FOSSILA BRÄNSLEN OCH FRAMTIDEN

Artiklarna nedan har under vårvintern 2013 publicerats i Vasabladet. De berör ett tema som jag behandlat i "otaliga" artiklar tidigare. Ingenting nytt alltså. Att jag debatterar med Göran Ekström, grön ideolog i Vasa, är sannerligen inte heller nytt. Jag lägger ut artiklarna på bloggen därför att jag hoppas att någon yngre läsare kan inspireras av min rätt optimistiska analys av framtiden.

  

DE FOSSILA BRÄNSLENA ÄR FORTFARANDE TILLVÄXTENS MOTOR

                      År 1973 drabbades världen för första gången av en s.k. oljekris. Äldre människor kommer förmodligen ihåg den panikvåg som chockhöjningen av oljepriset orsakade. Det som fastnat i mitt minne är att myndigheterna för första och enda gången under mitt långa liv på allvar gick in för att kraftigt minska beroendet av oljan. Under en kort tid var städerna mörka därför att alla reklamskyltar var släckta och man sparade på vägbelysnigen.

                      Många fruktade att råoljan höll på att ta slut. Som vanligt var experterna oeniga. Många varnade för att oljan inom en relativt snar framtid skulle sina. Jag var ung och naiv på den tiden och skrev själv artiklar under inflytande av dessa pessimistiska experter. Sedan dess har jag många gånger skrivit om tillgången på olja i pessimistiska ordalag. I dag måste jag konstatera att jag lyssnade till fel experter. Alla förutsägelser om att produktionen nått  sitt maximum och nu håller på att minska har visat sig felaktiga.

Som ung skribent var jag i slutet av 1970-talet med på en konferens för folk som sysslade med att popularisera vetenskap. Också oljefrågan togs upp till diskussion. En ärrad journalist varnade oss för att sätta tilltro till ryktena om att oljan snart tar slut. Under hans liv hade experterna många gånger förutspått att oljan snart tar slut. Så har det varit också under mitt liv, och så kommer det tydligen att vara länge ännu – om man får döma av de senaste rapporterna.

                      Göran Ekström har i flera decennier i Vbl varnat för att naturresurserna tar slut. I  princip har han förstås rätt. De enda oändliga resurserna är de utomjordiska, främst solenergin. Frågan är inte om resurserna tar slut utan när. Det är stor skillnad om det händer efter tio, femtio eller hundratals år.

                       Stenkol, olja, naturgas har i tvåhundra år varit drivkraften för den globala ekonomiska tillväxten. Än i dag står de för långt över 80% av all den energi som dagens energislukande samhälle använder (slösar bort, om man så vill uttrycka det). Pessimisterna, anförda av gröna ideologer som Göran Ekström i Vasa, har i många decennier ropat varg. Katastrofen står för dörren! Gören bättring! En mängd framstående forskare och tunga internationella organ har ända sedan Romklubbens dagar på 1960-talet varnat och varnat. I dag står två svenska, Johan Rockström och Anders Wijkman, forskare i spetsen för dem som ”målar fan på väggen”. På Vasabladets alltid energiska och aktuella debattsida har åtskilliga debattörer varnat för att energin tar slut. Ett exempel är Simon Gripenberg som 28.5 2012 skrev att vi snart rent av kommer att ”tvingas minska vår energiförbrukning radikalt”.

                      Debatten svänger som alltid mellan extrema poler. Svart pessimism, blå optimism. Just nu tycks pendeln igen vara på väg mot den blåögda optimismen. Medierna har i flera år mest talat om hur den ekonomiska depressionen ställer till allmänt elände. Nu kommer det plötsligt i stället allt mer optimistiska signaler från en mängd aktörer. Euron har stabiliserats, inom EU spår experterna en liten uppgång, från världens ekonomiska dynamo USA hörs alltmer optimistiska tongångar.

                      De stora oljebolagen förnekar att produktionen skulle minska. De kända reserverna av olja och gas är i dag 60% högre än 1991 (enligt Nature 29.11 2012). Med dagens konsumtion räcker de i 60 år. Då har man inte beaktat t.ex. att det säkert finns stora ännu okända reserver i och runt Norra ishavet. Att stenkol fortfarande (trots 200 år av konsumtion) finns för mer än 100 års förbrukning är välkänt. Allt tyder på att tillgången på fossila bränslen är tryggad för många decennier framåt. Vad som händer om 50 eller 100 år är i dag omöjligt att sia om. Själv är jag beredd att satsa en hacka på olika former av kärnkraft. Den är i princip obegränsad.

                      På 1990-talet fanns det en stark opinion för att minska användningen av fossila bränslen. 1997 ingick ett antal länder ett avtal om att kraftigt minska sina utsläpp av koldioxid i den japanska staden Kyoto. I dag tycks alla experter vara eniga om att det s.k. Kyoto-protokollet blev en total flopp. De största ”bovarna” Kina och USA vägrade gå med, och t.ex. Kanada, har senare stigit av. I själva verket har användningen av fossila bränslen, speciellt stenkol och naturgas, hela tiden ökat. Därför har mängden koldioxid som människan släpper ut i atmosfären ökat från år till år. Sedan Kyoto-protokollet manglades fram har mängden ökat från ca 24 miljarder ton till ca 34 miljarder ton årligen. Och nya kraftverk byggs hela tiden runt om i vär lden. Det tycks inte finnas minsta chans att man skall kunna hålla mängden koldioxid under den magiska gräns på 450 p.p.m. som en majoritet av klimatexperter satt som smärtgräns. Den gränsen kommer tydligen att överskridas med god marginal inom några decennier.

                      Vad händer då? Det beror på vilka experter och vilka modeller man väljer att tro på. Pessimisterna tror på scenarier av den typ Göran Ekström målar upp i Vbl 13.2. Optimisterna, till vilka jag hör, tror att vi kommer att klara också de nya utmaningarna, vilka de än blir. Det finns faktiskt en mängd olika förslag till vad man kan och bör göra. Mycket görs utan att det lyfs fram i medierna. Ett viktigt exempel är att USA under de senaste tio åren alltmer övergått från stenkol till naturgas. Gasen ger endast ca hälften av den mängd koldioxid som kolet orsakar. Rent teoretiskt kunde man tänka sig att växthuseffekten stoppades genom att allt stenkol ersattes med gas. Men som bekant finns det ingen fri lunch. Också utvinningen av naturgas orsakar miljöproblem. 

                      I dag är det som bekant inte global uppvärmning utan ekonomisk tillväxt som oroar världens ledande politiker. Det som alla talar om är hur man skall få igång tillväxten igen. Alla tycks tro att om vi bara får tillväxt så minskar arbetslösheten, undernäringen, fattigdomen, den ökande klassklyftorna och de sociala konflikterna. Om vi bara får tillväxt så ökar resurserna för skolor, åldringsvård, hälsovård och en mängd andra angelägna ändamål.

                       Vi finländare är ett av de få folk som uppfyllt de mål Kyoto-protokollet sätter. Våra utsläpp har minskat en smula. Men inte tack vare våra vindmöllor. De är betydelselösa i sammahanget. Det som kunde få betydelse är däremot solenergin. Om alla de hundratals miljoner som nu satsas eller kommer att satsas på vindkraft i stället satsades på solenergi skulle vi få ett stort energitillskott utan den miljöförstörelse och alla de upprivande strider mastodontmöllorna för med sig.

Hans Rosing

HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?

Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för det senare.

Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt, inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en regering i vilken de gröna ingår.

Ekström ger i Vbl 18.3 en träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta. Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig, men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på politiska lösningar.

Det som gör debatten mellan oss allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism (efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.

Som jag ser det är båda ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k. dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya kompromisser, men på ett högre plan.

De katastrofscenarier som ofta utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är fortfarande kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av skyddade områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett svårt problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer ihåg experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle förstöras med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i form av ett internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det hotet längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks klimatet snarare bli kallare.

Ekströms centrala budskap, som han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor. Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.

Ekström tänker kanske globalt. I så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att  t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.

Ekström upprepar ständigt att vi borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.  Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg, gräsklippare, tv, dator osv.

Framtiden ligger, enligt min bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa där själva resandet är målet.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

 

HUR MÅNGA UNIVERSUM FINNS DET?

Denna artikel ingår i UBERSICHTLICHE DARSTELLUNG Vol 1. Nr 1. Utgiven med anledning av att min f.d. elev och kollega filosofen Olli Lagerspetz fyllde 50 år.

Av

Hans Rosing

Akademielektor emeritus, dr.h.c.

HAR FYSIKERNA GRIPITS AV STORHETSVANSINNE?

Frågan här är alltså: innebär vetenskapen en världsbild som radikalt skär sig med vardagens? Och kommer detta att innebära krav på nytänkande i vardagen?

Olli Lagerspetz i Advocatus Scientiae. 2008 s. 39.

Stephen Hawking (född 1942) är ett känt namn för var och en som ens har en gnutta intresse för fysik. Han har av sina beundrare jämförts med självaste Newton. I varje fall är han ingen ödmjuk och anspråkslös man. I sin senaste populärvetenskapliga bok Den stora planen (2011), skriven i samarbete med Leonard Mlodinow, menar han sig ha lösningen på DE STORA FRÅGORNA.

Sedan gammalt har filosoferna brottats med dessa frågor, men Hawking ger, i likhet med många andra av dagens framstående fysiker, inte mycket för filosofisk spekulation. I sina populära böcker brukar han ge en ordentlig spark åt filosoferna. I den aktuella boken skriver han: ”Av hävd har filosofin tagit hand om dessa frågor, men filosofin är död.” (s. 124) Det är, menar Hawking, fysikerna som tagit över facklan ur händerna på det filosofiska liket och nu för den vidare. I motsats till filosoferna baserar de sig, om vi får tro honom, på mätbara fakta, på matematik och hård logik. Utgående från den senaste forskningen ”kommer vi fram till en helt ny bild av universum”.(s. 7)

ETT MYSIGT UNIVERSUM

Låt oss spola filmen bakåt 500 år. Då låg jorden tryggt i världens centrum, omkretsad av solen, månen, planeterna och fixstjärnornas sfär. En perfekt skapelse av den gudomliga viljan, en skapelse tillägnad människan, Guds avbild. Allt hade en förklaring, och se, allt var mycket gott.

Men sedan kom ormen in i det kosmiska paradiset. Nikolaus Kopernikus rubbade Ptolemaios 1300 år gamla cirklar. Han flyttade solen i centrum och degraderade jorden till en planet bland andra. Galileo straffades nästan hundra år senare av kyrkan för Kopernikus synder, men Isaac Newton lade allt tillrätta genom att skapa den tidens ”teori för allting”, den klassiska fysiken. Universum blev nu oändligt, styrt av en handful naturlagar som Newton uttryckte i elegant matematisk form. The force was with him! Det som höll allt samman, som drog det fallande äpplet likaväl som den fallande månen var en gåtfull kraft, gravitationen. Den verkade, i motsats till alla andra krafter, ögonblickligen över hur stora avstånd som helst. Newton medgav att den var mystisk, men i själ och hjärta var han en religiös mystiker. Om han kunde svälja att Gud skapat hela det oändliga universum genom att vifta med sin Harry Potterska trollstav kunde han också svälja en kraft som verkar ögonblickligen över hur stora avstånd som helst. Förklaringarna var deterministiska, människan var fortfarande i centrum och Gud i sin himmel.

FYSIKEN FÖRLORAR SIN OSKULD

En vetenskaplig världsbild, om det är meningsfullt att tala om en sådan, omfattar alltså olika sätt att förklara och belysa det vi känner till från vardagen.

Olli Lagerspetz Advocatus Scientiae 2008 s. 39.

Newton hade äntligen avslöjat sanningen om universum och vår plats i det. Eller så inte...

Glädjen varade i cirka 200 år. Sedan kom Albert Einstein. Han rev upp Newtons begrepp, inte bara för rum och tid, utan också för rummets geometri. Grundpelaren för geometrin i 2000 år, parallellaxiomet, gällde inte längre – nämligen i Einsteins allmänna relativitetsteori (1915). Dessutom avskaffade han gravitationskraften. Den var ingen förklaring, blott en illusion. Varken äpplet eller månen dras ner av någon mystisk allt genomträngande kraft.

Visst, Newton hade rätt i att varje kropp fortsätter att röra sig i en rät linje. Men i Einsteins värld är den räta linjen krökt därför att själva rummet, rymden är krökt. Äpplet och månen rör sig utan att påverkas av någon kraft. Deras rörelse är, för att tala med Aristoteles naturlig i motsats till påtvingad. Naturlig rörelse i ett krökt rum. Och det som har makt att kröka, böja, förvrida själva rymden är materien. När materiens täthet blir tillräckligt stor kröks rummet ini sig själv och allt försvinner ner i naturens egen sopförbränningsanläggning – ett svart hål. Rum, tid och materia är inte fristående, som Newton menade, utan invävda i varandra. Materien kröker den fyrdimensionella rumtiden som i sin tur bestämmer hur materien rör sig..

Einstein blev sin tids, och kanske alla tiders mest berömda vetenskapsman, men mest för att ingen, utom fysikerna (om ens de), begrep hans nya världsbild. Vanligt folk fortsatte att tro på Newtons oändliga, oföränderliga universum där vi och vår galax befinner oss i centrum. (Hur det kan finnas ett centrum i ett oändligt rum grubblade man inte över). Allt var fortfarande ganska gott.

Visserligen måste Einstein införa en konstant i sin relativitetsteori för att hindra universum att expandera. Utan konstanten skulle allt försvinna till slut, och det gick ju inte för sig. Konstanten garanterade att vi lever i ett stabilt universum. Äntligen hade man den slutliga förklaringen till all rörelse. Einstein kom och allt var ljus, och ljusets hastighet blev en orubblig naturkonstant.

Men på 1920-talet rubbades den vackra bilden värre än någonsin. Genom Kopernikus förlorade vi vår ställning i universums centrum. Nu förlorade vår galax sin centrala ställning. Den blev plötsligt blott en obegripligt stor stjärnhop bland miljoner liknande stjärnhopar, galaxer. Och ännu värre. Ju längre bort en lysande galax befann sig desto mer var dess spektrum förskjutet mot rött. Ett bevis för att den rörde sig bort från oss. Vart man än vände teleskopen upptäckte man samma fenomen. Alla galaxer rusade bort ifrån oss som om vi lidit av fruktansvärt dålig andedräkt. Ju längre bort desto fortare avlägsnade sig galaxen. Vad betydde detta? Befinner vi oss trots allt i universums centrum? Tyvärr, alla galaxer rusar bort från varandra. Hela universum expanderar. Och det är inte bara materien som rusar iväg. Själva rummet, rymden växer i rasande takt. Universum blir hela tiden större.

 Einsteins konstant visade sig vara en dundertabbe och han skyndade sig att avlägsna den. Allt större teleskop avslöjade en ständigt växande kosmisk ocean av inte miljoner utan miljarder galaxer, var och en bestående av miljarder stjärnor. Men stjärnorna räckte inte till för att förklara galaxernas rörelser. Så kosmologerna måste anta existensen av någon slags osynlig ”svart materia” som bidrar till att kröka rummet. Vad den är, och om den finns, är ännu okänt. Vi är obetydligare än ett sandkorn i Sahara och Gud är den svarta energi som styr vårt universum..

Medan makrokosmos växte till obegriplig storlek minskade mikrokosmos till lika obegriplig litenhet. Newton hade bringat ordning och reda i  i världen. Nu skapade forskningen i den atomära världen i stället värre oreda än någonsin. När de (tidigare oförstörbara) atomerna krossades flög partiklar, som inte var partiklar, i tiotal och snart i hundratal omkring. Och de rörde sig inte som anständiga kroppar utan som drogade mystiker. Försvann från en plats och dök upp på en annan utan att ha rört sig genom mellanrummet. Samma partikel kunde dyka upp var som helst, till och med i ett annat solsystem. Ett vacuum var inte längre tomt utan kryllade av virtuella partiklar som gav det oändlig energi. Men eftersom partiklarna hade motsatta laddningar tog de alltid ut varandra så fort man försökte mäta energin.

                      OANSVARIGT FANTASTERI ELLER GALEN VERKLIGHET?

Min tes är att naturvetenskaplig forskning till sin natur är – eller har blivit - sådan att normalt sunt förnuft inte längre kan ha någon framträdande plats i den.

Hannes Nykänen Advucatus Scientiae s. 80.

Det är lätt att räkna ut att ju längre tillbaka i tiden man går desto mindre måste universum ha varit. Vi behöver inga tidsmaskiner. Vi kan helt enkelt titta in i det förflutna. Ju större teleskop desto längre bakåt i tiden ser vi. När vi tittar på Andromeda-galaxen ser vi den sådan den såg ut långt innan Homo sapiens existerade. Hur den ser ut just nu kan vi aldrig få veta. Enligt de nyaste beräkningarna måste universum ha varit litet som en punkt för ca                  13 700 000 000 år sedan. Med ett tillräckligt stort teleskop skulle vi kunna se ”världens skapelse” - eller åtminstone nästan.

Hannes Nykänen kritiserade i  Advocatus Scientiae (2008 s. 78 ) modern fysik för helt osannolikt fantasteri. Och vad är detta annat än fantasteri...eller? All universums materia samlad i en oändligt liten punkt. Och denna punkt var hela universum. Man vill med våld tänka sig en punkt i ett tomrum, men det är fel. Det fanns inget tomrum. Det fanns inget rum överhuvudtaget. Det fanns ingenting, inte ens ett intet. Så fort man tänker någonting alls är det för mycket.

Universum uppstod menar Hawking och många andra moderna kosmologer, genom en slumpmässig kvantumfluktuation i intet. Sådana fluktuationer är totalt slumpmässiga. Det finns ingen orsak till dem. Universum orsakades sålunda inte av någonting alls. Eller av en ren slump, om det låter trevligare. I begynnelsen var inte Ordet utan kvantumfluktuationen. Men vem vill dyrka en fluktuation?

Det skulle bli värre, mycket värre.

Denna teori, kallad Big-Bang-teorin av den berömda kosmologen Fred Hoyle, som hårdnackat försvarade det stabila, oföränderliga universum, utvecklades under 1960- och 70-talet. Den förklarade mycket, men skapade samtidigt en rad nya problem.

                      Materiens egenskaper förklaras av en teori som utecklats sedan 1920-talet. Den kallas helt enkelt standardmodellen. Det har länge funnits ett hål i den. För att sy ihop de teoretiska trådarna behövdes en partikel som fått namnet Higgs. Senaste sommar rapporterade fysikerna vid Cern, det europeiska kärnforskningscentret, att de med hög sannolikhet hade funnit denna partikel. Ännu en trumf för standardmodellen som ofta beskrivs som den mest exakta teorin i vetenskapens historia. Men en besvikelse för dem som hoppades att en dörr till ny spännande fysik skulle öppnas.

                      Varje skönhet har sina brister. Så också fysikernas moderna teori för materiens uppbyggnad. Urämnet, för att tala med De gamle, måste ha uppstått vid the Big Bang. Det finns förklaringar till hur detta har gått till, men här kommer ett stort ABER. För att standardmodellen skall ge rätta prediktioner måste man lägga in värden för ett tjugotal parametrar. För att vi skall få det slags stabila universum som vi lever i måste värdena på dessa vara mycket specifika. En liten avvikelse och materien får totalt andra egenskaper. T.ex. om partiklarnas elektriska laddning avviker ens en liten aning så faller materien sönder, klumpar ihop sig eller beter sig på något annat för oss mycket obehagligt sätt. Dessa värden kan inte härledas inom teorin utan bestäms genom empiriska mätningar. Teorin kan därför inte förklara varför materiens egenskaper bestäms av just dessa värden och inte av andra.

De är så att säga lösa trådar utan förklaring. Något som varje forskare värd sitt salt avskyr.

                      Här är sålunda ett mysterium att bita i. Varför har parametrarna just sådana värden att vårt universum är precis så stabilt att liv, och t.o.m. intelligent liv kan uppstå och frodas? Som Hawking säger: ”Varför förefaller värdena vara fininställda för att liv skall kunna uppstå?”

Anta att universum uppstod genom en kvantumfluktuation. Det bestod av fruktansvärt het plasma, energi utan struktur. Vad hände sedan? Vem manipulerade med naturlagarna så att ett beboeligt universum skulle bli möjligt? Måste vi trots allt ha med der Alte, (Einsteins benämning på Gud)? Att alla 20 parametrar antog rätta värden (för oss) av en ren slump är omöjligt. Eller...

Inte om vi tror på inflationsteorin. Denna teori utvecklades under början av 1980-talet. Under de första bråkdelarna av en sekund hände något som får den mest fantasifulla fantasy-författare att bli grön av avund. Universum blåstes upp till gigantiska proportioner. Jag citerar Hawking: ”Det var som om ett mynt med en diameter av en centimeter plötsligt skulle svälla till mer än tio miljoner gånger Vintergatans bredd.” (s. 124) Omöjligt? Ingenting kan röra sig fortare än ljuset. Så har ju den helige Einstein lärt oss. Inte alls. Det finns alltid kryphål i dagens fysik. En rörelse är alltid en rörelse i rummet. Det som hände nu var inte en rörelse i rummet, det var rummet självt som på bråkdelar av en sekund blåstes upp som en gigantisk ballong. Det är ett uttryck för fysikernas egendomliga skämtlynne att teorin kallas inflationsteorin.   

                      Vid denna process bildades otaliga ”bubblor” i det vansinnigt heta plasmat. Dessa var babyuniversa. En del av bubblorna fortsatte att expandera och blev till egna, självständiga universa, vart och ett med sina egna naturlagar. Isolerade från varandra både genom avstånd och genom totalt annorlunda naturlagar. Vårt universum är i själva verket, om vi får tro inflationsteorin, inte hela universum utan bara en extremt liten del. Kopernikus berövade oss platsen som universums centrum. På 1980-talet berövade ett antal fysiker vårt universum det unika karaktär. Vi är inte värda något alls i kosmiskt perspektiv.

 Hur många universa finns det då? En ofta citerad siffra är en etta följd av 500 nollor. Det är rätt många. Tillsammans utgör de ett multiversum. Det är något att bita i det!! Och sedan då. Finns det kanske flere multiversa? Hittills har kosmologerna nöjt sig med ett multiversum, innehållande en obegripligt stor mängd universa, av vilka en del innehåller miljarders miljarder galaxer, som var och en innehåller hundratals miljarder stjärnor, av vilka en stor del omkretsas av planeter, på en del av vilka det finns miljarder människor – av vilka de flesta är mer intresserade av European Song Contest, hamburgare och sex än av DE STORA FRÅGORNA.

                      Den är ingenting konstigt med att få sju rätt i lotto. Om tillräckligt många rader tippas måste någon få sju rätt. Samma sak gäller enligt Hawking med universum. Den kosmiska inflationen skapade en sådan vansinnig mängd universa att alla tänkbara världar förverkligades. En del mycket lika vårt universum, andra totalt annorlunda.

Vi är en kosmisk lottovinst.

ÄR DET VI SOM SKAPAR VÄRLDEN?

Vetenskapen förklarar vardagsföreteelser snarare än ersätter dem med något annat. Men just detta betyder att vardagsföreteelserna accepteras som verkliga.

Olli Lagerspetz Advocatus Scientiae, s. 49.

Så vad är sist och slutligen sanningen? Var det der Alte som skapade världen (av för oss outgrundliga skäl), eller har den alltid funnits som Fred Hoyle och andra anhängare av the steady state theory trodde ännu på 1960-talet, eller uppstod universum genom en Big Bang ur ett svart hål, eller skall vi tro på Hawkins multiversum och kvantumfluktuation? Skall vi tro på Einsteins deterministiska allmänna teori, eller på att slumpen styr allt som i standardmodellen? Sedan har vi strängteorin och M-teorin – för att nämna några andra omdiskuterade (och obegripliga) teorier.

                      Att det finns en vardaglig värd med länkkorv, tvprogram och arbetslöshet kan vi knappast tvivla på. Men varför finns den? Hur har den uppstått? Är alla sådana frågor meningslösa? Är vår värld kanske sist och slutligen, som positivisterna menade, blott och bart det vi upplever, och ingenting mer. Punkt och slut.

                      Nietzsche förkunnade att Gud är död. Hawking har förkunnat att filosofin är död, men liksom Nietzsche pratar han i nattmössan. Gud lever och det gör filosofin också, inte minst tack vare Hawkings rikedom på fascinerande tankar. Så vad tror han själv egentligen på? Sin syn på vetenskapen kallar han modellberoende realism. I själva verket är det en modern variant av en åsikt som diskuterats av vetenskapsfilosofer i minst tvåhundra år.

Jag känner själv, på gamla dagar, sympati för denna filosofi.

                      Vi tror alla, medvetet eller omedvetet, på olika slags teorier (i ordets vidaste bemärkelse). Dessa är, för att låna en liknelse från Kant, att förlikna med färgade glasögon. Om glasögonen är blåa ser vi allt i blått. Vår värld är då blå. Vi kan vara säkra på det därför att vi ser det ”med egna ögon”. Naturvetenskapen är sådana glasögon. Men det är också alla andra världsbilder. De är mentala strukturer inbyggda dels i oss själva dels i vår kultur. Vi ser världen genom dess begrepp och modeller. Den religiöse ser Guds verk, där ateisten endast ser slump och naturlagar.

Men kan vi inte ta av oss glasögonen och se världen sådan den är i sig själv? Das Ding an sich. Den sanna verkligheten, oberoende av alla teorier och trosuppfattningar. Så som vi alla ser en länkkorv just som en länkkorv. Eller gör vi det? Vad ser en person som aldrig tidigare sett en länkkorv?

 Vad händer om vi tar av oss glasögonen (förutsatt att det alls är möjligt). Då ser vi blott kaos. En blind person som vid vuxen ålder opereras och börjar se upplever i själva verket inte alls det som vi seende upplever. Hen upplever ett kaos av inryck. Hen måste mödosamt lära sig att se. Det innebär att hen måste lära sig och vänja sig vid nya mentala strukturer. Att se är att strukturera, men för att kunna strukturera måste man ha begrepp och modeller. Ju mer exakta begreppen är och ju mer detaljerade och generella modellerna är desto mer och bättre ser vi.

Vetenskapen har i 400 år jobbat med att lära oss se världen utgående från alldeles speciella principer. Men innebär detta inte att forskningen skapar inte bara en bild av världen utan också världen själv? Vi kan stiga ut ur bilden blott genom att stiga in i en annan av oss skapad bild. Genom att bygga upp teorier och modeller som ger en världsbild så skapar forskarna i praktiken den värld vi faktiskt upplever.

Och slutsatsen? Det är ingalunda så att världen skapar oss utan så att vi skapar den värld som skapar oss.

Vi är världens skapare. Amen

KAPITALISMEN SOM DRIVKRAFT FÖR VETENSKAPEN

                      Här fortsätter jag den undersökning av kapitalismens betydelse och inverkan som jag påbörjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år, och fortsatt 5.2 i år.

                      Anta att vi har en tidsmaskin och kan förflytta oss till 1600-talet. Anta vidare att vi rör oss i ett flygplan över de stora oceanerna. Vilka länders fartyg skulle vi då finna?

Om vi går ytterligare ca 200 år bakåt i tiden skulle vi inte se några fartyg alls ute på de stora haven. Oceanerna skulle vara paradisiskt oberörda av det farligaste djuret på jorden. Befolkade endast av enorma stim av fiskar, kräftdjur, plankton och förstås av miljontals valar. Fram till 1400-talet hade ingen människa satt sin fot ute i Atlanten eller Stilla havet. Vikingarna hade visserligen färdats från Island till Grönland och till och med till Nordamerika. Men ingen hade rört sig tvärs över Atlanten, än mindre över Stilla havet. (Tor Heyerdal påstod visserligen motsatsen och bevisade genom sin resa med flotten Kon-tiki att det var möjligt att färdas från Europa till Amerika med en flotte).

                      Men redan under 1600-talet skulle vi finna tusentals skepp på de stora vattnen. Ännu i början av 1600-talet skulle de flesta av skeppen ha varit portugisiska. Vi skulle finna portugiser längs Afrikas kuster, på Indiska oceanen, ända in i Persiska viken där de hade en handelsstation vid Hormuz-sundet. Vi skulle finna dem i Indien, på Ceylon, på Malacka-halvön. Ända borta i Japan skulle vi finna portugisiska skepp, bl.a. sådana som var lastade med europeiska vapen, musköter och kanoner, som var begärliga för de japanska härskarna. Men vi skulle också finna portugiser i Sydamerika, på väg från eller till den portugisiska kolonin Brasilien. Ända upp i Nordamerika skulle vi finna enstaka portugisiska fartyg som sökte möjligheter till handel, rofferi och goda vinster.

                      I Amerika hade portugiserna dock hård konkurrens av spanjorerna. Spanska fartyg skulle vi stöta på i mängd på Karibiska havet där lyxkryssare i dag transporterar amerikanska miljonärer i överdådig, luxuös miljö. På 1600-talet var miljön allt annat än överdådig. Vi kan knappast ens föreställa oss hur hårt livet till sjöss var. Också på Stilla havet, t.ex. utanför nuvarande Peru, dåvarande Inka-riket, skulle vi finna spanjorer. Liksom också längre norrut längs Amerikas kuster.

                      På 1600-talet hade portugiser och spanjorer fått hård konkurrens av holländarna, framför allt i områdena runt Indiska oceanen och ända borta i Japan. Amsterdam hade blivit Europas viktigaste hamnstad. Vid stadens kajer och ute på redden låg ständigt hundratals fartyg av olika nationaliteter. Också engelsmännen började göra sig gällande. T.o.m. ett och annat skepp från Sverige skulle vi finna i Amsterdam eller ute på de stora haven. Vi var sålunda med på ett litet hörn bland kolonisterna.

                     

VARFÖR HÄRSKADE EUROPA ÖVER HAVEN?

                     

Hela världens befolkning var vid denna tid ca 600 miljoner. Av dessa bodde ca 90 miljoner i Europa. Men i de stora europeiska hamnarna skulle vi inte stöta på ett enda fartyg från en annan högkultur. Inga fartyg från Kina, Japan eller Indien. Inga fartyg från Persien, Turkiet (det ottomanska riket) eller Egypten. Handeln på de stora oceanerna sköttes  av en handfull europeiska stater. Märkligt nog var två av dessa mycket små. Portugal och Nederländerna var små till ytan och befolkningen men störst på haven. Sedan kom Spanien, som i början av 1600-talet var Europas rikaste och mäktigaste stat på grund av sin exploatering av kolonierna i Amerika. Storbritannien, höll på att skapa ett imperium. Frankrike hade främst intresse för Nordamerika.

Under antiken och medeltiden hade Medelhavet varit den viktigaste handelsleden. Nu hade det för alltid förlorat sin huvudroll. Också Grekland, som nu var styrt av turkarna, och de många tidigare så rika italienska småstaterna hade förlorat sin betydelse i det globala spelet om marknader, makt och rikedomar.

                      Varför blev det européer som tog kontroll över haven och de nyupptäckta enorma landområdena? Varför blev det inte Kina, som hade hela det enorma Stilla havet framför köksdörren? Eller Japan som omges av hav? Eller något indiskt furstendöme? Kunde de inte bygga skepp?

                      Nej. T.ex. Kina hade alla tänkbara resurser. Nästan hundra år innan portugiserna kom till Ostafrika, Indien och Ostasien hade kineserna byggt mängder av jättestora skepp och färdats i alla dessa vatten. Men i början av 1400-talet upphörde de med sina färder. Japanerna hade livliga kontakter till fastlandet. De hade t.ex. skepp för att transportera en väldig arme på 100 000 man över Japanska havet för att försöka erövra Korea.

                     

                      Det som saknades hos alla de andra högkulturerna var viljan, visionerna och drivkraften. Makthavarna såg inga skäl att satsa på sjöfart. Det fanns inga starka motiv, inga drömmar om stora rikedomar och ingen brinnande nyfikenhet eller äventyrslust.. Och utan starka motiv gör man inget annat än ”det gamla vanliga”. Man kör, som det heter, i gamla hjulspår. Varför skulle man satsa stora resurser och ta väldiga risker om man inte vinner något på det?

                      Detta betyder inte att det inte fanns handel och industri i andra kulturer. I t.ex. Kina fanns bl.a. omfattande metallindustri, textilindustri, porslinsindustri. Kinesiskt porslin och kinesiska sidentyger hade stor efterfrågan i Europa. Men i stället för att själva transportera sina varor till den europeiska marknaden nöjde sig de kinesiska köpmännen med att sälja sina varor till européerna i de egna hamnarna. Transporterna sköttes av europeiska kompanier på europeiska kölar. Därigenom gick kineserna miste om de stora vinster man kunde göra i Europa. Ett europeiskt handelskompani kunde i Europa sälja en skeppslast kinesiska varor för ett pris som var tiofalt, eller t.o.m. hundrafalt högre än man betalat i Kina.

                      I våra dagar har kapitalismen fått enorm betydelse i Kina. I omkring 20 år har landet till följd av avregleringen av ekonomin upplevt en enorm tillväxt. Men för 400 år sedan var Kina ett strängt reglerat, konservativt, hierarkiskt och byråkratiskt samhälle. All makt utgick från kejsaren och hans främsta mål var stabilitet.  

DEN ANDLIGA KULTURENS BETYDELSE

Den avgörande faktorn här var inte de objektiva, materiella förhållandena, utan den rådande andliga kulturen. Därmed menar jag inte bara religion och världsbild utan också värderingar och normer och den politiska ideologin. De för oss främmande kulturerna dominerades av andra politiska system, andra ideologier och andra värderingar än dem som gällde i Europa.

                      I tidigare bloggar har jag beskrivit kapitalismens uppkomst och inverkan på kulturen. Det är självklart att kapitalismen var den starkaste drivkraften för sjöfarten. Men jag vill understryka att detta inte utesluter andra motiv. Vetgirighet, äventyrslystnad var andra egenskaper som var typiska för eliten i Europa. Dessa egenskaper hade i sin tur sina rötter i den revolution i människosynen som skedde under renässansen. (Se min blogg 16.12 -12).

                      Men varför blev två småstater, Portugal och Holland, med mellan 1 och 1,5 miljoner invånare dominerande på haven? Dels berodde det förstås på deras läge vid atlantkusten. Dels var fiske en viktig näringsgren vilket betydde att de fanns folk som var vana med sjön och att man hade kunniga skeppsbyggare. Viktigt var också att det inte fanns så många andra möjligheter att förtjäna sitt uppehälle i dessa länder. De hade inga begärliga råvaror såsom t.ex. Sverige med sin rikedom på järnmalm och skog. Inga stora bördiga markområden som Ryssland. Inga stora arealer som Spanien och Frankrike osv. Inga gruvor som Tyskland. Handel var enda möjligheten att bli rik. Havet var vägen till rikedom.

VARFÖR UPPSTOD VETENSKAPEN I EUROPA?

                     

Ännu under 1500-talet var vetenskapen i Europa inte överlägsen vetenskapen i de andra högkulturerna. Men under 1600-talet förändrades bilden radikalt. Europa drog ifrån och blev ledande inom vetenskapens alla områden. Hur skall detta förklaras? Vad fanns det för drivkrafter i Europa som inte fanns i de andra kulturerna?

                      Svaret är kapitalismen.

Här måste jag precisera vad jag menar med vetenskap därför att ordet används i många, ofta ganska allmänna och vaga betydelser. Jag avser en verksamhet som på basen av noggranna, systematiska observationer och/eller experiment bygger upp teorier som sedan testas på många sätt. Vidare söker man lagbundenheter som helst uttrycks matematiskt. Denna verksamhet är öppen och social. Det är frågan om ett samarbete som består dels i att publicera resultaten dels kritisera dem på basen av observationer och logik.

                      Fanns det ingen vetenskap i Europa före 1600-talet? Självklart kan man inte ge något exakt datum för när vetenskapen uppkom. Ordet uppkom är för övrigt missvisande. Vetenskapen skapades, den uppkom inte som något slags naturlig process. Vetenskap kan uppstå endast om människor aktivt och medvetet engagerar sig för den verksamhet jag beskrev i min definition. Historikerna är eniga om att den viktigaste bland de många som bidrog till att skapa denna nya verksamhet var italienaren Galileo Galilei (1564-1642). Han gjorde både praktiskt och teoretiskt arbete inom matematik, astronomi och fysik och skisserade upp målsättningen för verksamheten. Väl medveten om att han var med och grundade nya vetenskapsgrenar kallade han sitt viktigaste vetenskapliga arbete Due nuovo scienze (1638) (Två nya vetenskaper). Mest känt är dock hans bok i astronomi från 1632. Den har en mycket lång titel men brukar helt enkelt kallas Dialogen om de två stora världssystemen. Boken ledde till den beryktade rättegången. Men den boken Två nya vetenskaper är ur fysikalisk och teknisk synvinkel viktigare. Stephen Hawking menar att Galieo genom denna bok grundade den moderna fysiken. Jag instämmer helt i denna bedömning.

                      Vetenskap i ordets mer allmänna och vaga betydelse av att söka teoretisk, förklarande kunskap existerade redan under antiken, främst i den grekiska kulturen. Den skilde sig från den nya vetenskap som växte fram under 1600-talet genom att den var mycket spekulativ. Man var förtjust i att skapa teorier som föreföll rationella, men gjorde inga försöka att basera dem på omsorgsfulla experiment och mätningar. Teorierna var endast ”troliga berättelser”. Denna vetenskap övertogs av araberna på 700-talet och fick då sitt centrum i Mellersta östern och södra Spanien. Forskningen förlorade i betydelse i arabvärlden på 1100-talet, främst för att den konkurrerades ut av religionen. Men ungenfär samtidigt började den ekonomiska tillväxten i Europa och intresset för den antika kulturen ökade. Arabiska vetenskapliga skrifter i matematik, medicin, astronomi och alkemi översattes till latin och började användas som läroböcker vid de nygrundade universiteten i Europa. De första universiteten grundades omkring år 1200, först i Italien, sedan i Frankrike och ännu senare i land efter land i Europa. Vårt första universitet (vi var ju då svenskar, undersåtar under den svenska kungen) grundades i Uppsala 1477 för att utbilda präster. Åbo Akademi grundades 1640 som den första högskolan i den östra delen av riket.

 Den vetenskap som till en början lärdes ut vid universiteten innebar nästan enbart att man studerade de klassiska grekiska och arabiska auktoriteterna. Typiskt var att man fäste stor vikt vid att debattera och argumentera. I den konsten var Aristoteles den stora auktoriteten. Universitens främsta uppgift var att utbilda präster, men studier i matematik, ekonomi, astronomi och medicin hörde också till.

I dagens universitet är de viktigaste uppgifterna forskning och undervisning. Forskningens mål är att producera ny kunskap. Så var det inte före 1600-talet. Undervisningen var det centrala. Forskning i modern mening förekom nästan inte alls förrän mot mitten av 1500-talet. Man trodde att all viktig kunskap redan var känd, att den fanns i Bibeln och de klassiska skrifterna. Genom att noggrannt studera och diskutera dessa fick man, enligt tidens uppfattning, all den kunskap man behövde. Samma typ av tänkande, dvs att all viktig kunskap redan fanns, var typiskt för alla de andra högkulturerna vid denna tid.

Insikten om hur litet man i själva verket visste var den första förutsättningen för den nya vetenskapen. De stora upptäcksfärderna i slutet av 1400-talet och senare visade med förödande tydlighet hur okunniga européerna verkligen var. Största delen av vår planet med dess enorma variation av flora och fauna var ännu okänd. (Ännu i denna dag är betydande delar dåligt kända, speciellt i världshaven som täcker 70% av planetens yta.. Varje år upptäcks t.ex. nya arter av växter och djur. Bakterier, virus och annat mikroskopiskt liv och halvliv vet vi fortfarande rätt litet om.)

Under 1500-talet började en radikal förändring ske i synen på kunskapen. Det fanns många orsaker till denna förändring. Min tes är att den viktigaste orsaken var kapitalismen. Den skapade ett sug efter ny  och bättre kunskap. Det var vid denna tid som den engelska filosofen och juristen Fancis Bacon (död 1627), en av de mest kända förespråkarna för sökande efter ny kunskap, skapade uttrycket Scientia potestas est (kunskap är makt). Likaväl kunde han ha sagt att kunskap är profit. Ny och bättre kunskap ger en fördel i konkurrensen och större vinst.

I fortsättningen skall vi se vad detta innebar i praktiken inom några områden. Vi skall se hur kapitalismen drev på sökandet efter ny och bättre kunskap.

EN EPOKGÖRANDE UPPFINNING

Det finns många sätt att skriva. Kineserna har använt sin bildskrift i över 3000 år. Ännu äldre var sumerernas kilskrift och egyptiernas hieroglyfskrift. Vårt alfabet skapades av grekerna för omkring 2700 år sedan. Men oberoende av vilken skrift man använde så skrev man för hand. Från de första skrifterna på lertavlor, intryckta i form av små kilar, fram till de tjocka, konstnärligt utsirade biblarna under medeltiden och Boccacios erotiska berättelser under 1300-talet var allt skrivet för hand. I omkring 250 år var alla läroböcker vid universiteten skrivna för hand. 

Allt detta ändrades radikalt i mitten av 1400-talet när Johannes Gutenberg (död 1468) konstruerade den första tryckpressen som kunde massproducera skriven text. Det passar bra att ta upp just denna uppfinning som exempel på en innovation driven av kapitalismen. Hur Gutenberg fick sin idé att trycka skrift med lösa bokstavstyper vet historikerna inte. Men man vet att han den 17 oktober 1448 tog ett lån på 150 gulden till en ränta av 5% för att bygga en tryckpress. Man vet att han kontaktade bankirer och köpmän för att få ekonomiskt stöd för sitt projekt. År 1450 började han trycka sin första bok. Bibeln förstås. Det var ett typiskt kapitalistiskt projekt. En ny idé, sökandet efter finansiering, risktagning, en ny produkt som genast fick stor efterfrågan på marknaden.

Boktryckarkonstens historia börjar som ett rent privat projekt. Gutenberg fick inget stöd eller ens någon uppmuntran från några myndigheter. Men i Europa var tiden mogen för massproduktion av böcker och andra skrifter. Det fanns en enorm marknad och den hade i hög grad skapats av den ekonomiska tillväxten. Medelklassen hungrade efter böcker, som förstås var svindyra därför att de var handskrivna. Den nya tekniken spred sig mycket snabbt till de områden i Europa som var ekonomiskt starkast. Stefan Füssel skriver i sin bok Gutenberg och hans verk (2007): ”Inte ens tio år efter Gutenbergs död hade hans teknik spritts till de flesta europeiska länder. Sedan 1473 rycktes böcker i Utrecht, sedan 1474 i Valencia, sedan 1475 i Breslau, sedan 1476 i Bryssel, Pilsen och Krakow. Samma år i Westminster och sedan 1477 i London....Till Stockholm kom den 1483.” (s.52) Omkring år 1500 fanns det, enligt Flüsser mer än tusen boktryckerier i omkring 350 städer i Europa. Mellan åren 1450 och 1500 publicerades ungenför 30 000 titlar med en beräknad totalupplaga på nio miljoner band.

Detta är fantastiska siffror. (Datorerna är en modern motsvarighet. Konsten att trycka böcker var den tidens högteknologi.) Siffrorna visade att det fanns en hunger efter alla slags skrifter. Främst trycktes religiösa skrifter, men klassiska böcker i filosofi och vetenskap stod högt på listan. Dessutom trycktes s.k. flygblad, dvs propagandaskrifter i stora mängder. Tekniken började (liksom datorerna i dag) genast användas för politiska syften.

Eftersom Europeerna hade livliga handelsförbindelser med de mäktiga rikena i Asien spreds kunskapen om den nya tekniken ganska snabbt. Hur togs den emot bland turkar, araber, perser, indier, kineser, koreaner och japaner? Märkligt nog var intresset svagt eller obefintligt. Det fanns inte på samma sätt som i Europa en växande medelklass som hungrade efter kunskap och underhållning. Kineserna hade använt olika tryckningstekniker långt före Gutenberg. Men de var inte lika effektiva och användes rätt litet. Inte heller i den muslimska världen visade man något större intresse. En viktig orsak till detta var tydligen att kalligrafin, skönskriften hade mycket hög status. Det ansågs inte bara fint utan t.o.m. som en religiös plikt att skriva vackert för hand.

Resultatet blev att böcker producerades i allt större mängder i Europa medan utvecklingen på detta område släpade efter i den övriga världen. Att producera böcker och andra skrifter blev en viktig kapitalistisk industri. Den upplevdes, föga förvånande, snart som ett hot av dem som tidigare haft kontroll över spridningen av kunskapen, speciellt förstås av kyrkan. Böckerna gjorde det möjligt att sprida nya idéer, också radikala, omstörtande, kritiska. Makthavarna, vare sig de var världsliga eller kyrkliga, såg sig småningom tvugna att börja censurera. Yttrandefriheten blev, precis som i dag när det gäller internet, en hett omstridd fråga. Europa var emellertid synnerligen splittrat och därför kunde man alltid hitta någon förläggare som var beredd att ge ut ens alster. Hårdast blev censuren i de katolska länderna. Därför sände många sina manuskript norrut till Tyskland eller Holland där den katolska kyrkan inte hade så stor makt.  

För universiteten och för den framväxande vetenskapen var tryckpressarna självklart av enorm betydelse. Modern vetenskap skulle inte ha varit möjlig utan massproduktion av böcker. De betydde att exakt likadana böcker kunde framställas i tusental, att de blev billigare samt att forskarna kunde sprida sina resultat, sina teorier, sin kritik. Att Galileo mycket snabbt blev känd bland Europas lärde berodde på att hans böcker trycktes i stora upplagor och spreds från land till land. Hans Dialog om de två stora världssystemen blev som Dava Sobel skriver i sin utmärkta bok Galileos dotter (2000) en enorm succé. Hans epokgörande bok Due nuovo scienze publicerades i Holland därför att kyrkan 1633 satte honom i husarrest och förbjöd honom att publicera. Men han var inte ensam. Hundratals forskare publicerade sig. Från denna tid finns än i dag åtminstone något exemplar bevarat av de flesta vetenskapliga böckerna. T.ex. Nikolaus Kopernikus epokgörande bok De revolutionibus orbium coelestium (1542) (Om himlakropparnas rörelser) finns i ett hundratal ex i bibliotek runt om i Europa.

SJÖFART OCH GRUVDRIFT SOM DRIVKRAFTER

Sjöfarten var grunden för den ekonomiska blomstringen i Europa. Konkurrensen mellan olika stater och olika rederier blev hård. Här fungerade kapitalismen mycket tydligt som drivkraft. Det gällde, precis som i dag, att transportera snabbare och billigare än konkurrenterna. Ofta användes militärt våld i konkurrensen. Man bildade bolag, kompanier, som investerade kapital och fick ut vinster i relation till hur stort kapital man satsat. Speciellt viktig blev handeln på Asien runt Afrika. Den sköttes av stora bolag som gick under benämningen ostindiska kompanier. Också i Sverige grundades ett sådant.

Mäktigast blev det engelska East India Company som grundades redan i slutet av 1500-talet och fick monopol på handeln på Asien av Elisabet I:s regering år 1600. Den brittiska regeringen ville bryta den dominerande ställning som portugiser, spanjorer och holländare då hade. Från slutet av 1600-talet blev kompaniet ett slags brittisk lydstat i Indien. Det fick rätt att skapa ett eget myntväsen, ställa upp egna trupper och erövra landområden. År 1761 drev kompaniet ut motsvarande franska organisation ur Indien och blev den starkaste makten i det jättestora landet. Den brittiska regeringen stiftade 1784 en lag som innebar att staten tog kontroll över de områden som kompaniet innehade. Handelsmonopolet upphävdes 1813 men kompaniet fortsatte att spela en central roll i förvaltningen. År 1857 gjorde indierna uppror (Sepoy-upproret) och bristerna i kompaniets förvaltning gjorde att regeringen övertog kompaniets tillgångar och maktställning.

Ungenfär samtidigt som i England grundades ett ostindiskt kompani i den lilla staten Nederländerna. Med endast ca 1,5 miljoner invånare var denna lilla republik en osannolik kandidat till en stormakt. Men i likhet med portugiserna mer än hundra år tidigare drevs holländarna av starka både ekonomiska och moraliska värderingar. De blev kända inte bara som skickliga och hänsynslösa affärsmän utan också som extremt renliga, moraliska och anspråkslösa. I stället för att, som t.ex. Spanien, satsa sina vinster på lyxiga statussymboler, ståtliga kyrkor och slott investerades en stor del av vinsterna i nya företag. Dessa i sin tur gav ytterligare vinst och landet blev under de första decennierna av 1600-talet centrum för Europas ekonomi. Amsterdam blev Europas viktigaste handelsstad.

I slutet av 1500-talet var konkurrensen på haven stenhård. De holländska redarna insåg att de måste utnyttja modern teknik för att klara sig. Tekniken för att bygga oceangående skepp förbättrades. Massproduktion och ett slags löpande-band-teknik infördes. Man använde standardiserade delar, virket sågades i fabriker som drevs av vindkraft, lyftkranar minskade behovet av arbetare. Riggen förenklades så att skeppen kunde klara sig med mindre besättning än konkurrenterna. Lastkapaciteten ökades genom att man avtod från att beväpna handelsskeppen med kanoner. I stället eskorterades handelsskeppen vid behov av krigsskepp.

År 1599 återvände en flotta på fyra holländska skepp fullastade med muskot och kryddnejlika från den första större handelsfärden till ostindien. De som investerat i resan kunde kamma hem en vinst på flera hundra procent. Tre år senare bildade en grupp investerare Förenade Ostindiska kompaniet. Republikens politiska ledning gav kompaniet sitt fulla stöd. Det var alltså frågan om ett rent privat företag men med uppbackning från staten. Kompaniet fick inte bara rätt till handel utan också, vid behov, till krigföring mot konkurrenterna. I det avseendet följde man tidens anda, men mera effektivt än konkurrenterna. Snart etablerades handelsstationer speciellt i det område som nu är Indonesien. Holländarna hade kontroll över öarna ända till det andra världskriget. Därtill tog de kontakt med en mängd avstater i regionen. Under lång tid var holländarna de enda som hade tillåtelse av de japanska shogunerna att bedriva en begränsad handel i en del japanska hamnstäder. Också i Sydafrika och Nordamerika grundades kolonier. De flesta vet att holländarna grundade en koloni kallad Nya Amsterdam där New York nu ligger. I Sydafrika är de s.k. boerna ättlingar till holländare som började komma på 1600-talet för att utnyttja landets rikedomar.

Holländarna tvekade inte att ta till våld när det tjänade deras intressen. År 1628 angreps en spansk flotta lastad med silver från Mexiko. Silvret kom väl till pass för att finansiera det krig mot Spanien som då pågick. (Vid Westfaliska freden erkändes Nederländernas självständighet slutligen av Spanien). Till en början samarbetade holländarna med en annan makthungrig, växande kolonialmakt, England. När holländare och britter drivit bort portugiserna och de regionala handelsmännen i Ostasien började de konkurrera med varandra. Holländarna var snabba att ta till våld och började kapa engelska fartyg och arrestera och avrätta engelska medborgare. Resultatet blev förstås krig. Till en början kunde holländarna stå på sig men i det långa loppet förlorade de samtidigt som Englands makt ökade. Det var på god väg att bli det största imperiet i hela mänsklighetens historia. 

Sverige ville vara med och förtjäna på handeln med Kina. År 1731 grundades Ostindiska kompaniet med det engelska som förebild. Det existerade fram till 1809 då det gick i konkurs. Under de ca 80 år kompaniet var verksamt gjordes 132 resor med 40 olika fartyg främst till Kanton i Kina. Åtta av fartygen förliste, vilket för den tiden inte var speciellt mycket. Resan tog normalt 18 månader. Vanligen förde fartygen trävaror och järn från Sverige. Dessa varor såldes i Spanien för silver som sedan tjänade som betalningsmedel i Kina. I Kina köpte man de typiska varorna sidentyger, fint porslin och te. I Europa var siden och fint kinesiskt porslin typiska statusvaror. Överklassen, dvs kungahusen, adeln och det rika borgerskapet såg det som mycket viktigt att markera sin höga ställning genom kläder av siden och genom sitt vackra porslin. Den ekonomiska tillväxten innebar en växande marknad och därmed stora vinster för de ostindiska kompanierna.   

(Jag kunde skriva hur länge som helst om detta intressanta tema men denna analys är redan så lång att få läsare orkar igenom den. Gruvdriften sparar jag till en annan gång).

FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Signaturen Lotus Eklips har två gånger påpekat att jag lovade en avslutande artikel på min bloggserie om ufologi år 2012. Detta hade jag totalt glömt bort. Den avslutande artikeln fanns faktiskt i datorn och jag publicerar den här. Följande artiklar ingår i serien: Ufoinvasionen börjar 8.2, Hur jag blev ufolog 10.2, Ufofeber i Sverige och Finland 14.2, Hur ser en ufo ut? 18.2, Vad var ufona egentligen? 23.2. Och slutligen artikeln nedan.

FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Vittnenas pålitlighet

                      Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihopa. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp en del mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Många längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.

                     

                      Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Beskrivningen var vag, ofta motstridig. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Det enda man hade var vittnenas berättelser, men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..   

                      Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I analogin med polisen ovan skulle deras metod ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person skulle man ha dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.  

                      Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och slutsatser av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i dem som tittar på en själv.

                      Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål  när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.

                      Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel.   

                      Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade att det kunde röra sig om skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis för att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att  ”mystiska” fenomen  lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, allså må den bedragas).

 Likaså kunde ufologerna ha lärt sig av att studera kända och uppmärksammade bedrägerier i historien. Det som kännetecknar en framgångsrik bedragare är just att han tittar en rakt i ögonen, pratar mycket och förefaller mycket vänlig och uppriktig. Den som är nervös och osäker är ofta mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.

Hur skall ufofebern förklaras?

                      På kvällen 30.10 1938 kunde man i amerikansk radio i direktsändning höra en rapport om ett mystiskt objekt som fallit ner i USA. En radioreporter kom snabbt till platsen och berättade vad som hände. Föremålet, som var mycket stort, föreföll att vara av metall, tydligen tillverkat av intelligenta varelser. Plötsligt började ett stort lock skruvades av och någonting tog sig långsamt upp ur föremålet, som tydligen var ett rymdskepp av något slag. ”Ladies and gentlemen, this is terrific!” skrek reportern upphetsat. Han fortsatte: ”Detta är det mest skrämmande jag någonsin har bevittnat...det mest extraordinära...Jag finner inte ord..”. Sedan följde rapporter om bläckfiskliknande varelser som kröp fram, om hur de sköt omkring sig med dödsstrålar, rörde sig i jättelika robotar. I programmet framträdde olika myndighetspersoner med allt mer desperata och skrämmande uppmaningar. Inrikesministern förkunnade med gråten i rösten att ”vi måste sätta vår lit till Gud.”

                      Tusentals lyssnare runt om i USA blev panikslagna. De bad till Gud, grät, rusade ner till sina bilar för att fly undan de grymma marsianerna. Somliga sprang för att rädda sina kära. Andra kastade sig på telefonen och ringde för att varna eller för att ta farväl. Man ringde till polisen, till räddningsverket. Omkring sex miljoner lyssnade på denna dramatiserade radioteaterpjäs baserad på H.G. Wells kände roman Världarnas krig från 1898. Omkring en miljon trodde att det som rapporterades var verkligt. Många blev skrämda eller rent av panikslagna. (Det har gjorts flera filmer baserade på Wells bok. En av dem visades nyligen i tv. Mycket dramatisk.)

                      Reaktionen var förbluffande. Pjäsen hade annonserats i förväg. Innan den började hade det framgått att den baserades på Wells kända bok. De som blev rädda hade i allmänhet knäppt på radion mitt under pjäsen, eller så hade de börjat lyssna först när de mer känsloladdade och skrämmande rapporterna började komma. Men varför trodde vissa att det var verklighet medan de flesta insåg att det var teater?

                      Vi kan ställa samma fråga när det gäller ufona. Varför trodde många, visserligen en minoritet, att ufona var rymdskepp? I en gallup beställd av tidskriften Time så sent som år 1997 uppgav 22% av respondenterna att de trodde att varelser från andra planeter varit i kontakt med människor. Detta är mindre förvånande när man vet att en ännu större andel av amerikanarna tror på änglar.

                      Fallet med radiopjäsen har studerats av socialpsykologer. Deras slutsatser kan i stort sett tillämpas på tefatsmyten. Deras förklaring är baserad dels på den politiska situationen och dels på social status och utbildning. Hösten 1938 stod världen på randen till ett stort krig. I nyheterna hade man hört om hur nazisterna tågade in i Österrike, ockuperade Tjeckoslovakien. Tongångarna var mycket hotfulla. I Kina pågick redan krig. Japanerna erövrade allt större delar av Kina. Det var en tid av nervositet och oro inför en framtid som såg allt hotfullare ut. De som blev skräckslagna hörde övervägande till de lägre socialgrupperna. De hade lägre inkomst, lägre utbildning och fick det mesta av sin info genom radion. Skeptikerna hade i allmänhet högre utbildning, använde fler olika infokällor och hade en bättre allmänbildning.

                      Det finns påfallande likheter med tefatstron. I slutet av 1940-talet hade världen genomlevat historiens värsta krig. Trots att nazisterna och japanerna krossats blev det inte fred. Nya mindre krig blossade upp, men det som oroade mest var den ökande spänningen mellan kommuniststaterna och den fria världen. Det kalla kriget hade inletts och många fruktade att det skulle bli ett varmt krig, ett kärnvapenkrig, ett helvete mångdubbelt värre än det världskrig världen nyligen genomlevat. Det rådde stor oro och nervositet. Under kriget hade ny teknologi spelat en avgörande roll. Långdistansraketer, atombomber, radar osv hade tagits i bruk. Det verkade som om ingenting vore omöjligt för vetenskapen.

                      I allmänhet bryr sig folk inte om ljussken på himlen. Men när Arnold rapporterade om sin observation och den slogs upp stort i tidningarna började folk titta med ”andra ögon”. Ordet feber är träffande. Arnolds rapport var det virus som startade ufopandemin. Via medierna, främst tidningarna, spreds viruset över hela den västerländska världen. Varför just den västerländska? Därför att idén om varelser från rymden redan var fast rotad i vår kultur genom böcker, serietidningar och amerikanska filmer. I slutet på 1800-talet skrev tidningarna under en period om varelser på månen. I början av 1900-talet placerades rymdvarelserna på Mars och Venus. Den amerikanska astronomen Lowell skapade i början av 1900-talet stor debatt genom sin ”upptäckt” av kanaler på Mars. Det skrevs många populära böcker om äventyr på Mars. Jag var själv som ung ganska förtjust i denna typ av litteratur.

                      Liv på andra håll i universum var inte enbart ett område för sf-författare och intresserade amatörer. Redan på 1950-talet startade erkända forskare en seriös vetenskaplig diskussion i ämnet. En av de mest kända var astronomen Francis  H. Drake. Mest känd blev professor Carl Sagan. Dessa både ingick i Condons forskargrupp. De trodde på intelligent liv utanför jorden, men inte på de flygande tefaten. Forskarna startade projekt som gick ut på att lyssna efter intelligenta signaler från rymden. Sådan forskning gick under benämningen SETI (search for extraterrestrial intelligence). Den har pågått fram till i dag och fortsätter ännu. Dock har forskarna aldrig registrerat några signaler som tyder på en intelligent avsändare. (Mera om detta kan man läsa på min blogg 11.1 2012. Adress: http://hansrosing. blogspot.com).

                      Tanken att det finns utomjordisk intelligens var alltså inte så långsökt som man i dag kunde tro.

                      Det är påfallande att de som lättast tog till sig tefaten var de som hade lägre utbildning och lägre social status. Ufologerna hade olika bakgrund, men mycket sällan forskarutbildning. Deras ”forskning” bestod i att okritiskt intervjua folk som gjort en ufoobservation. De insåg inte hur meningslöst detta var. När man hade tusentals rapporter spelade förstås tusen till ingen som helst roll. Det verkade som om ufona och deras besättningar visade sig endast för folk med låg social status.

                      Som jag ovan betonat spelade kapplöpningen till månen en viktig roll. En annan faktor som kännetecknade tidsandan under 1960- och 1970-talet var olika proteströrelser. Den s.k. ungdomsrevolten var den mest kända. Ungdomarna revolterade mot den traditionella moralen och mot gamla värderingar. Revolten kom dock att rikta sig mot allt som uppfattades som stelt, auktoritärt och konservativt. Vetenskapen kritiserades från en mängd olika håll. Typiskt för de ufotroende var att de såg forskarna som inskränkta försvarare av sitt eget territorium, oemottagliga för nya radikala idéer. Ufologin hade karaktären av en ofta ganska aggressiv protest mot det vetenskapliga etablissemanget.

Efter att amerikanarna vunnit kapplöpningen till månen och de första människorna landstigit i juli 1969, minskade intresset för rymden snabbt. Det gjorde också uforapporterna. Men enstaka rapporter publicerades också i fortsättningen. De mest inbitna ufologerna gav inte upp, men den kvasireligiösa karaktären hos ufofebern blev alltmer tydlig. Ett smärre utbrott fick febern ännu i mitten av 1990-talet.

                     

Influensa kommer alltid på nytt. Är detta möjligt med tefatsfebern? Nej, tiderna har förändrats radikalt under de gågna 40 åren. Flygtrafiken har ökat enormt, mängder av satelliter övervakar allt som sker i atmosfären och på jorden. De flesta har mobiltelefon, ofta med kamera. Man kan i realtid rapportera en eventuell observation och filma den. Dessutom vet de flesta mycket mera om rymden och om atmosfären än för 40 år sedan. Men andra typer av myter kan uppstå och spridas över världen. Kanske är en sådan just nu i sin linda.

                       

Svar till Lotus Eklips

Hej Lotus!

Ledsen att jag inte svarat tidigare. Din fråga är på sin plats. Jag lovade återkomma med en sista artikel om UFOna. Tyvärr är mitt minne inte särskilt gott. Jag har nämligen helt glömt bort varför jag skrev detta. Jag har glömt vad jag planerade att den sista artikeln skulle innehålla. Jag skall kolla om jag hittar någon artikel i datorn som jag kunde ha avsett att lägga ut.
Ber om ursäkt. Såg för övrigt en artikel om en finsk ufolog i en veckotidning i vintras. Jag läste den inte och kommer inte ihåg vilken tidning det var. Det finns, föga överraskande, ufologer än i dag. Men de väcker inte alls samma intresse som för på 50- och 60-talet. Då var ufologin, som mina bloggar visar, verkligen stor. Den diskuterades t.o.m. bland yrkesforskarna. I dag har vi så avancerad teknologi att det är omöjligt att röra sig i atmosfären utan att bli upptäckt.  Jag sände för övrigt in en artikel om ufologins historia till Finsk Tidskrift för över ett år sedan, men de har inte velat publicera den. Det förstår jag mycket väl. Ufologin var alltid något som kulturetablissemanget aldrig ville ta i.
Hälsn
Hans

KAPITALISMEN SOM DRIVKRAFT FÖR KOLONIALISMEN

I denna blogg fortsätter jag den analys av kapitalismen som jag börjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år. Målet är en bättre förståelse av en ideologi och ett ekonomiskt system som haft, som har och säkerligen långt in i framtiden kommer att ha en djupgående inverkan på inte bara de människor som levat, som lever nu och som kommer att leva, utan också på hela vår planet. Och i framtiden kanske också på andra himlakroppar.

                                            Ännu på 1400-talet låg de mäktigaste staterna i världen utanför Europa. Ostasien dominerades av det jättelika kinesiska kejsardömet, redan vid den tiden världens folkrikaste stat med ca 80 miljoner undersåtar. Under Ming-dynastin upplevde kejsardömet en blomstring när det gäller jordbruk, teknik och kultur. Kinesisk vetenskap var fortsättningsvis överlägsen alla andra kulturer. Kinesiska fartyg, mycket större än de samtida europeiska, bedrev handel ända bort till Indien.  

Den andra stormakten vid denna tid var det ottomanska imperiet. Dess sultaner behärskade Mellersta östern, Nordafrika och stora delar av sydöstra Europa (Grekland, Bulgarien, Serbien, Bosnien).  Ledda av en ottomansk sultan hade turkarna byggt upp en organisation och en krigsmakt som var överlägsen de europeiska staternas. De första kanonerna byggdes i Europa, men turkarna var snabba att lära sig bygga och använda de nya vapnen. Ottomanerna skapade krigsflottor både i Medelhavet och i Indiska oceanen.

                      Historiens vägar är outgrundliga och ofta överraskande. Gång på gång skapas enorma imperier, gång på gång rasar de samman som korthus. Mänsklighetens öden och äventyr är sannerligen märkliga. Det är en lärdom som vi alltid bör ha i tankarna när vi grubblar över framtiden. Allt är föränderligt, ingenting är bestående.

Det var ingen av dessa stormakter, inte ens något medelstort rike, som inledde kolonialismen. Startskottet sköts i stället av ett fattigt litet kungadöme vid atlantkusten. Portugal som blev självständigt på 1200-talet hade vid denna tid ca en miljon invånare. Hur kom det sig att detta fattiga lilla land under flera decennier nästan hade monopol när det gällde upptäcksfärder, kolonisering och handel med främmande kulturer? Varför blev det inte arabiska, indiska eller kinesiska skepp som utforskade Afrikas kuster? Varför blev det inte japanerna eller kineserna som upptäckte Amerika?

Finns det någon logisk förklaring eller är allt bara en fråga om slumpen och tillfälligheter?

.

                    

 KINESERNA

                      Kinesernas inställning till handel och upptäcksfärder är speciellt svår att förstå för en europé. Varför? Min hypotes är att vi är så indoktrinerade med kapitalistiskt tillväxttänkande att vi inte kan fatta ett tänkande som utgår ifrån att allt är bra som det är, att ingen utveckling behövs. Det som gör den kinesiska attityden ännu svårare att förstå är att Kina faktiskt var en stark sjö- och handelsmakt ännu när portugiserna började utforska Afrikas västkust. I början av 1400-talet var Kina den starkaste sjömakten på Indiska oceanen. Enligt kinesiska källor fanns det en amiral Zheng He som i början av 1400-talet ledde flera expeditioner till Indien och ända till Ostafrika. År 1405 skall han ha seglat med en enorm flotta av 62 stora skepp och över hundra små till Kalkutta i Indien. Under senare färder skall Zheng och hans underbefälhavare ha haft kontakter med omkring 40 stater och furstendömen runt Indiska oceanen. Bl.a. hade de många kontakter med de arabiska handelsmän som sedan länge dominerade handeln inom området.. Från en av sina färder hämtade Zheng hem en giraff som gåva till kejsaren Yongle i Nanjing. En avbildning finns bevarad.

                      Det är fascinerande att betänka hur litet människorna vid denna tid ännu visste om den planet de bodde på. Ja, de visste inte ens att jorden är en planet. I Europa visste de lärde i alla fall att jorden var rund. Man kände till Kina och Indien. Det som man visste i Europa baserades i hög grad på på en bok i geografi som skrivits redan 1300 år tidigare! Boken hette Geografike hyfegesis och var skriven av den genialiske grekiske astronomen och matematikern Claudius Ptolemaios. Grekerna hade då i många århundraden vetat att jorden är rund. Men man visste ingenting om hur världen ser ut söder om Sahara, än mindre anade någon existensen av Amerika och Australien. Kunskaperna i geografi var minst lika dåliga i de andra högkulturerna. Från Europa färdades äventyrligt lagda män, såsom Marco Polo på 1200-talet, till de asiatiska rikena. Säkerligen var resenärerna långt fler, men de flesta blev aldrig allmänt kända. Någon motsvarande nyfikenhet tycks inte ha funnits i Asien.

                     

                      Portugisernas upptäcksfärder är så mycket mer förvånande som deras fartyg var små. De var av en typ som kallas caraveller, endast ca 20 meter långa och med en kapacitet på omkring 100 ton. Besättningen på ca 30 man hade förstås inga hytter. Man fick sova, äta, uträtta sina behov etc på däck eller på lasten under däck. Att med sådana fartyg företa färder som kunde ta många månader i okända vatten krävde en djärvhet och ett risktagande av stora mått även för en tid när det var högst riskabelt att leva. Om det är svårt för en modern europé att förstå att kineserna inte gjorde längre upptäcksfärder med sina väldiga, välutrustade skepp så är det ännu svårare att förstå att portugiserna begav sig ut på färder som tog många månader, till och med flera år, med små, ständigt läckande skepp och med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Vid slutet av 1400-talet utvecklades större skepp och bättre sjökort och bättre system för navigering men de stora upptäcksfärderna över de enorma, okända vattenviodderna gjordes med förbluffande små fartyg. Vad var det som drev dem att bege sig ut på sådana extremt farliga färder?

                      Amiral Zhengs skepp var enorma i jämförelse. De största var på 1500 ton, 135 meter långa med en besättning på 500 man. De var väl utrustade, byggda med vattentäta skott, drevs förstås med segel. Med sådana skepp och med tillräcklig djärvhet och nyfikenhet kunde de ha utforskat hela Afrika, Australien och Amerika. Men när portugiserna kom till Indien och till det som i dag är den indonesiska övärlden fanns det inte längre några kinesiska flottor som kunde ha drivit bort de obetydliga europeiska skeppen. Om kineserna hade fortsatt med handel i regionen skulle världshistorien säkert kommit att se annorlunda ut. Först i vår egen tid har kineserna återvänt till Indiska oceanen och till Östafrika för att bedriva handel. Under nästan 500 år fick europeerna ”härja” fritt i området.

Hur skall detta förklaras? Kan det alls förklaras? Var det bara ett beslut av en nyckfull kejsare, eller av de byråkrater som i praktiken styrde det jättelika kejsardömet? Var det ett uttryck för känslan av att leva i mittens rike, att vara världens centrum inte bara geografiskt utan också kulturellt och vetenskapligt? Eller skall svaret sökas i kinesernas brist på kapitalistisk företagsanda?

PORTUGISERNA

                      Det blev i stället portugiserna som djärvt och aggressivt grundade kolonier och tog handelskontakter i hela regionen. På 1500-talet hade portugiserna genom dels våld, dels fredlig handel tagit kontroll över stora delar av Östasien. En liten europeisk stat behärskade områden som var mångdubbelt större än moderlandet. En handfull portugiser härskade över miljoner ursprungliga invånare. Senare kom andra europeiska stater efter. Man började slåss om bytet. Kolonialismen förde enorma rikedomar till Europa. Vår kultur kom snart att dominera hela planeten. Små europeiska språk, först portugisiska och spanska, senare franska och framför allt engelska kom att bli världsspråk vid sidan av de gamla språken kinesiska och arabiska. Först i vår tid håller Europas inflytande på att minska. Vi har, av allt att döma, spelat ut vår centrala roll i världshistorien.

Att portugiserna sysslade med sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handelskapitalismen var sedan 1200-talet en viktig del av ekonomin i Europa.  (Se min blogg 20.11) Eftersom vägarna var dåliga eller obefintliga transporterades så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen kunde ta stora laster men de tog också stora risker. Stormar, grundstötning och pirater var de värsta hoten.

 Portugiserna transporterade varor dels från söder mot nordligare vatten och dels varor från norr till medelhavsområdet. Men de hade få egna produkter att sälja. Kaptenerna var vana att navigera och att vara länge ute till sjöss. Att vara sjöman var ett hårt liv men inte hårdare än att slita från morgon till kväll på steniga åkrar. Fisket var viktigt och folk var vana med sjön. Den som gick till sjöss hade en möjlighet att se annat än den egna hembyn och att leva ett mer omväxlande och spännande liv. Men också att dö en bråd död. Dessutom hade de unga männen ofta inget val. Myndigheterna kunde samla ihop en besättning med våld.  

                      Men varför nöjde portugiserna sig inte med sjöfart längs Europas kuster? Vad var det som drev dem att segla ner mot söder mot helt okända vatten och trakter, längs Afrikas västkust?  Mot bakgrunden av ekonomin (läs: handelskapitalismen) i den tidens Europa kan det knappast finnas mer än ett svar: Drivkraften var pengar, rikedom.

VARFÖR VILL VI BLI RIKA?

 Men när man anger rikedom som drivkraft måste man alltid komma ihåg att det inte är pengarna i sig som lockar och drar. Detta är en vulgär uppfattning, speciellt populär bland fattigt folk. Girigheten har alltid hånats som en föraktlig egenskap. Redan i Bibeln säger Jesus att det är omöjligt för en rik man att komma in i himmelriket. Det som man åstundar är dock inte pengarna i sig. (Farbror Joakim är en parodi på en rik man). Pengarna är ett medel, en nyckel till den dörr som leder in i maktens och härlighetens lustgård. De utgör det effektivaste, (men inte enda), sättet att fylla grundläggande behov i en människas liv, det som vi alla har en medfödd längtan efter, dvs makt och status. Det är ingen mening med att vara rik i hemlighet. Genom att exponera sin rikedom visar man sin status i ”flocken”. Statusprylar är inget nytt. Vid denna tid var det mycket viktigt att visa upp sin status genom kläder, smycken, bostäder, möbler, konst och liknande. (Precis som i dag alltså!)

                      Man får ofta höra att rikedom inte ger lycka. Kari Nars, en f.d. bankman har skrivit en bok om detta. Han har bl.a. framträtt i tv med sin tes att rikedom inte medför lycka. Jag har inga skäl att betvivla detta. Men resonemanget är baserat på en felaktig premiss. Denna säger att skälet till att människor strävar efter rikedom är att de tror att den skall göra dem lyckliga. Men detta stämmer inte. Det viktigaste skälet är i stället att pengar ger makt. Men varför strävar vi efter makt? Därför att makthungern är inbyggd i våra gener. Vi har den gemensam med alla flockdjur. I varje flock pågår ständigt en kamp om status och rangordning. Ingen vill ligga lägst ner i hackordningen. Alla vill vara litet högre upp än sina gelikar. Detta är ett behov som driver oss och som vi inte kan göra så mycket åt. (Men vi kan vara medvetna om det. Att skriva bloggar är t.ex. ett ganska oskyldigt sätt att försöka markera sin status. Att mobba andra är ett fulare, men vanligare sätt). Strävan till makt är av samma typ som sexdriften. Vi kan inte låta bli att vara attraherade. Drifterna står inte under viljans kontroll. Däremot står förstås beteendet under viljans kontroll. En drift är inte ett beteende.

                        Räcker rikedom som förklaring till upptäcksfärderna? Var kineserna inte intresserade av rikedom, eller de ottomanska turkarna, eller araberna som härskade i Nordafrika, på Arabiska halvön och i Östafrika? Naturligtvis var de lika snikna, giriga och maktlystna som européerna. Det måste finnas något mer än enbart girighet. Och detta mer finner vi i den nya människosyn som uppstod i Europa under renässansen. (Se min blogg 16.12) Vi bör komma ihåg Pico della Mirandolas ord: ”Du som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val.” Dessa ord utstrålar en självkänsla och självsäkerhet som var typisk för de styrande, ledande, för generalerna, för påverkarna, för bankirerna, för konstnärerna och för filosoferna i Europa. Det centrala budskapet är kapitalismens credo ”Du är din egen lyckas smed”. Du skall inte vänta att kungen eller myndigheterna skall ge dig makt och status. Du skall genom egna initiativ ta saken i egna händer. I modernt språkbruk: du skall starta ett eget företag.

                      Men för att göra detta måste man dels ha frihet att göra det och dels ha en stark tilltro till sig själv och sina egna möjligheter att forma sitt liv. Att dessa principer för tankarna till USA är förstås ingen tillfällighet. USA är det fullkomliga förkroppsligandet av den kapitalistiska ideologin.

Konfucius läror i Kina har en helt annan ton. De säger att man skall underkasta sig sitt öde, lyda överheten, inte försöka ändra någonting. Människorna är genom sin ställning rangordnade i ett orubbligt system. Så är det i familjen, där fadern har oinskränkt makt, och så är det i staten där makten tillkommer kejsaren. Allt är bra som det är. Samma tendenser finner vi i den arabiska världen. Koranen hade upphöjts till orubblig auktoritet i alla frågor. Den innehåller långt fler och mer detaljerade föreskrifter än Bibeln. Islam är en mer heltäckande religion än kristendomen. De ottomanska turkarna var också hängivna muslimer, men de drevs av lust att erövra nya områden med våld, inte genom penningens makt. Orsaken till detta finner vi i deras extemt auktoritära och egendomliga politiska system. Men liksom det kinesiska stelnade det ottomanska systemet småningom i sina former. Förnyelse blev ett rött skynke, något som måste motarbetas. Samma stagnation tycks alltid småningom drabba diktaturer. Så gick det också med Sovjetunionen, som till en början visserligen var brutalt, men samtidigt nyskapande och radikalt.  

ANDRA DRIVKRAFTER

                      Ordet renässans kommer av latinets ord för återfödelse. I de ledande kretsarna i Europa uppstod från 1200-talet framåt ett växande intresse för den antika grekiska och romerska kulturen. Växande rikedom tycks åtföljas av ett växande intresse för s.k. andlig kultur, dvs. för konst, litteratur och vetenskap. Studierna av alla dessa lysande filosofer, politiker, vetenskapsmän, poeter osv innebar inte bara att man lapade i sig lärdom utan också nyfikenhet, en iver att utforska. Det uppstod en övertygelse om att man borde fortsätta där antiken slutat. Världen låg öppen att erövras av den som var djärv och kunnig, och som var beredd att satsa också på mycket riskabla företag. Denna anda spred sig speciellt i de delar av Europa som hade livliga handelskontakter, och Portugal var, trots sin litenhet och fattigdom, just ett sådant land.

                      Här bör ytterligare en viktig pådrivande orsak nämnas. Ända sedan 1100-talet hade Norditalien varit centrum för handeln. Småstater som Florens, Venedig, Genua, Neapel hade monopol på handelstraderna till Asien. Deras fartyg gick till hamnar i Svarta havet, i Mellersta Östern, Alexandria. Där hade de kontakt med karavaner österifrån som var lastade med för européerna begärliga varor som kryddor, silke, bomull, ädelstenar och liknande. Men det ottomanska imperiets framväxt kapade av de gamla handelsvägarna. Detta var ett hårt slag för de rika städerna i Norditalien. Efterfrågan på kryddor etc upphörde inte, men de italienska köpmännen kunde inte längre leverera. De italienska småstaternas ekonomiska betydelse började minska. De hade spelat ut sin centrala roll i Europas historia. I stället var det de stater som hade kust mot Atlanten som växte i rikedom och makt. I en tid när vägnätet var uselt, inga järnvägar existerade och flygplan bara fanns i Leonardo da Vincis fantasi var oceanerna inte avskiljande, utan sammanbindande. Den som hade goda skepp kunde snart färdas jorden runt. Globaliseringen fick bokstavligen sin början.

                      Till allt detta kommer den religiösa fanatism som var typisk för europeerna vid denna tid. Portugiserna var djupt troende katoliker. De såg det som en uppgift given av Gud att sprida evangeliet och därmed rädda många själar. Enligt en av de många myterna om Afrika fanns det ett bortglömt, kristet kungadöme någonstans söderut. Att finna dessa trosbröder och alliera sig med dem sågs som en viktig uppgift.

Portugiserna följdes snart av spanjorerna. Sedan kom Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och slutligen Tyskland. Alla blev kolonialmakter under de följande århundradena. Alla satte i mer eller mindre hög grad sin prägel på andra världsdelar, andra folk, andra kulturer. Europa var fast beslutet att ta kontrollen över hela planeten.

PORTUGISERNA UPPTÄCKER SJÖVÄGEN TILL ASIEN

                     

År 1453 erövrade turkarna Konstantinopel. Därmed var den tidigare flitigt använda sjövägen till Svarta havet avklippt. Också hamnstäderna i östra Medelhavet erövrades av de överlägsna ottomanska arméerna. De lukrativa handelsförbindelserna österut ströps. I många europeiska stater fanns dock djärva, energiska män med ett enormt stort ego som grubblade över hur man skulle kunna ta sig till Indien och Ostasien över haven. De räknade ut att det kunde finnas två vägar: att segla runt Afrika eller tvärs över Atlanten. Det förra alternativet var naturligt för prinsen Henrik sjöfararen (Henry the navigator) i Portugal. Avståndet till Afrika var rätt kort, han själv hade organiserat en stor flottstyrka som erövrade en arabisk besittning i Nordafrika. Men det fanns en hake. Hela området söder om Sahara var en vit fläck på kartan. Ingen i Europa hade färdats mer än några hundra kilometer längs Afrikas kust. Okunnigheten ersattes med rykten, vilda historier och vidskepliga föreställningar om monster och olika slags faror.

Det krävdes stort mod för att våga sig ut på de enorma, outforskade vattenvidderna. Det krävdes starka drivkrafter för att satsa landets små resurser på så osäkra expeditioner. Men de potentiella vinsterna var också stora. Prins Henrik visste förstås hur lukrativ handeln med länderna österut hade varit för de italienska staterna i århundraden. I själva verket kunde Henrik och hans bror kungen knappast ens drömma om hur stora vinsterna skulle bli. Portugal skulle i flera hundra år bli en kolonial stormakt. Först i vår tid har de sista av landets kolonier blivit självständiga.

                      I våra dagar när man kan flyga till Afrika på några timmar blir man lätt blind för hur stort Afrika faktiskt är. Det har en yta av 30 miljoner km² och är därmed tre gånger så stort som Europa och hundra gånger så stort som Finland. För att nå Afrikas sydligaste udde måste portugiserna segla nästan 10 000 km. När Henrik dog 1460 hade han sänt ut många expeditioner som sökt sig allt längre söderut. Vid hans död hade man kartlagt kusten ner till Guineabukten. Nya expeditioner sändes iväg efter hans död och trängde allt längre söderut. Slutligen fick en kapten vid namn Bartolomeo Diaz kommando över tre skepp med uppdraget att en gång för alla avgöra om det var möjligt att segla runt denna väldiga kontinent. Enligt vad man då visste kunde den fortsätta ända till sydpolen (som förstås var helt okänd).

                      I augusti 1487 gav sig Diaz´lilla flotta iväg på sin äventyrliga färd. Efter att ha seglat i fem månader (och efter flera landstigningar) passerade två fartyg Godahoppsudden. (Det tredje fartyget hade lämnats kvar tidigare). Han hade upptäckt att det var möjligt att segla runt Afrika till Indiska oceanen. Diaz kunde starta den långa återfärden för att bringa glädjebudskapet till sina herrar. I slutet av år 1488 togs hans lilla besättning emot som hjältar. Sjövägen från Europa till Indien var öppen. Därmed öppnades också ett helt nytt kapitel, inte bara i Europas, utan i hela världens historia.

                      Men hur skulle det ha gått om djärva, äventyrslystna, självsäkra män inte sett det som en självklar, gudagiven uppgift att roffa åt sig andra folks och kulturers rikedomar? Det är fascinerande att fundera över frågan. Något svar kan man självklart inte få. Historien styrs inte av några deterministiska lagar.

                      Det dröjde dock ännu tio år innan  man fattade beslut om att äntligen försöka sig på det som Henrik sjöfararen drömde om, en sjöresa till Indien. Den 14 juli 1497 startade en liten flotta på fyra skepp och 170 sjömän på den långa och osäkra resan. Befälhavare var en kapten vid namn Vasco da Gama. Två av skeppen var beväpnade med 10 kanoner vardera. Det blev en lång och äventyrlig resa. Da Gama tog kontakt med många folk under färden, han nådde Kalkutta men de arabiska köpmän, som sedan länge var etablerade där, motarbetade honom. Återresan blev svår, provianten tog slut, sjömännen drabbades av skörbjugg. Sommaren 1499 tog sig två svårt nedslitna skepp med 50 sjömän ombord in i Lissabons hamn. För kungen, adeln och handelsmännen var det ett triumfens ögonblick, och självklart tackade man Gud genom talrika ceremonier. Man började genast organisera en ny, mycket mer omfattande handelsresa.

                      En armada på hela 13 skepp med 1200 man ombord seglade iväg i de vatten som inte längre var okända. Tidigare färder hade visat att bästa sättet att utnyttja rådande vindar och havsströmmar var att segla i en båge långt västerut innan man satte kurs mot Afrikas sydspets. Vid denna manöver kom fartygen så långt västerut att de siktade en helt okänd kust. De landsteg i en trakt av väldiga regnskogar och markerade med stenpelare att detta land tillhörde kungariket Portugal. Brasilien kom därmed under portugisisk överhöghet. Därför är portugisiska ännu i dag Brasiliens nationalspråk.

                      Skeppen nådde småningom Kalkutta i Indien, som då behärskades av arabiska handelsmän. Dessa hade förstås ingen lust att släppa in europeerna på sin marknad. Men portugiserna hade lika litet lust att ge efter. Eftersom skeppen var många och beväpnade med kanoner bombarderades staden. Ett mönster som sedan skulle upprepas också av andra europeiska stater under kommande århundraden. I andra städer var furstarna villigare att bedriva handel. I juni 1501 återvände sju skepp och ca 600 man till Lissabon. Trots förlustena blev resan en ekonomisk succé. Lasterna, speciellt kryddor, porslin och ädelstenar såldes till höga priser på den europeiska marknaden. Vid senare expeditioner etablerade portugiserna flera handelscentra på Indiens kust, bl.a. Goa, Damao och Diu. Också på Malackahalvön etablerade sig dessa djärva handelsmän. Macao vid Kinesiska sjön blev en portugisisk koloni som först i vår tid övertagits av Kina.

                      Handeln på staterna kring Indiska oceanen blev ytterst lönande. För att få bästa möjliga pris började man föra varorna till Antverpen, som höll på att bli Europas viktigaste hamn- och handelsstad. Därifrån kunde de transporteras till köpare runt om i Europa. År 1505 utsåg kung Emanuel en vicekung (viceroy) för Portugals kolonier runt Indiska oceanen. Denne seglade iväg med en flotta på 22 fartyg. Araberna hade mobiliserat en egen flotta i Egypten. Utanför Diu drabbade fartygen samman och portugiserna segrade. År för år utvidgade portugiserna sitt välde. Malackahalvön, Ceylon, Macao hörde till de områden som man fick kontroll över. De arabiska handelsmännen och fartygen drevs bort. Kineserna hade dragit sig tillbaka redan hundra år tidigare. De indiska furstendömena ägnade sig mest åt strider sinsemellan. Än så länge hade portugiserna ingen större konkurrens av andra europeiska stater. År 1520, endast en mansålder efter Henrik sjöfararens död, hade portugiserna kontroll över stora delar av sydostasien. Man må tänka vad man vill om protugisernas metoder (de var inte värre än vad som var normalt på den tiden) men det är enastående i världshistorien att en liten stat gör så många upptäkter och skapar ett så enormt kolonialvärde under så kort tid..

                      Hur var det möjligt att så få kunde få kontroll över så stora områden? Hur kunde relativt små flottstyrkor och ännu mindre truppstyrkor besegra så många stater, låt vara små? Denna fråga gäller rent allmänt när små styrkor av europeer tog kontroll över enorma områden. Spanjorernas framfart i Mellan- och Sydamerika är ett annat märkligt exempel. En handfull spanska soldater störtade de mäktiga Inka- och Aztekrikena. Intressanta frågor men de berör inte direkt temat för denna blogg, dvs hur kapitalismen drev en rad europeiska stater, börjande med Portugal, att kapa åt sig kolonier över hela världen. Från kolonierna hämtade man guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur osv. Det innebar en enorm injektion med dyrbarheter som stimulerade ekonomin och småningom gjorde Europa till den överlägset rikaste och mäktigaste världsdelen.

                      Ännu för hundra år sedan, när min mormor och morfar var unga, härskade Europa över nästan hela världen. USA kan i detta sammahang ses som en del av Europa eftersom det var folk av europeisk härstamning som hade den politiska och ekonomiska makten i landet. Under några generationer har maktbalansen radikalt förändrats. Europa har förlorat största delen av sin tidigare politiska, ekonomiska och militära makt. Det som vi har kvar är ett kulturellt inflytande inom de flesta områden, från språk till ideologier och lagstiftning.