Ett stort tack till alla er som önskat mig god bättring. Desto värre är ibs inte en sjukdom som man tillfrisknar ifrån, men man kan bli bättre, och det har jag blivit under våren. Jag är såpass kry att jag orkar sitta vid datorn någon timme då och då. Det är själva sittandet som är irriterande för min besvärliga "matsmältningsapparat". Att jobba i trädgården går däremot rätt bra.
Här är ett inlägg - det första sedan januari.
VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?
Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?
Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.
För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.
För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.
För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.
För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.
Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.
KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?
I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.
Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?
Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.
Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.
Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.
De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.
En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.
Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik
söndag 1 maj 2011
fredag 28 januari 2011
PAUS I BLOGGANDET PGA SJUKDOM
På grund av att min besvärliga sjukdom ibs varit ännu svårare den senaste tiden har jag inte kunnat och orkat skriva bloggar på en tid. Det kan dröja länge tills jag åter är i form att skriva. I västa fall får jag sluta med bloggandet. Vi får se hur det går. Någon gång skall man ju sluta och jag har skrivit i över 40 år.
Hälsningar till mina läsare
Hälsningar till mina läsare
tisdag 11 januari 2011
TACK FÖR KOMMENTARERNA
BOKSLUT ÖVER MINA BLOGGAR 2010
Dags att göra bokslut över ännu ett år (det tredje) som bloggare.
Under 2010 har jag lagt ut 40 bloggar. Rätt mycket med tanke på att min IBS ibland har varit så svår att jag inte alls kunnat sitta vid datorn.
Som vanligt har bloggarna mest handlat om stora frågor, men jag har också skrivit om mig själv, t.ex. om mina sjukdomar 8.12. (Ett cykelergonometritest 4.1 visade inte några tecken på arterioskleros, så min fruktan för angina pectoris verkar vara ogrundad. Smärtorna har antagligen andra orsaker, främst IBS. Det kändes naturligtvis som en stor lättnad. Det slutliga utlåtandet har jag dock ännu inte fått.)
-----
SVENSKA SPRÅKET
Den obligatoriska svenskan i finska skolor har debatterats livligt under 2010, speciellt i finlandssvenska medier. Jag har läst en stor mängd inlägg. Tittade också på den beryktade tvdebatten. Trots att jag är en tvättäkta finlandssvensk har jag under mina över 40 år som debattör aldrig skrivit något om den obligatoriska svenskan. (Ordet ”pakkoruotsi” vägrar jag skriva eller ta i min mun. Det är ett idiotord. Inte talar man heller om pakkomatikka, pakkomaantiede, pakkoäidinkieli etc). Nu passar jag dock på att lägga fram min åsikt.
Det som förvånat mig mest är att en rad kända finlandssvenskar, börjande med Nils Torvalds, har gått i bräschen för att avskaffa svenskan. Speciellt förvånad var jag att gamla rävar som Jutta Zilliacus, Ralf Friberg och Per-Erik Lönnfors i programmet slaget efter 12 sällade sig till dessa. Jag tycker mig märka att det just är gamla finlandssvenska kändisar från södra Finland som vill kasta in handduken. Kanske borde jag inte bli förvånad. Gamla människor blir lätt pessimister. Nils Torvalds har väl alltid haft en dragning mot pessimism. Under sin tid som utlandskorrespondent var han benägen för pessimistiska förutsägelser. Magnus Londen hade en briljant kolumn i Hbl 9.1 riktad mot Torvalds argumentering. Ungdomarna har tydligen betydligt mer kämpaglöd än de för länge sedan pensionerade gamla uvarna. Bra så! Det är de yngre som skall föra det svenska arvet vidare i vårt kära fosterland med två nationalspråk.
Vi finlandssvenskar borde vara de sista att förespråka frivillig svenska. Varför? Inte för vår egen skull. Vi klarar oss säkert med våra (ofta ganska dåliga) kunskaper i finska. Utan för finnarnas egen skull. Vi finlandssvenskar vet av egen erfarenhet hur mycket nytta och glädje man har av att kunna svenska. För oss är det hart när omöjligt att föreställa sig att leva hela sitt liv i ett nordiskt land utan att veta vad ord som goddag, adjö och tack betyder. Till all lycka tror jag att de finska politiker som har makten bättre förstår svenskans betydelse än våra åldrande, pessimistiska finlandssvenska debattörer.
Själv har jag alltid skrivit på svenska, föreläst på svenska (också för finskspråkiga), levt på svenska. Jag har inget alls emot finskan, som är ett fascinerande och uttrycksfullt språk, men jag har alltid upplevet inte bara Finland utan hela Norden som mitt hem. I yngre dagar, under 70- och 80-talet hade jag nöjet att få umgås med norrmän, danskar och t.o.m. islänningar som talade skandinaviska. Inte förstod jag allt, men det var ingalunda som kinesiska, som jag inte förstår ett ord av. Jag har aldrig uppfattat Sverige som ett främmande land. För mig skildes det som nu kallas Finland och Sverige aldrig åt 1809. Jag har haft mängder av kontakter med rikssvenskar. Jag har kört ett mångårigt forskningsprojekt om riskfilosofi i samarbete med en svensk riskexpert osv.
Ett Finland utan obligatorisk svenska blir ett kulturellt sett betydligt fattigare land. Men inte bara det. Också ekonomiskt kommer vårt land att gå miste om många chanser till samarbete och affärer.
------
KLIMATET
Hela sju bloggar handlar om klimatfrågan. Den intresserar mig i allra högsta grad. Jag har under året läst massor av inlägg, åsikter, utredningar men de har inte fått mig att dra några definitiva slutsatser. Att senaste vinter var ovanligt kall och att början av denna vinter var likadan talar emot växthuseffekten. Men samtidigt säger experterna att det gågna året var ett av de varmaste sen man började mäta. Vad anser jag då för närvarande? Jag tror att människan påverkar klimatet på en mängd sätt. Men i hur hög grad och genom vilka åtgärder vågar jag inte säga något om. Vidare tror jag att klimatet också förändras p.g.a. naturliga orsaker. Jag är benägen att tro att de naturliga orsakerna och variationerna är större än människans påverkan.
En sak borde nu i alla fall vara helt klar. Vi måste också i framtiden ha stor beredskap för köld och snö. Vi måste garantera att der finns energi också om det blir -30 grader, att det finns plogbilar och redskap för snöröjning, att våra tåg är byggda för att tåla köld osv. Vi får inte skrota isbrytarna även om det kommer några isfria vintrar.
Klimatologerna har i decennier försäkrat att vintrarna i norden blir varmare. Men det vore mycket oklokt att basera samhällsplaneringen på deras teorier och statistisk. Inom överskådlig famtid, dvs flera decennier, måste vi vara beredda på att vi kan drabbas av hårda vintrar. Kanske blir det faktiskt småningom varmare, kanske inte. Det gäller att ha is i hatten och inte slänga bort vinterkläderna. Nästa generation vet hur det gick.
Men vad menas egentligen med klimat? Alla talar om klimatförändringen, men vad menas egentligen? Jag har alltmer börjat undra över denna fråga. Alla vet vad som menas med vädret. Det är konkret. Vi kan se det, känna det. Vi kan mäta temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd, solmängd, molnighet och liknande. Men klimatet kan vi varken känna eller mäta.
Jag frågar: Finns det överhuvudtaget något sådant som klimatet? Vad är det i så fall? Det finns naturligvis långtidsmedelvärden för alla de mätbara egenskaperna hos vädret. Man kan t.ex. räkna ut medelvärdet för temperaturen på en viss plats vid en viss tidpunkt för t.ex. varje månad under en period av t.ex. hundra år. Kan vi då säga att förändringarna i detta värde är klimatförändringar? Klimatet tycks vara något slags statistisk abstraktion.
Att vädret förändras är självklart. Och då är det väl också självklart att detta måste ge utslag i statistiken på lång sikt. Problemet är att bestämma vad de statistiska förändringarna på lång sikt beror på. Det finns bara en metod att ta till, den hypotetiskt-deduktiva. Vi måste ställa upp hypoteser och sedan testa hur väl dessa stämmer med statistiken. Att antropogena utsläpp av koldioxid spelar en stor roll har länge varit en favorithypotes bland klimatologerna.
Men hur mycket inverkar koldioxiden? Det tycks inte finnas något sätt att säkert avgöra den frågan.
MIN RYMDROMAN
Senaste vinter började jag skriva på en scifi-roman. Trots att jag skrivit i över 40 år har jag aldrig tidigare skrivit fiktion, så det måste jag också pröva på. Jag tänkte sätta ut ett nytt kapitel på bloggen varje månad. Men i somras stagnerade skrivandet. Kapitel 8 som finns på bloggen 7.7 blev det hittills sista. (De övriga kapitlen finns 5.2, 19.2, 2.3, 8.4, 23.5 och 10.6). I kapitel 8 börjar det hetta till och meningen var nog att fortsätta. Om inte för annat så för att jag själv undrade hur det skulle gå. Å andra sidan är det ju nog frågan om ett onödigt jobb. Antalet läsare kan antagligen räknas på ena handens tumme – om ens det. (Okej, jag överdriver. Några läsare har jag väl haft. T.ex. signaturen Frysa.) Kanske fortsätter jag skriva, kanske inte. Bäst att inte lova något även om min hälsa just nu verkar vara på väg mot det bättre. Just nu har jag beställning på en ganska lång artikel till en bok om Popper som jag borde jobba på, när jag orkar.
TACK FÖR KOMMENTARERNA!
Mina bloggar är inte avsedda att utmana eller provocera utan i främsta hand att informera och ibland att roa. Jag väntar mig alltså inte kommentarer. Men det gläder mig ändå när någon tar sig tid till en kommentar, positiv eller negativ. Jag gick just igenom mina bloggar för 2010 och räknade till 15 kommentarer. Tack för dem!! Flest kommentarer har Carpe Nox kommit med. Tack för dina vänliga ord. Jag kan berätta för dig att jag nyligen fick en visserligen liten romlake av en fiskare som jag känner. Den smakade utmärkt. Och rommen...ja, som du säger i en kommentar: det finns inte ord. Tack också till skogsmannen, som dock säger sig vara oenig med mig när det gäller politik. Hoppas du mår bra i den snöiga skogen. När jag var yngre och bodde i Vasa njöt jag ofta av att ta en skidtur i den snöiga skogen. Signaturen Matt var mycket kritisk till min utredning om matematiken 6.10. Det är ett svårt ämne och jag tror att Matt inte förstod vad jag ville säga. Vad jag hävdar är att ren matematik inte säger mer om världen än t.ex. ren formell logik eller något annat helt formellt system. Teoremen inom ett formellt system är förstås giltiga inom systemet, men det säger ingenting om giltighet utanför systemet.
Tack också till alla er andra som kommenterat, och till er som läst utan att kommentera.
Dags att göra bokslut över ännu ett år (det tredje) som bloggare.
Under 2010 har jag lagt ut 40 bloggar. Rätt mycket med tanke på att min IBS ibland har varit så svår att jag inte alls kunnat sitta vid datorn.
Som vanligt har bloggarna mest handlat om stora frågor, men jag har också skrivit om mig själv, t.ex. om mina sjukdomar 8.12. (Ett cykelergonometritest 4.1 visade inte några tecken på arterioskleros, så min fruktan för angina pectoris verkar vara ogrundad. Smärtorna har antagligen andra orsaker, främst IBS. Det kändes naturligtvis som en stor lättnad. Det slutliga utlåtandet har jag dock ännu inte fått.)
-----
SVENSKA SPRÅKET
Den obligatoriska svenskan i finska skolor har debatterats livligt under 2010, speciellt i finlandssvenska medier. Jag har läst en stor mängd inlägg. Tittade också på den beryktade tvdebatten. Trots att jag är en tvättäkta finlandssvensk har jag under mina över 40 år som debattör aldrig skrivit något om den obligatoriska svenskan. (Ordet ”pakkoruotsi” vägrar jag skriva eller ta i min mun. Det är ett idiotord. Inte talar man heller om pakkomatikka, pakkomaantiede, pakkoäidinkieli etc). Nu passar jag dock på att lägga fram min åsikt.
Det som förvånat mig mest är att en rad kända finlandssvenskar, börjande med Nils Torvalds, har gått i bräschen för att avskaffa svenskan. Speciellt förvånad var jag att gamla rävar som Jutta Zilliacus, Ralf Friberg och Per-Erik Lönnfors i programmet slaget efter 12 sällade sig till dessa. Jag tycker mig märka att det just är gamla finlandssvenska kändisar från södra Finland som vill kasta in handduken. Kanske borde jag inte bli förvånad. Gamla människor blir lätt pessimister. Nils Torvalds har väl alltid haft en dragning mot pessimism. Under sin tid som utlandskorrespondent var han benägen för pessimistiska förutsägelser. Magnus Londen hade en briljant kolumn i Hbl 9.1 riktad mot Torvalds argumentering. Ungdomarna har tydligen betydligt mer kämpaglöd än de för länge sedan pensionerade gamla uvarna. Bra så! Det är de yngre som skall föra det svenska arvet vidare i vårt kära fosterland med två nationalspråk.
Vi finlandssvenskar borde vara de sista att förespråka frivillig svenska. Varför? Inte för vår egen skull. Vi klarar oss säkert med våra (ofta ganska dåliga) kunskaper i finska. Utan för finnarnas egen skull. Vi finlandssvenskar vet av egen erfarenhet hur mycket nytta och glädje man har av att kunna svenska. För oss är det hart när omöjligt att föreställa sig att leva hela sitt liv i ett nordiskt land utan att veta vad ord som goddag, adjö och tack betyder. Till all lycka tror jag att de finska politiker som har makten bättre förstår svenskans betydelse än våra åldrande, pessimistiska finlandssvenska debattörer.
Själv har jag alltid skrivit på svenska, föreläst på svenska (också för finskspråkiga), levt på svenska. Jag har inget alls emot finskan, som är ett fascinerande och uttrycksfullt språk, men jag har alltid upplevet inte bara Finland utan hela Norden som mitt hem. I yngre dagar, under 70- och 80-talet hade jag nöjet att få umgås med norrmän, danskar och t.o.m. islänningar som talade skandinaviska. Inte förstod jag allt, men det var ingalunda som kinesiska, som jag inte förstår ett ord av. Jag har aldrig uppfattat Sverige som ett främmande land. För mig skildes det som nu kallas Finland och Sverige aldrig åt 1809. Jag har haft mängder av kontakter med rikssvenskar. Jag har kört ett mångårigt forskningsprojekt om riskfilosofi i samarbete med en svensk riskexpert osv.
Ett Finland utan obligatorisk svenska blir ett kulturellt sett betydligt fattigare land. Men inte bara det. Också ekonomiskt kommer vårt land att gå miste om många chanser till samarbete och affärer.
------
KLIMATET
Hela sju bloggar handlar om klimatfrågan. Den intresserar mig i allra högsta grad. Jag har under året läst massor av inlägg, åsikter, utredningar men de har inte fått mig att dra några definitiva slutsatser. Att senaste vinter var ovanligt kall och att början av denna vinter var likadan talar emot växthuseffekten. Men samtidigt säger experterna att det gågna året var ett av de varmaste sen man började mäta. Vad anser jag då för närvarande? Jag tror att människan påverkar klimatet på en mängd sätt. Men i hur hög grad och genom vilka åtgärder vågar jag inte säga något om. Vidare tror jag att klimatet också förändras p.g.a. naturliga orsaker. Jag är benägen att tro att de naturliga orsakerna och variationerna är större än människans påverkan.
En sak borde nu i alla fall vara helt klar. Vi måste också i framtiden ha stor beredskap för köld och snö. Vi måste garantera att der finns energi också om det blir -30 grader, att det finns plogbilar och redskap för snöröjning, att våra tåg är byggda för att tåla köld osv. Vi får inte skrota isbrytarna även om det kommer några isfria vintrar.
Klimatologerna har i decennier försäkrat att vintrarna i norden blir varmare. Men det vore mycket oklokt att basera samhällsplaneringen på deras teorier och statistisk. Inom överskådlig famtid, dvs flera decennier, måste vi vara beredda på att vi kan drabbas av hårda vintrar. Kanske blir det faktiskt småningom varmare, kanske inte. Det gäller att ha is i hatten och inte slänga bort vinterkläderna. Nästa generation vet hur det gick.
Men vad menas egentligen med klimat? Alla talar om klimatförändringen, men vad menas egentligen? Jag har alltmer börjat undra över denna fråga. Alla vet vad som menas med vädret. Det är konkret. Vi kan se det, känna det. Vi kan mäta temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd, solmängd, molnighet och liknande. Men klimatet kan vi varken känna eller mäta.
Jag frågar: Finns det överhuvudtaget något sådant som klimatet? Vad är det i så fall? Det finns naturligvis långtidsmedelvärden för alla de mätbara egenskaperna hos vädret. Man kan t.ex. räkna ut medelvärdet för temperaturen på en viss plats vid en viss tidpunkt för t.ex. varje månad under en period av t.ex. hundra år. Kan vi då säga att förändringarna i detta värde är klimatförändringar? Klimatet tycks vara något slags statistisk abstraktion.
Att vädret förändras är självklart. Och då är det väl också självklart att detta måste ge utslag i statistiken på lång sikt. Problemet är att bestämma vad de statistiska förändringarna på lång sikt beror på. Det finns bara en metod att ta till, den hypotetiskt-deduktiva. Vi måste ställa upp hypoteser och sedan testa hur väl dessa stämmer med statistiken. Att antropogena utsläpp av koldioxid spelar en stor roll har länge varit en favorithypotes bland klimatologerna.
Men hur mycket inverkar koldioxiden? Det tycks inte finnas något sätt att säkert avgöra den frågan.
MIN RYMDROMAN
Senaste vinter började jag skriva på en scifi-roman. Trots att jag skrivit i över 40 år har jag aldrig tidigare skrivit fiktion, så det måste jag också pröva på. Jag tänkte sätta ut ett nytt kapitel på bloggen varje månad. Men i somras stagnerade skrivandet. Kapitel 8 som finns på bloggen 7.7 blev det hittills sista. (De övriga kapitlen finns 5.2, 19.2, 2.3, 8.4, 23.5 och 10.6). I kapitel 8 börjar det hetta till och meningen var nog att fortsätta. Om inte för annat så för att jag själv undrade hur det skulle gå. Å andra sidan är det ju nog frågan om ett onödigt jobb. Antalet läsare kan antagligen räknas på ena handens tumme – om ens det. (Okej, jag överdriver. Några läsare har jag väl haft. T.ex. signaturen Frysa.) Kanske fortsätter jag skriva, kanske inte. Bäst att inte lova något även om min hälsa just nu verkar vara på väg mot det bättre. Just nu har jag beställning på en ganska lång artikel till en bok om Popper som jag borde jobba på, när jag orkar.
TACK FÖR KOMMENTARERNA!
Mina bloggar är inte avsedda att utmana eller provocera utan i främsta hand att informera och ibland att roa. Jag väntar mig alltså inte kommentarer. Men det gläder mig ändå när någon tar sig tid till en kommentar, positiv eller negativ. Jag gick just igenom mina bloggar för 2010 och räknade till 15 kommentarer. Tack för dem!! Flest kommentarer har Carpe Nox kommit med. Tack för dina vänliga ord. Jag kan berätta för dig att jag nyligen fick en visserligen liten romlake av en fiskare som jag känner. Den smakade utmärkt. Och rommen...ja, som du säger i en kommentar: det finns inte ord. Tack också till skogsmannen, som dock säger sig vara oenig med mig när det gäller politik. Hoppas du mår bra i den snöiga skogen. När jag var yngre och bodde i Vasa njöt jag ofta av att ta en skidtur i den snöiga skogen. Signaturen Matt var mycket kritisk till min utredning om matematiken 6.10. Det är ett svårt ämne och jag tror att Matt inte förstod vad jag ville säga. Vad jag hävdar är att ren matematik inte säger mer om världen än t.ex. ren formell logik eller något annat helt formellt system. Teoremen inom ett formellt system är förstås giltiga inom systemet, men det säger ingenting om giltighet utanför systemet.
Tack också till alla er andra som kommenterat, och till er som läst utan att kommentera.
lördag 25 december 2010
GOD JUL EN GÅNG TILL
Datorn tappade bort texten i bloggen "God jul". Jag gör ett nytt försök att publicera den.
Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.
Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.
Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.
Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.
söndag 12 december 2010
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 10.12.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.
Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.
Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.
Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.
Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.
Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.
Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.
Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.
Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.
Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.
Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.
onsdag 8 december 2010
ANGINA PECTORIS - OCH ANDRA SJUKDOMAR
Varning: Läs inte detta om du har obehag för att höra om sjukdomar!
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)