa.
En av dem som med stor entusiasm hoppade på klimattåget var
Al Gore, vicepresident i USA under Bill Clintons tid i Vita huset. Hans bok An Inconvinient Truth och filmen med
samma namn fick enorm uppmärksamhet. I Vbl hyllade Rolf Österblad Al Gore i en helsidesartikel. Det som jag
finner anmärkningsvärt med Gore är den religiösa karaktären hos hans budskap.
Han upplevde sig tydligen som något av en profet och messias för en bättre mer,
moralisk livsstil. I och för sig är detta inte förvånande med tanke på att USA
är ett land där allt är genomsyrat av religion. I ett reportage i Nature om Al Gore kallas de ungdomar
Gore utbildade för ”missionaries”. En av de intervjuade medger att ”he had a
near religious conversion”. Reportern menar att Gore har startat en nästan
kultlik rörelse. (Då skall man komma ihåg att Nature hör till de troende. Tidskriften publicerar ingen kritik av
teorin om vhe.)
Jag har ända sedan ungdomens dagar analyserat religiösa
rörelser och konstaterat att samma psykologiska mekanismer också är i funktion
inom många andra områden. Vilka mekanismer? Man har ett budskap. Man har en
stark övertygelse. Man anser det viktigt att sprida budskapet. Inte för sin
egen skull utan för att rädda sina medmänniskor undan någon typ av katastrof.
Speciellt viktigt och värt att ge akt på är, enligt min analys, att dylika
rörelser vill förhindra kritik av sitt budskap. Kritik försvagar budskapet och
gör folk tveksamma. Inom religiösa sekter försöker man isolera anhängarna så
mycket som möjligt. Kristendomen har ända fram till i dag försökt tysta
kritikerna. Inom islam är kritik inte tillåten. Detsamma gäller för auktoritära
politiska ideologier. I Sovjet var kritik av ideologin strängt förbjuden. I
Kina gäller detta än i dag. Nordkorea skall vi inte ens tala om.
Men vhe är ju ingen religion. Den bör man väl få kritisera
av hjärans lust? De som är övertygade har haft en dragning mot att försöka
stoppa kritik. En av ledarna,
amerikanen Stephen Schneider, blev känd (eller ökänd) för följande yttrande ”we
have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements, and make
little mention of any doubt we may have.” Att måla upp skrämmande
scenarier, lägga fram förenklade dramatiska påståenden och låta bli att nämna
tvivel, vad är detta annat än ren och skär propaganda. Detta inser de troende
mycket väl. Men man anser att ändamålet helgar medlen. Man är ju ute för att
rädda mänskligheten och då måste man ta till tung propaganda. Detta gör man för
vår skulle, inte för sin egen. Det gäller ju att rädda världen.
Som man kan se på min blogg har jag ständigt stått upp för
yttrandefriheten och för rätten till fri kritik. Det är demokratins första
förutsättning. Det är också en förutsättning för objektiv forskning. Forskningen
om vhe försvagas om man försöker tysta kritikerna. Att man själv är övertygad om att ens teori är sann och ens mål är rena
och ädla räcker inte för att berättiga till propaganda.
ALARMISTER OCH
FÖRSIKTIGA
Man kan dela upp de troende i alarmister och försiktiga.
Alarmisterna hyser inga tvivel. För dem är det vetenskapligt bevisat att vi går
mot undergången om inte en radikal ändring sker. En av dem är Jeremy Grantham,
en inflytelserik finansman i USA. I en artikel i Nature 15.11 2012 skriver han att det är avgörande (crucial) att
forskarna intar en mer realistisk, mer desperat hållning. Och han fortsätter: ”Be arrested if necessary.
This is not only the crisis of your lives – it is also the crisis of our
species existence. I implore you to be brave.” Så talar en övertygad alarmist.
Det är intressant att följa tidskriften Natures artiklar om vhe. Före 2009 är ledarna och de flesta
klimatartiklarna alarmistiska. Vi får veta att uppvärmningen är ett
vetenskapligt bevisat faktum, att drastiska åtgärder är nödvändiga, att tiden
är knapp, att detta är sista chansen att rädda klimatet o. dyl. Men efter den
fräna debatten 2009, som bl.a. visade på många brister i IPPC:s rapport av år
2007, ändrades tonen och blev mer försiktig. Sedan dess har det ingått många
artiklar som ger en mer kritisk bild. (Se nedan)
Alla troende är inte alarmister.Robert Pielke är professor i
”environmental studies” i Colorado, USA. I boken The Climate Fix: What Scientists and Politicians Won´t Tell You About
global Warming kritiserar han alarmisterna och dem som enbart fokuserar på
nedskärning av koldioxiden. Han efterlyser en ärligare debatt som tar hänsyn
till politiska realiteter. I stället för att enbart satsa på minskade utsläpp
av koldioxid borde man mera gå in på att undersöka hur man kan anpassa sig till
ett varmare klimat om och när detta blir aktuellt. Han betonar att extrem
väderlek också har andra orsaker än ökande mängder koldioxid. Bl.a. jord- och
skogsbruk.
I mina artiklar om miljön och klimatet har jag ofta betonat
att människan påverkat klimatet i tusentals år, främst genom att hugga ner
skogen, odla upp jorden, förvandla skog till betesmark som sedan eroderar till
steril öken. Den extrema väderlek som man i dag vanligen skyller på vhe kan
likaväl, åtminstone till stor del, orsakas av att människan omformat
landskapet. Det finns massor av undersökningar om detta. En grupp experter
förkunnade för två år sedan att jord- och skogsbruk är den verksamhet som står
för de största utsläppen av växthusgaser (koldioxid, metan, kväveoxid). De står
för drygt 30%. Enligt dessa forskare är industrin (19%) och energiproduktionen (25) alltså inte de
största bovarna. Speciellt utpekades avskogningen (deforestation), risodling
och boskapsskötsel (husbandry). Nature 17.11
2011.
VAR ÄR BEVISEN?
Enligt de troende är bevisen för antropogen uppvärmning
tydliga och klara. Men vilka är de då? Varför läggs de inte fram på ett för
allmänheten begripligt sätt? Själv har jag sökt få reda på bevisen i flera år
utan att lyckas. Kanske de hålls hemliga?
Att koldioxiden i atmosfären ökar är alla eniga om. Vi
förbränner enorma mängder olja, stenkol och naturgas varje år. Vid förbränningen
alstras koldioxid som försvinner ut i luften. Men all gas blir inte kvar i
luften. En del tas upp av växterna. Genom att plantera mera skog kan man få
bort en del koldioxid ur luften. En del tas upp i haven, men de kan inte ta upp
hur mycket som helst. Dessutom blir de surare vilket inte är bra för livet i
havet. Det mesta blir kvar i luften i tiotals, kanske hundratals år. Mängden
räknas i vikt eller i parts per million, p.p.m. I vikt släpper vi för
närvarande ut ca 34 miljarder ton årligen. P.p.m. är ca 430. Det betyder (om
jag förstått rätt) att av en miljon liter luft är 430 liter koldioxid.
Det bör också nämnas att det tekniskt sett är möjligt att
minska mängden koldioxid genom att ta upp den ur luften och genom enkla kemiska
processer omvandla den till andra ämnen. Det är också tekniskt möjligt att
avlägsna koldioxiden från rökgaserna i stora fabriker. Det är bara en fråga om
pengar och politiska beslut.
Koldioxiden i sig är
inget problem. Jordens atmosfär har många gånger tidigare innehållit betydligt
mer koldioxid än i dag. Problemet är att den anses värma upp atmosfären. Och
här kommer vi in på osäker mark. Det finns en mängd olika teorier och
antaganden om de mekanismer som är i verksamhet. Därför konstruerar forskarna
enormt komplicerade matematiska modeller där de försöker beakta hundratals
olika variabler. Genom att mata in uppmätta utgångsvärden, samt rimliga
antaganden, och sedan köra modellen för att simulera läget vid en viss
tidpunkt, t.ex. år 2030, 2050 och 2100 får man olika scenarier. Ett viktigt
antagande gäller hur mycket mängden koldioxid i atmosfären växer. Självklart är
exakta förutsägelser totalt omöjliga därför att det finns så mycket osäkerhet i
allt i modellen. Därför får man ett intervall inom vilket temperaturen med en
viss sannolikhet ligger.
Hur har då dessa scenarier hittills stämt med observerade
värden. Enligt det första scenariet som IPPC:s modell från 1990 malade fram
kommer temperaturen att öka med mellan 0.7 och 1.5 grader under 40-årsperioden
från 1990 till 2030. Hur väl stämmer detta med verkligt uppmätta värden
hittills? I en ledare i Nature 13.12
2012 sägs att scenariet stämmer bra ”it is bang on”. Inga mätvärden anges dock.
Märk att vi borde ha en uppvärmning på ca 0.2 grader per decennium. Destovärre
ger olika auktoriteter litet olika värden. År 1990 angavs allmänt att jorden
blivit 0.7 grader varmare sedan slutet av 1800-talet. Det har gått drygt två
decennier sedan 1990. Jorden borde ha blivit drygt 1,1 grad varmare jämfört med
slutet av 1800-talet. Men den vanliga siffran är (såvitt jag vet) 0.8 grader
för i dag. Och det stämmer ju inte alls.
Kritikerna har redan i flera år hävdat att uppvärmningen
avstannat, att man inte kan se någon tydlig ökning sedan 1997. En del
försiktiga troende medger att ingen klar tendens kan utläsas under denna tid.
Andra troende hävdar att man kan se en uppvärmning om än långsammare. I en lång
artikel i Nature 21.1 2010 räknat
författaren upp en lång rad svagheter och brister i modellerna. Han nämner
också påståendet att uppvärmningen upphört ”stopped ten years ago”. Något
motbevis är dettta dock inte, förklarar han, därför att naturliga variationer
kan få temperaturen att öka eller minska för kortare eller längre perioder.
Lustigt nog är detta exakt samma typ av argument som
skeptikerna använt för att förklara den uppvärmning man kunnat notera under
senare delen av 1900-talet. Samma
argument kan alltså användas både för att stöda vhe och för att kritisera den. Vad
kan vi lära härav? Jo, att detta argument saknar bevisvärde.
Fram till 2030 bör vi, enligt de troende, få en ökning på
minst 0.7 grader, dvs minst 1.4 grader i
förhållande till 1800-talet. Detta innbär en ganska brant stigning under de 17
år som är kvar. Om ökningen totalt sett ligger runt t.ex. 1 grad 2030 så kan
man inte dra någon annan slutsats än att vhe är falsifierad – klart och
tydligt. Om vi däremot har ett värde på minst 1.5 så är den starkt bekräftad.
Mina yngre läsaren kommer att få veta svaret. Själv kommer jag högst troligt
att vara död då.
I Nature 26.1 2012
kan vi läsa att klimatsystemet kan vara mindre känsligt för uppvärmning genom
växthusgaser än man hittills trott. (s. 413)
En ny modell utvecklad i Kanada förutspår att temperaturen kommer att
öka betydligt mindre än tidigare modeller förutsagt. Den kanadensiska modellen
ger en uppvärmning på 1.3 – 1.8 grader om mängden koldioxid i atmosfären
fördubblas. Detta är mycket mindre än i tidigare modeller. Fram till år 2100
förutspår modellen en uppvärmning inom intervallet 1.2 – 4.3 grader. Betydligt
lägre än tidigare. Det skall bli intressant att se vad nya modeller skall
predicera.
En av de ledande organisationerna som mäter jordens
temperatur finns i England och kallas kort och gott Met Office. Det har väckt
uppmärksamhet bland skeptikerna att Met Office i slutet av senaste år gav en
rapport som kan tolkas som att ingen uppvärmning skett under de senaste 16
åren. Vidare har man inte förutspått någon tydlig ökning under de kommande fem
åren. Jag har väntat att få läsa någon kommentar till detta resultat i Nature men hittills utan resultat. Men
det kommer väl.
HAR EXTREM VÄDERLEK
ÖKAT?
Lekmän, dvs de troende alarmister, som inte är utbildade
experter brukar peka på extrem väderlek som bevis för vhe. Det finns
destovärre, ur metodologisk synvinkel, många problem med en sådan
argumentering. Störtregn, orkaner, långa torrperioder, extrem köld osv är en
del av helt normala, naturliga klimatfenomen. De har alltid funnits. Hur kan
man då bevisa att de under de senaste åren orsakats av vhe? Nåja, ingen är så
dum att den påstår att orkaner etc var naturliga för t.ex. 50 år sedan men
orsakas av människan i dag. Det de troende påstår är att a) extrem väderlek
blivit litet vanligare och b) att den blivit något mera extrem.
I artiklar i Nature
före 2010 hävdas att modellerna visar att sannolikheten för att vhe orsakar
extremare väderlek är mycket hög. Det påstås t.ex. att de torra områdena breder
ut sig. Men i en färsk artikel 15.11 2012 refereras en undersökning som inte
funnit några bevis för detta. En forskargrupp har undersökt trenderna under de
senaste 60 åren utan att finna att de torra områdena skulle ha ökat. Detta
står, enligt artikeln, uppenbart i strid med tidigare resultat. Detta kommer
att ingå i nästa IPPC-rapport som kommer nästa år.
Tidigare undersökningar har kommit fram till att antalet
orkaner och tornados har ökat och att de blivit kraftigare. Detta får inget
stöd i de senaste undersökningarna. Om detta kan man läsa t.ex. i National Geographic september 2012.
Experterna tycks ha mycket svårt att komma överens när det gäller oväder.
Kunskaperna om hur orkaner och tornados uppstår tycks vara alltför vaga för att
man skall kunna göra bestämda förutsägelser. När det gäller tornados har man
inte kunnat påvisa någon klar ökning under de senaste 50 åren.
Modellerna förutsäger inte enbart att de torra områdena
kommer att öka. De förutsäger också motsatsen: vhe kommer att medföra mera
nederbörd och följaktligen mera och värre översvämningar. Modellerna förutspår
alltså både torka och nederbörd. Knappast särskilt upplysande.
VAD BEVISAR
AVSMÄLTNINGEN?
Det ena beviset efter det andra blir tvivelaktigt när man
noggrannt och kritiskt granskar det i ljuset av den senaste forskningen. Men
det finns ett bevis kvar, ett bevis som ständigt betonats av de troende ända
fram till i dag. Jordens glaciärer smälter i allt snabbare takt. Det som fått
mest uppmärksamhet senaste år är avsmältningen av nordpolens väldiga istäcke.
Under sensommaren krympte istäcket till sin minsta areal någonsin sedan man
börjat mäta. Då var isens yta 3,5 miljoner kvadratkilometer. På Grönland finns
ett flera kilometer tjockt istäcke, de sista resterna av den senaste istiden.
(Så såg det ut i vårt land för drygt 10 000 år sedan. Då blev det global
uppvärmning utan människans hjälp.) Avsmältningen på Grönland har länge varit
föremål för speciellt stort intresse.
Avsmältningen i jordens hundratusentals glaciärer är svår
att mäta. Enbart i Himalaya finns det över 40 000 glaciärer. I IPCC:s
rapport från 2007 påstods att avsmältningen i Himalaya var så stor att de
flesta glaciärerna kan vara borta redan om ca 20 år. Det visade sig att detta
endast var lösa spekulationer.
Att Nordpolens istäcke minskat kan påvisas med
satellitmärningar. Men är detta verkligen ett bevis för vhe? I själva verket
kan det finns andra förklaringar. Avsmältningen kan vara en följd av samverkan
mellan t.ex. en viss uppvärmning orsakad av koldioxid, en uppvärmning orsakad
av sotpartiklar, ändrade havsströmmar, och ändrade vindförhållanden. Alla dessa
förklaringar har lagts fram i olika undersökningar. (Se t.ex. Nature 13.9 2012)
Experterna erkänner att modellerna inte har förutspått den
snabba minskningen av Nordpolens isar. Den har varit en överraskning för
klimatologerna. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Samma slutsats som jag
tidigare betonat. Klimatmodellerna har stora brister. Att blint lita på dem är
oklokt.
AVSLUTNING
I denna artikel har jag så objektivt som möjligt försökt
analysera klimatdebatten utgående från artiklar i Nature. Jag har inte alls tagit ställning när det gäller de
ideologiska, etiska och politiska och ekonomiska frågor som en eventuell
klimatförändring aktualiserar. Min allmänna slutsats är att det inte finns
någon grund för ”klimatpanik”. Vidare är det klart att det finns en stor osäkerhet
om det mesta. Detta är ett extremt svårt forskningsområde. Det är svårt att
avgöra vad som är naturligt och vad som är antropogent. Det är svårt att avgöra
vad som orsakas av koldioxid och vad som orsakas av andra antropogena åtgärder.
Det är omöjligt att bedöma vilka områden som kommer att påverkas mest och av
vilka faktorer. De scenarier som modellerna målar upp av klimatet 2030, 2050
och 2100 är närmast bara spekulationer.
Vi har över 20 års erfarenhet av klimatmodeller. Det har
visat sig att de är av begränsat värde. De kan t.o.m. vara mer till skada än
nytta. De får oss att satsa miljarder på att undvika möjliga framtida hot i
stället för att satsa på de problem som är välbekanta här och nu och inom de
närmaste 5-10 åren.
Detta är, hoppas jag,
det sista jag skriver om klimatfrågan på en lång tid. Jag tror att jag sagt det
mesta gällande frågan om huruvida antropogen uppvärmning är bevisad eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar