AVSKAFFA PRIVATBILISMEN?

Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 28.1
Poängen är enkel. Vi har byggt upp ett samhälle som är helt beroende av olja. Men oljeproduktionen i världen stampar på stället samtidigt som konsumtionen ökar. Det betyder högre priser. Det betyder att en allt större del av våra inkomster går åt till bensin. Pengarna strömmar ut ur landet. Vår ekonomi blir sämre. Köpkraften minskar.
Vad bör vi göra? Minska vårt beroende av oljan, dummer! Och vi bör sätta igång nu innan situationen blir värre.
Efter att jag skrivit denna artikel läste jag i Nature 26.1 2012 en lång skrivelse av två internationella experter som framförde precis samma argumentering.
Ett fat råolja kostar nu ca 100 US dollar. En liter bensin hos oss ligger runt 1,5 €. Destovärre kommer priset antagligen att stiga ytterligare till sommaren.

Jag kommer ihåg en diskussion jag hade med en av mina studenter på 1970-talet. Han ansåg att privatbilismen borde avskaffas. Endast nyttotrafik, brandbilar och ambulanser borde tillåtas. Detta var en vanlig tanke inom den gröna rörelsen när den var ung och radikal. Jag hävdade att tanken var orealistisk. Men så som vårt land och hela världen ser ut i dag så hade han rätt. Privatbilismen är ett av mänsklighetens många stora misstag.
När jag var barn bodde vi ganska nära stadens centrum. På gården fanns träd och gräsmattor. Dessutom fanns det inhägnade trädgårdar med blommor och äppelträd. Bilarna var mycket få. Det var en idealisk miljö för barn.
Sedan många år tillbaka är gräsmattorna, träden och trädgårdarna borta. Husen finns kvar men hela gården är asfalterad och används som parkeringsplats. På den tiden var all viktig service inom gångavstånd. Att gå någon kilometer ansågs som en småsak. Vi som var barn på den tiden gick till skolan. Bodde man länge bort åkte man buss. Övervikt, ryggbesvär, diabetes och andra moderna sjukdomar var ovanliga.
Alla vet hur det sedan gick. Bilarna erövrade vårt land såsom de erövrat hela västvärlden och nu håller på att erövra den övriga världen. I stället för att anpassa bilarna till ett människonära samhälle gjorde man, vanligen omedvetet, tvärtom. Man gjorde som hölmöläborna när de lassade stock på släden. Orkar du med den så orkar du också med den. Om parkerinsplatserna ovan jord inte räcker till så bygger man nya under jord. Bilen blev den ultimata symbolen för frihet. Den som har bil kan åka vart som helst när när som helst.
Men i verkligheten har den blivit det ultimata fängelset. Ett måste för den som vill hänga med i utvecklingen (läs: invecklingen).
Om det var omöjligt att avskaffa bilarna på 1970-talet så är det väl dubbelt omöjligt i dag. Eller hur? Växthuseffekten har redan länge utmålats som ett stort hot. Bilarna hör till de värsta producenterna av koldioxid. Därför är det miljösmart att cykla, åka buss och framför allt gå. Dessutom är det gratis och förebygger en mänd sjukdomar. Men, säger skeptikern, det finns 700 miljoner bilar i världen och antalet ökar med en mängd större än hela finlands bilpark varje år. Vad spelar då våra 2,5 miljoner bilar för roll? Klimatargumentet kommer säkert inte att åstadkomma någon förändring. Inte ens flygtrafiken kan begränsas, trots att den vanligen är ännu mer onödig än biltrafiken.. Inte heller spelar det någon roll att mellan 300 och 400 finländare under detta, liksom under alla år kommer att dö i trafiken. Det är ett pris som de flesta är beredda att betala för sin frihet.
Det finns dock ett hot som kan åstadkomma en stor förändring. Vad gör vi om oljan tar slut? Vi som är äldre kommer ihåg den panik som uppstod under den s.k. oljekrisen 1973. Det var dock en politisk kris. Olja fanns i överflöd. Det var bara oljeproducenterna som ville ha mera betalt. Men hur länge fortsätter den att flöda? Hur länge har ”vanligt folk” råd med stigande bensinpriser? En ny kris håller på att segla upp i relationerna till Iran. I så fall kommer priset på råolja igen att stiga. Under årens lopp har en och annan expert varnat för att konsumtionen av olja är på väg att öka mer än produktionen. Hittills har de alltid haft fel. Men hur länge till?
Det moderna finländska samhället är uppbyggt på antagandet att vi får så mycket olja vi behöver till rimligt pris. Men antagandet kommer inte att vara sant i evighet.
Det är dags att börja anpassa vårt samhälle till en grönare framtid med färre bilar och bättre service inom gångavstånd.. Eldrivna bilar blir en del av räddningen men löser inte alla problem. Kärnkraften tar, till all lycka, inte slut.


Hans Rosing
Samhällsfilosof

STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN

STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN ELLER FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN

Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?



VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?

Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.

Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.

Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.

Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.

Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?

Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.

I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.

KOMMENTARER TILL "RÄDDA VÄRLDEN - ARTIKELN"

Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.

VEM BEHÖVER RÄDDAS?

Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?

Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof


SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM

Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.

Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.

Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.

Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.

För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.

Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).

T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.

Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.

UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)

Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.

Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?

Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.

Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.

VETENSKAP, TRO OCH KLIMATMODELLER

=====
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10

TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN

I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.

VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT

Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.

==========================

I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.

KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?


Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.

I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?

(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)

MILJÖFILOSOFI VI: HAR NATUREN ETT EGENVÄRDE?

NATURENS DESTRUKTIVA KRAFTER

Människan har under alla tider utnyttjat naturen för att tillfredställa sina många behov. I det avseendet skiljer hon sig i princip inte från andra djur. Människan har därvid ofta skadat naturen och ibland utrotat djur och kanske också växter. Men inte heller i det avseendet är hon unik. Också en del djur kan skada miljön och utrota andra djur. Den bruna råttan har t.ex. nästan helt trängt ut den svarta råttan. Men under de senaste 200 åren har människan skadat och utrotat mera än något annat djur. I dag utpekas vetenskapen och teknologin ofta som den viktigaste orsaken till detta. Men, som jag betonade i kapitel IV (blogg 28.2) började miljöförstörelsen långt innan vetenskapen uppstod på 1600-talet, och innan teknologin började utvecklas i början av 1800-talet. Jag betonade att den skadligaste uppfinningen för naturen är yxan, och yxor av järn fanns redan för ca 3000 år sedan. Den viktigaste orsaken till att vi utövar en enorm press på naturen är helt enkelt att vi är så oerhört många.
Vi skall dock inte glömma att när det gäller miljöförstörelse och utrotning så är människan trots allt en amatör jämfört med naturen själv. De destruktiva krafter naturen kan mobilisera får t.o.m. atombomber att framstå som leksaker. Hundratals atombomber sprängdes under 1940- och 1950-talet på jordytan. Av dessa sprängningar ser man inte mycket spår i dag. Jordbävningar kan döda hundratusentals människor men påverkar miljön ganska litet. Stora vulkanutbrott är betydligt värre. Hetta, miljoner ton med vulkanisk aska och lavafloder kan döda allt levande inom stora områden. Dessutom kan de påverka det globala klimatet genom att sprida ut aska i atmosfären som minskar solstrålningen och gör vädret kallare. Enorma vulkanutbrott är en möjlig förklaring till att nästan allt liv på jorden utplånades för ca 250 miljoner år sedan.
Ännu värre kan det gå om en stor asteroid eller komet kolliderar med jorden. Enligt en populär teori var det just en sådan händelse som tog död på, jordens herrar dinosaurierna för omkring 60 miljoner år sedan. Till all lycka finns det gott om rum i rymden och risken att jorden skall träffas är så liten att vi inte behöver bry oss om den. Det är för övrigt inte mycket vi kan göra för att hindra en sådan katastrof.
Värre är det med istiderna. Grönland ger oss i dag en konkret bild av hur hela norra halvklotet (och södra med förstås) kommer att se ut när nästa istid kommer. Allt liv, möjligen med undantag av några primitiva organismer såsom bakterier, utrotas eller drivs bort när den eviga vintern börjar breda ut sig. Senaste istid varade oerhört länge, ca 120 000 år och upphörde för ca 10 000 år sedan. Forskarna tror att det kan komma nya istider, men de kan endast spekulera om när nästa börjar. I dag oroar forskarna sig för motsatsen, dvs för att jorden skall bli varmare p.g.a. människans utsläpp av s.k. växthusgaser.
Man kan undra om inte uppvärmningen kan stoppa eller åtminstone i hög grad fördröja nästa istid. Kan det inte vara så att vi genom växthusgaserna räddar naturen i stället för att, som forskarna varnar för, förstöra den? I en intervju i Nature 13.11 2008 svarar klimatologen Thomas Crowley: ”It is possible.” Han menar att mängden koldioxid i atmosfären redan är mer än tillräcklig för att hindra att jorden täcks av ett tjockt islager. Men han avslutar med orden: ”Some might argue that we should continue to pollute to prevent an ice age , but this is not a valid argument.”(s. xiii) Han förklarar inte närmare varför det inte är ett korrekt argument.

MÄNNISKANS NATURLIGA RÄTTIGHETER

Naturen har förstås ingen moral. Den älskar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ, för att travestera Runeberg. Människan är det enda djur som har föreställningar om rätt och orätt, om gott och ont. Under medeltiden och renässansen baserades dessa föreställningar på den kristna kyrkan och framför allt på Bibeln. Människan var, kort sagt, skapad av Gud och satt att härska över naturen och att använda den för sina behov. Men under 1600-talet började kyrkans ställning försvagas medan filosofins betydelse ökade. (På den tiden existerade ännu inte benämningen vetenskap. Ordet filosofi avsåg inte bara det vi i dag kallar filosofi utan all rationell verksamhet. Man talade t.o.m. om experimentell filosofi. Vi kallar det experimentell naturvetenskap.) Filosoferna förkastade ingalunda kyrkans lära, men de tänkte i nya banor. De gav förnuftet och erfarenheten en allt större roll i tänkandet. Men det betydde i praktiken att religionens inflytande på filosofin minskade. Galileo Galilei är en symbol för denna utveckling. Han försvarade energiskt filosofernas frihet att söka sanningen utan kyrkans kontroll och förmyndarskap. (Se min blogg om den katolska kyrkans censur 5.3 2008).
Enligt kyrkan var människans rättigheter och skyldigheter för evigt grundade i Guds vilja. Nu uppstod en konkurrerande rättsfilosofi, den s.k. naturrätten. Den främsta förespråkaren för denna var den holländska juristen Hugo Grotius (1583-1645). (Han var samtida med Galileo Galilei. Förenklat kan vi säga att Galileo grundade den moderna vetenskapen och Grotius den moderna rättsfilosofin). Naturrätten handlar inte, som man kunde tro, om naturens rättigheter utan enbart om människans rättigheter. Det är en filosofisk lära som hävdar att människan ”av naturen” har vissa rättigheter.
Hur skiljer sig denna lära från den kristna som säger att rättigheterna är grundade i Gud? Grotius, som var en god kristen, menar att de naturliga rättigheterna skulle existera även om Gud inte fanns. De är alltså i princip oberoende av Gud. Vilka är då dessa rättigheter som av naturen tillkommer varje människa? Och hur får vi reda på dem? Grotius menar att naturen visar oss att allt levande strävar efter att föröka sig och att skydda eget och avkommans liv. Detta är naturens grundläggande lag. Härav kan vi, menar han, sluta oss till att var och en har rätt att försvara sitt liv och undvika sådant som är skadligt. Vidare har var och en rätt att skaffa och behålla sådant som behövs för att leva, dvs privat egendom. Men sedan kommer en regel som är onaturlig. I naturen äter djuren varanda och rövar varandras byten, slåss om revir osv. Grotius hävdar att det är förbjudet att skada en annan människa eller att stjäla hennes egendom.
Människan har alltså rättigheter ”av naturen”, men enligt Grotius har naturen inga sådana rättigheter ”av naturen”. Tvärtom har människan rätt att efter gottfinnande utnyttja naturen för sina egna behov och önskningar. Hon har också rätt att göra naturen till sin privata egendom. Detta gör hon genom att ta ett område i bruk. Den som hindrar en annan att bruka natur, som ingen ännu tagit i besittning, bryter mot naturrätten. Naturen har enligt Grotius inte något egenvärde, inga rättigheter. Naturen har endast det nyttovärde som människan ger den.
Denna uppfattning utvecklades vidare av den mycket inflytelserike engelske filosofen John Locke (1632-1704). Locke hävdade att Gud gett naturen åt människorna att utnyttja för att skapa välstånd och rikedom. Orörd natur, ödemark, djungler osv saknar värde i sig själva. Samma sak gäller växter och djur. De får värde genom den nytta de ger oss människor. Men för att skapa välstånd och rikedom måste människan arbeta med naturen, eller snarare bearbeta naturen. Hon måste avverka skog och förädla virket, odla upp marken för att få föda för en växande befolkning, bekämpa skadedjur, bryta malmer som förädlas till järn och stål osv.
Denna syn på naturen förblev dominerande ända till början av 1900-talet. De första lagarna för att skydda naturen stiftades som vi sett i kapitel V redan på 1760-talet. Men motivet var inte att man ansåg att naturen hade ett värde i sig utan att människan inte hade någon nytta och glädje av förstörd natur. Det var alltså människans intressen man ville skydda. Kalhuggning av skogar på sluttningar förbjöds t.ex. därför att de orsakade erosion som skadade jordbruket. I Indien förbjöds kalhuggning bl.a. därför att man ansåg att den påverkade klimatet.
Men i bakgrunden fanns också den naturromantik som hade Rousseau som viktigaste förespråkare. (Kapitel III, 9.2-09) Man idealiserade ”den ädle vilden”, det naturliga livet och därigenom gav man indirekt naturen ett värde. Den blev ett ideal, men ett ideal som man inte på allvar försökte uppnå. Det enkla, naturliga livet var något man drömde om, skrev romaner om, men inte riktigt tog på allvar. Att skydda naturen för dess egen skull, för att den hade ett värde i sig helt oberoende av människan var en främmande tanke.

NATUREN FÅR ETT VÄRDE

Teknologi i ordets moderna mening började utvecklas vid sekelskiftet 1700/1800. Ångmaskinen var förstås den viktigaste av de tidiga teknologiska innovationerna, men den följdes snabbt av andra, t.ex. av den på stenkolstjära baserade kemiska industrin. Tekniska skolor grundades först i Frankrike och Tyskland och småningom i alla industriländer. Industrialiseringen medförde allt mer uppenbar skada på naturen och det är naturligt att många bekymrade sig för utvecklingen. Jag har tidigare behandlat amerikanen Thoreau. (Kapitel III). Han var dock mera naturromantiker med ambition att bli en berömd författare än en praktiskt arbetande naturvän. Det var däremot hans landsman George Perkins Marsh (1801-1882). Han var både forskare med stor teoretisk kunskap och praktiker som studerade växt- och djurlivet i USA. Mer än någon annan påverkade han debatten i USA vid mitten av 1800-talet.
Tidigare hade filosoferna menat att människan formas av naturen. Marsh menade att det snarare är tvärtom. Naturen formas av människan. Detta är en truism i dag men var en radikal tanke vid mitten av 1800-talet. Men därmed tar människan på sig ett stort ansvar. Om hon kortsiktigt hugger ner skogar, driver bort djur, odlar upp, bygger vägar och industrier så finns en risk att vi till slut står med en livlös, steril omgivning. Vi drar undan mattan för vår egen existens. I värsta fall kan vi själva bli en av de arter som dör ut, varnade han.
Marsh betonade att vi har ett ansvar för kommande generationer. Vi får inte förstöra våra barns och barnbarns möjligheter att leva ett gott liv. Därför måste vi skydda och vårda naturen. Detta var ett argument som ständigt upprepades av den gröna rörelsen under dess barndom på 1960- och 1970-talet. Och det var förstås ett mycket tungt vägande argument, kanske det tyngsta av alla. Ingen vill väl tvinga sina barn att leva i en värld av avfall och föroreningar där alla vilda djur är utrotade. Detta är budskapet i animationsfilmen Wall.E som fick stor mediauppmärksamhet senaste vinter.
Om 1700-talet var upplysningens århundrade, så var 1800-talet nyttans tidevarv. Det mesta bedömdes ur nyttosynvinkel. Vi bör komma ihåg att det var under denna tid som evolutionstänkandet slog igenom, och det är ett typiskt nyttotänkande. Sådana egenskaper som är till nytta för arten tenderar att leva vidare, onyttiga försvinner. Också Marshs naturfilosofi var präglad av detta tänkande. Han motsatte sig miljöförstörelse därför att den förr eller senare drabbade människan själv, inte därför att naturen i sig själv hade ett värde. Naturen hade ett instrumentellt värde, men inte ett egenvärde. Människan hade nytta av att inte förstöra den.
Hans landsman John Muir (1838-1914) gick ett steg längre. Som naturintresserad ung man hade han en vision av att naturen hade ett värde i sig själv. Under ett av sina strövtåg stötte han på en grupp sällsynta orkidéer. När han satte sig i gräset för att beundra de sköna blommorna fick han ingivelsen att de ingalunda fanns där för människans skull utan för sin egen skull. De hade växt upp, blomstrat, förökat sig och dött helt oberoende av människan i otaliga år. De hade en rätt att existera för sin egen skull. Han blev övertygad om att allt i naturen har ett värde i sig själv, helt oberoende av om människan har någon nytta av det eller ej.
Sålunda formulerade han för första gången en tes som radikala naturvänner senare har upprepat fram till våra dagar. Det är en av de mest omdiskuterade av de gröna teserna. Inte underligt eftersom den verkligen ställer nya och mycket hårda krav på oss människor.
Muir drev idéen att man borde grunda skyddade områden, som vi kallar nationalparker. Och vid denna tid grundades de första nationalparkerna i USA. Yellowstone National Park blev den första. Den grundades redan 1872. Den omfattar ca 9000 km² av Klippiga bergen och hyser än i dag en varierande natur med vattenfall, gejsrar och varma källor och ett rikt djurliv med grizzlybjörn, svartbjörn, prärievarg, bison, vapiti, tjockhornsfår och älg. Senare har med tiden allt fler nationalparker grundats överallt i världen. Tack vare dem har vi fortfarande kvar stora områden av om inte orörd så åtminstone ursprunglig, icke exploaterad natur. Muir lobbade för att den natursköna Yosemitedalen i Kalifornien skulle få status av nationalpark. Redan år 1890 fick det drygt 3000 km² stora området denna status. I parken finns bl.a. världens näst högsta vattenfall med en total fallhöjd på 763 meter. Den är också känd för bestånd av mammutträd. Det kan ännu nämnas att Muir, i motsats till många gröna romantiker som t.ex. Thoreau, var politiskt aktiv. Han lyckades t.o.m. få president Theodore Roosevelt (1901-1909) intresserad av att skydda viktiga naturområden.

NATUREN HAR ETT EGENVÄRDE OCH RÄTTIGHETER

Den mest inflytelserika naturfilosofen i USA är Aldo Leopold (1887-1948). Hans bok A Sand County Almanac, som kom ut postumt 1949, har påverkat den gröna rörelsen i USA mer än någon annan skrift. Att hans minne lever framgår t.ex. av att den nya chefen för National Oceanic and Atmospheric Administration, ekologen Jane Lubchenco, som nu är president Obamas rådgivare i miljöfrågor, tidigare jobbat som chef för en organisation uppkallad efter Leopold. Den heter the Leopold Leadership Program och går ut på att utbilda forskare att tänka ekologiskt. De forskare som deltar i programmet har fått lära sig hur man inom politiken argumenterar och jobbar för miljövård. Lubchenco står inför enorma utmaningar eftersom Bush-administrationen i hög grad negligerade miljöfrågorna.
Leopold började sin bana som skogsförvaltare i statens tjänst. Han utgick då från förvaltarideologin som går ut på att naturen är till för människan, och att det gäller att få största möjliga nytta av den. Han jobbade bl.a. med att utrota vargar och pumor, som ansågs vara skadliga eftersom de levde på jaktbart villebråd som hjortar, rådjur och ibland tama djur och boskap. Inom skogsbruket högg man bort träd som inte hade något ekonomiskt värde.
Denna ideologi dominerade förstås också i Europa. I Finland var den rådande in på 1970-talet. Ett personligt minne får illustrera hur man jobbade i praktiken. När jag avtjänade min värnplikt 1964 fick kanonjärerna i mitt batteri en dag i uppdrag att arbeta för en skogsägare. Vi fick en yxa i handen och instruktion att hugga ned alla lövträd, främst björk, i ungskog. Jag har alltid tyckt att björken är ett vackert träd och lät en och annan ung och vacker björk leva. Men det dög inte alls. Jag fick uttryckliga order att ta livet av alla björkar. Det som man eftersträvade var en skog bestående av enbart välväxta barrträd, en s.k. monokultur. En sådan skog är självklart onaturlig och fattig på växter och djur. Dessutom är den känsligare för olika skador.
Människan har alltid, och inte utan fog, fruktat vagen. En vargflock kan skrämma vem som helst och den kan ta död på också stora djur som hjortar och älgar, för att inte tala om får, kalvar och ibland t.o.m. människobarn. Vargen ansågs allmänt som farlig, som ett skadedjur som borde fördrivas och helst utrotas. Också nu spelade teknologin en cental roll. De nya gevär som dels var lätta att bära med sig och dels gjorde det möjligt att skjuta många skott i snabb följd gjorde vargjakten långt effektivare än tidigare. Enligt en uppgift sköts år 1907 i USA 2000 vargar och 23 000 coyoter. Ända fram till mitten 1960-talet fick man i USA skottpengar på dödade vargar. Vid mitten av 1960-talet var vargen (Canis lupus) praktiskt taget utrotad i USA. Också i Finland höll vargen på att utrotas. I Kanadas väldiga skogar och i Alaska fanns det dock gott om varg. På motsvarande sätt fanns det gott om varg på andra sidan vår östgräns. Någon risk för total utrotning fanns sålunda inte.
Leopold blev dock med tiden övetygad om att förvaltarideologin var fel. Den är, menade han, inte bara fel ur nyttosynvinkel utan ur en djupare moralisk synvinkel. Det avgörande för hans ”omvändelse” skall ha varit just en vargjakt. Han blev övertygad om att vargen har samma rätt till liv och frihet som människan. Den har sin plats och sin roll i en sund och levande natur. Denna uppfattning kunde motiveras också ur nyttosynpunkt på basen av den erfarenhet man hade i början av 1900-talet. Det visade sig rent empiriskt att om vargen utrotades i ett område så förökade sig dess bytesdjur t.ex. hjorten, men i stället drabbades hjortarna av sjukdomar, undernäring och av ökad mängd missbildade individer. Orsaken var lätt att inse. Vargflockarna koncentrerade sig på de svaga, sjuka, missbildade och gamla individerna. (Men förstås också på kalvarna). Därigenom höll de antalet nere och bidrog till att de friska och livskraftiga individerna hade större chans att förökade sig och föra sina gener vidare.

EN RADIKALT NY MILJÖETIK

De flesta kan hålla med om att vargar och andra rovdjur behövs för att bibehålla den ekologiska balansen. Men Leopold gick mycket längre. Han ville skapa ett helt nytt område inom etiken, en ”land ethics”, en landetik, eller, som vi i dag skulle säga, en miljöetik. Sedan hans tid har många ekologer, filosofer och naturvänner argumenterat för en sådan etik, eller någon mer eller mindre radikal variant av miljöetik. Men på Leopolds tid var tanken ny och radikal. Vad innebär denna etik och hur motiverade han den?
Sedan forntiden har etiken i allmänhet baserats på religionen. Då utgår man ifrån att Gud har bestämt (eller vet) vad som är rätt och orätt och att han upplyst människorna om detta i någon helig skrift. Enligt denna uppfattning är etiken en gång för alla given och därmed orubblig och oföränderlig. Gud kan ju inte, menar man, ändra åsikt om rätt och orätt.
Som vi sett ovan uppstod under 1600-talet idén om en annan grund för rätten. Man hänvisade till ”naturen”. Av naturen är vi jämliga, av naturen har vi rätt till liv och egendom osv. Detta gav möjlighet för en förändring av etiken eftersom man kunde upptäcka nya sidor hos ”naturen”. Detta är precis vad som hände. Det uppstod en omfattande diskussion om vilka rättigheter och skyldigheter vi har av naturen. Sålunda kunde man hävda att slaveri var mot naturen och att det alltså var orätt att hålla någon som slav. Många började se etiken, inte som något en gång för alla givet och orubbligt, utan som något som utvecklas mot det bättre. Detta synsätt blev dominerande under 1700-talet. Då skapades den kanske viktigaste ideologin i världshistorien, utvecklingsideologin. Den säger att vi lever i en föränderlig värld och att förändringarna i allmänhet och på lång sikt leder till något bättre.
Utvecklingsoptimismen påverkade också etiken som i sin tur påverkade lagstiftningen, t.ex. så att grymma straff, t.ex. dödsstraff blev allt ovanligare. Leopold var starkt påverkad av denna optimism. I kapitlet ”The Land Ethics” i boken A Sand County Almanack beskriver han sin idé om en ny miljöetik. ”Tillsvidare finns det ingen etik,” skriver han, ”som skulle behandla människans förhållande till jorden (land) och till de djur och växter som lever på den.” Förhållandet till jorden är, menar han, fortfarande enbart ekonomiskt och ger människan rättigheter men inga skyldigheter. Men han trodde att en förändring var på väg, och att den var både ekologiskt nödvändig och en naturlig del i kulturens utveckling. ”Landetiken utvidgar helt enkelt samhällets gränser genom att täcka marken, vattnet, växterna och djuren – med ett ord, jorden.” Han betonar att den nya etiken innebär att allt liv har ett värde i sig, oberoende av om det är till nytta eller skada för människan. De växter och djur vi kallar skadliga har samma rätt att existera som de vi kallar nyttiga.
Han betonar att den nya etiken självklart inte betyder att vi inte längre får utnyttja naturen. Han är ingen blåögd idealist som vill att vi skall leva i grottor i skogen. Han skriver: ”Landetiken kan naturligtvis inte hindra att ”resurserna” förändras, sköts och används, men med dess hjälp kan man förstärka deras (dvs. djurens och växternas) rätt att fortleva, och åtminstone ställvis att fortleva i naturligt tillstånd.”
Det som Leopold efterlyser är inte nya regler utan en ny moral. Man bör komma ihåg att etik inte i främsta hand är en uppsättning regler och lagar utan en inre övertygelse. Vi handlar etiskt, inte när vi följer lagen, utan när vi följer vår övertygelse eller det vi kallar samvetet. Ibland kan lagen t.o.m. stå i strid med vår övertygelse. Leopold betonar att en ny etik inte kan fås till stånd enbart genom nya lagar. Det som krävs är en förändring i människans värderingar och övertygelser.
Låt oss ta ett högst konkret exempel. Varför dödar vi inte människor som vi ogillar? Är det bara rädslan för straff som stoppar oss? Nej, det största hindret är vår övertygelse att mord är något avskyvärt. Vi kan kalla detta samvetet, om vi vill. De flesta känner inte en motsvarande avsky för att döda djur. Mången känner starkt för hundar och katter, men önskar att lodjur och vargar skall dödas. Leopold vill se en etik som, inom rimliga gränser, känner samma avsky för förstörelse av naturen som för förintandet av en människa. Hur skall vi uppnå denna övertygelse? Han ger inget annat svar än att vi måste lära känna naturen. På det sättet får vi den respekt, den beundran, den upplevelse som skapar den kärlek till naturen som är en förutsättning för ett etiskt handlande gentemot jorden och allt som lever på den.
I USA liksom hos oss har vargen blivit en symbol för kampen om den nya miljöetiken. Om allt levande har rätt att existera helt oberoende av människans önskningar och behov så har också vargen denna rätt. Leopold skrev: ”Dödandet av rovdjuren fortsätter sorglöst. Ett exempel på detta är att den nordamerikanska vargen håller på att urotas med fullmakt av USA:s kongress, av naturvårdsmyndigheterna och av delstaternas lagstiftare.” Så var det när boken kom ut 1949. Men en förändring var på väg, bl.a. just p.g.a. av Leopolds arbete. Själv fick han inte uppleva den. Miljövännerna i USA började på 1960-talet energiskt lobba för att fridlysa vargen och för att inplantera den i områden där den utrotats. Då var vargbeståndet i USA, som exklusive Alaska och Hawai, är 24 gånger så stort som Finland, ungenfär lika stort som i dagens Finland.
År 1974 förverkligades äntligen Leopolds dröm, åtminstone delvid. Vargen fridlystes. Vargstammen började öka. År 1995 beslöt miljömyndigheterna att inplantera vargen i områden där den utrotats. Bl.a. hämtades vargar från Kanada till Yellowstone National Park. I dag finns det flera tusen vargar i USA och det är inte längre någon risk att de skall dö ut.
Men problemen är inte över. Motståndet bland ”varghatarna” är, liksom i Norden, fortfarande starkt. Detta är fullt förståeligt. Det är lätt att vara ”vargvän” om man bor i en storstad och på sin höjd ser vargar i tv eller i en djurpark, men om man bor på landsbygden där vargflockar strövar omkring och man en dag kan stå öga mot öga mot en flock så är situationen en annan. Vargen är ett rovdjur som kan fälla så stora djur som älgar. Den är stark och envis, den jagar i flock, djuren samarbetar och den är intelligent. En hund eller katt, ett får eller en kalv har ingen chans, och vad värre är, ett människobarn är hjälplöst om en varg går till angrepp.
Det har skett en stor förändring, t.o.m. en revolution i vår syn på naturen sedan Leopolds dagar. Fridlysning och andra åtgärder har räddat mängder av djur undan förintelse. I stället har vi sett en snabb ökning i många populationer. Men detta har lett till nya problem. Förr var problemet att många djur höll på att dö ut, nu är problemet ibland att djuren blir alltför många. Då blir det en kollision mellan människans och djurens intressen. Hur Leopolds utvidgade etik skall tackla dessa problem är fortfarande en öppen fråga. Vi skall inte glömma att tusentals människor varje år dödas av vilda djur och inte bara av insekter, ormar, spindlar utan också av tigrar, lejon, björnar, någon enstaka gång av en varg, av krokodiler, elefanter och många andra.

MILJÖFILOSOFI V: NÄR, VAR, VARFÖR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

NATURFILOSOFI V: NÄR, VARFÖR OCH HUR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

(Tidigare föreläsningar i denna serie har ingått 26.1, 29.1, 9.2 och 28.2.)
INNEHÅLL:
Det började på 1700-talet
Miljöskydd på Mauritius
Tragedier på Saint Vincent och Tasmanien
Varningar för klimatförändring
Ekonomin viktigare än miljön
Miljövård i andra kulturer?

DET BÖRJADE PÅ 1700-TALET

Man får ofta läsa att tanken på att skydda miljön, den gröna rörelsen, startade i början av 1960-talet, och att det som satte bollen i rullning var den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (1962). Carson slog larm om de på den tiden mycket använda s.k. miljögifterna, av vilka DDT är mest känt. DDT kom i allmänt bruk under 1950-talet för bekämpning av skadliga småkryp, t.ex. insekter och myror. Carson kunde genom omfattande forskning visa att DDT inte bara dödade skadliga småkryp utan också större djur, t.ex. fåglar som åt de förgiftade krypen.
Också i Finland användes DDT allmänt under 1950- och 1960-talet. Det fanns att köpa i butikerna i pappaskar. När man klämde på asken sprutade det ut ett vitt moln av gift. Jag kommer t.ex. ihåg att en min morbror sprutade DDT på myror, ettergaddar, som han avskydde, vid vår sommarstuga. Det blev vita fläckar i gräsmattan där alla småkryp dog.
Under 1960-talet blev det allt tydligare att en rad kemiska ämnen, som allmänt användes inom industri och jordbruk, hade skadliga bieffekter på djurvärlden. Förutom DDT fick kvicksilver stor uppmärksamhet. PCB användes allmänt inom industrin. Bly och asbest hörde till de ämnen som användes bekymmerslöst. Bly blandades i bensinen för att få bilmotorerna att gå jämnare och asbest tillverkades som stora skivor och användes inom byggnadsindustrin bl.a. som eldfast material.
Man kunde därför tro att miljöskyddet existerat i endast ca 50 år. Så är det dock inte. Det har faktiskt funnits lagar för miljöskydd i ca 200 år. Den moderna gröna rörelsen uppstod visserligen på 1960-talet, men tanken att skydda värdefull natur genom lagstiftning uppstod i Europa på 1700-talet.

Människan har alltid utnyttjat naturen för att fylla sina behov. I det avseendet är hon precis likadan som alla andra levande organismer. Alla arter tenderar att föröka sig så långt som naturens resurser det medger. Finns det mycket mat så ökar antalet individer. Finns det litet mat så ökar dödligheten. Detta är naturens järnhårda lag. Människan kan inte upphäva lagen, men hon kan i viss mån kringgå den genom att utnyttja naturen effektivare än någon annan art. Detta är möjligt med teknikens hjälp, och tekniken är i sin tur möjlig p.g.a. att människan i ett avseende är långt överlägsen alla andra djur. Hon är mycket intelligent.

Låt oss i tanken förflytta oss till 1700-talet. Européerna håller på att ta makten över hela planeten. Europeiska segelfartyg färdas över alla världens hav. Eldvapnen gör européerna överlägsna alla andra kulturer. I en rad stater har man bildat handelskompanier för att bedriva handel, eller helt enkelt ta, röva, exploatera, sådana varor som kan ge god vinst på den växande europeiska marknaden. Adeln och borgerskapet blir allt rikare och söker exotiska varor för att markera sin status. Efterfrågade är t.ex. kinesiskt porslin, kryddor från Indien, möbler och prydnadsföremål av exotiska trädslag, och förstås guld och silver. En mängd tropiska öar tas redan på 1500-talet över av de europeiska kolonialmakterna, främst av Frankrike, England, Holland och Portugal. Från öarna hämtar man främst dyrbara träslag. Klimatet på öarna är idealiskt för odling av många eftertraktade grödor, t.ex. sockerrör. Européerna driver undan den endogena befolkningen och startar odlingar. De för med sig djur som grisar, får och getter, och förstås hundar och katter - och råttor.

MILJÖSKYDD PÅ MAURITIUS

På de väldiga kontinenterna märks människans framfart än så länge, med några undantag, knappast alls. Men på en ö som endast är några tusen kvadatkilometer stor blir effekterna av att hugga ner skogar, odla upp marken, släppa ut främmande djur osv snart tydliga. Den lilla ön Mauritius, ca 2000 km2, som ligger nära Madagaskar i södra delen av Indiska oceanen, blev en av de första där man stiftade miljölagar för att skydda den känsliga naturen. De första européer som kom till Mauritius var portugiser. Ön övertogs av holländarna 1598. Dessa var framför allt intresserade av de värdefulla träslag, t.ex. ebenholts som fanns på ön. På de områden, som var lätta att komma åt, högg de ner skogarna för att transportera virket till Europa där det användes för fina möbler och prydnadsföremål. Därefter förlorade holländarna intresset för ön som blev bas för sjörövare tills Frankrike ockuperade den 1721. Då var såren efter holländarnas exploatering tydliga.
Frankrike var vid denna tid den ledande stormakten i Europa, militärt, ekonomiskt och vetenskapligt. Att vetenskapen hade en stark ställning var speciellt viktigt ur miljösynvinkel. Vi är inne i det som historikerna brukar kalla upplysningstiden. De franska forskarna hade ett brinnande intresse för naturen. Ett sådant intresse fanns för övrigt i hela Europa, också uppe i Sverige där Carl Linné småningom blev världsberömd för sina klassificeringar av växter och djur. Forskarna var inte ute efter att göra goda affärer utan efter att få veta så mycket om möjligt om den enorma rikedomen av exotiska växter och djur som man tidigare inte haft en aning om. Man kan inte studera en natur som är skövlad. Forskarna ville bevara naturen och de lobbade, ofta framgångsrikt, för att den ursprungliga naturen borde skyddas.
Till detta motiv, det vetenskapliga intresset, vetgirigheten kom ett mer filosofiskt motiv. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat Jean Jacques Roussau och hans naturromantik. Han var ett extemt uttryck för en allmän trend inom Europas bildade klasser på 1700-talet. I de beskrivningar av fjärran kulturer som upptäcksresandena förde med sig utmålades ursprungsbefolkningen och naturen i ett romantiskt skimmer. Människorna var ofördärvade av civilisation, de levde ett naturligt liv, ofta nakna, i en natur som sågs som ett paradis. Uppfödda med den urgamla myten om Edens lustgård tyckte sig många bildade européer nu ha upptäckt människor som levde i ett sådant ursprungligt paradis. Det sågs som självklart att man måste göra sitt bästa för att skydda dessa miljöer.
Mot dessa idealistiska argumment stod som alltid i Europas historia det ekonomiska. Strävan att bli rik, kapitalismen om man så vill, var en stark drivkraft i 1700-talets Europa, som ju höll på att industrialiseras i snabb takt. För kapitalisterna var de exotiska öarna enbart en källa till råvaror som kunde ge sagolika vinster. Handeln och exploateringen sköttes av handelskompanier. Dessa behövde emellertid tekniskt, matematiskt, vetenskapligt och medicinskt utbildad personal. Dessa experter, av vilka en stor del var skeppsläkare med stort intresse för växter och djur, använde sitt inflytande för att påverka politikerna och kapitalisterna, dvs de som fattade besluten. De betonade att skövling visserligen kunde ge en kortsiktig vinst, men att det på lång sikt lönade sig med vad vi i dag skulle kalla en ”hållbar utveckling”. Man borde framför allt skydda skogen därför att den förhindrade erosion och uttorkning och var en förutsättning för djur och för odling av grödor som kunde ge god vinst.
Naturforskarna (ofta kallade naturalister) lobbade, (för att använda ännu en modern term), aktivt för att få politikerna att stifta miljölagar på hotade öar. I Frankrike var denna lobbyverksamhet speciellt intensiv, ofta inspirerad av Rousseau och hans idealisering av naturen. Men också t.ex. Voltaire idealiserade främmande kulturer. Fransmännen blev sålunda föregångare när det gällde att skydda naturen genom lagstiftning, och Mauritius blev platsen där förändringen började. Sedan följde andra länder och andra platser efter.
År 1767 blev en man vid namn Pierre Poivre utnämnd till guvernör över Mauritius. Han var starkt påverkad av vetenskapen och naturromantiken och anställde naturalister för att skapa en hållbar utveckling på ön. Dels ville han skydda naturen, men dels också dra nytta av den. En av hans medarbetare var en berömd botanist Philibert Commerson som bl.a. studerat för Carl Linné. Commerson hade tidigare bl.a. följt med på en världsomsegling. På denna åtföljdes han av sin hustru Jeanne Baret, som därmed blev den första kvinna som seglade jorden runt. Kvinnor var inte välkomna ombord på denna tid, men Commerson hade löst problemet genom att klä ut sin hustru till manlig betjänt. När bedrägeriet avslöjades var det för sent att sätta henne i land.
Speciellt intressant är att de franska forskarna ansåg att skogsskövlingen påverkade klimatet på ön. De menade att skogen hindrade uttorkning och gav ett mer balanserat klimat. Dessutom orsakade skövlingen, som alltid, erosion. Det viktigaste var därför att skydda speciellt känsliga skogsområden. För detta ändamål stiftades 1769 ett antal miljölagar. Sålunda bestämdes att 25% av ytan skulle reserveras för skog. Framför allt skulle skogen skyddas på bergssluttningar för att hindra erosion. Skövlade områden skulle planteras med ny skog. All skog inom ca 200 meter från stränder och vattendrag skulle skyddas. På Mauritius byggdes fabriker bl.a. för framställning av socker och färgen indigo. Man införde lagar för att hindra nedsmutsning av vattendrag från dessa fabriker. Slutligen infördes regler för att hindra överfiske.
Dessa miljölagar är av samma typ som man i många länder infört under senare delen av 1900-talet. Man kan sannerligen säga att fransmännen på Mauritius var före sin tid. I dag är Mauritius en självständig stat med ca en miljon invånare. Många av de skyddade områdena på ön härstammar från de franska upplysta naturalisternas initiativ på 1700-talet.

TRAGEDIER PÅ SAINT VINCENT OCH TASMANIEN

Det var inte bara på Mauritius som lagar för naturskydd stiftades under senare delen av 1700-talet. På en ö blir följderna av skogsskövling snabbt tydliga, och det fanns många tropiska öar som exploaterades hårt vid denna tid. En av dem var Tobago i Karibiska havet. Den är betydligt mindre än Mauritius, endast ca 300 km2, och styrdes vid denna tid av engelsmännen. Redan 1764 bestämdes att en betydande del av skogen på ön skulle skyddas. Det viktigaste skälet var att forskarna fruktade att skogsskövling påverkade det lokala klimatet. En av de mest energiska naturalisterna var Stephen Hales. Han och hans kolleger pekade på Jamaika och Barbados som varnande exempel. På dessa öar hade skogen huggits ned på stora områden för att ge rum för plantager. Följden blev, som alltid, erosion. Häftiga skyfall sköljde ut jorden i vattendragen. Men dessutom menade forskarna att skövlingen minskade mängden regn. Den ledde alltså till ett torrare lokalt klimat.
Naturalisterna hade förstås inte alltid framgång i sina försök att skydda naturen och urbefolkningen ”vildarna” på öarna. De kortsiktiga ekonomiska intressena var ibland starkare. Ön Saint Vincent, 345 km2, ligger inte långt ifrån Tobago. Den engelska botanisten Alexander Anderson ville skydda öns arter, klimat, urbefolkning och idylliska natur. Men här segrade de kortsiktiga ekonomiska intressena. På 1790-talet drevs de ursprungliga invånarna bort och deras kultur utplånades.
På den lilla ön Saint Helena i södra Atlanten vidtogs inte heller några effektiva åtgärder för att skydda den ursprungliga naturen. För att ha mat för sjöfarare som fyllde på sina förråd vid ön importerades husdjur som snabbt förökade sig och förstörde den ursprungliga naturen. Ön upptäcktes av portugiserna 1501 och redan i slutet av 1500-talet förstörde stora flockar av getter en stor del av floran och faunan. Skogarna höggs ner, matjorden sköljdes ut i vattendrag och ut i havet. Ön var en av de första som drabbades av grov miljöförstörelse.
Under 1800-talet blev Storbritannien, tack vare sin militära överlägsenhet till sjöss, inte bara den viktigaste kolonialmakten, utan också världshistoriens största imperium. Landet skaffade sig också en ledande roll inom forskningen. Charles Darwin revolutionerade naturforskningen genom sin bok Om arternas uppkomst 1859. Forskarna ägnade stort intresse åt effekterna av människans ingrepp i naturen. Det fanns självklart också ekonomiska motiv bakom detta intresse. Det gällde att på lång sikt ha ekonomisk nytta av kolonierna och att hålla de ursprungliga invånarna lugna. Detta gällde speciellt Indien, som inte bara var ett jättestort område med rika naturresurser, utan också hade en stor befolkning. Mellan 1860 och 1870 stiftades en rad lagar för moderlandet och för kolonierna i avsikt att skydda viktiga skogsområden, men också en mängd utrotningshotade arter, speciellt fåglar.
Än en gång spelade en ö en central roll. Tasmanien, söder om Australien, är en ö på hela 65 000 km2. Ön användes som straffkoloni fram till 1853. Tre år senare fick den en egen regering. Men då hade urbefolkningen, tasmanierna, redan nästan helt utrotats. Den sista av denna gamla stenålderskultur dog 1876. Också många av de endogena djurarterna som emun och pungvargen höll på att utrotas. År 1860 lyckades forskarna få till stånd en lag som skyddade de endogena fåglarna på ön.

VARNINGAR FÖR KLIMATFÖRÄNDRING

Indien var Storbritanniens viktigaste koloni. Det var en enorm kontinent med stora naturrikedomar och med en befolkning på ca 180 miljoner år 1800. Under 1800-talet drabbades landet upprepade gånger av svår torka som gjorde att stora delar av skörden förstördes. Så skedde mellan åren 1835 och 1839, i början av 1860-talet och 1877 och 1878. Torkan ledde till stigande matpriser som de fattiga inte hade råd med och följden blev massvält, och oundvikligen hungerkravaller. Forskarna hade redan länge hävdat att det fanns ett samband mellan skogen och klimatet. När stora skogar huggs ner torkar marken lättare ut och regnmängden minskar, hävdade de. I en rapport från 1852 varnade de myndigheterna för att om de inte satte stopp för skövlingen av skog så skulle klimatet påverkas med torka, misslyckade skördar och social oro som följd.
Myndigheterna och det brittiska ostindiska kompaniet, som gjorde stora vinster i handeln på Indien, lyssnade på forskarna och utvecklade ett system för hållbar användning av skogarna. Detta system togs under senare delen av 1800-talet i bruk i andra brittiska kolonier.
I mitten av 1800-talet oroade sig några forskare t.o.m. för att människan kunde ändra jordens klimat, inte bara i vissa begränsade regioner, utan globalt. Redan 1858 lade en forskare J.S. Wilson fram en rapport för the British Association for the Advancement of Science där han varnade för att människan påverkade atmosfärens sammansättning. I dag varnas ständigt för den ökande mängden koldioxid i atmosfären, men Wilson oroade sig för att proportionerna mellan syre och kolsyra (carbonic acid) i atmosfären höll på att ändras. Detta kunde, menade han, leda till att atmosfären blev olämplig för människan. Det kunde i sin tur medföra att det blev omöjligt för människan att fortsätta som invånare på jorden. Människan kunde orsaka sin egen undergång!
Vid denna tid kände forskarna till flera arter som nyligen utrotats, t.ex. dronten (dodon) på Mauritius och uroxen i Europa. Man visste också att många arter snabbt minskade i antal. Därför var tanken att också människan kunde dö ut inte längre helt främmande. Detta blev så mycket mera tänkvärt som Darwins evolutionsteori förutsatte att det var normalt att arter dog ut.
Det fanns alltså en betydande oro över utvecklingen, främst bland naturalisterna, under mitten av 1800-talet. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat en av dessa, amerikanen Thoreau, rätt utförligt. ”En genomgång av källorna visar,” skriver den svenske idéhistorikern Sverker Sörlin, ”att oron för människans förhållande till naturen inte var en angelägenhet för amerikaner enbart. Under hela 1800-talet publicerades i Europa arbeten som behandlade skogarnas tillstånd, klimatförändring, översvämningar, hot mot arter och landskapstyper.” (Världens ordning, 2004, s. 531)

Ur modern synvinkel förefaller det något löjligt att en del forskare t.o.m. oroade sig för mänsklighetens undergång. Vid denna tid var hela världens befolkning ungenfär lika stor som Kinas befolkning i dag. De väldiga regnskogarna i Sydamerika, Afrika och Asien var ännu endast naggade i kanterna. I de stora urskogarna levde ännu många stammar och kulturer som aldrig varit i kontakt med någon högkultur. Stora delar av världen var ännu vita fläckar på kartan. De vilda djuren levde fortfarande rätt ostörda av människan inom stora områden. Ur modern synvinkel var miljöproblemen fortfarande marginella. Men för den som levde och kände till vad som skedde i mitten av 1800-talet såg det annorlunda ut. Skogar höggs ner, industrialiseringen var i full gång, folk flyttade in i växande städer som aldrig förr, allt fler vattendrag och sjöar smutsades ner av avfall, miljön blev allt bullrigare.

EKONOMIN VIKTIGARE ÄN MILJÖN

Samtidigt som naturalisterna varnade för miljöförstörelsen och krävde miljölagar pågick en allt snabbare ekonomisk tillväxt. Den drevs av en rå och oreglerad kapitalism, som gjorde några få mycket rika, men skapade arméer av fattiga arbetare. Ekonomin i sin tur gav staterna makt och inflytande så att de dels kunde bygga ut en allt mer omfattande byråkrati, ett statligt skolväsen men också en allt mäktigare krigsmakt. Naturalisterna var endast ett fåtal jämfört med den växande armé av fysiker, matematiker, kemister, och ingenjörer som upptäckte nya naturlagar, som kunde tillämpas för att bygga bättre maskiner, nya typer av maskiner, för att revolutionera kommunikationerna, öka jordbrukets avkastning genom förädling, konstgödsel och gifter, producera billiga tyger färgade av ur stenkolstjära framställda färger osv. De tysta, miljövänliga segelfartygen ersattes av tusentals smutsiga ångbåtar. Järnvägar byggdes i rasande takt äver hela världen och snart forslade bullrande, kolslukande, rökspyende järnmonster miljonals ton gods och stora människomassor där förr endast enstaka diligenser eller oxkärror dragit fram på krokiga vägar. Jordens befolkning var år 1800 ca 1000 miljoner, men hade år 1900 ökat till över 1600 miljoner. Städerna växte snabbt med ett inflöde av miljontals fattiga människor från landsbygden som, i allmänhet förgäves, hoppades på ett bättre liv.
Tidigare hade trä och järn varit grunden för Europas ekonomi. Nu började trä bli en bristvara. Men i stället ökade konsumtionen av stenkol snabbt. Ekonomin byggde nu på stenkol och järn. Detta betydde att nya gruvor öppnades och att stenkol bröts i mängder av gruvor eller dagbrott för att därefter transporteras på kanaler, per järnväg eller med ångbåtar till konsumenterna.
Drivkraften bakom denna enorma förändring av den västerländska kulturen var i främsta hand egoism, girighet, begäret efter pengar och därmed efter makt och status. Men förändringen hade varit omöjlig om det inte existerat en grundläggande filosofi, liberalismen, som betonade frihet, företagsamhet, personligt initiativ. Enligt liberalismen är alla lika. Därför var demokrati, avskaffandet av slaveriet, kvinnans jämlikhet och yttrandefrihet viktiga mål att sträva emot. En central och energisk förespråkare för denna filosofi var den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill, som arbetade tillsammans med sin hustru för att ändra samhället i mer liberal riktning.
Industrialiseringen, specialiseringen och den ökande utbildningen innebar att levnadsstandarden i Europa steg i snabb takt. Visserligen fördelades inkomsterna ojämlikt. Det fanns en stor fattig underklass. Men för en växande grupp innebar den stigande levnadsstandarden att man levde bekvämare och tryggare än förr. De som vann mest på utvecklingen, och som starkast drev på den var borgarklassen, dvs företagare och tjänstemän. Samtidigt minskade adelns och prästerskapets inflytande.

I efterhand kan man undra om industrialiseringen var på gott eller ont. Hade det varit bättre om den aldrig kommit, om européerna aldrig uppfunnit ångmaskinen och andra maskiner? Hade det varit bättre om vår kultur, i likhet med t.ex. den kinesiska, hade stagnerat, om ekonomin hade fortsatt att bygga på trä, järn och vatten- vind- och muskelkraft? Hade det varit bättre om vetenskapen och tekniken stoppats på den nivå man hade i mitten av 1700-talet?
För naturen skulle det kanske ha varit bättre. Men man bör komma ihåg att det inte behövs någon avancerad teknologi för att skövla naturen. Det är snarare tvärtom. Som vi har sett var tekniken på 1700-talet tillräcklig för att förstöra naturen på de tropiska öarna. Den var säkert också tillräcklig för att, i det långa loppet, förstöra långt större områden. Vi skall komma ihåg att naturen i Mellersta Östern och runt Medelhavet till stor del förstördes redan med den teknik man hade under antiken. (Jfr kapitel IV, blogg 28.2). Som vi skall se nedan lyckades kineserna förstöra sin ursprungliga natur utan den vetenskap och teknologi som utvecklades i Europa under 1800-talet.
Det största hotet mot naturen genom tiderna har inte varit eldvapen, ångmaskiner, gifter eller liknande utan en mycket enkel och gammal uppfinning – yxan. Det är jobbigt att fälla träd med flintyxor. Bronsyxor var effektivare och lättare att vässa. Men yxor av järn som kom i bruk för omkring 3000 år sedan var billiga och effektiva. Vem som helst kunde med deras hjälp på en kort stund fälla ett stort träd. Yxan är en av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Än i dag använder vi yxor. (Själv har jag använt yxor i hela mitt vuxna liv. Jag äger nu sju yxor av olika typ. Av egen erfarenhet vet jag att det för en modern, otränad människa är ganska lätt att hugga omkull ett stort träd.) Långt innan motorsågar togs i bruk på 1950-talet utplånades miljontals kvadatkilometer skog världen runt med muskelkraft och yxor.

MILJÖVÅRD I ANDRA KULTURER?

Hur var det i de andra högkulturerna på jorden? Var européerna verkligen först med att stifta lagar för att skydda naturen? På 1700-talet hade den europeiska kulturen en total dominans på vårt klot. Större delen av jorden, t.ex. Indien, Sydostasien, Australien, större delen av Afrika, Kanada och Sydamerika, var europeiska kolonier. Man skall dock inte glömma att européerna var politiskt splittrade. De slogs, krigade och konkurrerade sinsemellan. Gränserna ritades om otaliga gånger. Detta hindrade dock inte att de kulturellt bildade en mycket tydlig enhet. Samma religion, samma rötter i den grekiska och romerska antiken, samma språkfamilj, samma filosofiska system, samma alfabet (det grekiska), samma siffror (arabiska), samma matematik och framför allt samma vetenskap och teknik gjorde att européerna var och kände sig som en kultur skild från alla andra.
Den närmaste kulturen var den ottomanska i Turkiet och Mellersta Östern. Den härskade över områden där olika kulturer redan existerat i 5000 år. Dessa hade format, och som vi tidigare konstaterat (kapitel IV) skövlat och förhärjat naturen under årtusenden. Det fanns därför ganska litet kvar av natur att skydda. Det är intressantare att vända blicken längre österut till den äldsta och folkrikaste kulturen på jorden, den kinesiska.
Under förhistorisk tid var Kina liksom Europa täckt av väldiga skogar. Djurlivet var betydligt rikare och mångsidigare än i Europa. Det fanns t.ex. gott om elefanter och stora rovdjur som tigrar. Att Kina också under tidigare geologiska perioder haft ett rikt djurliv visar en stor rikedom av fossil. Dagens paleontologer får en stor del av sitt forskningsmaterial från fyndplatser i Kina.
I dag är endast några procent av Kinas yta täckt av skog. Elefanter, tigrar osv förekommer endast i några djurparker. I våra dagar har kineserna försökt skydda pandorna, ett mycket originellt däggdjur som finns endast i Kina, från total utplåning. Men pandornas livsmiljö naggas fortfarande ständigt i kanten av den växande befolkningen. Pandorna hör till de mest hotade stora däggdjuren. I kapitel IV berättade jag om hur kommunisterna i Kina, under Mao Zedongs ledning hänsynslöst skövlade naturen i Kina. Hur har det kunnat gå såhär? På vilket sätt har den kinesiska kulturen varit annorlunda än den europeiska?
Innan jag går in på frågan vill jag sammanfatta orsakerna till att tanken på naturskydd uppstod i Europa på 1700-talet. Den viktigaste orsaken var att det fanns högt utbildade naturforskare som hade hög social status. De var självständiga, kreativa tänkare, drivna av ett brinnande intresse för naturen. De varnade politikerna för konsekvenserna av hämningslös skövling. Men också religionen, dvs kristendomen, spelade en roll. Alla hade på den tiden från barnsben matats med myten om Edens lustgård, om en paradisisk tillvaro i en oförstörd natur. Till detta kom tanken att Gud visserligen skapat naturen för människans skull, men under förutsättning att människan tog väl hand om naturen. Människan var Guds förvaltare av naturen. Under 1700-talet kom sedan dels tron på kunskap och upplysning, och dels den naturromantiska strömning som symboliseras av Jean Jacques Rousseau.
Maos syn på naturen var ingenting nytt i Kina. Han hade inte bara insupit Marx´ och Lenins ekonomiska och politiska teorier utan också den traditionella kinesiska filosofin och synen på livet. I den spelade filosofen Konfucius (500-talet f.Kr.) läror en grundläggande roll. Det centrala i hans lära var att det är en skyldighet att lyda och lita på auktoriteter. Den kinesiska kulturen är i dag, och var tidigare i ännu högre grad, auktoritär. Det har bl.a. inneburit att där aldrig uppstått vare sig en kapitalistisk ekonomi eller en nyskapande vetenskap. Kinesernas religion, som i främsta hand gått ut på att dyrka de avlidnas andar, har inte heller ställt några krav på respekt för naturen. Buddismen i sin tur är en världsfrånvänd lära som befattar sig mer med själslivet än med naturen. Nirvana är ett sinnestillstånd inte en lustgård som kristendomens Eden.
Annars har utvecklingen i Kina varit densamma som i alla högkulturer. När man övergick till jordbruk började skogarna huggas ner och de vilda djuren drivas undan. Bördig jord gav goda skördar som i sin tur gjorde att befolkningen växte. Kina är till ytan ungenfär lika stort som det geografiska Europa, men landet har alltid haft ungenfär dubbelt större folkmängd. I mitten på 1700-talet hade Kina en befolkning på över 200 miljoner. Hundra år senare hade den fördubblats. Det politiska systemet var auktoritärt med kejsaren i toppen och en stor kader av byråkrater som organiserade, planerade och drev igenom sina projekt. I Kina var det därför möjligt att driva mycket större projekt, t.ex. att bygga stora bevattningssystem eller ett nätverk av kanaler och slussar, än i det splittrade Europa. Tjänstemännen, byråkraterna satte en ära i rationell planering. Under många århundraden stödde de en teknisk utveckling som bl.a. gav dem krutet, kompassen, papper, konsten att trycka text, en ytterst framgångsrik porslinsindustri, en lika framgångsrik silkesproduktion, och en omfattande metallframställning och industri. Men medan utvecklingen i Europa tog fart under 1400- och 1500-talet stagnerade den i Kina. Medan vetenskap och teknik började blomstra i Europa under 1600-talet blev kineserna i Mittens rike, som de kallade sitt land, alltmer konservativa. Här går jag inte närmare in på orsakerna till detta, utan konstaterar som ett faktum att den typ av naturforskare som uppstod i Europa och fick stort politiskt inflytande aldrig fick någon motsvarighet i Kina. Det fanns visserligen lärda kineser som katalogiserade t.ex. stora mängder växter. Det fanns upptäcksresande. Men de utvecklade aldrig den typ av analytisk, faktasamlande, teoretiserande vetenskap som i Europa. I ett nötskal kan man säga att i Europa fick man kritisera, debattera, skapa nya idéer. I de europeiska universiteten blev studenterna uppmande att debattera. Man skulle lära sig att se argument för och emot. Detta var traditionen från antikens grekiska filosofer. I Kina, där Konfucius ärades, fick man i stället lära sig att det viktigaste var att veta sin plats i hierarkin. Man skulle ödmjukt lyda. Det var hustruns och barnens plikt att lyda fadern, som i sin tur måste lyda och ära dem som stod över honom i hierarkin ända upp till kejsaren.
Kineserna hade därför inga filosofiska eller ideologiska bromsar för att hugga ner skogarna, döda djuren, skövla ekosystem, för att ändra flodernas lopp, släppa ut avfall i miljön osv. Det fanns ingen inflytelserik grupp som varnade makthavarna för konsekvenserna av skövlingen.
Men hade kineserna inte en djup respekt för naturen? Spelar inte naturen en central roll i den kinesiska konsten? I 1700-talets Europa romantiserade man den ursprungliga naturen. Man omhuldade idéen om den ”ädla vilden”. I Kina beundrade man den av människan tämjda naturen. Man beundrade vackra trädgårdar, inte djungel och orörd natur. Ett blommande körsbärsträd kunde få en kines att falla i trans. Man skötte om de nyttiga djuren, men dödade de onyttiga. Som symbol för kinesisk inställning till naturen kan vi slutligen ta elefanternas öde. De betraktades som en plåga därför att de ibland förstörde odlingarna. Man jagade dem också för köttet och förstås för elfenben. Resultatet blev att elefanten, liksom en stor mängd andra små och stora djur utrotades i detta jättelika land. I dag finns sådana djur endast i djurparker. Skogar knappast alls. Först under de allra senaste åren har makthavarna börjat fästa uppmärksamhet vid landets enorma miljöproblem.

MILJÖFILOSOFI IV: MÄNNISKANS KRIG MOT NATUREN

(Tidigare artiklar i denna serie i miljöfilosofi finns på min blogg 26 och 29 januari och 9:de februari).
INNEHÅLL:
FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE
UTROTNING UNDER ISTIDEN?
ÄR VI I KRIG MED NATUREN?
KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE

Det finns en romantisk föreställning om att primitiva samhällen levde i harmoni med naturen, att naturförstörelse är något nytt, något som kom med industrialiseringen på 1800-talet. Lustigt nog är denna föreställning inte ny. Den har inte uppstått i vår tid. I själva verket är den uråldrig. Den är en variant av en mera allmän myt som förekommer i många, kanske de flesta kulturer. Jag avser myten om den gamla goda tiden.
Det mest kända och mest inflytelserika exemplet på denna myt finner vi i Gamla Testamentet, första Moseboken i Bibeln. Där läser vi att de första människorna levde nakna, oskyldiga, utan att arbeta, utan stress, strid, tävlan och konkurrens, i total harmoni med naturen. De levde i Edens lustgård, i ett paradis. (Ordet paradis kommer av grekiskans paradeisos som ursprungligen avsåg en park. Ordet användes som grekisk benämning på Edens lustgård när Gamla testamentet översattes till gekiska omkring 130 f.Kr. Det skrevs ursprungligen på hebreiska. ) Ordet paradis har sedan blivit ett västerländskt kulturord som betecknar en säll, lycklig, bekymmerslös tillvaro i ljuvlig natur.
Gamla Testamentet är en samling skrifter som tillkommit under en lång period från omkring 900 till ca 200 f.Kr. Vid den tiden hade jordbruk redan idkats i Mellersta Östern oerhört länge. Det ligger ca tvåtusen år mellan oss och Jesu födelse. Vi upplever detta som en mycket lång tid. Då bör vi betänka att när de första böckerna i Gamla Testamentet skrevs så var tidsavståndet till de första jordbrukskulturerna i området minst tre gånger längre! Jordbruk, boskapsskötsel och fårskötsel hade bedrivits i tusentals år runt floderna Eufrat och Tigris, vid Nilfloden och i många andra regioner. Skriftspråk baserade på kilskrift och hieroglyfer hade då redan funnits i över 2000 år. Jordbruket gav mat åt långt fler människor än tidigare och folkmängden ökade. Troligen fanns det flera tiotal miljoner människor i området från Egypten till Iran under denna tid.
Självklart innebar jordbruket tillsammans med stora boskaps- och fårahjordar kraftiga ingrepp i naturen. Från Bibeln vet vi att fårskötsel var viktig för judarna. Fåraherden blev en viktig religiös symbol därför att alla kände och visste hur viktig fårskötseln var. Miljöförstörelsen i regionen var redan vid denna tid uppenbar. Skogar höggs ner, flodstränderna odlades upp, omfattande kanalsystem för bevattning byggdes, städer byggdes. Stora hjordar av boskap och får betade av grässlätterna. Detta ledde till erosion, vatten och vind förde bort jord som inte längre bands av trädens rötter. Konstbevattningen ökade jordens salthalt. Boskapen trampade sönder marken så den torkade och öknarna kunde breda ut sig. En stor del av de vilda djuren i regionen utrotades redan vid denna tid. Det är mot denna bakgrund man måste förstå myten om Eden. Människorna måste slita ”i sitt anletes svett” på åkrarna, med boskapen, med fårahjordarna och förstås med hantverk, byggande, handel osv. för att överleva. Det är naturligt att man drömde om en tid när allt var bättre, när man kunde leva enklare, utan slit och släp. Denna dröm har gått vidare från generation till generation.

Jordbruk började bedrivas i Grekland något senare, för ca 7000 år sedan. Modern arkeologisk forskning har visat att det med tiden fick stor inverkan på naturen. Det typiska mönstret är att skogar huggs ner, dels för att man behöver ved och byggnadsmaterial, men främst för att man vill ha odlingsjord. Jorden utarmas och används då som bete för boskap och får. När man avverkar skogen på sluttningar uppstår erosion. Jorden som inte längre binds av trädens rötter, sköljs eller blåser bort och samlas i dalarna. I stället får man buskvegetation och i torra områden breder öknarna ut sig. Självklart drivs de vilda djuren bort när människan odlar upp jorden. Dessutom jagas de skoningslöst. I Platons och Aristoteles skrifter från 300-talet f.Kr. finns flera hänvisningar till att skogar förstördes, till erosion och till att odlingsjord utarmades så att man fick allt mindre skördar. Många områden övergavs för att man inte längre kunde producera mat. (Se t.ex. Aristoteles bok Meteorologica, Bok 1, kapitel 14).
Tidigare trodde man allmänt att indianerna i Amerika levde i balans och harmoni med naturen innan européerna kom och inledde skövling av naturen. Modern arkeologisk forskning har dock visat att också högkulturerna i Mellanamerika orsakade miljöförstörelse. I nuvarande Mexiko började indianerna odla majs för ca 3500 år sedan. (Dvs långt senare än i Asien och Europa). Studier av terrängen runt sjön Patzcuaro visade att där förekommit omfattande erosion. Man högg ner eller brände skogen vid sjöns stränder för att odla majs. När jorden inte längre bands av trädens rötter började den sköljas ut i sjön. När jorden utarmades tvingades människorna till slut att överge platsen. Än i dag är sjöns stränder karga och ofruktbara. (Nature, 4.3 1993)
Men luftföroreningar är väl ändå ett modernt problem? Faktum är att luftföroreningar förekom redan under antiken. De orsakades av metallframställningen. Bly är som bekant en giftig metall. Under antiken användes bly allmänt för tillverkning av rör för vattenledningar, av skålar och kärl för fattigt folk, som takplåtar osv. När man smälte malmen för att frigöra bly och andra metaller följde blypartiklar med röken upp i atmosfären där de sedan fördes långa vägar med vinden. En forskargrupp som analyserade sediment från ett antal sjöar i Sverige kunde konstatera att mängden bly började öka för ca 2600 år sedan. De fann en topp för ca 2000 år sedan och en annan ca 1000 år senare. Vid den förra tidpukten stod Romarriket på höjden av sin makt. Massor av blyrör och andra blyföremål producerades. Vid den senare tidpunkten började Europa repa sig efter medeltidens enorma ekonomiska nedgång. Under 1800- och 1900-talet ökade blymängden kontinuerligt för att nå sitt maximum omkring år 1970. (Nature, 24.3 1994) På 1970-talet minskade användningen av bly kraftigt. Bl.a. blev det förbjudet att sätta till bly i bensinen. (I min ungdom på 1960-talet jobbade jag en sommar med att skrota tjocka elkablar. Dessa bestod av koppar trådar som omgavs av tjock blyplåt som jag smälte och sålde. Jag hade då ingen tanke på att det kunde vara farligt att andas in ångorna från det smältande blyet. )

Miljöförstörelse är alltså ingenting nytt. Men globalt sett var förstörelsen synnerligen begränsad. Den förekom främst där de stora forntida kulturerna utvecklades, dvs i regioner av Kina, Indien, Mellersta Östern, Sydeuropa och Mellanamerika. Vid tiden för Jesu födelse anses jordens befolkning ha varit ca 250 miljoner. Största delen av jorden var då praktiskt taget orörd av mänsklig fot. Också Europa var vid denna tid till största delen urskog. En stor del av jordens befolkning levde då fortfarande som jägare och samlare på samma sätt som människan gjort i tiotusentals år.

UTROTNING UNDER ISTIDEN?

Samtidigt som de första jordbrukskulturerna uppstod i de bördiga floddalarna längs Eufrat och Tigris var Norden fortfarande täckt av tjock is. I ca 60 000 år hade ett enormt islager täckt Norden, Sibirien och norra Kanada. Jordens klimat hade länge varit mycket kallt, men för ca 10 000 år sedan ändrades det. Jorden blev varmare. Den kilometertjocka isen började smälta. Långsamt flyttades isranden norrut, och för ca 6000 år sedan försvann den sista inlandsisen från Norden.
Människor sådana som vi, Homo sapiens, har funnits i minst 150 000 år. Våra förfäder kom till Europa från Afrika, vårt urhem, för omkring 50 000 år sedan. På den tiden fanns det minst två arter av familjen Homo. Den andra arten var Neanderthalmänniskan. En spännande och mycket diskuterad fråga är hur dessa två arter av människa, som båda var intelligenta och använde eld, kläder, vapen osv, förhöll sig till varandra. Krigade de med varandra, förekom det korsningar mellan arterna, samarbetade de? Det är omöjligt att veta. Det som vi säkert vet är att våra förfäder ökade i antal och var framgångsrika överallt där de slog sig ner, medan Neanderthalarna dog ut för omkring 30 000 år sedan. Möjligen levde en del grupper kvar ännu några årtusenden, men säkert är att de dog ut långt innan istiden upphörde. Varför dog de ut? Det är svårt att förstå därför att de var mycket lika oss både när det gäller kroppsbyggnad och kultur. Varför blev en människoart jordens herrar medan den andra dog ut?
Att Homo sapiens är ett rätt aggressivt djur vet vi alla. Varje dag dödas och dräps tusentals människor och hundratals tusen misshandlas – också i fredstid. Var det så att att våra förfäder utrotade sina konkurrenter? Var de mer aggressiva, bättre beväpnade, bättre organiserade, mer fertila så att de kunde driva undan de starkare men klumpigare och fredligare Neanderthalarna? Med kännedom om människans blodiga historia, och i brist på bättre förklaringar, lutar jag åt att detta kan vara åtminstone en delorsak Vi känner destovärre till många exempel på att människor försökt, och ibland t.o.m. lyckats med att utrota vissa folkgrupper. Eldsländarna är ett känt exempel. Nazisternas försök att utrota judarna är det senaste i den ohyggliga raden. Kanske var Neanderthalarna den första art som utrotades? Man kommer här att tänka på den bibliska myten om Kain och Abel. Kain mördade sin broder Abel. Var det så att Homo sapiens utrotade sitt broderfolk Homo neanderthalensis? Vi kommer aldrig att få ett säkert svar. Men vi kan försöka bygga upp en indiciekedja av argument.

Vid slutet av istiden dog många djurarter ut, t.ex. den ullhåriga mammuten, den sabeltandade tigern, jätteälgen och många andra. Var människan med sin överlägsna intelligens, sin sociala organisation, sitt språk och sina effektiva vapen redan då skyldig? Också detta är en fråga som vi aldrig kommer att få ett säkert svar på. Möjligt är att jaktmetoderna var så effektiva att t.ex. mammuten dog ut just på grund av jakten. Från nyare tid känner vi en lång rad exempel på att djur utrotats p.g.a. intensiv jakt.
Ett modernt exempel är bisonoxarna i USA. När europeerna kom till Amerika fanns det miljontals av dem. Ännu i början av 1800-talet uppskattades deras antal till tio miljoner. Enorma hjordar dånade fram över Nordamerikas prärier. Att döda dessa stora djur med pilbåge, spjut eller flintlåsgevär var svårt. Men på 1860-talet uppfanns Winchestergeväret. Det blev möjligt att skjuta många skott i snabb följd. Och bufflarna slaktades i miljontal. Buffalo Bill betraktades på den tiden som en hjälte. Namnet Buffalo fick han p.g.a. sin delaktighet i denna slakt. Under åtta månader sköt han 4 000 bisonoxar. Köttet användes som föda för de arbetare som byggde järnvägar genom det väldiga landet. I dag ser vi med avsky på den enorma slakten på detta ståtliga djur. I slutet av 1800-talet var bufflarna praktiskt taget utrotade. Endast ett hundratal fanns kvar när några idealistiska ranchägare beslöt att på sina marker skyddad det fåtal som fanns kvar. Den historien slutade lyckligt. I dag finns det ca en miljon bisonoxar i Nordamerika. (Nature, 19.2 2009)


ÄR VI I KRIG MED NATUREN?

Att använda krigiska termer när man tala om människans förhållande till naturen har varit vanligt ända fram till mitten av 1900-talet. Ännu på 1950- och 1960-talet använde det kinesiska kommunistpartiet, under ledning av Mao Zedong, medvetet en sådan terminologi. Mao, enväldig ledare i världens folkrikaste stat, förkunnade att partiets målsättning var att ”Människan måste erövra Naturen”. (Under 1940-talet hade Mao, under mycket lång och svår kamp, erövrat hela Kina. Därför var det kanske naturligt att han fortsatte att kriga, men nu med naturen som motståndare). Kina skulle formas efter Maos vilja. Berg skulle sprängas bort, skogar skulle röjas för ny odlingsmark, dammar med stora kraftverk skulle byggas i de stora floderna för att ge det fattiga landet elström, sjöar skulle fyllas ut, vissa floderns lopp skulle ändras för att passa människan bättre, ofruktbara områden skulle omvandlas till odlingsmark och sist, men inte minst skulle onyttiga eller skadliga arter utrotas. Man kan förstå att Mao önskade utrota råttor, flugor och myggor, men att också en mängd fågelarter skulle utrotas är konstigare. Men då måste man beakta att många fågelarter också hos oss jagades vid denna tid därför att de ansågs vara skadedjur. Staten betalade ut s.k. skottpengar till den som dödade djur som klassades som skadedjur. Kråkorna hörde till de djur som man fick betalt för att skjuta.
När Mao (äntligen) dog år 1976 höll inställningen till naturen i västvärlden på att förändras i snabb takt. Det skulle dock dröja ända till i dag innan kineserna på allvar började bekymra sig för den enorma miljöförstörelse som i decennier pågått i jätteriket. Kina är i dag det mest förstörda landet i världen. Men redan under Maos tid ”slog naturen tillbaka”. Kineserna led värre förluster i detta krig än i inbördeskriget eller under andra världskriget. Konsekvenserna var desamma som vi sett ända sedan antiken. Matjorden spolades bort av regn, eller blåstes bort under torka, skyfall, översvämningar och torka blev vanligare, salthalten ökade p.g.a. konstbevattning, öknarna bredde ut sig. Enligt en beräkning förlorade Kina 500 000 hektar odlingsjord varje år från 1957 till 1980. Dåliga skördar medförde brist på mat och svår hungersnöd. Vid denna tid var Kina ett helt slutet samhälle. I väst visste man ingenting om att mellan 36 och 50 miljoner kineser dog av näringsbrist mellan 1959 och 1961. (Jag kommer ihåg hur man i slutet av 1960-talet delade ut ”Maos lilla röda”, en liten röd bok med citat av Mao, till studenterna också i Finland. Också jag fick ett exemplar, som jag ännu har kvar. Maos diktatur idealiserades av den extrema vänstern. Ingen i väst visste hur det verkligen såg ut i Kina.)
Denna krigiska inställning till naturen hade dominerat ända sedan antiken. Jag har tidigare i kapitel I (se blogg 26.1 09) behandlat Platons, nyplatonismens och kristendomens inställning till naturen. De såg alla naturen som främmande och hotfull. De ansåg att människan var av gudomligt ursprung och naturens herre och härskare.
I dag är vi benägna att fördöma äldre generationers inställning till naturen. Det är dock en felaktig reaktion. Vi utgår från vår egen situation. Den moderna människan är en stadsmänniska. Hon upplever på sin höjd naturen under semestern. Hon ser vilda djur i djurparker. Så var det inte alls för våra förfäder. De levde på landet, de rörde sig i skog och mark, inte under semestern som de aldrig hade, utan vinter och sommar och av tvång. De träffade på vargar vid den egna stugknuten, björnar kunde slå en ko så att familjen led nöd. De plågades av binnikemask och springmask, av pest och tuberkulos, av råttor och möss, av kråkor, skator och trastar, rävar kunde ta huskatten. Sjukdomar var vanliga, liksom svält och undernäring. Naturen var ”härskarinna” och människan måste böja sig för hennes nycker. Fram till vår egen tid har naturen faktiskt i hög grad varit en fiende som man, med svett och möda, men också med rädsla och oro, avtvingat en mager och osäker bärgning.
Att tala om ett människans krig mot naturen, som pågått ända sedan Homo sapiens avskildes som en egen art för mer än 150 000 år sedan, är alltså inte bara en fördom eller myt. Varför har vi övergett denna terminologi? Är naturen inte längre ett hot? Vi har övergett den därför att vi vunnit kriget. Vi har besegrat naturen. Men hjälp av modern vetenskap och teknologi har vi avgått med den slutgiltiga segern i detta krig. Det är inte längre naturen som bestämmer, utan vi. Och mot en besegrad fiende behöver man självklart inte längre kriga. Tvärtom, man kan tycka synd om honom, man kan hjälpa och stöda honom.
Är detta verkligen hela sanningen? I Åbo Underrättelser 28.2 2009 läser jag om folk som jobbar heltid med att avlägsna skadedjur i bostäder. De jagar möss och råttor, vägglöss och dammlöss, hästmyror och faraomyror, silverfiskar och mjölbaggar och många andra djur. I själva verket för vi ständigt ett krig inte bara mot skadedjur utan, ännu viktigare, mot virus, bakterier och andra sjukdomsframkallande organismer. Jordbrukare, trädgårdsodlare och hobbyodlare för en ständig kamp mot ogräs, sorkar, bladlöss och en stor mängd insekter och andra organismer som, om de fick härja fritt, snabbt skulle göra slut på odlingarna. Detta krig mot naturen pågår ständigt. Var och en av oss deltar genom att städa, tvätta oss, damma, feja, diska osv. Och detta är ett krig som vi aldrig kommer att vinna. När vi hittar på ett effektivt bekämpningsmedel, såsom penicillin mot virus, så börjar naturen sin egen genmodifiering. Resistenta stammar utvecklas och ökar i antal. Kriget som vi trodde att vi vunnit startar på nytt.
Om vi vill använda krigsterminologin kan vi säga att naturen ständigt slår tillbaka. Finns det då en möjlighet att vi i det långa loppet kommer att förlora kriget mot naturen? Kan det bli så att vi, trots att vi uppnått massvis av viktiga segrar, ändå till slut drabbas av t.ex. en farsot som tar livet av hela människosläktet? I teorin är det möjligt. I mitten av 1300-talet drabbades världen av en pest, kallad digerdöden eller svarta döden, som dödade omkring en fjärdedel av jordens befolkning. Från år 1340 till år 1400 minskade jordens befolkning från ca 440 till ca 370 miljoner människor. Mest minskade folkmängden i Europa, dvs från runt 70 miljoner till blott 50 miljoner. En liknande modern pandemi är aids. Om vi inte haft vetenskap och internationellt samarbete för att mota pandemier skulle aids ha kunnat bli lika destruktiv som digerdöden. I dagens värld, med enorma mängder människor som är mycket rörliga, är situationen optimal för att nya stammar av farliga virus, bakterier eller andra organismer skall uppstå och slå till mot oss. Vi måste ständigt hålla en hög beredskap för att försvara oss mot nya anfall av naturen.

ÄR MÄNNISKAN EN DEL AV NATUREN?

Människan har, enligt vetenskapen, uppstått genom en oerhört lång evolution. Vi har alltså uppstått på precis samma sätt som djuren, ja t.o.m. på samma sätt som växterna. Därför är vi, ur biologisk synvinkel, djur i precis lika hög grad som våra hundar och katter. Alltså är vi lika mycket en del av naturen och beroende av naturen som de övriga djuren. Eller hur?
Därför är det fel att tala om ett människans krig mot naturen, och ännu mer fel att säga att vi besegrat naturen. Om vi är en del av naturen, och för krig mot naturen, så följer det att vi för krig mot oss själva. Och det är väl absurt? Ekonomen Fritz Schumacher påpekade för många år sedan: ”Människan talar om ett krig mot Naturen, men glömmer att om hon vunne kriget, så skulle hon själv befinna sig på den förlorande sidan.”
Vi är onekligen djur, men samtidigt är vi uppenbart olika alla andra djur. Vi är onekligen beroende av naturen, men samtidigt gör vi oss alltmer oberoende av naturen. Ända fram till för ca 10 000 år sedan har våra förfäder levat i naturen, av naturen, på naturens villkor. De har levat på samma villkor som andra allätande däggdjur. På samma villkor som chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger osv. Men då skedde en oåterkallelig och ödesdiger förändring. Några människor i Eufrat- och Tigrisområdet kom på idéen att i stället för att plocka mogna frön från vilt växande säd så kunde man själv sätta frön i jorden och få en större skörd. Jordbruket var uppfunnet. Människan gjorde något som inget annat djur gjort före henne. I stället för att leva av det som naturen gav började hon odla sin mat. Därigenom kunde hon producera mycket mera mat än tidigare. Befolkningen kunde öka. Hon kunde producera ett överskott som gjorde att en del av människorna kunde ägna sig åt annat än att producera mat. Hon började ta kontroll över naturen.
I dagens industrisamhällen producerar några procent av befolkningen all den mat som behövs. Genom växtförädling och husdjursavel har människan omformat en del av naturens växter och djur till onaturliga och högproducerande varianter. I slutet av 1900-talet uppfann genetikerna en ny kraftfull metod för att göra produktionen av mat ännu effektivare. GM, dvs genmodifiering togs i bruk. I dag är en växande del av den mat vi äter GM-modifierad.
Många sjukdomar är orsakade av genetiska rubbningar. I dag gör forskarna redan experiment för att ersätta dåliga gener med goda. I framtiden kommer människan alltmer att kunna bestämma sitt eget genom och därmed en del av sina egenskaper. Forskarna förutspår att genetiska sjukdomar skall kunna utrotas på samma sätt som många virussjukdomar utrotats. I dag forskas det mycket om stamceller, dvs celler som kan utvecklas till olika typer av organ. I framtiden blir det förmodligen möjligt att ur stamceller odla fram vävnad eller organ som kan användas för att ersätta skadade eller sjuka organ.
Datorerna är en revolutionerande uppfinning. De kompletterar människans intelligens så att mekaniska uppgifter kan skötas av maskiner. Människa plus dator är en mycket effektivare enhet en enbart människa. Människan har byggt upp ett unikt kommunikationssystem, helt främmande för naturen. Många djur kan signalera till varandra över stora avstånd. Men en människa kan tala med en annan inte bara var som helst på jorden, utan t.ex. på månen. Naturen har skapat en mängd organ. Dagens teknologi skapar mekaniska organ som kan göra samma arbete. Inom närmaste framtid kommer man att kunna kontrollera artificiella organ eller maskiner direkt med nervimpulser. Vi står inför begynnelsen av en utveckling av en symbios mellan människa och maskin.
Exemplen kunde förstås mångfaldigas, men detta räcker för att visa hur långt vi redan fjärmat oss från naturen. Den moderna människan blir alltmer främmande för naturen. I stället lever hon i en alltmer artificiell värld. Allting i hennes värld är designat, artificiellt, planerat, rent, välordnat. För våra förfäder var en urskog som ett varuhus. Där fanns allt hon behövde och hon visste hur hon skulle överleva. En modern människa vore helt hjälplös i en urskog.

KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

Under miljörörelsens barndom på 1960- och 1970-talet talades det mycket om att människan borde sträva att leva i harmoni med naturen. Senare började man i stället tala om hållbar utveckling. Skillnaden är att harmoni förutsatte att ingenting förändras, medan hållbar utveckling förutsatte att den ekonomiska tillväxten fortsätter, att levnadsstandarden hela tiden stiger medan man samtidigt skyddar naturen. Men kan vi leva i harmoni med naturen? Är det ens teoretiskt möjligt?
Forskarna beräknar att det för 10 000 år sedan, dvs innan människan uppfann jordbruk och boskapsskötsel, fanns ca 5 000 000 människor spridda över vår jord. (I Norden fanns inga människor då eftersom den ännu var täckt av is). Dessa levde verkligen i harmoni med naturen. (Men de kan ha bidragit till att ett och annat djur dog ut). Varför fanns det så få människor? De hade ju existerat oerhört länge. Jag nämnde ovan att det troligen fanns omkring 10 miljoner bisonoxar enbart i Nordamerika i början av 1800-talet. Varför fanns det inte hundratals miljoner människor? Därför att människan inte kan äta gräs. Det fanns helt enkelt inte lämplig mat för stora grupper av människor. Jordbruket förändrade allting. Det var vändpunkten. Syndafallet om man vill använda bibliska termer. Människan åt av kunskapens träd och fann det vara mycket gott. Och på den vägen är vi. Om några år är vi 7 000 000 000. Folkökningen är inte längre lika stor som på 1900-talet, men fortfarande ökar jordens befolkning med ca 50 miljoner människor i året.
I dag bor majoriteten av jordens människor i städer. År 1975 fanns det fyra städer med över en miljon invånare. 30 år senare fanns det 20 sådana städer. Världens största stad Tokyo har i dag sju gånger så många invånare som hela jorden för 10 000 år sedan. Det finns över 600 000 000 privatbilar och otaliga andra motorfordon. Motorvägar och andra vägar täcker enorma arealer och splittrar landskapet. För att hålla igång hela systemet krävs varje dag enorma mängder råvaror, mat och energi. Det finns ingen möjlighet att så oerhört många människor kan leva i något slag av harmoni med naturen.
Bilden är dock inte enbart dyster ur miljöns synvinkel. I slutet av 1900-talet fanns det en stor oro för att de tropiska urskogarna helt förstörs. Så har det inte gått. Det finns fortfarande stora tropiska urskogar kvar i Sydamerika och Afrika . I Asien, som är den folkrikaste världsdelen, är det sämre ställt. Samtidigt som städerna växer så avfolkas landsbygden på många håll. Naturen kommer tillbaka. I vissa delar av världen, speciellt i Europa och Ryssland har folkökningen upphört. I en del stater, t.ex. i Ryssland och Finland oroar man sig i dag för att nativiteten är för låg! Stora områden världen runt är i dag skyddade och nya kommer till. En mängd djurarter har räddats undan utrotning. En stor mängd arter har ökat under de senaste åren, en del så mycket att de börjar bli ett problem. På en del håll börjar naturskyddet t.o.m. upplevas ett hot mot lokalbefolkningen eller vissa yrkesgrenar. Situationen är alltså långtifrån helsvart. Men någon Edens lustgård, i vilken människorna levde i harmoni med naturen har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.