För att förstå denna essä
behöver man ha grundkunskaper i filosofi.
En person som kallar sig Göteborgskillen
ställde 2 december 2013 en fråga på min blogg. Frågan gäller jagets natur.
Han skriver: ”Har du något tips på hur man skall bemöta detta (dvs att jaget är
en illusion), eller finns det någon allmänt vedertagen uppfattning om denna
teori.”
Frågan faller inom den gren av filosofin som kallas
medvetandefilosofi (philosophy of mind). Jag började intressera mig för detta fascinerande,
men svåra område redan under 1970-talet. På den tiden dominerades forskningen
ännu av det behavioristiska paradigmet. Det ansågs vara ovetenskapligt att
studera jaget och medvetandet. Jag har alltid gått mot strömmen och skrev två
böcker i ämnet (1982 och 1986). På 1990-talet skedde ett paradigmskifte
såtillvida att många framstående forskare, bl.a. nobelpristagaren Francis
Crick, gav sig i kast med att försöka förklara medvetandet. Plötsligt kom denna
forskning på modet. Sedan dess har massor av undersökningar gjorts och massor
av böcker publicerats.
Det finns ingen vedertagen uppfattning om jaget bland
forskarna. Bland s.k. vanligt folk ses det däremot som självklart att jaget är
verkligt. Forskarna är splittrade i två läger. De som menar att jaget, i någon
mening, är en illusion, dvs overkligt, och de som anser att jaget är lika
verkligt som t.ex. chefer, styrelser och regeringar.
Vad menas med jaget?
Begrepp sådana som jaget och medvetandet (eller
medvetenheten) är notoriskt oklara. Jag börjar därför med att försöka förklara
vad jaget är. Självklart har det samband med pronominet jag, men medan ”jag” är
ett vardagligt ord som vi alla kan använda är ”jaget” en filosofisk term. Jag
beskriver ordets betydelse genom att gå igenom vad som ingår i jaget. Man bör
notera att jaget alltid är medvetet men att medvetenhet inte automatiskt
innebär ett jagmedvetande. Många djur har medvetande, men endast människan har,
eller snarare är ett jag. Högrestående djur, t.ex. apor, har troligen ett
primitivt jagmedvetande. En chimpans t.ex. kan inse att den bild den ser i en
spegel är den själv. En hund tycks aldrig inse detta. Den beter sig som om
bilden i spegeln vore en annan hund. Den skäller och tittar om och om igen
bakom spegeln.
Jaget uppfattar omgivningen genom kroppens sinnen. Jag ser
mitt rum, min dator och massor av prylar runt mig, jag hör bl.a. ett svagt
susande från datorn, surr från trafiken, dunsarna när jag slår på tangenterna.
Jag känner stolen jag sitter på, kläderna, vagt obehag i buken etc. Utan att
jag tänker på det är jag hela tiden medveten om min kropp. Jag har ett väl
utvecklat kroppsmedvetande. Samtidigt som jaget är medvetet om allt detta är
det medvetet om att det tänker. Denna text är en produkt av tänkandet, som i
sin tur är svårt att beskriva i ord. Jag är medveten om att tänkandet är
ansträngande, ofta frustrerande eller irriterande, att jag kör in på fel spår,
ändrar mig, försöker på nytt, formulerar och omformulerar. Jag är medveten om
att jag har ett övergripande mål, nämligen att på ett övertygande sätt klargöra
varför jaget inte är någon illusion. Men det räcker inte att bara skriva ner
detta. Med övertygande menar jag att det jag säger måste vara konsistent med
den nyaste forskningen.
Självklart är jag medveten om tiden, det är snart dags för
eftermiddagskaffe, och om mina känslor. Vårt språk är egentligen fattigt på ord
för att beskriva den enorma variationen och rikedomen av känslor som ett jag är
mäktig. Vi analyserar sällan våra känsloströmmar. Det bör vi för övrigt undvika
om vi inte är filosofer. Om jag är helt ärlig så väcker hypotesen om att jaget
är en illusion en viss olust och irritation hos mig. Den väcker en önskan att
visa att den är fel. Denna olust är i sin tur en drivkraft som får mig att ägna
många timmar av hårt tankearbete åt denna text. Men samtidigt är den en
intellektuell utmaning och sådana stimulerar mig.
Vi får inte glömma minnet. Det är en central del av jaget.
Ur minnet plockar jag fram den info jag behöver. Men minnet bestämmer också min
identitet. Tack vare att mitt minne fortfarande, vid 70 års ålder, fungerar
någorlunda väl så vet jag vem jag är. I mitt minne finns 40 år av studier och
tänkande om medvetande lagrade.
Det grundläggande problemet
I motsats till jaget kan hjärnan undersökas med objektiva
vetenskapliga metoder. Enligt forskarna består den av miljarder mikroskopiskt
små nervceller, neuroner som är i kontakt med varandra genom långa utskott,
kallade axoner och dendriter. Det ställe där en neuron är i kontakt med en
annan kallas en synaps. En neuron kan stå i kontakt med andra via tusentals
synapser. Tillsammans bildar neuronerna med alla sina kopplingar ett gigantiskt
nätverk av system, subsystem, subsubsystem etc. Hela systemet tycks fungera
genom elektriska och kemiska impulser.
Det grundläggande problemet är att förklara förhållandet
mellan hjärnan och jaget.
Det finns två huvudsakliga hypoteser. (Därtill finns massor
av variationer på dessa båda).
A) Det som vi kallar jaget är i själva verket hjärnans
verksamhet. De materiella processerna i hjärnan är det enda verkliga, det enda
som har en kausal roll. Allt det som
ingår i jaget är ett slags illusioner, ett slags bifenomen till de
elektrokemiska processerna i hjärnan. Också känslorna är illusioner, något som
tycks spela en central kausal roll som drivkrafter, men som vid en noggrann
analys visar sig vara just illusioner.
Denna hypotes är strängt materialistisk. I den meningen är
den i enlighet med den naturvetenskapliga forskningen sedan 1800-talet. Då
utformades det grundläggande paradigmet inom naturvetenskapen av en lång rad
fysiker, matematiker, kemister, biologer, medicinare, neurologer osv. Det säger
att det enda som finns är partiklar och krafter. Dessa är objektiva, mätbara
och bygger upp enormt komplexa strukturer, t.ex. djur och ekosystem. Det
psykiska, mentala är, i den mån de alls existerar, på något sätt biprodukter av
partiklar och krafter.
Det finns dock ett stort problem med denna hypotes. Vi har
en stark upplevelse av att vi känner, tänker, har fri vilja, fantiserar och att
det är dessa psykiska processer som styr
våra beteenden. Det tycks vara omöjligt att förklara det psykiska utgående
från det strängt materialistiska paradigmet. Antingen är paradigmet fel, eller
så är det psykiska en illusion.
B) Den andra möjligheten är att jaget inte är någon
illusion, inget bifenomen utan verkligt. Jaget har en kausal roll som
beslutsfattare, tänkare, pådrivare etc. Känslorna är i högsta grad verkliga och
påverkar vårt beteende.
Detta stämmer bra överens med våra upplevelser och med sunt
förnuft, men det innebär att det är något fel med den stränga materialismen.
Det innebär att det utöver partiklar och krafter finns något psykiskt som inte
helt kan reduceras till materia, och som dessutom har en kausal roll. Vi kan
genom beslut (något psykiskt) påverka vår kropp (något materiellt).
Problemet formulerades redan på 1600-talet av den eminente
franska filosofen Rene Descartes. Hans lösning var att världen är uppbyggd av
två slags substanser, av materia och en ickemateriell, men lika verklig
själslig substans. Jaget består av själslig substans, kroppen av materiell. Men
hur kan då det materiella och själsliga växelverka? Descartes kunde inte hitta
på någon övertygande lösning. Han antydde bara vagt att ett litet organ i
hjärnan, tallkottkörteln, är det ställe där växelverkan sker.
Redan under 1800-talet blev det vanligt bland forskarna att
förneka Descartes själsliga substans. I dag är det främst troende katoliker som
håller fast vid den. Den vedertagna uppfattningen, dagens paradigm, är att allt
måste ha sitt ursprung i materia. Någon fristående, odödlig själ finns inte.
Det stora, nästan 400 år gamla problemet, är att förklara hur något psykiskt
kan uppstå ur något materiellt.
Har vi en fri vilja?
För att belysa de båda hypoteserna tar jag upp det mest
klassiska av alla filosofiska problem: den fria viljan. Jag diskuterar den
svenske kulturforskaren Åke Dauns kristallklara försvar för hypotes A. Han
skriver i boken Arv och miljö (2009)
bl.a.: ”Att hjärnan saknar ett styrande jag är en otvetydig slutsats av
neurologisk forskning...Jagillusionen är alldeles uppenbart en kulturprodukt.
Den återspeglar västvärldens omhuldade idé om den fria viljan. I själva verket
existerar alltså ingen fri vilja på det sätt som vi upplever oss som självständiga
individer.”(151-2) Daun betonar detta och upprepar det samt ger exempel.
Filosoferna kallar denna uppfattning determinism och den
diskuterades redan under antiken. Antalet skrifter som behandlar den är
oändligt stort. Om inte annat visar det att problemet träffar något mycket
centralt i vår existens. Är jag en fri varelse eller ett slags biologisk robot
som i minsta detalj styrs av krafter som jag inte har någon som helst kontroll
över.
Jag erkänner att problemet har fascinerat mig i hela mitt vuxna
liv. Jag erkänner också att det är olösbart. Men samtidigt är det viktigt
därför att om vi inte kan välja fritt så är vi inte heller ansvariga. En robot
är ju inte ansvarig för något som den är programmerad att göra.
Ett konkret exempel.
Kalle har slagit ihjäl sin sambo Molly. Polisen anhåller
honom och han ställs inför en domstol. Kalle döms till döden och avrättas.
Om determinismen är riktig så kunde Kalle inte ha valt att
inte slå ihjäl Molly. Givet den aktuella situationen var hans handling determinerad.
Men också Mollys handlande var determinerat. Hon kunde inte ha gjort någonting
annorlunda. Men härav följer att Kalle inte kan vara ansvarig för mordet. En
robot kan ju inte rå för att den gör det som den är programmerad för. Vad skall
vi då säga om domstolens handlande? Domarna har dömt en icke ansvarig person
till döden. Har de handlat rätt? Den frågan är meningslös enligt determinismen.
De var precis lika determinerade i sitt handlande som Kalle och Molly.
Determinismen leder fram till slutsatsen att allt som sker
måste ske.
Åke Daun är t.ex. determinerad att vara övertygad om att
allt han gör är determinerat. Han är också determinerad att tro att de argument
han för fram är sanna och att de skall påverka läsaren. Om någon ändrar åsikt
så var också detta determinerat.
Vill jag då hävda att en deterministisk värld vore en
omöjlighet? Inte alls. Logiskt sett vore en sådan värld fullt möjligt. Många
forskare har haft visionen av en sådan värld. Den franska matematikern Laplace
(1800-talet) är kanske det kändaste exemplet. En sådan värld kan t.o.m. kännas
trösterik, speciellt för den som råkar illa ut. Om allt som sker är
determinerat från världens begynnelse så kan man inte göra något annat än det
man gör. Ingen är ansvarig för någonting.
Jaget är en illusion
Skotten David Hume var en av de skarpsinnigaste filosoferna
under 1700-talet. Han var radikal empirist. All kunskap härstammar från våra
sinnesupplevelser. Hur är det då med jaget? Har vi någon upplevelse av jaget?
Hume menade att han inte kunde iaktta annat än strömmar av ”olika
varseblivningar som efterträder varandra med ofattbar hastighet” när han sökte
sitt jag. Han drog slutsatsen att jaget är en illusion. (Hume förnekade mycket
annat. Det finns inga rationella skäl för induktionen, inte heller för att en
orsak med nödvändighet framkallar sin verkan. Att han förnekade Gud är inte
förvånande)
I början av 1900-talet växte ett ny paradigm, behaviorismen,
fram inom psykologin och filosofin. Den var strängt materialistisk. Det enda
vi, enligt detta paradigm, kan studera vetenskapligt är beteendet hos människor
och djur. Medvetandet faller utanför vetenskapens ramar. Många framstående
psykologer, t.ex. B.F. Skinner i USA, menade att medvetandet är en ren
illusion. Det finns inte. Andra såg det som en black box, som något i princip
ovetbart. Ännu när jag började studera psykologi i slutet av 1960-talet var
behaviorismen stark.
En av de främsta moderna förespråkarna för illusionsteorin
är den amerikanska filosofen Daniel Dennett. Han har i tiotals år publicerat
böcker och artiklar i vilka han strävar att förklara medvetandet i helt
behavioristiska termer. En provokativ, men därför också klar och entydig,
version av denna teori finner man i den svenska kulturforskaren Åke Dauns bok Arv och miljö (2009). Det enda som finns
är enligt honom hjärnan och de materiella processerna i denna. Att tro på ett
jag är självbedrägeri. ”Neurologiskt betraktat finns ingen fri vilja.” (247)
Han citerar många forskare och filosofer bl.a. Peter Gärdenfors som skriver ”Jag
anser att det är ett misstag att anta ett centralt jag som en styrman för
hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.”(249) Det vimlar av liknande
påståenden i litteraturen. Ofta är de förvånande aggressiva. Dessa forskare
upplever sig som upplysta realister som försöker omvända den godtrogna allmänheten
till den rätta läran. De anser att forskningen om hjärnan och nervsystemet
bevisar illusionsteorin.
Jaget är verkligt
Den amerikanska filosofen William James var en av de främsta
inom psykologins filosofi för drygt 100 år sedan. Han hävdade raka motsatsen
till David Hume. James studerade i likhet med Hume sitt eget ”själsliv”
(introspektion), men han lyckades finna jaget. Det finnas ju någon som vet,
tänker, iakttar sina upplevelser och som minns, alltså ett jag, menade han.
Själv har jag alltid uppfattat medvetandet och jaget som
realiteter. Skinners påstående att känslor inte existerade såg jag som direkt
absurt. Själva det faktum att jag upplevde det som absurt, irriterande och
provokativt bevisade, åtminstone för mig själv inte bara att dessa känslor
existerar utan att de påverkar mitt beteende.
Under 1990-talet blev medvetandet eller medvetenhet godkända
begrepp inom forskningen. På engelska talade man dels om consciousness, dels om
mind. Också begreppet jaget rehabiliterades. Jag har upplevt forskningen inom
området som mycket spännande. Men samtidigt har jag ansett att många forskares
självsäkra ”lösningar” av problemen vara blåögda och kritik- och historielösa.
Efter 20 år av snabbt växande kunskaper om hjärnan och allt bättre metoder att
studera hjärnans funktion har ingen ännu ens kommit i närheten av någon
slutgiltig lösning.
Definition av jaget
Jag definierar jaget som ett övergripande kontrollsystem hos
en varelse, som uppstått genom den biologiska evolutionen, och utvecklats till
sin nuvarande form genom den kulturella evolutionen. Jaget är det högsta
centrum för vilja, beslut, tänkande, minne och känslor.
Detta skall förstås så att det är jaget som fattar de
viktiga besluten. Därvid fungerar känslorna som drivkrafter. Sinnena ger den
info om omgivningen och om vår egen kropp som vi behöver, och tänkandet gör det
möjligt att analysera och handla. Somliga tänker väldigt rationellt, andra
drivs i stället mest av sina känslor. Givetvis anser jag att jaget har fri
vilja och att jaget är ansvarigt för sina handlingar.
Den som skriver denna text är inte en hjärna utan ett jag.
Hjärnan är bokstavligen min i den meningen att den är mitt redskap för att
styra och kontrollera. Jag spelar på min hjärna som på ett instrument. I min
hjärna finns enorma mängder info lagrade och jag utnyttjar denna när jag
skriver. Jag sköter tänkandet, hjärnan sköter allt rutinjobb. Nu när jag sitter
och skriver och tänker sker hela tiden en enorm mängd processer i min kropp. En
stor del av dessa styrs av min hjärna utan att jag är medveten om dem. Många
kan jag inte ens bli medveten om även om jag ville. En betydande del av min
hjärnas kapacitet upptas t.ex. av mina händers rörelser när de flyger över
tangenterna. Jag har tankar. Dessa förvandlas till text på ett huvudsakligen
omedvetet sätt.
Eftersom såväl hjärnan som alla de psykiska processer den i
någon mening genererar är nästan ofattbart komplexa system har det varit
nödvändigt för evolutionen att skapa ett slags övergripande kommandocentral som
ytterst styr hela rasket. Jagets värde ur evolutionssynvinkel ligger i dess
nästan oändliga flexibilitet och anpassningsförmåga. Det har funnits tiotals
olika människoarter eller hominider. Alla andra än Homo sapiens har dött ut. De
har gått under i den stenhårda kampen för tillvaron.
Här är en liknelse för att klargöra. Ett stort företag
består av tusentals anställda som sköter själva produktionen. Var och en är
expert på sitt område men de måste samarbeta mot samma mål för att företaget
skall överleva. Detta är möjligt endast om det finns ett övergripande
kontrollsystem. Vi kallar detta en chef eller direktör. Chefens uppgift är att
tänka. Hen skall definiera målen, analysera marknaden, motivera personalen etc.
Men hen skall inte stå på fabriksgolvet. Alla stora organisationer kräver en
ledning. En stat kan inte existera utan en regering. Denna kan omöjligen ha
reda på vad varje medborgare gör eller behöver. Den har massor av ”organ” som
samlar in info om hur staten fungerar och fattar beslut på basen av denna.
Vi tänker oss att vi vill förklara vad som menas med
regeringen för ett barn. Vi går till riksdagen och jag pekar och säger: ”Där
sitter regeringen”. Barnet tittar omkring sig. ”Var då? Jag ser bara en massa
tanter och farbröder?” ”Dendär långa mannen är ledare för regeringen.” ”Ja, men
var är själva regeringen? Är regeringen alltid en lång man?” Det som barnet har
svårt att förstå är att regeringen är en institution som konkretiseras i varje
situation genom en grupp konkreta människor. Regeringen är inget som man kan
peka på, men den är i allra högsta grad verklig. Den är ingen illusion. Den
fattar verkligen beslut.
Inom den neurologiska forskningen har somliga (inte alla) i
långa tider sökt någon region eller någon funktion i hjärnan som kunde sägas
vara jaget. Utan resultat givetvis. Jaget i betydelsen ett cenrum i hjärnan som
styr allt annat är verkligen en illusion. Att söka efter något sådant innebär
att man inte alls förstått jagets natur. Det är ett förståeligt misstag för en
neurolog som är skolad att studera hjärnans konkreta uppbyggnad, men inte för
en filosof som inte får fastna i de små detaljerna.
Jaget som dirigent
Antonio Damasio, född 1944 (samma år som jag) i Portugal,
men sedan 30 år verksam i USA är en av världens främsta experter på forskning
om medvetandet. Hans bok Du och din
hjärna. (2011) är, enligt min bedömning, en ovanligt djupgående, realistisk
och insiktsfull bok inom detta område på svenska. Han betonar t.ex. hur mycket
vi fortfarande inte vet. Otvivelaktigt påverkas min bedömning av att jag hos
Damasio funnit hypoteser som i mycket hög grad stämmer med det som jag kommit
fram till sedan 1980-talet.
Damasio analyserar jagets roll mycket grundligt. Han
förliknar det vid en dirigent. ”Dirigenten existerar obestridligen i vårt sinne
och vi har inget att vinna på att avfärda detta som en illusion,” skriver han.
(25) Han anser att introspektion är nödvändig, ”...den enda möjligheten till en
direkt visning av det vi vill kunna förklara.” (195) Han är banbrytande bland
forskare i neurovetenskap genom att han utgår från den biologiska evolutionen i
stället för från detaljerade studier av hjärnan. Förklaringen till jaget finner
vi inte genom att rota i hjärnan utan genom att studera medvetandets roll i
naturen. Självklart är han också insatt i den moderna neurologin och dess
metoder. Men han inser också att introspektionen är nödvändig.
Detta är hur jag föreställer mig att jaget uppstått. När
flercelliga organismer uppstod för närmare 1000 miljoner år gjorde kampen för
att överleva att det var en fördel att cellerna specialiserade sig på olika
slags funktioner. Processen var en följd av slumpmässiga mutationer. Man bör
här tänka i termer av miljarder organismer under hundratals miljoner år. En del
celler specialiserades på kommunikation. De blev neuroner. Så började de första
nervsystemen växa fram. Modern forskning har i detalj kartlagt sådana
nervsystem, bestående av blott något tusental neuroner. Det intressanta är att
så enkla system kan ge rätt komplexa beteenden. En plattmask kan t.ex. lära sig
av erfarenheten och minnas tidigare misstag.
Ingen påstår dock att plattmasken har någon form av
medvetande. På något stadium i nervsystemens utveckling uppstod rudimentära
känslor av lust och olust. De hade troligen sitt ursprung i neuronernas
retbarhet, dvs i deras förmåga att reagera på påverkan. När och hur vet vi
ingenting om tills vidare. Däremot är det lätt att inse att känslorna hade
stort överlevnadsvärde. När det i ett djurs nervsystem uppstår en känsla av
olust undviker djuret orsaken till detta. Djuret är då inte längre en ren robot
som mekaniskt reagerar utan nyanserar reaktionen enligt graden av lust och
olust. Rent konkret kan vi se detta hos t.ex. ett djur som är hungrigt. Hunger
skapar olust som aktiverar sökandet efter mat. Djuret närmar sig maten. Men där
finns en människa i närheten. Nervsystemet signalerar fara, dvs olust. Gå inte
nära! Djuret närmar sig försiktigt, blir skrämt, kommer tillbaka. Är hungern
svår nappar djuret åt sig maten trots faran. Känslorna nyanserar djurets
beteende, anpassar det för varierande situationer. Notera att ingen mekanisk
apparat kunde programmeras för alla tänkbara situationer. Känslornas funktion
är just att anpassa djuret så att det reagerar optimalt i varje situation.
Damasio skriver: ”De neurala strukturerna bakom smärta och
välbefinnande måste ha tagit form på ett evolutionärt tidigt stadium och
spelade en stor roll för den fortsatta utvecklingen.” (173) Detta innebär
självklart att alla djur med relativt utvecklat nersystem har känslor av något
slag. ”Fördelarna här är oräkneliga,” skriver Damasio och fortsätter: ”Det blev
möjligt att granska den potentiella framtiden och antingen fördröja eller
förhindra automatiska reaktioner.” (181)
Kvalia
Inom medvetandefilosofin kallas känslor kvalia (kvalitativa
upplevelser). Kvalia är förstås subjektiva. (Vid ett samlag kan man endast
uppleva sin egen njutning, men aldrig sin partners). Det är lätt att förstå
varför vi har känslor. En människa utan känslor vore en ren robot. Hon vore
ingen människa annat än till utseendet. Däremot tycks det vara omöjligt att
förklara kvalia i termer av neurala processer. Hur kan det komma sig att
elektrokemiska impulser i en grå massa i mitt huvud kan kännas som en
fantastisk njutning medan andra elekrokemiska impulser i andra delar av denna
massa känns som fruktansvärd smärta? Det är frågan om samma slag av elektriska
och kemiska impulser i neuronerna som ibland är njutning, ibland smärta, ibland
blind rädsla, ibland svartsjuka, ibland stor nyfikenhet, ibland en känsla av
sublim lycka, ibland äckel, ibland kärlek, ibland hat osv osv?
Evolutionen har arbetat genom slump och naturligt urval i
över 3500 miljoner år. Ofattbara mängder av de mest märkliga varelser har
uppstått, ynglat av sig, gått under. I själva verket vore det ytterst märkligt
om vi kunde ge uttömmande förklaringar av oss själva och vår natur. Vår
intelligens har ju inte uppstått för att vi skall bli vetenskapsmän utan för
att vi skall ha bästa möjligheter att fortplanta oss i en stenhård kamp om
tillvaron.
Rene Descartes retade upp sin tids hundvänner genom att
påstå att hundarna inte har någon själ (dvs, att de inte har någon medvetenhet
och alltså inte kan vare sig lida eller njuta). De är, menade han på basen av
sina teoretiska spekulationer, rena maskiner, visserligen av biologisk natur.
Han antog m.a.o. att det kan finnas biologiska maskiner. Han antog att ett djur
kan fungera adekvat utan att känna, uppleva någonting alls. Själv anser jag att
ingen som haft med hundar att göra kan tvivla på att de har känslor. De
uppvisar ett brett resister av den typ av beteenden som vi, när det gäller
människor, utan minsta tvekan tolkar som uttryck för känslor.
Var i hjärnan uppstår känslorna? Man skulle kanske gissa på
hjärnbarken. Damasio argumenterar dock övertygande för att en primitivare del,
nämligen hjärnstammenn spelar en avgörande roll. Därigenom blir det sannolikt
att också primitivare djur har känslor. Troligen hade t.ex. dinosaurierna
kvalia. Däremot är det rimligt att hjärnbarken spelar en central roll när det
gäller jaget. Men man bör inte tro att jaget är lokaliserat i någon specifik
neural struktur. Språk och tänkande är lokaliserade till kortex, men känslor
till hjärnstammen. I jaget kommer de samman och samspelar. I jaget är massor av
regioner involverade. Och man skall inte glömma alla signaler från kroppen i
sammahanget. Jag är också min kropp. Det finns massor av spekulationer och
scifi om kroppslösa medvetanden, men dessa är just sagor, roliga fantasier. Ett
jag kan inte finnas utan en kropp. Det kan inte ens tänkas.
Det avgörande beviset
Som vi sett ovan finns det en stor grupp eminenta forskare
som menar att jaget, den fria viljan och kvalia är illusioner, att de på sin
höjd är något slags biprodukter till de verkliga processerna som sker i
hjärnans elektrokemiska, materiella kretsar. Men det finns andra lika eminenta
forskare som hävdar motsatsen. Finns det då inga avgörande bevis? Det beror
förstås på vad man godkänner som bevis.
För mig är min egen jagupplevelse det avgörande beviset. Jag
har aldrig sett min hjärna, än mindre de miljarder neuroner av vilka den
består. I princip är det möjligt att de inte finns. Däremot har jag dagligen
och stundligen upplevt mina tankar, beslut, min sorg, min glädje, mina minnen
och inte minst mina försök att förstå mig själv. Det är inte ens i princip
möjligt att jag inte finns som en tänkande, kännande varelse. (Cogito, ergo
sum!) Visst finns det illusioner, men det är just tack vare att jag kan tänka,
planera, observera som jag kan skilja mellan illusioner och verklighet.
Damasio ser illusionshypotesen som absurd. Jag citerar ett
längre stycke. ”Medvetet överläggande, under ledning av ett robust jag som är
uppbyggt utifrån en organiserad självbiografi och en definierad identitet, är
en viktig konsekvens av medvetenheten, precis den typ av resultat som motsäger
föreställningen att medvetenheten är en oanvändbar biprodukt, en dekoration
utan vilkan hjärnan skulle ombesörja livsregleringen precis lika effektivt och
utan allt krångel.”(286)
Här är ett avslutande bevis som man svårligen kan
bortförklara.
Alla kompetenta forskare inser i dag att evolutionsteorin är
den enda kända förklaringen till den enorma biodiversitet som existerat i snart
4 000 miljoner år. Grunden för evolutionen är det naturliga urvalet. Processer
som inte har någon biologisk funktion kan möjligen uppstå och existera under en
kort tid, men de försvinner snabbt. De hinner aldrig bli komplexa. Det
naturliga urvalet skalar obönhörligen bort allt som inte har någon
överlevnadsfunktion. Damasio använder termen livshantering.
Hypotesen att jaget är en illusion innebär att jaget inte
påverkar någonting. Jaget är som ett kugghjul i en maskin som snurrar på i takt
med alla andra hjul, men utan att på något sätt vara kopplat till maskineriet.
Enligt evolutionsteorin kan det inte finnas sådana processer i levande
varelser, allra minst i högt utvecklade sådana. Illusionsteorin är oförenlig
med evolutionsteorin. Alltså måste den förkastas.
5 kommentarer:
Hej! Stort tack för din redogörelse, läste innan från 2009 jaget del 8 om ett tankeexperiment om en Alien som tar bort det kulturella jaget, menar du att det är möjligt att en kropp förlorar sitt jag vid en olycka som ersätts med ett nytt? Eller har man utan Alien hypotesen alltid samma ursprungsjag även om det kan skadas över tid
Har nog förvirrat mig lite i det resonemanget från 2009 jaget del 8, hur vet man vem som är vem om ett jag är dödat om en människa tappar minnet och ett nytt jag bildats?:) är man inte samma varelse även om ens funktioner varierar under livet?
Medvetandet (intellektet) är en lysande orm (seraf). Farao hade den i pannan (ureusormen).
Den sträckte han ut och berörde världen med. På svenska kallas den blicken.
Din orm är intellektuell och bosatt i kunskapens träd.
I Mose hand blev ormen en stödjande stav.
Ormen stal livets växt av Gilgamesh. Då blev den väl odödlig?
https://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/ m.fl. inlägg
"The Buddhist term Anātman (Sanskrit) or Anatta (Pali) is an adjective that specifies the absence of a supposedly permanent and unchanging self or soul in any one of the psycho-physical (namo-rupa) constituents of empirical existence; eg. "none of these khandhas are my Soul, are anatta (non-Self)". What is normally thought of as the "Self" is in fact an agglomeration of constantly changing physical and mental constituents ("skandhas") which give rise to unhappiness if clung to as though this temporary assemblage formed some kind of immutable and enduring Soul ("atman"). "
http://www.buddhism-guide.com/buddhism/anatman.htm
Hej Hans.
Hypotesen att illusionsteorin är oförenlig med evolutionsteorin är intressant.
Jag vill dock argumentera att motsatsen kan vara lika sann.
Här kommer lite funderingar och frågeställningar kring detta.
Vad är definitionen av fri vilja?
Är det inte så att vi har fått ett visst genetiskt arv som sedan under hela vår livstid påverkats av händelser som format våra jag. Vi har ständigt tagit "beslut" under hela vår livstid, och är det inte så att varje litet beslut har varit följden av tidigare erfarenheter och beslut i våra liv. Dessa beslut bidrar sedan till den självuppfattning vi bygger och påverkar kommande beslut.
Vad får en bakterie att piska sina flageller just vid en viss tidpunkt? Är inte detta också beslut? Även om de är formade av kemiska reaktioner i bakterien, som vi börjar förstå.
Jag vill argumentera att samma regler som styr bakteriens "beslut" gäller för oss, men i en oändligt mer komplicerad skala, kan man hävda att en bakterie inte har ett jag-medvetande, men att vi har det, när det är samma kemiska reaktioner som styr båda våras beslut?
Vad finns det för belägg att hävda att illusionen av fri vilja skulle vara motstridigt med evolutions-teorin?
Vad säger att vi som art INTE gynnas av att ha en illusion om ett jag med fri vilja.
Vet vi tillräckligt om fördelarna med en jag-illusion i en komplex organism?
Kan man inte lika gärna argumentera att illusionen om en fri vilja bevisas av evolutions-teorin, eftersom fördelen med en jag-illusion eventuellt gynnar en organism?!
Mvh
Nicklas Petersson
Skicka en kommentar