NÄR, HUR OCH VARFÖR UPPSTOD KAPITALISMEN?

                      Många tror att kapitalismen är ett ganska nytt ekonomiskt system, att det uppstod under industrialiseringen på 1800-talet. Faktum är dock att den uppstod, eller snarare skapades eller uppfanns redan för 800 år sedan. Sedan dess har kapitalismen genomgått många depressioner och kriser som får dagens ekonomiska nedgång att blekna i jämförelse.

                      Själv har jag varit väl medveten om att Europa på 1200-talet upplevde en ekonomisk blomstring som kom att förändra vår världsdel från feodal naturahushållning till en allt mer betydelsefull och mäktig samling stater med växande penningekonomi och kapitalism. För mig var det ändå en överraskning att nästan alla de begrepp och principer som kapitalismen bygger på uppfanns redan vid denna tid.

Jag blev såpass fascinerad av att få veta när och hur kapitalismen uppstod att jag ville fördjupa mina kunskaper. Vad är då effektivare än att skriva en artikel om frågan. Om man förstår kapitalismens uppkomst har man, förefaller det mig, lättare att förstå dagens ekonomiska system. Det som hänt sedan 1200-talet är främst att allt blivit större, mer mekaniskt, mer invecklat och snabbare. Man kan undra om detta verkligen är ett framsteg. Men det får bli ett ämne för en annan artikel.

Samhället förändras men människan förblir densamma. De sociala, psykologiska och ekonomiska lagar som styrde våra förfäder under senmedeltiden styr oss än i dag. (Och kommer att styra oss långt in i framtiden, kanske för all tid).

                     

DEN KOMMERSIELLA REVOLUTIONEN

                      Låt oss alltså försöka förstå hur och varför kapitalismen har uppstått.

                      Det finns olika åsikter om när den uppstod, men de flesta historiker är eniga om att den ekonomiska verksamheten, dvs handel och industri, ökade dramatiskt i Italien, Frankrike, Nederländerna och England redan under under 1200-talet. Småningom ökade den ekonomiska aktiviteten också i övriga Europa, men främst i de västra delarna. I östersjöområdet växte det handelsförbund som kallas Hansan fram. Jag går inte här in på vad som hände i världen utanför Europa. Vi skall dock inte glömma att européerna tog över många tekniker och idéer som utvecklats i Kina och i den muslimska världen. Under perioden ca 500- 1200 var Europa ett uområde i jämförelse med de stora kulturerna i Asien.

                      Vad var det som hände? Processen kallas ofta, och med rätta, för den kommersiella revolutionen. Det gamla, medeltida, feodala samhället började förändras i snabb takt. Den tidigare självhushållningen ersattes med penninghushållning. Löner betalades inte längre i jordbruksprodukter eller i landområden utan i reda pengar. De löst sammansatta feodala systemet av mer eller mindre självständiga småfurstar ersattes av stater i ordets moderna mening. Städernas betydelse ökade snabbt. De blev centra för handel, industri, konst och kultur och för administrationen. Behovet av utbildning ökade och skolor, alltifrån grundskolor till universitet grundades i snabb takt.

                      Tidigare hade adeln i samverkan med kyrkan utövat makten över de stora, obildade massorna av bönder, lantbruksarbetare och hantverkare. Nu började en ny samhällsklass, borgerskapet, snabbt växa i rikedom och därmed också i makt. Vilka var då dessa borgare? De var handelsmän, bankirer, industriägare,skeppsredare, byggmästare, officerare, jurister, läkare, lärare, ledarna för olika gillen och andra som huvudsakligen fick sin lön i form av pengar. Handelsmännen och bankirerna fick en ledande roll. De blev ibland mycket rika. De ofta förekommande krigen finanserades vanligen åtminstone delvis med pengar som furstarna lånade av bankirerna. Krigen var sålunda ”privatfinansierade”, soldaterna var avlönade legoknektar. Fick de inte lön vägrade de strida..

                      Man bör dock inte glömma att kyrkan vid denna tid ännu hade mycket stor makt. Dels bestämde dess ledare vad som var rätt och orätt, önskvärt och inte önskvärt, vilka ritualer och ceremonier som var nödvändiga, men dels hade prästerskapet stort inflytande på politiken och därmed också på ekonomin. Kyrkan gav mening i livet, gav livet struktur genom sina ritualer från dopet till begravningen. Därmed bidrog den till stabilitet och lydnad under överheten. Allt ont fick en förklaring som djävulens påfund. Kyrkan hade monopol i etiska frågor. Trosfrihet och religionsfrihet var förstås okända begrepp. Kätteri bestraffades hårt.

                      Kyrkan spelade också en viktig roll vid kapitalismens uppkomst. Dels genom att inte sätta några hinder i vägen för fri företagsamhet och tagande av vinst och ränta, och dels genom att själv bedriva en viss affärsverksamhet. (Tidigare under medeltiden hade kyrkan ansett att det var en synd att ta ränta på lån, men den principen upphävdes. Kyrkan var också officiellt mot slaveri, men också den principen ändrades så att man kunde sälja och köpa icke-kristna människor från Afrika och Asien. Handeln med slavar var urgammal och fortsatte i mindre skala att vara en del av den tidens kapitalism. Långt senare blev handel med svarta människor från afrika som bekant en viktig gren av kapitalismen.)  De talrika klostren skulle ofta finansiera sig själva genom egen produktion. De sysslade med jordbruk och byggde t.ex. vattendrivna kvarnar och blev en modell för omgivningen.

                     

                      Sedan romarrikets sammanbrott nästan 1000 år tidigare hade handeln främst varit byteshandel med dagligt nödtorft som mat, kläder, verktyg, boskap osv. Handeln var främst lokal. Om man behövde byta 20 kg rovor mot ett par skor skulle sträckan helst vara kort. Eftersom bönderna inte hade pengar så måste de betala skatt i form av varor och arbete. En feodalherre fick sålunda säd, kött, frukt, öl, vin, ull eller annat som han behövde, samt gratis arbetskraft, som skatt. På detta levde han gott utan att å sin sida göra något produktivt arbete. Med en biologisk liknelse kan man betrakta adeln som en parasit på samhällskroppen. En adelsman kunde fördriva tiden med jakt, lekar och tävlingar och ofta med att kriga.

                     

”Från och med 1160-talet öppnades en rad gruvor i Europa där alltmer silver producerades,” skriver Peter Pufford i sin mycket informativa bok Pengar och makt. Medeltidens handelsmän i Europa (2003). En stor del av detta silver präglades till mynt. Sålunda började mängden reda pengar öka.. De som ägde silver kunde nu dels betala för tjänster med pengar och dels inhandla varor också från avlägsna platser. Det var betydligt lättare att transportera en börs med silverslantar än 20 kg rovor. Slantar av silver, och förstås guld, godtogs överallt som betalningsmedel. (Guldet kom främst från Afrika). Grunden för  handelskapitalismen var sålunda att mängden silver och guld ökade kraftigt. Dessa ädla metaller fungerade som enkla värdemätare och gjorde snabb och enkel byteshandel möjlig. För t.ex. en florin i silver fick man  en viss mängd vete, en viss längd tyg, ett par prima skor etc. Det var betydligt enklare att ha med sig en börs med silverslantar på en handelsresa än bytesvaror.

Den tidigare naturahushållninen ersattes sålunda under 1200-talet i växande utsträckning av  penninghushållning. Därmed var en av de viktigaste förutsättningarna för ett kapitalistiskt system ett faktum. En rad städer såsom Milano, Toscana, Venedig, Lucca osv i norditalien gick i spetsen för denna förändring. Men den spred sig snart till städer Frankrike, Spanien, Nederländerna och England. Också i Norden ökade handeln och penningekonomin.

Pengarna uppfyllde också ett annat villkor för kapitalism. De skapade efterfrågan, en marknad. De köpstarka var till en början i främsta hand furstarna och adeln som nu började ta ut skatter i form av pengar i stället för in natura. Därmed ökade inte bara efterfrågan på nyttigheter utan också på lyxvaror som dyrbara tyger, mattor, tapeter, gobelänger, kryddor, konstföremål, smycken och liknande. Dessa måste ofta transporteras mycket långa sträckor. Ibland krävdes många mellanhänder, t.ex. när det gällde kryddor som kanel och peppar från Indien och Ceylon. Men de största volymerna utgjordes av varor som vanligt folk behövde, främst spannmål (fattigt folk livnärde sig på bröd, gröt och välling, potatisen kände man ännu inte till), olivolja, vin och öl och salt. Dessutom växte efterfrågan på byggnadsmaterial, som trä, sten, tegel, marmor, på metaller såsom järn, koppar och tenn. Trä behövdes också som bränsle och vid framställningen av träkol för metallindustrin. Bivax var en efterfrågad produkt därför att man stöpte vaxljus av det. De lyste bättre och osade mindre än ljus av talg.

Denna tidiga kapitalism var konsumentdriven. Det var konsumenternas behov och önskningar som skapade efterfrågan som köpmänen sedan efter bästa förmåga försökte tillfredställa. Den moderna kapitalismen har i allt högre grad blivit producentdriven. Producenternas makt och kontroll över marknaden har ökat. Miljarder satsas i dag av producenterna för att på alla tänkbara sätt skapa behov, för att hos konsumenten skapa känslan av att man måste ha en vara, en pryl som man i själva verket inte alls behöver. Alla andra  har den, alla framgångsrika har den, alla som följer med i utvecklingen har den, den som inte har den är en looser osv.

----

                      Handel och köpmän har förstås alltid funnits, men nu öppnades möjligheter för handel i stor skala. De mest energiska köpmännen letade efter nya varor som adelsmännen, prästerskapet och andra välbärgade kunde önska sig. En stor del av varorna måste importeras. Därför bildades aktiebolag. Det uppstod hundratals handelshus som hade filialer och agenter i allt fler länder. I norditalien etablerade bolagen, trots striderna mellan kristna och muslimer, kontakter med arabiska handelsmän. I arabvärlden hade handeln länge blomstrat och det fanns naturligt nog ett intresse för att göra lukrativa affärer med européerna. Speciellt som dessa hade gott om silver att betala med. T.ex. i Konstantinopel och Alexandria avdelades hela kvarter för de stora europeiska bolagens agenter. Här kunde araberna bjuda ut varor och agenterna sälja europeiska produkter. Sedan transporterades varorna med långsamma segelfartyg eller snabba galärer till hamnar i Italien, t.ex. till Venedig. Antingen såldes de i staden eller så transporterades de vidare inåt landet eller ända till Tyskland med åsnekaravaner.

                      Efterfrågan ökade stadigt under 1200-talet, inte minst därför att folkmängden snabbt ökade. Produktionen ökade också och industrier grundades samtidigt som det var goda tider för hantverkare såsom skräddare, mjölnare, skomakare, tunnbindare, skeppsbyggare, husbyggare, ölbryggare, guldsmeder samt för olika slags industrier såsom tillverkning av tyger, för pappersbruk, glasbruk osv. Handeln och industrin koncentrerades till städer med gynnsamt läge, främst hamnstäder, men också städer som var centralorter inom ett stort område. Här samlades också adeln, härskarna och förvaltningen. Byggverksamheten blev förstås livlig.

                      Urbanisering är sålunda ingen modern företeelse. Och den viktigaste orsaken till urbaniseringen under 1200-talet var det nya ekonomiska systemet, penningekonomin och kapitalismen. Städerna växte i snabb takt genom inflyttning från landsbygden. ”Paris, huvudstad i Europas då största och rikaste stat, växte från omkring 20 000 invånare vid 1200-talets början till ca 200 000 i dess slut,” skriver Spufford. (Frankrike hade då en befolkning på omkring 20 miljoner).

                      NYA PRINCIPER OCH BEGREPP INOM EKONOMIN                

                      De flesta av de principer och begrepp som vi förknippar med kapitalismen uppfanns sålunda redan för ca 800 år sedan. Det som skett sedan dess är att allt gjorts mer invecklat, snårigt, mekaniskt och krångligt.

 Det blev vanligt att handelsmän slog sig samman för att kunna göra stora affärer. Man bildade alltså aktiebolag. Också andra kunde investera i ett bolag. Vissa nya begrepp kom till först under 1300-talet, t.ex. holdingbolag, dvs bolag som inte direkt sysslade med handel men hade andra bolag som medlemmar. De var föregångare till våra dagars investeringsbolag. Transporterna, speciellt till sjöss, medförde betydande risker. För att beakta dessa skapades på 1300-talet försäkringsbolag. ”De äldsta bevarade försäkringsbreven från Pisa och Florens som gäller flod och vägfrakt är från 1382,” skriver Spufford. De försäkringsavtal som ingicks redan före 1300-talet var redan i allt väsentligt, enligt Spufford, likadana som Lloyds formulär från 1776.

Det blev förstås nödvändigt att beräkna hur vinsten skulle fördelas mellan delägarna. Pålitliga räknemetoder blev nödvändiga. Därmed stimulerades utvecklingen av praktisk matematik, men också av mer teoretisk kunskap i ämnet. Noggrann bokföringa blev nödvändig. Alltsedan romarrikets dagar hade man använt det klumpiga romerska talsystemet. Vid kontakterna med arabarna märkte man att de hade ett mycket enklare talsystem, det vi kallar de arbiska siffrorna, inklusive talet noll, som ursprungligen var en indisk uppfinning. De siffror vi i dag använder infördes alltså till Europa av handelsmännen. Det var den italienska matematikern Fibonacci som härvid spelade huvudrollen. Han fick kontakt med arabiska matematiker, lärde sig deras siffersystem och skrev en lärobok som kopierades i massvis av exemplar och användes när man utbildade folk som jobbade med beräkningar. Matematiken blev en viktig del av den tidens undervisning och forskning.

I dag är multinationella bolag vanliga, men de är ingenting nytt. De stora handelshusen var multinationella och de stora bankerna likaså. I våra dagar sköts den nödvändiga kommunikationen blixtsnabbt genom datorer. På 1200-talet var kommunikationen förstås lika viktig som nu. Bolagets ledning i t.ex. Milano måste veta vad deras agenter gjorde i Konstantinopel, Paris, London och Lybeck. Därför organiserades ett system med kurirer som skötte brevväxlingen. Postverksamhet med andra ord. Självklart gick posten långsamt, Europa var mycket större på den tiden, men å andra sidan hade uttrycket ”tid är pengar” ännu inte blivit en helig princip. Om man sände ett brev till Paris från Milano måste man räkna med att få svar tidigast om ca 40 dygn. Människorna var ännu inte slavar under klockan. (Det fanns för övrigt inga klockor på 1200-talet. Stora, klumpiga mekaniska urverk som ungenfärligen angav tiden höll dock på att utvecklas främst för kyrkliga ändamål. Folk behövde veta när gudstjänsterna började.)

                      Det mesta som är typiskt för modern bankverksamhet fanns redan för 7-800 år sedan. Man kunde låna pengar mot ränta för att investera i t.ex. en skeppslast med vete.  Bankverksamheten var ofta mycket lönande och direktörerna blev rika. Man kunde deponera pengar i en bank mot en viss ränta. Man kunde få olika slags lån, också s.k. konsumtionslån. Räntan på lån varierade stort, från så litet som 5% för stora affärsföretag till över 20% för vanligt folk. Begreppet ockerränta skapades vid denna tid.

Att transportera stora mängder pengar i silver och guld var riskabelt. Ett exempel: När påven Johannes XXII år 1328 skulle sända sold till legoknektarna i sin armé, som befann sig i Lombardiet, råkade transporten ut för stråtrövare. Trots att pengarna, 60 000 floriner, bevakades av 150 ryttare lyckades rövarna lägga vantarna på hälften av pengarna. (Spufford s. 37). För att förebygga dylika händelser infördes begreppet växel, allså en skuldsedel utställd av en given person på en annan given person. Affärsmännen kunde skriva ut växlar som betalning för varor, transporter osv. Växlarna var lätta att tansportera och kunde sedan inlösas i någon bank. Också begreppet check skapades. Stora affärer innebar således inte nödvändigt att stora mängder mynt utväxlades. Genom lån, växlar, checker ökade den mängd pengar som kunde omsättas, vilket givetvis stimulerade handeln och produktionen.  

 I våra dagar har konkurrens upphöjts till en helig kapitalistisk princip. På 1200-talet uppstod konkurrensen automatiskt genom att det fanns många bolag, många handelshus, många banker och därmed ett tryck på att kunna sälja till konkurrenskraftiga priser. Precis som i dag strävade många bolag att få monopol på någon viss vara. Metoderna var ibland mer brutala än vi är vana med. Krig var inte uteslutna. Staden Genua lyckades för en tid genom krig få monopol på handeln med spannmål som köptes längs Svarta havets kuster och såldes i Italien. (Italiens stater var inte självförsörjande med livsmedel). Självklart innebar konkurrensen att många bolag, banker, privatpersoner gick i konkurs. Det blev nödvändigt att stifta lagar för hur egendomen skulle delas vid konkurs, vilket i sin tur gav jobb för advokaterna. Affärsjuridiken blev en viktig del av kapitalismen.

Däremot fanns i Europa ingen stark regeringsmakt som kunde kontrollera, planera, övervaka, reglera ekonomin. I stället fanns det många stater och massvis med mindre furstendömen. Ofta hade staterna olika lagar, olika måttenheter och olika mynt. Valutaväxling blev ytterligare ett sätt att tjäna pengar. Om man inte trivdes i en stat kunde man flytta till en annan. I arabvärlden och Kina hade man däremot central styrning som snarare kvävde än gynnade konkurrensen.

Regleringen från statligt håll varierade men var i allmänhet liten. De rika köpmännen satt ofta i städernas styrelser och de ville inte införa regler som begränsade handeln. (Man kommer att tänka på dagens USA). Men staterna och kommunerna (städerna) hade förstås intresse av livlig handel och industri som gav hög levnadsstandard. Därför användes statliga pengar för att förbättra handelns villkor. Man kunde t.ex. bygga vägar och hamnar, men viktigast var att myndigheterna organiserade ett effektivt utbildningsväsen. Privata företagare hade begränsade möjligheter att lära sina anställda läsa, skriva och räkna. Den uppgiften övertogs i stor utsträckning av ”det offentliga”.Under medeltiden var de flesta analfabeter. Prästerna och kyrkans ämbesmän var undantag. Men kapitalismen krävde inte bara läs- och skrivkunnighet utan också kunskaper i räkning. Man måste kunna räkna ut vinster och förluster, dividender och räntor, försäkrinspemier etc. Noggrann bokföring blev viktig, åtminstone i alla stora företag.

Ett exempel: I handels- och industristaden Lucca i Italien, där man bl.a. producerade stora partier sidentyger, bekostade staden på 1350-talet lärartjänster i läsning och skrivning, i aritmetid, geometri och grammatik. En tjänst i notariatgöromål var självklar. Mer överraskande är att man också bekostade lärartjänster i logik och filosofi.

Människans natur är alltid densamma. Många frestades till bedrägerier, fiffel och båg. Konkurser var vanliga. I våra dagar kritiseras ofta banker och deras styrelser för att låna ut pengar för lättvindigt och för andra misstag. På denna tid lade man inte fingrarna emellan om någon direktör blev fast för bedrägerier. I t.ex. Venedig förbjöds bankdirektörer som gick i konkurs att någonsin bedriva bankverksamhet igen, och sattes på vatten och bröd tills alla deras kontoinnehavare fått tillbaka sina pengar. (Något att ta efter i vår tid?) I Venedig skärptes straffet år 1321. Bankirer som inte hade betalat sina skulder inom ett år skulle halshuggas och deras egendom delas mellan geldenärerna. (Definitivt något vi inte bör ta efter!) Tydligen förlorade en och annan bedräglig direktör faktiskt sitt huvud.  Spufford berättar om en direktör vid namn Francesch Castello som blev halshuggen utanför sin bank.

                     

TEKNISKA INNOVATIONER?   

                      Det finns en intressant och viktig skillnad mellan denna handelskapitalism och den industrikapitalism som uppkom under 1800-talet. Den industriella revolutionen på 1800-talet baserade sig på en rad epokgörande tekniska uppfinningar som gjorde produktionen effektivare än någonsin tidigare. Massproduktion blev verklighet. Produktion genom hantverk sopades undan genom billiga massproducerade varor.

1200-talets handelskapitalism byggde däremot inte på någon ny teknik. Produktionsmetoderna var vanligen gamla. Det fanns t.ex. en mängd industrier som drevs av vattenkraft, dvs av vattenhjul. Men vattenkvarnar hade använts redan under slutet av den romerska epoken. Kraftkällorna var de traditionella: människors och djurs muskelkraft, vinden för att driva fartyg och vattenkraft för att driva kvarnar, pumpar, krossar, blåsbälgar, sågar osv. Också brytningen av malm skedde med traditionella metoder. Man hettade upp berget med eld, kastade vatten så berget sprack, transporterade upp malmen med hästdrivna vinschar, och krossade malmen med vattenkraft. Krutet kände man ännu inte till i Europa. Det började användas först under 1300-talet.

                      Jag vill understryka detta. Kapitalismen som ekonomiskt system uppstod inte på grund av några stora tekniska uppfinningar. Inte heller uppstod den på grund av ideologiska övertygelser. Än mindre var den planerad och uttänkt genom teoretisk forskning. Den växte fram nästan som en biologisk art. När förhållandena var de rätta uppstod den.

 Nyheterna låg alltså helt och hållet på det intellektuella planet, det var frågan om nya sätt att tänka, planera och agera. En revolution i tänkandet, inte i tekniken, än mindre i vetenskapen. Detta nya ekonomiska system fick, som vi i dag 800 år senare vet, mycket vittgående konsekvenser, först för Europa, men småningom för hela världen. På gott och ont, som man brukar säga. Men så är det med alla förändringar. Vi skall granska några konsekvenser.

KONSEKVENSER AV KAPITALISMEN

Under naturahushållningens tid existerade endast en mycket begränsad arbetsfördelning. Nästan allt arbete gick ut på att odla jorden och ta hand om det som jorden gav. Nu blev det nödvändigt med arbetsfördelning och specialisering. Inte heller detta är alltså något typiskt för vår tid. Det uppstod massvis med nya yrken. Handelsmännen behövde bokförare och jurister, de behövde speditörer som skötte om transporterna, de behövde agenter som skötte kundkontakterna i främmande länder, de behövde kurirer som skötte brevförsändelserna, för att nämna några exempel.

Arbetsfördelningen innebar samtidigt specialisering och denna i sin tur krävde utbildning. Det är ingen tillfällighet att den viktiga samhällsinstitution vi kallar universitet etablerades under 1200-talet. Behovet av präster och kyrkliga ämbetsmän ökade och universiteten utbildade främst teologer, men i allt högre grad behövdes också lärare, jurister, matematiker, läkare och andra specialister. Kapitalismen skapade sålunda ett stort behov av högre utbildning.

.När handeln ökade blev det nödvändigt med allt fler, tyngre och större transporter. Under romarrikets storhetstid hade man skapat ett utmärkt vägnät. Detta hade dock förfallit under ”den mörka medeltidens”, århundraden av bristande underhåll. Under 1100-talet var vägnätet i uselt skick. Men varorna måste fram, helst med oxdrivna vagnar. Därför vidtogs ett stort arbete för att förbättra vägarna och massvis av nya broar byggdes. (Europa är ju fullt av vattendrag. Det var för övrigt en bidragande orsak till att det byggdes tusentals vattendrivna industrier. ) Självklart ökade skeppsbyggandet och fartygen förbättrades. Det uppstod efterfrågan på sjökort och kartor och därmed på noggranna mätningar, på navigationstekniken och sålunda uppstod nya yrken. De första användbara kartorna är från denna tid.

Den viktigaste konsekvensen av kapitalismen och samtidigt dess yttersta drivkraft var densamma som i dag: stigande levnadsstandard. Under feodaltiden fanns det två viktiga samhällsklasser. Adeln som hade den politiska makten, men som inte producerade någonting, och bönderna som inte hade någon makt, som t.o.m. ofta var livegna, men som producerade allting. Nu började en ny klass, det vi kallar medelklassen växa fram.Den bestod av stadsbor som arbetade för lön eller som företagare. Det var jurister, banktjänstemän, läkare, skeppsredare, lärare osv. Dessa var alla med i produktionskedjan på ett eller annat sätt.

Vi skall inte glömma en mycket viktig följd av stigande levnadsstandard. Man brukar säga att människan inte lever av bröd allena. (Ett bibliskt uttryck, ursprungligen avsett att påpeka behovet av andlig, dvs religiös färdkost.) I dagens samhälle har vi en enorm produktion av konst, musik, litteratur, teater och all slags underhållning. Under 1200-talet satsade rika köpmän, bankirer, adelsmän och furstar en betydande del av sina pengar på konst. De tidigare massiva borgliknande husen ersattes av påkostade, arkitektoniskt fulländade palats. Dessa inreddes med målningar, tapeter, dyra mattor, gobelänger, och konstföremål. Därmed fick begåvade män (inte kvinnor förstås) en chans att leva på sin konst. Sådana möjligheter hade inte funnits under feodaltiden. Än i dag beundrar vi en del av de ståtliga palats som byggdes under senmedeltiden och renässansen. Målningar och andra konstföremål från denna tid var så fulländade att de aldrig kunnat överglänsas. Litteraturen blomstrade. Boccacio skrev sin Decamerone, Petrarca sina dikter osv.

Eftersom handelskapitalismen inte byggde på någon radikalt ny teknik blev dess konsekvenser för samhällsstrukturen betydligt mindre och mildare än konsekvenserna av den industriella kapitalismen 600 år senare. Konsekvenserna kan inte heller jämföras med den informationskapitalism vi upplever i vår egen tid. Visserligen ökade mängden arbetare, men hantverk var fortfarande den viktigaste produktionsformen. Hantverkaren kunde vara stolt över sin skicklighet och över sin produkt. Massproduktion genom maskiner förekom inte.Arbetarna kom därför inte att bilda någon ny samhällsklass. Detta var borgerskapets revolution. De var den nya och allt mäktigare klassen, som småningom började ställa krav på att få ta del av makten.

Under 1200-talet var det goda tider i Europa. Klimatet var varmt, skördarna goda, folkmängden ökade snabbt liksom också rikedomen. Levnadsstandarden steg, men självklart inte för alla. Föga anade människorna att de eller deras barn och barnbarn snart skulle drabbas av nästan obegripliga lidanden. But that is another story.

VAR KAPITALISMENS UPPKOMST ETT FRAMSTEG FÖR MÄNSKLIGHETEN? Den frågan skall jag spara till en senare artikel.

                                                                                                                      

FORTSÄTTNING OM KAPITALISMEN.

HUR KAN VI PÅVERKA?

Jag har tidigare (BLOGG 31.10) nämnt några av de negativa, icke-önskade konsekvenserna av den globala kapitalism som dominerat, speciellt efter de socialistiska planekonomiernas sammanbrott under 1980-talet. Sovjetstaten föll sönder omkring 1990, men då hade det ekonomiska sönderfallet redan pågått i många år. Samtidigt som levnadsstandarden hela tiden steg i Väst förblev den på låg nivå i planekonomierna. Detta orsakade missnöje, uppgivenhet och att tron på socialismen tunnades ut och försvann. I stället hade folk i t.ex. Sovjet en orealistisk tro på att alla problem kunde lösas om man ändrade ekonomiskt system, dvs om man gav fria tyglar för privat företagsamhet.

                      Planekonomien orsakade många svåra problem. Men under det senaste decenniet har vi sett att också kapitalismen orsakar mängder av svåra problem. Förenklat kan man säga att planekonomin ger upphov till svår ineffektivitet medan problemet med kapitalismen är att den är alltför effektiv.

                      Vad kan man då göra? Om man tycker att allt är tämligen bra som det är finns förstås inga skäl att ställa den frågan. Då är det bara att tuta och köra hårt på vägen mot den eviga tillväxtens hägrande paradis. Många, förmodligen en majoritet av världens befolkning, har denna inställning. Men jag och många andra, tycker att allt långtifrån är bra. Vad borde vi, som vill ha en förändring, då göra? Vad kan vi göra? Kan en enskild, vanlig människa göra något alls?

Det har nyligen varit kommunalval i Finland. Röstningsprocenten blev mycket låg, endast 58% av de röstberättigade valde att försöka påverka. Varför lät över en och en halv miljon finländare bli att rösta? Om man frågar dem som inte röstat svarar de ofta att man ändå inte kan påverka. De menar att det är meningslöst att rösta därför att inget ändå förändras. Allt fortsätter som förut vem man än röstar på. M.a.o. anser de att vanligt folk inte kan påverka politiken.

Stämmer detta? Självklart inte när det gäller lokala problem. Och inte heller när det gäller riksproblem. Men hur är det när det gäller globala problem såsom nackdelarna med kapitalismen? Då är vi väl ändå helt maktlösa? Vi kan inte påverka Kina, Indien, USA och de andra jättekonomierna som helt dominerar den globala ekonomin.

VAD BORDE VI GÖRA?

                      Svaret beror på vad vi vill uppnå, vilka ”vi” är och hur mycket vi vill satsa. Jag vill genast säga att avskaffandet av kapitalismen inte är ett alternativ även om det vore möjligt – vilket det självklart inte är. (Man har under årens lopp försökt i många länder, men med uselt resultat.) Vi bör söka mer begränsade och realistiska mål. Det gäller att klargöra de värsta missförhållandena och fundera över vad man kan göra för att korrigera dem. Vi bör använda det som filosofen Karl Popper (1992-1994) kallade piecemeal social engineering (stegvis social ingenjörskonst). Den går ut på att man identifierar och avgränsar ett problem, tänker ut en möjlig lösning, testar lösningen i verkligheten, drar slutsatser. Om resultatet blir det önskade införs det permanent, men i annat fall förkastar man denna lösning och prövar en annan. På detta sätt kan man stegvis skapa bättre strukturer samtidigt som man undviker icke-önskade bieffekter..

(Här vill jag nämna att det i år publicerats en bok om Poppers filosofi på svenska. Ett tiotal kännare av Poppers filosofi har bidragit med artiklar. Själv deltar jag med ett bidrag om Popper och induktionen. Boken heter Från ett öppet universum. Studier i Karl Poppers filosofi. Bokförlaget h:ström – text och kultur, Umeå. Forlag.hostrom.se/akademi)

VAD VILL VI ÅSTADKOMMA?

                       En vanlig gräsrot har förstås minimala möjligheter att påverka. Dock kan vi i någon mån påverka vår närmaste omgivning. Antagandet att man inte kan göra någonting är grundfalskt och endast ett uttryck för likgiltighet eller storhetsvansinne. I själva verket är vi alla ständigt med och påverkar på olika sätt, inte bara genom att rösta eller inte rösta i val – den som inte röstar påverkar också – utan genom vad man äter, köper, hur man reser, vad man gör med sitt avfall, hur mycket och hurudan energi man använder osv. T.o.m. vad man säger eller inte säger kan ha en viss påverkan.

                      Man skall komma ihåg att 99% av världens sju miljarder människor är ”vanligt folk”. Men ändå är det just dessa 99% som bestämmer hur världen ser ut. Men den formella makten, och vanligen också den reella makten, ligger förstås hos dem som stiftar lagar och som ytterst bestämmer över ekonomin, dvs hos politikerna. Så om du verkligen vill ha stort inflytande så bör du bli politiker! (Med formell makt menar jag den makt som fastställs i respektive lands lagar.)

                      Men här kommer vi in på vad man vill satsa. Själv funderade jag ibland i yngre dagar på att ge mig in i politiken. Några av mina skolkamrater blev toppolitiker, personer med makt. Jag insåg dock att jag var alltför lat, alltför upptagen av många intressen osv. Jag var inte beredd att satsa till 100%. Visserligen kan man bli politiker med mindre, men då får man aldrig något större inflytande.

                      Låt oss då definiera ett mål och sedan fundera över vad vi kan göra. Desto värre finns det en nästan oändlig räcka missförhållanden. (Man bör också inse att det som en person ser som ett missförhållande ser en annan som helt normalt). Man kan t.ex. satsa på att minska fattigdomen, minska klyftorna i samhället, bekämpa skattefusk och skatteparadis, bekämpa korruption, stöda småföretagsamhet, minska ekonomisk brottslighet, motverka slaveri och att barn används som billig arbetskraft, minska stress på jobbet, motarbeta mobbning osv.

                      Det som intresserat mig mest under årens lopp är miljöfrågorna. Det är ingen tvekan om att en stigande levnadsstandard innebär en allt hårdare exploatering av planetens naturresurser. Samtidigt som levnadsstandarden stigit oerhört för de flesta under de senaste 50 åren har jordens folkmängd fördubblats. Det finns i dag ca 600 miljoner personbilar. Därtill kommer massvis av andra typer av fordon. Dessa förbränner dagligen väldiga mängder oljeprodukter. Därvid bildas koldioxid och andra avgaser som är ett miljöproblem. Stenkol är fortfarande det viktigaste bränslet för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Förbränningen orsakar bl.a. koldioxid. Majoriteten av experter anser att den ökande mängden koldioxid i atmosfären håller på att förändra jordens klimat. (Till det sämre förstås). Bilarna kräver vägar, vilket betyder att skogar, åkrar och ängar förvandlas till sterila asfaltöknar. Flygtrafiken kräver större och fler flygfält.

                      Kan vi då göra något för att motverka miljöförstörelsen? Det beror igen på vilka vi är. Du och jag ensamma kan inte göra mycket. Men om några miljoner människor ändrar sina liv i mer miljövänlig riktning så börjar en förändring ske. Desto värre tycks det vara mycket svårt att få massorna att ändra livsstil. I över 40 år har miljövännerna om och om igen pekat på lösningarna: använd inte bil eller flyg, promenera, cykla eller använd kollektivtrafiken. Om du vill resa använd tåg eller båt. Köp lokala produkter, släng inte kläder som är hela, följ inte modets växlingar. Återanvänd. Använd inte maskiner i onödan. Undvik statusprylar. ”Gräv där du står.” Prioritera relationer framom prylar. Diskutera, prata umgås, läs böcker, lek med barnen i stället för att titta på tv eller sitta framför datorn.

                      Det finns människor som följer dessa råd. Den gröna rörelsens skapare levde mycket anspråkslöst redan på 1960-talet. Finländaren Pentti Linkola levde utan moderna bekvämligheter som fiskare. Han använde häst i stället för bil. Norrmannen Arne Naess, den gröna rörelsens främsta teoretiker, bodde i en stuga på ett berg och högg sin ved själv. På 1970-talet nådde debatten om miljöförstörelsen sin kulmen. I Västvärlden oroade man sig för den tilltagande förstörelsen. Det uppstod något av en folkrörelse för en sundare livsstil. Bl.a. menade många att privatbilismen borde avskaffas. I mitt minne har en diskussion som jag förde med en student om privatbilismen fastnat. Studenten menade att den borde avskaffas. Jag hävdade att det var ett helt orealistiskt mål. Men dylika helt orealistiska ideal låg i luften vid den tiden. Själv deltog jag i många diskussioner i vilka man diskuterade det ”paradigmskifte” som höll på att ske. Jag hävdade att detta bara var en dröm. Jag hävdade att det bara var en liten minoritet som verkligen var beredd att leva anspråkslöst. I Norge uppstod en folkrörelse kallad ”framtiden i våra händer” som energiskt propagerade för lägre levnadsstandard, mera uhjälp och ett anspråkslösare liv. Den fick många anhängare i Sverige och en del i Finland. Jag kommer ihåg att Bo Stenström, dåvarande chefredaktör för Hufvudstadsbladet, skrev sympatiska ledare om rörelsen.  Den rörelsen tycks nu vara helt bortglömd.

                      Sedan kom 1980-talet. Det blev högkonjunktur. Tillväxten var stor. Allt fler miljoner fick råd med egen bil, större bostad, resor till Mallorca osv. Alltfler länder, med Kina i spetsen, började öppna sig för en kapitalistisk ekonomi. 70-talets gröna ideologi blev alltmer urvattnad. Kommunismen blev ett skällsord. Det uppstod något som man kan kalla en privatiseringshysteri. Under många decennier hade en sto del av världens ekonomier styrts genom hårda statliga regleringar. Nu slog pendeln (som så ofta sker i historien) över till motsatsen. USA, världens i särklass rikaste land på den tiden, var förstås modellen och idealet.

 Man bör dock inte tro att allt fortsatte som förut. Miljömedvetenheten hade kommit för att stanna. Det uppstod gröna partier som skapade ett politiskt tryck på beslutsfattarna. De började stifta lagar som tvingade till rening av avfall, minskning av avgaser, som ledde till grundandet av naturparker, till bättre djurskydd. Utsläppen och nedsmutsningen minskade i de rika länderna trots att levnadsstandarden höjdes. Rika människor vill inte leva i en skitig miljö!

                      Speciellt i Västvärlden och alldeles speciellt i de nordiska länderna har vi nått mycket långt när det gäller reningen av olika slag avfall och hantering av sopor. Ett belysande exempel är förebyggandet av oljeolyckor. Det var mycket vanligt med oljekatastrofer under 1900-talets sista decennier. Nästan dagligen kunde man läsa om utsläpp av olja och inte sällan bröts jättetankers sönder så att tusentals ton olja smutsade stränderna. Också hos oss var det rätt vanligt att stränderna smutsades av olja. I dag är detta mycket sällsynt och beredskapen är god trots att trafiken ökat kraftigt.

VÄXTHUSEFFEKTEN

                      Sedan 1960-talet har många, både lekmän och experter, oroat sig för att stora katastrofer väntar bakom hörnet. Det är en modern variant av den bibliska uppmaningen ”gören bättring ty undergången är nära”. Hoten har varierat men oron och rädslan har varit densamma. Miljögifter (kvicksilver, bly, kadmium, DDT, PCB etc), kärnvapenkrig, försurning, skogsdöd, överbefolkning, kärnkraft, pandemier, utrotning, förstörelse av regnskogen, förstörelse av ozonskiktet, datorernas sammanbrott år 2000 osv.

                      Allt detta har i mer eller mindre hög grad åtgärdats. Vi börjar lida brist på handfasta, reella katastrofer. Vi måste nöja oss med jordbävningar och stormar. (Om jag får vara litet ironisk).

                      Men i slutet av 1980-talet började en del forskare oroa sig för att utsläppen av koldioxid kommer att förändra jordens klimat till det sämre. Man förutspådde allehanda katastrofer. Sedan dess har denna s.k. växthuseffekt legat högst på listan bland hotbilder. Enorma mängder undersökningar om de antropogena utsläppens inverkan på klimatet har publicerats under de senaste 30 åren. Det är minst sagt svårt att få en helhetsbild för att bedöma hur stort hotet faktiskt är. Denna höst har det bl.a. kommit alarmerande rapporter om att avsmältningen av Nordpolens isar denna sommar varit större än man på basen av modellerna väntat. Isarealen har under september varit den lägsta någonsin.

                      En ofta diskuterad effekt av ett varmare klimat är att havsytan stiger i de stora världshaven. Det har talats om flera meter, att en mängd storstäder blir översvämmade. Enligt en ny modell (Nature 17.3 2011) kan ökningen vara runt en knapp cm i året. År 2050 kan ytan i värsta fall vara 30 cm högre än i dag. Knappast alarmerande jämfört t.ex. med de enorma översvämningar som tsunamis, skyfall och orkaner orsakat under senare år. Men direkta satellitmätningar har visat att ytan sjönk med ca fem mm mellan mars 2010 och maj 2011. Orsaken till detta antas vara väderfenomenet La Nina.

                      Sedan 1990-talet har förstörelsen av skog, främst regnskog ansetts vara en viktig orsak till att mängden koldioxid ökar. År 2007 bedömdes 20% av växthuseffekten bero på skogsskövling. Under de senaste åren har en mängd länder vidtagit åtgärder av olika slag och i många länder, t.ex. i Asien, har man planterat ny skog. I dag bedöms skogsskövlingens effekt vara mindre än hälften jämfört med för fem år sedan. I detta sammanhang kan också påpekas att allt större områden på vår planet fredas. Målet är att 15% av havsområdena och 10% av landområdena skall skyddas till år 2020. I dag är motsvaande siffror ca 12 resp 5%.

                      Vad har detta med kapitalismen att göra? Problemet är: Kan man skylla växthuseffekten på kapitalismen, dvs på den globala fria företagsamheten? Såvitt jag kan se är svaret nej. Något sådant direkt samband finns inte. Ofta har planekonomi och av staten styrda åtgärder varit mer destruktiva. I Indonesien t.ex. har den av staten stödda palmoljeindustrin medfört att stora skogsområden skövlats och ersatts med planteringar av oljepalmer. Detta har gett miljardinkomster till staten. Brasilien är ett annat exempel där statens varit avgörande för hur mycket regnskog som avverkas. I Finland subventionerar staten vindmöllor som innebär betydande förstörelse av skog och skärgård.

                      SLUTSATSER

                      I denna artikel har jag analyserat möjligheterna för vanligt folk att påverka kapitalismen, dvs att motverka icke önskade effekter av fri företagsamhet. Man kan tala om en sanerande effekt orsakad av konsumenternas preferenser. Detta kan kallas ett bottom-up-perspektiv på kapitalismen. Min generella slutsats är att det är möjligt att påverka i betydande grad därför att företag på en fri marknad måste vara lyhörda för konsumenternas önskemål för att kunna sälja. Vi kan alla påverka i någon mån, i den mån vi vill. (Även om vi inte vill så påverkar vi, men ofta i negativ riktning). Effektivast sker det genom konsumentorganisationer eller andra föreningar som noga kontrollerar hur varorna produceras, deras kvalitet osv. Medierna spelar en central roll genom att sprida info om missbruk. Om vi vet att en firma använder slavarbetskraft, svartjobbare, barnarbetskraft etc för att få större vinster kan vi vägra köpa dess produkter. Om vi vet att en firma skadar miljön kan vi likaledes låta bli dess varor. Om vi vet att en firma sysslar med skattefusk eller annat olagligt kan vi vägra utnyttja dess tjänster.

                      Vi bör dock inse att de flesta konsumenter ändå främst ser till priset. Är varan billig köper man utan att närmare fundera över moraliska frågor. Men det räcker med att en del konsumenter gör medvetna val. Om en firma förlorar t.ex. 10% av sin försäljning kommer det att sätta press på dess ledning att ändra metoderna. I ett kapitalistiskt system är vinstens storlek alltid det viktigaste, speciellt om det är frågan om aktiebolag eller investeringsbolag. Vinsten är företagets akilleshäl. Om man kan sätta en konsumtionspil i den kan man påverka hela företagets policy.

                      Det bör understrykas att man genom dessa metoder på sin höjd kan hindra de värsta avarterna av kapitalism, man att man inte påverkar kapitalismen som system. Om man vill ha radikalare ändringar i det ekonomiska systemet räcker dessa gräsrotsåtgärder inte långt. Då behövs ett top-down-perspektiv. Några tankar kring detta presenterar jag i en följande artikel om kapitalismen som småningom kommer på bloggen.

HUR FARLIG ÄR KAPITALISMEN?

Vilken ideologi har i dag de flesta anhängarna? Svaret är utan tvekan kapitalismen. Också i Kina som är en diktatur, är kapitalismen grunden för den ekonomiska tillväxten. Globaliseringen har inneburit att så gott som hela världen anammat den s.k. fria företagsamheten. Med vilka konsekvenser? Det funderar jag över nedan, samt i en kommande blogg.

Artikeln nedan skrev jag år 2008. Den är fortfarande aktuell. Rubriken är förstås våldsamt överdriven. Efter artikeln följer några nyskrivna tankar om kapitalismens för- och nackdelar. Dessa tankar är delvis inspirerade av Anders Lundberg, professor emeritus i Sverige,.som själv funderar över om det finns något alternativ till kapitalismen. Ett tack till honom!

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.  

Det gick ett euforiskt rus genom världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin förträfflighet som ekonomiskt system.

Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.

Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.

Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.

I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.

 Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.

Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.

I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.

Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.

Den tyska filosofen  F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen, leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.  

TANKAR OM KAPITALISMEN I OKTOBER 2012:

Som en utgångspunkt tar jag följande tes:

Kapitalismen är det effektivaste sättet att producera ett maximalt utbud av varor och tjänster för en maximal publik.

Något bevis för tesen behövs knappast. Det är uppenbart att utbudet är större och mångsidigare i länder med en kapitalistisk ekonomi än i länder med någon annan typ av ekonomiskt system. Det är också uppenbart att de länder som infört planekonomi under 1900-talet har misslyckats med att fylla konsumenternas mycket varierande behov. Alla dessa stater, utom Nordkorea, har under de senaste decennierna avskaffat planekonomin, helt eller delvis.

Varför är kapitalismen så effektiv? Därför att den är ett självreglerande system. Den är baserad på feed-back kommunikation. Därigenom styrs produktionen av marknadens behov. Systemet påminner om en biologisk organism, som ju är ett självreglerande system, som uppstått genom evolution. Det finns ingen central makt som styr och planerar i ett kapitalistiskt system. I stället finns det massor av s.k. aktörer, företagare, konsumenter, fackföreningar, politiska partier osv som driver sina egna intressen. Resultatet blir ett samhälle som är dynamiskt, och samtidigt både stabilt och föränderligt.

Motsatsen är planekonomi, alltså en ekonomi som planeras av en kår av tjänstemän (byråkrater). Planekonomi var typisk för Sovjet och de andra socialistiska staterna. Man kan se den som ett gigantiskt socialt och politiskt experiment. Många decennier av erfarenhet visade att systemet var ytterst stelt och ineffektivt.

Ett exempel: Vi tänker oss produktionen av korv i en planekonomi. Statliga tjänstemän räknar ut hur mycket korv människorna behöver, vilken konsistens den bör ha. Sedan räknar de ut hur många korvfabriker som behövdes och vilken kapacitet de bör ha. Därefter räknar man ut vad det kostar och pengarna tas från statsbudgeten. In bästa fall levereras faktiskt korv till en del butiker, men systemet är så stelbent och fullt med hål att det blir ytterst ineffektivt. En fabrik får t.ex. order att producera 10000 kg korv om dagen. Ingen skillnad om korven är god eller dålig, om det finns efterfrågan, om distributionen fungerar etc. I västa fall förstörs en stor del av produkten under transporten, p.g.a. dåliga lagringsmöjligheter etc. Konsumenterna hade inga möjligheter att påverka produktionen. Ingen feed-back från konsumenterna.

 I Sovjet rådde sträng planekonomi. Allting producerades enligt dessa principer. Följden var att det vanligen rådde brist på det mesta, att kvaliteten var usel, slöseriet stort. Allra värst var att jordbruket fungerade enligt samma planekonomiska principer. Sovjet, som hade utmärkta förutsättningar för jordbruk, blev tidvis tvunget att importera jordbruksprodukter från kapitalistiska länder.

Grundidén var den socialistiska principen ”Till var och en efter hens behov av var och en enligt hens förmåga”. Jämlikhet, solidaritet är nyckelbegreppen. Avsikten var god, att alla skulle få sina grundbehov tryggade, mat, kläder, bostad, jobb, sjukvård, samt att var och en skulle bidra till detta enligt sin förmåga, dvs enligt arbetskapacitet, begåvning och utbildning.

Det är lätt att inse att detta ekonomiska system är en skrivbordsprodukt, något som teoretiker tänker ut och planerar, men utan goda kunskaper i den mänskliga naturen och i historien.. Hela socialismen som ideologi är extremt rationalistisk. Man utgick för att rationell planering av kunniga toppbyråkrater kan lösa alla stora samhällsproblem. Bakom ligger antagandet om människan som en ”homo sapiens” som ett klokt och rationellt väsen. (Upplysningstidens människosyn). Man utgick ifrån att en människa som får mat, bostad, jobb och hälsovård är fullkomligt nöjd med livet. Man utgick också från att människan är en varelse som formas enbart av sin miljö. En god och trygg miljö, skapar nödvändigtvis goda, hjälpsamma, solidariska människor.

Kapitalismen gör inga sådana antaganden. Den gör egentligen inga antaganden alls. Den är darwinistisk i den meningen att ”lå gå” är den dominerande principen. Alla tävlar med alla och alla rangordnas ständigt. Men ordningen är inte fixerad såsom t.ex. i de forntida feudala systemen. Ordningen ändras. Den rike kan gå i konkurs. En obetydlig firma kan snabbt växa till en global aktör för att igen försvinna. Systemet är, liksom naturen själv, ytterst dynamiskt.

Kapitalismen baseras på en annan människosyn än socialismen. Den ser människan som en egennyttig, egoistisk spelare. Var och en strävar efter sin egen individuella nytta. I denna inkluderas ofta nytta för nära släkt. I stället för jämlikhet och solidaritet talar man inom kapitalismen om vinst, konkurrens och effektivitet.

I dagens värld finns det (såvitt jag kan se) mycket få renodlade exempel på planekonomi resp kapitalism. Nordkorea är ett sorgligt exempel på av militären styrd planekonomi. Det är ett av de få länder där många faktiskt svälter. USA brukar betraktas som kapitalismens högborg, men också där finns en viss statlig reglering och styrning.

NACKDELAR MED KAPITALISMEN

Vi lever i dag i en global kapitalism, visserligen begränsad på många sätt i olika länder och olika ekonomiska block. Den effektiva produktionen har lett till ett enormt utbud på varor och tjänster. Detta har i sin tur skapat en ständigt växande global medelklass med stigande levnadsstandard. I jätterikena Kina och Indien med tillsammans en tredjedel av världens befolkning har medelklassen vuxit mycket snabbt under de senaste decennierna. Att skaffa bil är i dag ett viktigt mål för miljoner kineser.

Det finns en mängd nackdelar med denna effektivitet. Vi ser dem överallt, men kanske tydligast i USA. Exempel: Enorma klyftor mellan rika, medelklass och fattiga. Tiotals miljoner lever under fattigdomsgränsen, med usel mat, brist på sjukvård, ja brist på allting. Detta är en typisk konsekvens av den darwinistiska kampen om tillvaron i ett kapitalistiskt system. Är man inte välutbildad, smart, energisk och en smula hänsynslös så går det illa.

 Vidare. De stora äter de små. Tendensen är att vi får allt större bolag, företag som därmed får allt större makt över konsumenterna. Detta leder till att marknadens möjligheter att påverka minskar. En jättestor internationell bank bryr sig inte om vad fattiga gräsrötter vill och önskar. Det betyder att det inte längre är marknaden som styr produktionen, utan produktionen, dvs de stora firmorna som styr marknaden. Konsumenternas köp styrs inte av deras rationella val utan av bolagens marknadsföring. Ingen har något rationellt behov av en ny avancerad mobiltelefon, dator etc vartannat år. Ändå är hundratals miljoner ivriga att snabbt skaffa sig det allra nyaste. Det finns inget förnuft i detta, men det finns massor av känslor, prestige, drömmar och – förstås pengar.  

Så länge marknaden domineras av små och medelstora företag som konkurrerar så fungerar kapitalismen tämligen väl. Men när allt färre företag blir allt större och lägger under sig allt större delar av marknaden så börjar nackdelarna bli synliga. Företagen kan då satsa enorma summor på alla slag av reklam men även på andra sätt att styra konsumenternas beteende. Genom öppen och dold reklam skapar jätteföretagen behov, som är helt irrationella, men som innebär att folk känner sig tvungna att köpa deras produkter. Medierna underblåser dessa genom att okritiskt lyfta fram de nyaste produkterna. Det skapas en anda av ”alla andra har, alltså måste också jag ha, annars blir jag efter i utvecklingen.” Att ”bli efter i utvecklingen” är det värsta som kan hända i ett kapitalistiskt samhälle. Det blir nästan en religiös plikt att ”följa med i utvecklingen”.Vad denna ”utveckling” egentligen går ut på reflekterar man däremot aldrig över.

Kapitalismens effektivitet har bl.a. blivit ett svårt miljöproblem. (I Sovjet var miljöproblemen relativt små därför att ekonomin var så ineffektiv och befolkningens köpkraft liten. Turismen t.ex., som är svårt miljöförstörande, var obetydlig.) Produktionen är enorm, likaså efterfrågan på naturresurser. Processen skapar väldiga berg av avfall samt utsläpp av tusentals farliga ämnen förutom stora mängdera av olika gaser.

 Men just nu tycks det största problemet, enligt ekonomerna och politikerna, vara att efterfrågan på bilar minskar. Många kända bilfabriker får slå igen. Ändå ökar antalet bilar, främst i Asien. Globalt närmar sig antalet motorfordon fantastiska en miljard. Självklart är denna enorma armada av fordon ett globalt miljöhot. Likaså har flygtrafiken ökat enormt. Tiotusentals stora passagerarplan transporterar årligan miljarder personer härs och tvärs över vår sargade planet. Ur rationell synvinkel är nästan allt detta onödigt. Få transporter kan anses vara verkligt viktiga. Men människan är inte en rationell varelse (annat än i begränsad omfattning) och de flesta drivs av krafter och behov som de inte känner till eller förstår.

I en följande blogg skall jag lägga fram några funderingar om vad man kan/ bör göra.

VINDKRAFT FÖR DEN SOM ÄNNU IDS BRY SIG

Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser lörd 6.10 (om jag minns rätt).

Jag har argumenterat mot elproduktion genom jättestora vindkraftverk samlade i stora grupper i vår unika skärgård i många artiklar. En del finns på bloggen. Nu är det aktuellt att bygga upp till 50 sådana monster på kimitoön. Jag anser att detta är mycket oklokt. Jag anser att vi är skyldiga att så gott vi kan bevara vår unika skärgårdsmiljö sådan vi fått den i arv av våra förfäder. Vi är skyldiga att ge den till våra efterkommande med så små ingrepp som möjligt. Vi är skyldiga att motarbeta de kortsiktiga vinstintressen som nu dominerar bland våra beslutsfattare.

Denna artikel har också lagts ut på Facebook av några personer enligt vad jag hört. Jag hoppas den kan öppna ögonen för någon, speciellt för någon beslutsfattare.

Vi räddar inte världen genom att göra de största ingreppen i vår skärgårdsmiljö någonsin. 

SVÅRBEGRIPLIG VINDKRAFTSLOGIK

Ibland har jag mycket svårt att förstå hur folk tänker. Som detta med att bygga massor med vindmöllor i vår skärgård. Visst, jag förstår utmärkt väl att affärsmän, elbolag och en del entreprenörer ser en möjlighet att förtjäna pengar utan att ta några större risker. Men varför skulle vi vanliga konsumenter stöda byggandet av jättemöllor i vår unika skärgård?

Enligt min logik kan vi vanliga konsumeter bara förlora på vindkraften. Vi tvingas betala ett dubbelt högre pris än för mer koventionella former av elproduktion. Visserligen syns detta inte på elmätaren eftersom det extra priset tas ut i form av skatt. Men är inte detta att lura konsumenten? Om det verkliga priset skulle framgå i elräkningen skulle många säkert ändra åsikt vindkraften. Vidare förlorar alla de som får en mölla ”på sin bakgård”. Denna förlust kan inte direkt mätas i pengar och storleken på förlusten är därför svår att uppskatta. Det är frågan om trivsel, om den omgivande miljön. Om den naturliga och traditionella landskapsbilden. Men enligt dagens värderingar tycks det vara viktigare att undvika att störa havsörnar, flygekorrar, storskarvar etc än att undvika att störa hundratals människor. Men det är också frågan om rekreation, hälsa och markanvändning, och därmed indirekt om ekonomi.

Jag har svårt att se några som helst fördelar med att staten med skattemedel subventionerar byggandet av upp till 1000 miljöskadande industrianläggningar i vår unika skärgård och därmed orsakar stort missnöje och konflikter mellan dem som förtjänar på möllorna och dem som förlorar på dem.

Men möllorna är viktiga för att vi skall kunna stoppa utsläppen av växthusgaser säger förespråkarna. Om det faktiskt vore sant så kunde man kanske svälja förtreten. Men det finns ingenting som tyder på att möllorna skulle ersätta kol och gas. Det finns en mängd effektiva sätt att minska utsläppen av koldioxid  och ändå få trygg och billig ström, men vinden är inte ett av dem. Detta ärgument är sålunda snudd på att lura folk.

I andra länder bygger man dessa vindmonster i områden som redan är omöjliga ur miljö- och trivselsynvinkel, t.ex. i hamnområden, längs motorvägar, i obebodda trakter osv. Hos oss vill man bygga dem i just de trakter som är viktigast ur miljösynvinkel, för bosättning, för sommarboare, för rekreation och för den allt viktigare turismnäringen. Ännu är det dock inte för sent att ändra politik. Ansvaret ligger på de beslutsfattare som väljs in genom kommunalvalet.

Hans Rosing

Västanfjärd

ÄR JORDEN ÖVERBEFOLKAD?

HUR MÅNGA MÄNNISKOR?

Tankar kring befolkninsproblemet inspirerade av en pensionerad akademiker i Sverige. Mejlet som jag sände till honom finns nedan. Jag tror att det kan intressera fler än Anders.

Hej Anders!

Vi tycks i stort sett göra likadana bedömningar när det gäller mänsklighetens möjligheter att överleva.

Men på en punkt tycks du ha avvikande mening, nämligen när det gäller antalet människor som kan leva ett gott liv på vår planet. Det är en fråga som jag då och då funderat på och diskuterat sedan 1960-talet. Då ansåg många experter att överbefolkning var ett av de svåraste problemen. Det skrevs och debatterades mycket kring den frågan. Jag bedömde då, ung och grön som jag var, att överbefolkningen faktiskt var ett stort hot, speciellt i Asien. Men den åsikten har jag småningom reviderat och nyanserat under årens lopp. Överbefolkning är onekligen ett problem i vissa länder, men jag bedömer den inte längre som ett globalt problem och som ett hot mot mänsklighetens framtid.

Det är egentligen paradoxalt att jag ändrat ståndpunkt därför att antalet människor mer än fördubblats sedan 1960-talet. När jag började sätta mig in i denna fråga var vi ca 3 miljarder. I dag har vi nyligen gått över 7-miljardersgränsen. Problemen borde prima facie vara mångdubbelt större i dag. Men i stället ser man på många håll det låga födelsetalet som ett större problem.

Om jag förstår dig rätt anser du att världen är svårt överbefolkad.. Därför tycker jag att vi granskar frågan och grunderna för våra resp bedömningar. Det är ju alltid intressantare och lärorikare att diskutera frågor som man är oenig om.

EN RENT HYPOTETISK ARGUMENTERING

Du menar, om jag förstår dig rätt, att det vore önskvärt att jordens totala folkmängd minskade till omkring en tiondedel av dagens 7 miljarder, dvs till under en miljard. Vi kan bortse från att detta är politiskt omöjligt och föra en rent hypotetisk diskussion.

Vilken är då min ståndpunkt? Vad bedömer jag som en optimal folkmängd? Något entydigt svar har jag inte kommit fram till. Men jag är intresserad av att undersöka för- och nackdelar med olika alternativ. Så låt oss granska din åsikt att en tiondedel av dagens folkmängd vore lämplig för att garantera mänsklighetens fortlevnad.

Om vi tänker oss en minskning till en tiondedel över hela världen så betydder det en folkmängd på blott en miljon i Sverige och en halv miljon i Finland. Det betyder gles bebyggelse i de södra delarna av våra länder medan större delen skulle vara ödemark. Med dagens jordbruk skulle man klara försörjningen med ca en tiondedel av nuvarande areal. Om man tänker sig ett ekologiskt jordbruk behövdes större arealer. Kanske en femtedel av dagens. Man skulle få all behövlig energi genom vattenkraft plus några andra förnybara resurser såsom sol, ved, flis och jordvärme. Största delen av våra länder skulle vara ren vildmark. Naturliga populationer av också stora djur skulle vara möjliga. Man kunde utan tvivel klara sig med enbart förnyelsebara resurser, t.ex. biogas och bioolja- och bensin för transporterna.  

Mänskligheten kunde troligen fortleva i miljoner år under sådana villkor.

Ur naturens synvinkel vore detta ett önskvärt alternativ. (Naturen kan självklart inte ha önskningar, men det är vad vi föreställer oss.) Men ur naturens synvinkel vore det ännu bättre om våra länder avfolkades helt. Fast då måste man också beakta att den flora och fauna som är beroende av människan skulle dö ut. En utarmning jämfört med i dag skulle ske. Rätt artfattig granskog skulle ta över tills nästa istid kommer.

Här måste jag bekänna en ”trosföreställning”. Jag tror, i motsats till de flesta gröna ideologer, inte att naturen har något värde i sig. Den enda som kan ge något ett värde är människan (eller någon annan tänkande varelse). Som jag ser det är värden alltid subjektiva. De finns i betraktarens öga. Det är något som vi lägger på verkligheten. Värdena finns i betraktarens öga, inte i verkligheten själv. Innan människan uppstod fanns det inga värden. De enorma massutrotningar som inträffat då och då under jordens historia har alltså varken varit bra eller dåliga. Men ur vår mänskliga synvinkel, utgående från våra värderingar, har de varit bra därför att de skapat utrymme för oss att utvecklas. Utan dem skulle du och jag och sju miljarder andra aldrig ha existerat.  Jag ser sålunda naturen som en resurs som vi kan utnyttja i enlighet med våra värderingar. Jag har t.ex. inga problem med att bekämpa skadedjur av alla de slag. (Det finns massor i min trädgård). Vi måste, som jag ser det, skydda naturen inte för att den är värdefull i sig, utan för att det ligger i vårt eget intresse. I det avseendet skiljer jag mig från de flesta gröna filosofer.

(Däremot kan jag hålla med om att lidande i sig är något ont. Det är orätt att orsaka lidande för djur. Men människans lidande har i mina ögon alltid företräde.)

Enligt min etik är människan det enda som är värdefullt i sig. Många har menat att t.ex. människoaporna borde ges rättigheter t.ex. till liv och frihet. Jag håller inte med. Vi bör självklart göra vårt bästa för att de skall fortleva. Men därför att de är en rikedom för oss. En värld utan människoapor i naturlig miljö vore en mycket fattigare värld för soo. Detsamma gäller de flesta djur, också vargarna. Men det finns också djur som gärna kunde utrotas, åtminstone regionalt. I vårt land t.ex. minkar, mårdhundar, storskarvar och fästingar och älgflugor

Min spontana reaktion på detta scenarium, alltså en global befolkning på ca en miljard, är djupt negativ. Det verkar motbjudande för mig. Varför? Jag måste analysera mina känslor för att få veta varför.

För mig är mänsklighetens historia ett mycket spännande äventyr, med början i ett primitivt stadium, med en lång utveckling, som i sig varit spännande, fascinerande, fram till dagens oerhört komplexa samhälle. Jag tror inte utvecklingen är slut, tvärtom. Mänskligheten har en spännande, ja dramatisk framtid. Den viktigaste orsaken till att livet är så spännande är att det finns så många människor och därmed en nästan oändlig komplexitet. Varje människa är en kapacitet och den sammanlagda kapaciteten för sju miljarder är oerhörd.

EN REALISTISK ARGUMENTERING

Jag övergår sedan till att diskutera befolkningsfrågan utgående från vad som är realistiskt och politiskt möjligt.

Jag tittade just på en prognos från början av 1970-talet. Enligt den skulle det finnas sju miljarder år 2000. I själva verket minskade födelsetalen snabbare än någon då trodde. Först i år har vi passerat sjumiljarderssträcket. Prognoserna sägar att tillväxten upphör vid mitten av detta århundrade. Då är vi 8-9 miljarder. Själv tror jag på den lägre siffran, bla. därför att tillväxten redan upphört i stora delar av världen. I många länder är födelsetalen i dag så låga att befolkningen minskar eller snart kommer att minska. I Ryssland t.ex. är folkminskningen sedan länge ett faktum. Om vi väntar några hundra år kommer ryssarna att vara utdöda. Men tendensen är densamma i de flesta länder i Europa och i många länder utanför Europa, t.ex. i Japan. I vårt land kommer folkmängden att börja minska snabbt när det stora åldersklasserna, till vilka jag hör, dör bort. Redan nu beror en stor del av ökningen på inflyttning.

Vi är i dag sju miljarder. Många områden är utan tvekan överbefolkade. Många arter är utrotningshotade. Men jag tror inte att det är omöjligt att bevara ekosystem där arterna kan fortleva. Allt hänger på den politiska viljan, inte på folkmängden. I Sverige, Norge och Finland finns det gott om rum för våra endogena arter. (Lilla Danmark är en annan femma. Det är svårt överbefolkat enligt alla kriterier.) I Finland har många arter, t.ex. sälar, skarvar, vargar, björnar, knölsvanar, kanadagäss, havsörnar, mårdhundar ökat så mycket att de börjar bli ett problem för många, bl.a. för mig.

Problemet är då: Räcker resurserna till för att alla dessa miljarder skall kunna leva ett gott liv? Svaret är att de nog räcker till om de utnyttjas rationellt. Det är inte ett resursproblem utan ett politiskt problem, dvs i grunden ett fördelnings- och organisationsproblem. Och på den punkten är jag pessimist. Jag ser inga tecken på att det skulle finnas någon politisk beredskap för att någorlunda rättvist och jämnt fördela de resurser som finns. Det finns många enormt rika människor, det finns en växande välbärgad medelklass, övervikt är redan ett vanligare problem än svält, stora mängder mat kastas eller förstörs, äts av råttor, äts av miljoner hundar, katter och andra husdjur. Köttkonsumtionen ökar speciellt bland Asiens miljarder.

Det verkar ligga i människans natur att man strävar att uppnå den högsta möjliga levanadsstandarden för sig själv och sina närmaste. I viss mån är vi också beredda att avstå för att hjälpa andra, men endast i viss mån. Kapitalismen är ju den dominerande ideologin och den går ut på tävling, konkurrens där de som är smartast och jobbar mest når den högsta levandsstandarden. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att de lever ett lyckligt och gott liv.)

Det viktigaste är att alla får tillräckligt med mat. Men är det möjligt? På 1960-talet ansåg experterna att det inte fanns resurser att föda en snabbt växande global befolkning. Enligt en rapport nyligen från FNs World Food Program var 23% av världens befolkning undernärd för 30 år sedan. Dvs. var fjärde människa fick inte tillräckligt med näring då. Sedan dess har folkmängden fördubblats. Men i dag är 13% (dvs ca en miljard) undernärda. Dvs drygt var sjunde. Produktionen av föda har mer än fördubblats. Att så många svälter beror inte på att det inte finns mat, än mindre beror det på att det inte skulle finnas möjlighet att producera ännu mera mat. T.ex. Sverige och Finland kunde lätt fördubbla sin produktion. Finland har i flera decennier haft problem därför att bönderna producerat mer än vi konsumerar. Arealen har kontinuerligt minskat. Tusentals kvadratkilometer av åker och äng har igen blivit skog. (Min granne äger sju hektar åkermark. Han får betalt för att inte odla någonting, för att hålla åkrarna i träda.) Överproduktionen av jordbruksprodukter har varit en kronisk huvudvärk för EU.

Det finns många orsaker till att folk svälter och de är välkända. Jag går inte in på dem här. Jag noterar bara att kapitalismen är ett dåligt system när de gäller att mätta de fattigaste och mest utsatta, dvs kvinnor, barn och åldringar. Den som har pengar kan däremot leva i större lyx än någonsin tidigare. Socialismen är ett bättre system när det gäller att se till att alla får mat. Men det är i stället ett mycket ineffektivt system när det gäller produktionen. I Sovjet var nästan alla fattiga, men brödet var billigt så ingen behövde svälta.

Det finns, såvitt jag kan se, inte några naturlagar som skulle hindra att alla får tillräckligt med mat även om vi blir åtta miljarder om 20 år. Genom att utnyttja vetenskap och teknologi, t.ex. GM-grödor och odlingar på taken i storstäderna, är det möjligt att öka produktionen utan att hugga ner mera skog..

Min slutsats är att det inte finns några goda skäl att generellt förespråka en mycket kraftig global reducering av antalet människor. Vad som är optimalt kan jag inte bedöma. Det finns ju också fördelar med många människor. Ju fler människor desto större variationsrikedom, desto mer kreativitet, desto fler genier, desto mer forskning. Vårt korta liv på denna planet blir onekligen mer spännande, ett större äventyr om vi är flera miljarder, spridda över hela planeten, (och en gång över hela solsystemet) än om vi är ett fåtal glest utspridda.

Jag ser i dag inga skäl att tro att en kraftig reducering är nödvändig.

Slutligen: Som hobbyodlare har jag i många år experimenterat med olika odlingar. På en mycket liten yta, knappt 50 kvadratmeter har jag odlat en mängd olika grönsaker. Dessutom har vi äppelträd, päron, plommon, bärbuskar. Under ca två månader är vi, tre personer, självförsörjande med grönsaker. Jag använder endast naturlig gödsel och inga maskiner. Det är förvånande hur stora skördar man kan på få t.ex. några kvadratmeter utan att anstränga sig speciellt mycket. Jag behöver inte betala för att gå på gym för att hålla mig i gång.  Jag bryr mig t.ex. inte om vare sig ogräs eller skadedjur. En stor del av skörden hamnar i komposten därför att den inte går åt. I sommar har vi t.ex. haft huvudsallat, isbergssallat, rädisor, kålrabbi, morot, brytbönor, märgärter, jordgubbar, gul lök, purjolök, gurka, tomater, majs och förstås potatis från egna land på matbordet.Dessutom föder vi mängder av djur och växter som snyltar på vår produktion.

P.S. Jag har behandlat frågor av denna typ i många artiklar under årens lopp. En del av dem finns på denna blogg.

FÖRSVAR FÖR YTTRANDEFRIHETEN

ARTIKLAR OM YTTRANDEFRIHETEN

Jag är en övertygad anhängare av yttrandefrihet. Varför? Därför att de som har makt alltid har en tendens att missbruka den. Det gäller såväl ekonomisk, som politisk och religiös makt. Viktiga medel är då humor (vitsar), ironi och karikatyrer. I mitten av september i år lyfte medierna upp en dålig film gjord i USA, publicerad på nätet, som ironiserade över profeten Muhammed, över nyhetströskeln. Under några dagar i mitten av september fick vi genom medierna veta att våldsamma protester mot filmen förekommit bland extrema muslimer runt om i världen. Bråken och uppmärksamheten fick mig att skriva hela tre artiklar som försvarar den västerländska yttrandefriheten. Som vanligt när det gäller våldsamma demonstrationer i en del muslimska länder glömdes hela saken bort lika snabbt som den lyftes över tröskeln. Men varje gång verkar det som om man i Väst togs på säng och är helt överraskad. Orsaken är antagligen att man i Väst ofta är totalt okunnig om främmande kulturer och religioner.

Jag har försvarat yttrandefriheten i många artiklar tidigare. Också på min blogg finns artiklar som betonar dess betydelse för ett fritt och demokratiskt och någorlunda anständigt samhälle.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser.  

YTTRANDEFRIHETEN ÄR INGEN SJÄLVKLARHET

Det är som en usel gammal film som gång på gång körs i repris.

Någon lokal blaska i något europeiskt land publicerar karikatyrer där profeten Muhammed spelar en roll. Någon läsare höjer kanske på ögonbrynen, men annars händer ingenting. De breda massorna i Egypten, Pakistan, Sudan och andra muslimska stater läser sällan franska skämttidningar, danska lokala avisor, eller svenska landsortstidningar. Inte heller nagelfar de de tusentals filmer som varje år produceras i Väst. I de muslimska länderna produceras tusentals filmer för den egna marknaden.

För att man skall få till stånd raseri och demonstrationer måste någon först söka reda på lämpliga hatobjekt i Väst, vilket inte är alldeles lätt. Sedan måste dessa bilder, texter, filmer etc översättas till det lokala språket och någon måste förklara hur förolämpande de är. Denne någon måste också förklara att de åsikter som kommer fram är typiska för alla hundratals miljoner människor i väst, ja t.o.m för alla regeringar i Väst. Först då kan man få åtminstone en liten del av de mest fundamentalistiska att gå ut på gatorna och bränna och slå sönder. Tråkigt nog för propagandisterna glömmer folk snabbt så proceduren måste upprepas så ofta som möjligt.

Ändå för de en hopplös kamp. Sedan Khomenis fundamentalistiska revolution i Iran har proceduren upprepats otaliga gånger. Framför allt när Bush d.y. störtade dikturen i Irak. Men ändå har islamisterna inte kunnat stoppa den pågående försiktiga liberaliseringen i en del muslimska stater. Hedersmord förbjuds, man får inte längre kasta syra i ansiktet på en hustru som man är trött på, alltfler flickor får gå i skola, kvinnlig omskärelse förbjuds, krav höjs på mer frihet och demokrati.

När man debatterar attackerna mot yttrandefriheten i en del muslimska länder skall man inte glömma att samma mönster har funnits i Europa. I den kommunistiska världen utmålades Väst visserligen inte som den stora Satan men nog som rutten och dekadent. Hur många redaktörer som sparkades, misshandlades eller mördades på grund av kritik mot den rådande ideologin är omöjligt att veta. Däremot vet man mera om hur nazisterna gick till väga för att kväva yttrandefriheten i Tyskland på 1930-talet. Tidningsredaktioner förstördes, redaktörer misshandlades, sattes i koncentrationsläger, somliga mördades, andra flydde till utlandet.

Yttrandefriheten är ingen självklarhet, inte ens i västvärlden. Det finns alltid människor som av olika skäl vill begränsa den. Argumenten varierar. Det sägs att man bör respektera andra kulturer, att man inte för kränka någon, inte såra någons känslor. Faktum är dock att kritik som inte kränker någon, inte sårar någon, som respekterar allt och alla är fullkomligt tandlös. Vi har massor av exempel på kritik som retat och förargat i vårt eget land. Man kan nämna namn som Hannu Salama, signaturen Kari (Kari Suomalainen) i Helsingin Sanomat och varför inte Leif Sjöström när han var på hugget.

Den som slutar kämpa för yttrandefriheten kommer att bidra till att vi förlorar den.

Hans Rosing

Västanfjärd

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet, men den publicerades inte. Varför? Vill Vbl hindra yttrandefriheten? Självklart inte. Jag erkänner att artikeln varken var särskilt bra eller angelägen. Vbl hade säkert goda skäl att inte ta in den. Det finns så mycket som ur lokal synvinkel är viktigare. Jag har tidigare många gånger haft artiklar om yttrandefrihet i Vbl, senast 13.6 2009.

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA VAD VI FÅR SÄGA?

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.

Frihet för folket innebär mindre makt för härskarna.

Yttrandefrihet, inkluderande pressfrihet och konstnärlig frihet, har aldrig varit någon självklarhet. Tvärtom har de kretsar som tror på friheten alltid varit tvugna att kämpa för den. Ingen ger frivilligt ifrån sig makten att begränsa vad andra får säga.

I vårt land har vi haft en verklig yttrnadefrihet endast i ca 20 år.

Vi som var unga på 50- och 60-talet kommer ihåg att det fanns en mängd åsikter och fakta som var förbjudna. Mycket som sades fritt och öppet på 30-talet var då tabu. Vi hade en sträng självcensur när det gällde all kritik och alla för Sovjet icke önskvärda fakta. När jag skrev tämligen oskyldig och inlindad kritik av sovjetisk filosofi väckte även det ogillande, men också en viss förvåning. Hädelse var i lag förbjuden och flera fall kom inför domstol. Homosexualitet var förbjuden, men det var också alla former av pornografi, också s.k. mjukporr. Alla filmer förhandsgranskades, censurerades, och allt överdrivet våld klipptes bort. Kritik av Kekkonen och hans maktutövning var visserligen inte i lag förbjuden, men alla visste att den som kritiserade kunde förlora jobbet och sina framtidsutsikter.

Det intellektuella klimatet var i stort sett likadant i hela västvärlden på den tiden. I den övriga världen var censur av olika slag en självklarhet.

När det gäller yttrandefriheten har inte bara västvärlden, utan hela världen genomgått en mycket stor förändring under de senaste decennierna. Många tror att vi får tacka internet för detta, men förändringen började långt innan någon ens drömde om internet. Att det blåste starka nya liberala, vindar redan under 1960-talet, speciellt under dess senare del, vet alla som följde med de ofta häftiga debatterna i medierna på den tiden. Det var böcker och tidningar som var murbräckan som krossade det gamla, konservativa etablissemangets murar.

I västvärlden kan och får man i dag kritisera, ironisera, parodiera politiker, kulturpersoner och kyrkliga ämbetsmän av hjärtans lust. Och man gör det också. Inte ens att parodiera Mannerheim, eller beundran av honom, är längre tabu. Egentligen är det litet synd om dagens konstnärer. Det finns inte längre något man kan göra konst om som kunde väcka massornas raseri och därmed ge stor uppmärksamhet. Samtidigt är detta självklart ett tecken på mognad. De flesta har lärt sig och accepterat att vi lever inte bara i en mångkulturell värld utan i en värld där totalitära system inte längre har något existensberättigande.

Men i den muslimska världen pågår fortfarande den typ av kulturell revolution som karakteriserade Europa på 1700- och 1800-talet. De konservativa, fundamentalistiska krafterna är starka, men det är också de liberala. Vi har sett hur det gamla och det nya drabbat samman i Tunisien, Egypten, Libyen och i dag i det blodiga inbördeskriget i Syrien. Vi ser det också i Iran, Irak, Afganistan och Pakistan. Västerländska idéer om frihet och jämlikhet mellan könen kolliderar med urgamla traditioner och en urgammal kvinnosyn.

Det är mot den bakgrunden man måste se de då och då uppblossande demonstrationerna mot västvärlden och speciellt mot USA. Men man bör komma ihåg att hela västvärlden upplevs som fienden av fundamentalisterna. Frankrike har många gånger varit i skottlinjen. Det är inte första gången skämttidningen Charlie Hebdo varit i skottlinjen. Den har dragits inför rätta, men har alltid frikänts av domstolen, bl.a. med motiveringen att den kristna kyrkan under årens lopp mycket oftare varit utsatt för tidningens vassa ironi. För de flesta verkar det absurt   att straffa för respektlösa bilder gällande islam men godkänna liknande bilder som sårar den dominerande, urgamla egna religionen.

Grundproblemet är förstås: Vem har den moraliska rätten att bestämma över vad vi får säga? Något absolut svar finns inte, men i varje fall är det klart att den konservativa pöbeln, som knappast vet något alls om vår västerländska kultur, inte har någon som helst moralisk rätt att föreskriva vad vi får tänka och tycka. Än mindre har islamska fundamentalister moralisk rätt att hota, eller till och med mörda folk i väst som handlar i enlighet med våra grundlagsenliga rättigheter.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Artikeln nedan ingick i Hufvudstadsbladet 23.9 2012. Tidningens rubrik var: ”Makteliten i arabvärlden försvarar sig genom protesterna.” Den bildade läsaren inser dock att Hbl:s rubrik är missvisande. Islam uppstod visserligen inom den arabiska kulturen, men den spred sig senare till en mängd andra folk och kulturer, speciellt i Asien och Nordafrika. När jag talar om de gamla maktstrukturerna menar jag främst de traditionella på religionen baserade strukturerna. Det finns också modernare strukturer som håller på att växa fram. Det är främst mot dessa som demonstrationerna riktas, enligt min analys.

DEN SKRÄMMANDE FRIHETEN

Frihet och demokrati är livsfarliga idéer, lika farliga som tolerans och pluralism.

Åtminstone om man är konservativ muslim med orubblig tro på traditionella sedvänjor och värderingar. Då är den moderna världen, dominerad av västerländsk liberalism, jämlikhet och kapitalism oerhört skrämmande. Dess inflytande måste bekämpas med alla medel.

Mönstret är välbekant. ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” skanderade de hårt indoktrinerade nazistiska massorna medan ”proletärerna i alla länder” ordnade massdemonstrationer mot kapitalismen. Allt som avvek från partilinjen måste bekämpas. Går vi längre tillbaka ser vi samma mönster men med kättare och ateister som de fruktansvärda hoten mot den traditionella samhällsstrukturen.

Men längtan efter frihet är starkare än all indoktrinering, speciellt för människor som fått en viss utbildning och sålunda börjat tänka själva. Varken nazisterna eller komunisterna lyckades krossa den västerländska liberala demokratin med dess grundmurade krav på frihet att kritiskt granska alla makthavare. De västerländska kyrkorna har blivit tvugna att anpassa sig till pluralismen.

Diktatur och förtryck leder till missnöje med de rådande maktstrukturerna. Det finns ett urgammalt knep för makten att försvara sig. Skapa bilden av en yttre fiende som folkmassorna uppeggas att rikta sitt raseri emot. För den kristna kyrkan var det kättarna och ateisterna, nazisterna utmålade judarna som bottenlöst onda och för kommunisterna var de rika kapitalisterna roten till allt ont.

I den muslimska världen vacklar de gamla maktstrukturerna. Vi har under de senaste åren sett hur de unga, välutbildade, också kvinnor, börjat göra upp med de gamla makthavarna. Vi har sett det i Tunisien, Egypten och Libyen och nu senast i Syrien. I länder som Afganistan och Irak har västvärlden och speciellt USA spelat en avgörande roll för att (försöka) etablera demokrati och jämlikhet.

Det är mot denna bakgrund man måste se de då och då uppflammande, våldsamma demonstrationerna mot olika västerländska böcker, filmer, tidningskarikatyrer och rondellhundar, som kritiserar olika aspekter av islam. Det är ingalunda så att de muslimska folkmassorna följer med vad som står i t.ex. nordiska tidningar eller vad som visas på Youtube. I stället väljer en handfull ledare ut vad man skall uppvigla massorna emot. Sedan basuneras det ut i lokala medier att Väst igen har hånat och skändat Profeten. Demonstrationerna är ingalunda den upprörda människans spontala reaktion, utan medvetna politiska medel för att försvara rådande maktstrukturer. Ett slags etablissemangets självförsvar. Avsikten är inte att försöka påverka de västerländska värderingarna – en hopplös uppgift – utan att skapa sammanhållning kring de konservativa samhällsstrukturerna genom att utmåla ett fruktansvärt, hot från en främmande kultur. Detta upplevs i dag som så mycket viktigare som de traditionellt undertryckta kvinnorna i den muslimska världen alltmer börjar ta modell av sina västerländska systrar, som ju redan kommit mycket långt på vägen mot total jämlikhet med männen.

Hans Rosing

Västanfjärd