ÄR JAGET EN ILLUSION?

För att förstå denna essä behöver man ha grundkunskaper i filosofi.

En person som kallar sig Göteborgskillen ställde 2 december 2013 en fråga på min blogg. Frågan gäller jagets natur. Han skriver: ”Har du något tips på hur man skall bemöta detta (dvs att jaget är en illusion), eller finns det någon allmänt vedertagen uppfattning om denna teori.”

Frågan faller inom den gren av filosofin som kallas medvetandefilosofi (philosophy of mind). Jag började intressera mig för detta fascinerande, men svåra område redan under 1970-talet. På den tiden dominerades forskningen ännu av det behavioristiska paradigmet. Det ansågs vara ovetenskapligt att studera jaget och medvetandet. Jag har alltid gått mot strömmen och skrev två böcker i ämnet (1982 och 1986). På 1990-talet skedde ett paradigmskifte såtillvida att många framstående forskare, bl.a. nobelpristagaren Francis Crick, gav sig i kast med att försöka förklara medvetandet. Plötsligt kom denna forskning på modet. Sedan dess har massor av undersökningar gjorts och massor av böcker publicerats.

Det finns ingen vedertagen uppfattning om jaget bland forskarna. Bland s.k. vanligt folk ses det däremot som självklart att jaget är verkligt. Forskarna är splittrade i två läger. De som menar att jaget, i någon mening, är en illusion, dvs overkligt, och de som anser att jaget är lika verkligt som t.ex. chefer, styrelser och regeringar.

Vad menas med jaget?

Begrepp sådana som jaget och medvetandet (eller medvetenheten) är notoriskt oklara. Jag börjar därför med att försöka förklara vad jaget är. Självklart har det samband med pronominet jag, men medan ”jag” är ett vardagligt ord som vi alla kan använda är ”jaget” en filosofisk term. Jag beskriver ordets betydelse genom att gå igenom vad som ingår i jaget. Man bör notera att jaget alltid är medvetet men att medvetenhet inte automatiskt innebär ett jagmedvetande. Många djur har medvetande, men endast människan har, eller snarare är ett jag. Högrestående djur, t.ex. apor, har troligen ett primitivt jagmedvetande. En chimpans t.ex. kan inse att den bild den ser i en spegel är den själv. En hund tycks aldrig inse detta. Den beter sig som om bilden i spegeln vore en annan hund. Den skäller och tittar om och om igen bakom spegeln.

Jaget uppfattar omgivningen genom kroppens sinnen. Jag ser mitt rum, min dator och massor av prylar runt mig, jag hör bl.a. ett svagt susande från datorn, surr från trafiken, dunsarna när jag slår på tangenterna. Jag känner stolen jag sitter på, kläderna, vagt obehag i buken etc. Utan att jag tänker på det är jag hela tiden medveten om min kropp. Jag har ett väl utvecklat kroppsmedvetande. Samtidigt som jaget är medvetet om allt detta är det medvetet om att det tänker. Denna text är en produkt av tänkandet, som i sin tur är svårt att beskriva i ord. Jag är medveten om att tänkandet är ansträngande, ofta frustrerande eller irriterande, att jag kör in på fel spår, ändrar mig, försöker på nytt, formulerar och omformulerar. Jag är medveten om att jag har ett övergripande mål, nämligen att på ett övertygande sätt klargöra varför jaget inte är någon illusion. Men det räcker inte att bara skriva ner detta. Med övertygande menar jag att det jag säger måste vara konsistent med den nyaste forskningen.

Självklart är jag medveten om tiden, det är snart dags för eftermiddagskaffe, och om mina känslor. Vårt språk är egentligen fattigt på ord för att beskriva den enorma variationen och rikedomen av känslor som ett jag är mäktig. Vi analyserar sällan våra känsloströmmar. Det bör vi för övrigt undvika om vi inte är filosofer. Om jag är helt ärlig så väcker hypotesen om att jaget är en illusion en viss olust och irritation hos mig. Den väcker en önskan att visa att den är fel. Denna olust är i sin tur en drivkraft som får mig att ägna många timmar av hårt tankearbete åt denna text. Men samtidigt är den en intellektuell utmaning och sådana stimulerar mig.

Vi får inte glömma minnet. Det är en central del av jaget. Ur minnet plockar jag fram den info jag behöver. Men minnet bestämmer också min identitet. Tack vare att mitt minne fortfarande, vid 70 års ålder, fungerar någorlunda väl så vet jag vem jag är. I mitt minne finns 40 år av studier och tänkande om medvetande lagrade.

 Det grundläggande problemet

I motsats till jaget kan hjärnan undersökas med objektiva vetenskapliga metoder. Enligt forskarna består den av miljarder mikroskopiskt små nervceller, neuroner som är i kontakt med varandra genom långa utskott, kallade axoner och dendriter. Det ställe där en neuron är i kontakt med en annan kallas en synaps. En neuron kan stå i kontakt med andra via tusentals synapser. Tillsammans bildar neuronerna med alla sina kopplingar ett gigantiskt nätverk av system, subsystem, subsubsystem etc. Hela systemet tycks fungera genom elektriska och kemiska impulser.

Det grundläggande problemet är att förklara förhållandet mellan hjärnan och jaget.

Det finns två huvudsakliga hypoteser. (Därtill finns massor av variationer på dessa båda).

A) Det som vi kallar jaget är i själva verket hjärnans verksamhet. De materiella processerna i hjärnan är det enda verkliga, det enda som har en kausal roll.  Allt det som ingår i jaget är ett slags illusioner, ett slags bifenomen till de elektrokemiska processerna i hjärnan. Också känslorna är illusioner, något som tycks spela en central kausal roll som drivkrafter, men som vid en noggrann analys visar sig vara just illusioner.

Denna hypotes är strängt materialistisk. I den meningen är den i enlighet med den naturvetenskapliga forskningen sedan 1800-talet. Då utformades det grundläggande paradigmet inom naturvetenskapen av en lång rad fysiker, matematiker, kemister, biologer, medicinare, neurologer osv. Det säger att det enda som finns är partiklar och krafter. Dessa är objektiva, mätbara och bygger upp enormt komplexa strukturer, t.ex. djur och ekosystem. Det psykiska, mentala är, i den mån de alls existerar, på något sätt biprodukter av partiklar och krafter.

Det finns dock ett stort problem med denna hypotes. Vi har en stark upplevelse av att vi känner, tänker, har fri vilja, fantiserar och att det är dessa psykiska processer som styr våra beteenden. Det tycks vara omöjligt att förklara det psykiska utgående från det strängt materialistiska paradigmet. Antingen är paradigmet fel, eller så är det psykiska en illusion.

B) Den andra möjligheten är att jaget inte är någon illusion, inget bifenomen utan verkligt. Jaget har en kausal roll som beslutsfattare, tänkare, pådrivare etc. Känslorna är i högsta grad verkliga och påverkar vårt beteende.

Detta stämmer bra överens med våra upplevelser och med sunt förnuft, men det innebär att det är något fel med den stränga materialismen. Det innebär att det utöver partiklar och krafter finns något psykiskt som inte helt kan reduceras till materia, och som dessutom har en kausal roll. Vi kan genom beslut (något psykiskt) påverka vår kropp (något materiellt).

Problemet formulerades redan på 1600-talet av den eminente franska filosofen Rene Descartes. Hans lösning var att världen är uppbyggd av två slags substanser, av materia och en ickemateriell, men lika verklig själslig substans. Jaget består av själslig substans, kroppen av materiell. Men hur kan då det materiella och själsliga växelverka? Descartes kunde inte hitta på någon övertygande lösning. Han antydde bara vagt att ett litet organ i hjärnan, tallkottkörteln, är det ställe där växelverkan sker.

Redan under 1800-talet blev det vanligt bland forskarna att förneka Descartes själsliga substans. I dag är det främst troende katoliker som håller fast vid den. Den vedertagna uppfattningen, dagens paradigm, är att allt måste ha sitt ursprung i materia. Någon fristående, odödlig själ finns inte. Det stora, nästan 400 år gamla problemet, är att förklara hur något psykiskt kan uppstå ur något materiellt.

Har vi en fri vilja?

För att belysa de båda hypoteserna tar jag upp det mest klassiska av alla filosofiska problem: den fria viljan. Jag diskuterar den svenske kulturforskaren Åke Dauns kristallklara försvar för hypotes A. Han skriver i boken Arv och miljö (2009) bl.a.: ”Att hjärnan saknar ett styrande jag är en otvetydig slutsats av neurologisk forskning...Jagillusionen är alldeles uppenbart en kulturprodukt. Den återspeglar västvärldens omhuldade idé om den fria viljan. I själva verket existerar alltså ingen fri vilja på det sätt som vi upplever oss som självständiga individer.”(151-2) Daun betonar detta och upprepar det samt ger exempel.

Filosoferna kallar denna uppfattning determinism och den diskuterades redan under antiken. Antalet skrifter som behandlar den är oändligt stort. Om inte annat visar det att problemet träffar något mycket centralt i vår existens. Är jag en fri varelse eller ett slags biologisk robot som i minsta detalj styrs av krafter som jag inte har någon som helst kontroll över.

Jag erkänner att problemet har fascinerat mig i hela mitt vuxna liv. Jag erkänner också att det är olösbart. Men samtidigt är det viktigt därför att om vi inte kan välja fritt så är vi inte heller ansvariga. En robot är ju inte ansvarig för något som den är programmerad att göra.

Ett konkret exempel.

Kalle har slagit ihjäl sin sambo Molly. Polisen anhåller honom och han ställs inför en domstol. Kalle döms till döden och avrättas.

Om determinismen är riktig så kunde Kalle inte ha valt att inte slå ihjäl Molly. Givet den aktuella situationen var hans handling determinerad. Men också Mollys handlande var determinerat. Hon kunde inte ha gjort någonting annorlunda. Men härav följer att Kalle inte kan vara ansvarig för mordet. En robot kan ju inte rå för att den gör det som den är programmerad för. Vad skall vi då säga om domstolens handlande? Domarna har dömt en icke ansvarig person till döden. Har de handlat rätt? Den frågan är meningslös enligt determinismen. De var precis lika determinerade i sitt handlande som Kalle och Molly.

Determinismen leder fram till slutsatsen att allt som sker måste ske.

Åke Daun är t.ex. determinerad att vara övertygad om att allt han gör är determinerat. Han är också determinerad att tro att de argument han för fram är sanna och att de skall påverka läsaren. Om någon ändrar åsikt så var också detta determinerat.

Vill jag då hävda att en deterministisk värld vore en omöjlighet? Inte alls. Logiskt sett vore en sådan värld fullt möjligt. Många forskare har haft visionen av en sådan värld. Den franska matematikern Laplace (1800-talet) är kanske det kändaste exemplet. En sådan värld kan t.o.m. kännas trösterik, speciellt för den som råkar illa ut. Om allt som sker är determinerat från världens begynnelse så kan man inte göra något annat än det man gör. Ingen är ansvarig för någonting.

Jaget är en illusion

Skotten David Hume var en av de skarpsinnigaste filosoferna under 1700-talet. Han var radikal empirist. All kunskap härstammar från våra sinnesupplevelser. Hur är det då med jaget? Har vi någon upplevelse av jaget? Hume menade att han inte kunde iaktta annat än strömmar av ”olika varseblivningar som efterträder varandra med ofattbar hastighet” när han sökte sitt jag. Han drog slutsatsen att jaget är en illusion. (Hume förnekade mycket annat. Det finns inga rationella skäl för induktionen, inte heller för att en orsak med nödvändighet framkallar sin verkan. Att han förnekade Gud är inte förvånande)

I början av 1900-talet växte ett ny paradigm, behaviorismen, fram inom psykologin och filosofin. Den var strängt materialistisk. Det enda vi, enligt detta paradigm, kan studera vetenskapligt är beteendet hos människor och djur. Medvetandet faller utanför vetenskapens ramar. Många framstående psykologer, t.ex. B.F. Skinner i USA, menade att medvetandet är en ren illusion. Det finns inte. Andra såg det som en black box, som något i princip ovetbart. Ännu när jag började studera psykologi i slutet av 1960-talet var behaviorismen stark.

En av de främsta moderna förespråkarna för illusionsteorin är den amerikanska filosofen Daniel Dennett. Han har i tiotals år publicerat böcker och artiklar i vilka han strävar att förklara medvetandet i helt behavioristiska termer. En provokativ, men därför också klar och entydig, version av denna teori finner man i den svenska kulturforskaren Åke Dauns bok Arv och miljö (2009). Det enda som finns är enligt honom hjärnan och de materiella processerna i denna. Att tro på ett jag är självbedrägeri. ”Neurologiskt betraktat finns ingen fri vilja.” (247) Han citerar många forskare och filosofer bl.a. Peter Gärdenfors som skriver ”Jag anser att det är ett misstag att anta ett centralt jag som en styrman för hjärnans processer och därmed för vad kroppen gör.”(249) Det vimlar av liknande påståenden i litteraturen. Ofta är de förvånande aggressiva. Dessa forskare upplever sig som upplysta realister som försöker omvända den godtrogna allmänheten till den rätta läran. De anser att forskningen om hjärnan och nervsystemet bevisar illusionsteorin.

Jaget är verkligt

Den amerikanska filosofen William James var en av de främsta inom psykologins filosofi för drygt 100 år sedan. Han hävdade raka motsatsen till David Hume. James studerade i likhet med Hume sitt eget ”själsliv” (introspektion), men han lyckades finna jaget. Det finnas ju någon som vet, tänker, iakttar sina upplevelser och som minns, alltså ett jag, menade han.

Själv har jag alltid uppfattat medvetandet och jaget som realiteter. Skinners påstående att känslor inte existerade såg jag som direkt absurt. Själva det faktum att jag upplevde det som absurt, irriterande och provokativt bevisade, åtminstone för mig själv inte bara att dessa känslor existerar utan att de påverkar mitt beteende.

Under 1990-talet blev medvetandet eller medvetenhet godkända begrepp inom forskningen. På engelska talade man dels om consciousness, dels om mind. Också begreppet jaget rehabiliterades. Jag har upplevt forskningen inom området som mycket spännande. Men samtidigt har jag ansett att många forskares självsäkra ”lösningar” av problemen vara blåögda och kritik- och historielösa. Efter 20 år av snabbt växande kunskaper om hjärnan och allt bättre metoder att studera hjärnans funktion har ingen ännu ens kommit i närheten av någon slutgiltig lösning.

Definition av jaget

Jag definierar jaget som ett övergripande kontrollsystem hos en varelse, som uppstått genom den biologiska evolutionen, och utvecklats till sin nuvarande form genom den kulturella evolutionen. Jaget är det högsta centrum för vilja, beslut, tänkande, minne och känslor.

Detta skall förstås så att det är jaget som fattar de viktiga besluten. Därvid fungerar känslorna som drivkrafter. Sinnena ger den info om omgivningen och om vår egen kropp som vi behöver, och tänkandet gör det möjligt att analysera och handla. Somliga tänker väldigt rationellt, andra drivs i stället mest av sina känslor. Givetvis anser jag att jaget har fri vilja och att jaget är ansvarigt för sina handlingar.

Den som skriver denna text är inte en hjärna utan ett jag. Hjärnan är bokstavligen min i den meningen att den är mitt redskap för att styra och kontrollera. Jag spelar på min hjärna som på ett instrument. I min hjärna finns enorma mängder info lagrade och jag utnyttjar denna när jag skriver. Jag sköter tänkandet, hjärnan sköter allt rutinjobb. Nu när jag sitter och skriver och tänker sker hela tiden en enorm mängd processer i min kropp. En stor del av dessa styrs av min hjärna utan att jag är medveten om dem. Många kan jag inte ens bli medveten om även om jag ville. En betydande del av min hjärnas kapacitet upptas t.ex. av mina händers rörelser när de flyger över tangenterna. Jag har tankar. Dessa förvandlas till text på ett huvudsakligen omedvetet sätt.

Eftersom såväl hjärnan som alla de psykiska processer den i någon mening genererar är nästan ofattbart komplexa system har det varit nödvändigt för evolutionen att skapa ett slags övergripande kommandocentral som ytterst styr hela rasket. Jagets värde ur evolutionssynvinkel ligger i dess nästan oändliga flexibilitet och anpassningsförmåga. Det har funnits tiotals olika människoarter eller hominider. Alla andra än Homo sapiens har dött ut. De har gått under i den stenhårda kampen för tillvaron.

Här är en liknelse för att klargöra. Ett stort företag består av tusentals anställda som sköter själva produktionen. Var och en är expert på sitt område men de måste samarbeta mot samma mål för att företaget skall överleva. Detta är möjligt endast om det finns ett övergripande kontrollsystem. Vi kallar detta en chef eller direktör. Chefens uppgift är att tänka. Hen skall definiera målen, analysera marknaden, motivera personalen etc. Men hen skall inte stå på fabriksgolvet. Alla stora organisationer kräver en ledning. En stat kan inte existera utan en regering. Denna kan omöjligen ha reda på vad varje medborgare gör eller behöver. Den har massor av ”organ” som samlar in info om hur staten fungerar och fattar beslut på basen av denna.

Vi tänker oss att vi vill förklara vad som menas med regeringen för ett barn. Vi går till riksdagen och jag pekar och säger: ”Där sitter regeringen”. Barnet tittar omkring sig. ”Var då? Jag ser bara en massa tanter och farbröder?” ”Dendär långa mannen är ledare för regeringen.” ”Ja, men var är själva regeringen? Är regeringen alltid en lång man?” Det som barnet har svårt att förstå är att regeringen är en institution som konkretiseras i varje situation genom en grupp konkreta människor. Regeringen är inget som man kan peka på, men den är i allra högsta grad verklig. Den är ingen illusion. Den fattar verkligen beslut.

Inom den neurologiska forskningen har somliga (inte alla) i långa tider sökt någon region eller någon funktion i hjärnan som kunde sägas vara jaget. Utan resultat givetvis. Jaget i betydelsen ett cenrum i hjärnan som styr allt annat är verkligen en illusion. Att söka efter något sådant innebär att man inte alls förstått jagets natur. Det är ett förståeligt misstag för en neurolog som är skolad att studera hjärnans konkreta uppbyggnad, men inte för en filosof som inte får fastna i de små detaljerna.

Jaget som dirigent

Antonio Damasio, född 1944 (samma år som jag) i Portugal, men sedan 30 år verksam i USA är en av världens främsta experter på forskning om medvetandet. Hans bok Du och din hjärna. (2011) är, enligt min bedömning, en ovanligt djupgående, realistisk och insiktsfull bok inom detta område på svenska. Han betonar t.ex. hur mycket vi fortfarande inte vet. Otvivelaktigt påverkas min bedömning av att jag hos Damasio funnit hypoteser som i mycket hög grad stämmer med det som jag kommit fram till sedan 1980-talet.  

Damasio analyserar jagets roll mycket grundligt. Han förliknar det vid en dirigent. ”Dirigenten existerar obestridligen i vårt sinne och vi har inget att vinna på att avfärda detta som en illusion,” skriver han. (25) Han anser att introspektion är nödvändig, ”...den enda möjligheten till en direkt visning av det vi vill kunna förklara.” (195) Han är banbrytande bland forskare i neurovetenskap genom att han utgår från den biologiska evolutionen i stället för från detaljerade studier av hjärnan. Förklaringen till jaget finner vi inte genom att rota i hjärnan utan genom att studera medvetandets roll i naturen. Självklart är han också insatt i den moderna neurologin och dess metoder. Men han inser också att introspektionen är nödvändig.

Detta är hur jag föreställer mig att jaget uppstått. När flercelliga organismer uppstod för närmare 1000 miljoner år gjorde kampen för att överleva att det var en fördel att cellerna specialiserade sig på olika slags funktioner. Processen var en följd av slumpmässiga mutationer. Man bör här tänka i termer av miljarder organismer under hundratals miljoner år. En del celler specialiserades på kommunikation. De blev neuroner. Så började de första nervsystemen växa fram. Modern forskning har i detalj kartlagt sådana nervsystem, bestående av blott något tusental neuroner. Det intressanta är att så enkla system kan ge rätt komplexa beteenden. En plattmask kan t.ex. lära sig av erfarenheten och minnas tidigare misstag.

Ingen påstår dock att plattmasken har någon form av medvetande. På något stadium i nervsystemens utveckling uppstod rudimentära känslor av lust och olust. De hade troligen sitt ursprung i neuronernas retbarhet, dvs i deras förmåga att reagera på påverkan. När och hur vet vi ingenting om tills vidare. Däremot är det lätt att inse att känslorna hade stort överlevnadsvärde. När det i ett djurs nervsystem uppstår en känsla av olust undviker djuret orsaken till detta. Djuret är då inte längre en ren robot som mekaniskt reagerar utan nyanserar reaktionen enligt graden av lust och olust. Rent konkret kan vi se detta hos t.ex. ett djur som är hungrigt. Hunger skapar olust som aktiverar sökandet efter mat. Djuret närmar sig maten. Men där finns en människa i närheten. Nervsystemet signalerar fara, dvs olust. Gå inte nära! Djuret närmar sig försiktigt, blir skrämt, kommer tillbaka. Är hungern svår nappar djuret åt sig maten trots faran. Känslorna nyanserar djurets beteende, anpassar det för varierande situationer. Notera att ingen mekanisk apparat kunde programmeras för alla tänkbara situationer. Känslornas funktion är just att anpassa djuret så att det reagerar optimalt i varje situation.

Damasio skriver: ”De neurala strukturerna bakom smärta och välbefinnande måste ha tagit form på ett evolutionärt tidigt stadium och spelade en stor roll för den fortsatta utvecklingen.” (173) Detta innebär självklart att alla djur med relativt utvecklat nersystem har känslor av något slag. ”Fördelarna här är oräkneliga,” skriver Damasio och fortsätter: ”Det blev möjligt att granska den potentiella framtiden och antingen fördröja eller förhindra automatiska reaktioner.” (181)

Kvalia

  

Inom medvetandefilosofin kallas känslor kvalia (kvalitativa upplevelser). Kvalia är förstås subjektiva. (Vid ett samlag kan man endast uppleva sin egen njutning, men aldrig sin partners). Det är lätt att förstå varför vi har känslor. En människa utan känslor vore en ren robot. Hon vore ingen människa annat än till utseendet. Däremot tycks det vara omöjligt att förklara kvalia i termer av neurala processer. Hur kan det komma sig att elektrokemiska impulser i en grå massa i mitt huvud kan kännas som en fantastisk njutning medan andra elekrokemiska impulser i andra delar av denna massa känns som fruktansvärd smärta? Det är frågan om samma slag av elektriska och kemiska impulser i neuronerna som ibland är njutning, ibland smärta, ibland blind rädsla, ibland svartsjuka, ibland stor nyfikenhet, ibland en känsla av sublim lycka, ibland äckel, ibland kärlek, ibland hat osv osv?

Evolutionen har arbetat genom slump och naturligt urval i över 3500 miljoner år. Ofattbara mängder av de mest märkliga varelser har uppstått, ynglat av sig, gått under. I själva verket vore det ytterst märkligt om vi kunde ge uttömmande förklaringar av oss själva och vår natur. Vår intelligens har ju inte uppstått för att vi skall bli vetenskapsmän utan för att vi skall ha bästa möjligheter att fortplanta oss i en stenhård kamp om tillvaron.

Rene Descartes retade upp sin tids hundvänner genom att påstå att hundarna inte har någon själ (dvs, att de inte har någon medvetenhet och alltså inte kan vare sig lida eller njuta). De är, menade han på basen av sina teoretiska spekulationer, rena maskiner, visserligen av biologisk natur. Han antog m.a.o. att det kan finnas biologiska maskiner. Han antog att ett djur kan fungera adekvat utan att känna, uppleva någonting alls. Själv anser jag att ingen som haft med hundar att göra kan tvivla på att de har känslor. De uppvisar ett brett resister av den typ av beteenden som vi, när det gäller människor, utan minsta tvekan tolkar som uttryck för känslor.

Var i hjärnan uppstår känslorna? Man skulle kanske gissa på hjärnbarken. Damasio argumenterar dock övertygande för att en primitivare del, nämligen hjärnstammenn spelar en avgörande roll. Därigenom blir det sannolikt att också primitivare djur har känslor. Troligen hade t.ex. dinosaurierna kvalia. Däremot är det rimligt att hjärnbarken spelar en central roll när det gäller jaget. Men man bör inte tro att jaget är lokaliserat i någon specifik neural struktur. Språk och tänkande är lokaliserade till kortex, men känslor till hjärnstammen. I jaget kommer de samman och samspelar. I jaget är massor av regioner involverade. Och man skall inte glömma alla signaler från kroppen i sammahanget. Jag är också min kropp. Det finns massor av spekulationer och scifi om kroppslösa medvetanden, men dessa är just sagor, roliga fantasier. Ett jag kan inte finnas utan en kropp. Det kan inte ens tänkas.

Det avgörande beviset

Som vi sett ovan finns det en stor grupp eminenta forskare som menar att jaget, den fria viljan och kvalia är illusioner, att de på sin höjd är något slags biprodukter till de verkliga processerna som sker i hjärnans elektrokemiska, materiella kretsar. Men det finns andra lika eminenta forskare som hävdar motsatsen. Finns det då inga avgörande bevis? Det beror förstås på vad man godkänner som bevis.

För mig är min egen jagupplevelse det avgörande beviset. Jag har aldrig sett min hjärna, än mindre de miljarder neuroner av vilka den består. I princip är det möjligt att de inte finns. Däremot har jag dagligen och stundligen upplevt mina tankar, beslut, min sorg, min glädje, mina minnen och inte minst mina försök att förstå mig själv. Det är inte ens i princip möjligt att jag inte finns som en tänkande, kännande varelse. (Cogito, ergo sum!) Visst finns det illusioner, men det är just tack vare att jag kan tänka, planera, observera som jag kan skilja mellan illusioner och verklighet.

Damasio ser illusionshypotesen som absurd. Jag citerar ett längre stycke. ”Medvetet överläggande, under ledning av ett robust jag som är uppbyggt utifrån en organiserad självbiografi och en definierad identitet, är en viktig konsekvens av medvetenheten, precis den typ av resultat som motsäger föreställningen att medvetenheten är en oanvändbar biprodukt, en dekoration utan vilkan hjärnan skulle ombesörja livsregleringen precis lika effektivt och utan allt krångel.”(286)

Här är ett avslutande bevis som man svårligen kan bortförklara.

Alla kompetenta forskare inser i dag att evolutionsteorin är den enda kända förklaringen till den enorma biodiversitet som existerat i snart 4 000 miljoner år. Grunden för evolutionen är det naturliga urvalet. Processer som inte har någon biologisk funktion kan möjligen uppstå och existera under en kort tid, men de försvinner snabbt. De hinner aldrig bli komplexa. Det naturliga urvalet skalar obönhörligen bort allt som inte har någon överlevnadsfunktion. Damasio använder termen livshantering.

Hypotesen att jaget är en illusion innebär att jaget inte påverkar någonting. Jaget är som ett kugghjul i en maskin som snurrar på i takt med alla andra hjul, men utan att på något sätt vara kopplat till maskineriet. Enligt evolutionsteorin kan det inte finnas sådana processer i levande varelser, allra minst i högt utvecklade sådana. Illusionsteorin är oförenlig med evolutionsteorin. Alltså måste den förkastas.

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA PÅ PLANETEN?

ÄR PLANETEN ÖVERBEFOLKAD?

Senaste höst var jag ibland ensam på vår sommarstuga på Kimitoön. Det kunde gå dagar utan att jag såg en enda människa (utom på tv). Då skall man notera att jag inte befann mig i Lappland eller någon annan glesbygd utan i trängselfinland. Var och en som t.ex. åker bil i södra Finland noterar att man huvudsakligen rör sig genom skog. Vårt land är verkligen inte överbefolkat.

Men är världen, planeten som vi bor på alltmänt taget överbefolkad? Därom har det tvistats i långliga tider och jag har många gånger diskuterat frågan under de senaste 40 åren. Några debattörer tog igen upp frågan i Huvudstadsbladet nyligen. Jag hakade på debatten och framförde min analys i två artiklar. De återges nedan.

Fyra personer hade inlägg enligt vilka världen är svårt överbefolkad. Deras argument var rätt oklara. Det vanligaste argumentet har alltid varit att resurserna inte räcker till. Problemet här är att man är alltför vag. Vilka resurser? I över 40 år har vi fått höra att oljan tar slut. Ändå produceras mer olja än någonsin. Antagligen tar den slut någon gång. Än sen då? Vem har sagt att vi inte kan överleva utan olja? I själva verket vore det ju bra om den tog slut så snart som möjligt. Då skulle utsläppen av växthusgaser minska så radikalt att det problemet vore ur världen.

Ett annar och allvarligare argument är att överbefolkning medför utrotning av många djurarter. Detta är dock snarare ett lokalt än globalt problem. I många områden t.ex. i vårt land ökar antalet arter. Det finns en mängd organisationer som strävar att skydda utrotningshotade arter och hittills har de lyckats rätt bra. Många av de arter som avskrevs för 40 år sedan, t.ex. bergsgorillor, tigrar och pandor, existerar fortfarande.

Denna artikel publicerades i Vasabladet.

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA?

Anders Lundberg, pensionerad professor i Sverige, efterlyste i Vbl 3.6 ”förnyad debatt i befolkningsfrågan”. Enligt Anders, som jag tidigare haft djupgående diskussioner med, är överbefolkningen praktiskt taget tabu i dagens medievärld. Man vågar inte säga rent ut att jordens resurser inte räcker för dagens enorma befolkning, som dessutom ökar med runt 70 miljoner varje år. Lundberg menar, i likhet med t.ex. nordiska forskare som Rockström, Wijkman, Randers att det är nödvändigt att ökningen stoppas och att folkmängden minskar till en mer hållbar nivå..

Själv har jag intresserat mig för denna fråga sedan slutet av 1960-talet. På 1970-talet var befolkningsexplosionen, en term som härstammade från Paul Ehrlichs bok The Population Bomb (1968), hett stoff i medierna. Med goda skäl därför att jordens befolkning då ökade med ca 2% årligen. Det som man då inte visste var att vi redan hade passerat toppen på kurvan. Ännu på 1980-talet talade prognoserna om en årlig ökning på 100 miljoner en bit in på 2000-talet. I själva verket minskade födelsetalen globalt sett snabbare än någon väntat sig. Ökningen sjönk under 1.55% redan i början av 1990-talet. I dag är ökningen runt 1% och fortsätter att sjunka.

Min bedömning har länge varit att ”befolkningsexplosionen” inte längre är ett av de stora globala hoten.

Däremot är den ett lokalt hot i vissa regioner i Södra Asien och i Afrika söder om Sahara. Länder som Bangladesh, Indien, Egypten, Nigeria etc är, men våra mått mätt, svårt överbefolkade. Kina har med sina nästan 1400 miljoner invånare enorma miljöproblem, men det av kommunistpartiet påtvingade ettbarnsystemet har räddat landet från en total katastrof. Något sådant system finns inte i det demokratiska Indien och landet kommer inom en snar framtid att gå om Kina som jordens folkrikaste stat. Ändå tycks indierna själva inte uppleva den enorma folkmängden som något brännande problem.

Detta låter nästan som ett dåligt skämt, men sedan början av detta århundrade har många i västvärlden börjat oroa sig över alltför låga födelsetal. Det föds alltför få barn i Europa, Ryssland, Japan och några andra industriländer.Tidskriften Newsweek hade folkminskningen på pärmbilden 27.9 2004 och 4.7 2005. Enligt Newsweek (2005) kommer Europa att ha förlorat 41 miljoner människor år 2030! (Åtta gånger Finlands befolkning).

  För att folkmängden skall förbli konstant måste varje kvinna, statistiskt sett, föda 2.1 barn. Men för en lång rad industriländer har födelsetalet redan länge legat långt under 2. Också i många uländer, t.ex. i Kuba, Sri Lanka, Thailand, flertalet länder i Karibien, Indonesien är födelsetalet under eller runt 2. I Ryssland har folkmängden redan länge minskat. Bl. a. har Putin uttryckt oro över det låga födelsetalet. Inom EU blir vi färre i de flesta länder och när de stora årsklasserna dör bort accelererar minskningen. Också i den muslimska världen sjunker födelsetalet allteftersom kvinnorna får bättre utbildning och blir medvetna. Detta oroar konservativa muslimer. Turkiets premiärminister Erdogan har uppmanat varje turkisk kvinna att föda minst tre barn.

Finland och övriga Norden har väl utbyggda sociala system för att ta hand om barn och barnfamiljer. Ändå ligger födelsetalen något under 2,1. Vi blir alltså färre, omän mycket långsamt. Att folkmängden ändå växer beror på en stor invandring. I de baltiska länderna och i östeuropa ligger födelsetalen i regel långt under 2. I Lettland 1,2. I det katolska sydeuropa föds det likaså alltför få barn för en konstant befolkning. Man kunde tro att påvens förbud mot preventivmedel och abort leder till höga födelsetal i sydeuropa, men i själva verket ligger födelsetalen i Grekland, Italien och Spanien kring så lågt som kring 1,6. Kvinnorna lyder inte påven.

När kommer den globala folkökninen att plana ut? Tidigare har prognoserna talat om ett maximum runt 9-10 miljarder år 2050. I dag talar de mest optimistiska prognoserna om ett maximum på 7,5 miljarder runt 2030 och därefter en nedgång och förmodligen en stabilisering. Men prognoser längre fram i tiden är självklart bara gissningar.

Vi européer har alla skäl att oroa oss för att vi globalt sett blir en allt mindre minoritet. I USA däremot växer befolkningen. Amerikanarna fortsätter också i det avseendet att vara en dominerande stormakt. Rysslnads befolkning minskar med flera hundratusen årligen.

Det som i decennier oroat en del forskare, t.ex. den kända amerikanen Paul Ehrlich, är att planeten inte kan föda de växande, hungriga människomassorna. Han förutspådde svår hungersnöd redan för 40 år sedan. I själva verket har den relativa andelen undernärda minskat kraftigt. Maten räcker nog till. Men det är chokerande att läsa undersökningar som visar att en stor del av den mat som produceras förstörs på olika sätt. I Vasabladet kunde man senaste sommar (3.7) läsa att miljoner indier hungrar medan enorma mängder spannmål ruttnar. Minst en tredjedel av all mat som produceras förstörs eller kastas, för att inte tala om att stora mängder används för hundratals miljoner husdjur. I dag konkurrerar dessutom den subventionerade odlingen av växter för bioenergi med odlingen av föda. Jordbruksexperterna, bland dem professor U.B. Lindström som informerat i Hufvudstadsbladet i decennier, tycks vara eniga om att det finns stora möjligheter att effektivera produktionen samtidigt som miljövården förbättras. I Nature 20.10 2011 presenterade ett tjugotal experter en detaljerad analys för hur produktionen kan förbättras utan att miljön blir lidande.

Befolkningsprognoserna har nästan alltid slagit fel. Det är omöjligt att veta hur mänskligheten kommer att reproducera sig i framtiden. En orsak till detta är pandemierna. Aids-pandemin dödar årligen miljoner. Nya pandemier kommer med säkerhet att uppstå. Naturen själv har många gånger decimerat människosläktet. Vi utkämpar i ett ständigt krig mot farliga virus, bakterier och andra sjukdomsalstrare. Sedan vaccineringen togs i bruk och efter upptäckten av antibiotika har vi haft ett övertag men det finns oroande tecken på att ”fienden” skapar mutationer som är resistenta mot hela arsenalen av antibiotika. Det är inte så länge sedan t.ex. tuberkulosen skördade tusentals dödsoffer årligen enbart i vårt land. I dag finns det varianter av tuberkelbakterien som är resistenta. Tuberkulos har igen blivit en dödlig sjukdom. Risken att det uppstår nya, resistenta sjukdomsalstrare är stor.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Såhär skrev jag i Hufvudstadsbladet 4.1 2014. Jag gjorde ett stort slarvfel när jag skrev 120 000 hungriga munnar. Det skall förstås vara 1 200 000 hungriga munnar i veckan.

ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR?

Vilket är det största problemet i dagens värld? Läser man Hufvudstadsbladet från de senaste åren verkar klimatförändringen vara det värsta hotet. Massor av experter kräver snabba och radikala åtgärder.Tage Jarolf menar i hbl 27.12 att överbefolkningen är det största problemet. Vi är nu över 7 000 miljoner och folkmängden växer med ca 120 000 hungriga munnar till varje vecka.

Hur stort är detta hot egentligen? Tage Jarolf har rätt i att problemet knappast alls behandlas i medierna. Däremot behandlas det nog bland forskare och experter. Nya böcker i ämnet publiceras hela tiden. Men som vanligt är experterna djupt oeniga. Jag har följt med debatten i över 40 år och kan konstatera att experterna inom ekonomi, politik, energi, jordbruk etc i allmänhet är optimistiska medan mer biologiskt inriktade fackmän är djupt pessimistiska.

Jarolf har rätt i att frågan ligger under nyhetströskeln. Varför? Svaret är enkelt. I den industrialiserade världen ligger nativiteten i dag under reproduktionströskeln. I klarspråk betyder det att det föds så få barn att folkmängden redan håller på att sjunka eller kommer att göra det inom en snar framtid. Finland hör förstås till den gruppen. När de stora åldersgrupperna, födda under 1940- och 1950-talet, dör bort börjar antalet finländare minska från nuvarande ca 5,5 miljoner. I länder som Ryssland, Japan, Italien etc har minskningen redan pågått i flera år. Samtidigt fortsätter urbaniseringen över hela världen, vilket betyder att människorna överger landsbygden. I Europa har detta pågått länge.

Överbefolkningen är inte ett globalt problem, inte ens ett regionalt problem utan lokalt. I stora delar av Afrika skaffar familjerna fortfarande många barn. På 40 år har Afrikas folkmängd i stort sett fördubblats. Men också i Afrika är tendensen minskande.

Många experter ser i dag inte antalet människor som det stora problemet utan förändringen av åldersstrukturen. Antalet gamla och mycket gamla ökar snabbt samtidigt som antalet unga minskar. Alla prognoser pekar i dag på att tillväxten kommer att kulminera vid en nivår på 9-10 miljarder. Det stora problemet är inte det totala antalet utan att vissa länder har en alltför stor folkmängd medan andra har en alltför liten. Men också detta problem kan lösas. Danmark t.ex. som till ytan endast är en tiondedel av Finland har lika stor befolkning som Finland. Och danskarna tycks trivas bra med att trängas. Dessutom producerar de stora mängder livsmedel för export.

Räcker resurserna till? Den frågan har varit omstridd bland experterna i över 40 år. Man brukar påpeka att 20-30% av all mat som produceras går till spillo på olika sätt. I vårt land har vi i medierna fått på tafsen för att vi kastar bort stora mängder mat. Samtidigt forskas det om nya effektivare sätt att producera. Genmodifiering ses som en metod med stor potential. Det forskas om alger, insekter, cellkulturer, aquakulturer etc.

Problemet är inte brist på mat, på energi eller dylikt utan brist på politisk vilja. Och värderingar, ideal, religion, ojämlikhet och brist på utbildning rår man inte på genom forskning, än mindre genom debatt i våra medier. Det är de lokala politikerna som bestämmer.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Detta svar till mina kritiker ingick i Hufvudstadsbladet 17.1 2014.

VILKA ÄR ALLTFÖR MÅNGA?

Vi är över 7 miljarder mänskor mycket ojämnt utspridda över vår planet. Alltför många? Hur många borde vi då vara? Carl Lindgren hävdar i Hbl 8.1 att folkmängden borde minskas till en tredjedel av nuvarande för att vi skall kunna ”dricka rent vatten och andas ren luft”. Men vilka borde då minska sin nativitet? Finland är ett av världens glesast befolkade länder. Vi är  ca 15 individer per kvadratkilometer. I Danmark är siffran tio gånger större. Menar Lindgren att Danmarks befolkning borde minska till en tiondedel av dagens nivå? Eller borde t.ex. antalet kineser skäras ner med 800 miljoner?

Jan-Erik Ingvall anser i Hbl 10.1 att till och med Finland är överbefolkat. En absurd tanke i ett land där det i stort sett bara finns skog, skog och ännu mera skog. Det finns ca 500 metropoler i dagens värld. Inte en enda av dem finns i vårt land. Den senaste forskningen har för övrigt visat att det finns många fördelar ur miljösynvinkel med att världen urbaniseras. Om hundra år är, om nuvarande trender fortsätter, största delen av vårt land ödemark där vargarna ylar.

Pekka Kuusi, framstående samhällsforskare och ideolog, behandlade frågan om folkökningen grundligt i sin bok Tämä ihmisen maailma (1983) (som jag i många år använde i min undervisning). Han såg ökningen som ett av de största hoten. Sedan dess har inställningen bland experterna blivit alltmer optimistisk. Under de senaste decennierna har ökningen varit mindre än prognoserna från 1980-talet förutspådde. Magnus Kjaernested nämner 12.1 professor Hans Rosling som profilerat sig i Sverige genom att poängtera att världen faktiskt blivit bättre i de flesta avseenden. Annars är de svenska medierna mycket förtjusta i att måla upp dystopier.

 Kjaernested efterlyser radikala åtgärder. ”Skall vi göra något själva eller skall vi låta naturen sköta frågan?” Han är tydligen inte medveten om att politiker på toppnivå varit medvetna om problemet sedan 1960-talet. Väldigt mycket har gjorts. Tyvärr har många program för barnbegränsning varit misslyckade. Inom FN har frågan varit upp i massor av konferenser. Men dessa leder alltid till konflikter mellan konservativa och progressiva. Motståndet kommer främst från religiöst håll och från anhängare av föråldrade värderingar och traditioner. Lösningen har redan länge varit känd: Utbildning för kvinnorna, demokrati, stabila politiska system, sekularisering och urbanisering

Det finns inga möjligheter att inom de närmaste decennierna minska jordens befolkning. I stället måste vi satsa på att skapa rimlig livskvalitet för alla. Detta är ingen omöjlighet. Det är en målsättning inom FN. Och vi skogsmänniskor i Finland behöver inte avstå från att skaffa barn för att rädda världen.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Är jag alltför optimistisk? Jag försöker min vana trogen göra en så realistisk analys som möjligt. Säkert är att folkökningen kommer att fortsätta ännu några decennier, men i avtagande takt. Hur det går sedan kan man bara göra intelligenta gissningar om. Själv gissar jag att jorden år 2100 har en stabil befolkning på ca 10 000 000 000 individer. Däremot är jag inte optimist när det gäller fattigdomen. Flera miljarder människor i Asien och Afrika kommer att leva i extrem fattigdom.

JOSEPH GOEBBELS VERSUS ADOLF HITLER

(För att förstå denna blogg bör man känna till en hel del om nazityskland).

Hur illa man än tycker om Hitler måste man ändå medge att han var intelligent. En intelligent galning skulle jag vilja säga. (Jag var inne på detta tema i min blogg 22.7 2009). Däremot ger hans in i döden trogne vapendragare Joseph Goebbels ett rätt enfaldigt intryck. Åtminstone på mig.

Jag har tidigare läst en hel del om Göring och Speer, två av Hitlers närmaste män. De ger båda ett intryck av betydande intelligens. Många bedömare tycks anse Göring som den intelligentaste av nazistpamparna. Speer var definitivt snabb i tanken och en skarp analytiker. Man bör dock ha i minnet att intelligens och klokhet, vishet inte alls är samma sak. En klok person behöver inte vara intelligent och tvärtom.

Klokhet är en värdefullare egenskap än intelligens. Nu undrar du antagligen vad jag menar med klokhet. Det undrar jag också, men den frågan går jag inte in på i denna blogg som skall handla om Goebbels.

Anledningen till att jag skriver om honom är att jag i somras läste den engelska historikern Peter Longerichs bok om Goebbels. En recension av boken följer i slutet av denna blogg. Longerich ger en mycket detaljerad översikt av mannens liv och verksamhet. Goebbels skrev dagbok under hela sitt vuxna liv och dessa dagböcker är grunden för den engelska historikerns analys.

HITLERS TROGNA KNÄHUND

Min bild av Goebbels ändrades en hel del genom boken. Han framställs vanligen som en mycket smart och framgångsrik propagandist, som Hitlers förtrogne och högra hand. I verkligheten var han snarare Hitlers trogna knähund, en arbetsmyra till medelmåtta för vilken Hitler framstod som ett slags halvgud. Det var Goebbels som inför presidentvalet år 1932 lanserade Hitler som Tysklands frälsare. En central tanke i nazismen (och alla besläktade ideologier) är ledarkulten. Den politiska makten bör innehas av en stark och mäktig ledare som ensam fattar alla viktiga beslut. Denna tanke är central i Mein Kampf. Det är uppenbart i den boken att Hitler hade en vision av sig själv som en sådan stark ledare. Demokrati leder till kaos. Diktatur leder till ordning och reda. Så lyder första budet i den nazistiska läran.

Goebbels hyste en obegränsad tilltro till och beundran för Hitler. Alla ord av uppskattning och beundran från diktatorn slickade han i sig medan till och med obetydlig kritik gjorde honom djupt nedslagen. Goebbels såg sig själv som Hitlers gode vän och kamrat. Han anpassade sina egna åsikter slaviskt efter Hitlers. Ändå fortsatte de att säga ni till varandra ända till slutet. Hitler var alltid mycket sen att ”lägga bort titlarna”.

Något som man vanligen inte vet är att Goebbels innan han blev Hitlers knähund hade sympatier för socialismen. Han hörde till vänsterflygeln inom nazistpartiet. Men när Hitler slog till mot partiets vänster var Goebbels snabb att vända kappan efter vinden. Likaså när det gällde förhållandet till Sovjet. Goebbels kände sympati för rysk kultur, han hade läst och beundrat t.ex. Dostojevskij och Tolstoj, och för det kommunistiska systemet. Hitlers anfall på Sovjet var för honom en stor chock. Men han vände åter kappan och började i sin propaganda framställa ryssarna som barbarer och Untermenschen.

 HITLERS ENDA MÅL VAR MAKT

Hur såg Hitler på Goebbels? Han noterade tidigt, omkring 1925, den dyrkande, beundrande blicken hos den unge filosofie doktorn. Man bör notera att Hitler vid den tiden inte hade många anhängare med en akademisk examen, allra minst med en doktorsexamen i litteratur. Hitler själv hade som bekant ingen högre utbildning. Hitler drevs av ett enda mål, makt. Andra människor var för honom endast medel för att uppnå detta mål. Och han såg i den unge doktorn en svag karaktär som han kunde forma enligt sina önskningar.

Men Goebbels blev också ett sätt för honom att slappna av, att koppla bort politiken och leva som privatperson. Longerich ägnar rätt mycket utrymme åt Goebbels kärleksliv. I dagböckerna skriver han om kvinnor som han träffar. Trots att han fysiskt sett inte var någon stilig karl, i själva verket raka motsatsen till det nazistiska idealet, tycks han ha haft dragningskraft på en del kvinnor. Han berättar i dagböckerna rätt öppet om affärer med ett flertal kvinnor men i början av 1930-talet blir han kär i en blond skönhet vid namn Magda Quant. Lustigt nog blir också Hitler förtjust i samma kvinna. Hon var frånskild med ett barn. Hennes f.d. man var en äldre, rik företagare. Longerich talar om ett triangeldrama. Hitler skulle säkert ha kunnat få Magda till älskarinna eller hustru, men han ger sitt fulla stöd när Goebbels vill gifta sig med henne. De gifter sig med Hitler som bröllopsvittne 1931. Hon får sex barn och Goebbels är antagligen far till dem alla. Men Hitler tillbringar ofta tid ensam med Magda som dyrkar honom lika mycket som hennes man gör. Huruvida hon också var Hitlers älskarinna kommer vi aldrig att få veta. (Inte för att det spelar någon roll. Men Hitlers sexliv väcker naturligt nog nyfikenhet. Inte heller kommer vi någonsin att få veta om han hade samlag med sin unga systerdotter Geli Raubal, som begick självmord, eller mördades). Goebbels familj blir i praktiken också Hitlers, ett ställe där han kan koppla av fullständigt.

Men det betyder inte att Hitler inviger Goebbels i sina planer. Han berättar endast så mycket han anser att Goebbels behöver veta för att sköta sin uppgift som propagandachef. Detta är typiskt för Hitlers sätt att utöva makt. Efter maktövertagandet 1933 utser Hitler Goebbels till minister för propaganda och folkuppfostran, men inte heller nu ger han honom sitt fulla förtroende. Han låter armén och utrikesministeriet sköta sin egen propaganda. Också andra ledande nazister har sina egen propaganda. Goebbels får sålunda aldrig den totala makt som han drömmer om. Hitlers metod är, som alltid, att hindra att någon får så stor makt att han kan bli en konkurrent. 

 GENOMSKÅDADE ALDRIG HITLER

Goebbels lyckas aldrig genomskåda Hitler, vare sig i detta eller något annat avseende. Det är helt klart frågan om självbedrägeri. Men det är överhuvudtaget typiskt för Goebbels att han tror på sin egen propaganda. Man kan säga att han är ett offer för sitt försök att manipulera tyskarna. Han målar upp en nazistisk idealbild och vägrar se verkligheten bakom.

Att Hitler inte inser betydelsen av kritiskt tänkande är lätt att förklara. Hans personlighet hade formats som fattig, arbetslös, frustrerad konstnär som slukade allehanda skräplitteratur. Goebbels hade däremot en lång utbildning bakom sig. Han hade studerat vid flera universitet och läst en lång rad av de främsta författarna. Han borde ha tränats i att tänka kritiskt och självständigt. Som propagandachef jobbade han i stället energiskt för att utrota allt kritiskt tänkande.

Bilden av den skickliga propagandisten är en myt, en myt som han själv gjorde sitt bästa för att skapa och som han själv trodde på. I själva verket var hans budskap ofta grova, överdrivna och motsägelsefulla. En stor del av tyskarna sökte info från andra källor än från de officiella kanalerna. Goebbels skrev massor av artiklar och höll oändliga mängder tal, men hans publik var mest de övertygade nazisterna och folk som kommendrades att lyssna och att skrika sina Heil.

 FELAKTIG MÄNNISKOSYN

Såväl Goebbels som Hitler hade en förvriden och förenklad människosyn. De såg allmänheten som en trög massa som kunde formas enligt ledarnas vilja. Däremot betraktade de sig själva som överlägsna, som övermänniskor, av ödet utvalda att styra och leda den anonyma massan. Sådant brukar kallas storhetsvansinne.

Alla andra höga nazister är såpass intelligenta att de senast i början av år 1945 inser att slutet är nära. De söker något sätt att ta över makten efter Hitler men samtidigt också att rädda sitt eget skinn. Goebbels kommer aldrig ens på tanken att göra detta, inte ens att rädda sina barn. 

Typiskt är att Goebbels är den enda av nazistledarna som tror på Hitler ända in i döden. Han tar sin livslögn med sig i döden. Magda är minst lika indoktrinerad i denna glansbild av Hitler. Efter det att Hitler och hans hustru Eva begått självmord tar Magda tillsammans med sin man gift. Men innan de på detta fega sätt smiter undan sitt ansvar mördar de sina sex oskyldiga barn. Det yttersta offret på den i deras ögon gudomlige Hitlers altare.

Här är min recension av boken:

Peter Longerich, Goebbels. Antisemit och våldsfanatiker.

Norstedts, Stockholm 2013

JOSEPH GOEBBELS SOM MÄNNISKA OCH SOM HITLERS PROPAGANDAMINISTER

                      Det finns många slag av propaganda. Man kan propagera för tolerans, miljövård, nykterhet och mot fördomar, våld och rasism. Men propgandan lämpar sig lika väl för att sprida hat, nationalism, våldsdyrkan eller antisemitism. Gemensamt för all propaganda är att den spelar på känslorna och strävar att manipulera oss både på ett medvetet och ännu mer på ett omedvetet plan.

                      Ett gruvligt exempel på det senare finner vi i den nazistiska propagandan i Tyskland från 1920-talet till Tredje rikets sammanbrott våren 1945. Den drivande kraften bakom denna var dr Joseph Goebbels, en liten man med storvulna tankar och ett omättlig begär efter beundran och erkännande.

                      Den engelska historikern Peter Longerich, författare till flera böcker om nazismen, har på basen av Goebbels dagböcker (32 stycken publicerade 1993-2008) analyserat och beskrivit såväl hans personlighet som hans karriär i boken GOEBBELS. ANTISEMIT OCH VÅLDSFANATIKER (2013, ca 800 sidor).

                      Goebbels började skriva dagbok redan i 20-årsåldern, långt innan han blev medlem i nazistpartiet. Han fortsatte nästan dagligen att skriva ner händelser, intryck och grubblerier ända till det för honom bittra slutet i april 1945. Typiskt för hans starka drift att bli sedd är att samtliga dagböcker fotokopierades och lagrades i ett bankvalv. Därigenom undgick de att förstöras i kaoset under krigets slutskede. I motsats till de falska Hitler-dagböckerna, som lurade en del historiker, är det inget tvivel om att dessa verkligen är skrivna av Goebbels.

                      Vad var då Goebbels för en människa, vad var det som drev honom, som gjorde honom till fanatisk antisemit och våldsdyrkare och en hängiven, fullständigt okritisk, hitlerbeundrare? Peter Longerich gör en mycket djupgående och detaljerad analys som ger trovärdiga och väl underbyggda svar på dessa frågor.

                      Liksom många unga män i alla tider var Goebbels en sökare. Han läste mycket såväl skön- som facklitteratur, bl.a. ryska författare som Dostojevskij och Tolstoj. Också nordiska författare som Lagerlöf, Stridberg etc läste han. Osvald Spengler väckte vid denna tid stort uppseende med sina tankar om Untergang des Abendlandes. Goebbels påverkades i pessimistisk riktning. Därtill kom religiösa grubblerier. Vid sidan av de politiska och religiösa grubblerierna hade han ett komplicerat kärleksliv som också beskrivs tämligen detaljerat. Goebbels hade förhållanden med flera kvinnor, både efter varandra och samtidigt. Om kvinnorna och sina känslor skriver han öppenhjärtigt i de tidigare dagböckerna.

                      Vi denna tid hyser han inget judehat. En av hans flickvänner är t.o.m. halvjude, som han uttrycker det. Inte heller ser han ryssarna som Untermenschen och för socialismen uttrycker han närmast sympati. Han är m.a.o. en ganska ordinär tysk, intellektuell ung man. Man kan känna sympati för honom i hans grubblande, självcentrerade tankevärld. Likt så många andra unga sökte han sin plats, en mening, en roll. Vad var det som gick snett? 

                      Man brukar säga att Hitler var en misslyckad målare. Han hade ambition men inte begåvning. På samma sätt kan man säga att Goebbels var en misslyckad författare. Han studerade litteratur och skrev t.o.m. en doktorsavhandling i ämnet. Han drömde om att skriva romaner men refuserades. I stället skrev han kortare noveller men fick dem sällan publicerade.  Som författare fick han aldrig det erkännande han drömde om. Inte heller hade han framgång som journalist. Vid 27 års ålder var han en rätt deprimerad och desillusionerad man. Det mesta han försökt sig på hade misslyckats.

                      År 1924 började han bekanta sig med de nazistiska idéerna. När han första gången hörde Hitler tala i juli 1925 var det som en uppenbarelse. ”Jag står där ute och gråter som ett litet barn...För den mannen är jag beredd att offra allt.” Hitler blir i Goebbels ögon ett surrogat för den Gud han aldrig lyckas finna. Hans beundran verkar, för en modern människa, rent sjuklig. Hitler lägger märke till den dyrkande blicken och inser att han här har en man som han kan utnyttja. Så får Goebbels starta sin karriär i den nazistiska partiapparaten, som till slut år 1933 leder fram till posten som minister för propaganda och folkfostran. Longerich beskriver mycket detaljerat Goebbels väg till maktens tinnar.

                      Metoderna för sin propaganda hämtade Goebbels från den kommersiella reklamens värld. Men han läste också vad psykologerna hade att säga i ämnet. Receptet för framgång var, ansåg han, att alltid rikta sig till känslorna, att förenkla och överdriva och att ständig upprepa slogans som lätt fastnar i minnet.  Med stor energi ordnade han massmöten med sig själv som huvudtalare. Att mötena ofta ledde till bråk och slagsmål såg han som en viktig manifestation av rörelsens styrka och beslutsamhet.

                      Efter att han av Hitler utnämnts till minister för propgandan började han med stor energi (försöka) ta kontroll över alla former av kultur. Tidigare chefer sparkades och ersattes av trogna nazister. Tidningspressen likriktades steg för steg, likaså radion. Han strävade att forma en filmindustri som skulle uttrycka de nazistiska idealen. Men sällan var han nöjd med kvaliteten på produkterna. 

                      Det finns många myter om Goebbels och hans roll i tredje riket. Longerich gör sitt bästa för att avliva dem och ge en nyanserad och objektiv bild. Enligt myterna hade Goebbels total kontroll över de tyska medierna och över kulturen. I själva verket var Hitler noga med att inte ge honom total kontroll. Armén och utrikesministeriet, samt Rosenbergs ostministerium hade egna propagandaorganisationer. Partiets förläggare Max Amann kontrollerade en stor del av förlagsverksamheten. Enligt myterna var Goebbels propaganda ytterst framgångsrik. I själva verket klagade han själv ofta över svaga resultat. Ett exempel är att folk slutade läsa de likriktade tidningarna. Goebbels klagade över att författarna och regissörerna inte lyckades producera nazistiska filmer och skådespel av hög kvalitet. På nyhetsfilmer från den tiden kan man se enorma folkmassor som kantar gatorna där Hitler med följe drar fram. I själva verket var långtifrån alla där av fri vilja. Arbetsplatserna stängdes helt enkelt och folk kommenderades ut på gatorna.

                      Man vinner inte krig genom propaganda och Goebbels propaganda var ibland snarast kontraproduktiv. (Den allierade propagandan var effektivare och många tyskar lyssnade i hemlighet på denna). Hatkampanjerna mot judarna t.ex. var ofta så överdrivna att många insåg att de var falska. I krigets slutskede arbetade han hårt för att egga tyskarna till fanatiskt motstånd. Också det misslyckades. De flesta insåg vid det laget att kriget var förlorat. De var krigströtta, apatiska och ville bara ha fred. 

                       

                      I motsats till flera av de ledande nazisterna var Goebbels endast måttligt intelligent. Han blev, i likhet med många propagandister, ett offer för sin egen propaganda. Han lät göra opinionsundersökningar, men insåg inte att resultaten manipulerades så att de gav den bild han ville ha. Han noterade med förtjusning alla berömmande omdömen om sina tal och skrifter, men förträngde helt att han själv kontrollerade medierna. Han förstod inte kritikens betydelse och saknade helt självkritik. På ett tidigt stadium rensade han bort alla som tänkte självständigt. I stor utsräckning levde han därför i en illusion som han själv skapat och som Hitler flitigt uppmuntrade. När de övriga toppnazisterna började inse att kriget var förlorat fortsatte Goebbels att tro på Hitlers genialitet och världshistoriska mission. Ett tydligt tecken på hans självbedrägeri är att han i sina dagböcker knappast alls nämner något om Hitlers förhållande till hans hustru Magda.. Magda älskade och dyrkade Hitler och han var uppenbart förtjust i henne. Hon tillbringade ibland längre perioder ensam med Hitler.

                      Goebbels ville skapa en bild av sig själv som en skicklig, framgångsrik propagandist som hängivet arbetade för fosterlandet och världshistoriens största politiska geni. Bilden av den framgånsrika propagandisten levde länge kvar i allmänhetens medvetande även efter kriget. Under senare år har bilden förändrats. Vad vi ser i dag är en narcisstisk arbetsnarkoman, utnyttjad till det yttersta av Hitler, som misslyckades med alla sina stora, megalomaniska projekt.

                      Också slutet på hans bana var ett misslyckande. De andra nazistiska ledarna insåg mot slutet av kriget att Hitler förlorat kontakten med verkligheten. De försökte rädda sig själva. Goebbels, som antagligen inte skulle ha avrättats eftersom han inte var ansvarig för kriget och inte heller för folkmorden, stannade trofast vid Hitlers sida. Som nyligen omvänd hade han lovat att offra allt för ”denne man”. Han nöjde sig inte med att begå självmord. Han mördade också, tillsammans med sin hustru, sina sex barn. Därmed visade han att han fullständigt sålt sin själ till en av de ondaste männen i historien.

Hans Rosing

Fil.lic.

Lektor emeritus i filosofi

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR -ELLER HUR?

Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 24.10. Jag har funderat på frågan många gånger, men inspiration att skriva ner några synpunkter fick jag av historikern Bengt Kummels artikel DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR i samma tidning 24.9. Någon direkt motsägelse finns dock inte därför att vi talar om olika tidsperioder. Kummel avser 1920- och 1930-talet. Det var på många sätt en svår tid. Det föreföll vid den tiden som om demokratins saga var all.

Jag skriver om den tid som jag själv upplevt, dvs mitten av 1900-talet fram till att datorerna ”tog makten” under 1990-talet.

Här är artikeln:

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR

Det fanns minst en butik och en bank, men ofta två för konkurrensens skull, i varje by. En skola och ett postkontor var en självklarhet. Det fanns bussar som gick flera gånger om dagen och gjorde det lätt att ta sig till närmaste tätort. Nätet av busslinjer var mycket tätt i vårt land ännu under 1970-talet, men sedan dess har det ständigt glesnat. I dag skall man inte bo i glesbygd om man saknar körkort, är minderårig, är handikappad, är gammal eller fattig.

I dag finns det ca 2,5 miljoner privatbilar i vårt land. Radikala förändringar har varit nödvändiga för att anpassa samhället till bilarna. Förr fanns det små trädgårdar, gräsmattor, träd och buskar på gårdarna inne i städerna. Själv växte jag upp på en gård vid Kyrkoesplanaden där det fanns trädgårdar med äppelträd, många björkar och rätt vildvuxna gräsmattor. I dag finns på samma gård endast asfalterade parkerinsplatser.

Att vara barn förr var ett äventyr. Vi satt sällan inne. Det fanns förstås inga övervakade lekplatser, inga lekledare, inga människor som planerade barnens verksamhet i detalj. I stället fick vi barn full frihet att utveckla vår kreativitet – ibland till de vuxnas förargelse. Det fanns många platser att gömma sig på så kurragömma var en populär lek. Bollspel var då som nu populära. En del barn byggde kojor på bakgårdarna. Det fanns ungdomar som ordnade tivoli och cirkus. Till det som i dag vore helt förbjudet hörde klättrandet. Vi klättrade i träd, sprang på taken till låga hus, tävlade i att klättra på uthusens väggar. Lärorikt men farligt var att en del av oss var förtjusta i smällare av olika slag som vi tillverkade själva. Själv ville jag göra krut men fick bara tag i svavel och kimrök men inte salpeter. Det fanns andra som verkligen byggde små bomber som gärna smälldes t.ex. på påsk eller nyårsafton.

I dag diskuteras de allt större intrången i privatlivet med stor oro. Vi är övervakade av en eller annan Storebror inte bara från vaggan till graven, utan från befruktningen till graven och t.o.m. efter graven. (Man rotar t.o.m. gärna i avlidna personers privatliv, speciellt om de varit kändisar som t.ex. Mannerheim). Det är främst datoriseringen som gjort denna övervakning möjlig. Men före 1990-talet, då datorrevolutionen startade på allvar genom persondatorerna, fanns varken myndigheter, privata företag,lagstiftning, resurser eller ideologisk grund för den totala 1984-övervakning som är en självklarhet i dag. (Med 1984-övervakning anspelar jag förstås på Orwells klassiska roman).

Förr låg ansvaret på den enskilda individen, på familjen och på nära vänner. Men det betydde att vi hade frihet att göra våra egna beslut, våra egna val. Gick det illa så var det vårt eget fel. För dagens unga måste det verka otroligt att det inte fanns hastighetsbegränsningar på alla vägar, att bilarna inte var försedda med säkerhetsbälten, än mindre med luftkuddar. Lika otroligt måste det förefalla att vi inte hade en tanke på att all den säkerhetsutrustning som i dag måste finnas i en båt. Själv gjorde jag otaliga båtresor både i Vasa skärgård och Åbolands skärgård utan livbälten, nödraketer och mobiltelefon. Båtarna behövde varken vara besiktade eller registrerade av någon myndighet.

Innebar detta inte att vi tog väldiga risker? Självklart var riskerna större förr. När det var som värst i början av 1970-talet dödades årligen ca 1000 personer i trafiken och något hundratal drunknade. Dessa siffror har i stort sett halverats genom den stränga övervakning som myndigheterna steg för steg genomfört. Priset för denna övervakning är dock högt – ständiga  begränsningar i den personliga friheten och i det individuella ansvaret. Typiskt är att man i dag skyller på myndigheterna om det sker en olycka. Man ser inte längre den enskilda människan som en unik fri individ, utan som en produkt som formas av myndigheterna. Om det är fel på en produkt är det tillverkarens fel, inte produktens.

Inställningen till tobak är typisk. Förr ansågs rökning var en privatsak. Rökningen var vanlig och socialt accepterad. (Min mor rökte hela sitt vuxna liv. Som barn fick jag ibland springa till butiken och köpa en ask Klubb 77 till henne. Hon dog i cancer 72 år gammal. Min far rökte inte. Själv har jag alltid ansett rökning vara idiotisk.) Vuxnas rökande betraktades inte som något problem. Däremot var det förbjudet för barn att röka. Vilket förstås ledde till att en del tjuvrökte. Däremot var det ovanligt att ungdomar söp sig fulla. Det var svårt att få tag på alkohol. Knark av olika slag, som i dag tycks vara tillgängligt och användas överallt, hade man förr knappt hört talas om. Hasch började diskuteras i slutet av 1960-talet, men var då ännu ovanligt i vårt land. I dag tycks användningen av hasch öka samtidigt som myndigheterna kämpar hårt för att stoppa rökningen av tobak och snusandet.

Övervikt var förr inget samhällsproblem, ätstörningar var ovanliga, skräpmat fanns inte. Man åt nästan enbart inhemska produkter som vanligen var lokalt producerade. Det fanns många små mejerier, slakterier och firmor som tillverkade korv, kotletter, uppskärningar etc. Fisk var billig mat. Vi barn kinkade inte med maten. I skolorna fick vi rågmjölsgröt, makaronivälling och ärtsoppa. Vi promenerade, cyklade eller åkte buss till och från skolan. (På vintern åkte en del skidor till skolan, t.o.m. inne i Vasa.)

Levnadsstandarden var förstås mycket lägre än i dag. Men i stället var livskvaliteten högre. En orsak till detta var att de flesta hade fasta jobb. De snuttjobb som så många av dagens unga måste ty sig till fanns knappast, inte heller bemanningsbolag, allehanda konsulter och allra minst börsklippare. Min morfar t.ex. jobbade nästan hela livet som bokhållare på den lilla järnvägsstationen på Vasklot. (Den är sedan länge nedlagd). Nästan alla företag hade inhemska ägare som vanligen kände ett visst ansvar för de anställdas välfärd. I dag ägs allt större delar av Finland av utländska jätteföretag och av utländska investeringsbolag).

En annan orsak till god livskvalitet var att det sociala umgänget var livligt. Man umgicks inte per telefon, sms elelr via Facebook utan i verkligheten. Man levde inte i cybervärlden utan i verkligheten. Man hade tid att träffas och prata, på gatan, i butikerna, i hemmen, på jobbet, på torget, i bussen osv. Begreppet stress var knappt uppfunnet. Konkurrensen var inte så stenhåd som i dag. Man var inte tvungen att hela tiden marknadsföra sig själv som en begärlig produkt. Livet var ganska enkelt. Det fanns inte så många lagar, regler, förordningar, förbud, påbud och varningar. Inte fanns heller den snåriga byråkrati och de arméer av tjänstemän som i dag övervakar allt vi gör. Det fanns endast ett fåtal enkla maskiner som var lätta att förstå sig på och att reparera. Slit och släng-ideologin var ännu okänd. Det tog ett par minuter att lära sig använda en telefon. Tjocka (obegripliga) instruktionsböcker behövdes inte.

Det var en naturlig sak att använda sin egen kropp på det sätt den är avsedd att användas. Den är inte konstruerad för att ligga på en soffa och stirra på tv, än mindre för att i timmar sitta och spela med en dator. Folk promenerade, bar hem matkassar, gick i trappor, bar ved och vatten. Min morfar brukade ta sig en rask promenad från Vasklot till Gamla Vasa och tillbaka om söndagarna. Arbetet fordrade i allmänhet att man rörde på sig.

Slutligen var miljöbelastningen obetydlig. Det s.k. ekologiska fotspåret var minimalt därför att bilarna var få, bensindrivna maskiner som gräsklippare, lövblåsare, snöskotrar, fyrhjulingar, utombordare fanns inte. Flyrtrafiken var obetydlig. I den mån man reste åkte man inom landet och med tåg eller buss. Det fanns rikligt med fisk i haven runt vårt land. Vid vårt sommarställe i Sundom gick stora mängder gäddor upp i vikarna under vårarna. Man kunde praktiskt taget plocka dem med händerna. Havsvattnet var rent, siktdjupet stort utom förstås nära städer och industrier.

Är det då ingenting som blivit bättre under de senaste 20-30 åren? Säkerligen. Läsaren kan själv välja.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Jag väntade mig häftiga protester. Jag väntade att bli kallad konservativ bakåtsträvare. Jag väntade att få läsa att man måste följa med sin tid, att utvecklingen måste gå vidare. Att allt blir bättre när amerikanska superdatorer övervakar allt som sker i världen.

Men inte ett knyst har hörts.

Kanske alla som orkat läsa artikeln håller med mig?

Så jag får väl kritisera mig själv. Här är litet självkritik.

Hans Rosing glömmer alldeles bort allt det positiva som hänt under hans livstid. Hälsovården har blivit bättre, vi lever längre, pensionerna är högre. Livet har blivit betydligt tryggare på alla möjliga sätt: färre dödsoffer i trafiken, färre drunkningsolyckor, barndödligheten är lägre. Vi har fler, större och bekvämare bostäder. Fler än tidigare har högre utbildning. Kvinnorna har fått större makt och inflytande. Synen på sexualiteten har blivit mycket liberal. Homosexuellla kan öppet visa sin dragning till samma kön. Möjligheterna att resa är mycket bättre än förr. Finland har blivit multikulturellt. Detta är några av de förändringar som de flesta skulle betrakta som förbättringar.

Så var det verkligen bättre förr? Om man vill vara diplomatisk är svaret: I vissa avseenden var livet bättre, i vissa sämre. I stort sett väger för och nackdelar upp varandra. Men en sak kan vi väl vara överens om. Livet var mycket enklare förr.

HÅLLER BEVISEN FÖR ATT VI VÄRMER UPP VÅR PLANET?

Växthushypotesen har intresserat mig under många år. Jag har skrivit mycket i ämnet. (I föregående blogg t.ex. skrev jag om FN:s klimatpanel). Många läsare tror antagligen att jag försöker bevisa att ingen uppvärmning sker. Men detta är inte min avsikt. Faktum är att jag är rätt likgiltig för om det blir varmare i en avlägsen framtid. Jag har fullt förtroende för att framtidens människor är mycket klokare och kunnigare än vi i denna fråga och att de har en mycket mer utvecklad teknologi. De kan säkert ta itu med problemen allteftersom de blir akuta.

Det som intresserar mig är själva forskningen. Kan vi lita på det forskarna säger? Och vad säger de egentligen? Det sägs ofta att forskarna är eniga om att jorden blir varmare. Stämmer detta faktiskt, och vad är de egentligen eniga om? Speciellt intressant är att studera i vilken mån politiska ideologier och ekonomiska intressen påverkar forskningen. I vilken mån tar en del forskare, mer eller mindre medvetet, på sig rollen av profeter.

 I Gamla Testamentet läser vi om profeter som träder fram för att varna israels folk för framtida katastrofer om de inte gör bättring.  USA är i dag de religiösa profeternas förlovade land. Är det en slump att amerikaner som Al Gore (politiker), James Hansen (klimatolog) och Stephen Schneider (klimatolog) skrivit böcker där de förutspår framtida klimatkatastrofer om vi inte radikalt ändrar vår livsstil och vårt tänkande? Gören bättring ty himmelriket är nära, sade profeterna förr. I dag säger de att vi måste ändra livsstil och tänkesätt, ty annars straffas våra efterkommande genom orkaner, översvämningar (syndafloder), torka, folkvandringar osv.  

Den yttersta frågan gäller som alltid makt och prestige. Vilken makt skall forskarna ha att påverka eller t.o.m. styra samhället? Är det faktiskt möjligt att med vetenskapliga metoder förutsäga vad som kommer att inträffa om 50 eller 100 år? Kan det t.o.m. vara så att dagens forskare lider av ett slags hybris, en överdriven tilltro till sin förmåga?

                     

TIME SLOG LARM REDAN 1987

Time International är, såvitt jag kunnat utröna, den första stora veckojournal som slog larm om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Framför mig har jag tidningen för den 19 oktober 1987. (När jag skriver detta är det 20 oktober 2013). På pärmen finns en bild av jorden inne i ett växthus och texten THE HEAT IS ON, och med mindre bokstäver How the Earths Climate is Changing. Inne i tidningen hittar vi en åtta sidor lång artikel om hur vi håller på att värma upp jorden.

I artikeln behandlas också ett annat problem som i dag tycks vara nästan bortglömt. År 1987 kom de flesta av världens stater i Montreal överens om att stoppa utsläppen av s.k. ozonförstörande gaser. Dessa gaser betraktades som ett mycket allvarligt hot därför att de skadade det skikt av ozon i atmosfären som skyddar oss för den ultravioletta strålningen från solen. Överenskommelsen blev en framgång och produktionen av dessa gaser minskade kraftigt. I dag anses detta problem vara löst. Detta är ett lysande exempel på att åtminstone vissa problem rätt snabbt kan lösas när det finns tillräcklig politisk vilja.

Jag läste artikeln i Time med intresse därför att jag ville jämföra situationen då och nu. Det mest överraskande är att ganska litet har förändrats trots 26 år av intensiv forskning. ”Vetenskapsmännen är säkra på den allmänna trenden. De fruktar dramatiskt (dramatically) förändrad väderlek under de femtio kommande åren, öknarna och de bördiga områdena flyttar på sig, de tropiska stormarna blir häftigare och havsytan stiger.” Låter detta bekant? Det skrevs för 26 år sedan och är, enligt alarmisterna, lika aktuellt i dag. En av de mest kända ”profeterna” Stephen Schneider menade redan då att utsläppen av koldioxid måste minskas kraftigt. ”Västhuseffekten är den minst kontroversiella teorin inom atmosfärforskningen,” sade han.

                      LARMRAPPORT I SCIENTIFIC AMERICAN 1989

Ur mina tidningshögar har jag letat fram SCIENTIFIC AMERICAN för april 1989. I en lång artikel förklarar klimatforskarna R.A. Houghton och G.M. Woodwell att klimatexperterna är eniga om att människan genom sina utsläpp av koldioxid och metangas håller på att värma upp jordens klimat. De skriver att omedelbar handling (immediate action) är nödvändig. Världens stater bör skära ner användningen av fossila bränslen med 50%, stoppa skogsskövlingen och gå in för ett massivt återskogningsprogram (reforestation). Enligt författarna blev starka bevis för uppvärmningen tillgängliga 1988. I de nordliga områdena (i vilka vi ingår) kommer temperaturökningen att vara dubbelt så stor som för övriga områden. Fram till 2030 kan medeltemperaturen ha stigit med 2-3 grader. Då kan ”the winter temperature in Minneapolis approach from four to six degrees C, or abour one degree per decade.”

Detta vore en enorm ökning och det är, utgående från detta antagande, inte underligt att forskarna menade att kraftiga och omedelbara åtgärder var absolute nödvändiga. Vi har nu 17 år kvar till 2030 och till all lycka har ökningen varit mindre än en tiondedel av den som modellerna förutspådde för 24 år sedan. Senare justerades förutsägelserna kraftigt neråt. Forskarna började tala om en ökning på 0,2 grader per decennium. Det senaste är att även denna siffra justerats neråt en aning.

                      HUR HAR DET GÅTT?

Hur har det då gått? På en punkt är alla experter eniga. De kraftiga nedskärningar som Schneider, Hansen och de andra klimatologerna krävde för 26 år sedan har inte förverkligats. Tvärtom har mängden koldioxid i atmosfären ökat snabbare än man räknade med på den tiden. Det som man inte kunde beakta 1987 var att den ekonomiska tillväxten i Asien skulle bli mycket snabb under de kommande decennierna. Och denna tillväxt har till största delen baserats på energi från fossila bränslen. Från litet över 300 ppm har andelen koldioxid i atmosfären ökat till över 400 ppm..

Däremot är de förutspådda effekterna, lindrigt sagt, problematiska. År 1987 menade man att effekterna skulle vara dramatiska redan efter 50 år. Det har nu gått drygt halva den tiden. Effekterna borde vara klart synliga, men är de faktiskt det?  I början av sommaren, den 19.6, publicerade jag i Vasabladet en artikel som mycket kort sammanfattade en rad aktuella forskningsresultat. Jag skrev följande:

FORSKARNA ÄR VISST OENIGA OM KLIMATET

Mikael Fortelius, professor i paleontologi vid Helsingfors universitet, påstår i Vbl 6.6 att forskarna visst är överens om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av s.k. växthusgaser. Han hör till en grupp på 520 forskare som skrivit på ett upprop till världens folk som manar till snabba åtgärder för att minska utsläppen. Uppropet är baserat på en artikel i Nature 17.6 2012.

Sådana upprop är ingenting nytt. Alarmrapporter av olika slag har publicerats av forskare sedan Romklubbens dagar och sedan Pugwash-rörelsen på 1960-talet. Deras effekt och betydelse är svår att bedöma. I varje fall har de varit viktiga genom att skapa debatt och göra folk medvetna om viktiga frågor. Det finns väl knappast någon som är ovetande om den globala uppvärmningen i dag. Däremot är få villiga att göra något konkret för att stoppa den.

Man bör dock komma ihåg att det i dag finns miljoner forskare i världen. Enbart i Finland är de över 10 000. (Själv räknar jag mig till den gruppen även om jag huvudsakligen sysslat med undervisning på universitetsnivå). Man kan undra varför antalet undertecknare inte är större än 520.

Är då alla klimatexperter faktiskt eniga om att människan orsakar en katastrofal klimatförändring?

Att människan lokalt och regionalt påverkar klimatet har varit uppenbart sedan 1700-talet. Redan under antiken höggs skogarna runt Medelhavet och i Mellersta östern ned och detta gjorde att klimatet blev torrare och hetare. Det är också uppenbart att dagens svåra översvämningar till stor del orsakas av att människan dikat ut våtmarkerna och asfalterat stora områden. Det finns inte längre bufferzoner som dämpar växlingarna mellan tolka och översvämning.

Den stora frågan i dag är inte om klimatet blir varmare. Det har blivit varmare sedan senaste istid som upphörde för ca 10 000 år sedan. Alla djur som i dag finns i vårt land har invandrat sedan dess, och invandringen fortsätter. Den stora frågan är hur mycket människan genom utsläpp av koldioxid inverkar och vilka konsekvenser detta kommer att få.

Jag har följt med diskussionen i många år, men är ännu inte övertygad om att människan i katastrofal grad håller på att förändra planetens klimat. Den bild jag fått genom att läsa en mängd rapporter är att det råder stor osäkerhet bland forskarna om det mesta.

Hur stor är uppvärmningen egentligen? I många är har det talats om 0.2 grader per decennium. I en färsk undersökning baserad på mätningar under perioden 1980-2011 kom Stefan Rahmsdorf och kolleger i Potsdam fram till ett värde på 0.16 grader per decennium.  Detta skulle ge en temperaturökning på 1,6 grader på hundra år, vilket är långt under de 2-4 grader som tidigare angetts. Kritikerna har under den senaste tiden hänvisat till siffror från Met Office i Storbritannien som anger att temperaturen i stort sett varit konstant sedan 1998. Enligt deras modell sker ingen ökning under de närmaste åren. Somliga menar att uppvärmningen upphört, andra säger att den ökar. Det är faktiskt spännande att följa med vad som händer på den fronten.

I många år har en del forskare hävdat att varmare klimat kommer att medföra att extrem väderlek, t.ex. stormar, torka och mycket regn blir allt vanligare. Senaste sommar drabbades Mellanvästern i USA av extrem torka. James Hansen, som slog larm redan för över 20 år sedan, menar att orsaken är antropogena utsläpp av koldioxid. Andra forskare, t.ex. Martin Hoerling, menar att torkan ryms inom ramen för naturliga variationer. Området har många gånger tidigare drabbats av torka. Klimatmodellerna tycks i själva verket vara odugliga när det gäller att beräkna var och när extrem torka uppstår. Vid en stor undersökning visade det sig att ingen modell kunde räkna ut de kända torrperioder under de senaste 1000 åren. Modellerna tycks inte heller kunna räkna ut förändringar i nederbörden. Somliga modeller anger ökad nederbörd, andra minskad för samma område.

I en rätt färsk artikel i Nature (11.4 2013) sägs: ”Hittills har forskarna inte kunnat upptäcka någon ökning av extrem väderlek.” Tidigare modeller varnade för svår torka i Amazon-området, men nyare resultat tyder på att skogen klarar en temperaturökning bättre än man tidigare trott. Enligt en undersökning av Peter Cox och kolleger är regnskogarna, till experternas förvåning, mindre känslig för klimatförändringen än tidigare modeller visat. (Nature 21.2 2013)

 Avsmältningen av Nordpolens isar var rekordstor senaste sommar. Detta stämmer bra med teorin. Men de nyaste mätningarna av Sydpolens isar visar ingen motsvarande avsmältning. Enligt Nature 6.6 2013 minskar ismassan på vissa områden men ökar på andra. Författarna betonar att stor osäkerhet råder. Deras beräkningar tyder på att avsmältningen på Sydpolen och Grönland ger en höjning av havsytan på ca 1 mm per år, dvs 10 cm på hundra år. Knappast katastrofalt!

När det gäller konsekvenserna av uppvärmningen är oenigheten ännu större. Somliga varnar för folkvandringar och t.o.m. ”klimatkrig”. Andra talar om svält och minskande produktiv areal. Många studier har gjorts av hur djur och växtliv kommer att påverkas. Det finns en tendens att alla förändringar tillskrivs koldioxiden och att de är skadliga. Man tycks utgå ifrån att det som vi är vana vid är idealet. Men glömmer då att världen alltid förändrats. För vår del kommer en uppvärmning att medföra mer fördelar än nackdelar, åtminstone under de kommande decennierna. Men det tycks i det närmaste vara tabu att nämna detta.

Jag har läst åtskilliga rapporter och noterat att forskarna ständigt betonar att resultaten är osäkra och att fortsatt forskning behövs för att avgöra frågan. Att förneka detta är att villseleda allmänheten.

Men osäkerhet är i och för sig inte ett hållbart skäl att inte vidta åtgärder. I EU:s lagstiftning finns något som kallas försiktighetsprincipen. Den säger att ”avsaknad av vetenskapliga belägg inte får vara ett motiv för att uppskjuta åtgärder om risk för allvarlig skada på hälsa eller miljö föreligger.” Frågan blir då hur stor risken för allvarlig skada de facto är. Därom råder, såvitt jag kunnat utröna, stor både osäkerhet och oenighet.

Hans Rosing

Vetenskapsteoretiker

DET AVGÖRANDE TESTET

 I forskningen är det viktigt att tänka ut avgörande test. Ett sådant bör härledas ut hypotesen i kombination med nödvändiga antaganden och utgångsvärden. Man behöver inte vara högt utbildad forskare för att inse vad det avgörande testet för växthushypotesen är. Hypotesen säger att klimatet blir varmare. Det vi behöver göra är att mäta temperaturen på tusentals orter under några decennier. Om mätningarna visar en uppvärmning så är hypotesen bekräftad (men inte bevisad). Om de däremot visar en konstant medeltemperatur eller en sjunkande (inom ramen för mätfelet) så är hypotesen inte bekräftad (men inte en gång för alla motbevisad). Dess trovärdighet har då sjunkit kraftigt.

Vi behöver alltså pålitliga värden på medeltemperaturen från tusentals orter spridda över hela planeten. Är det faktiskt möjligt att få sådana? Jag diskuterade frågan i korthet i föregående blogg och går inte in på den igen. Låt oss utgå från de värden forskarna ger ut. (Vad kan vi annat göra?)

I artikeln i Scientific American hänvisas till en undersökning som gett som resultat att jordens medeltemp sedan 1860, dvs på drygt ett sekel, stigit med mellan 0,5 och 0,7 grader. Det är inte mycket jämfört med den ökning på 1 grad per decennium som angavs för de kommande åren i samma artikel. Man kan, men goda skäl, undra varför klimatologerna i slutet av 1980-talet plötsligt började tro på en dramatisk ändring av denna svaga uppåtgående tendens.

Den viktigaste orsaken är att man under 1980-talet upplevde många ovanligt varma år. Denna tendens fortsatte under 1990-talet för att kulminera år 1998 som är det varmaste man någonsin uppmätt. Också i fortsättningen har vi haft många varma år även om rekordet från 1998 fortfarande står sig.

Om man extrapolerar från siffrorna under 1980 och 1990-talen så får man en kraftigt ökande tendens. IPCC publicerade sina första resultat 1990 och förutspådde då att temperaturen år 2100 kan vara 5 grader högre, Förutsatt att utsläppen fortsätter att öka i samma takt som tidigare. (I själva verket har de hittills ökat mer än man då väntade). I alla senare rapporter har man hållit fast vid en ökning på 4-5 grader, förutsatt att utsläppen fortsätter. Om utsläppen däremot minskar blir temperaturökningen självklart mindre.

HAR TEMPERATUREN SLUTAT STIGA?

Om temperaturen hade stigit med omkring 0,3 grader under de senaste 15 åren skulle saken vara biff. I så fall skulle vi skeptiker slänga in handduken. Jag skulle sätta större tilltro till klimatologerna än jag nu gör. Då skulle jag i stället skriva om vilken nytta respektive skada temperaturökningen orsakar.

Men temperaturen har inte stigit.

Jarl Ahlbeck, docent och universitetslärare i miljöteknologi, är troligen den mest kända klimatskeptikern i vår finlandssvenska ankdamm. Han har redan i många år hävdat att temperaturen slutat stiga. Han har avfärdats som inkompetent klimatamatör av alarmisterna, men under den allra senaste tiden tycks allt flere hålla med honom.

Jag har länge väntat på att den vetenskapliga tidskriften Nature skall ta upp detta problem. Den 11 juli i år hände det äntligen. I en kort artikel på sidan 140 finner vi en artikel med rubriken WHY HAS THE WARMING SLOWED? Ett av de största mysterierna (biggest mysteries) i klimatvetenskapen är, enligt artikeln, att de globala temperaturerna inte har ökat under mer än ett decennium. Under 15 år har ingen märkbar ökning skett.

Hur mycket borde tempen ha ökat enligt modellerna? Som vi såg ovan ansåg amerikanarna Houghton och Woodwell att ökningen kunde bli så hög som en grad per decennium. Fullständigt åt skogen alltså! Under de senaste åren har man räknat med ca 0,2 grader. Enligt dessa modeller borde vi ha uppmätt en ökning på ca 0,3 grader. I stället ligger ökningen kring noll.

Som jag nämnde i min föregående blogg har IPCC nyligen gett ut sin femte rapport. Jag väntade mig att denna illustra församling av jordens främsta klimatexperter skulle nämna detta som Nature kallade det ”största klimatmysteriet”. Jag hade väntat något slags förklaring. Och jag var inte ensam. En lång ledare i Nature 19.9 i år avslutas med, visserligen inlindad och vänlig, kritik mot IPCC för att man inte tagit upp frågan om varför temperaturen inte ökat på 15 år. IPCC är, enligt ledaren, den rätta organisationen att lösa mysteriet. ”But it need not wait six years to do so.” (Dvs. vänta tills den sjätte rapporten ges ut).

För det kan väl inte vara så att världens främsta klimatologer har fel? Omöjligt! Något sådant är otänkbart därför att det skulle innebära en enorm prestigeförlust. Alla världens klimatologer skulle i 30 års tid ha satsat på fel häst!

Det skulle dock inte vara första gången i världshistorien som majoriteten av forskare haft fel.

FÖRSVINNER VÄRMEN NER I VÄRLDSHAVEN?

Indiern Rajendra Pachauri uttalade sig i denna fråga i en intervju i Hufvudstadsbladet 29.9. (Han var på ett blixtbesök i H:fors). Hans övertygelse har inte rubbats. ”Vi ska inte låta en liten avmattning under en kort tid villseleda oss,” sade han. En kritiker undrar om 15 år faktiskt är en så kort tid att den kan viftas bort. Svaret är ja enligt Pachauri. Han menar att vi behöver data från en period av minst 30-40 år innan vi kan dra några slutsatser om klimatet. Detta betyder att vi måste vänta ytterligare minst 15 år innan vi kan dra några slutsatser. Då kommer Pachauri som nu är 73 år att, högst sannolikt, vara död (liksom också jag som är tre år yngre).

Själv blir jag allt mer skeptisk ju fler år som går utan ökning. Tidigare har man sagt att man behöver data från en period av 20 år för en utvärdering. I så fall behöver vi bara vänta ytterligare 5 år. Om värmen klart börjar stiga under denna period ökar min tilltro till hypotesen. Men om utjämningen fortsätter så kan vi nog bereda oss på att avskriva hypotesen som ytterligare ett av vetenskapens stora misstag.

En som inte hyser några tvivel är författaren Lars Sund. Han är ivrig grön och har tidigare starkt engagerat sig mot kärnkraften. Nu är han en vältalig propagandist för växthushypotesen. I somras 7.7 publicerade Hufvudstadsbladet en artikel av Sund som sträckte sig över ett dubbeluppslag. Han hävdar kategoriskt: ”Uppvärmningen har inte avstannat – i stället förefaller den att ha accelererat.” Han påstår alltså raka motsatsen till vad Jarl Ahlbeck redan i många år upprepat i Åbo Underrättelser. Ahlbeck brukar dessutom illustrera sina artiklar med diagram över temperaturkurvor, både uppmätta och teoretiskt beräknade på basen av olika modeller. I ÅU 4.10 finns två mycket intressanta diagram. Det ena visar på avmattningen mätt i atmosfären på basen av satellitdata. Ingen förnekar dessa data. Inte ens Lars Sund. Det andra visar en jämförelse mellan uppmätta data och de kurvor man får utgående från 73 olika klimatmodeller. Ingen modell stämmer med de uppmätta värdena för de senaste 15 åren. Alla modeller visar alldeles för hög uppvärmning.

Hur skall man tolka detta? Den enkla slutsatsen är att modellerna är grovt felaktiga. (Det är något som många forskare nu, sent omsider, börjar fundera över).

Finns det några andra möjliga förklaringar? Kan det vara så att värmen genast försvinner från atmosfären någon annanstans? Det finns inte många alternativ för så enorma mängder värme. 70% av jordens yta täcks av hav. Pachauri menar att det inte är luften som värms upp av koldioxiden utan världshaven. Lars Sund hävdar kategoriskt: värmen försvinner ner i haven. Jarl Ahlbeck däremot skriver att denna hypotes är absurd därför att modellerna redan beaktar absorptionen i haven. Om denna hjälphypotes stämmer så innebär det att haven tar upp värme mycket snabbare än någon modell kunnat förutspå.

Hur detta går till tycks ingen i dag kunna förklara. För en lekman förefaller det uppenbart att eftersom koldioxiden finns i atmosfären så borde denna uppvärmas först. Sedan med en betydande fördröjning bör oceanernas ytvatten bli varmare. Denna värme sprider sig sedan långsamt till djupare vattenlager.

Att mäta världshavens temperatur på olika djup över hela planeten med 0,1 grads noggrannhet över perioder av många decennier är verkligen en enorm uppgift. Det är en större beställning än att mäta temperaturökningen i luften. Men det ger forskarna sysselsättning många tiotal år framåt.

Nu avslutar jag denna blogg om den intressantaste vetenskapliga frågan just nu. Men det finns många nya resultat som jag inte ännu behandlat. Hoppas återkomma till dem i en följande blogg. Nu måste jag börja tillreda korvsoppa. Delvis av grönsaker från egna land. Korven är dock köpt. Ute är det ovanligt kallt för årstiden!