Jag har skrivit rätt många bloggar (och många tidningsartiklar) om klimatfrågan. T.ex. 12.1, 29.1, 8.2, 21.2, 5.3 och 2.10 år 2010. Nedanstående blogg är en kommentar till det senaste klimatmötet, dvs mötet i Durban, Sydafrika. Den publicerades på debattsidan i Hufvudstadsbladet 19.12 detta år.
För den som inte är insatt kan klimatfrågan verka hopplöst tilltrasslad. För oss finländare finns det dock några enkla fakta som vi alltid måste hålla i minnet.
1) Finland är världens nordligaste och därmed kallaste och mörkaste land. För att kunna leva här behöver man mycket energi.
2) Ett varmare klimat innebär både nackdelar och fördelar. I ett mörkt och kallt land som vårt överväger fördelarna. Vi kommer att lida mindre än de flesta och vinna mer.
3) Finland är ett så litet land att vi inte har några möjligheter att påverka det globala klimatet. Vi är fem miljoner mot världens totala befolkning på över 7 000 miljoner.
4) Kina, Indien, USA, Brasilien, Ryssland och de andra stora länderna kommer inte att göra något konkret för att minska sina utsläpp under de kommande åren. Mängden koldioxid i atmosfären kommer därför att fortsätta att öka.
5) Uppvärmningen kommer troligen att fortsätta. Hur mycket är omöjligt att veta. Alla prognoser har hittills slagit fel.
6) Det klokaste vi kan göra i vårt land är att bereda oss på ett varmare klimat. Vi borde diskutera vilka åtgärder vi kan och borde vidta. Men samtidigt måste vi ha beredskap för att vi också i fortsättningen kommer att drabbas av kalla, snörika vintrar sådana som senaste år.
DEN SISTA CHANSEN?
Klimatmötet i Durban i Sydafrika ledde, som väntat, inte till några konkreta åtgärder för att ”rädda klimatet”, utan endast till beslut om nya möten. Betyder detta att klimatkatastrofen är oundviklig? Knappast. Mötet fick långt mindre uppmärksamhet i medierna än det stora mötet i Köpenhamn i december 2009. Inför det mötet publicerades massor av böcker, utredningar, utlåtanden. Debatten var livlig, ofta osaklig och aggressiv, också på denna tidnings sidor. Man spelade med höga insatser. Experter i mängder varnade: DETTA ÄR SISTA CHANSEN ATT RÄDDA KLIMATET! Inga konkreta beslut togs dock. Mötet blev ett fiasko. Koldioxidutsläppen fortsatte som förut. Kina, Indien, USA och en rad andra stater tog inte denna sista chans.
I Durban fick politikerna en ny sista chans. Men de tog den lika litet som någon av alla de andra sista chanser som experterna utmålat.
Hur många sista chanser finns det egentligan? Eller är pratet om en sista chans bara retorik och propaganda?
Inför köpenhamnsmötet satte man som mål att begränsa uppvärmningen till två grader. (Hittills har uppvärmningen varit ca 0.7 grader). Sista chansen för detta var, enligt experterna, att snabbt skära ner utsläppen av koldioxid. Efter Durban-mötet har sista chansen dock flyttats tio år famåt till 2020.
Faktum är att okunnigheten om klimatet snarare ökat än minskat. Eller rättare sagt. Tidigare trodde man att man visste mycket, nu inser man hur litet man egentligen vet. Det intrycket får man när man läser en del av de oändliga mängder rapporter och utredningar som produceras av ”klimatindustrin”. Det är fortfarande oklart om extrem väderlek, stormar, köld, värme, torka etc blivit vanligare. Somliga ser klara tecken på detta i statistiken, andra inte. Här gäller den gamla regeln: den som tror ser, den som inte tror ser inte. Och alla anser sig förstås vara helt objektiva. Under den senaste tiden har sotpartiklarna i atmosfären på nytt lyfts fram. Somliga experter anser att dessa partiklar i hög grad bidrar till avsmältning av glaciärer och polarisar. Solfläckarnas roll har analyserats noggrannare än tidigare och en del experter ser en viktig faktor i dem. Mer originellt är att man börjat peka ut dem som äter nötkött som ytterligare ett hot mot klimatet. Ja i själva verket har en grupp experter nyligen hävdat att det ingalunda är de fossila bränslena, utan jordbruket som är det största hotet mot klimatet. De pekar bl.a. på avskogningen, risodlinen och produktionen av kött. (Nötboskap producerar metan och det är en kraftig växthusgas). Låt bli att äta biff så bidrar du till att ”rädda världen”! Prognoser om hur temperaturen stiger, hur havsytan höjer sig etc har gjorts i drygt 20 år, men de har visat sig vara kraftigt överdrivna. Man erkänner i dag allmänt modellernas brister. T.ex. molnbildningens roll är komplex. Om det bildas mer moln nås jorden av mindre strålning, men samtidigt minskar molnen utstrålningen av värme. Vad blir resultatet? Eller finns det ens något entydigt svar? Kanske är det så att det beror på mängder av andra faktorer, att det inte finns någon allmän regel.
Hela frågan har komplicerats (eller förenklats om man så vill) genom att den blivit helt genomsyrad av politik. Den vetenskapliga biten drunknar i alla ideologiska och ekonomiska intressen, för att inte tala om nationell och kulturell prestige. För EU ger frågan en möjlighet att spela en ledande roll på en världsscen där vi ur ekonomisk och militär, liksom småningom också ur kulturell synvinkel alltmer marginaliseras.
Vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi egentligen aldrig haft. Hela föreställningen om ett stabilt, oföränderligt för människor och djur idealt klimat, är en chimär. Vad vi än gör kommer klimatet att gå sina egna vägar Det bästa vi kan göra är antagligen att satsa mera på att anpassa oss till de mer eller mindre snabba förändringarna, och mindre på att försöka kontrollera hela planetens klimat.
Visar inlägg med etikett KLIMATFILOSOFI. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett KLIMATFILOSOFI. Visa alla inlägg
måndag 19 december 2011
lördag 2 oktober 2010
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN
var och en som följt med mina bloggar vet att jag med stort intresse följer debatten och forskningen kring klimatfrågan. Jag försöker smälta info från många olika håll och källor och sammanfatta den i korta artiklar, ofta i någon dagstidning.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
lördag 19 december 2009
KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN
KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN
Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!
VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)
Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.
Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.
Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.
I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.
Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo
ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)
När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof
HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)
En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing
Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.
Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!
VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)
Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.
Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.
Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.
I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.
Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo
ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)
När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof
HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)
En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing
Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)