Här svarar jag på Pihlströms debattinlägg i Hbl 5.1 2013.
Mikael Pihlström har nyligen kritiserat mina åsikter om vhe
i några inlägg. Här vill jag komma med några tankar m.a.a. hans inlägg i Hbl
5.1. Redaktör Kim Isaksson har avblåst debatten på Hbl:s debattsida så därför
lägger jag ut detta på bloggen. Kanske kan det intressera någon annan än mig.
Enligt Pihlström drar jag en ”helt absurd parallell mellan
religiösa domedagsprofetior och klimatvetenskapens scenarier.” Artikeln där jag
gör detta ingick i Hbl 21.1, dvs samma dag som världen skulle gå under enligt
(den feltolkade) mayakalendern. Artikeln finns efter detta svar. (Det är omvänd
ordning: Först mitt svar på Philströms svar på min artikel och sedan min
artikel).
Hur kom jag på en sådan idé? Jag har intresserat mig för
undergångsprofetior ända sedan 1960-talet. Då var sådana ännu vanligare än i
dag. Också seriösa vetenskapsmän och andra intellektuella framförde sådana.
Inspirationen var då självklart det kalla kriget mellan Öst och Väst och risken
för ett kärnvapenkrig. Jag tror inte själv på sådana profetior. Men jag är
nyfiken på varför så många tror eller åtminstone tar dem på blodigt allvar. Det
finns rätt mycket forskning om de psykologiska processer som spelar in. Bl.a.
en klassisk undersökning av Festinger et al.
Hur kom jag att förknippa detta sociologiska fenomen med
vhe? Helt enkelt därför att konsekvenserna av vhe så ofta utmålats i klassiska
domedagstermer. Det finns hur många exempel som helst. Ta t.ex. översvämningar.
Syndafloden i Bibeln känner alla väl till. Men myten är mycket äldre. Den
bibliska berättelsen är nästan ordagrant hämtad från det sumeriska eposet
Gilgamesh (som finns i svensk översättning). I åratal har vi fått läsa att
modellerna visar att havsytan kommer att stiga. Visserligen är oenigheten om
hur mycket den stiger total, från 30 cm på hundra år till många meter. Det
finns en populär film (”Waterworld” tror jag den hette) som handlar om den
framtida världen där t.ex. New York ligger under vatten.
Vore det en katastrof om haven steg med t.ex. en meter på
100 år? Självklart inte. Under hundra år har man hur mycket tid som helst att
vidta åtgärder, om sådana skulle behövas. Vi är ju långt ifrån hjälplösa. I dag
anses haven p.g.a. vhe stiga med 2-3 cm på tio år, dvs 20-30 cm på hundra. Man
bör komma ihåg att havsytan varierar väldigt mycket i dag, och alltid har gjort
det, av naturliga orsaker. I vårt land har det hänt att höststormarna höjt ytan
1,5 meter, utan att det haft några betydande konsekvenser. Det finns ju
faktiskt städer och landområden i världen som ligger under havsytan sedan
länge, främst i Holland. I Themsen byggde man för många år sedan ett system för
att skydda staden mot översvämningar. I Japan finns det höga skyddsvallar mot
tsunamis vid många kuststäder.
Det finns inga skäl att tro att stigande havsyta skulle leda
till något slags katastrofer. Orkaner och tsunamis t.ex. är mycket farligare. Att
man manar fram bilderna av syndafloder är
propaganda. Eller i en vänligare tolkning vanlig hederlig okunnighet.
Pihlström är antagligen ärligt oroad när han skriver: ”Är det alarmistiskt att
förutse översvämmade storstäder när havsytan de facto stiger och nordatlantiska
orkaner blir intensivare.” Svar: Absolut.. Om det uppstår problem så måste de
förstås hanteras såsom under orkanen Sandy i höstas. Men Sandy var ingen
katastrof. Endast ett hundratal människor omkom. En del troende har länge
hävdat att vhe gör att oväder blir vanligare och häftigare, men mig veterligen
finns det inga vetenskapliga bevis för detta. Däremot finns det mycket annat
som människan är ansvarig för som kan förvärra t.ex. översvämningar, tolka och
stormar.
Pihlström skriver att ”nederbörden minskar i många
tättbefolkade områden”.Detta har ofta påståtts tidigare, men inte heller för
detta visar den senaste forskningen några bevis. Däremot har skogsskövling,
jordbruk, växande befolkning etc en viss lokal effekt.
Pihlström påtalar min användning av ordet ”katastrof”. Han
menar att de troende inte använder det ordet. Det finns t.ex. inte i IPCC:s
rapport från 2007. Faktum är att ordet ofta har använts i t.ex. rubriker och i
titlar på böcker. Journalisten Hedda Biström rapporterade i Hbl 7.12 2008 om
debatten i Sverige. Hon skrev bl.a.
”verkliga skräckscenarier målas upp av experter”. Hon nämner speciellt
Anders Wijkman och Johan Rockström, som gjort sig kända som de verkliga
klimatalarmisterna. De anser t.ex. att den tinande tundran är en tickande
metangasbomb. Den kommer att explodera och då är katastrofen ett faktum.
Ordet katastrof eller synonyma ord förekommer ofta i de
troendes böcker. Översteprästen bland klimatologerna, amerikanen James Hansen,
har i över 30 år varnat för kommande klimatkatastrofer. År 2009 gav han ut en bok med den talande
titeln Storms of my Grandchildren: The
truth about the Coming Climate Catastrophe and our Last Chance to Save
Humanity. Tydligare kan det inte sägas. Hans kollega Stephen Schneider gav samma år ut
en bok med titeln Science as a Contact
Sport: Inside the Battle to save Earths Climate. Ännu större inflytande som klimatprofet har den amerikanske
politikern Al Gore haft. Han ser sig som en profet vars uppgift det är att
fösöka rädda mänskligheten undan vhe:s fruktansvärda konsekvenser. I
tv-programmet Skavlan framträdde han för något år sedan och förkunnade pompöst
”Jag har misslyckats”. Som om jordens öde hängde på hans förmåga att
övertyga!! Det är säkert ingen
tillfällighet att alla dessa och många andra alarmister är amerikaner. USA är
ju de religiösa förkunnarnas och profeternas förlovade land. Ingen annanstans finns
det så många som blint tror på Bibeln. Ingen annastans finns det så många som
rent konkret förbereder sig för undergången.
I åratal har jag noterat denna fascination för katastrofer
bland de troende. Därför tyckte jag det var lämpligt att ta upp temat i samband
med den enorma mediehypen som mayakalenderns slut skapade i medierna.
Härmed har jag visat att kopplingen mellan religiösa
domedagsprofetior och en del mer extrema klimatforskares scenarier ingalunda är
så absurd som Pihlström hävdar. Slutligen bör jag tillägga att åtminstone två
andra personer, vilkas namn jag inte kommer ihåg, skrev inlägg som kritiserade
min artikel. Det gläder mig för det visar att åtminstone någon läste den och
inspirerades till funderingar.
Här är artikeln som Pihlström och andra protesterade emot.
Självklart är den medvetet provokativt skriven. Dvs, jag skrev den för att
provocera klimatalarmisterna. De flesta upplever den antagligen som en rätt
träffande sanning. De flesta klimatologer är inte alarmister. Alla förändringar
är inte av ondo, än mindre leder de till katastrofer.
NÄR GÅR VÄRLDEN
UNDER? (Publicerad i Hbl 21.12 20012)
Den
21.12 i år smäller det. Då går världen under. Åtminstone om vi får tro
mayafolkets kalender som, enligt vad man kunnat inhämta i medierna, tar slut
just detta datum. Men varför skulle vi tro sådant nonsens? Det är lika mycket
struntprat som den oändliga mängden av annan vidskepelse som florerat och
fortfarande florerar. På nätet förenas den modernaste rationalistiska
teknologin med traditionell vidskepelse och blåögdhet.
Världen
kommer att drabbas av en enorm klimatkatastrof under detta århundrade. Alla
stora kuststäder kommer att översvämmas, enorma orkaner med aldrig tidigare
skådad styrka kommer att förstöra allt i sin väg, vissa områden dränks av
skyfall medan andra drabbas av torka som dödar allt liv. Hundratals miljoner
människor omkommer medan hundratals miljoner andra tvingas att lämna sina
förstörda hemtrakter. Detta kommer att leda till krig och våld. Åtminstone om
vi får tro de s.k. klimatalarmisternas scenarier. Men varför skulle vi tro på
dem? Är inte detta i princip nonsens av samma typ som mayakalenderns slut och
oändliga mångder andra undergångsprofetior?
Jag
kommer ihåg en julafton, troligen 1969. En dansk taxichaufför hade fått en
uppenbarelse om att undergången kommer på själva julafton. Naturligtvis fick
han en skara trogna anhängare som tillsammans med honom väntade att bli
räddade. Natten före julafton skämtade vi inom familjen om att detta blir vår
sista natt. Anhängarna blev förstås djupt besvikna, men taxichauffören
förklarade att han tolkat budskapet fel. Undergången kommer nog, fast först
senare. Unergångspsykologin är densamma från århundrade till århundrade.
Här
invänder mången frustrerad läsare att klimatkatastrofen är vetenskapligt
bevisad. Profetian är inte baserad på budskap från gudarna, från varelser i
rymden eller på gamla kalendrar. I stället är den baserad på våra dagars
religion, vetenskapen.
Destovärre
skiljer sig klimatalarmisterna föga från dem som tror på Bibeln, mayakalendern,
taxichaufförer eller extrema politiska ideologier. De lider av en psykologisk
egenhet som kan kallas undergångskomplexet. De är övertygade om att de sett
djupare, är klokare, är utvalda, att deras plikt är att varna för en destruktiv
livsstil. Det kan inte uttryckas bättre än i det bibliska ”gören bättring ty
himmelriket (läs: undergången) är nära”. I dagens jargong är budskapet ”lev
mera anspråkslöst ty klimatkatastrofen är nära”. Det är naivt att tro att
vetenskapsmännen skulle vara immuna mot detta komplex. Tvärtom vimlar
vetenskapens historia av förutsägelser om den, mer eller mindre, snara
undergången. Dessa förutsägelser baserades på den tidens bästa forskning.
Vi
vet ingenting med säkerhet om framtiden. Ju längre fram våra hypoteser sträcker
sig desto vildare bli spridningen av sannolikheter. Många bli, märkligt nog,
besvikna om mänskligheten inte går under. Själv föredrar jag att vara optimist
och tro att mänskligheten kommer att fortsätta att utvecklas och leva i
evighet. Och varför skulle vi inte tro det?
Hans Rosing
Pensionerad vetenskapsfilosof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar