ETT MYLLER AV LIV I VARIERANDE FORM

EN VÄRLD MYLLRANDE AV LIV

Vid denna tid på året är livet som livligast i vår kalla Nord. Under några månader, ofta under endast några veckor, strävar djur, växter och allehanda mikroorganismer att fortplanta sig och därmed att garantera artens fortlevnad. När hösten, kölden och mörkret kommer är det en enda sak som gäller, att försöka överleva till nästa sommar. Kampen om livsrum är stenhård.

Den som i likhet med mig tillbringar en stor del av sommaren på knäna i ett trädgårdsland i hopplös strid mot oönskat liv upplever denna kamp med alla sinnen. Jag vill t.ex. få goda morötter, men det vill också skalbaggar, sniglar, morotsflugan, knäpparlarver, sorkar, harar och andra varelser. Dessutom vill mängder av växter, vitrot (kvickrot), våtarv (nate, natagräs), ranunkler, tistlar och en mängd andra icke ätliga växter utnyttja den jord och den näring som jag avser för morötterna. Jag slåss, och de slåss. Visserligen överlever jag personligen utan att slåss, men det gör inte de andra varelserna. Men vi människor överlever inte kollektivt om vi inte slåss effektivare än alla andra. Den starkaste vinner i min trädgård och ofta är det tyvärr inte jag. Hittills har dock mänskligheten visat sig starkare än alla andra och jag ser inga skäl att vi skulle förlora i framtiden.

Att rensa s.k. ogräs i ett land som länge fått vara ifred känns som att bege sig in i en djungel. Gräset kan vara nästan halvmeterhögt och varje kvadratcentimeter är full med rötter. Det är märkligt att så många arter kan finnas på ett litet område. Om jag inte sliter och river i de levnadsglada, anspråkslösa, snabbväxande ogräsen så kväver de snabbt mina känsliga majsplantor och andra grödor..

Man får utmärkt motion och gymnastik av att plantera, gräva, vattna, rensa ogräs, skydda mot skadedjur och slutligen, om man lyckas någorlunda, att skörda. Det finns inte (enligt min mening) många nöjen som går upp mot att äta färsk potatis, sallat, jordgubbar, lök, kålrabbi, morötter, majs, tomater, paprika etc som man odlat i sitt anletes svett. För att inte tala om vin- och krus- och körsbär, plommon, äpplen och päron. Men inget hindrar att man samtidigt sätter sig ner och filosoferar kring allt det liv som omger en och som man är en del av. Vi vill i dag ofta se oss som naturens herrar, som de som har konroll och bestämmer, men det är en lllusion. Vi är lika mycket med i kampen om tillvaron som getingarna, humlorna, sniglarna och daggmaskarna. Också vi blir ständigt angripna och måste försvara oss. Vi är aktivt med i kampen om tillvaron.

När vi sitter i trädgården och njuter av solen och blomsterprakten skall vi inte glömma allt det för oss jättestora däggdjur osynliga livet omkring oss. I själva verket är det osynliga livet, artrikare, talrikare och viktigare än det synliga livet. Jorden myllrar av mikroorganismer, en näve jord lär innehålla tiotusentals organismer. Men de finns också på vår hud och förstås inne i vår kropp, speciellt i tarmkanalen. Vi bär ständigt omkring med hundratals miljoner bakterier. I luften seglar de omkring på små partiklar av damm och stoft.

Den här beskrivningen gäller den lilla plats på vår planet där jag tillbringar oräkneliga av sommarens timmar. Denna plats är inte typisk. Den är tvärtom ovanligt karg, ovanligt fattig på arter, ovanligt fridfull. När vi går söderut till varmare klimat ökar antalet arter samtidigt som organismerna kan vara aktiva en allt större del av året. Vi har t.ex. blott futtiga två arter av ormar. När vi kommer till de heta, ångande regnskogarna är myllret av liv enormt mycket större än i vår kalla nord. I Brasiliens urskogar lär det finnas ca 200 arter av ormar, en stor del giftiga.

Överallt på denna planet, på polerna, i öknarna, i heta källor, i havsdjupen, långt ner i jordskorpan, högt uppe i atmosfären finns det liv. Vår planet lever.

Varför? Varför finns allt detta liv? Varifrån kommer det? Hur har det uppstått? Vilken är vår plats och vår roll?

Dessa frågor har intresserat mig i över 40 år. I några bloggar skall jag under sommaren, om jag får tid och hälsan står mig bi, teckna ner de tankar mina studier i ämnet lett mig fram till. Vad är lämpligare under vår korta sommar än att ägna livet en smula eftertanke. I mina ögon är livet så nära det heliga man kan komma. Inte enskilda liv, utan livet som jordiskt, och som kosmiskt fenomen. Finns det något mer spännande? (Liv på andra planeter diskuterade jag bl.a. i min blogg 11.1 2012.)

STÄNDIG FÖRÄNDRING, ENORM VARIATION

Vid en ytlig granskning under några års tid förefaller allt vara nästan exakt likadant från år till år. Varje år gror samma maskrosor, brännässlor etc samma ödlor pilar omkring i det solvarma gräset. Naturen förefaller vara en sinnebild av det i stort sett oföränderliga. Men när man börjar titta mer i detalj ser man förändring och variation överallt. För den som likt mig odlat grönsaker i tiotals år ligger den mest uppenbara förändringen i att det ständigt lanseras nya varianter av olika grödor. Majs är en värmekrävande växt som härstammar från Sydamerika. I min ungdom skulle man ha skrattat gott om någon försökt odla majs i vårt land. I dag finns det flera sorter av majs som hinner mogna i vårt kalla klimat.

När jag började odla majs för rätt många år sedan var det ovanligt. I dag odlas majs för försäljning i många delar av södra Finland. En mängd grönsaker har vidareförädlats (som det heter) så att de ger större skörd snabbare och är motståndskraftigare. I dag odlas t.ex. sparris, vindruvor, persikor och en mängd annat på våra breddgrader.  

                      Människan har i tusentals år jobbat med att få fram varianter av vilt växande arter för att få högre avkastning. De odlade grönsakerna kan i dag vara så olika sina vilda släktingar att det är svårt att veta från vilka de härstammar. Morötter, kålrabbi, rödbetor etc kan bli jättestora. Variationsrikedomen och variationsmöjligheterna verkar vara oändliga.

                      Hur mycket kan man variera? Finns det någon gräns? Är det så att naturen drar upp villkor som inte kan överskridas? Självklart innebär tillgången på näring, vatten, energi (ljus, solsken)och koldioxid begränsande faktorer. Men inom ramen för dessa? Den genetiska koden (genomet) sätter gränser. Men denna kod kan variera och kan varieras. Den är inte en gång för alla given. I naturen förändras genotypen genom vad vi kallar mutationer som i sin tur kan orsakas av många faktorer. Detta är ett komplicerat och inte till alla delar utforskat kapitel. Tydligen finns det också i naturen ”jumping genes”, slumpmässig överföring av gener från en art till en nära besläktad. Vi skall komma ihåg att allt levande hela tiden badar i en sky av joniserande (radioaktiv) strålning. Den kommer dels från jorden själv som är full med uran (också haven) och dels från rymden i form av kosmisk strålning. (Ingen anledning till oro, vi är anpassade till den strålningsnivå vi normalt utsätts för.)

                      Jag tar upp en näve jord ur ett trädgårdsland. Vilka organismer ser jag? På sin höjd någon daggmask och tusenfoting. Mullen tycks vara död. Tittar jag i ett mikroskop blir bilden en helt annan. I mikroskopet framträder tusentals organismer i den lilla mullhögen. I ett litet trädgårdsland finns hundratals miljoner mikroorganismer, mikrober. Om jag går över till ännu starkare förstoring genom ett elektronmikroskop öppnar sig en ny värld, men nu är vi på gränsen mellan levande och icke levande. Vi finner de fruktade virusen. Vi känner dem främst som orsak till många farliga sjukdomar, men de flesta är ofarliga. De finns i ofantliga mängder överallt och spelar tydligen, trots att de själva inte är levande, en viktig roll för livet på jorden.

                      Här är det lämpligt med en historisk observation. Ända fram till mitten av 1600-talet var mikroberna fullständigt okända för de lärde. Holländaren Leuvenhoek var den första som beskrev för blotta ögat osynliga organismer, som han studerat i ett enkelt mikroskop. Han var verksam i mitten av 1600-talet. I de andra högkulturerna på jorden var mikrovärlden förstås helt okänd. Såväl kikare som mikroskop uppfanns i Europa. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan bakterierna upptäcktes. Och först på 1920-talet upptäcktes virusen.

                      Största delen av förändringarna i genotypen är osynliga för oss därför att de sker i mikrovärlden. De sker bland de miljontals små organismerna i jorden. Dessa har en kort livstid och därför kan mutationer spridas snabbare än hos långlivade organismer.

                      När penicillinet började användas i början av 1940-talet var det ett mirakelmedel som tog livet av livsfarliga bakterier. Mängder av andra antibiotika utvecklades. Men det innebar att bakterierna utsattes för en ny miljö med ett nytt selektionstryck. De svaga dog av de nya medicinerna, men de starka överlevde och fortplantade sig gladeligen. Detta innebar att de resistenta bakteriestammarna småningom blev allt talrikare. Naturen är smartare än vi. Om ett tiotal år är antibiotika antagligen inte mera verkningsfulla mot bakterier än aspirin.

                      Nya varianter av sjukdomsframkallande mikrober, bakterier, virus, prioner etc uppstår ibland. Aids existerade inte när jag var ung. I dag dör miljoner årligen i sjukdomen. Den orsakas som bekant av ett virus. Varifrån det kom och hur det spreds till människan har forskningen inte kunnat med säkerhet klarlägga. Tuberkulos var ännu i början av 1900-talet en vanlig och dödlig sjukdom. Den orsakas av en bakterie. Sedan kom antibiotika och sjukdomen försvann i många länder, t.ex. hos oss. Under senare år har det uppstått resistenta stammar som inte kan bekämpas av de allmänt använda medicinerna. Tuberkulos håller igen på att bli en dödlig sjukdom. Vi kan segra i ett slag men kriget fortgår ständigt. Vi måste räkna med att nya sjukdomsframkallande organismer uppstår i framtiden.

                      Dylika förändringar är uppenbara, men de är bara den yttersta toppen på isberget. Förändringar sker ständigt hos miljontals olika arter, men vanligen är de så små att de inte märks. Ytterst sällan är de till all lycka farliga för oss. Forskningen har nu kommit så långt att vi börjar förstå hur dessa sker. Än viktigare (och farligare) är att vi själva kan gå in i arvsmassan och ändra den samt att vi kan skapa gener, sätta in dem i en organism och därmed ge den en ny egenskap. Därmed har vi öppnat helt nya möjligheter för att inte bara förstå livet utan framför allt för att kontrollera det. Vad detta kommer att leda till om tio år, 50 år, 100 år kan man tills vidare bara spekulera. Vad som kommer att ske längre in i framtiden är ett tacksamt ämne för scififörfattare.

                      Liv har funnits på vår planet i ca 3 000 miljoner år. Hur många arter finns det i dag? Omöjligt att veta. Antalet av biologerna kända arter lär enligt senaste uppgifter vara runt 3 miljoner. Tusentals nya arter beskrivs varje år. Också i vårt land beskrivs årligen många nya arter, dock endast insekter, spindlar, svampar och mikrober och liknande. Självklart har de flesta makroarterna redan beskrivits av biologerna. Men ingalunda alla. Så nyligen som år 2006 upptäcktes en apa som tidigare varit okänd för biologerna. Den lokala befolkningen kände till den och kallade den kipunji. Den lever i urskogen i Tanzania. Någon pygmeapa är den inte med en vikt på 10-15 kg. Antalet uppskattas till ca 1000 individer. De flesta ännu okända arterna finns förstås i världshaven som täcker ca 70% av jordens yta.

På tal om världshaven trodde man länge att de tjocka sedimentlagren i havsdjupen är livlösa. På 1990-talet började man ta prover genom att borra ner i dessa lager. Till allmän överraskning visade det sig finnas ett rikt mikroliv tiotals och hundratals meter ner i denna kalla, kolmörka värld. I Nature 21.8 2008 hävdas att omkring 50% av alla mikroorganismer i själva verket lever i dessa enorma avlagringar. De har bildats under miljontals år. Dessa organismer ställer forskarna inför många intressanta problem. Hur kan de existera i denna kalla, mörka, syrefria, energisnåla miljö? Djupare än en meter är det inte bakterier, välkända för forskarna, utan den typ av organismer som relativt nyligen börjat kallas arcaea som dominerar.

VARFÖR GÅR EU FRÅN KRIS TILL KRIS?

EU har figurerat i nyheterna dagligen på grund av den pågående ekonomiska krisen. Det är märkligt att ingen tycks ha insett att den typ av ekonomiska problem som politikerna nu försöker handskas med skulle uppstå när den ekonomiska unionen EMU skapades för drygt tio år sedan. Ändå lade man, genom att binda ihop alla valutor utan några hårda krav på budgetdisciplin, grunden för just den ansvarslösa låntagning som nu exploderat i händerna på politikerna i Grekland, Spanien, Portugal och Italien.

Grundproblemet ligger förstås i den blandning av kapitalism och socialism som är så typisk för Europa. Dels har man en fri marknad, fria banker, dels tar staten ansvaret för ekonomin. Egentligen är detta en omöjlig ekvation. Enligt kapitalismen går dåliga företag i konkurs. Därmed jämnt. Men enligt socialismen är staten ansvarig för medborgarnas välfärd. Därför stöder staterna och EU banker som inte sköter sig. Principen är densamma för individer. Enligt kapitalismen går individen i konkurs om hen inte kan betala sina lån. Enligt socialismen går staten in och tar hand om alla som inte kan sköta sig.

Problemet blir akut genom att den moderna konsumtionsideologin. Det finns i dag ett starkt socialt tryck på att du skall konsumera så mycket som möjligt. Om du inte har pengar så får du låna, nästan hur mycket som helst och på hur lång tid som helst. Bankerna lever ju på att vi lånar så mycket som möjligt. Staterna fungerar enligt samma ideologi. Hela ekonomin är uppbyggd på lån. För att hindra misär garanterar staterna att alla låntagare skall klara sig.

Ett sådant system är i längden ohållbart. Men det vill ingen öppet tala om.

Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 5 juni.

Det skall bli mycket intressant att se hur det går. Själv har jag ännu inte känt av EU:s kris på något sätt. Har du?

VARFÖR BEFINNER SIG EU STÄNDIGT I KRIS?

EU skapades med stora förhoppningar och på basen av höga ideal. Arkitekterna hade visionen av en ekonomiskt blomstrande världsdel som skulle vara en förebild när det gäller solidaritet, tolerans, demokrati, miljövård och mänskliga rättigheter. I en värld där det splittrade Europa alltmer höll på att förlora sitt inflytande var ett närmare samarbete det enda sättet att behålla åtminstone någon tyngd i den globala konkurrensen. Tyskland och Frankrike, sedan gammalt de mäktigaste staterna i Europa, utgjorde den hårda kärna runt vilken de övriga staterna mer eller mindre villigt formerade sig.

Vi vet alla hur det har gått. EU har gått från kris till kris. Just nu upplever vi den värsta krisen sedan EU skapades. Varför har det gått såhär? Konstigt nog tycks den frågan inte intressera. Det borde vara dags för en djupgående europeisk självanalys.

Det är inte svårt att finna orsaker.

Grundorsaken är att EU från början skapades uppifrån. Unionen var en tanke hos kraftfulla politiker som ville ge Europa en tyngre position internationellt. Det var alltså inte frågan om en naturlig process driven av de stora massornas intressen, önskningar och värderingar. Snarare var det tvärtom.  De olika staterna gick med för att effektivare driva sina egna nationella intressen inte för att man trodde på de höga idealen. Främst var man ute efter de ekonomiska fördelar man kunde uppnå. Resultaten av denna politik ser vi i dag. Grundproblemet, den ansvarslösa statliga låntagning som länge varit tydlig i visa stater, tycks vara omöjligt att lösa inom unionen. Tidigare löste man dylika problem genom att devalvera. Att bunta ihop helt olika typer av ekonomier och ekonomiska värderingar för att skapa ett enheltligt, blomstrande system var från början en alltför okritisk och blåögd vision.

Europa har alltid varit toppstyrt. Demokratin har varit svag. De styrande har löst problemen genom att bygga upp nya byråkratier. Det var därför oundvikligt att skapandet av EU i praktiken innebar skapandet av ytterligare en tung och otymplig byråkratisk struktur i vår världsdel. Massor av tjänstemän planerar i detalj hur EU skall fungera. Direktiv har producerats i massor. Också detta är typisk för det europiska sättet att tänka.  

Byråkratin är kanske inte så ansiktslös som i Fans Kafkas klassiska bok Processen, men inte heller långtifrån. Avståndet mellan byråkraerna i Bryssel och de olika europeiska folken kan räknas i ljusår. Typiskt är att systemet är extremt toppstyrt.

Beroende på traditioner och historia reagerar olika folk olika på direktiven. I Sydeuropa har människorna av tradition förhållit sig skeptiska till överheten. Man ignorerar lagar och förordningar som inte är förankrade i folklig tradition. I Frankrike går folket ut på gatorna när missnöjet svämmar över. I Nordeuropa är folken lydigare. Allra mest lydiga är finländarna. Vi har en lång tradition av underdånighet och protestantisk pliktmoral. Finland är väl det enda land som noggrannt försöker följa alla EU:s direktiv hur orealistiska dessa än är.

Många drömmer om att lämna EU, att återfå sin nationella ”handlingsfrihet”. Men det är en hopplös dröm. Tiden har gått förbi nationalstaterna. Framtiden ligger i samarbete, hur haltande det är är och kommer att förbli.

Hans Rosing

Västanfjärd

ENERGIN RÄCKER NOG TILL

Vi får ofta höra att jordens resurser tar slut, att vi redan nu använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Detta kan stämma för vissa resurser, men det stämmer inte för den viktigaste, för energin.

I artikeln nedan diskuterar jag denna fråga och bevisar att energin räcker till också för dagens enorma folkmängd. Jag sände artikeln till Vasabladet som dock inte tog in den. Förmodligen är den för lång. I dag skall allt som bekant vara snuttifierat. Fördjupad analys är oförenlig med tidsandan. 

Den korta artikeln nedan publicerades i Vasabladet 31.5. I den kritiserar jag ett inlägg i samma tidning av Simon Gripenberg 26.5. Han tror att vi (vilka är vi?) snart (hur snart?) kommer att tvingas att radikalt skära ner vår energiförbrukning. Han preciserar inte sin analys närmare. Jag påpekar i artikeln att det nog finns gott om energikällor. Problemet, i den mån det finns ett problem, är att den viktigaste globalt sett, dvs solenergin utnyttjas i ringa utsträckning. Orsaken till detta är förstås att oljan varit så billig att det inte har lönat sig att utveckla alternativa källor. Nu är oljan dyr och det lönar sig att övergå till billigare metoder, bl.a. olika sätt att utnyttja solen.

Egentligen är det bra att oljan blir dyrare och att den kommer att sina. Under de drygt 100 år som den spelat en viktig roll har den samtidigt haft en stor mängd negativa bieffekter. En del av dessa är välkända, t.ex. miljöförstörelse. Andra är mindre kända t.ex. effekterna på ekonomin både globalt och lokalt.

Energifrågan behandlas i många av mina bloggar. Jag kommer med stort intresse att följa med vad som händer, men risken är att jag upprepar mig. Det kan bli tjatigt. Den som läst mina inlägg torde ha en god uppfattning om energisituationen.

Jag vill ännu tillägga att jag inte ser några goda argument för att tro på kallfusion som en del tycks fästa förhoppningar vid.

(Nu skall jag gå ut och jobba på ett jordgubbsland).

RÄCKER ENERGIN TILL FÖR SJU MILJARDER?

Dagens industri-, data- och nöjessamhälle präglas av en ständigt ökande energitörst. Räcker energin till för dagens sju miljarder människor, för att inte tala om de nio miljarder som väntas bo, arbeta och roa sig på vår stackars överexploaterade planet år 2050?

                      Allt liv behöver energi för att överleva, så ock människan. Våra avlägsna förfäder klarade sig genom den energi de fick genom födan. För över en halv miljon år sedan uppfann människan ett nytt sätt att skapa energi och därmed att göra livet lättare. Elden har visserligen alltid varit en del av naturen, men människan uppfann metoder att kontrollera elden. Inget annat djur har ens kommit i närheten av denna för oss så självklara upptäckt. Elden gav värme och ljus och gjorde maten lättare att tugga. Långt senare blev elden en hjälp i jordbruket, och för ca 5000 år sedan i framställningen av metaller. Fortfarande, trots alla teknologiska framsteg, är elden basen för dagens samhälle. Så kommer det tydligen att förbli under lång tid framåt.

                      Under medeltiden, dvs för ca 1000 år sedan började man i Europa använda vattenkraft i växande utsträckning. I vår världsdel finns otaliga bäckar och åar som lämpade sig för kvarnar av olika slag. En stor del malade mjöl, andra drev hammare i smedjor. Somliga stötte linnemassa i pappersframställningen, åter andra drev sågverk eller pumpar. Under 1700-talet var de lämpliga vattendragen redan utnyttjade. Samtidigt blev det brist på trä eftersom de stora skogarna i tättbefolkade områden hade huggits ner. Det fanns inte längre energi för fortsatt tillväxt. Ekonomin höll på att stagnera.

                      Då kom ångmaskinen som en räddande men ytterst sotig och smutsig ängel. Den industriella utvecklingen fick bättre fart än någonsin tidigare. På endast några decennier byggdes järnvägar kors och tvärs över Europa och USA och sedan i den övriga världen. De miljövänliga, långsamma segelskutorna av trä  ersattes av jättelika rökspyende snabba ångfartyg av stål. Utvecklingsoptimismen har aldrig varit större. Jules Verne utmålade framtida underverk som ubåtar, flygmaskiner och månresor Titanic stod för den tidens mest avancerade högteknologi i världens största imperium. Fartyget byggdes för att vara osänkbart. Varför då belasta det med livbåtar för alla 3000 passagerare?

                      Stenkolet blev industrisamhällets livsblod. Och trots alla senare uppfinningar har stenkolet förblivit världens viktigaste energikälla. Visserligen drivs tågen i dag vanligen av elekricitet och fartygen av olja, men större delen av världens elektricitet produceras genom att man bränner stenkol. Ångmaskinen gjorde snabba kollektiva masstransporter möjliga. Men den är inte lämplig för vare sig bilar eller små båtar. Explosionsmotorn från slutet av 1800-talet medförde en totalt ny riktning i samhällsutvecklingen. Privatbilen öppnade vägen mot en ohämmad individualism, men också mot ett ständigt ökande behov av energi. Var och en (som hade pengar) kunde åka vart den ville när den ville. I dag översvämmas världen av mer än 600 miljoner privatbilar. I Kina växer antalet med flera miljoner varje år. Efter det andra världskriget har flyget blivit det mest populära medlet för långa och snabba transporter. En halv miljarde människor flyger årligen av och an över jordklotet och förpestar luften med koldioxid. Men hur länge kan förbrukningen av flygbensin fortsätta att öka?

                      Helt nya energikällor är ytterst ovanliga. Därför är det inte förvånande att forskare, företagare, ekonomer och politiker hade högt ställda förväntningar på kärnkraften när den togs i fredligt bruk på 1950-talet. Sverige, som klarat sig oskatt genom kriget, hörde till de länder som beslöt att satsa stort på fissionsenergin. Man drömde om billig energi i obegränsade mängder. Katastroferna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och nu senast i Fukushima har dock väckt ett starkt motstånd mot denna energiform. Japan har stängt alla sina ca 50 reaktorer och använder nu i stället de beprövade fossila bränslena som folk är vana med och litar på. Också Tyskland planerar att avveckla kärnkraften. I stället bränner man stenkol och rysk naturgas. Det är dock troligt att kärnkraften får större betydelse i en nära framtid när oljan och naturgasen börjar tryta. Stenkolet kommer visserligen att räcka i flera hundra år, men dess framtid beror på om man kan finna metoder att avlägsna koldioxiden ur rökgaserna.

                      Mer än något annat bidrar förbränningen av stenkol i tiotusentals kraftverk till att mängden koldioxid i atmosfären ökar. Därmed är det den största boven när det gäller klimatförändringen. Men i dagens läge, med en svår ekonomisk depression inom EU som har globala återverkningar, tycks ekonomisk tillväxt vara mycket viktigare än att motverka växthuseffekten. Stenkol, naturgas och olja förbränns som aldrig förr. I den indusrialiserade världen lånar folk pengar för att kunna konsumera mera och mera varor och tjänster. Överskuldsättningen är ett lika stort välfärdsproblem som övervikten.

Men också stenkolet kommer att ta slut. Troligen är det oljan som först börjar sina. Somliga experter tror att vi redan är inne i en fas då produktionen inte längre kan öka. Här finns en stor osäkerhet och vi lever med stora ekonomiska risker. Brist på olja leder oundvikligen till en långt värre ekonomisk depression än någon vi tidigare upplevt. Sedan sinar naturgasen och slutligen stenkolet.

                     

Betyder det att våra efterkommande småningom måste anpassa sig till ett lågenergisamhälle? Nej det finns gott om energi. Kärnkraft av olika slag är en möjlighet för framtiden. Uranförekomsterna är visserligen begränsade, men man kan också använda thorium. Breedreaktorer har länge varit en möjlighet. De producerar plutonium som sedan kan användas som bränsle. Den nuvarande tekniken är dock så riskabel att inga breedreaktorer i dag är i gång. Slutligen har vi fusionsenergin som troligen blir viktig i en mer avlägsen framtid. Tillsvidare är den på experimentstadiet. Somliga drömmer om kallfusion som den ultimata energikällan. Hittills har ingen gett några klara bevis för att kallfusion är möjlig.

                      Under de senaste decennierna har det talats och predikats mycket om att vi bör övergå till förnyelsebara energikällor. Pratet har dock sällan övergått i handling. EU vill vara föregångare och ställer upp höga mål. Men medlemsstaterna bryr sig sällan om dessa annat än i högtidliga tal och proklamationer. I själva verket ökar användningen av fossila bränslen inom EU liksom i den övriga världen. Att som Tyskland i viss mån ersätta stenkol med naturgas innebär visserligen mindre utsläpp av koldioxid, men naturgasen är förstås inte förnyelsebar. Danmark, som är fattigt på inhemsk energi, har rykte om sig att vara miljövänligt med sina drygt 5000 möllor. Faktum är dock att danskarna är helt beroende av fossila bränslen för att hålla igång samhället. Per capita släpper Danmark ut mer koldioxid än något annat nordiskt land. Vindkraften har fått stor uppmärksamhet i medierna, men faktum är att dess betydelse alltid kommer att vara marginell, annat än lokalt. Det behövs t.ex. över 2000 möllor för att ersätta ett enda stort stenkolskraftverk. Endast på ställen där det blåser stadigt under en stor del av året kan vindenergin spela en stor roll.

                      Finland är världens kallaste och mörkaste industriland. Egentligen är det underligt att någon vill bo i ett land med nio månader av köld, snö, is, mörker, regn och slask. Man måste vara född här för att kunna älska landet. Men ur energisynvinkel är vi till all lycka välförsedda. Skogen har alltid varit finländarens trumfkort. Så är det fortfarande trots Nokia och Angry Birds. Vedeldningen har hållit oss vid liv i århundraden och i dag har vedspisar, kaminer och kakelugnar igen blivit populära. (Mer än halva året börjar min dag med att jag sätter eld i vedspisen. En av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Fungerar, i motsats till modern teknologi, alltid.) Det finns många sätt att använda trä som energikälla. Dessutom har vi rätt mycket vattenkraft. Torven står för en betydande del av elproduktionen. Den är förnyelsebar omän på mycket lång sikt. I dagens läge står förnyelsebar energi för ca en tredjedel av all energi i vårt land. Kärnkraften står för en tredjedel av all elproduktion, en andel som snart kommer att öka. Den är förstås inte förnyelsebar, men vi har mycket uran i berggrunden, så mycket att finländarna utsätts för dubbelt högre stråldoser under en livstid än i övriga EU.   

                      Lustigt nog används den viktigaste förnyelsebara energikällan minst. Jag tänker förstås på solen. Av jordens sju miljarder bor den överväldigande majoriteten i länder som bestrålas slösande rikligt av vår jättelika fusionsreaktor, solen. Många av de fattigaste länderna får mest solenergi. Enbart Sahara mottar mer energi i form av solstrålning än vad mänskligheten någonsin kommer att kunna göra av med. Varför används då inte solen i större utsträckning? Orsakerna är många, men inte oöverkomliga. Solenergin har utan tvekan framtiden för sig.

                      Hur ser bilden ut i stort? Det sägs ofta att mänskligheten i dag använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Hur är det med energin? Räcker vårt enda jordklot till? Utan tvekan. Energin är ingen flaskhals, även om mänskligheten småningom fasar ut de fossila bränslena. Och då har jag inte alls beaktat möjligheten att forskningen kan upptäcka helt nya energikällor. Våra efterkommande kommer att ha tillräckligt med energi även om jordens befolkning är nio miljarder år 2050.

INGEN BRIST PÅ ENERGI

”Vi kommer snart att tvingas minska vår energiförbrukning radikalt. Dels sinar resurserna, dels konfronteras vi av utmaningen med klimatförändringen.” Denna bedömning av energiläget gör Simon Gripenberg i Vbl 28.5. Destovärre är bedömningen alltför pessimistisk. Visserligen bör vi räkna med att oljans pris kommer att fortsätta att stiga, men i stället kommer alternativa källor att få en växande betydelse. Stenkolet kommer att behålla sin starka position undet lång tid framåt. Kärnkraften kommer troligen att bli viktigare, trots att Japan och Tyskland för närvarande beslutat att avveckla den. Sådana beslut har en tendens att ändras när priset måste betalas. Japanerna har stängt sina kärnkraftverk och använder nu i stället fossila bränslen. Men på längre sikt tror experterna i Japan att man skall klara sig genom effektivering och genom att kraftigt öka användningen av sol och vind. Vi får se hur det går. Själv tippar jag att det går som när Sverige skulle avveckla kärnkraften. (Sverige har goda möjligheter att klara sig utan kärnkraft tack vare sin vattenkraft. Men motståndet mot att bygga mer vattenkraft är större än mot kärnkraften.)

Den ekonomiska depression vi nu upplever inom EU kunde vara en orsak till att minska energiförbrukningen. Men i stället ökar nu det politiska trycket på att politikerna i stället skall satsa på ekonomisk tillväxt. Endast Tyskland håller benhårt fast vid sparlinjen, men dess regering blir allt mer impopulär. Frankrikes färska president har gjort sig till tolk för tillväxt i stället för nedskärningar. För en gångs skull är Frankrikes och USA:s presidenter eniga. Obama satsar på tillväxt i USA och trycker på för att EU skall göra detsamma. Tillväxt är inte möjlig utan ökande konsumtion och ökande energiförbrukning.

Kina har länge setts som en motor för världsekonomin. Fortfarande är tillväxten i jätteriket enorm och kineserna satsar hårt på att det skall fortsätta på samma sätt. Detsamma gäller många andra jätteekonomier såsom Indien och Brasilien.

Till alla lycka är tillväxt inte oförenlig med övergång till allt mer miljövänliga system. Kina gör i dag stora satsningar på miljövänligare teknologi. Tillsvidare är det dock stenkolet som är grunden för tillväxten.

I Finland vill många satsa mer på solenergin, trots att solen är en bristvara hos oss. De flesta av världens länder har ett överflöd av sol året runt. Ändå utnyttjas denna energi i mycket liten skala. Detta kommer säkerligen att ändras när de fossila bränslena blir dyrare. Det är lustigt att de länder som har mest solenergi ofta också är de fattigaste. Är det så att ett hårt och kallt klimat tvingar människorna att vara mer innovativa?

Jag ser inga skäl att tro att vi snart kommer att tvingas skära ner vår energikonsumtionen. Men det vore klokt att börja fundera på att skaffa elbil.

KRITIK AV "SOCIALA" MEDIER

Det talas i dag ständigt om sociala medier. Vaddå sociala? I själva verket gör de nya medierna, som förtusätter att vi sitter framför datorn när vi umgås, oss allt mer osociala, eller t.o.m. asociala. Jag är förvånad över hur okritiskt och blåögt de flesta förhåller sig till alla dessa nya sätt att kommunicera. För egentligen är det frågan om att begränsa kommunikationen. Det tycks nästan vara tabu att berätta sanningen om hur de nya medierna gör oss alltmer asociala. Läs artikeln nedan så förstår du vad jag menar.

Jag är förvånad över hur mycket tid många ägnar åt att sitta vid datorn och ”umgås” med sina ”datorvänner”. Själv är jag pensionär men sitter ändå sällan framför datorn, speciellt under den tid av året jag bor på landet. Det finns så mycket annat som är roligare, mer givande, mer socialt.

Än mer förvånad är jag över hur en del viker ut sig på nätet. Är det ett utslag av den moderna narcissisimen? Man tror att alla är intresserade av allt man gör? Själv måste jag ärligt medge att jag är totalt ointresserad av alla små detaljer i mina medmänniskors liv.

Det som är verkligt intressant lägger man ju ändå inte ut på nätet. Det är mänskligt att man vill ge en glansbild av sig själv. Men jag för min del är ointresserad av glansbilder. Hur är det med dig?

Just nu skiner solen, det är en vacker försommarmorgon. Jag har ätit havregrynsgröt, druckit en kopp kaffe, lyssnat till nyheter och väderlek, varit ute på tuppen och sitter nu framför datorn och skriver en ointressant text. Jag har en lätt huvudvärk, litet ont i min stela nacke, något obehag i buken och skall ta en halv Emconcor mot rytmstörningar. Om en stund skall jag skaffa ett nytt rör till vår gamla brunn och installera det tillsammans med min yngre son. Det gamla har spruckit vilket betyder att jag inte får vatten till mina odlingar.

Var den här texten intressant? Självklart inte. Fler sådana skriver jag inte på min blogg. Däremot hoppas jag fortsätta att skriva om ämnen av allmänt intresse, om samhället, om naturen, om vetenskapen, om klimatet och om skrivandet. Filosofiska funderingar.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 22.5.  

ASOCIALA MEDIER

Förr hade man ett fåtal vänner som man träffade, pratade, skvallrade, diskuterade med, som man festade och sörjde med. Vänner som man kände utan och innan. Den moderna människan, speciellt den unga människan i tiden, har hundratals vänner som hen träffar på nätet. Hen går in på facebook för att få veta vad vännerna ätit till fruckost – själv drack jag kaffe och åt havregryngsgröt. Hen surfar in på Twitter för att få reda på det senaste skvallret. Hen skriver på sin blogg för att uppdatera vännerna om vilka kläder hen köpt. Det är modernt, enkelt, mödolöst, kravlöst. Kräver bara att man har gott om tid för oväsentligheter. Man kan sitta i lugn och ro hemma vid den egna datorn eller med sin mobil och kommunicera med hela världen. Man behöver inte se, höra, känna, lukta den man kommunicerar med. Lyckligare kan man inte bli, eller hur?

Allt sker i realtid. Det går snabbt, det är effektivt, det är ytligt och det är just så meningslöst som kommunikation mellan maskiner är.

Vad är egentligen en vän? Kan man ha en vän som man aldrig träffat? Eller har vi fått inflation i vänner liksom i så mycket annat i dagens swamhälle? Håller begreppet vänskap på att urvattnas, förlora sin betydelse?

Hur vet jag att personen i den andra ändan inte är ett program? Ett trevligt, sympatiskt program som frågar hur jag mår och intresserar sig för alla mina små och stora sorger. När får vi ett internationellt börsbolag som till ett facilt pris skaffar oss artificiella vänner för alla situationer?

Är dagens människor, som kan nå ut till hela världen via en liten maskin lyckligare än gårdagens som var tvungen att umgås rent konkret med grannar, släktingar och, ja just det, verkliga vänner (och ovänner)? (Vi skall inte glömma värdet av ovänner!)

Vad hjälper det en människa om hon kan nå hela världen via sin dator men förlorar sin själ.

Vi håller på att glömma bort vår sanna biologiska och sociala natur. Evolutionen har format oss till sociala varelser. Nätet håller på att forma om oss, till ytliga maskiner. Begreppet socialt medium är liksom t.ex. begreppet vindpark en eufemism, en förskönande omskrivning som skall få oss att svälja den beska medicinen i tron att den botar oss. Itmedierna är i själva verket mer eller mindre asociala. De ger mindre tid för sann och djup vänskap (och ovänskap). 

Evolutionen har under årtusendens kamp för att överleva hos oss skapat en förmåga att ”läsa” den andre. Ett verkligt samtal sker inte bara med ord, ofta inte ens huvudsakligen med ord. Den andres kropp talar till oss både på ett medvetet och omedvetet plan och vår kropp svarar. Ögonen, minerna, händerna, kläderna, dofterna, rörelserna, tonfallen och miljön är meningsfulla. Till och med tystnaden kan tala. Instinktivt tolkar vi den andre. Är hen ärlig, föreställer hen sig, är hens medkänsla påklistrad eller äkta. På Facebook, Twitter, på en blogg är det alltför lätt att ljuga, föreställa sig, luras, låtsas, göra sig bättre än man är därför att vår medfödda förmåga att ”läsa” kroppsspråket är satt ur spel. Nätet är därför, och kommer att förbli ett paradis för bedragare. Det lockar och uppmuntrar oss att kommunicera den idealbild vi tror att samhället vill att vi skall vara. Vem berättar på nätet om alla sina misslyckanden, besvikelser, sömnlöshet, sorger, tvivel, depressioner, om sitt missbruk och att man varit med och mobbat, misshandlat. Värdet med en verklig vän är att man kan tala om sådana saker, ja att man behöver tala om dem. En enda sådan vän uppväger hundra ytliga vänner på nätet.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Västanfjärd

VINDKRAFTEN ÄR SLÖSERI MED RESURSER

Antagligen är jag dum. Jag kan nämligen efter att ha funderat över energifrågor i över 20 år inte finna ett enda logiskt, förnuftigt och sakligt argument för att satsa miljarder på att bygga jättestora anhopningar av vindkraftverk i vårt land. Jag har tittat på alla argument men funnit dem fulla av hål. Det enda som blir kvar är prestige. Att beslutsfattarna vill visa sig duktiga i internationell jämförelse. Om Danmark och Sverige satsar skattebetalarnas pengar så kan inte vi vara sämre. Prestige tycks spela en stor roll för våra beslutsfattare. Just nu när jag skriver detta är det nästan lugnt. Så har det ofta varit om mornarna under våren. Ärligt talat, vem klarar sig med att få ström endast ca 30% av tiden, när det blåser tillräckligt? Jag hoppas på ökande motstånd mot detta stora misstag. Satsa miljarderna på de lönsamma och miljövänliga alternativen i stället!

Denna artikel ingick i Vasabladet 3 maj.

VINDKRAFTEN ÄR ETT DYRT ALTERNATIV

Danmark har länge utpekats som en föregångare när det gäller vindkraft. Med över 5000 möllor producerar danskarna ca 20% av sin el genom de stadiga vindarna från Nordsjön. Det danska vindkraftbolaget Vestas har varit ett slags dansk motsvarighet till Nokia. Men under den senaste tiden har det gått på samma sätt som med Nokia. Värdet på Vestas aktier har sjunkit till en tiondedel, från ca 600 dkr till ca 50 dkr. I januari meddelades att man ger sparken åt ca 1000 anställda i Europa. Också i USA ”sanerar” bolaget kraftigt. Italienska Winwind och brittiska Moventas har minskat sin produktion. I början av april meddelades att Moventas stänger sin fabrik i Karkkila och 171 anställda får gå. Också i vårt land har vindkraften stött på svårigheter av olika slag. Ingen vill ha en jättestor mölla på sin bakgård eller nära sommarstugan. Vid uthyrningsstugor drar de ner priset. På rekreationsområden passar de inte. Folk oroar sig för buller, vibrationer, reflexer, speglingar, lågfrekvent ljud som vi inte direkt upplever men som kan ha skadliga effekter på lång sikt. Naturvännerna är rädda att stora rovfåglar skall dödas, att den lokala fladdermösstammen skall decimeras. Därtill kommer att dagens jättestora s.k. vindkraftparker med upp till 50-100 möllor med upp till 250 meter höga torn på enorma betongfundament innebär radikala ingrepp i miljön, helt enkelt miljöförstöring. Landskapsbilden förändras, nya vägar för tung trafik måste dras, ett nätverk av högspänningskablar korsar landskapet. I själva verket är ordet vindkraftspark en eufemism, en förskönande omskrivning, en ren propagandaterm. Ordet park ger associationer till en mysig plats där man gärna slår sig ner för att avnjuta en picknick. I verkligheten är det frågan om områden med tung energiindustri. I värsta fall får vi tiotals sådana industriområden på orörd mark längs kusten. Det som för ett fåtal är en dröm om lätta pengar är för de flesta stugägare och turister en mardröm. I allmänhetens ögon har vindkraften fortfarande ett skimmer av grön romantik. Man tänker på trevliga små vindsnurror på gårdstunet som ger ett litet tillskott av grön el. Somliga drömde t.o.m. om att privatpersoner kunde sälja el när det blåser friskt. Verkligheten har för länge sedan sprungit förbi denna bild. I dag behärskas marknaden helt av stora multinationella bolag samt av våra inhemska stora elproducenter. Om de planer som regeringen utarbetat förverkligas kommer denna sektor att kräva investeringar av storleksordningen 4 000 miljoner euro under de närmaste åren. På den fria elmarknaden är ingen operatör dum nog att investera stora summor i en verksamhet som med säkerhet kommer att gå med förlust. Elpriset på marknaden rör sig kring 50 euro/ MWh. Det blir betydligt dyrare att producera ström genom möllor än genom uran, fossila bränslen (kol, naturgas), torv och biobränslen. Därför har regeringen beslutat att garantera ett pris som ligger nästan dubbelt högre än på den fria marknaden. Detta betyder i klarspråk att för varje MWh en mölla producerar garanterar staten ett pris på drygt 80 euro. För att ytterligare sätta fart på byggandet höjs garantipriset till fantastiska 105 euro i tre år framåt förutsatt att man snabbt kommer igång.. Detta betyder att även om priset på den fria marknaden sjunker långt under 50 euro så får vindbolagen samma skyhöga pris. Vem skall då betala mellanskillnaden? Skattebetalarna förstås. Ju mer vindkraft som byggs desto mera kostar det skattebetalarna. I värsta fall kan vi årligen få betala över 100 miljoner mer än nödvändigt för strömmen om några år. Visserligen i form av skatter. Man skall då komma ihåg att staten fortsätter att låna upp flera miljarder för att kunna sköta löpande utgifter. Tydligen anses vindkraften så viktig att den inte får drabbas av nedskärningar fast t.ex. skolor och åldringsvård drabbas svårt. Denna politik vore förnuftig och begriplig om vi hade brist på el. Men det har vi inte alls. Vi har mycket vattenkraft, kol och gas (stenkolet skall minskas), biobränslen som torv, flis, avfall och framför allt har vi baskraft i form av billig kärnkraft. Vid behov kan vi importera. När utlänsk el, t.ex. norsk vattenkraft, är billig lönar det sig att importera och att låta egna kolkraftverk stå. Tyvärr har de många och dyra kampanjerna för att spara energi varit fruktlösa. Man kunde med lätthet spara in de nuvarande möllorna och dessutom spara litet skattepengar på kuppen. Det finns två grundproblem med vindkraften som gör att den är en ytterst betänklig investering. Vinden blåser när den vill. På en fri marknad anpassas produktionen till konsumtionen. Så är det också på en normal elmarknad. Men vinden lyder inte den fria marknadens regler. Det blåser inte mest när behovet är störst. Ibland blåser det inte alls. Det kan vara kav lugnt på morgonen och blåsa på dagen. Det kan blåsa hårt på natten när behovet är lägst och vara lugnt på dagen när den är störst osv. Detta är inget större problem så länge andelen vindel är obetydlig, men det ökar när andelen växer. Då behövs mer och mer reglerkraft som bidrar till att trissa upp priset på marknaden. Vi kommer aldrig att kunna konrollera vinden och därför måste dess andel under alla förhållanden bli liten. Det vore därför klokare att investera de miljarder det är frågan om i elproduktion eller elbesparing som är pålitligare och som vi har kontroll över. Det andra grundproblemet är politiskt. Just nu har vi en regering som satsar stort på att gynna vindkraft. Det är frågan om en kohandel i vår mycket breda regering. Satsningen på vindkraft är ett krav från den gröna. De kan som motprestation vara med i en av samlingspartiet ledd kärnkraftsvänlig regering. Men de politiska vindarna kan som bekant ändra snabbt. Kommunerna har planeringsmonopol. I det stundande kommunalvalet kan kommunens inställning till vindkraft bli en stor fråga. Även om de flesta i princip är positiva till jättestora vindmöllor så vill ingen ha dem nära sin bostad eller sommarstuga. Troligen kommer inställningen att bli mer negativ när folk i praktiken får se konsekvenserna. Det politiska stödet kan snabbt försvinna och kommunerna stå där med mängder av olönsamma jättemöllor. Än så länge har vi gott om tid att noga analysera konsekvenserna. Vinden finns alltid där. Staten har många gånger tidigare subventionerat industrier som visat sig vara kalkoner. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).

DEN NORSKA MASSMÖRDAGENS IDEOLOGI

Jag är en av de få personer som inte följt med mediabevakningen av den galna norska massmördaren. Jag avskyr våld, och speciellt överlagt mord på vanliga, oskyldiga människor. I medierna rapporteras dagligen om alla slags mord och grymma våldsdåd. Att läsa om sådant för att inte tala om att se det på tv får mig att må dåligt. Till all lycka behöver jag inte vare sig läsa eller titta, än mindre fördjupa mig i fallen. Att undvika sådant är ett slags mental hygien för mig. Jag behöver inte läsa om det dagligen för att veta att det finns massvis av onda, mer eller mindre galna människor. Det finns ingen form av ondska eller våld som inte utövas någonstans på jorden just nu. I vårt land dödas en människa ungenfär varannan dag. Varje dag misshandlas tiotals om inte hundratals. Jag har diskuterat våld i min blogg 9.3.



Många är på något sätt sjukligt fascinerade av våld. Själv känner jag bara rädsla och avsky, t.o.m. ett visst hat mot dem som utövar våld.


Den galna norska massmördaren har fått enorm uppmärksamhet i medierna, också hos oss. Han har varit huvudnyhet i en mängd kanaler i flera dagar, han har diskuterats i en mängd debattprogram och han har fått uppmärksamhet i en mängd ledare. Jag läser inte inlägg på nätet och inte heller bloggar, men det finns säkert massvis av inlägg och åsikter där. Du som läser detta vet mera om detta än jag.


Att han fått denna enorma uppmärksamhet är, enligt min bedömning, ett stort misstag, men samtidigt ett förståeligt och förklarligt misstag. Det bästa hade varit om han endast i korthet hade utpekats som en galen, ideologiskt förvirrad massmördare och förpassats till livstids fängelse. Sådana massmördare är, dystert nog, inte ovanliga i Europa, för att inte tala om USA och resten av världen.






Man kan därför undra varför jag skrivit två artiklar om den norska massmördaren. Artiklarna finns nedan.






Förklaringen är att jag har sysslat mycket med idéhistoria, t.o.m. undervisat i ämnet vid Åbo Akademi. Den norske mördaren har tagit till sig, integrerat som det heter, några av de värsta idéerna ur Europas enorma skattekista av politiska ideologier. Dessa idéer har påverkat och påverkar fortfarande miljoner européer. I mindre doser och i kombination med mer liberala och demokratiska idéer är de ganska ofarliga. Men när de, som i det norska fallet drivs till sin spets och inte modifieras av någon kritk, eller något förnuftigt tänkande blir de livsfarliga.






Jag omnämner Breivik som en galen massmördare. I psykiatrisk mening är han inte sinnessjuk, men i en mer vardaglig mening är han uppenbart galen. Han är galen i samma mening som hans förebild och ideal Adolf Hitler var galen. Visserligen nämner han inte Hitler och nazismen, det skulle om möjligt göra honom än mer avskydd i Norge, men det är uppenbart att han har en lika fanatisk tro på samma galna idéer. Förrädaren Quisling, Hitlers trogna hantlangare i det av nazisterna våldtagna Norge, är ju den mest hatade mannen i Norges moderna historia. Quisling dömdes till döden och avrättades. Efter kriget användes dödsstraff allmänt överallt i Europa. Nazisternas hantlangare avrättades. Norsk lag känner inte dödsstraffet. Breivik avrättade 77 personer, men själv kommer han att få leva till hög ålder på statens bekostnad. Vi kan bara hoppas att han inte får några efterföljare.







Denna artikel publicerades i Vasabladet 18.4.



DEMOKRATIN HAR MÅNGA FIENDER



Den som är historiskt bevandrad kan inte undgå att se parallellerna mellan den norska rättegången mot Breivik och en annan rättegång mot en annan nationalistisk rasist år 1924. Jag tänker förstås på åtalet mot en viss karismatisk, fanatisk och ytterst talför kuppmakare vid namn Adolf Hitler. Tillsammans med en skara anhängare försökte man roffa åt sig makten i en operettartad putsch i München i november 1923. Försöket misslyckades snöpligt och Hitler åtalades för landsförräderi. Men i stället för att visa ånger uppträdde han inför domstolen snarare som åklagare än som åtalad. Han höll långa bombastiska utläggningar om de faror som hotade den tyska nationen. Rättegången fick stor publicitet i medierna och gjorde Hitler till en rikskändis. Långtifrån att avskräcka hans anhängare fick den många att börja fundera på om det inte kunde ligga något i mannens våldsamma samhällskritik.

Breivik är ingen Hitler och Norge har självklart ingen likhet med Tyskland efter första världskriget. Men det är svårt att tro annat än att han direkt, eller på indirekt väg, tagit starka inryck av hur Hitler använde rättegången för att marknadsföra sin fanatiska ideologi. Släktskapen mellan Breiviks och Hitlers tankevärld är uppenbar. Det finns en stor missnöjd och frustrerad minoritet i Europa av i dag som lyssnar till fanatikernas lockrop.

Men det är frågan om en minoritet. Den stora och växande europeiska medelklassen har vant sig vid att inte bara leva fritt, diskutera fritt utan också röra sig fritt över gränserna och resa vart den vill. Den är inte villiga till de begränsningar nationalisterna drömmer om. Europa av i dag är ett helt annat än på 1920- och 1930-talet.

Men det betyder inte att demokratin är tryggad för all framtid. Hoten kommer i dag inte i främsta hand från höger, och ännu mindre från vänster, utan märkligt nog från mitten. Alltför stor tolerans kan i längden bli farlig.

I en kolumn i Vasabladet 25.3 diskuterade Lars-Johan Sandvik civilkurage. Att ha civilkurage är, menar han alltid något gott och beundransvärt. Även om man inte är av samma åsikt måste man sätta värde på modet att gå mot strömmen, benägenheten att våga stå för det man tror på, att våga vara politiskt inkorrekt. Att ha civilkurage innebär, säger han, att våga stå för sin övertygelse även när det innebär en personlig risk.

Det är inget tvivel om att såväl Hitler som Breivik hade (har) civilkurage i den definierade bemärkelsen. De stod upp för de ideal de trodde på trots att de visste att de tog en stor risk. Hitler slapp undan med ett löjligt lindrigt straff. Breivik kommer säkert att få sitta inlåst en stor del av sitt liv. Men skadan är redan skedd. För en liten grupp fanatiker kommer han att bli en martyr. Den enorma mediebevakningen, som är både en förutsättning för och en akilleshäl för demokratin, har redan gjort honom till en superkändis. Många kommer att anse att det ligger en viss sanning i hand tankar.

Självklart vill jag inte antyda att Sandvik skulle ha någon som helst sympati för rasism och extrem nationalism. Vad jag däremot vill antyda är att vissa åsikter och ideal är så destruktiva och ondskefulla att anhängarna av dem, bildlikt bör stenas och stigmatiseras. I en demokrati måste man dra upp gränser för vad som är tillåtet. En gammal sanning säger att vi bör vara toleranta, vi måste acceptera oliktänkare. Yttrandefriheten är ett centralt värde om vi värdesätter fred och frihet. Så långt är jag helt enig med Sandvik. Men likaså är det en gammal sanning att vi inte får tolerera intoleransen. Vi bör m.a.o. av ren självbevarelsedrift vara fanatiskt intoleranta mot dem som vill beröva oss vår yttandefrihet, mot dem som vill beröva oss rätten att debattera, kritisera, att bekanta oss med andra kulturer, att resa. Vi bör förakta folk som föraktar folk som inte är som de själva.

Det som Sandvik egentligen är ute efter är inte politiska ideologier utan religiösa. Han menar att de som bekämpar kvinnopräster och homosexuella på grund av religiös övertygelse skall respekteras därför att de visar civilkurage. De tror ärligt på det de predikar. Men vad finns det för skillnad mellan att av politiska skäl bekämpa t.ex. muslimer, och att av religiösa skäl bekämpa homosexuella? Har inte båda grupperna gått över gränsen för det vi kan och bör tolerera?



Denna artikel sände jag till Hufvudstadsbladet 20.4.



EN DYSTER EUROPEISK TRADITION



Vi läser nästan dagligen om terrordåd och massmord, men de sker långt borta, i t.ex. Irak, Afganistan och Somalien. Sådant händer inte här i våra lugna, trygga nordiska välfärdssamhällen.

”Sånt händer inte här”. Åsikten är lika vanlig som egendomlig och orealistisk. Den är t.o.m. smått rasistisk. Som om vi nordbor på något sätt till vår natur vore mer fredliga, mindre benägna för våld och fanatism än andra folk.

I själva verket är åsikten att det inte kan hända här förstås en illusion. Om vi granskar vår historia så finner vi samma slags våld, terror, förtryck, samma slags extrema och förvrängda ideal, samma slags benägenhet att tvinga motsträviga folkmassor att anpassa sig till de egna övertygelserna. Det finns en utbredd fascination för inte minst nazismen som ständigt på nytt blir återfödd i filmskaparnas värld. Nu senast som en absurd scififilm om hur nazismen överlevt och frodats på månens baksida. En parodi självklart, men också debatten om att alla utlänningar borde bära ett igenkänningsmärke var en parodi. En parodi med mycket dålig eftersmak.

Hos oss har inbördeskriget än en gång lyfts upp ur historiens glömska genom flera filmer. Breiviks massmord förefaller mindre viktigt jämfört med den våg av blodshämnd som drog över vår sargade, nyss självständiga stat och som resulterade i tusentals döda ”röda”. Det hat, den frustration och de starka passioner som kom till utlopp under inbördeskriget dog desto värre inte ut när freden kom. Också under senare år har vi haft en historia av massmord där både bombdåd och massmord på skolelever ingår.

Norge framstår för de flesta som ett land av trevliga och godmodiga, naturälskande människor. Därför förefaller Breiviks vansinnesdåd som desto mer obegripligt. Men sett i ett vidare europeiskt perspektiv blir det mindre ett vansinnesdåd än uttryck för en dyster tradition i vår europeiska kultur.

Rättegången mot Breivik påminner inte så litet om rättegången mot en annan mordisk extremist för för 88 år sedan. Då stod en ung man vid namn Adolf Hitler åtalade för landsförräderi. Också han fick enorm publicitet och utnyttjade denna för att sprida precis samma slags idéer som Breivik fått ge luft åt inför den norska domstolen. Man kan knappast undgå att se ett direkt samband. Men då skall man komma ihåg att varken Hitler eller Breivik var (är) några originella tänkare. De är tvärtom fanatiska virrhjärnor som har ett starkt behov av en mening i livet. Det behovet finns väl i viss mån hos oss alla, men sällan vill någon gå över högar av lik för att förverkliga denna mening.

Denna ideologi brukar kallas högerextremism. Den består av olika element hämtade ur europas idéhistoria, element som man gärna hoppar över eller glömmer i historieskrivningen. Det är naturligt att vi vill se den europeiska kulturen som en förebild. Men den har en mycket dyster, men samtidigt viktig och inflytelserik baksida. Rasismen är urgammal och har tagit sig olika uttryck, men det värsta är hatet mot den s.k. judiska rasen, ett hat som oegentligt kallas antisemitism. Kristendomen har haft en dyster roll i upprätthållandet och försvaret av detta imbecilla hat. I dag har muslimerna i mångas ögon fått judarnas roll. Den andra komponenten i högerextremismen är den extrema nationalismen. Den har sina rötter i 1800-talets nya statsideologi. Enligt denna skall en stat bestå av folk av samma nation, dvs av samma ras och kultur. Den tredje komponenten är något modernare. Den är uttryck för den borgerliga skräcken för den revolterande arbetarklassen i början av 1900-talet. Hatet mot marxismen var ett lika bärande tema hos Hitler som hos Breivik. Slutligen omfattar högerextremisterna det som nazisterna kallade ”Führerprincipen”, dvs idéen o m en stark ledare som kan samla och entusiasmera massorna.

KLOCKMAKAREN OCH ANDRA MAGISKA MASKINER

Resume: En filosofisk betraktelse kring fantasylitteratur med utgångspunkt i Rowling och Reynolds.

I en kommentar till min blogg FÅR MAN ÄTA SMÅ SÖTA LAMM (3.4) skriver Ulrica om en bok, tydligen en scifibok, om köttätandet i framtiden. Själv tror jag inte att konsumtionen av olika slags kött kommer att ändras drastiskt inom någon nära framtid. Hur det går i ett längre perspektiv kan man inte annat än gissa. Kanske blir det som i Douglas Adams kultförklarade scifibok LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN. I Adams universum har man genmanipulerat fram nötkreatur vars högsta önskan är att bli ätna av människor. Dessa djur kan t.o.m. tala. De kommer fram till bordet i en restaurang och bjuder ut olika kroppsdelar av sig själva. Den ultimata lösningen när det gäller etisk köttkonsumtion?

Våren är en fin tid att bo ute på landet som jag gjort sedan 1.3. Helst sysslar jag med göromål utomhus, men när krafterna tar slut, vilket de gör ganska ofta när man snart fyller 68 år, går jag och rotar i mina bokhyllor efter något underhållande och avslappnande att läsa. Under mars månad läste jag (andra gången) de två sista (mastiga) volymerna av J.K. Rowlings hyperkända Harry Potter serie. Det är en bok för äldre barn och ungdomar så den passar för bra för en pensionär som börjar gå i barndom! Antagligen är det inte särskilt många vuxna som orkar läsa dessa böcker. För mig var det ofta ”heavy going”, men nyfikenheten vann över kravet på åtminstone ett uns av realism. Rowlings fantasi är minst sagt hämningslös. Barn som flyger på kvastar! Hum, hum...
Jag har ingenting emot magi. I själva verket var jag som ung intresserad av allt som smakade magiskt och övernaturligt. Jag har heller ingenting emot fantasy-litteraturen. Tvärtom. Men när man släpper in magin så har man en tendens att slänga ut logiken. Det är svårt att förena magiska krafter med en trovärdig story och trovärdiga romangestalter. En som briljant lyckades med det konststycket var Tolkien i sin SAGAN OM RINGEN serie. De böckerna har jag avnjutit flera gånger om. Också den senaste filmen, eller filmerna, är högst njutbar(a).
Rowling för oss till en värld som är raka motsatsen till de världar vi möter i scifilitteraturen. Hon för oss bakåt i tiden. Ungenfärligen till medeltiden, till en tid när man trodde på all slags trolldom och magi, på varulvar, jättar, drakar, fågel fenix, obelisker, de vises sten och magiska ramsor och föremål. Allt sådant som man under upplysningstiden på 1700-talet i bildade kretsar började stämpla som vidskepelse. Som ett plus räknar jag att böckerna innehåller en del latin. (Visst, jag läste latin i skolan och avlade s.k. pro excercitio i latin vid Åbo Akademi i slutet av 1960-talet).
I Rowlings sagovärld är en del människor, tydligen en minoritet, födda med förmåga att trolla. Men för att verkligen kunna åstadkomma mirakel måste man dels ha en trollstav, en synnerligen magisk träpinne, och dels kunna de rätta trollformlerna. Man kan t.o.m. döda en människa bara genom att peka på henne med pinnen och yttra den dödliga formeln. (För säkerhets skull skriver jag inte ut den här).
Rowlings böcker hör till genren fantasy. Science fiction är också en typ av fantasy, men händelserna i scifi är förlagda till en mer eller mindre avlägsen framtid. Om Rowling utnyttjar tankar ur medeltida (och äldre) vidskepelse så använder scififörfattarna teknologiska fantasier, drömmar och mardrömmar från vår egen tid.
När jag senast sökte något underhållande fastnade mina läshungriga ögon på Alastair Reynolds bok THE PREFECT (2007). (Jag fick boken år 2008 som gåva av filosofen, journalisten, författaren – välj det som önskas – Marcus Prest. I likhet med mig är han ett scififan, men av mycket yngre årgång. ) Jag har läst boken för ca fyra år sedan, men en fördel med att bli gammal är att man inte kommer ihåg vad man läst. Man kan läsa sina gamla böcker om och om igen. Sparar mycket pengar. Dessutom är det så att har man läst 1000 böcker så har man läst alla tänkbara stories. Det är inte stor idé att köpa nya böcker. De innehåller ändå ingentig som man inte läst tidigare.
THE PREFECT är en måttligt spännande och underhållande roman om en ärlig och hederlig polis (kallad prefekt) som kämpar mot en nattsvart skurk. En utsliten, men alltid lika gångbar stomme att hänga upp en story på. Händelserna är förlagda till ett annat solsystem, men alla personer är, eller har varit människor. Storyn är i grund och botten densamma som i Rowling-böckerna. I hennes böcker är Harry Potter den goda och ädla, självuppoffrande, men inte speciellt smarta hjälten som kämpar mot den nattsvart onda trollkarlen Voldemort. ( Mortus = död på latin, voll = full på tyska, Voldemort = fullkomligt död.)
Voldemort är en ytterst mäktig trollkarl. Han strävar att bli diktator och mördar folk med en viftning av trollstaven. Men han vill inte bara bli en Hitler för vilken alla som inte är födda med magisk förmåga är Untermenschen utan han vill också bli odödlig. Om det inte vore för Potter och hans vänner skulle han ha lyckats. I stället blir han dödad och alla (de som överlever) lever sedan lyckliga i alla sina dagar, som sig bör i en riktig saga.
I Reynolds framtidsvärld har skurken ett namn från den grekiska mytologin. Hon, ja det är i princip en kvinna, heter Aurora. (I grek mytologi morgonrodnadens gudinna). Men hon är inte en människa utan ett slags korsning mellan människa och superdator. Hon är produkten av ett experiment som får katastrofala konsekvenser. (Låter det bekant?) Liksom Vordemort har hon mirakulösa egenskaper. Men i stället för magi utnyttjar hon teknologi. Hon är ett slags mänsklig dator, ett slags supermobiltelefon. Hon kan avlyssna och påverka all telekommunikation. (Kommer någon att tänka på CIA?) Liksom Voldemort vill hon bli diktator, hon mördar massor av folk utan att blinka, och naturligtvis vill hon också bli odödlig.
Grundelementen i dessa båda berättelser, i sagan och i framtidsfantasin, är desamma. De är uråldriga och typiskt mänskliga. De kan antagligen förklaras rent biologiskt, men det är ett sidospår som jag inte nu skall växla in på. I stället skall jag ta fasta på en viktig skillnad som gör att läsningen av THE PREFECT för mig är mycket mera givande än Potter-böckerna.
Det som händer i Potterböckerna är kort och gott omöjligt. Visserligen finns här en historisk bakgrund. I de flesta kulturer, inte minst i den västerländska, har de flesta trott på olika slag av magi. Men vi vet i dag att man inte kan förvandla sig till en annan person genom en trolldryck, att man inte kan förflytta sig från punkt A till punkt B bara genom att yttra en trollformel etc. Trolldom har alltid varit ett slags dröm, en längtan att vara något slags gud. De enda som tror på trolldom i dag är de religiösa. Jag menar då de som verkligen tror att deras Gud hela tiden gör underverk eller som tror att heliga reliker kan bota sjukdomar etc.
För övrigt kommer jag ihåg att jag som barn, kanske i 10-12 års ålder tänkte att önskningar kanske kunde bli verklighet om man kunde de rätta knepen. Det var barnsligt önsketänkande. Massor av barnböcker, speciellt tidigare, handlade om att drömmar gick i uppfyllelse på magiskt vis. Förmodligen var jag påverkad av BRÖDERNA GRIMMS SAGOR som fanns i min mors bokhylla.
Det mesta som händer i Reynolds bok är åtminstone teoretiskt möjligt. Det strider inte mot några naturlagar. En skicklig scififörfattare extrapolerar utgående från dagens värld och teknologi till en framtida fantasivärld. Men Reynolds behöver i många fall inte ens extrapolera. Det som han talar om finns redan. Datorer, internet, laser, kärnvapen, rymdskepp, avancerad kirurgi, brainscanning, etiskt tvivelaktiga experiment med människor spelar centrala roller. Därför känns den värld Reynolds målar upp 400 år framåt i tiden egentligen mycket mer realistisk än den Rowling målar upp i vår egen tid. (Harry Potter lever i dagens England).
Det finns inga helt nya och annorlunda innovationer i Reynolds värld. I det avseendet är berättelsen helt orealistisk. Om 400 år kommer världen säkert att se mycket mer annorlunda ut än den värld han målar upp. I de scifiböcker som jag läste som ung var det ingen som förutspådde t.ex. internet. Men det vore självklart absurt att kräva att en författare skulle kunna göra verkliga förutsägelser. Det kunde inte ens NOSTRADAMUS.
Jag har skrivit många bloggar om aliens, om ufon, flygande tefat, liv på andra planeter denna vinter. Finns det inga ”bugeyed monsters”, inga äckliga aliens eller skrämmande predatorer hos Reynolds? Nej, också i det avseendet håller han sig till det som i dag är teoretiskt möjligt. Men för att skapa stämning inför han ändå något helt främmande och obekant för människorna. På vissa ställen i rymden har man träffat på något som kallas Shroud. Det är områden av totalt mörker. En del människor har färdats in i dessa och försvunnit. Några få har kommit tillbaka men de har då varit mentalt utbrända, inte kunnat berätta något om vad de upplevt.
På detta sätt får Reynolds in ett element av kittlande mystik i sin berättelse. En enda människa har överlevt, men han var en dator programmerad med en människas personlighet. När han kommer tillbaka är han förändrad till något slags superdator. Han kallas THE CLOCKMAKER. Lustigt nog påminner han rätt mycket om Voldemort. Han har en förmåga att göra vad som helst. I motsats till Aurora är han dock inte helt ond, utan snarare hämndlysten. I idéen om klockmakaren flyter sagan och scifin ihop. Han är lika mycket en figur ur en saga som något som kunde ens teoretiskt tänkas i verkligheten. Man kan t.o.m. se honom som ett slags gud, en deus ex machina som skall rädda världen undan den nattsvarta Aurora som spelar djävulens roll.
Idén med något fundamentalt obegripligt men oerhört intelligent som människan stöter på i rymden förekommer i mängder av scifiromaner. Bland annat kommer jag att tänka på Fred Hoyles DET SVARTA MOLNET och DEN FEMTE PLANETEN samt på Arthur C. Clarks serie om fyra böcker som börjar med 2001 A SPACE ODYSSEY. Filmen baserad på den första boken är en av de mest berömda scififilmerna. Jag såg den första gången redan på 1960-talet. Den är väldigt suggestiv, men samtidigt väldigt omodern. Det finns ju ingen egentlig action!! I Clarks serie spelar gåtfulla svarta monoliter en central roll. I filmen får vi följa med hur en av personerna försvinner in i en dylik jättestor, svart monlit i vårt eget solsystem. I den sista boken får vi i alla fall veta vad dessa monoliter egentligen är. Och då försvinner den kittlande mystiken. Men så var Clark också allt annat än mystiker.
Han var en rationalist, en som söker förklaringar. Det är jag också. Men jag är en rationalist som ändå känner lockelsen hos det mystiska. Kanske världen i grund och botten är mystisk, obegriplig.