ETT ÖVERFLÖD AV MAT
Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.
Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.
Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.
Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?
Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.
Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.
Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.
När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.
Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.
En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.
Visar inlägg med etikett TRÄDGÅRD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TRÄDGÅRD. Visa alla inlägg
torsdag 8 september 2011
måndag 13 juni 2011
FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011
Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?
Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.
Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.
Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).
I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.
Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.
söndag 5 september 2010
TANKAR OM MAT I SKÖRDETID
I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
tisdag 17 augusti 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI I NÅDENS ÅR 2010
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
lördag 30 maj 2009
EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN
EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN I MAJ 2009
Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.
Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.
När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.
Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.
GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).
I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.
Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).
Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.
Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.
Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.
Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!
När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!
Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.
Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.
När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.
Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.
GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).
I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.
Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.
Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).
Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.
Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.
Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.
Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!
När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!
torsdag 2 oktober 2008
INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.
onsdag 17 september 2008
ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET
Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)