Denna artikel publicerades på nyårsaftonen 2016 i Vasabladet.

ÅRET DÅ POPULISMEN BLEV POPULÄR

Amerikanska presidentval brukar få mycken uppmärksamhet i europeiska medier, och framför allt då i Norden. Men aldrig tidigare har ett val stötts och blötts lika intensivt som det som förde Donald Trump in i Vita huset. Kommentarer, analys, kritik, varningar etc har formligen forsat fram ur redaktörernas datorer. Trots allt blev valet en chock för etablissemanget, för de liberala och för de intellektuella. Under de närmaste fyra åren får vi se om de värsta farhågorna besannas. Man bör då inse att de amerikanska presidentkandidaternas vallöften sällan infrias till punkt och pricka. Barach Obama hälsades som något av en frälsargestalt av de liberala men lyckades inte ens stänga fånglägret i Guantanamo.

Populismen är, som det gågna året visat, ingalunda ett enbart amerikanskt fenomen. Tvärtom måste vi söka rötterna till denna typ av politisk trend eller rörelse (man kan knappast kalla den en ideologi) i den europeiska kulturen. År 2016 kan med fog kallas populismens år. Brexit i England blev för många en lika stor chock som Donald Trump. I Frankrike ses Marie le Pen som ett liknande hotande spöke. Det nyligen avverkade valet i Italien sågs som en seger för populisterna. I Tyskland, Österrike, Polen och många andra stater kan vi se starka populistiska strömningar. I det av tradition liberala Sverige har sverigedemokraterna lyckats samla så många anhängare att partiet blivit tredje störst och inte längre kan ignoreras. Hos oss har sannfinnarna visserligen gått kräftgång, men det beror till stor del på att de stora partierna tagit många steg mot bl.a. skärpta regler för invandring.

Är populismen en katastrof? Borde man vara rädd för dess konsekvenser? Ordet populism kommer av latinets populus = folk. Genom populismen låter alltså folket sin stämma bli hörd, så högljutt som möjligt. Det är i stor utsträckning de s.k. gräsrötterna, de som har svagt eller intet inflytande som plötsligt vällt fram på den politiska scenen. På grekiska heter folk demos. När folket har makten kallas det demokrati. Populismen borde alltså ses som ett uttryck för folkviljan, för demokrati!

Dagens populism är långtifrån unik. Vi som är äldre minns den marxistiska populism som gjorde sig bred på 1960-talet. Ungdomarna ville störta klassamhället genom en massornas revolution. Studenterna i Frankrike (revolutionernas förlovade land) tände krutdurken genom att ordna våldsamma demonstrationer. De fick snabbt ivriga efterföljare runt om i västvärlden. (Kommunikationen fungerade utmärkt långt innan internet skapades). De värsta extremisterna, t.ex. Röda armefraktionen i Västtyskland, drog sig inte för att tillgripa terror och mord. I vårt land gick det lugnare till. Det mest dramatiska var när studenterna ockuperade Studenthuset i Helsingfors. (Själv studerade jag vid denna tid vid Åbo Akademi som knappt alls berördes av dramatiken i stora världen).

Dagens populism är ideologiskt sett raka motsatsen till marxismen. Däremot har dagens populism likheter med de nationalistiska och auktoritära rörelserna på 1930-talet. Historien upprepar sig visserligen aldrig, men i det långa perspektivet finns en tendens till svängningar från den ena ytterligheten till den andra. Grundorsaken till dessa svängningar är förändringar i maktstrukturen.

Vi har i flera decennier under ledning av det s.k. etablissemanget omformat världen i den process som kallas globalisering. För miljontals människor har procssen inneburit välstånd, makt och inflytande. De har drivit på digitaliseringen, automationen, centraliseringen, byråkratiseringen och mångkulturalismen. De vill skapa konkurrensinriktade, högutbildade, effektiva producenter och konsumenter. Ekonomisk tillväxt är den heliga graal de strävar till.

Ur etablissemangets synvinkel är populisterna bråkmakare, bakåtsträvare, demagoger och annat föraktligt. Delvis drivs dagens populister av samma faktorer som drev marxisterna: växande klyftor,

hög arbetslöshet för lågutbildade, minskande politiskt inflytande, begränsningar av gräsrötternas makt genom att man skapar allt större enheter, sämre service etc. I motsats till marxismen är dagens populism utpräglat nationalistisk. Man vill slå vakt om den egna kulturen, de egna traditionerna, de egna värderingarna, den egna moralen.

Ett belysande lokalt exempel är striden om storskarven, en art som på några få år invaderat vår skärgård. Lokalbefolkningen ”gräsrötterna” vill att antalet skall begränsas av många orsaker. Men miljöbyråkraterna i Helsingfors och Bryssel (etablissemanget) har bestämt att storskarven hör till vår natur och bör skyddas.

Den våldsamma entusiasmen för marxismen på 1960-talet svalnade småningom och ersattes av det vanliga politiska kompromissandet. Så kommer det också att gå i dag. I varje fall måste man medge att världen inte på länge har varit en så dramatisk plats som i dag. Många sörjer och är rädda. Själv rekommenderar jag som alltid is i hatten. Nästa år kommer vi att få skåda dramatiska och spännande händelser på den världspolitiska scenen. Verkligheten är intressantare än någon tv-såpa eller realityserie. Och inträdet är gratis.

Hans Rosing

Samhällsfilosof