ÄR JAGET EN ILLUSION?

För att förstå denna essä behöver man ha grundkunskaper i filosofi.

En person som kallar sig Göteborgskillen ställde 2 december 2013 en fråga på min blogg. Frågan gäller jagets natur. Han skriver: ”Har du något tips på hur man skall bemöta detta (dvs att jaget är en illusion), eller finns det någon allmänt vedertagen uppfattning om denna teori.”

Frågan faller inom den gren av filosofin som kallas medvetandefilosofi (philosophy of mind). Jag började intressera mig för detta fascinerande, men svåra område redan under 1970-talet. På den tiden dominerades forskningen ännu av det behavioristiska paradigmet. Det ansågs vara ovetenskapligt att studera jaget och medvetandet. Jag har alltid gått mot strömmen och skrev två böcker i ämnet (1982 och 1986). På 1990-talet skedde ett paradigmskifte såtillvida att många framstående forskare, bl.a. nobelpristagaren Francis Crick, gav sig i kast med att försöka förklara medvetandet. Plötsligt kom denna forskning på modet. Sedan dess har massor av undersökningar gjorts och massor av böcker publicerats.

Det finns ingen vedertagen uppfattning om jaget bland forskarna. Bland s.k. vanligt folk ses det däremot som självklart att jaget är verkligt. Forskarna är splittrade i två läger. De som menar att jaget, i någon mening, är en illusion, dvs overkligt, och de som anser att jaget är lika verkligt som t.ex. chefer, styrelser och regeringar.

Vad menas med jaget?

Begrepp sådana som jaget och medvetandet (eller medvetenheten) är notoriskt oklara. Jag börjar därför med att försöka förklara vad jaget är. Självklart har det samband med pronominet jag, men medan ”jag” är ett vardagligt ord som vi alla kan använda är ”jaget” en filosofisk term. Jag beskriver ordets betydelse genom att gå igenom vad som ingår i jaget. Man bör notera att jaget alltid är medvetet men att medvetenhet inte automatiskt innebär ett jagmedvetande. Många djur har medvetande, men endast människan har, eller snarare är ett jag. Högrestående djur, t.ex. apor, har troligen ett primitivt jagmedvetande. En chimpans t.ex. kan inse att den bild den ser i en spegel är den själv. En hund tycks aldrig inse detta. Den beter sig som om bilden i spegeln vore en annan hund. Den skäller och tittar om och om igen bakom spegeln.

Jaget uppfattar omgivningen genom kroppens sinnen. Jag ser mitt rum, min dator och massor av prylar runt mig, jag hör bl.a. ett svagt susande från datorn, surr från trafiken, dunsarna när jag slår på tangenterna. Jag känner stolen jag sitter på, kläderna, vagt obehag i buken etc. Utan att jag tänker på det är jag hela tiden medveten om min kropp. Jag har ett väl utvecklat kroppsmedvetande. Samtidigt som jaget är medvetet om allt detta är det medvetet om att det tänker. Denna text är en produkt av tänkandet, som i sin tur är svårt att beskriva i ord. Jag är medveten om att tänkandet är ansträngande, ofta frustrerande eller irriterande, att jag kör in på fel spår, ändrar mig, försöker på nytt, formulerar och omformulerar. Jag är medveten om att jag har ett övergripande mål, nämligen att på ett övertygande sätt klargöra varför jaget inte är någon illusion. Men det räcker inte att bara skriva ner detta. Med övertygande menar jag att det jag säger måste vara konsistent med den nyaste forskningen.

Självklart är jag medveten om tiden, det är snart dags för eftermiddagskaffe, och om mina känslor. Vårt språk är egentligen fattigt på ord för att beskriva den enorma variationen och rikedomen av känslor som ett jag är mäktig. Vi analyserar sällan våra känsloströmmar. Det bör vi för övrigt undvika om vi inte är filosofer. Om jag är helt ärlig så väcker hypotesen om att jaget är en illusion en viss olust och irritation hos mig. Den väcker en önskan att visa att den är fel. Denna olust är i sin tur en drivkraft som får mig att ägna många timmar av hårt tankearbete åt denna text. Men samtidigt är den en intellektuell utmaning och sådana stimulerar mig.

Vi får inte glömma minnet. Det är en central del av jaget. Ur minnet plockar jag fram den info jag behöver. Men minnet bestämmer också min identitet. Tack vare att mitt minne fortfarande, vid 70 års ålder, fungerar någorlunda väl så vet jag vem jag är. I mitt minne finns 40 år av studier och tänkande om medvetande lagrade.

 Det grundläggande problemet

I motsats till jaget kan hjärnan undersökas med objektiva vetenskapliga metoder. Enligt forskarna består den av miljarder mikroskopiskt små nervceller, neuroner som är i kontakt med varandra genom långa utskott, kallade axoner och dendriter. Det ställe där en neuron är i kontakt med en annan kallas en synaps. En neuron kan stå i kontakt med andra via tusentals synapser. Tillsammans bildar neuronerna med alla sina kopplingar ett gigantiskt nätverk av system, subsystem, subsubsystem etc. Hela systemet tycks fungera genom elektriska och kemiska impulser.

Det grundläggande problemet är att förklara förhållandet mellan hjärnan och jaget.

Det finns två huvudsakliga hypoteser. (Därtill finns massor av variationer på dessa båda).

A) Det som vi kallar jaget är i själva verket hjärnans verksamhet. De materiella processerna i hjärnan är det enda verkliga, det enda som har en kausal roll.  Allt det som ingår i jaget är ett slags illusioner, ett slags bifenomen till de elektrokemiska processerna i hjärnan. Också känslorna är illusioner, något som tycks spela en central kausal roll som drivkrafter, men som vid en noggrann analys visar sig vara just illusioner.

Denna hypotes är strängt materialistisk. I den meningen är den i enlighet med den naturvetenskapliga forskningen sedan 1800-talet. Då utformades det grundläggande paradigmet inom naturvetenskapen av en lång rad fysiker, matematiker, kemister, biologer, medicinare, neurologer osv. Det säger att det enda som finns är partiklar och krafter. Dessa är objektiva, mätbara och bygger upp enormt komplexa strukturer, t.ex. djur och ekosystem. Det psykiska, mentala är, i den mån de alls existerar, på något sätt biprodukter av partiklar och krafter.

Det finns dock ett stort problem med denna hypotes. Vi har en stark upplevelse av att vi känner, tänker, har fri vilja, fantiserar och att det är dessa psykiska processer som styr våra beteenden. Det tycks vara omöjligt att förklara det psykiska utgående från det strängt materialistiska paradigmet. Antingen är paradigmet fel, eller så är det psykiska en illusion.

B) Den andra möjligheten är att jaget inte är någon illusion, inget bifenomen utan verkligt. Jaget har en kausal roll som beslutsfattare, tänkare, pådrivare etc. Känslorna är i högsta grad verkliga och påverkar vårt beteende.

Detta stämmer bra överens med våra upplevelser och med sunt förnuft, men det innebär att det är något fel med den stränga materialismen. Det innebär att det utöver partiklar och krafter finns något psykiskt som inte helt kan reduceras till materia, och som dessutom har en kausal roll. Vi kan genom beslut (något psykiskt) påverka vår kropp (något materiellt).

Problemet formulerades redan på 1600-talet av den eminente franska filosofen Rene Descartes. Hans lösning var att världen är uppbyggd av två slags substanser, av materia och en ickemateriell, men lika verklig själslig substans. Jaget består av själslig substans, kroppen av materiell. Men hur kan då det materiella och själsliga växelverka? Descartes kunde inte hitta på någon övertygande lösning. Han antydde bara vagt att ett litet organ i hjärnan, tallkottkörteln, är det ställe där växelverkan sker.

Redan under 1800-talet blev det vanligt bland forskarna att förneka Descartes själsliga substans. I dag är det främst troende katoliker som håller fast vid den. Den vedertagna uppfattningen, dagens paradigm, är att allt måste ha sitt ursprung i materia. Någon fristående, odödlig själ finns inte. Det stora, nästan 400 år gamla problemet, är att förklara hur något psykiskt kan uppstå ur något materiellt.

Har vi en fri vilja?

För att belysa de båda hypoteserna tar jag upp det mest klassiska av alla filosofiska problem: den fria viljan. Jag diskuterar den svenske kulturforskaren Åke Dauns kristallklara försvar för hypotes A. Han skriver i boken Arv och miljö (2009) bl.a.: ”Att hjärnan saknar ett styrande jag är en otvetydig slutsats av neurologisk forskning...Jagillusionen är alldeles uppenbart en kulturprodukt. Den återspeglar västvärldens omhuldade idé om den fria viljan. I själva verket existerar alltså ingen fri vilja på det sätt som vi upplever oss som självständiga individer.”(151-2) Daun betonar detta och upprepar det samt ger exempel.

Filosoferna kallar denna uppfattning determinism och den diskuterades redan under antiken. Antalet skrifter som behandlar den är oändligt stort. Om inte annat visar det att problemet träffar något mycket centralt i vår existens. Är jag en fri varelse eller ett slags biologisk robot som i minsta detalj styrs av krafter som jag inte har någon som helst kontroll över.

Jag erkänner att problemet har fascinerat mig i hela mitt vuxna liv. Jag erkänner också att det är olösbart. Men samtidigt är det viktigt därför att om vi inte kan välja fritt så är vi inte heller ansvariga. En robot är ju inte ansvarig för något som den är programmerad att göra.

Ett konkret exempel.

Kalle har slagit ihjäl sin sambo Molly. Polisen anhåller honom och han ställs inför en domstol. Kalle döms till döden och avrättas.

Om determinismen är riktig så kunde Kalle inte ha valt att inte slå ihjäl Molly. Givet den aktuella situationen var hans handling determinerad. Men också Mollys handlande var determinerat. Hon kunde inte ha gjort någonting annorlunda. Men härav följer att Kalle inte kan vara ansvarig för mordet. En robot kan ju inte rå för att den gör det som den är programmerad för. Vad skall vi då säga om domstolens handlande? Domarna har dömt en icke ansvarig person till döden. Har de handlat rätt? Den frågan är meningslös enligt determinismen. De var precis lika determinerade i sitt handlande som Kalle och Molly.

Determinismen leder fram till slutsatsen att allt som sker måste ske.

Åke Daun är t.ex. determinerad att vara övertygad om att allt han gör är determinerat. Han är också determinerad att tro att de argument han för fram är sanna och att de skall påverka läsaren. Om någon ändrar åsikt så var också detta determinerat.

Vill jag då hävda att en deterministisk värld vore en omöjlighet? Inte alls. Logiskt sett vore en sådan värld fullt möjligt. Många forskare har haft visionen av en sådan värld. Den franska matematikern Laplace (1800-talet) är kanske det kändaste exemplet. En sådan värld kan t.o.m. kännas trösterik, speciellt för den som råkar illa ut. Om allt som sker är determinerat från världens begynnelse så kan man inte göra något annat än det man gör. Ingen är ansvarig för någonting.

Jaget är en illusion

Skotten David Hume var en av de skarpsinnigaste filosoferna under 1700-talet. Han var radikal empirist. All kunskap härstammar från våra sinnesupplevelser. Hur är det då med jaget? Har vi någon upplevelse av jaget? Hume menade att han inte kunde iaktta annat än strömmar av ”olika varseblivningar som efterträder varandra med ofattbar hastighet” när han sökte sitt jag. Han drog slutsatsen att jaget är en illusion. (Hume förnekade mycket annat. Det finns inga rationella skäl för induktionen, inte heller för att en orsak med nödvändighet framkallar sin verkan. Att han förnekade Gud är inte förvånande)

I början av 1900-talet växte ett ny paradigm, behaviorismen, fram inom psykologin och filosofin. Den var strängt materialistisk. Det enda vi, enligt detta paradigm, kan studera vetenskapligt är beteendet hos människor och djur. Medvetandet faller utanför vetenskapens ramar. Många framstående psykologer, t.ex. B.F. Skinner i USA, menade att medvetandet är en ren illusion. Det finns inte. Andra såg det som en black box, som något i princip ovetbart. Ännu när jag började studera psykologi i slutet av 1960-talet var behaviorismen stark.

En av de främsta moderna förespråkarna för illusionsteorin är den amerikanska filosofen Daniel Dennett. Han har i tiotals år publicerat böcker och artiklar i vilka han strävar att förklara medvetandet i helt behavioristiska termer. En provokativ, men därför också klar och entydig, version av denna teori finner man i den svenska kulturforskaren Åke Dauns bok Arv och miljö (2009). Det enda som finns är enligt honom hjärnan och de materiella processerna i denna. Att tro på ett jag är självbedrägeri. ”Neurologiskt betraktat finns ingen fri vilja.” (247) Han citerar många forskare och filosofer bl.a. Peter Gärdenfors som skriver ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt jag som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.”(249) Det vimlar av liknande påståenden i litteraturen. Ofta är de förvånande aggressiva. Dessa forskare upplever sig som upplysta realister som försöker omvända den godtrogna allmänheten till den rätta läran. De anser att forskningen om hjärnan och nervsystemet bevisar illusionsteorin.

Jaget är verkligt

Den amerikanska filosofen William James var en av de främsta inom psykologins filosofi för drygt 100 år sedan. Han hävdade raka motsatsen till David Hume. James studerade i likhet med Hume sitt eget ”själsliv” (introspektion), men han lyckades finna jaget. Det finnas ju någon som vet, tänker, iakttar sina upplevelser och som minns, alltså ett jag, menade han.

Själv har jag alltid uppfattat medvetandet och jaget som realiteter. Skinners påstående att känslor inte existerade såg jag som direkt absurt. Själva det faktum att jag upplevde det som absurt, irriterande och provokativt bevisade, åtminstone för mig själv inte bara att dessa känslor existerar utan att de påverkar mitt beteende.

Under 1990-talet blev medvetandet eller medvetenhet godkända begrepp inom forskningen. På engelska talade man dels om consciousness, dels om mind. Också begreppet jaget rehabiliterades. Jag har upplevt forskningen inom området som mycket spännande. Men samtidigt har jag ansett att många forskares självsäkra ”lösningar” av problemen vara blåögda och kritik- och historielösa. Efter 20 år av snabbt växande kunskaper om hjärnan och allt bättre metoder att studera hjärnans funktion har ingen ännu ens kommit i närheten av någon slutgiltig lösning.

Definition av jaget

Jag definierar jaget som ett övergripande kontrollsystem hos en varelse, som uppstått genom den biologiska evolutionen, och utvecklats till sin nuvarande form genom den kulturella evolutionen. Jaget är det högsta centrum för vilja, beslut, tänkande, minne och känslor.

Detta skall förstås så att det är jaget som fattar de viktiga besluten. Därvid fungerar känslorna som drivkrafter. Sinnena ger den info om omgivningen och om vår egen kropp som vi behöver, och tänkandet gör det möjligt att analysera och handla. Somliga tänker väldigt rationellt, andra drivs i stället mest av sina känslor. Givetvis anser jag att jaget har fri vilja och att jaget är ansvarigt för sina handlingar.

Den som skriver denna text är inte en hjärna utan ett jag. Hjärnan är bokstavligen min i den meningen att den är mitt redskap för att styra och kontrollera. Jag spelar på min hjärna som på ett instrument. I min hjärna finns enorma mängder info lagrade och jag utnyttjar denna när jag skriver. Jag sköter tänkandet, hjärnan sköter allt rutinjobb. Nu när jag sitter och skriver och tänker sker hela tiden en enorm mängd processer i min kropp. En stor del av dessa styrs av min hjärna utan att jag är medveten om dem. Många kan jag inte ens bli medveten om även om jag ville. En betydande del av min hjärnas kapacitet upptas t.ex. av mina händers rörelser när de flyger över tangenterna. Jag har tankar. Dessa förvandlas till text på ett huvudsakligen omedvetet sätt.

Eftersom såväl hjärnan som alla de psykiska processer den i någon mening genererar är nästan ofattbart komplexa system har det varit nödvändigt för evolutionen att skapa ett slags övergripande kommandocentral som ytterst styr hela rasket. Jagets värde ur evolutionssynvinkel ligger i dess nästan oändliga flexibilitet och anpassningsförmåga. Det har funnits tiotals olika människoarter eller hominider. Alla andra än Homo sapiens har dött ut. De har gått under i den stenhårda kampen för tillvaron.

Här är en liknelse för att klargöra. Ett stort företag består av tusentals anställda som sköter själva produktionen. Var och en är expert på sitt område men de måste samarbeta mot samma mål för att företaget skall överleva. Detta är möjligt endast om det finns ett övergripande kontrollsystem. Vi kallar detta en chef eller direktör. Chefens uppgift är att tänka. Hen skall definiera målen, analysera marknaden, motivera personalen etc. Men hen skall inte stå på fabriksgolvet. Alla stora organisationer kräver en ledning. En stat kan inte existera utan en regering. Denna kan omöjligen ha reda på vad varje medborgare gör eller behöver. Den har massor av ”organ” som samlar in info om hur staten fungerar och fattar beslut på basen av denna.

Vi tänker oss att vi vill förklara vad som menas med regeringen för ett barn. Vi går till riksdagen och jag pekar och säger: ”Där sitter regeringen”. Barnet tittar omkring sig. ”Var då? Jag ser bara en massa tanter och farbröder?” ”Dendär långa mannen är ledare för regeringen.” ”Ja, men var är själva regeringen? Är regeringen alltid en lång man?” Det som barnet har svårt att förstå är att regeringen är en institution som konkretiseras i varje situation genom en grupp konkreta människor. Regeringen är inget som man kan peka på, men den är i allra högsta grad verklig. Den är ingen illusion. Den fattar verkligen beslut.

Inom den neurologiska forskningen har somliga (inte alla) i långa tider sökt någon region eller någon funktion i hjärnan som kunde sägas vara jaget. Utan resultat givetvis. Jaget i betydelsen ett cenrum i hjärnan som styr allt annat är verkligen en illusion. Att söka efter något sådant innebär att man inte alls förstått jagets natur. Det är ett förståeligt misstag för en neurolog som är skolad att studera hjärnans konkreta uppbyggnad, men inte för en filosof som inte får fastna i de små detaljerna.

Jaget som dirigent

Antonio Damasio, född 1944 (samma år som jag) i Portugal, men sedan 30 år verksam i USA är en av världens främsta experter på forskning om medvetandet. Hans bok Du och din hjärna. (2011) är, enligt min bedömning, en ovanligt djupgående, realistisk och insiktsfull bok inom detta område på svenska. Han betonar t.ex. hur mycket vi fortfarande inte vet. Otvivelaktigt påverkas min bedömning av att jag hos Damasio funnit hypoteser som i mycket hög grad stämmer med det som jag kommit fram till sedan 1980-talet.  

Damasio analyserar jagets roll mycket grundligt. Han förliknar det vid en dirigent. ”Dirigenten existerar obestridligen i vårt sinne och vi har inget att vinna på att avfärda detta som en illusion,” skriver han. (25) Han anser att introspektion är nödvändig, ”...den enda möjligheten till en direkt visning av det vi vill kunna förklara.” (195) Han är banbrytande bland forskare i neurovetenskap genom att han utgår från den biologiska evolutionen i stället för från detaljerade studier av hjärnan. Förklaringen till jaget finner vi inte genom att rota i hjärnan utan genom att studera medvetandets roll i naturen. Självklart är han också insatt i den moderna neurologin och dess metoder. Men han inser också att introspektionen är nödvändig.

Detta är hur jag föreställer mig att jaget uppstått. När flercelliga organismer uppstod för närmare 1000 miljoner år gjorde kampen för att överleva att det var en fördel att cellerna specialiserade sig på olika slags funktioner. Processen var en följd av slumpmässiga mutationer. Man bör här tänka i termer av miljarder organismer under hundratals miljoner år. En del celler specialiserades på kommunikation. De blev neuroner. Så började de första nervsystemen växa fram. Modern forskning har i detalj kartlagt sådana nervsystem, bestående av blott något tusental neuroner. Det intressanta är att så enkla system kan ge rätt komplexa beteenden. En plattmask kan t.ex. lära sig av erfarenheten och minnas tidigare misstag.

Ingen påstår dock att plattmasken har någon form av medvetande. På något stadium i nervsystemens utveckling uppstod rudimentära känslor av lust och olust. De hade troligen sitt ursprung i neuronernas retbarhet, dvs i deras förmåga att reagera på påverkan. När och hur vet vi ingenting om tills vidare. Däremot är det lätt att inse att känslorna hade stort överlevnadsvärde. När det i ett djurs nervsystem uppstår en känsla av olust undviker djuret orsaken till detta. Djuret är då inte längre en ren robot som mekaniskt reagerar utan nyanserar reaktionen enligt graden av lust och olust. Rent konkret kan vi se detta hos t.ex. ett djur som är hungrigt. Hunger skapar olust som aktiverar sökandet efter mat. Djuret närmar sig maten. Men där finns en människa i närheten. Nervsystemet signalerar fara, dvs olust. Gå inte nära! Djuret närmar sig försiktigt, blir skrämt, kommer tillbaka. Är hungern svår nappar djuret åt sig maten trots faran. Känslorna nyanserar djurets beteende, anpassar det för varierande situationer. Notera att ingen mekanisk apparat kunde programmeras för alla tänkbara situationer. Känslornas funktion är just att anpassa djuret så att det reagerar optimalt i varje situation.

Damasio skriver: ”De neurala strukturerna bakom smärta och välbefinnande måste ha tagit form på ett evolutionärt tidigt stadium och spelade en stor roll för den fortsatta utvecklingen.” (173) Detta innebär självklart att alla djur med relativt utvecklat nersystem har känslor av något slag. ”Fördelarna här är oräkneliga,” skriver Damasio och fortsätter: ”Det blev möjligt att granska den potentiella framtiden och antingen fördröja eller förhindra automatiska reaktioner.” (181)

Kvalia

  

Inom medvetandefilosofin kallas känslor kvalia (kvalitativa upplevelser). Kvalia är förstås subjektiva. (Vid ett samlag kan man endast uppleva sin egen njutning, men aldrig sin partners). Det är lätt att förstå varför vi har känslor. En människa utan känslor vore en ren robot. Hon vore ingen människa annat än till utseendet. Däremot tycks det vara omöjligt att förklara kvalia i termer av neurala processer. Hur kan det komma sig att elektrokemiska impulser i en grå massa i mitt huvud kan kännas som en fantastisk njutning medan andra elekrokemiska impulser i andra delar av denna massa känns som fruktansvärd smärta? Det är frågan om samma slag av elektriska och kemiska impulser i neuronerna som ibland är njutning, ibland smärta, ibland blind rädsla, ibland svartsjuka, ibland stor nyfikenhet, ibland en känsla av sublim lycka, ibland äckel, ibland kärlek, ibland hat osv osv?

Evolutionen har arbetat genom slump och naturligt urval i över 3500 miljoner år. Ofattbara mängder av de mest märkliga varelser har uppstått, ynglat av sig, gått under. I själva verket vore det ytterst märkligt om vi kunde ge uttömmande förklaringar av oss själva och vår natur. Vår intelligens har ju inte uppstått för att vi skall bli vetenskapsmän utan för att vi skall ha bästa möjligheter att fortplanta oss i en stenhård kamp om tillvaron.

Rene Descartes retade upp sin tids hundvänner genom att påstå att hundarna inte har någon själ (dvs, att de inte har någon medvetenhet och alltså inte kan vare sig lida eller njuta). De är, menade han på basen av sina teoretiska spekulationer, rena maskiner, visserligen av biologisk natur. Han antog m.a.o. att det kan finnas biologiska maskiner. Han antog att ett djur kan fungera adekvat utan att känna, uppleva någonting alls. Själv anser jag att ingen som haft med hundar att göra kan tvivla på att de har känslor. De uppvisar ett brett resister av den typ av beteenden som vi, när det gäller människor, utan minsta tvekan tolkar som uttryck för känslor.

Var i hjärnan uppstår känslorna? Man skulle kanske gissa på hjärnbarken. Damasio argumenterar dock övertygande för att en primitivare del, nämligen hjärnstammenn spelar en avgörande roll. Därigenom blir det sannolikt att också primitivare djur har känslor. Troligen hade t.ex. dinosaurierna kvalia. Däremot är det rimligt att hjärnbarken spelar en central roll när det gäller jaget. Men man bör inte tro att jaget är lokaliserat i någon specifik neural struktur. Språk och tänkande är lokaliserade till kortex, men känslor till hjärnstammen. I jaget kommer de samman och samspelar. I jaget är massor av regioner involverade. Och man skall inte glömma alla signaler från kroppen i sammahanget. Jag är också min kropp. Det finns massor av spekulationer och scifi om kroppslösa medvetanden, men dessa är just sagor, roliga fantasier. Ett jag kan inte finnas utan en kropp. Det kan inte ens tänkas.

Det avgörande beviset

Som vi sett ovan finns det en stor grupp eminenta forskare som menar att jaget, den fria viljan och kvalia är illusioner, att de på sin höjd är något slags biprodukter till de verkliga processerna som sker i hjärnans elektrokemiska, materiella kretsar. Men det finns andra lika eminenta forskare som hävdar motsatsen. Finns det då inga avgörande bevis? Det beror förstås på vad man godkänner som bevis.

För mig är min egen jagupplevelse det avgörande beviset. Jag har aldrig sett min hjärna, än mindre de miljarder neuroner av vilka den består. I princip är det möjligt att de inte finns. Däremot har jag dagligen och stundligen upplevt mina tankar, beslut, min sorg, min glädje, mina minnen och inte minst mina försök att förstå mig själv. Det är inte ens i princip möjligt att jag inte finns som en tänkande, kännande varelse. (Cogito, ergo sum!) Visst finns det illusioner, men det är just tack vare att jag kan tänka, planera, observera som jag kan skilja mellan illusioner och verklighet.

Damasio ser illusionshypotesen som absurd. Jag citerar ett längre stycke. ”Medvetet överläggande, under ledning av ett robust jag som är uppbyggt utifrån en organiserad självbiografi och en definierad identitet, är en viktig konsekvens av medvetenheten, precis den typ av resultat som motsäger föreställningen att medvetenheten är en oanvändbar biprodukt, en dekoration utan vilkan hjärnan skulle ombesörja livsregleringen precis lika effektivt och utan allt krångel.”(286)

Här är ett avslutande bevis som man svårligen kan bortförklara.

Alla kompetenta forskare inser i dag att evolutionsteorin är den enda kända förklaringen till den enorma biodiversitet som existerat i snart 4 000 miljoner år. Grunden för evolutionen är det naturliga urvalet. Processer som inte har någon biologisk funktion kan möjligen uppstå och existera under en kort tid, men de försvinner snabbt. De hinner aldrig bli komplexa. Det naturliga urvalet skalar obönhörligen bort allt som inte har någon överlevnadsfunktion. Damasio använder termen livshantering.

Hypotesen att jaget är en illusion innebär att jaget inte påverkar någonting. Jaget är som ett kugghjul i en maskin som snurrar på i takt med alla andra hjul, men utan att på något sätt vara kopplat till maskineriet. Enligt evolutionsteorin kan det inte finnas sådana processer i levande varelser, allra minst i högt utvecklade sådana. Illusionsteorin är oförenlig med evolutionsteorin. Alltså måste den förkastas.