MINNEN AV VIDAR HANNUS (1929-2016)

Vidar Hannus, välkänd profil i Vasa, avled 26.1 2016. Jag hade nöjet att vara hans elev under många år samt senare kollega vid Åbo Akademi. Det är med vemod jag skriver ner dessa minnen av honom. För mig handlar detta om ”den gamla goda tiden”.

FÖRSTA INTRYCKET

Det är nästan 60 år sedan, men mitt första intryck av Vidar Hannus lever fortfarande kvar i mitt sviktande minne. Jag gick på fjärde klassen i Vasa Svenska Lyceeum. Jag var dålig i finska – ett år hade jag t.o.m. villkor. Vår lärare var en amper äldre dam vid namn Hakalax. En gång när vi var ovanligt bråkiga när hon kom in i klassen slängde hon i ilskan sina papper på katedern så de flög omkring. ”Plocka upp,” kommenderade hon och marscherade ut. Om en stund kom hon in tillbaka och det var lugnt i klassen och hennes papper var i god ordning på katedern. Hennes förmåga som pedagog var, enligt min mening, på sin höjd nöjaktig. Nu gick hon i pension och vi skulle få en ny lärare i finska.

Vi var en stor, över 30 pojkar, och rätt bråkig klass. På väg in i de jobbiga tonåren. Vi väntade med spänning på vår nya lärare i finska.

Så kom han. Lång och smärt med snabba energiska steg. Han smällde igen dörren efter sig och ställde sig vid katedern och granskade oss med kalla ögon. Vi stod ganska nonchalanta. (Vid denna tid hörde det ännu till att eleverna reste sig när läraren kom in i klassrummet). Med sin något hesa röst kommenderade han oss att stå raka i ryggen. Vi märkte snabbt att han var en man som krävde disciplin, ordning och reda. (Han var officer i reserven). Här var en lärare av helt annan typ än den gamla damen . Ung, energisk, bestämd, snabb och mycket krävande. (Han sprang alltid uppför trapporna i skolen). Han drillade oss i grammatik, som han betonade mycket kraftigt, och delade ut listor med en oändlig mängd ord som vi skulle lära oss. Hans metoder var tuffa men effektiva – åtminstone för mig. (Otänkbara i dag, men detta var i slutet av 1950- och början av 1960-talet). Jag började jobba på allvar med finska grammatiken och med ordförrådet och mitt vitsord började stiga. Till slut behärskade jag ämnet så bra att jag skrev laudatur i studentskrivningarna 1963.

Men när jag lämnade skolan kunde jag inte tala finska. Jag kunde läsa och skriva tämligen felfritt men inte föra ett vanligt samtal. Nåja, jag överdriver förstås en aning. Samma år som jag blev student började jag jobba på byggnadsavdelningen vid Vasa Elektriska. Där kom jag att jobba med flera karlar som alltid talade finska med mig. (Senare kom jag underfund med att två av dem hade varit i Sverige och talade en helt förståelig svenska. Men med mig vägrade de tala svenska. De ansåg väl att eftersom jag var student så kunde jag finska.)

GRAMMATIKEN ÄR VIKTIG

Det var typiskt för Hannus att fästa stor vikt vid språkreglerna dvs vid grammatiken. Många, speciellt de som redan kunde tala finska i praktiken, var missnöjda med att vara tvugna att lära sig en mängd regler. Redan på den tiden tyckte många att det var onödigt med grammatik. De ville i stället ha praktiska övningar i talad finska. Denna kritik har med åren blivit mera allmän och mera högljudd så att språkundervisningen i dag snarast följer en motsatt pedagogik – massor av övning i att tala i praktiken och ett minimum av grammatik. Kritikerna brukar betona att det viktiga är att man förstår varandra, inte att man kan formulera korrekta meningar.

Jag har aldrig hållit med om detta. Resultatet av denna metod ser vi i dag – halvspråkighet. Talet innehåller en massa fel och misstag. Vilket leder till att man inte förstår varandra fullt ut. Men i dag anses detta inte heller nödvändigt. Huvudsaken är att man förstår någotsånär, något ditåt – anser man tydligen.

Detta var inte sista gången jag var elev till Vidar Hannus. Jag började studera vid Åbo Akademi 1965, vid humanistiska fakulteten (HF). På den tiden måste alla som studerade vid HF avlägga ett prov i latin, kallat pro excercitio. Latinet hade i 2000 år varit lärdomens språk och man höll fast vid att en humanist måste känna till grunderna. Jag hade läst latin tre år i Lyceet, utan att dock lära mig särskilt mycket mer än Sicilia est insula (Sicilien är en ö). (Vår latinlärare Britta Slätis var måttligt intresserad av sitt ämne. Engelska var hennes ämne och ibland övade vi engelska på latintimmarna.) För att förbättra mina kunskaper beslöt jag sommaren 1966 att gå en kurs i latin vid Vasa sommaruniversitet.

Lärare var Vidar Hannus, som hade ett brinnande intresse för ämnet, och speciellt för latinsk grammatik. Han kände förstås igen mig som en gammal elev och hade mig att jobba ganska hårt. Tyvärr var jag rätt lat, så när kursen blev mer krävande så hoppade jag av. (Jag trivdes bättre med att lata mig och pyssla på vårt sommarställe Komlet.) Men visst lärde jag mig en hel del och mycket mera skulle jag ha lärt mig om jag idats jobba. Vid ÅA gick jag sedan ännu en latinkurs och kunde utan större svårighet avlägga provet pro excercitio.

Har jag då haft någon nytta och glädje av mina kunskaper i latin. Ja, utan tvekan. Som yrkesfilosof som bl.a. undervisat i filosofins historia och i idéhistoria har jag hjälpligt kunnat förstå texter och uttryck. Dessutom har det underlättat min förståelse av många uttryck i språk som utvecklats ur latinet, främst engelska. (Eftersom jag är lat har jag dock aldrig försökt lära mig vare sig italienska, spanska eller franska. Franska har jag övaat på litet på gamla dar bara för att det är ett så roligt språk).

KOLLEGER VID ÅBO AKADEMI

År 1971 började jag undervisa som timlärare i filosofi vid ÅA i Åbo, samtidigt som jag fortsatte mina studier och jobbade på min licentiatavhandling. Vid denna tid pågick det en livlig finlandssvensk debatt om att flytta en del av ÅA till Vasa. Motståndet i södra Finland var hårt, men kraven från Vasa var ännu hårdare. Vasa vann, vilket såhär i efterhand måste anses som lyckligt för Svenskfinland. Vasa fick därigenom en svenskspråkig akademisk miljö som är av stort värde för att bibehålla stadens tvåspråkighet. Pedagogiska fakulteten (PF) flyttades till Vasa 1974 och en statsvetenskaplig sektion grundades.

Hannus blev lektor i finska språkets didaktik vid PF. När en biträdande professur i ämnet grundades var det självklart att utse honom till tjänsten.

Jag fick 1975 erbjudande att hålla några kurser i filosofi, främst vetenskapsteori, vid PF, en möjlighet som jag tog emot med glädje eftersom jag då kunde förtjäna pengar och få en gratis flygresa tur och retur Åbo-Vasa. Jag bodde hos mina föräldrar. Första gången hade jag min lilla son

med mig. Då höll jag föreläsningarna i annexet till Lyceet. Det var en speciell känsla att nu röra sig som lärare på de platser jag i åtta långa år lärt känna som elev.

PF övertog den gamla flickskolan i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan. (Min mor hade gått i den skolan). De följande åren höll jag mina föreläsningar i denna byggnad. På pauserna brukade jag sitta i kafeet och en gång kom Hannus och slog sig ner vid mitt bord. Vi kom sedan att träffas här flera gånger. Hannus var intresserad att diskutera mina artiklar i tidningarna men uttryckte också sitt gillande av min bok Vetenskapens logiska grunder (1978). Jag kommer inte ihåg i detalj vad vi diskuterade. Vid denhär tiden skrev jag rätt många artiklar om andra världskriget. Det var ett ämne som reservofficeren Hannus gärna diskuterade. (Själv var jag för övrigt också reservofficer. Jag blev löjtnant i reserven 1981). Jag har ett vagt minne av att vi bl.a. skulle ha diskuterat nazisternas inställning till teknik och vetenskap, ett ämne som jag bl.a. debatterade i tidningen med Vasabladets chefredaktör Birger Thölix. Redan vid denna tid var miljöfrågorna aktuella. Vi diskuterade extremister som Pentti Linkola och var i allmänhet överens om att extremismen var farlig. Jag kritiserade Linkolas idéer i artiklar i Huvudstadsbladet. Till min förvåning svarade Linkola i samma tidning på svenska. Också detta noterade Hannus. Också i kärnkraftsfrågan var vi, om jag minns rätt, eniga. 

När vi träffades brukade han höra sig för om min hälsa. Jag led redan då av kronisk ryggradsreuma och magbesvär. Långt senare när min bror, som också haft honom som lärare, träffade honom på stan brukade han fråga: ”Hur mår din bror”.

Hannus visade förståelse för de åsikter jag förde fram i mina talrika artiklar. Det låg inte i hans natur att vara fördömande eller kritisk. Han var själv expert på ett ganska begränsat område, lingvistiken, men hade ett brett intresse. Jag hade stor respekt för honom när han var min lärare, men också när vi båda var lärare vid ÅA. När det gäller åsikter, politiska och andra, var vi,tror jag, rätt lika. Hannus hade föga sympati för kommunismen, som då ännu var stark, för studentradikalismen och för andra extrema riktningar som var högsta mode på 1970-talet. Båda var vi humanister med samma intresse för historien.

Mina föreläsningar flyttades senare till statsvetenskapliga sektionens lokaliter i gamla sparbanken i hörnet av Vasaesplanaden och Stora Långgatan. Såvitt jag kommer ihåg träffade jag aldrig Vidar Hannus efter det. Jag slutade mina föreläsningar i Vasa 1995. Jag var då universitetslektor i vetenskapsfilosofi. (2007 gick jag i pension).

Såhär långt i efterhand kan jag se att Hannus metoder troligen påverkade mig i betydande grad. Jag har alltid i min undervisning, i mina böcker och artiklar fäst stor vikt vid klarhet och systematik. Min bok Vetenskapens logiska grunder, som kom ut i massor av upplagor, är ett slags den vetenskapliga forskningens grammatik.