Klockan är fyra på eftermiddagen. Vädret är förstås mulet och kulet. Vad kan det annat vara när vi lever och bor i den mörkaste och kallaste bland världens drygt 200 självständiga stater. Ute är det fortfarande rätt ljust, men inne i stugan börjar det bli så skumt att jag inte längre ser att läsa serierna i Vasabladet. Det blåser hårt från sydväst och ett lätt duggregn blöter marken som redan tidigare är mättad med fukt.
En knapptryckning framkallar ett vetenskapens underverk. Lysrören ovanför fönstren blinkar till och fyller sedan rummet med flödande, angenämt vitt ljus. Bättre än energisparlampor. Lysrör drar mycket litet ström men ger ett ljus som är behagligt för ögat. Inget kvicksilver. Vi har haft dem i snart 40 år. Att spara ström än inget nytt.
Dags att fylla på ved i spisen. Den över 40 år gamla vedspisen fungerar troget med minimalt underhåll. En av de bästa uppfinningarna genom tiderna. Inga moderna värmeanläggningar, inte jordvärme, inte luftvärme, inte solvärme, inte ens elvärme kan jämföras. Spisen slukar glupst lokal råvara, trä av alla slag, kvistar, kottar, papper och alla slags förpackningar. Plast brinner bra förutsatt att man redan har en het eld. Plast är ju i princip olja. Inte underligt att man i dag installerar vedeldning, vanligen dock som komplement, i de flesta nya egnahemshus. Har man litet skog på tomten så är bränslet gratis. Ja man får betalt genom den motion man skaffar sig genom att såga, hugga, rada och bära in ved.
En modern elspis, med elektronisk kontroll är som som en förnäm, nyckfull, retlig fröken i jämförelse med vedspisen, en enkel, trogen, pålitlig bondmora. Vedspisen tål vad som helst, den moderna elektroniska elspisen nästan ingentig. Några droppar vatten på kontrollpanelen så blir den hysterisk och blinkar med alla lampor. Högst irriterande. Sen måste man noga torka av all fukt från åbäket, stänga av det, vänta litet, sätta på det igen, reglera temp etc på nytt. Mat som kokar över bränner fast, rispor går aldrig bort. Nytt och modernt är allt oftare totalt onödigt, dyrt och har dålig hållbarhet. Och folk köper förstås. Allt kan säljas med mördande rekalm, till och med konserverad gröt, och vill jag tillägga, med stenhård indoktrinering. ”Man måste ju följa med sin tid! De nya grejorna, metoderna, prylarna kommer vare sig vi vill det eller inte!” Men sanningen är att det är ett nöje att laga mat på en vedspis, trist att laga på en traditionell elspis och irriterande att laga på en modern elektronisk elspis.
Det är varmt och mysigt i köket, men veden är på upphällning. No problem. Jag tar på mig en varm jacka, mössa och stövlar och går ut i den tilltagande skymningen.
Vinden griper tag i mig när jag stiger ut genom dörren. Enstaka regndroppar slår mig i ansiktet. Det susar hotfullt i tallarnas kronor. Väderleksrapporten har utlovat storm till natten. Det klitschar och klatschar under mina stövlar. Nedfallna löv av hästkastanje, små kvistar som blåst ner från tallarna. Endast vindens sus hörs. Jag fyller mina korgar, mest är det ved av vide, men också av tall. Björkveden sparar jag tills kvicksilvret kryper ner under nollstrecket. Hösten har ju varit ovanligt varm. Trots att vi är sent inne i november finns det ingen snö eller is. Annat var det senaste år. Då var det ofta -10 grader på dagarna den här tiden på året. Marken var täckt av snö. Vi har verkligen ett växlingsrikt klimat. Två kalla snörika vintrar har vi bakom oss. Det är dags att vi får en varm. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara. Men experterna är helt odugliga när det gäller att förutspå hurudan vintern blir. Däremot tror de sig kunna förutspå klimatet om 50 eller till och med 100 år.
I huggkubben sitter en av mina yxor drypande av väta. Jag tar loss den moderna Fiskars-yxan och väger den i handen. Perfekt balans, vass, ett utmärkt verktyg. Vem tänker på att denna enkla, urgamla uppfinning är ett av mänsklighetens mest ödesdigra framsteg. Den har dödat långt fler människor än atombomben. Den har varit en värre miljöförstörare än någon annan innovation. Långt innan vår tideräknings början hade människorna huggit ner stora områden av urskog i Kina, Indien, Mellersta Östern, i Sydeuropa och i norra Afrika. Ända fram till 1800-talet var trä den överlägset viktigaste råvaran. En råvara som höll på att sina på många håll och som helt tagit slut på miljoner kvadratkilometer mark där det tidigare växte skog, t.ex. i det område vi i dag kallar Sahara.
Jag svingar yxan. Hur länge sedan är det sedan jag första gången högg ved? En bra bit över 50 år. Tack vare yxan och vedhuggning har jag kunnat bibehålla rörligheten i mina axelleder trots att jag lidit av en reumasjukdom i över 40 år. Att hugga ved är visserligen tungt men just därför en utmärkt motion och gymnastik. Det är annat än att betala för att få flåsa över någon maskin i ett svettigt gym. Det sunda, billiga och enkla ersätts i dagens samhälle av det invecklade, dyra och ofta ohälsosamma. Det senaste i den vägen är de elektriska klabbningsmaskiner som alla nu tydligen absolut måste ha. Men visst, dagens försoffade människor skulle antagligen hugga sig i benet och de försökte sig på att klyva en stor klabb.
Vedkorgarna lyfter jag upp i en skottkärra så behöver jag inte kånka dem de ca 30 metrarna till stugan. Skottkärran är för övrigt ytterligare en förträffliga uppfinning. Drar ingen bensin. Kräver nästan ingen service. Ytterst miljövänlig. Är billig att skaffa. Min modell har två hjul, vilket gör man man kan dra eller skuffa den med bara en hand.
Efter att ha lämnat vedkorgarna på trappan besluter jag att gå en promenad längs vägen för att kolla om det blåst ner mycket kvistar. Jag vandrar iväg i den tilltagande skymningen, men än ser jag utan problem. Mäktiga tallar och någon gran reser sig på vardera sidan av vägen. Rönnarna står spretiga och nakna, likaså asparna. Inga fåglar hörs, inte ens hackspetten som brukar hålla till här, endast tallarnas enformiga, uråldriga sång som framkallas av de mäktiga luftströmmarna i jordens atmosfär. Ingen människa. Grannens hus skymtar genom den lövfria undervegetationen, tomt, mörkt och tyst. Men den stora gräsmattan är välskött.
När jag vandrat en stund, slängt en och annan kvist åt sidan, stannar jag. Det är ca 500 meter kvar till byn, men jag vet att där är tomt och dött såhär sent i november. De gamla bondgårdarna, som en gång var fulla av folk året om, står nu tomma. Ännu när jag började tillbringa somrarna här på 1970-talet fanns det folk i båda gårdarna. Nu är de äldre döda och de yngre bor i tätorter. Åkrarna ligger år efter år i träda med bidrag från EU. I stället har det vuxit upp sommarstugor som svampar efter ett augustiregn, men de finns längs stränderna, inte i byn. Ett tjugotal postlådor mitt i byn vittnar ändå om att här finns gott om folk under vår korta sommar.
Själv har jag redan hämtat min post i dag. Det tar inte lång stund med cykel. Ännu en genialisk uppfinning, utan elekronik! Hälsosam, billig i inköp, hållbar, lätt att serva, drar ingen bensin, är extremt miljövänlig. Även om all högteknologi kraschar så fungerar cykeln. Det är glädjande att denna över hundra år gamla uppfinning upplever en renässans. Bevisar att det fortfarande finns folk som inte är helt hjärntvättade av framstegspropagandan.
Lika bra att vända tillbaka. Dessutom är det redan halvmörkt och vinden ruskar om både mig och tallarna längs vägen. Inga bilar. Inte för att mörkret stör mig. Jag har gått denna väg så många gånger att jag utan problem kan gå här i fullständigt mörker. Jag känner med fötterna var gruset slutar och gräset och diket tar vid. Inte heller är jag mörkrädd. Jag är långt räddare att gå på en storstads upplysta gator än här på en ödslig grusväg i halvmörka skogen. Träden sjunger sin uråldriga, susande hymn för mig där jag sakta promenerar fram och försöker öppna mig så fullständigt som möjligt för nuet. Mindfulness.
På långt håll ser jag att det lyser varmt och välkomnande i fönstren på vårt hus. Jag lyfter in vedkorgarna. Det känns som om huset vore levande, som om det tog emot mig med öppna armar. Kanske inte underligt när ett hus är sprängfullt av minnen från 40 år. Visserligen är det nu tomt på folk, men mitt minne är desto fullare. Alla de människor som bott här, vistats kortare stunder, suttit runt kaffebordet, som pratat och skrattat, de finns på något sätt kvar i husets värme. Därför tycker jag synd om folk som ständigt byter bostad. Väggarna kan aldrig bli inpyrda med minnen. Jag nynnar: ”Nu skall gamla 34:an rivas, nu skall hela rasket bort...och stora tårar rullar för min kind.” Gudskelov finns det ingen risk att någon vill riva detta durabla hus för att bygga en motorväg genom skogen. Jag behöver inte försöka stoppa rivningsmaskiner och inte heller behöver jag skaffa mig en handduk för att lifta genom galaxen.
Inomhus är det tyst. Endast vagt hör jag tallarnas dystra sång. Radio Vega spelar någon fånig låt om att alla vinner. Liksom de flesta moderna poplåtar är den noggrannt renskrapad på intelligens. Samma korta ramsa upprepas i det oändliga till hetsig dunkande musik – ett nog så talande exempel på den moderna kulturen. Men hur är det med roddbåten? Är den tillräckligt högt uppdragen på stranden. Vid senaste storm steg vattnet snabbt och vågorna slängde upp den på stranden och fyllde den med vatten. Det är nog bäst att gå ner till stranden och kolla läget. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflydda år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg...inte till Näsijärvis dunkla våg, men väl till en vik av den mäktiga Bruksfjärden.
Efter att ha fyllt ved i spisen går jag den branta stigen ner till stranden. Vinden har tilltagit, liksom också mörkret. Jag viker upp kragen mot det piskande duggregnet. Egentligen njuter jag av att gå i regnet, blåsten och halvmörkret. Jag är varmt klädd och som bekant finns det inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller folk som inte har förstånd att klä sig rätt. Folk som tycker att det är viktigare att följa modet och outsagda regler än att använda sitt eget förstånd.
Roddbåten, byggd av aluminium i slutet av 60-talet av Fiskars, ligger bra. En utmärkt båt, den håller i evighet, är lätt att ro och hantera, idealisk för fiske nära stranden. Sådana båtar byggs inte längre. Sedan 1960-talet har båtbyggandet, liksom allt annat i vårt överorganiserade samhälle, snärjts in i massvis av regler och förordningar. Egentligen är det strängt förbjudet att bege sig ut i denna båt därför att den inte fyller alla krav.
Konstigt nog är det fortfarande tillåtet att ro trots att ingen kan förtjäna pengar på det. Ja den som ror sparar förstås en massa pengar. Min farfar rodde om somrarna varje lördag från Dalsbruk till Holma, en sträcka på ca 20 km. Var vinden god seglade han. Söndag kväll rodde han tillbaka för att jobba hela veckan vid gjuteriet på fabriken. Men så var han också enormt stark. Ännu på 1950-talet var det rätt vanligt att man rodde. Min faster rodde på somrarna ut till en holme där de höll korna. Varje morgon och kväll rodde hon av och an, mjölkade korna, släpade på mjölkkannorna, separerade grädden. Hon hade inga problem med övervikt.
Att ro ger utmärkt gymnastik, starka muskler, kondition och, just det, sinnet ro. Roddbåten fungerar oberoende av ström, bensin, olja eller ens vind. Inga kostnader för bränslet, föga underhåll, inga servicestationer behövs. Dra upp den på land, vänd den, mer behövs inte när vintern kommer. I en roddbåt kan man uppleva naturen på ett helt annat sätt än i en motorbåt. Att lägga ut nät en lugn månskenskväll när det ligger frost i luften.... Mer miljövänlig kan man inte bli.
Vattnet är så högt att de skummande vågorna slår över vår orubbliga betongbrygga. Den började jag bygga tillsammans med min svärfar i början av 1970-talet. Han var en urstark arbetsmänniska. När han byggde någonting skulle det hålla under lång tid. Allt som han byggde finns kvar och i gott skick. Men han har varit borta i många år.
Jag plaskar i väg ut på bryggan utan någon annan orsak än att jag tycker det är roligt. Vattnet sköljer över stövlarna, stormen håller på att samla krafterna för sin nattliga uppvisning, den river och drar i mig för att fälla mig i sjön, regndropparna flyger nästan vågrätt, det är halvmörkt. Det finns många stugor längs stränderna, men ingenstans syns ljus. En vardagseftermiddag sent i november vill ingen vara här, speciellt inte när det regnar och blåser hårt. Jag kisar ut mot den stora Bruksfjärden, men det är redan alltför mörkt. Men jag vet att vågorna redan går höga, att de i raseri kastar sig mot Måsgrundet och mot Lågholmens uråldriga granitklippor.
Det enda ljus jag ser kommer från mina egna lysrör. På motsatta stranden tittar fyra stugor med mörka fönster ut i novembermörkret. Men alla stugorna lever upp när våren kommer. Det gör däremot inte min svärfar och alla de andra som jag känt i byn och i stugorna och som nu är döda.
Snart sällar också jag mig till deras ständigt växande skara. Men inte än. ”Han blott på gravdörrn gläntar. Slår den igen kanske ännu på ett år.” Helst dock på flera år.
”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.” Tove Janssons gråtmilt vackra text dyker upp i mitt sinne. Borde jag skynda mig att älska? Men om man inte har älskat när man nästan är 70 år gammal är det nog för sent. Man kan skynda sig att ha sex, men kärlek måste få tid att mogna. Kärlek är inget som man kan skynda med. Tvärtom! I dagens samhälle behöver vi inte mer brådska utan mer långsamhet, mer eftertänksamhet, mer fördjupning, också när det gäller kärleken.
Men bryggan som jag står på kommer att finnas kvar, åtminstone mycket länge. Jag hoppas att min lille sonson skall kunna stå här som en gammal man och meditera i novembermörkret någon gång i slutet på detta århundrade. Hur ser världen ut då? Det får vi tyvärr aldrig veta.
Men här i regn och blåst kan jag inte stå i evighet. Jag tänker på den sköna värmen i huset, på en kopp varmt kaffe och en ostsmörgås, på radionyheterna och kvällens tvprogram. I dagens värld behöver man inte vara isolerad fast man är ensam. Radio och tv spottar visserligen ur sig floder av kommersiell smörja, men de hör ändå till de allra viktigaste uppfinningarna. Deras public service funktion är ovärderlig. Själv avskyr jag alla infantila reklamsnuttar. Jag håller mig till Yle, om än jag halkar in på någon kommersiell kanal för att se en film ibland.
-----
Klockan är litet över elva på kvällen. Stänger tvn. Det blir tyst i huset. Dämpat hör jag bruset av den tilltagande stormen ute i mörkret. Stänger stand-by funktionerna på tvn, digiboxen och DVDn, liksom också på datorn. Sedan släcker jag lysrören så att det enda ljuset kommer från lampan i mitt sovrum. Jag ringer som vanligt till min hustru och önskar henne en god natt.
Det finns ingen anledning för mig att gå ut i stormen och regnet. Börjar klä på mig, trycker hårt ner mössan på huvudet, spänner fast pannlampan, sticker fötterna i de slitna stövlarna. Stormen kastar sig över mig i vilt raseri när jag öppnar dörren. Till all lycka omges vi av tallskog som avsevärt dämpar stormbyarna. Går ned för trappan, trampar på betongplattorna, ser absolut ingenting. Det inte bara svartnar för ögonen. Det är totalt svart år alla håll. Vad som helst kan dölja sig i mörkret en meter framför mig. Men jag vet förstås att där inte finns något annat än vad som normalt finns. Att gå i totalt mörker är inte så fiffigt så jag tänder pannlampan.
Ibland river en extra stark stormby i trädens kronor. Buskarna piskar med sina nakna grenar, tallarna böjer sig ödmjukt inför stormens majestät, men faller inte. Tallar är, i motsats till granar, och i likhet med bonden Paavo envisa och till det yttersta anspråkslösa. Aldrig har en tall blåst omkull på vår tomt, men nog granar. Stormens rytande höjs till ett cescendo och jag är nära att själv blåsa omkull. För att ytterligare öka underhållningen piskas jag och den redan dyblöta marken av ett plötslig skyfall. Vattnet rinner längs mina kinder. Jag skulle ha lust att skratta som en galning, skratta stormen mitt upp i ansiktet, men någonstans måste jag dra gränsen.
Jag släcker lampan.
Där i stormen, regnet, kolmörkret, ensamheten känner jag verkligen att jag lever. Det trygghetsknarkande, högteknologiska myssamhället är oändligt långt borta. Det är bara jag och den vilda naturen, en av vetenskapen otyglad urkraft. För ett kort ögonblick är jag ett med naturen. Jag blir en del av vinden, regnet, mörkret. Jag är ett med den eviga, obändiga livskraften.
Jag ställer mig att kissa.
Människorna har kissat ute i naturen i oändligt många år. Men inte i dagens detaljreglerade puristiska samhälle. En person som kissar ute är en sanitär olägenhet. Man skall kissa på toaletten, en av de tokigare uppfinningarna. Via kilometervis av rörledningar pumpas urin och allt annat smutsvatten till reningsverk. Vattnet filtreras och genomgår kemisk rening, släpps sedan, hur tokigt det än kan låta, ut i havet. Dock har många äntligen fått upp ögonen för att detta vatten i stället kan ledas till våtmarker.
Urin är förträfflig gödsel. I dag köper folk gödsel för dyra pengar. Sedan kissar de ut förträfflig, naturlig gödsel i toaletten och betalar till på köpet ett högt pris för rening av smusvattnet. Under sommaren tar jag vara på urinen och vattnar i trädgården med den. Urin är för övrigt steril om man är frisk. Blommorna formligen skriker av förtjusning när man häller piss på dem. Rosenbuskarna blommar ståtligt, och inget hindrar att man vattnar grönsakslanden med utspätt urin. Dock bör man pröva sig fram. Kväve är den viktigaste ingrediensen och t.ex. rotfrukter ger massor av fin blast men små rötter om de får för mycket kväve.
Stormen är en intensiv upplevelse, men i lagom doser. Kloka djur som rävar, mårdhundar och grävlingar söker skydd i sina hålor. Jag är inte dummare än de. Jag söker mig in i min teknologiska håla. När jag stänger dörren bakom mig förvandlas stormens dån i ett slag till ett dämpat susande. Jag låser dörren. Egentligen en helt meningslös åtgärd i detta väder. Men också annars. Det är större sannolikhet att en meteorit skall slå ner genom taket än att en människa med ont i sinnet skall smyga sig in här under natten. Men jag är trots allt ensam och det känns tryggare när dörren är låst. På sommaren när vi är flera lämnas dörren ofta olåst dag och natt. I moderna städer skulle det vara rena galenskapen. Man bör låsa dörren med två lås och säkerhetskedja. Gärna kan man ännu ha tjuvlarm och övervakningskamera.
Borsta tänderna? Jag är trött, ids inte. Har ändå ingen att kyssa godnatt. Klär av mig och kryper ner i min ensamma dubbelsäng. Släcker lampan. Stirrar en stund ut i det kompakta mörkret. I moderna städer är det aldrig alldeles mörkt. Ögonlocken känns tunga. Morfeus smyger försiktigt in genom dörren, svävar fram mot min säng, tar mig ömt i sina mjuka armar och för mig till drömmarnas fantastiska värld – från en fantastisk värld till en annan...z z z z z...
måndag 12 december 2011
fredag 2 december 2011
MANNERHEIM
I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).
Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.
FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.
Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.
Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.
Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.
Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.
Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.
FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.
Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.
Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.
Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.
Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.
tisdag 29 november 2011
EN BEKÄNNELSE
Jag har skrivit ca 150, ofta långa och innehållsrika, bloggar om mycket varierande ämnen sedan jag började blogga i januari 2008. Men jag har aldrig läst en enda blogg som någon annan skrivit. Jag upprepar: JAG HAR ALDRIG LÄST EN ENDA BLOGG! Jag är en bloggare som aldrig läser andras bloggar! Och, vad värre är, jag har inga planer på att börja läsa andras bloggar. (Någon gång läser jag någon av mina egna för att få reda på mina åsikter). Det jag vet om andras bloggande har jag läst i tidningar eller hört i radio eller tv. Och det har inte skapat någon lust hos mig att kasta mig över någons blogg.
Borde jag skämmas? Knappast! Att läsa bloggar är bara slöseri med tid.
Men hur kan jag då vänta att någon skall läsa mina bloggar? Mina bloggar är ett undantag. Läs några så får du se! Du kommer inte alltid att gilla mina åsikter men chansen är stor att du lär dig något nytt. Redan det faktum att du läser mina, Hans Rosings, bloggar visar att du är intresserad av stora, viktiga och djupa frågor.
Du är säkert inte intresserad av vad jag åt till middag, vad jag handlat eller om jag sett Pirates of the Caribbean. (Jo, jag har sett ett par men inte orkat se ända till slutet). Än mindre är du intresserad av vad min familj gör.
Varför i all världen skriver jag bloggar? Ja säg det! Ibland är det helt enkelt roligt att skriva. T.ex. denna blogg roar det mig att skriva. Egentligen har jag massor av viktigare saker att göra, såsom att skriva artiklar för tidningar och tidskrifter, förbereda trädgården för nästa års odlingar, läsa en intressant bok eller meditera över livet osv men eftersom det duggregnar och blåser hårt just nu tar jag mig tid att sitta en stund framför datorn.
En viktigare orsak är att skrivandet har varit en del av min livsstil sedan unga år. Jag började skriva artiklar, som jag försökte få publicerade i dagstidningar, i mitten av 1960-talet. Sedan dess har jag skrivit över tusen tidningsartiklar och debattinlägg. Jag har fått tre böcker publicerade. Jag har skrivit ytterligare två böcker, som dock inget av de förlag jag vände mig till ville publicera. Den ena hette ”Är Gud en osynlig krokodil” och var ett slags platonsk dialog om filosofiska frågor men i modern tappning. Det var mycket roligt att skriva den och jag placerade huvudpersonerna ute på vår holme i Åbolands skärgård. Om den publicerats skulle jag ha tillägnat den min far som ägde holmen och är hemma från de trakterna. Den andra hette ”Inledning till riskfilosofin” och var en lång och detaljerad analys av hela riskproblematiken utgånde från en vetenskapsteoretisk bas. Den skrev jag i samarbete med en riskexpert från Sverige som heter Torbjörn Malmfors. Jag har skrivit ett flertal kompendier för min undervisning, t.ex. ett kompendium i miljöfilosofi, ett i logik och ett som handlar om mediefilosofi. Jag har skrivit kapitel i flera antologier. Nu senast i en bok om Karl Popper som skall publiceras i Sverige.
Skrivandet går med andra ord av gammal vana, trots att jag är pensionär och inte längre behöver skriva för att få mitt dagliga bröd.
Det lär finnas massor av folk som skriver bloggar. Hur många har jag inte den blekaste aning om. Men vem läser alla dessa? Vänner, släktingar? Berömda personer, kändisar får förstås massor av läsare. Det spelar ingen roll om det de skriver är klokt eller inte. Att det är skrivet av en kändis är det viktiga. Tyvärr! Att läsa bloggar kan i värsta fall vara fördummande.
Naturligtvis är jag medveten om att få, om ens någon läser mina bloggar. Många av bloggarna har, som framgår publicerats i olika tidningar. Därmed har de lästs av många. Men man glömmer fort. Det som jag lägger ut på bloggen finns kvar i många år. Den som så önskar kan läsa artiklar som jag skrev om aktuella frågor för flera år sedan.
Om jag vill nå en större skara så skriver jag en tidningsartikel. Jag har skrivit artiklar av varierande slag i t.ex. Hufvudstadsbladet sedan 1967. Jag har aldrig räknat hur många de blivit. En sådan artikel kan ha från några hunda till flera tusen läsare. Flest läsare har jag dock nått med mina böcker eftersom de sålt bra också i Sverige.
Att läsa bloggar är slöseri med tid (säger jag ännu en gång). Åtminstone i 99 fall av 100. Mina bloggar är undantag (säger jag igen). Men om någon kan ge exempel på viktig kunskap som jag inte kan få på annat sätt skall jag ta tillbaka mina ord. Självklart beror det på vad man är intresserad av. Om man vill veta vad herr X åt till furkost en viss dag eller vad fru Y handlade samma dag måste man läsa deras bloggar. Oviktigt!
Slutligen måste jag, för undvikande av missförstånd, berätta att jag alltid varit intresserad av att följa med vad som händer i världen, att få reda på vetenskapens senaste resultat, och jag har varit nyfiken på vår historia liksom på vår framtid. Därför har jag dagligen läst ett flertal dagstidningar, massvis av böcker, utländska magasin plus diverse underhållningslitteratur såsom massor av serietidningar och album. Dessutom har jag lyssnat en del på radio och tittat på tv, sett hundratals filmer.
Så nu, kära läsare (om du finns), vet du varför jag (ibland) skriver, men inte läser bloggar.
Borde jag skämmas? Knappast! Att läsa bloggar är bara slöseri med tid.
Men hur kan jag då vänta att någon skall läsa mina bloggar? Mina bloggar är ett undantag. Läs några så får du se! Du kommer inte alltid att gilla mina åsikter men chansen är stor att du lär dig något nytt. Redan det faktum att du läser mina, Hans Rosings, bloggar visar att du är intresserad av stora, viktiga och djupa frågor.
Du är säkert inte intresserad av vad jag åt till middag, vad jag handlat eller om jag sett Pirates of the Caribbean. (Jo, jag har sett ett par men inte orkat se ända till slutet). Än mindre är du intresserad av vad min familj gör.
Varför i all världen skriver jag bloggar? Ja säg det! Ibland är det helt enkelt roligt att skriva. T.ex. denna blogg roar det mig att skriva. Egentligen har jag massor av viktigare saker att göra, såsom att skriva artiklar för tidningar och tidskrifter, förbereda trädgården för nästa års odlingar, läsa en intressant bok eller meditera över livet osv men eftersom det duggregnar och blåser hårt just nu tar jag mig tid att sitta en stund framför datorn.
En viktigare orsak är att skrivandet har varit en del av min livsstil sedan unga år. Jag började skriva artiklar, som jag försökte få publicerade i dagstidningar, i mitten av 1960-talet. Sedan dess har jag skrivit över tusen tidningsartiklar och debattinlägg. Jag har fått tre böcker publicerade. Jag har skrivit ytterligare två böcker, som dock inget av de förlag jag vände mig till ville publicera. Den ena hette ”Är Gud en osynlig krokodil” och var ett slags platonsk dialog om filosofiska frågor men i modern tappning. Det var mycket roligt att skriva den och jag placerade huvudpersonerna ute på vår holme i Åbolands skärgård. Om den publicerats skulle jag ha tillägnat den min far som ägde holmen och är hemma från de trakterna. Den andra hette ”Inledning till riskfilosofin” och var en lång och detaljerad analys av hela riskproblematiken utgånde från en vetenskapsteoretisk bas. Den skrev jag i samarbete med en riskexpert från Sverige som heter Torbjörn Malmfors. Jag har skrivit ett flertal kompendier för min undervisning, t.ex. ett kompendium i miljöfilosofi, ett i logik och ett som handlar om mediefilosofi. Jag har skrivit kapitel i flera antologier. Nu senast i en bok om Karl Popper som skall publiceras i Sverige.
Skrivandet går med andra ord av gammal vana, trots att jag är pensionär och inte längre behöver skriva för att få mitt dagliga bröd.
Det lär finnas massor av folk som skriver bloggar. Hur många har jag inte den blekaste aning om. Men vem läser alla dessa? Vänner, släktingar? Berömda personer, kändisar får förstås massor av läsare. Det spelar ingen roll om det de skriver är klokt eller inte. Att det är skrivet av en kändis är det viktiga. Tyvärr! Att läsa bloggar kan i värsta fall vara fördummande.
Naturligtvis är jag medveten om att få, om ens någon läser mina bloggar. Många av bloggarna har, som framgår publicerats i olika tidningar. Därmed har de lästs av många. Men man glömmer fort. Det som jag lägger ut på bloggen finns kvar i många år. Den som så önskar kan läsa artiklar som jag skrev om aktuella frågor för flera år sedan.
Om jag vill nå en större skara så skriver jag en tidningsartikel. Jag har skrivit artiklar av varierande slag i t.ex. Hufvudstadsbladet sedan 1967. Jag har aldrig räknat hur många de blivit. En sådan artikel kan ha från några hunda till flera tusen läsare. Flest läsare har jag dock nått med mina böcker eftersom de sålt bra också i Sverige.
Att läsa bloggar är slöseri med tid (säger jag ännu en gång). Åtminstone i 99 fall av 100. Mina bloggar är undantag (säger jag igen). Men om någon kan ge exempel på viktig kunskap som jag inte kan få på annat sätt skall jag ta tillbaka mina ord. Självklart beror det på vad man är intresserad av. Om man vill veta vad herr X åt till furkost en viss dag eller vad fru Y handlade samma dag måste man läsa deras bloggar. Oviktigt!
Slutligen måste jag, för undvikande av missförstånd, berätta att jag alltid varit intresserad av att följa med vad som händer i världen, att få reda på vetenskapens senaste resultat, och jag har varit nyfiken på vår historia liksom på vår framtid. Därför har jag dagligen läst ett flertal dagstidningar, massvis av böcker, utländska magasin plus diverse underhållningslitteratur såsom massor av serietidningar och album. Dessutom har jag lyssnat en del på radio och tittat på tv, sett hundratals filmer.
Så nu, kära läsare (om du finns), vet du varför jag (ibland) skriver, men inte läser bloggar.
söndag 6 november 2011
HUNDARNA SKÄLLER MEN ENERGIKARAVANEN DRAR VIDARE
Radioprogrammet Eftersnack på fredag eftermiddagar är ett småmysigt diskussionsprogram. Men fredagen 28.10 hettade det till en aning när programledaren Magnus Londén frågade de båda närvarande damerna om deras inställning till kärnkraften. Det visade sig att de, i motsats till Londén var positiva. Han blev riktigt upprörd när Pia-Maria Lehtola prisade kärnkraften för dess renhet. Någon riktig diskussion blev det inte eftersom Eftersnack går ut på att hoppa från ämne till ämne på ett underhållande sätt. Londén menade dock att kärnkraften medför stora risker. Vidare trodde han inte att den förbättrar sysselsättningen. Vi har stor arbetslöshet trots kärnkraften, påpekade han.
Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.
Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.
Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.
För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.
Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.
HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)
Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.
Hans Rosing
Dr. h.c.
I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.
HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.
KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER
Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing
Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.
Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.
Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.
Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.
Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.
Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.
För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.
Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.
HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)
Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.
Hans Rosing
Dr. h.c.
I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.
HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.
KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER
Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing
Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.
Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.
Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.
lördag 22 oktober 2011
MÅNGA PROBLEM MED VINDKRAFTEN
Det förvånar mig att många fortfarande tycks vara varma anhängare av att producera el i vårt land genom tusentals jättestora vindkraftverk. Jag tänker då inte på det fåtal som direkt förtjänar på möllorna utan på de många som på olika sätt måste betala. Vi måste betala på många sätt, men lättast att förstå är att vi måste betala rent konkret i reda pengar. Det kostar nämligen ungenfär dubbelt mer att producera el genom vinden än på mer konventionella sätt. Under de närmaste åren betalar vi den extra kostnaden genom beskattning, men förr eller senare slås den ut på elpriset. Slutsatsen är oundviklig. Den som vill ha mera vindel vill också ha högre elpriser. Men i själva verket klagar de flesta redan nu över att elpriset är högt.
Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.
SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA
Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing
Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.
SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA
Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing
onsdag 12 oktober 2011
EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS
Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?
Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?
Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).
Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.
Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!
I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.
Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.
Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.
I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.
Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.
Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.
Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.
måndag 10 oktober 2011
BÄTTRE KLIMAT MED SÄMRE EKONOMI
Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.
HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?
”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.
Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.
För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.
Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.
Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.
Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.
Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?
Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)