FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Signaturen Lotus Eklips har två gånger påpekat att jag lovade en avslutande artikel på min bloggserie om ufologi år 2012. Detta hade jag totalt glömt bort. Den avslutande artikeln fanns faktiskt i datorn och jag publicerar den här. Följande artiklar ingår i serien: Ufoinvasionen börjar 8.2, Hur jag blev ufolog 10.2, Ufofeber i Sverige och Finland 14.2, Hur ser en ufo ut? 18.2, Vad var ufona egentligen? 23.2. Och slutligen artikeln nedan.

FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Vittnenas pålitlighet

                      Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihopa. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp en del mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Många längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.

                     

                      Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Beskrivningen var vag, ofta motstridig. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Det enda man hade var vittnenas berättelser, men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..   

                      Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I analogin med polisen ovan skulle deras metod ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person skulle man ha dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.  

                      Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och slutsatser av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i dem som tittar på en själv.

                      Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål  när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.

                      Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel.   

                      Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade att det kunde röra sig om skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis för att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att  ”mystiska” fenomen  lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, allså må den bedragas).

 Likaså kunde ufologerna ha lärt sig av att studera kända och uppmärksammade bedrägerier i historien. Det som kännetecknar en framgångsrik bedragare är just att han tittar en rakt i ögonen, pratar mycket och förefaller mycket vänlig och uppriktig. Den som är nervös och osäker är ofta mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.

Hur skall ufofebern förklaras?

                      På kvällen 30.10 1938 kunde man i amerikansk radio i direktsändning höra en rapport om ett mystiskt objekt som fallit ner i USA. En radioreporter kom snabbt till platsen och berättade vad som hände. Föremålet, som var mycket stort, föreföll att vara av metall, tydligen tillverkat av intelligenta varelser. Plötsligt började ett stort lock skruvades av och någonting tog sig långsamt upp ur föremålet, som tydligen var ett rymdskepp av något slag. ”Ladies and gentlemen, this is terrific!” skrek reportern upphetsat. Han fortsatte: ”Detta är det mest skrämmande jag någonsin har bevittnat...det mest extraordinära...Jag finner inte ord..”. Sedan följde rapporter om bläckfiskliknande varelser som kröp fram, om hur de sköt omkring sig med dödsstrålar, rörde sig i jättelika robotar. I programmet framträdde olika myndighetspersoner med allt mer desperata och skrämmande uppmaningar. Inrikesministern förkunnade med gråten i rösten att ”vi måste sätta vår lit till Gud.”

                      Tusentals lyssnare runt om i USA blev panikslagna. De bad till Gud, grät, rusade ner till sina bilar för att fly undan de grymma marsianerna. Somliga sprang för att rädda sina kära. Andra kastade sig på telefonen och ringde för att varna eller för att ta farväl. Man ringde till polisen, till räddningsverket. Omkring sex miljoner lyssnade på denna dramatiserade radioteaterpjäs baserad på H.G. Wells kände roman Världarnas krig från 1898. Omkring en miljon trodde att det som rapporterades var verkligt. Många blev skrämda eller rent av panikslagna. (Det har gjorts flera filmer baserade på Wells bok. En av dem visades nyligen i tv. Mycket dramatisk.)

                      Reaktionen var förbluffande. Pjäsen hade annonserats i förväg. Innan den började hade det framgått att den baserades på Wells kända bok. De som blev rädda hade i allmänhet knäppt på radion mitt under pjäsen, eller så hade de börjat lyssna först när de mer känsloladdade och skrämmande rapporterna började komma. Men varför trodde vissa att det var verklighet medan de flesta insåg att det var teater?

                      Vi kan ställa samma fråga när det gäller ufona. Varför trodde många, visserligen en minoritet, att ufona var rymdskepp? I en gallup beställd av tidskriften Time så sent som år 1997 uppgav 22% av respondenterna att de trodde att varelser från andra planeter varit i kontakt med människor. Detta är mindre förvånande när man vet att en ännu större andel av amerikanarna tror på änglar.

                      Fallet med radiopjäsen har studerats av socialpsykologer. Deras slutsatser kan i stort sett tillämpas på tefatsmyten. Deras förklaring är baserad dels på den politiska situationen och dels på social status och utbildning. Hösten 1938 stod världen på randen till ett stort krig. I nyheterna hade man hört om hur nazisterna tågade in i Österrike, ockuperade Tjeckoslovakien. Tongångarna var mycket hotfulla. I Kina pågick redan krig. Japanerna erövrade allt större delar av Kina. Det var en tid av nervositet och oro inför en framtid som såg allt hotfullare ut. De som blev skräckslagna hörde övervägande till de lägre socialgrupperna. De hade lägre inkomst, lägre utbildning och fick det mesta av sin info genom radion. Skeptikerna hade i allmänhet högre utbildning, använde fler olika infokällor och hade en bättre allmänbildning.

                      Det finns påfallande likheter med tefatstron. I slutet av 1940-talet hade världen genomlevat historiens värsta krig. Trots att nazisterna och japanerna krossats blev det inte fred. Nya mindre krig blossade upp, men det som oroade mest var den ökande spänningen mellan kommuniststaterna och den fria världen. Det kalla kriget hade inletts och många fruktade att det skulle bli ett varmt krig, ett kärnvapenkrig, ett helvete mångdubbelt värre än det världskrig världen nyligen genomlevat. Det rådde stor oro och nervositet. Under kriget hade ny teknologi spelat en avgörande roll. Långdistansraketer, atombomber, radar osv hade tagits i bruk. Det verkade som om ingenting vore omöjligt för vetenskapen.

                      I allmänhet bryr sig folk inte om ljussken på himlen. Men när Arnold rapporterade om sin observation och den slogs upp stort i tidningarna började folk titta med ”andra ögon”. Ordet feber är träffande. Arnolds rapport var det virus som startade ufopandemin. Via medierna, främst tidningarna, spreds viruset över hela den västerländska världen. Varför just den västerländska? Därför att idén om varelser från rymden redan var fast rotad i vår kultur genom böcker, serietidningar och amerikanska filmer. I slutet på 1800-talet skrev tidningarna under en period om varelser på månen. I början av 1900-talet placerades rymdvarelserna på Mars och Venus. Den amerikanska astronomen Lowell skapade i början av 1900-talet stor debatt genom sin ”upptäckt” av kanaler på Mars. Det skrevs många populära böcker om äventyr på Mars. Jag var själv som ung ganska förtjust i denna typ av litteratur.

                      Liv på andra håll i universum var inte enbart ett område för sf-författare och intresserade amatörer. Redan på 1950-talet startade erkända forskare en seriös vetenskaplig diskussion i ämnet. En av de mest kända var astronomen Francis  H. Drake. Mest känd blev professor Carl Sagan. Dessa både ingick i Condons forskargrupp. De trodde på intelligent liv utanför jorden, men inte på de flygande tefaten. Forskarna startade projekt som gick ut på att lyssna efter intelligenta signaler från rymden. Sådan forskning gick under benämningen SETI (search for extraterrestrial intelligence). Den har pågått fram till i dag och fortsätter ännu. Dock har forskarna aldrig registrerat några signaler som tyder på en intelligent avsändare. (Mera om detta kan man läsa på min blogg 11.1 2012. Adress: http://hansrosing. blogspot.com).

                      Tanken att det finns utomjordisk intelligens var alltså inte så långsökt som man i dag kunde tro.

                      Det är påfallande att de som lättast tog till sig tefaten var de som hade lägre utbildning och lägre social status. Ufologerna hade olika bakgrund, men mycket sällan forskarutbildning. Deras ”forskning” bestod i att okritiskt intervjua folk som gjort en ufoobservation. De insåg inte hur meningslöst detta var. När man hade tusentals rapporter spelade förstås tusen till ingen som helst roll. Det verkade som om ufona och deras besättningar visade sig endast för folk med låg social status.

                      Som jag ovan betonat spelade kapplöpningen till månen en viktig roll. En annan faktor som kännetecknade tidsandan under 1960- och 1970-talet var olika proteströrelser. Den s.k. ungdomsrevolten var den mest kända. Ungdomarna revolterade mot den traditionella moralen och mot gamla värderingar. Revolten kom dock att rikta sig mot allt som uppfattades som stelt, auktoritärt och konservativt. Vetenskapen kritiserades från en mängd olika håll. Typiskt för de ufotroende var att de såg forskarna som inskränkta försvarare av sitt eget territorium, oemottagliga för nya radikala idéer. Ufologin hade karaktären av en ofta ganska aggressiv protest mot det vetenskapliga etablissemanget.

Efter att amerikanarna vunnit kapplöpningen till månen och de första människorna landstigit i juli 1969, minskade intresset för rymden snabbt. Det gjorde också uforapporterna. Men enstaka rapporter publicerades också i fortsättningen. De mest inbitna ufologerna gav inte upp, men den kvasireligiösa karaktären hos ufofebern blev alltmer tydlig. Ett smärre utbrott fick febern ännu i mitten av 1990-talet.

                     

Influensa kommer alltid på nytt. Är detta möjligt med tefatsfebern? Nej, tiderna har förändrats radikalt under de gågna 40 åren. Flygtrafiken har ökat enormt, mängder av satelliter övervakar allt som sker i atmosfären och på jorden. De flesta har mobiltelefon, ofta med kamera. Man kan i realtid rapportera en eventuell observation och filma den. Dessutom vet de flesta mycket mera om rymden och om atmosfären än för 40 år sedan. Men andra typer av myter kan uppstå och spridas över världen. Kanske är en sådan just nu i sin linda.

                       

Svar till Lotus Eklips

Hej Lotus!

Ledsen att jag inte svarat tidigare. Din fråga är på sin plats. Jag lovade återkomma med en sista artikel om UFOna. Tyvärr är mitt minne inte särskilt gott. Jag har nämligen helt glömt bort varför jag skrev detta. Jag har glömt vad jag planerade att den sista artikeln skulle innehålla. Jag skall kolla om jag hittar någon artikel i datorn som jag kunde ha avsett att lägga ut.
Ber om ursäkt. Såg för övrigt en artikel om en finsk ufolog i en veckotidning i vintras. Jag läste den inte och kommer inte ihåg vilken tidning det var. Det finns, föga överraskande, ufologer än i dag. Men de väcker inte alls samma intresse som för på 50- och 60-talet. Då var ufologin, som mina bloggar visar, verkligen stor. Den diskuterades t.o.m. bland yrkesforskarna. I dag har vi så avancerad teknologi att det är omöjligt att röra sig i atmosfären utan att bli upptäckt.  Jag sände för övrigt in en artikel om ufologins historia till Finsk Tidskrift för över ett år sedan, men de har inte velat publicera den. Det förstår jag mycket väl. Ufologin var alltid något som kulturetablissemanget aldrig ville ta i.
Hälsn
Hans

KAPITALISMEN SOM DRIVKRAFT FÖR KOLONIALISMEN

I denna blogg fortsätter jag den analys av kapitalismen som jag börjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år. Målet är en bättre förståelse av en ideologi och ett ekonomiskt system som haft, som har och säkerligen långt in i framtiden kommer att ha en djupgående inverkan på inte bara de människor som levat, som lever nu och som kommer att leva, utan också på hela vår planet. Och i framtiden kanske också på andra himlakroppar.

                                            Ännu på 1400-talet låg de mäktigaste staterna i världen utanför Europa. Ostasien dominerades av det jättelika kinesiska kejsardömet, redan vid den tiden världens folkrikaste stat med ca 80 miljoner undersåtar. Under Ming-dynastin upplevde kejsardömet en blomstring när det gäller jordbruk, teknik och kultur. Kinesisk vetenskap var fortsättningsvis överlägsen alla andra kulturer. Kinesiska fartyg, mycket större än de samtida europeiska, bedrev handel ända bort till Indien.  

Den andra stormakten vid denna tid var det ottomanska imperiet. Dess sultaner behärskade Mellersta östern, Nordafrika och stora delar av sydöstra Europa (Grekland, Bulgarien, Serbien, Bosnien).  Ledda av en ottomansk sultan hade turkarna byggt upp en organisation och en krigsmakt som var överlägsen de europeiska staternas. De första kanonerna byggdes i Europa, men turkarna var snabba att lära sig bygga och använda de nya vapnen. Ottomanerna skapade krigsflottor både i Medelhavet och i Indiska oceanen.

                      Historiens vägar är outgrundliga och ofta överraskande. Gång på gång skapas enorma imperier, gång på gång rasar de samman som korthus. Mänsklighetens öden och äventyr är sannerligen märkliga. Det är en lärdom som vi alltid bör ha i tankarna när vi grubblar över framtiden. Allt är föränderligt, ingenting är bestående.

Det var ingen av dessa stormakter, inte ens något medelstort rike, som inledde kolonialismen. Startskottet sköts i stället av ett fattigt litet kungadöme vid atlantkusten. Portugal som blev självständigt på 1200-talet hade vid denna tid ca en miljon invånare. Hur kom det sig att detta fattiga lilla land under flera decennier nästan hade monopol när det gällde upptäcksfärder, kolonisering och handel med främmande kulturer? Varför blev det inte arabiska, indiska eller kinesiska skepp som utforskade Afrikas kuster? Varför blev det inte japanerna eller kineserna som upptäckte Amerika?

Finns det någon logisk förklaring eller är allt bara en fråga om slumpen och tillfälligheter?

.

                    

 KINESERNA

                      Kinesernas inställning till handel och upptäcksfärder är speciellt svår att förstå för en europé. Varför? Min hypotes är att vi är så indoktrinerade med kapitalistiskt tillväxttänkande att vi inte kan fatta ett tänkande som utgår ifrån att allt är bra som det är, att ingen utveckling behövs. Det som gör den kinesiska attityden ännu svårare att förstå är att Kina faktiskt var en stark sjö- och handelsmakt ännu när portugiserna började utforska Afrikas västkust. I början av 1400-talet var Kina den starkaste sjömakten på Indiska oceanen. Enligt kinesiska källor fanns det en amiral Zheng He som i början av 1400-talet ledde flera expeditioner till Indien och ända till Ostafrika. År 1405 skall han ha seglat med en enorm flotta av 62 stora skepp och över hundra små till Kalkutta i Indien. Under senare färder skall Zheng och hans underbefälhavare ha haft kontakter med omkring 40 stater och furstendömen runt Indiska oceanen. Bl.a. hade de många kontakter med de arabiska handelsmän som sedan länge dominerade handeln inom området.. Från en av sina färder hämtade Zheng hem en giraff som gåva till kejsaren Yongle i Nanjing. En avbildning finns bevarad.

                      Det är fascinerande att betänka hur litet människorna vid denna tid ännu visste om den planet de bodde på. Ja, de visste inte ens att jorden är en planet. I Europa visste de lärde i alla fall att jorden var rund. Man kände till Kina och Indien. Det som man visste i Europa baserades i hög grad på på en bok i geografi som skrivits redan 1300 år tidigare! Boken hette Geografike hyfegesis och var skriven av den genialiske grekiske astronomen och matematikern Claudius Ptolemaios. Grekerna hade då i många århundraden vetat att jorden är rund. Men man visste ingenting om hur världen ser ut söder om Sahara, än mindre anade någon existensen av Amerika och Australien. Kunskaperna i geografi var minst lika dåliga i de andra högkulturerna. Från Europa färdades äventyrligt lagda män, såsom Marco Polo på 1200-talet, till de asiatiska rikena. Säkerligen var resenärerna långt fler, men de flesta blev aldrig allmänt kända. Någon motsvarande nyfikenhet tycks inte ha funnits i Asien.

                     

                      Portugisernas upptäcksfärder är så mycket mer förvånande som deras fartyg var små. De var av en typ som kallas caraveller, endast ca 20 meter långa och med en kapacitet på omkring 100 ton. Besättningen på ca 30 man hade förstås inga hytter. Man fick sova, äta, uträtta sina behov etc på däck eller på lasten under däck. Att med sådana fartyg företa färder som kunde ta många månader i okända vatten krävde en djärvhet och ett risktagande av stora mått även för en tid när det var högst riskabelt att leva. Om det är svårt för en modern europé att förstå att kineserna inte gjorde längre upptäcksfärder med sina väldiga, välutrustade skepp så är det ännu svårare att förstå att portugiserna begav sig ut på färder som tog många månader, till och med flera år, med små, ständigt läckande skepp och med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Vid slutet av 1400-talet utvecklades större skepp och bättre sjökort och bättre system för navigering men de stora upptäcksfärderna över de enorma, okända vattenviodderna gjordes med förbluffande små fartyg. Vad var det som drev dem att bege sig ut på sådana extremt farliga färder?

                      Amiral Zhengs skepp var enorma i jämförelse. De största var på 1500 ton, 135 meter långa med en besättning på 500 man. De var väl utrustade, byggda med vattentäta skott, drevs förstås med segel. Med sådana skepp och med tillräcklig djärvhet och nyfikenhet kunde de ha utforskat hela Afrika, Australien och Amerika. Men när portugiserna kom till Indien och till det som i dag är den indonesiska övärlden fanns det inte längre några kinesiska flottor som kunde ha drivit bort de obetydliga europeiska skeppen. Om kineserna hade fortsatt med handel i regionen skulle världshistorien säkert kommit att se annorlunda ut. Först i vår egen tid har kineserna återvänt till Indiska oceanen och till Östafrika för att bedriva handel. Under nästan 500 år fick europeerna ”härja” fritt i området.

Hur skall detta förklaras? Kan det alls förklaras? Var det bara ett beslut av en nyckfull kejsare, eller av de byråkrater som i praktiken styrde det jättelika kejsardömet? Var det ett uttryck för känslan av att leva i mittens rike, att vara världens centrum inte bara geografiskt utan också kulturellt och vetenskapligt? Eller skall svaret sökas i kinesernas brist på kapitalistisk företagsanda?

PORTUGISERNA

                      Det blev i stället portugiserna som djärvt och aggressivt grundade kolonier och tog handelskontakter i hela regionen. På 1500-talet hade portugiserna genom dels våld, dels fredlig handel tagit kontroll över stora delar av Östasien. En liten europeisk stat behärskade områden som var mångdubbelt större än moderlandet. En handfull portugiser härskade över miljoner ursprungliga invånare. Senare kom andra europeiska stater efter. Man började slåss om bytet. Kolonialismen förde enorma rikedomar till Europa. Vår kultur kom snart att dominera hela planeten. Små europeiska språk, först portugisiska och spanska, senare franska och framför allt engelska kom att bli världsspråk vid sidan av de gamla språken kinesiska och arabiska. Först i vår tid håller Europas inflytande på att minska. Vi har, av allt att döma, spelat ut vår centrala roll i världshistorien.

Att portugiserna sysslade med sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handelskapitalismen var sedan 1200-talet en viktig del av ekonomin i Europa.  (Se min blogg 20.11) Eftersom vägarna var dåliga eller obefintliga transporterades så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen kunde ta stora laster men de tog också stora risker. Stormar, grundstötning och pirater var de värsta hoten.

 Portugiserna transporterade varor dels från söder mot nordligare vatten och dels varor från norr till medelhavsområdet. Men de hade få egna produkter att sälja. Kaptenerna var vana att navigera och att vara länge ute till sjöss. Att vara sjöman var ett hårt liv men inte hårdare än att slita från morgon till kväll på steniga åkrar. Fisket var viktigt och folk var vana med sjön. Den som gick till sjöss hade en möjlighet att se annat än den egna hembyn och att leva ett mer omväxlande och spännande liv. Men också att dö en bråd död. Dessutom hade de unga männen ofta inget val. Myndigheterna kunde samla ihop en besättning med våld.  

                      Men varför nöjde portugiserna sig inte med sjöfart längs Europas kuster? Vad var det som drev dem att segla ner mot söder mot helt okända vatten och trakter, längs Afrikas västkust?  Mot bakgrunden av ekonomin (läs: handelskapitalismen) i den tidens Europa kan det knappast finnas mer än ett svar: Drivkraften var pengar, rikedom.

VARFÖR VILL VI BLI RIKA?

 Men när man anger rikedom som drivkraft måste man alltid komma ihåg att det inte är pengarna i sig som lockar och drar. Detta är en vulgär uppfattning, speciellt populär bland fattigt folk. Girigheten har alltid hånats som en föraktlig egenskap. Redan i Bibeln säger Jesus att det är omöjligt för en rik man att komma in i himmelriket. Det som man åstundar är dock inte pengarna i sig. (Farbror Joakim är en parodi på en rik man). Pengarna är ett medel, en nyckel till den dörr som leder in i maktens och härlighetens lustgård. De utgör det effektivaste, (men inte enda), sättet att fylla grundläggande behov i en människas liv, det som vi alla har en medfödd längtan efter, dvs makt och status. Det är ingen mening med att vara rik i hemlighet. Genom att exponera sin rikedom visar man sin status i ”flocken”. Statusprylar är inget nytt. Vid denna tid var det mycket viktigt att visa upp sin status genom kläder, smycken, bostäder, möbler, konst och liknande. (Precis som i dag alltså!)

                      Man får ofta höra att rikedom inte ger lycka. Kari Nars, en f.d. bankman har skrivit en bok om detta. Han har bl.a. framträtt i tv med sin tes att rikedom inte medför lycka. Jag har inga skäl att betvivla detta. Men resonemanget är baserat på en felaktig premiss. Denna säger att skälet till att människor strävar efter rikedom är att de tror att den skall göra dem lyckliga. Men detta stämmer inte. Det viktigaste skälet är i stället att pengar ger makt. Men varför strävar vi efter makt? Därför att makthungern är inbyggd i våra gener. Vi har den gemensam med alla flockdjur. I varje flock pågår ständigt en kamp om status och rangordning. Ingen vill ligga lägst ner i hackordningen. Alla vill vara litet högre upp än sina gelikar. Detta är ett behov som driver oss och som vi inte kan göra så mycket åt. (Men vi kan vara medvetna om det. Att skriva bloggar är t.ex. ett ganska oskyldigt sätt att försöka markera sin status. Att mobba andra är ett fulare, men vanligare sätt). Strävan till makt är av samma typ som sexdriften. Vi kan inte låta bli att vara attraherade. Drifterna står inte under viljans kontroll. Däremot står förstås beteendet under viljans kontroll. En drift är inte ett beteende.

                        Räcker rikedom som förklaring till upptäcksfärderna? Var kineserna inte intresserade av rikedom, eller de ottomanska turkarna, eller araberna som härskade i Nordafrika, på Arabiska halvön och i Östafrika? Naturligtvis var de lika snikna, giriga och maktlystna som européerna. Det måste finnas något mer än enbart girighet. Och detta mer finner vi i den nya människosyn som uppstod i Europa under renässansen. (Se min blogg 16.12) Vi bör komma ihåg Pico della Mirandolas ord: ”Du som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val.” Dessa ord utstrålar en självkänsla och självsäkerhet som var typisk för de styrande, ledande, för generalerna, för påverkarna, för bankirerna, för konstnärerna och för filosoferna i Europa. Det centrala budskapet är kapitalismens credo ”Du är din egen lyckas smed”. Du skall inte vänta att kungen eller myndigheterna skall ge dig makt och status. Du skall genom egna initiativ ta saken i egna händer. I modernt språkbruk: du skall starta ett eget företag.

                      Men för att göra detta måste man dels ha frihet att göra det och dels ha en stark tilltro till sig själv och sina egna möjligheter att forma sitt liv. Att dessa principer för tankarna till USA är förstås ingen tillfällighet. USA är det fullkomliga förkroppsligandet av den kapitalistiska ideologin.

Konfucius läror i Kina har en helt annan ton. De säger att man skall underkasta sig sitt öde, lyda överheten, inte försöka ändra någonting. Människorna är genom sin ställning rangordnade i ett orubbligt system. Så är det i familjen, där fadern har oinskränkt makt, och så är det i staten där makten tillkommer kejsaren. Allt är bra som det är. Samma tendenser finner vi i den arabiska världen. Koranen hade upphöjts till orubblig auktoritet i alla frågor. Den innehåller långt fler och mer detaljerade föreskrifter än Bibeln. Islam är en mer heltäckande religion än kristendomen. De ottomanska turkarna var också hängivna muslimer, men de drevs av lust att erövra nya områden med våld, inte genom penningens makt. Orsaken till detta finner vi i deras extemt auktoritära och egendomliga politiska system. Men liksom det kinesiska stelnade det ottomanska systemet småningom i sina former. Förnyelse blev ett rött skynke, något som måste motarbetas. Samma stagnation tycks alltid småningom drabba diktaturer. Så gick det också med Sovjetunionen, som till en början visserligen var brutalt, men samtidigt nyskapande och radikalt.  

ANDRA DRIVKRAFTER

                      Ordet renässans kommer av latinets ord för återfödelse. I de ledande kretsarna i Europa uppstod från 1200-talet framåt ett växande intresse för den antika grekiska och romerska kulturen. Växande rikedom tycks åtföljas av ett växande intresse för s.k. andlig kultur, dvs. för konst, litteratur och vetenskap. Studierna av alla dessa lysande filosofer, politiker, vetenskapsmän, poeter osv innebar inte bara att man lapade i sig lärdom utan också nyfikenhet, en iver att utforska. Det uppstod en övertygelse om att man borde fortsätta där antiken slutat. Världen låg öppen att erövras av den som var djärv och kunnig, och som var beredd att satsa också på mycket riskabla företag. Denna anda spred sig speciellt i de delar av Europa som hade livliga handelskontakter, och Portugal var, trots sin litenhet och fattigdom, just ett sådant land.

                      Här bör ytterligare en viktig pådrivande orsak nämnas. Ända sedan 1100-talet hade Norditalien varit centrum för handeln. Småstater som Florens, Venedig, Genua, Neapel hade monopol på handelstraderna till Asien. Deras fartyg gick till hamnar i Svarta havet, i Mellersta Östern, Alexandria. Där hade de kontakt med karavaner österifrån som var lastade med för européerna begärliga varor som kryddor, silke, bomull, ädelstenar och liknande. Men det ottomanska imperiets framväxt kapade av de gamla handelsvägarna. Detta var ett hårt slag för de rika städerna i Norditalien. Efterfrågan på kryddor etc upphörde inte, men de italienska köpmännen kunde inte längre leverera. De italienska småstaternas ekonomiska betydelse började minska. De hade spelat ut sin centrala roll i Europas historia. I stället var det de stater som hade kust mot Atlanten som växte i rikedom och makt. I en tid när vägnätet var uselt, inga järnvägar existerade och flygplan bara fanns i Leonardo da Vincis fantasi var oceanerna inte avskiljande, utan sammanbindande. Den som hade goda skepp kunde snart färdas jorden runt. Globaliseringen fick bokstavligen sin början.

                      Till allt detta kommer den religiösa fanatism som var typisk för europeerna vid denna tid. Portugiserna var djupt troende katoliker. De såg det som en uppgift given av Gud att sprida evangeliet och därmed rädda många själar. Enligt en av de många myterna om Afrika fanns det ett bortglömt, kristet kungadöme någonstans söderut. Att finna dessa trosbröder och alliera sig med dem sågs som en viktig uppgift.

Portugiserna följdes snart av spanjorerna. Sedan kom Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och slutligen Tyskland. Alla blev kolonialmakter under de följande århundradena. Alla satte i mer eller mindre hög grad sin prägel på andra världsdelar, andra folk, andra kulturer. Europa var fast beslutet att ta kontrollen över hela planeten.

PORTUGISERNA UPPTÄCKER SJÖVÄGEN TILL ASIEN

                     

År 1453 erövrade turkarna Konstantinopel. Därmed var den tidigare flitigt använda sjövägen till Svarta havet avklippt. Också hamnstäderna i östra Medelhavet erövrades av de överlägsna ottomanska arméerna. De lukrativa handelsförbindelserna österut ströps. I många europeiska stater fanns dock djärva, energiska män med ett enormt stort ego som grubblade över hur man skulle kunna ta sig till Indien och Ostasien över haven. De räknade ut att det kunde finnas två vägar: att segla runt Afrika eller tvärs över Atlanten. Det förra alternativet var naturligt för prinsen Henrik sjöfararen (Henry the navigator) i Portugal. Avståndet till Afrika var rätt kort, han själv hade organiserat en stor flottstyrka som erövrade en arabisk besittning i Nordafrika. Men det fanns en hake. Hela området söder om Sahara var en vit fläck på kartan. Ingen i Europa hade färdats mer än några hundra kilometer längs Afrikas kust. Okunnigheten ersattes med rykten, vilda historier och vidskepliga föreställningar om monster och olika slags faror.

Det krävdes stort mod för att våga sig ut på de enorma, outforskade vattenvidderna. Det krävdes starka drivkrafter för att satsa landets små resurser på så osäkra expeditioner. Men de potentiella vinsterna var också stora. Prins Henrik visste förstås hur lukrativ handeln med länderna österut hade varit för de italienska staterna i århundraden. I själva verket kunde Henrik och hans bror kungen knappast ens drömma om hur stora vinsterna skulle bli. Portugal skulle i flera hundra år bli en kolonial stormakt. Först i vår tid har de sista av landets kolonier blivit självständiga.

                      I våra dagar när man kan flyga till Afrika på några timmar blir man lätt blind för hur stort Afrika faktiskt är. Det har en yta av 30 miljoner km² och är därmed tre gånger så stort som Europa och hundra gånger så stort som Finland. För att nå Afrikas sydligaste udde måste portugiserna segla nästan 10 000 km. När Henrik dog 1460 hade han sänt ut många expeditioner som sökt sig allt längre söderut. Vid hans död hade man kartlagt kusten ner till Guineabukten. Nya expeditioner sändes iväg efter hans död och trängde allt längre söderut. Slutligen fick en kapten vid namn Bartolomeo Diaz kommando över tre skepp med uppdraget att en gång för alla avgöra om det var möjligt att segla runt denna väldiga kontinent. Enligt vad man då visste kunde den fortsätta ända till sydpolen (som förstås var helt okänd).

                      I augusti 1487 gav sig Diaz´lilla flotta iväg på sin äventyrliga färd. Efter att ha seglat i fem månader (och efter flera landstigningar) passerade två fartyg Godahoppsudden. (Det tredje fartyget hade lämnats kvar tidigare). Han hade upptäckt att det var möjligt att segla runt Afrika till Indiska oceanen. Diaz kunde starta den långa återfärden för att bringa glädjebudskapet till sina herrar. I slutet av år 1488 togs hans lilla besättning emot som hjältar. Sjövägen från Europa till Indien var öppen. Därmed öppnades också ett helt nytt kapitel, inte bara i Europas, utan i hela världens historia.

                      Men hur skulle det ha gått om djärva, äventyrslystna, självsäkra män inte sett det som en självklar, gudagiven uppgift att roffa åt sig andra folks och kulturers rikedomar? Det är fascinerande att fundera över frågan. Något svar kan man självklart inte få. Historien styrs inte av några deterministiska lagar.

                      Det dröjde dock ännu tio år innan  man fattade beslut om att äntligen försöka sig på det som Henrik sjöfararen drömde om, en sjöresa till Indien. Den 14 juli 1497 startade en liten flotta på fyra skepp och 170 sjömän på den långa och osäkra resan. Befälhavare var en kapten vid namn Vasco da Gama. Två av skeppen var beväpnade med 10 kanoner vardera. Det blev en lång och äventyrlig resa. Da Gama tog kontakt med många folk under färden, han nådde Kalkutta men de arabiska köpmän, som sedan länge var etablerade där, motarbetade honom. Återresan blev svår, provianten tog slut, sjömännen drabbades av skörbjugg. Sommaren 1499 tog sig två svårt nedslitna skepp med 50 sjömän ombord in i Lissabons hamn. För kungen, adeln och handelsmännen var det ett triumfens ögonblick, och självklart tackade man Gud genom talrika ceremonier. Man började genast organisera en ny, mycket mer omfattande handelsresa.

                      En armada på hela 13 skepp med 1200 man ombord seglade iväg i de vatten som inte längre var okända. Tidigare färder hade visat att bästa sättet att utnyttja rådande vindar och havsströmmar var att segla i en båge långt västerut innan man satte kurs mot Afrikas sydspets. Vid denna manöver kom fartygen så långt västerut att de siktade en helt okänd kust. De landsteg i en trakt av väldiga regnskogar och markerade med stenpelare att detta land tillhörde kungariket Portugal. Brasilien kom därmed under portugisisk överhöghet. Därför är portugisiska ännu i dag Brasiliens nationalspråk.

                      Skeppen nådde småningom Kalkutta i Indien, som då behärskades av arabiska handelsmän. Dessa hade förstås ingen lust att släppa in europeerna på sin marknad. Men portugiserna hade lika litet lust att ge efter. Eftersom skeppen var många och beväpnade med kanoner bombarderades staden. Ett mönster som sedan skulle upprepas också av andra europeiska stater under kommande århundraden. I andra städer var furstarna villigare att bedriva handel. I juni 1501 återvände sju skepp och ca 600 man till Lissabon. Trots förlustena blev resan en ekonomisk succé. Lasterna, speciellt kryddor, porslin och ädelstenar såldes till höga priser på den europeiska marknaden. Vid senare expeditioner etablerade portugiserna flera handelscentra på Indiens kust, bl.a. Goa, Damao och Diu. Också på Malackahalvön etablerade sig dessa djärva handelsmän. Macao vid Kinesiska sjön blev en portugisisk koloni som först i vår tid övertagits av Kina.

                      Handeln på staterna kring Indiska oceanen blev ytterst lönande. För att få bästa möjliga pris började man föra varorna till Antverpen, som höll på att bli Europas viktigaste hamn- och handelsstad. Därifrån kunde de transporteras till köpare runt om i Europa. År 1505 utsåg kung Emanuel en vicekung (viceroy) för Portugals kolonier runt Indiska oceanen. Denne seglade iväg med en flotta på 22 fartyg. Araberna hade mobiliserat en egen flotta i Egypten. Utanför Diu drabbade fartygen samman och portugiserna segrade. År för år utvidgade portugiserna sitt välde. Malackahalvön, Ceylon, Macao hörde till de områden som man fick kontroll över. De arabiska handelsmännen och fartygen drevs bort. Kineserna hade dragit sig tillbaka redan hundra år tidigare. De indiska furstendömena ägnade sig mest åt strider sinsemellan. Än så länge hade portugiserna ingen större konkurrens av andra europeiska stater. År 1520, endast en mansålder efter Henrik sjöfararens död, hade portugiserna kontroll över stora delar av sydostasien. Man må tänka vad man vill om protugisernas metoder (de var inte värre än vad som var normalt på den tiden) men det är enastående i världshistorien att en liten stat gör så många upptäkter och skapar ett så enormt kolonialvärde under så kort tid..

                      Hur var det möjligt att så få kunde få kontroll över så stora områden? Hur kunde relativt små flottstyrkor och ännu mindre truppstyrkor besegra så många stater, låt vara små? Denna fråga gäller rent allmänt när små styrkor av europeer tog kontroll över enorma områden. Spanjorernas framfart i Mellan- och Sydamerika är ett annat märkligt exempel. En handfull spanska soldater störtade de mäktiga Inka- och Aztekrikena. Intressanta frågor men de berör inte direkt temat för denna blogg, dvs hur kapitalismen drev en rad europeiska stater, börjande med Portugal, att kapa åt sig kolonier över hela världen. Från kolonierna hämtade man guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur osv. Det innebar en enorm injektion med dyrbarheter som stimulerade ekonomin och småningom gjorde Europa till den överlägset rikaste och mäktigaste världsdelen.

                      Ännu för hundra år sedan, när min mormor och morfar var unga, härskade Europa över nästan hela världen. USA kan i detta sammahang ses som en del av Europa eftersom det var folk av europeisk härstamning som hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Under några generationer har maktbalansen radikalt förändrats. Europa har förlorat största delen av sin tidigare politiska, ekonomiska och militära makt. Det som vi har kvar är ett kulturellt inflytande inom de flesta områden, från språk till ideologier och lagstiftning.  

                     

BILDEN AV KLIMATET ÄNDRAS HELA TIDEN

Artikeln nedan sände jag som debattinlägg till Vasabladet 20.1. Den har inte publicerats i Vbl, troligen för att den är alltför lång. I stället publicerar jag den på min blogg. Jag tycker den har ett viktigt budskap. För övrigt läste jag just i dag en artikel i Turun Sanomat om att en stor mängd länder planerar att använda mera (inte mindre!) fossila bränslen. Ingen nyhet visserligen, samma sak har rapporterats i medierna tidigare, men något som vi bör känna till när vi fattar våra egna beslut.

Mängden koldioxid kommer fortsättningsvis att öka. Vad händer nu med klimatet? Somliga oroar sig säkert. För egen del tycker jag att det är spännande. Bättre än någon actionfilm. 

 

Vem skall Vasabladets läsare lita på? På Rolf Österblad, som i många artiklar, senast 16.1, hävdat att antropogen (av människan orsakad) uppvärmning är ett sedan länge bevisat faktum, eller på mig som hävdat, senast i Vbl 13 och 15 januari, att debatten fortfarande pågår och att slutsatserna är osäkra? Självklart skall läsaren inte lita på någon av oss. Hen skall lita till sitt eget omdöme. Det som vi aktiva skribenter kan bidra med är att att belysa frågan från så många vinklar som möjligt.

För Österblad, som i många år skrivit utmärkt populärvetenskap i Vbl, är den av människan orsakade uppvärmningen vårt, som han skriver, ”allvarligaste problem”. Detta har upprepats otaliga gånger av otaliga experter. (Litet får man väl överdriva?) Själv håller jag, som framgått i flera artiklar i Vbl, inte med om detta. Jag skulle personligen utpeka folkökningen (vi är snart åtta miljarder), fattigdomen, som nu drabbar också Europa, den ekonomiska krisen och ekonomiska missförhållanden, ungdomsarbetslösheten, pandemier, korruption och mycket annat som större problem. Framför allt är uppvärmningen inte ett problem för oss frysande finländare.

Varför är jag inte lika övertygad som Österblad?

 DEBATTEN VILL INTE DÖ

 Redan 1989 var en stor majoritet av experter är eniga om att människan värmer upp jorden genom sina ständigt ökande utsläpp av koldioxid. I IPCC:s tungt vägande rapport från 2007 sägs att människan med 90% sannolikhet orsakar uppvärmningen. Då hävdade många att saken är klar, debatten är över. Detta har sedan upprepats varje år.

 Tydligen vill debatten ändå inte dö. Den rör, till de troendes frustration, ändå på sig. Och ännu värre. Allmänheten började redan 2010, enligt många gallupar, förlora intresset. Reaktionen bland vanligt folk har alltmer blivit ”uppvärmning, so what?” Folket flyger mera, kör mera bil, använder mer energi och vad värre är, nya kraftverk som drivs med fossila bränslen (främst stenkol och naturgas) ökar i snabb takt. Några länder avvecklar kärnkraften men ingen avvecklar fossila bränslen. I Europa, som skulle vara bäst i klassen, ökar i själva verket utsläppen av koldioxid medan de t.ex. i USA, som förr utpekades som den stora skurken, minskar.

Enligt de troende kommer våra efterkommande att bli grymt bestraffade för våra synder. Det finns en uppsjö av böcker på engelska, främst från början av detta sekel, som utmålar de fruktansvärda klimatkatastrofer som kommer att drabba människorna om sådär 50 år eller mer.  I en undersökning från 2007 sägs t.ex. att upp till 200 miljoner afrikaner kommer att tvingas flytta p.g.a. torka fram till år 2020. (Vi är snart där). Uttryck som ”katastrof”, ”rädda klimatet”, ”rädda jorden”, ”sista chansen” är vanliga i boktitlarna. Amerikanen James Hansen, mest inflytelserik av alla klimatologer, gav 2009 ut en bok med en lång titel där uttrycket ”the Coming Climate Catastrophe and our last Chance to Save Humanity” ingår. (Den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten).

VETENSKAPSMÄN GÖR MISSTAG

Österblad hänvisar vanligen till någon känd och inflytelserik institution eller grupp som genom omfattande forskning kommit fram till att antropogen uppvärmning är ett faktum. I Vbl 18.1 t.ex. hänvisar han till en stor grupp experter i USA som är eniga om att bevismaterialet är otvetydigt. Saken är alltså biff. Eller kan experter ha fel?

Jag har själv sysslat mycket med forskning under snart 40 år. För mig är det en trivial sanning att vetenskapsmän ibland har alldeles fel. I min egen forskning har jag ofta sökt (och funnit) fel och brister i kollegernas publikationer. (Vilket förargat en del). I min senaste (och troligen sista) vetenskapliga publikation hävdar jag att den berömda filosofen Karl Popper har fel i sin lösning av det s.k. induktionsproblemet. Mer än de flesta är jag medveten om hur svårt det är att finna sanningen genom forskning och hur lätt man låter sig styras av värderingar, prestige och ideal, för att inte säga ekonomi. Ofta är alla experter eniga vid en viss tidpunkt, men vid en senare tidpunkt är de lika eniga om att deras förra teori var felaktig. Mycket av det jag fick lära mig under mina studier på 1960-talet betraktas i dag som felaktigt.

Men så kan det väl ändå inte vara med klimatforskningen? Inom det området är ju slutsatserna säkra, bevisade bortom alla tvivel. Tänk på alla stormar, alla översvämningar, smältande isar, djur som flyttar, värmerekord i Australien, köldrekord i Sibirien. Lars Sund (Vbl 18.1) menar att sådant är klara bevis. Tyvärr saknar väderfenomen vetenskapligt bevisvärde så länge de inte kan prediceras.  Man kan alltid finna bekräftelser på en teori om man söker sådana. Sådant bevismaterial kallas anekdotiskt. Det enda säkra sättet att testa är att göra prediktioner. Annars sysslar man bara med tolkning i skenet av en viss utgångspunkt (paradigm).

AEROSOLER

Alla är eniga om att ökande mängd koldioxid, enligt fysikens lagar, medför en viss uppvärmning. Men hur mycket?  Hur skiljer man mellan naturlig uppvärmning och antropogen? För att alls få en påtaglig antropogen effekt måste vi bortse från den naturliga. Frågar man efter siffror får man olika svar. Ett vanligt svar är en uppvärmning med omkring 0.8 grader sedan slutet av 1800-talet. Modellerna ger en uppvärmning med 0.2 grader per decennium för närvarande. Det betyder 0.4 grader från 2000 till 2020. Detta stämmer inte med mätningarna. hittills. Enligt IPCC år 2007 var koldioxiden den klart viktigaste orsaken. I rapporten avfärdas s.k. aerosoler som oviktiga. Men vid samma tid började flera forskare närmare studera dessa, och främst sotpartiklar ”black carbon”. En av dessa var faktiskt James Hanson. Nu, endast sex år efter senaste IPCC-rapport, tycks många experter ha ändrat åsikt om de enorma mängder små partiklar vi släpper ut. Tag t.ex. avsmältningen av glaciärer och istäcket på Nordpolen. Det är mycket svårt att bedöma partiklarnas verkan men uppskattningar på mellan 10% och upp till 50% kan man finna i de vetenskapliga rapporterna. En del undersökningar visar att uppvärmningen kunde fördröjas med tiotals år om vi avsevärt minskade utsläppen av aerosoler!

METAN

Det har länge varit klart att metan är en växthusgas. Så länge forskarna koncentrerade sig på koldioxiden fick metan dock föga uppmärksamhet. Men under de senaste åren har den alltmer lyfts upp på agendan som en viktig orsak till uppvärmningen. Jordbruket och boskapsskötseln är de största bovarna, speciellt jordbruket i fattiga länder där hundratals miljoner lever på ett litet jordbruk. Många experter menar nu att det är viktigare att åtgärda utsläppen av metan och sot än koldioxid..

Vilka slutsatser kan vi dra? Koldioxidens roll har överdrivits. Aerosoler, metan, ozon och andra gaser kan ha en större roll än man tidigare trott.. Om utsläppen av dem kunde minskas kunde uppvärmningen bromsas snabbt, kanske t.o.m. stoppas.

Hur snabb är då uppvärmningen? Inte ens på den frågan får man något entydigt svar. Enligt skeptikerna har temperaturen i själva verket inte ökat sedan 1998. Experterna medger att någon klar ökning inte kan urskiljas under denna korta period, men håller fast vid att temperaturen kommer att öka kraftigt fram till år 2050 om vi inte skär ner på utsläppen av koldioxid. Met Office i England förutspår dock nu att vi inte kommer att få se någon tydlig ökning under de kommande fem åren. Men sedan? Säkert är att mängden koldioxid i atmosfären ökar för varje år. Hur det går med temperaturen får vi se. Skeptikerna säger att ökningen har upphört, de troende att vi kan vänta en kraftig ökning med minst 0.2 grader per decennium.

Nästa år skall IPCC släppa sin femte rapport. Det blir intressant att se vad den innehåller. Självklart hävdar experterna att uppvärmningen fortsättningsvis är ett faktum. Något annat är knappast möjligt. Att medge misstag vore att förlora ansiktet. Men jag väntar att koldioxidens roll kommer att trappas ner och att aerosoler och metan får en mycket större roll. Jag väntar också att kurvorna kommer att korrigeras nedåt en aning, men spridningen kommer fortsättningsvis att vara mycket stor. Den hysteri som åtföljde den förra rapporten kommer vi inte att se mycket av.

I Vbl 16.1 får vi veta att vi kan äta våra växthustomater och gurkor med gott samvete. Odlingen producerar inga stora mängder koldioxid. I själva verket saknar de österbottniska växthusen helt betydelse i sammahanget. Några ton gas hit eller dit spelar ingen roll när världens totala utsläpp närmar sig otroliga 40 miljarder ton.

Hans Rosing

Pensionerad lektor i vetenskapsteori

KLIMATDEBATTEN ÄR LÅNGTIFRÅN ÖVER

Sedan jag skrev mitt svar till Mikael Pihlström (se blogg 13.1) har jag roat mig med att gå igenom en del äldre och nyare artiklar i ämnet, främst i Nature, för att se vad man trodde då och vad man tror nu. Man märker en klar trend. Före klimatmötet i Köpenhamn hösten 2009 publiceras massvis med böcker och artiklar som hävdade att hotet mot klimatet är mycket allvarligt. Uttryck som ”katastrof” och ”rädda världen” förekommer stup i kvarten. Men redan 2010 märker man en ödmjukare, mindre tvärsäker ton. I en ledare i Nature 1.7 2010 varnar tidningen för överdrifter och erkänner att mycket är osäkert. Man hävdar ändå att bevisen för global uppvärmning förblir starka.

I en lång ledare i Nature 12.4 2007 sägs tvärsäkert ”The debate is over”. Att debatten är över har senare upprepats många gånger varje år. Lars Sund hävdade det i Vbl i somras. Men redan ett år efter mötet i Köpenhamn, som inte alls levererade det som de troende krävde, finner vi i Nature 21.1 2010 en lång artikel som pekar på en rad brister i modellerna. I den medges att man inte alls kan förutsäga den regionala väderleken ens inom stora områden. Man kan t.ex. inte förutsäga om sommaren blir het och torr eller sval och fuktig, inte om vi får fler eller färre stormar. Inte heller kan man predicera avdunstning och regnmängder.

AEROSOLERNA

Med aerosoler menas mikroskopiska partiklar som finns i atmosfären. En del av dem har naturligt ursprung, t.ex. stoft som sveps upp av vinden, andra orsakas av människan främst sk ”black carbon” som bl.a. uppstår vid förbränning av olja och bensin, men också vid skogsbränder. Världens en miljard olika fordon åstadkommer enorma mängder aerosoler. Aerosolerna har länge varit ett välkänt hälsoproblem med tiotusentals offer årligen globalt sett, men nu börjar de tydligen också erkännas som ett klimathot. I IPCC:s tidigare rapporter fram till 2007 anses deras betydelse vara ringa. Vhe (växthuseffekten) ansågs till största delen orsakas av en enda gas, koldioxid. Därför ansåg man, vid denna tid, att vi måste satsa stora resurser på att minska utsläppen av denna gas. Men i artikeln 21.1 2010 medges att ”aerosols are a source of great uncertainty in climate science” (aerosolerna är en källa till stor osäkerhet).

Ett par år senare har aerosolerna lyfts upp på högre nivå. En sammanfattning och hänvisning till primärkällor finner man i Nature 19.1 2012. Där sägs bl.a. att kraftig minskning av främst sotpartiklar kunde reducera den globala uppvärmningen till hälften fram till 2050. Detta är sensationellt, men har knappt fått någon uppmärksamhet alls i medierna. Goda nyheter säljer inte inom denna bransch.

 Speciellt intressant är påståendet att uppvärmningen vid Nordpolen kunde reduceras med två tredjedelar under de kommande tre decennierna genom begränsning av aerosolerna.. Avsmältningen vid nordpolen var rekordhög senaste år. I allmänhet har man utgått ifrån att orsaken huvudsakligen är koldioxiden. Men nu är detta ifrågasatt, åtminstone av en del forskare. Aerosolerna kan vara huvudorsaken. Jag har ännu inte sett någon noggrann testning av denna hypotes. Debatten om aerosolerna är ännu vidöppen. Det blir spännande att följa med vart den leder.

Politiskt sett är det mycket enklare och billigare att minska utsläppen av sotpartiklar än av koldioxid. Koldioxiden försvinner mycket långsamt medan mängden partiklar genast minskar  när man installerar filter. Självklart är det bra att samtidigt minska utsläppen av koldioxid i den mån detta är möjligt till rimliga kostnader.

GÅR VI MOT EN KLIMATKATASTROF?

I mina artiklar om vhe har jag ofta kritiserat den klimathysteri som uppstod inom vida kretsar med början i slutet av 1990-talet. År 1998 anses fortfarande vara det varmaste som registrerats. Också 2003 och 2005 var mycket varma. Hysterin har försvagats men tycks fortfarande existera. Rolf Österblad menade i Vbl 16.1 att vhe är ”vårt allvarligaste problem”. Jag tar ett exempel ur högen. Två troende, Hoggan och Littlemore, gav 2010 ut en bok Climate-Cover-Up:The Crusade to Deny global Warming. De varnar för klimatskeptikerna, som enligt dem använder alla slags knep för att dölja sanningen. Om vi inte stoppar utsläppen kommer vi att ”end up like lemmings plunging over the cliff together.” Man undrar hur allvarligt denna liknelse är menad. Tror författarna faktiskt att mänskligheten går under om jordens temperatur stiger med 4-5 grader (som en del modeller förutspår)? Jag tvivlar på att våra efterkommande är så hjälplösa.

En av dem som med stor entusiasm hoppade på klimattåget var Al Gore, vicepresident i USA under Bill Clintons tid i Vita huset. Hans bok An Inconvinient Truth och filmen med samma namn fick enorm uppmärksamhet. I Vbl hyllade Rolf Österblad  Al Gore i en helsidesartikel. Det som jag finner anmärkningsvärt med Gore är den religiösa karaktären hos hans budskap. Han upplevde sig tydligen som något av en profet och messias för en bättre mer, moralisk livsstil. I och för sig är detta inte förvånande med tanke på att USA är ett land där allt är genomsyrat av religion. I ett reportage i Nature om Al Gore kallas de ungdomar Gore utbildade för ”missionaries”. En av de intervjuade medger att ”he had a near religious conversion”. Reportern menar att Gore har startat en nästan kultlik rörelse. (Då skall man komma ihåg att Nature hör till de troende. Tidskriften publicerar ingen kritik av teorin om vhe.)

Jag har ända sedan ungdomens dagar analyserat religiösa rörelser och konstaterat att samma psykologiska mekanismer också är i funktion inom många andra områden. Vilka mekanismer? Man har ett budskap. Man har en stark övertygelse. Man anser det viktigt att sprida budskapet. Inte för sin egen skull utan för att rädda sina medmänniskor undan någon typ av katastrof. Speciellt viktigt och värt att ge akt på är, enligt min analys, att dylika rörelser vill förhindra kritik av sitt budskap. Kritik försvagar budskapet och gör folk tveksamma. Inom religiösa sekter försöker man isolera anhängarna så mycket som möjligt. Kristendomen har ända fram till i dag försökt tysta kritikerna. Inom islam är kritik inte tillåten. Detsamma gäller för auktoritära politiska ideologier. I Sovjet var kritik av ideologin strängt förbjuden. I Kina gäller detta än i dag. Nordkorea skall vi inte ens tala om.

Men vhe är ju ingen religion. Den bör man väl få kritisera av hjärans lust? De som är övertygade har haft en dragning mot att försöka stoppa kritik. En av ledarna, amerikanen Stephen Schneider, blev känd (eller ökänd) för följande yttrande ”we have to offer up scary scenarios, make simplified dramatic statements, and make little mention of any doubt we may have.” Att måla upp skrämmande scenarier, lägga fram förenklade dramatiska påståenden och låta bli att nämna tvivel, vad är detta annat än ren och skär propaganda. Detta inser de troende mycket väl. Men man anser att ändamålet helgar medlen. Man är ju ute för att rädda mänskligheten och då måste man ta till tung propaganda. Detta gör man för vår skulle, inte för sin egen. Det gäller ju att rädda världen.

Som man kan se på min blogg har jag ständigt stått upp för yttrandefriheten och för rätten till fri kritik. Det är demokratins första förutsättning. Det är också en förutsättning för objektiv forskning. Forskningen om vhe försvagas om man försöker tysta kritikerna. Att man själv är övertygad om att ens teori är sann och ens mål är rena och ädla räcker inte för att berättiga till propaganda.

ALARMISTER OCH FÖRSIKTIGA

Man kan dela upp de troende i alarmister och försiktiga. Alarmisterna hyser inga tvivel. För dem är det vetenskapligt bevisat att vi går mot undergången om inte en radikal ändring sker. En av dem är Jeremy Grantham, en inflytelserik finansman i USA. I en artikel i Nature 15.11 2012 skriver han att det är avgörande (crucial) att forskarna intar en mer realistisk, mer desperat hållning. Och han fortsätter: ”Be arrested if necessary. This is not only the crisis of your lives – it is also the crisis of our species existence. I implore you to be brave.” Så talar en övertygad alarmist.

Det är intressant att följa tidskriften Natures artiklar om vhe. Före 2009 är ledarna och de flesta klimatartiklarna alarmistiska. Vi får veta att uppvärmningen är ett vetenskapligt bevisat faktum, att drastiska åtgärder är nödvändiga, att tiden är knapp, att detta är sista chansen att rädda klimatet o. dyl. Men efter den fräna debatten 2009, som bl.a. visade på många brister i IPPC:s rapport av år 2007, ändrades tonen och blev mer försiktig. Sedan dess har det ingått många artiklar som ger en mer kritisk bild. (Se nedan)

Alla troende är inte alarmister.Robert Pielke är professor i ”environmental studies” i Colorado, USA. I boken The Climate Fix: What Scientists and Politicians Won´t Tell You About global Warming kritiserar han alarmisterna och dem som enbart fokuserar på nedskärning av koldioxiden. Han efterlyser en ärligare debatt som tar hänsyn till politiska realiteter. I stället för att enbart satsa på minskade utsläpp av koldioxid borde man mera gå in på att undersöka hur man kan anpassa sig till ett varmare klimat om och när detta blir aktuellt. Han betonar att extrem väderlek också har andra orsaker än ökande mängder koldioxid. Bl.a. jord- och skogsbruk.

I mina artiklar om miljön och klimatet har jag ofta betonat att människan påverkat klimatet i tusentals år, främst genom att hugga ner skogen, odla upp jorden, förvandla skog till betesmark som sedan eroderar till steril öken. Den extrema väderlek som man i dag vanligen skyller på vhe kan likaväl, åtminstone till stor del, orsakas av att människan omformat landskapet. Det finns massor av undersökningar om detta. En grupp experter förkunnade för två år sedan att jord- och skogsbruk är den verksamhet som står för de största utsläppen av växthusgaser (koldioxid, metan, kväveoxid). De står för drygt 30%. Enligt dessa forskare är industrin (19%)  och energiproduktionen (25) alltså inte de största bovarna. Speciellt utpekades avskogningen (deforestation), risodling och boskapsskötsel (husbandry). Nature 17.11 2011.  

VAR ÄR BEVISEN?

Enligt de troende är bevisen för antropogen uppvärmning tydliga och klara. Men vilka är de då? Varför läggs de inte fram på ett för allmänheten begripligt sätt? Själv har jag sökt få reda på bevisen i flera år utan att lyckas. Kanske de hålls hemliga?

Att koldioxiden i atmosfären ökar är alla eniga om. Vi förbränner enorma mängder olja, stenkol och naturgas varje år. Vid förbränningen alstras koldioxid som försvinner ut i luften. Men all gas blir inte kvar i luften. En del tas upp av växterna. Genom att plantera mera skog kan man få bort en del koldioxid ur luften. En del tas upp i haven, men de kan inte ta upp hur mycket som helst. Dessutom blir de surare vilket inte är bra för livet i havet. Det mesta blir kvar i luften i tiotals, kanske hundratals år. Mängden räknas i vikt eller i parts per million, p.p.m. I vikt släpper vi för närvarande ut ca 34 miljarder ton årligen. P.p.m. är ca 430. Det betyder (om jag förstått rätt) att av en miljon liter luft är 430 liter koldioxid.

Det bör också nämnas att det tekniskt sett är möjligt att minska mängden koldioxid genom att ta upp den ur luften och genom enkla kemiska processer omvandla den till andra ämnen. Det är också tekniskt möjligt att avlägsna koldioxiden från rökgaserna i stora fabriker. Det är bara en fråga om pengar och politiska beslut.

 Koldioxiden i sig är inget problem. Jordens atmosfär har många gånger tidigare innehållit betydligt mer koldioxid än i dag. Problemet är att den anses värma upp atmosfären. Och här kommer vi in på osäker mark. Det finns en mängd olika teorier och antaganden om de mekanismer som är i verksamhet. Därför konstruerar forskarna enormt komplicerade matematiska modeller där de försöker beakta hundratals olika variabler. Genom att mata in uppmätta utgångsvärden, samt rimliga antaganden, och sedan köra modellen för att simulera läget vid en viss tidpunkt, t.ex. år 2030, 2050 och 2100 får man olika scenarier. Ett viktigt antagande gäller hur mycket mängden koldioxid i atmosfären växer. Självklart är exakta förutsägelser totalt omöjliga därför att det finns så mycket osäkerhet i allt i modellen. Därför får man ett intervall inom vilket temperaturen med en viss sannolikhet ligger.

Hur har då dessa scenarier hittills stämt med observerade värden. Enligt det första scenariet som IPPC:s modell från 1990 malade fram kommer temperaturen att öka med mellan 0.7 och 1.5 grader under 40-årsperioden från 1990 till 2030. Hur väl stämmer detta med verkligt uppmätta värden hittills? I en ledare i Nature 13.12 2012 sägs att scenariet stämmer bra ”it is bang on”. Inga mätvärden anges dock. Märk att vi borde ha en uppvärmning på ca 0.2 grader per decennium. Destovärre ger olika auktoriteter litet olika värden. År 1990 angavs allmänt att jorden blivit 0.7 grader varmare sedan slutet av 1800-talet. Det har gått drygt två decennier sedan 1990. Jorden borde ha blivit drygt 1,1 grad varmare jämfört med slutet av 1800-talet. Men den vanliga siffran är (såvitt jag vet) 0.8 grader för i dag. Och det stämmer ju inte alls.

Kritikerna har redan i flera år hävdat att uppvärmningen avstannat, att man inte kan se någon tydlig ökning sedan 1997. En del försiktiga troende medger att ingen klar tendens kan utläsas under denna tid. Andra troende hävdar att man kan se en uppvärmning om än långsammare. I en lång artikel i Nature 21.1 2010 räknat författaren upp en lång rad svagheter och brister i modellerna. Han nämner också påståendet att uppvärmningen upphört ”stopped ten years ago”. Något motbevis är dettta dock inte, förklarar han, därför att naturliga variationer kan få temperaturen att öka eller minska för kortare eller längre perioder.

Lustigt nog är detta exakt samma typ av argument som skeptikerna använt för att förklara den uppvärmning man kunnat notera under senare delen av 1900-talet. Samma argument kan alltså användas både för att stöda vhe och för att kritisera den. Vad kan vi lära härav? Jo, att detta argument saknar bevisvärde.

Fram till 2030 bör vi, enligt de troende, få en ökning på minst 0.7 grader, dvs  minst 1.4 grader i förhållande till 1800-talet. Detta innbär en ganska brant stigning under de 17 år som är kvar. Om ökningen totalt sett ligger runt t.ex. 1 grad 2030 så kan man inte dra någon annan slutsats än att vhe är falsifierad – klart och tydligt. Om vi däremot har ett värde på minst 1.5 så är den starkt bekräftad. Mina yngre läsaren kommer att få veta svaret. Själv kommer jag högst troligt att vara död då.

I Nature 26.1 2012 kan vi läsa att klimatsystemet kan vara mindre känsligt för uppvärmning genom växthusgaser än man hittills trott. (s. 413)  En ny modell utvecklad i Kanada förutspår att temperaturen kommer att öka betydligt mindre än tidigare modeller förutsagt. Den kanadensiska modellen ger en uppvärmning på 1.3 – 1.8 grader om mängden koldioxid i atmosfären fördubblas. Detta är mycket mindre än i tidigare modeller. Fram till år 2100 förutspår modellen en uppvärmning inom intervallet 1.2 – 4.3 grader. Betydligt lägre än tidigare. Det skall bli intressant att se vad nya modeller skall predicera.

En av de ledande organisationerna som mäter jordens temperatur finns i England och kallas kort och gott Met Office. Det har väckt uppmärksamhet bland skeptikerna att Met Office i slutet av senaste år gav en rapport som kan tolkas som att ingen uppvärmning skett under de senaste 16 åren. Vidare har man inte förutspått någon tydlig ökning under de kommande fem åren. Jag har väntat att få läsa någon kommentar till detta resultat i Nature men hittills utan resultat. Men det kommer väl.

HAR EXTREM VÄDERLEK ÖKAT?

Lekmän, dvs de troende alarmister, som inte är utbildade experter brukar peka på extrem väderlek som bevis för vhe. Det finns destovärre, ur metodologisk synvinkel, många problem med en sådan argumentering. Störtregn, orkaner, långa torrperioder, extrem köld osv är en del av helt normala, naturliga klimatfenomen. De har alltid funnits. Hur kan man då bevisa att de under de senaste åren orsakats av vhe? Nåja, ingen är så dum att den påstår att orkaner etc var naturliga för t.ex. 50 år sedan men orsakas av människan i dag. Det de troende påstår är att a) extrem väderlek blivit litet vanligare och b) att den blivit något mera extrem.

I artiklar i Nature före 2010 hävdas att modellerna visar att sannolikheten för att vhe orsakar extremare väderlek är mycket hög. Det påstås t.ex. att de torra områdena breder ut sig. Men i en färsk artikel 15.11 2012 refereras en undersökning som inte funnit några bevis för detta. En forskargrupp har undersökt trenderna under de senaste 60 åren utan att finna att de torra områdena skulle ha ökat. Detta står, enligt artikeln, uppenbart i strid med tidigare resultat. Detta kommer att ingå i nästa IPPC-rapport som kommer nästa år.

Tidigare undersökningar har kommit fram till att antalet orkaner och tornados har ökat och att de blivit kraftigare. Detta får inget stöd i de senaste undersökningarna. Om detta kan man läsa t.ex. i National Geographic september 2012. Experterna tycks ha mycket svårt att komma överens när det gäller oväder. Kunskaperna om hur orkaner och tornados uppstår tycks vara alltför vaga för att man skall kunna göra bestämda förutsägelser. När det gäller tornados har man inte kunnat påvisa någon klar ökning under de senaste 50 åren.

Modellerna förutsäger inte enbart att de torra områdena kommer att öka. De förutsäger också motsatsen: vhe kommer att medföra mera nederbörd och följaktligen mera och värre översvämningar. Modellerna förutspår alltså både torka och nederbörd. Knappast särskilt upplysande.

VAD BEVISAR AVSMÄLTNINGEN?

Det ena beviset efter det andra blir tvivelaktigt när man noggrannt och kritiskt granskar det i ljuset av den senaste forskningen. Men det finns ett bevis kvar, ett bevis som ständigt betonats av de troende ända fram till i dag. Jordens glaciärer smälter i allt snabbare takt. Det som fått mest uppmärksamhet senaste år är avsmältningen av nordpolens väldiga istäcke. Under sensommaren krympte istäcket till sin minsta areal någonsin sedan man börjat mäta. Då var isens yta 3,5 miljoner kvadratkilometer. På Grönland finns ett flera kilometer tjockt istäcke, de sista resterna av den senaste istiden. (Så såg det ut i vårt land för drygt 10 000 år sedan. Då blev det global uppvärmning utan människans hjälp.) Avsmältningen på Grönland har länge varit föremål för speciellt stort intresse.

Avsmältningen i jordens hundratusentals glaciärer är svår att mäta. Enbart i Himalaya finns det över 40 000 glaciärer. I IPCC:s rapport från 2007 påstods att avsmältningen i Himalaya var så stor att de flesta glaciärerna kan vara borta redan om ca 20 år. Det visade sig att detta endast var lösa spekulationer.

Att Nordpolens istäcke minskat kan påvisas med satellitmärningar. Men är detta verkligen ett bevis för vhe? I själva verket kan det finns andra förklaringar. Avsmältningen kan vara en följd av samverkan mellan t.ex. en viss uppvärmning orsakad av koldioxid, en uppvärmning orsakad av sotpartiklar, ändrade havsströmmar, och ändrade vindförhållanden. Alla dessa förklaringar har lagts fram i olika undersökningar. (Se t.ex. Nature 13.9 2012)

Experterna erkänner att modellerna inte har förutspått den snabba minskningen av Nordpolens isar. Den har varit en överraskning för klimatologerna. Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Samma slutsats som jag tidigare betonat. Klimatmodellerna har stora brister. Att blint lita på dem är oklokt.

AVSLUTNING

I denna artikel har jag så objektivt som möjligt försökt analysera klimatdebatten utgående från artiklar i Nature. Jag har inte alls tagit ställning när det gäller de ideologiska, etiska och politiska och ekonomiska frågor som en eventuell klimatförändring aktualiserar. Min allmänna slutsats är att det inte finns någon grund för ”klimatpanik”. Vidare är det klart att det finns en stor osäkerhet om det mesta. Detta är ett extremt svårt forskningsområde. Det är svårt att avgöra vad som är naturligt och vad som är antropogent. Det är svårt att avgöra vad som orsakas av koldioxid och vad som orsakas av andra antropogena åtgärder. Det är omöjligt att bedöma vilka områden som kommer att påverkas mest och av vilka faktorer. De scenarier som modellerna målar upp av klimatet 2030, 2050 och 2100 är närmast bara spekulationer.

Vi har över 20 års erfarenhet av klimatmodeller. Det har visat sig att de är av begränsat värde. De kan t.o.m. vara mer till skada än nytta. De får oss att satsa miljarder på att undvika möjliga framtida hot i stället för att satsa på de problem som är välbekanta här och nu och inom de närmaste 5-10 åren.

Detta är, hoppas jag, det sista jag skriver om klimatfrågan på en lång tid. Jag tror att jag sagt det mesta gällande frågan om huruvida antropogen uppvärmning är bevisad eller inte.

Översikt av mina bloggar 2012

Översikt av mina bloggar år 2012

Senaste år var min hälsa rätt god och jag skrev mycket. På min blogg satte jag ut hela 31 alster, nästan tre artiklar/mån. Dessutom fick jag rätt många artiklar publicerade i Hbl, Vbl och ÅU. Därtill en fackartikel i en antologi om Popper.

Jag har tidigare år ödmjukt bekänt att jag under året inte läst en enda blogg. Detsamma gäller också det gågna året. Möjligtvis är jag den enda debattör i vårt land som aldrig läst en blogg skriven av någon annan än mig själv. Jag kan också skryta med (eller skämmas över) att jag inte surfat på nätet en enda gång under året. Jag har t.ex. aldrig varit inne på en porrsida. Vet inte ens hur man hittar dem. Däremot har jag använt e-post ganska flitigt. Mitt mål är fortsättningsvis att sitta vid datorn så litet som möjligt. Jag låter aldrig datorn stå på, inte ens i standby, när jag inte sitter framför den. I dag älskar många sin dator. Ett liv utan datorer är otänkbart. För mig däremot är datorn ett nödvändigt ont. Jag är tvungen att använda den om jag vill skriva – och som var och en som läser mig inser så älskar jag att skriva. Men ännu mer älskar jag att tänka och filosofera. Jag är ju faktiskt proffessionell filosof, om än pensionerad!

Däremot läser jag enormt mycket (nåja, rätt mycket) text på papper, dvs. dagstidningar, artiklar, böcker samt lyssnar på radio och tittar på tv. Det ger mig full sysselsättning fast jag sedan länge är pensionär. Jag fattar inte hur folk mitt i livet kan finna tid att sitta framför datorn och surfa, spela etc.

Varför läser jag inte andras bloggar? I tidningarna berättas ibland i korthet om någon blogg. Ibland citerar man någon snutt. Mest tycks skribenten berätta om sitt privatliv. Jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag känner till massor av människors privatliv – i stora drag. Det ena skiljer sig föga från det andra. I dagens filmer har det blivit modernt att skildra olika litet annorlunda människors privatliv. Dessa intresserar inte heller. Kanske jag överdriver, men när det gäller privatlivet så finns det inte något som jag inte känner till. Då menar jag inte att jag själv skulle ha egen erfarenhet – nej långtifrån - men så att jag läst eller hört om det. Jag har ibland funderat på hur många intressanta livshistorier jag hört berättas. Tyvärr har jag glömt mycket. När jag var ung så visste jag ingenting, i dag när jag nästan är 70 år vet jag allt.

 Jag var t.ex. inte speciellt förvånad över Breiviks mordgalenskap. Det är ingenting unikt. Europas och hela världens historia är full av galna blodsdåd. Också i vårt lilla land finns det i dag tusentals människor som skulle vara beredda att begå våldsdåd av olka slag om de fick tillfälle. Omkring 100 personer kommer att mördas eller dräpas i vårt land detta år. Vi hoppas förstås innerligt att det inte skall finnas några skolbarn bland dem.

Många vill tro att dagens människor är hyggligare, mer civiliserade eller på andra sätt bättre än sina föregångare. Jag har inga sådana illusioner. Till vår grundnatur har vi inte förändrats alls under de senaste århundradena. Det som förändrats är samhället. Vi är produkter av samhället, av den kultur vi föds och lever i. Om kulturen är fredlig och jämlik så är vi det också, men om den är aggressiv och fanatisk så blir vi det också. Men det finns alltid människor som inte kan hantera sin vrede, ilska, galenskap eller sina begär och lustar. Fullständig trygghet kan vi aldrig få. Vi bör inte ens försöka. Vi är människor, inte programmerbara maskiner.

Bloggarna under senaste år spänner över ett brett spektrum från sf-litteratur till partikelfysik. De återspeglar mina intressen, eller snarare en del av mina intressen. Det finns mycket jag satt mig in i som inte berörs. Senaste sommar läste jag t.ex. ganska mycket om invasionen i Normandie 6.6 1944 och om offensiven fram till Montgomerys katastrofala angrepp med fallskärmsjägare i Holland. Det väckte många tankar som jag tänkte skriva ner. Det som framför allt förundrade mig var soldaternas vilja att offra sina liv. I dagens värld är den tapperhet (eller dårskap) de visade obegriplig. Också den förstörelse som orsakades t.ex. genom bombanfall är obegriplig i dag. Men jag fick aldrig tid. Jag läste också rätt många deckare i somras och också de stimulerade till funderingar. Men trädgården hade prioritet framom skrivandet.

Finns det då någon som läser mina bloggar? Tydligen! Ett stort tack till er som läser vare sig ni gillar eller ogillar mina åsikter. Jag har varit lärare i 37 år och mina artiklar har ofta karaktären av föreläsningar. Man bör kunna lära sig mycket av att läsa dem – helst med eftertanke.

I snitt läses mina bloggar av runt 30 personer. Det är inte mycket jämfört med populära bloggar som läses av tiotusentals eller ännu fler. Men då skall man beakta att jag inte skriver ytligt om vardagens små glädjeämnen eller förtretligheter. Jag skriver om tunga ämnen, om svåra ämnen, om fascinerande ämnen. Min text är (antagligen) inte lättläst.

Det fanns en kyrkofader som sade Credo ut intelligam. Jag tror för att förstå. Jag kan i stället säga att jag skriver för att förstå. Genom att skriva ner mina tankar tvingas jag att klargöra dem, att omvandla dem till begriplig text.

 Antalet läsarträffar varierar från nästan 100 till knappt 20. Min blogg om vindkraft 10.10 fick 74 visningar. Den lades också ut på Facebook. Minst intresse har mina artiklar om kapitalismen väckt. Bloggen 10.11 med rubriken ”Fortsättning om kapitalismen” fick endast 16 läsare. Det förvånar mig inte. Vi lever i en tid när intresset för politik, dvs för gemensamma frågor är i botten. Individualismen är dagens melodi. Tyvärr!

Däremot är jag förvånad över att mina artiklar om flygande tefat inte väckte något större intresse. Ämnet fascinerade mig storligen när jag var yngre och jag gav mig med liv och lust in i debatter för att bevisa att de troende har fel. Ufofrågan behandlade jag i fyra långa artiklar. Som mest fick en ufoartikel 57 träffar, men i allmänhet blott ca 40.  

Vad kommer jag att skriva om detta år (om hälsan står mig bi)? Min avsikt var att grundligt analysera kapitalismens roll för den moderna världen. Det som intresserar mig är inte ekonomi i betydelsen nationalekonomi utan det ekonomiska systemets betydelse som en av de viktigaste faktorerna som formar kulturen. Min tanke var att också analysera industrikapitalismen som i främsta hand var en produkt av ångmaskinen, samt den moderna kapitalismen.

Men i slutet på senaste år halkade jag av någon anledning, än en gång, in på klimatdebatten. Så nu har jag läst och funderat över klimatet en längre tid. Ännu blir det väl minst en blogg i frågan.

I somras planerade jag att skriva om ett ämne som i högsta grad intresserade mig och massor av andra för sådär 40 år sedan. Ockultism och parapsykologi. Jag läste mycket i ämnet, skrev drygt 20 artiklar och höll t.o.m. föredrag och en kurs i ämnet. Hur har det gått sedan dess? Vet vi mer i dag än för 40 år sedan? Sådana frågor skulle jag vilja fördjupa mig i.

Det underbara med att vara pensionär är att man inte behöver slå fast något bestämt program för lång tid framåt. Om jag känner för något annat så gräver jag ner mig i det. Och om du känner för det läser du. Kanske kan du lära dig något nytt. Eller rent av lära mig något nytt.

Slutligen. Senaste år fick jag mycket få kommentarer på mina bloggar. Vad kan det bero på? Är ni alla eniga med mig?