MERA MINNEN FRÅN BARNDOMEN

 I min blogg 8.2 skrev jag om hur jag kom till denna värld. När man har så gott som hela livet bakom sig är det naturligt att se tillbaka, att fundera över vad det blev och varför det blev. (Jag är dock ännu mer intresserad av framtiden, inte av min framtid, utan av mina efterkommandes framtid, Svensk-finlands framtid, Finlands och hela mänsklighetens framtid. Men det får bli till en annan gång).

Vem kan då vara intresserad av att läsa om min barndom?  Av mer allmänt intresse är hur det var att vara barn i Finland några få år efter att vårt land utkämpat tre blodiga krig. (Vinterkriget november 1939 till mars 1940,, fortsättningskriget juni 1941 till september 1944 i vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland och kriget i Lappland senhösten 1944 till våren 1945 för att driva bort 200 000 tyskar från norra Finland). Hur var det att vara barn i ett land som förlorat 80 000 unga män av en befolkning på 3,7 miljoner, ett land som måste ta hand om 400 000 flyktingar från Karelen, som måste sköta tusentals krigsinvalider och som därtill måste betala ett enormt s.k. krigsskadestånd till Sovjet?

Det jag berättar kan vara intressant i ett annat avsende. Vårt land har förändrats oerhört under de senaste sju decennierna. Det som jag beskriver är en förgången värld, sådant som dagens unga och medelålders på sin höjd har läst om i historieböcker. Jag försöker beskriva hur det var i mina ögon. Hur det var rent konkret för ett barn  bland hundratusentals andra födda under 1940-talet.

Talade de vuxna mycket om kriget? Präglades min barndom av de äldres hemska, traumatiska upplevelser? Fyra år av krig, dödsrisker, ängslan och oro måste ju ha satt djupa spår i vårt folk? I dag talar man i västvärlden mycket om de psykiska skador krig orsakar. Man betonar behovet av krishjälp och psykterapi för dem som drabbas. Sådant fanns förstås inte för 70 år sedan. Man fick klara sig bäst man kunde.

Faktum är att vid denna tid, dvs i slutet av 1940-talet, talade de vuxna ganska litet om sina upplevelser under krigen. Säkert förekom det, men inte i någon stor utsträckning. Däremot minns jag att de vuxna några år senare livligt diskuterade det blodiga Koreakriget (1953-1956). Åren efter krigen var de vuxna helt inriktade på det närvarande, att klara vardagen, och på den bättre framtid man ville bygga upp. Det var först ca 10 år senare, främst under 1960-talet som diskussionen om krigen kom igång. En växande ström av tidningar, artiklar, debattinlägg, bokserier, faktaböcker, filmer etc producerades. Själv läste jag då massor i ämnet. Det började jag med redan i mitten av 50-talet. Från slutet av 1960-talet skrev jag en rad artiklar om andra världskriget som publicerades stort uppslagna i Hufvudstadsbladet och i Vasabladet. (Jag erbjöd aldrig samma artikel till båda tidningarna. Den regeln har jag följt hela livet.) Som tonåring och äldre fick jag lyssna till många berättelser av dem som var med under kriget, men tyvärr frågade jag inte särskilt mycket. Jag kände många som hade varit med om hårda strider, men jag kände mig generad att fråga ut veteranerna. Mycket fick jag dock höra.

Jag hade tur. Mina föräldrar klarade sig genom krigen utan skador. Så gjorde också mina släktingar även om många av dem på olika sätt deltog i krigen. Min mor jobbade som kontorist på järnvägen i Vasa. Järnvägsstationen bombades och vid ett angrepp dödades ett flertal personer. Min mor råkade inte vara i tjänst just då. Min far var maskinmästare på ett fraktfartyg. Han var med om flera bombardemang när båten låg i Åbo men fartyget klarade sig utan skador. Inte heller råkade de stöta på ryska ubåtar under sina resor mellan Finland och tyska östersjöhamnar. Det fanns massor av minor i Finska viken, men också i Östersjön, men hans fartyg klarade också minfaran. Min far levde till 79 års ålder.

VI MÅDDE BRA!

Varje barn har förstås sin unika historia, men det finns mycket som var rätt typiskt för de flesta. I vissa avseenden var jag likadan som de flesta, men i andra avseenden var jag mer ovanlig. (Liksom mumintrollets pappa var jag ett ganska speciellt barn).

Man kunde tro att barn som växte upp i skuggan av ett grymt och blodigt krig skulle drabbas av allehanda psykiska problem och störningar. I själva verket påverkades min barndom, såvitt jag kan minnas, föga av de svåra tiderna. I stort sett gäller detsamma de stora årskullar som föddes åren efter krigen. Vi blev med tiden en arbetsam, energisk, positiv, kreativ, disciplinerad generation av arbetare, tjänstemän, företagare, konstnärer, politiker och forskare som under de kommande decennierna byggde upp välfärden i detta land. I dag är vi överlag rätt glada och aktiva pensionärer. De flesta av mina kamrater från den tiden lever ännu och är verksamma på många sätt.

Det kan låta absurt, men i många avseenden mådde barnen troligen bättre i den tidens fattigfinland än i dagens rika överflödssamhälle. Den stress, de förväntningar, de krav som är så typiska för dagens samhälle fanns helt enkelt inte. Vi var inte utsatta för all slags reklam, det fanns inga märkeskläder som man absolut måste ha, ingen idoldyrkan, inga underförstådda krav på att man måste vara vacker, välklädd, väldoftande osv osv. Skolorna orsakade inte pestationsångest. Ätstörningar var ännu inte en benämning på en vanlig sjukdom. Övervikt förekom knappast bland barn. Ungdomsdiabetes hade man inte hört talas om. Vi var ständigt i rörelse utomhus. Den elektronik som skapat en överviktig, stillasittande generation med dålig kondition existerade ännu inte. Barnen åt en visserligen rätt ensidig men på det stora hela mera hälsosam kost än i dag. Det fanns inte miljoner olika sorter med godis, massvis med olika läskedrycker, skräpmat av alla de slag. Ingen hade hört talas om hamburgare eller pizza. Det var normalt att hela familjen åt tillsammans. Alkoholen var strängt reglerad, nästan omöjlig att få tag på för ungdomar. I dag kan ungdomarna få tag på massvis av olika slags narkotiska preparat. Det eländet besparades vi.  Det farligaste vi kunde dra i oss var tobaksrök, men vi var ständigt övervakade och syndare straffades.

Den atmosfär av ängslan, rädsla och oro som är så typisk för dagens samhälle och som hela tiden underblåses av medierna existerade inte. Vi barn kunde röra oss fritt på gården och i skogen. Det fanns ingen som övervakade oss. Vi klättrade i träd, vi sprang på tak, lekte vid stranden, var ute på svaga isar, hittade på hyss utan att de vuxna kände någon större oro. Risken att skadas, att bli sjuk, t.o.m. att dö var naturligtvis långt större än i dag, men oron var långt mindre. Det kan låta paradoxalt, men är i själva verket naturligt. Man kan med fog säga att vi med åren blivit ”trygghetsknarkare”. Ju tryggare livet blir desto ängsligare blir vi och desto mera satsar vi på att ytterligare öka tryggheten. Det som i dag hägrar är det absolut trygga samhället. Ett samhälle där myndigheterna övervakar varje steg vi tar. För 70 år sedan insåg man att absolut trygghet är en chimär. Livet är fullt av risker, vi kommer alla att dö. Man insåg instinktivt att det är viktigare att leva livet fullt så länge man har det än att ängsligt undvika alla faror.

Dagens 5-åringar kommer genom medierna (helt i onödan) i kontakt med mycket av eländet i världen.  Som 5-åring var jag lyckligt omedveten om allt annat än det som hände i min omedelbara omgivning. Och det skrämde mig inte. Jag blev t.ex. aldrig mobbad av de fem äldre pojkarna på gården.

ETT MEDELKLASSBARN PÅ 1940-TALET

Min far Georg Alexander växte upp i ett arbetarhem i Dalsbruk i Åboland. Hans far Emil jobbade nästan hela livet som gjutare på järnverket. Tillsammans med sin fru Helmi ägde de ett litet skärgårdshemman som vid denna tid sköttes av fru Helmi. Hon hade växt upp i skärgården och visste allt om fiske, kreatursskötsel och en smula jordbruk. Efter 6 år i folkskola gick min far till sjöss. Efter att ha jobbat som matros i några år sökte han till den svenskspråkiga Tekniska skolan i Helsingfors. Där gick han i tre år tills han fick behörighet som maskinmästare inriktad på ångmaskiner. Därefter gick han till sjöss igen, men nu som medlem i befälet ombord.

Följande episod berättar en hel del om den tidens inställning till effektivitet. Ibland passerade min fars fartyg ganska nära den holme där farmors och farfars skärgårdshemman låg. (Holmen heter originellt nog Holma). (De körde den inre farleden mellan  Hangö och Åbo som går förbi byn Högsåra.). Min far berättade följande: En gång bad han kaptenen att ankra några timmar utanför Högsåra så att han skulle kunna åka till Holma för att hälsa på föräldrarna och bekanta. Han fick som han ville. Den stora ångbåten stoppade maskin och ankrade utanför Högsåra. Min far fick tag i en motorbåt (eller så rodde han, jag är inte säker). I sena kvällen överraskade han sina anhöriga och stannade för att prata några timmar. Sedan åkte han tillbaka till fartyget och resan fortsatte. Fartyget stod stilla i flera timmar för att en av befälet skulle kunna hälsa på sina föräldrar. Så kunde det gå till i den tidens Finland!

Min far berättade vid flera tillfällen när vi satt på vår holme Lilla Ängeskär hur det kändes att som maskinmästare stå högt uppe på bryggan av ett stort fartyg och passera de trakter där han tillbringade en stor del av sin barndom. Han kände en klump i halsen av stolthet men också lycka att få se den skärgård som han älskade. Den sista sommaren, dvs 1991, tillbringade han här i de trakter han lärde känna redan som barn. Min far hade gjort vad man i dag i Sverige kallar en klassresa. Han hade kommit några pinnhål högre i den sociala hierarkin.

Min mor Anna Valdine växte upp i ett medelklasshem på Vasklot i Vasa. Hennes far Gustav Valdemar hade blivit student vid Vasa Svenska Lycéeum. Han hade t.o.m. skrivit in sig för studier vid Finlands på den tiden enda universitet, Alexandersuniversitetet i Helsingfors.. Jag har fortfarande kvar hans inskrivningsbevis. I det räknar man bl.a. upp de regler som gäller för de studerande. Han inledde dock aldrig studierna. I stället fick han anställning som tjänsteman vid järnvägen. Han fick jobb i östra Finland på en ort som heter Asunta. När det blev en tjänst ledig vid den lilla järnvägsstationen i Vasklot sökte han och fick jobb som bokhållare. Han fick också tjänstebostad alldeles invid järnvägen. I och runt det huset tillbringade jag och min bror åtskillig tid  under barndomen. Vasklot hamn blev ett välbekant ställe för oss.

Min mor klarade sig bra i skolan. Efter fyra klasser folkskola kom hon till flicklycéet i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan i Vasa. Hon gick sju klasser men blev aldrig student. Hennes far ansåg att det var onödigt för en flicka att bli student. Han ansåg det självklart att hon skulle bli hemmafru och sköta barn. Hon lärde sig både tyska och engelska som hon senare i livet hade nytta av bl.a. som tolk när min far hade utländska gäster å arbetets vägnar. (Min far kunde inga andra språk än svenska och en knagglig finska). Hon blev mycket intresserad av litteratur. De många böcker som vi hade hemma hade hon skaffat. Min far läste på sin höjd en pocketdeckare någon gång. Jag läste en stor del av mors böcker, speciellt som tonåring. Den bok som gjorde störst inryck på mitt sinne var Väinö Linnas Okänd soldat. Jag läste den flera gånger och den står än i dag i min bokhylla.

Jag växte sålunda upp i en ganska typisk medelklassmiljö. Dock fick jag också genom min farfar och farmor och en faster och hennes man erfarenhet av arbetarmiljö och bondemiljö.

ETT TYPISKT MEDELKLASSHEM

Min mor var hemmafru. Det var det vanliga, det normala enligt den tidens värderingar. I dag har ordet hemmafru en nedsättande klang. För 60 år sedan var det tvärtom. Det var fint att vara hemmafru. Mor hann dock jobba som kontorist på järnvägen i flera år innan hon som 26-årig gifte sig. Hon trivdes med jobbet och skulle gärna ha fortsatt. Men min far krävde att hon skulle bli hemma och sköta oss barn. Far var väldigt konventionell. Han var noga med att följa rådande normer och värderingar. Att ha hemmafru med barn var för honom ett bevis på social status, ett bevis på att han var en ”riktig karl” enligt den tidens värderingar. Att kunna försörja fru och barn var ett tecken på att en karl lyckats i livet. I arbetarfamiljer räckte mannens lön ofta inte till och hustrun var då också tvungen att jobba. (I själva verket var detta inte något klokt val. Min barndoms upplevelser lärde mig att båda måste ha egna löneinkomster i en familj.)

I Holmlunds gård bodde två andra barnfamiljer. I båda var mamman hemmafru. Fruarna träffades ofta över en kopp kaffe och satt då vanligen och stickade. Också detta var typiskt för  tidens medelklass. Det vanliga var att ogifta kvinnor hade förvärvsarbete. De var tvugna att försörja sig själva. Några av min mors väninnor förblev ogifta hela livet, något som de ofta pikades för. De hade misslyckats med att ”skaffa sig en karl”. En av mors väninnor, som hette Hulda, jobbade som servitris på en restaurang i Vasa som hette Koti. Hon började missbruka alkohol och droger. Min far förbjöd mor att träffa henne. Han ansåg att hon var en ”dålig kvinna”. Mor besökte henne ändå. En gång var jag med. Hulda bodde i en vindsvåning. Jag kommer ihåg vinden och att mor strängt förbjöd mig att berätta för far att vi varit hos Hulda.

Vårt hem vid denna tid var rätt typiskt för hundratusentals medelklasshem i den tidens Finland. Holmlunds gård var byggd före krigen men ganska modern. Vi hade elström och centralvärme. Vid denna tid var det ännu vanligt med vedspis i köket. Vi hade dock en elplatta med sladd. Men när mor lagade mat måste hon tända eld i spisen. I källaren hade varje lägenhet en avbalkning, ett vedlider. Att bära upp tunga vedkorgar i den branta trappan till andra våningen var bra motion. Kylskåp hade vi inte och ännu mindre frys. Det fanns ett ganska stort s.k. kallt skafferi. Det var visserligen kallt på vintern, men lika varmt som ute på sommaren. Allt arbete i köket gjordes för hand och krävde betydande kunskap och skicklighet, men också en viss muskelstyrka. Kaffe t.ex. köptes i form av bönor som malades hemma. Att stå och mala kaffe var ett tråkigt jobb som mor gärna delegerade åt oss barn. Vi barn drack förstås inte kaffe. Men inte heller drack vi läsk. Mjölk var vår standarddryck.

I dag finns det minst ett WC (en vattenklosett) i varje lägenhet. För 70 år sedan fanns det wc endast i nyare hus. Vi hade wc. Den fanns i ett liten skrubb strax till vänster innanför ytterdörren. Men det fanns också ett dass (skithus som man sade då) på gården. I Vasa, där gamla trähus dominerade stadsbilden ännu vid denna tid, var det vanligt att ha dass ute på gården. (Ordet dass användes inte på den tiden. Man talade i stället om tuppen.) Såväl min mormor och morfar som farmor och farfar var tvugna att gå ut på gården till ett skithus för att bajsa och kissa (skita och pissa sade man på den tiden). Det fanns vanligen flera sitthål i ett skithus och det var helt normalt att flera personer satt i samma dass samtidigt. I mina morföräldrars tupp fanns hela tre hål. Dasset var gemensamt för två hushåll. I dag har man fint wcpapper att torka sig med. Sådant var en lyx på den tiden. På dasset fanns vanligen några dagstidningar. Man fick riva loss lämpliga bitar att torka sig med. Själv brukade jag gnugga,skrynkla pappret litet för att göra det mjukare. Det var inte så noga med renligheten och skithusen omgavs ofta av kraftfulla odörer. Men ur miljösynvinkel var skithusen mycket bättre än dagens system. Det utgjorde ett enkelt, okomplicerat system att lösa skitproblemet. Dassen tömdes regelbundet av s.k. skitkuskar. Tidigare sköttes detta viktiga jobb av kuskar som körde med häst och vagn. På Holmlunds gård fanns vad man i dag kallar en septikbrunn till vilken bajset rann från de fyra wcna i huset. Brunnen tömdes, såvitt jag minns, med hinkar men transporten sköttes vanligen med bil.

”Skitkulturen” har förändrats radikalt sedan dess. I dag bajsar man ensam i ett kliniskt rent rum. Man använder mjukt wcpapper och bidédusch. Tydligen har människornas stjärtar (rövar sade man på den tiden) blivit ömtåligare, liksom det mesta annat i dagens samhälle. Ett egendomligt hyss som jag kommer ihåg är att låsa in en person på dasset på dennes namnsdag. Idéen var att man skulle smyga fram och sätta på haspen utifrån när namnsdagsbarnet uträttade sina behov.  Även annars var detta ett vanligt hyss. Det ansågs

vara kul när den som blev inlåst skrek och bultade på dörren.

Finland var ett fattigt land för 70 år sedan. Ändå, eller kanske därför, var servicen mycket bättre än i dagens datoriserade samhälle. Man fick personlig service överallt. Ett exempel är posten. Den delades ut två gånger om dagen, på förmiddag och eftermiddag. På lördagar delades den en gång. Det fanns ett postkontor vid Vasklot hamn och därifrån gjorde postiljonerna en runda två gånger om dagen. På den tiden kommunicerade (som det heter i dag) man främst genom att sända brev och kort. Typiskt för tiden var också att man kom och hälsade på utan inbjudan. Bekanta kunde komma in och sitta och prata en stund som en helt naturlig sak. Ytterdörrarna var vanligen olåsta om dagarna.

Dagens hem är fyllda av elektronik. För 65 år sedan hade man på sin höjd en trådtelefon och en radio. Vi hade inte telefon, men nog radio. Transistorn var ännu inte uppfunnen., radion gick med vacuumrör. Det var knappt 30 år sedan rundradion inledde sin verksamhet. När mina föräldrar var små fanns ännu inga radioutsändningar även om radion nog var uppfunnen. Min mor hade ofta på radion. Jag kommer ihåg att hon gärna lyssnade på radioteatern. Det var något som jag ogillade eftersom de så ofta skrek och grälade. Jag förstod ju inte att det inte var på riktigt. Alltsedan den tiden har jag haft obehag för skrik och gräl. Kanske är jag speciellt känslig, men jag har alltid undvikit gräl. I dag skulle jag kallas konflikträdd. Jag tycker att gräl och slagsmål är under en förnuftig människas värdighet. Troligen är jag i detta avseende påverkad av min far. Han höjde aldrig rösten, grälade aldrig, svor och förbannade aldrig. Min mor kunde däremot nog tappa kontrollen.

Tvn uppfanns i mitten av 1930-talet. I min barndom fanns det tv t.ex. i USA, men det skulle ännu dröja ett decennium innan man i Finland började utveckla detta revolutionerande nya medium. Däremot var biograferna populära. De hade sin glansperiod under min ungdom. Mitt första biobesök gjorde jag tillsammans med min far i en biograf som hette Scala. Den låg på Hovrättsesplanaden nära torget. Huset är sedan länge rivet. Vi såg ett antal korta Disney-filmer. En av filmerna måste ha gjort ett stort intryck på mitt barnasinne för jag kommer ihåg den än i dag. Den handlade om hur Musse Pigg kämpade mot en jätte. Dessa gamla filmer finns i dag på DVD. Just den filmen finns i dag bland mina skivor. Under min barndom fanns det hela sex biografer i Vasa. Jag hann under barn- och ungdom se filmer i dem alla. Min mor var intresserad av film. Hon var t.ex. en stor beundrare av den tidens superstjärna Greta Garbo.  

Här är ett ”radiominne”. Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning och denna refererades i radion. Vår radio stod på hela tiden medan den högtidliga förrättningen pågick. Detta har fastnat i mitt minne därför att min mor grät. Hon sade ungenfär: ”Hur skall det gå för Finland nu när Mannerheim är borta.” I själva verket hade han varit borta från politiken sedan 1946. Mor var en stor patriot och en stor beundrare av Mannerheim. Också detta var typiskt för medelklassen, för den s.k. borgerligheten.

Dagens värld är full av allehanda musik. Detta är ingenting nytt. Musik av alla slag spelades under min barndom och för övrigt också under mina föräldrars barndom. Musiken spelades förstås live på restauranger, på dansbanor, på konserter. I radion sändes mycket musik. Grammofoner var vanliga. Vi hade dock ingen grammofon vid denna tid. I dag berättar många hur de lyssnade till musik redan i mycket unga år. Jag var inte ett dugg intresserad av  musik. Min mor dyrkade en del av den tidens populära sångare, t.ex. Zara Leander, men i det avseendet påverkade hon inte alls mig. Tyvärr ärvde jag min fars omusikalitet. Inte ens när jag blev tonåring kände jag någonting för superidoler som Elvis, Tommy Steele och Paul Anka. Jag tyckte mina kompisar var löjliga som häftigt käbblade om vem som var bäst.

Långt senare kom jag underfund med att jag var tondöv.   

KORRIGERING BETRÄFFANDE KÄRNKRAFTEN

I föregående blogg skrev jag att Finland behöver kärnkraften under detta decennium. Jag avsåg förstås detta sekel, detta århundrade. Självklart behöver vi kärnkraften under detta och nästa decennium och en lång tid därefter. Detta vill knappast ens de ivrigaste motståndarna förneka. Att stänga de fyra reaktorer som nu är i drift vore extremt dumt. Vi skulle förlora en effekt på ca 3000 MW. Såvitt jag kan se finns det inget sätt som vi inom några år kunde ersätta en så stor kapacitet. Fossila bränslen vore den enda möjligheten, men vår viktigaste uppgift i dagens läge är att fasa ut dessa. När det gäller de fossila kan vi verkligen tala om ett decennium. Inom 10-15 år borde vi radikalt skära ner på stenkol, olja och naturgas. Efter ett decennium borde en stor del av våra bilar drivas av el eller biobränslen. Att avveckla kärnkraften kan bli möjligt först mot slutet av detta sekel. Men en avveckling förutsätter att vi har ännu mer miljövänliga och trygga alternativ till förfogande. I dagens läge är den stora uppgiften att göra vad vi kan för att minska våra egna utsläpp av växthusgaser. På detta bör vi koncentrera våra begränsade resurser.

KORT FÖRSVAR FÖR KÄRNKRAFTEN

Kärnkraften tycks alltjämt engagera många. Vasabladet har under den senaste tiden publicerat en hel del kritik av denna energikälla. Min ståndpunkt har varit klar sedan slutet av 1970-talet. Jag anser att Finland är tvunget att använda kärnkraft under detta decennium för att kunna trygga behovet av el. Mina argument sammanfattade jag i en kort artikel i Vasabladet 7.2 2015. Jag sätter ut artikeln här nedan.

Det kan verka tjatigt att än en gång föra fram argument som jag presenterat många gånger tidigare. T.ex. i min blogg 30/10 2014. Intresse tycks finnas eftersom den bloggen haft hela 268 läsare. Jag svarar inte här direkt på motståndarnas argument. Det är svårt därför att de ofta är känslomässiga och bygger på okunskap. Att svara får bli till en annan gång.

Här är artikeln:

TILL KÄRNKRAFTENS FÖRSVAR

Under den senaste tiden har vi i Vbl fått läsa många insändare som motstätter sig kärnkraft (kk). Man kan undra varför vi har kk om den verkligen är så dyr och farlig som motståndarna anser. Lyssnar beslusfattarna inte alls till folket? Är vi förespråkare omoraliska egoister som inte bryr sig om risker för kommande generationer? Eller finns det faktiskt sakliga och rationella argument för denna omstridda energikälla?

Utgångspunkterna i varje energidebatt är klara: vårt geografiska läge, våra resurser, den ekonomiska strukturen i vårt land och den levnadsstandard vi önskar upprätthålla.

Under mer än 100 år har de fossila bränslena varit grunden för den ekonomiska tillväxten och för det stigande välståndet. Denna epok närmar sig nu sitt slut. I de flesta länderna inom EU är man ännu beroende av stenkol, olja och gas. Vi är emellertid redan på god väg mot en alltmer koldioxidfri ekonomi. Samtidigt blir vi alltmer beroende av elekricitet som drivkraft inom industrin, kommunikationerna och i hemmen.

Det är viktigt att vi har en trygg tillgång till ström, speciellt under den kalla och mörka delen av året, dvs större delen. Vi får inte glömma att Finland är världens nordligast belägna industriland. Tillgången på ström får inte vara beroende av väderleken.

Det blir allt viktigare att produktionen är miljövänlig. Den får inte skada vare sig skärgården eller skogar och jordbruk, inte heller växt och djurliv. Självklart får den inte skada människor, men människor kan skadas indirekt genom att deras livsmiljöer och sociala gemenskap skadas. Produktion som skapar stridigheter och bitterhet måste undvikas. Däremot är det viktigt att stat och kommun får inkomster och att många permanenta arbetsplatser för högt utbildade personer skapas. Långsiktighet är viktig. Priset på ström får inte bli högre än vad det redan är för att inte de som redan har det ekonomiskt svårt skall drabbas ännu mer. I dagens svåra läge är subventioner genom skattemedel närmast omoraliska.

Den enda metod som, såvitt jag kan se, uppfyller alla dessa krav är kk. Självklart har också den nackdelar, som ofta påpekats i Vbl. Man måste se på hela Finlands intresse.

Ett vanligt misstag i debatten är att ställa kk emot förnyelsebar energi. I själva verket behöver vi också stora mängder förnyelsebar energi för att kunna avveckla de fossila bränslena. De båda reaktorerna i Lovisa är redan gamla och kommer småningom att tas ur bruk. Då faller ca 1000 MW bort. Såvitt jag förstår är en kombination av kk och förnyelsebart en idealisk kombination. Kk står för basenergin, de förnyelsebara (plus import) för resten. I själva verket satsar ett flertal bolag i vårt land i dag på forskning och utveckling av förnyelsebart. Men det borde vara uppenbart att vi inte under de närmaste decennierna helt kan ty oss till dessa. Vi kommer att behöva kk länge än, men inte i all evighet.

Hans Rosing

MINNEN FRÅN BARNDOMEN

FÖDELSE I KRIGETS SKUGGA

Björkarnas mössöron hade växt ut till stora, gröna löv som sakta prasslade i den ljumma sommarvinden. I skogsdungarna drillade bofinkarna och i väl dolda bon ruvade mesarna på nästa generation. Frodigt gräs täckte parkerna och esplanaderna medan brännässlorna förargade på bandgatorna.

Sommaren 1944 hade börjat i trähusstaden Vasa.

Från BB hördes skrik. Fru Anna Valdine skek när hon i våldsam smärta pressade fram sin förstfödde son natten mot den 16 juni. Och snart hördes den nyfädde gossens, dvs mina, gälla protester över att tvingas ut i en kall och hård värld ur den trygga, varma livmodern. Snart låg dock gossen förnöjt vid moderns bröst, helt omedveten om ondskan i den värld han fötts till.

Ty han hade sannerligen fötts i en tid av kollektivt mänskligt vansinne. Aldrig tidigare hade mänskligheten upplevt ett mera fruktansvärt år än 1944, och hoppeligen kommer den aldrig att uppleva ett likadant år. Jag talar då förstås om lidande som helt och hållet orsakats av människan själv. Många naturkatastrofer och pandemier har varit värre, men inför dem har vi varit hjälplösa. Det andra världskriget var inne i sitt grymmaste och brutalaste skede. Tio dagar innan jag föddes skedde historiens största landstigning när amerikaner, engelsmän, kanadensare och fransmän landsteg i Normandie. Medan jag i godan ro sög på min moders bröst dödades inte bara unga män i tusental utan också tusentals civila. I Tyskland dog tusentals under raserade städer eller brändes till döds i eldstormar när väldiga armador av tunga bombplan natt efter natt fällde tusentals ton med bomber. Samtidigt mördades tusentals judar, zigenare, ryssar och andra, som nazisterna betraktade som mänsklig ohyra, i gaskamrar och fångläger. Den röda armén pressade på från öster och otaliga manglades under de framvällande pansarmassornas larvfötter. I Stilla havet drev amerikanarna tillbaka de japanska styrkorna i exempellöst brutala strider. I japanska självmordsattacker dog soldaterna som flugor. Samtidigt sattes japanska städer i brand genom armador av flygande fästningar.

Den 9 juni, några dagar innan jag föddes hade ryssarna, till den finska armeledningens överraskning, dragit igång en jättelik offensiv på Karelska näset. Den ena försvarslinjen efter den andra bröt samman. Fyra dagar efter att hon fött sitt första barn, medan hon ännu låg på BB, fick min mor höra den förfärliga nyheten. Ryssarna hade intagit Viborg, Finlands näst största stad, en uråldrig knutpunkt mellan öst och väst, nästan utan att möta något motstånd. Min mor har aldrig berättat hur det kändes att ligga på BB med ett nyfött och efterlängtat barn i famnen samtidigt som hon visste att tiotusentals unga män, bland vilka fanns många hon kände, kämpade och dog för att stoppa ryssen. Fyra år av krig hade säkert avtrubbat förmågan att känna något alls. Kanske var hon bara apatisk. Till slut stoppades dock den ryska framryckningen, mycket tack vare det finska artilleriets dödliga, massiva mattor av granater.

(När jag avtjänade min värnplikt och utbildades till batterichef i reservofficersskolan år 1964 hade vi en utbildare, en major, som var med i dessa strider som ung artilleriofficer. Han kunde av egen erfarenhet berätta om det finska artilleriets dödliga effektivitet.)

Var var då min far? I dag är det vanligt att fäderna är närvarande vid förlossningen. Tanken är att bindningen till barnet blir närmare om man ser det komma till världen. Något sådant var absolut otänkbart när jag föddes. Födandet liksom skötseln av babyn var sedan gammalt ett privilegium helt och hållet förbehållet kvinnorna. Livets innersta hemligheter var kvinnornas gebit.

Min far var maskinmästare vid handelsflottan. Under kriget låg hans fartyg mestadels i Åbo, där han fick uppleva många bombanfall. Huvudsakligen seglade de till tyska östersjöhamnar. De förde huvudsakligen produkter av trä och papper och hämtade stenkol, maskiner och i viss mån säd. Genom ett telegram fick han veta att han blivit pappa. Några dagar senare fick han ledigt för att åka upp till Vasa med tåg för att få se mig. Det enda man berättat om mitt första möte med min far är att han sade: ”Oj, vad han är liten.” Efter några dagar måste han återvända till sitt fartyg. Under kriget mot tyskarna i Lappland måste hans fartyg bokstavligen ”segla med lik i lasten”. De hämtade nämligen stupade finska soldater i Kemi och förde dem till deras hemorter längre söderut för att begravas. I Finland ansågs det mycket viktigt att stupade soldater skulle få en sista vila i hjältegravarna i sin hemorts jord. Än i dag, 70 år senare, sköts dessa gravar med stor respekt.

FÖRSTA BOSTADEN

Många säger sig minnas episoder från sina tidigaste år. Själv kommer jag i dag inte ihåg någonting alls som hände under mina första år. Jag är skeptisk till minnesbilder från de allra första åren. Självklart kommer man ihåg mycket av barndomen när man är ung. Då är avståndet till händelserna kort.  Men med åren bleknar minnena. Det sägs ibland att man har falska minnen. Jag skulle i stället säga att äkta minnen med tiden ersätts med oäkta. Ju mer man tänker på en viss episod under årens lopp desto sannolikare är det att det man kommer ihåg inte är det ursprungliga händelsen utan de minnen man har kvar av den ursprungliga episoden. Man minns minnena, inte själva händelsen. Minnena blir oäkta men det är fel att kalla dem falska. De kan i stora drag vara riktiga men upplevelsen av dem kan ha förändrats. Jag går så långt att jag påstår att det är omöjligt att ha riktigt äkta minnen av sina första år när man är så gammal som jag.

Hur upplevde jag världen som femåring? Det är omöjligt för mig att minnas. Det som jag minns är de yttre sammanhangen, vad jag gjorde, men inte vad jag tänkte, och än mindre vad jag kände. För varje år förändras vi. Vi tror att vi är densamma därför att förändringen är långsam och därför att våra minnen färgas av den vi är vid just den tidpunkten. Någonting av den 5-årige gossen Hans Ole Eugen finns säkert kvar i min personlighet i dag. Men det  som finns är överlagrat av 65 år av upplevelser. En del av det förflutna uppgår i det närvarande, men det mesta försvinner för evigt. Så har det varit för de miljarder människor som levat före oss och så kommer det antagligen att förbli för alla våra efterkommande.

Det finns människor som tror att de minns allt som hänt i deras liv. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att det är omöjligt. Tänk dig t.ex. en person som läst 1000 böcker under sitt liv. Kan någon komma ihåg vartenda ord, varenda bokstav, varenda känsla för varenda bok?  Man kan förstås ladda ner varje ord i 1000 böcker i minnet på en dator, men datorn begriper ingenting av vad den ”minns”. Ett datorminne är föga mer än böckerna själva, som ju är kolllektiva minnan. Ett bibliotek med miljoner volymer är ett gigantiskt yttre minne.

Under mina första år bodde vi i andra våningen i ett trähus på Rådhusgatan nära Sandviken. Jag har försökt minnas hur bostaden såg ut, men ingenting dyker upp i mitt medvetande. Möjligen finns det något lagrat i min hjärna som man kunde få fram t.ex. genom hypnos. Såvitt jag vet hände ingenting speciellt på denna plats som fick någon större betydelse för mig. Jag lärde mig förstås detsamma som alla barn: att gå, att tala, att äta själv, att skilja mellan mig själv och andra personer, att känna igen alltflera föremål osv.

En kväll på 1980-talet, när jag var i Vasa och höll mina kurser vid Pedagogiska fakulteten och bodde hos föräldrarna, var jag ute och promenerade med min far. (Det hände rätt sällan). Vi promenerade längs Rådhusgatan och plötsligt stannade min far framför ett höghus. ”Här bodde vi när du var liten,” sade pappa med en viss melankoli i rösten. På  1940-talet fanns här endast trähus. (Med dasset ute på gården). I dag höghus.

Här på Rådhusgatan i Vasa inledde min far och mor sitt äktenskap. De gifte sig 1942 under brinnande krig. Här levde jag mina första år. Här hann också min två år yngre bror Lasse bo sitt första år. På grund av en ödets nyck kom det sig att mina föräldrar tillbringade sina sista år endast en liten bit härifrån. När min far blev pensionerad flyttade de till en hyreslägenhet i hörnet av Handelsesplanaden och Korsholmsesplanaden. I den lägenheten fick de åldras tillsammans tills min mor dog i cancer 1987. Pappa levde ännu fem år. Allt i lägenheten förblev oförändrat tills han själv dog i magcancer 1992. Min bror och jag fick då bl.a. plocka ner mammas kappor från klädhängaren där de hängt orörda i fem år. Min far älskade min mor, och såvitt jag vet älskade han aldrig någon annan kvinna.

ANDRA BOSTADEN

Mina första minnen är från vår följande bostad. Vi flyttade omkring 1947-48 till Holmlunds gård på Vasklot. Jag var då tre eller fyra år. Från tiden där har jag gott om minnen. Jag kan än i dag, ca 65 år senare, ganska väl föreställa mig vår bostad. Det fanna fyra lägenheter i gården som var på två våningar. Vi bodde i andra våningen i en ljus och trevlig lägenhet på två rum och ett stort kök med vedspis. Vi hade en riktig vattenklosett, men såvitt jag minns ingen telefon. Gården låg i slutet av Uddnäsvägen. Den var omgiven av skog på tre sidor. Det fanns inga andra hus i omedelbar närhet. (I dag  finns gården fortfarande kvar och ägs av samma familj men omgivningen ser förstås helt annorlunda ut).

Mitt emot oss på andra våningen bodde ett äldre par. Han var pensionerad flygare och hade varit stridsflygare under kriget. De var goda vänner med mina föräldrar. Mannen var finskspråkig. Antagligen förstod han litet svenska men jag hörde honom aldrig säga ett ord på svenska. Alla andra i huset var rena finlandssvenska österbottningar. Fruarna kunde mycket litet finska. Min mor talade däremot god finska, men far kunde nätt och jämt så mycket att han kunde göra sig förstådd. Han var dock aldrig blyg att tala den rotvälska han kallade finska.

En episod som belyser hur stor frihet man hade på den tiden. En gång bjöd flygaren mina föräldrar att följa med på en tur med ett flygplan med pontoner. Hur det kom sig att han fick använda planet och bjuda in folk att följa med vet jag inte. Tydligen fanns det inga myndigheter som kontrollerade sådant. Sagt och gjort. Mina föräldrar gick ombord under förutsättning att han lovade att flyga utan några våghalsiga manövrar. Den före detta stridspiloten ville dock visa sig på styva linan. Mina föräldrar fick sitt livs flygtur. Han höll på att skrämma ihjäl dem när han plötsligt stoppade motorn och störtade mot marken. Han rollade, flög upp och ner och hade hejdlöst roligt åt mina föräldrars skräck. Det var enda gången de flög med den gamla jaktplanspiloten. Långt senare undrade jag vilka slags plan han flugit under kriget och om han skjutit ner någon fiende, men då var han sedan länge död.

Ännu ett minne av denna farbror. Det hände några gånger att han var min barnvakt när mor var borta. Det var en lustig situation. Jag var ca fem år och kunde inte ett ord finska. Han vägrade tala svenska ens med mig, ett litet barn. Jag fick vandra omkring i lägenheten under total tystnad och under hans vakande blickar. Han visade en stavmagnet som han hade på skrivbordet. Jag blev fascinerad av hur den drog till sig gem som låg där. Det var dock oerhört tråkigt att tillbringa flera timmar med den (i mina ögon) gamle mannen.

Min mor hade många finskspråkiga vänner och bekanta. Men de talade alla god svenska. När de träffades gick samtalet vanligen på svenska. De hade namn som Sorvari, Sarvimäki , Heikkilä och Karasalo. På denhär tiden var Vasa en mycket svensk stad. Finskspråkiga hade ofta många svenska bekanta och lärde sig, utan att närmare tänka på saken, svenska.. Det var en naturlig sak i senska Österbotten. Det talades nästan alltid svenska i min omgivning. I butikerna blev man alltid betjänad på svenska. När jag började mellanskolan som 11-åring kunde jag inte ett ord finska.

Ett undantag var den barberare vår mor förde mig och min bror till när vi blev långhåriga. Hon hade sin affär i en källarvåning i hörnet av Rådhusgatan och Hovrättsesplanaden. Hon och hennes medhjälpare kunde inte ett ord svenska. Den vanliga ritualen var att mamma lämnade av oss hos barberaren, instruerade hur vi skulle klippas och sa att hon kommer och hämtar oss om en timme. Sedan blev vi lämnade till de båda klippande kvinnorna som under tystnad kapade våra hår. Eftersom vi var små fick vi sitta på ett bräde som lades över stolens armstöd. Mor passade på att handla och ta en kopp kaffe i kaféet i Hartmans hus. Det var urtråkigt för min bror och mig att sitta och vänta på henne. När jag tänker på saken hade jag ofta tråkigt under min barndom. Jag fick ofta sitta och vänta. En tid vikarierade min mor på postkontoret i Vasklot hamn. Om hon inte hade någon barnvakt fick jag sitta i korridoren i flera timmar. Det enda som avbröt tråkigheten var att en kund kom in då och då. Jag hade ännu inte lärt mig läsa så jag kunde inte ens få tiden att gå genom läsning.

ETT DUMT HÖJDHOPP

En gång när min bror och jag lekte höjdhopp i köket gick det illa. Mamma var trött och sa att vi skulle leka tyst så att hon kunde sova en stund. Jag hittade på att vi skulle hoppa höjd. Jag band ett snöre i ett dörrhandtag. Men var skulle vi fästa den andra ändan? Jo diskställningen, full med kärl, var på rätt plats. Så jag band fast andra ändan i ställningen. Otroligt dumt av en femåring! Det dröjde inte lång stund förrän diskställning med koppar och fat drösade i golvet med våldsamt klirrande. Jag minns att jag blev förskräckt. Mor kunde bli ordentligt arg. Men jag kan inte minnas själva känslan. Hur kändes det? Jag vet inte. Jag kan inte återuppliva den känsla jag hade. Kände jag rädsla, skräck, skam? Mor blev förstås rasande. Jag tror att hon luggade oss, men jag är inte säker. Det var ytterst sällsynt att hon använde något slag av ens mild aga. Jag har dock ett minne av att vi grät, men gråten kan ha kommit av skrämseln när hela härligheten åkte i golvet.

I dag har barnen massor av dyra leksaker. Femåringar spelar dataspel eller använder mobiler. De enda leksaker jag kommer ihåg är några tygdockor. Vi fick hitta på egna leksaker, leka med det som fanns till hands, träbitar eller stenar med lustig form t.ex. Att vara kreativ var en självklar och naturlig sak. Det fanns inga vuxna som lärde oss lekar, som övervakade, kontrollerade.

MÖRKRETS FILOSOFI

Mörkret omger mig på alla håll.

 Jag vänder mig om och tittar ut mot havet, jag tittar mot strandens släta klippor, jag tittar inåt holmen mot de vindpinade tallarna och de risiga enbuskarna.. Mörkt, kolmörkt överallt. Nej, jag har inte blivit blind. Det är ett vanligt, naturligt finländskt höstmörker sent på kvällen en mulen dag i slutet av augusti i slutet av 1900-talet. Det är inte bara mörkt, det är tyst. Vinden har gått hem, fåglarna har lagt sig till ro för natten, det hörs inte längre några ljud av snabba båtar. En rogivande, lugn, mörk tystnad.

Försiktigt trevande tar jag mig fram. Jag är ensam ute på vår holme, men det känns som om jag vore ensam i hela världen. Lustigt eftersom det bara är två kilometer till närmaste tätort. Går jag upp på berget ser jag ljusen i båthamnen två kilometer norrut.

För en månad sedan var det ännu liv och rörelse i skärgården. Folk i de flesta av stugorna på holmarna runtomkring, segelbåtar i Hangö-farleden, motorbåtar av alla de slag i Rosala-farleden. Tusentals människor tillbringade semester eller veckoslut i skärgården. Men nu har de alla försvunnit in till städerna. Städerna har fått tillbaka sina invånare, blivit livligare, men skärgården har i stället nästan dött ut. Men nästa sommar kommer de igen, och breder ut sig likt gräshoppssvärmar, under några härliga (eller regniga) veckor från midsommar till början av augusti. Sedan drar de sig tillbaka igen och tystnaden och mörkret tar över för nästan ett halvt år.

Jag insuper tystnaden och ensamheten med alla sinnen. Förhållandena är idealiska för filosofisk kontemplation. Jag är ju faktiskt professionell filosof, akademielektor i vetenskapsfilosofi. Ingen tv lockar mig att slöstirra på polisserier eller filmer som jag sett många gånger tidigare. Vårt moderna samhälle kan bjuda på mångahanda upplevelser men inte på totalt mörker och tystnad och ensamhet. I en stad är det aldrig vare sig helt mörkt eller helt tyst.

Medan jag tänker dessa tankar har jag nått fram till min stuga. Det lyser hemtrevligt i köksfönstret. En oljelampa sprider sitt litet rödaktiga, mysiga ljus. Inne på verandan försöker en annan oljelampa driva skuggorna in i vrårna. Dess brinnande veke speglar sig i de svarta fönsterrutorna.

Jag går in i köket, tänder en låga i gasspisen och kokar upp vatten för en sen kopp te. Med den ångande tekoppen och en smörgås i handen slår jag mig ner vid verandabordet. Likt Viktor Rydbergs tomte ”grubblar jag och tänker”. Nej, jag grubblar inte, jag filosoferar.

Vad är mörker egentligen? I skolan fick vi lära oss att svart inte är en färg. Ett konstigt påstående eftersom svart alltid brukar ingå bland målfärgerna. Man behöver inte vara yrkesfilosof för att inse svaret. Mörker är helt enkelt avsaknad av ljus.

Vad är då ljus, dvs vad är det som saknas? I fysiken får vi lära oss att ljus är en typ av strålning som vi kallar elektromagnetisk. Vad betyder det? Skulle ljuset som strömmar ut ur oljelampan vara både elektriskt och magnetiskt? Det är enligt fysiken ett slags svängningar mellan elektricitet och magnetism i olika plan. Dessutom får vi lära oss att ljus består av ett slags partiklar som kallas fotoner. Ljus är alltså samtidigt svängningar, vågrörelser och partiklar. Svårt att förstå? Kanske. Eller kanske är vår hjärna inte anpassad till abstrakt teoretiserande. Kanske vore detta en självklarhet för mer intelligenta varelser.

Mörker skulle alltså vara avsaknad av ett slags vibrerande partiklar som sänds ut av atomerna. En del av dessa partiklar har våglängder, dvs vibrationer, som påverkar nervceller i vårt öga. Då uppstår elektriska impulser som passerar genom miljoner nervceller till bakre delen av hjärnan där de (på okänt sätt) ger upphov till våra medvetna synupplevelser. Jag ser den dåligt upplysta verandan omkring mig. Tack vare synsinnet kan jag lätt orientera mig i rummet förutsatt att det finns en eller flera ljuskällor, objekt som hela tiden sänder ut fotoner med våglängder som påverkar retina (näthinnan) i mitt öga. Men om jag sitter här några timmar kommer oljan i lampan att ta slut. Då finns det inte längre några fotoner i min omgivning som gör att jag kan orientera mig. Då sitter jag i totalt mörker.

Ett mjukt trummande på plasttaket ovanför mitt huvud avbryter för en stund mina tankar. En regnskur. Mörkret utanför blir om möjligt ännu tätare. Jag fortsätter att filosofera.

Hur kan någonting bestå i avsaknad? Någonting som saknas finns ju inte. Det är som de gamla grekiska filosoferna skulle säga ett ”icke-vara”. Betyder detta att mörkret egentligen inte finns? Såvitt jag kan förstå måste det betyda just detta. Mörkret finns genom att inte finnas. Hur skall detta förstås?

Redan en del gamla greker menade att världen ytterst består av två grundelement: atomer och tomrum. Men var blir då mörkret? I början av Bibeln läser vi att ”mörkret råder över djupen”. Men Gud säger ”Varde ljus!” och det blir ljust. Var det faktiskt mörkt innan universum uppstod? Enligt kosmologerna uppstod universum i något som brukar kallas ”the big bang”. Då undrar man om universum var tomt och mörkt innan det smällde. Man kan undra vad man vill, men då har vi gått över gränsen för vad man kan föra en filosofisk diskussion kring. Vi är inne på myternas och sagoberättandets område.

Mörker och ljus betraktas vanligen som varandras motsatser. Med rätta! Ljuset är allt det som mörkret inte är. Det mest uppenbara är att ljuset är begränsat i tid och rum, det uppstår och dör. Mörkret är däremot evigt. Det uppstår aldrig och dör aldrig. Det kan inte uppstå därför att det inte är någonting. Ingenting kan ju inte uppstå. Allting kan försvinna, dö, men inte mörkret, dvs inte ingenting.

Varför är ljuset begränsat men mörkret evigt? Svaret är uppenbart. Ljuset är en form av energi. Energi kan existera endast om det finns ett objekt, ett ting som producerar energi. Den brinnande veken i min oljelampa slocknar när oljan är slut. På samma sätt slocknar solen när bränslet, dvs väte och helium, är slut. Visserligen fortsätter den att lysa som en s.k. vit dvärg ännu några miljarder år, men till slut har all energi förbrukats och kvar blir endast en död och totalt mörk klump materia. Det eviga mörkret lägger sig över vårt solsystem. Planeterna fortsätter att rotera runt den förkrympta, döda solen. Rotationen kräver liksom mörkret ingen energi.

På samma sätt slocknar med tiden alla solar i universum. En efter en går de in i det eviga mörkret, och efter oräkneliga miljarder år avslutas hela det fantastiska skådespelet med att en oändlig mängd döda himlakroppar i evighet rör sig bort från varandra. Slutet blir tomhet, mörker och tystnad i evighet.

Låter det tragiskt, sorgligt, deprimerande? Vi kan trösta oss med att vi har några miljarder år på oss. Samtidigt skall vi komma ihåg att människan, ur kosmisk synvinkel, har uppstått alldeles nyligen. Vi är en ung art som har framtiden för sig. Vi kommer att förändras, att förändra oss själva. Om tusen år är vi något helt annat än i dag. Om en miljon är finns vi inte. Inte för att vi dött ut utan för att vi blivit något helt annat.

Mörkret associeras, med rätta, med olycka, sorg och död. Ljuset förknippar vi däremot sedan urminnes tider med liv, glädje och hopp. Det är ingen tillfällighet att alla religioner uppfattar de goda gudarna som ljusvarelser. Döden förnippas med mörker i religionerna. De gamla grekernas Hades var en plats i evigt mörker. Vi har en mängd talesätt som förknippar ljus med hopp. Vi talar om att skönja ljuset i ändan av tunneln. Det går upp ett ljus för oss.

Ljuset är liv, mörkret är död.

Allt liv är beroende av ljus därför att livet behöver energi och ljuset är just energi. Visserligen finns det livsformer som existerar och frodas i evigt mörker. Också de är dock helt beroende av att kunna suga i sig energi. Det som vi kallar ljus, det som vi ser med våra ögon, är blott en del av det elektromagnetiska spektret. Ljus i fysikalisk bemärkelse är ett mycket vidare begrepp än för oss synligt ljus. Energi är förstås ett ännu vidare begrepp. Partikelstrålning är också en form av energi.

Men för all energi gällder detsamma som för det synliga ljuset. Det dör till slut. Mörkret dör däremot  aldrig.

Jag sitter på min veranda en mörk kväll i slutet av augusti. Jag sitter på en liten ö i ett litet land som vi kallar Finland. På en planet i ett solsystem bland miljarder i en galax bland miljarder. Jag tror att jag, en obetydlig, begränsad anhopning av celler, kan veta någonting om hela detta obegripligt stora system. Jag tror att jag kan veta inte bara hur det ser ut just nu utan hur det kommer att se ut i all framtid. Jag tror att de teorier som tusentals forskare utvecklat under de senaste decennierna är den slutliga sanningen om hela det väldiga universum.

Kanske har jag alldeles fel. Kanske sanningen är mer komplicerad än en mänsklig hjärna kan förstå. Kanske kommer framtidens forskare att skapa en alldeles annan världsbild.

Regnet har slutat trumma på plasttaket. Jag har ätit upp min smörgås och druckit mitt blaskiga te. Det är snart midnatt. Jag reser mig, det har blivit kallt på verandan, släcker oljelamporna, klär av mig och kryper ner i min ensamma säng i mörkret.

ENSAM I SKOGEN OCH MÖRKRET

En grå och fuktig dimma lägger sig långsamt över havet. Tallarna susar sin dystra novemberpsalm. Loja vågor slickar strändernas slemmiga stenar. Mellan skogens mäktiga, mörka tallstammar smyger sig mörkret sakta ut över gräsmattan, omfamnar de bladlösa, spretiga fruktträden, täcker in de uppgrävda rädgårdslanden, men stoppas av lampor på gården och upplysta fönster.

Plötsligt skär en hackspetts gälla skrik genom skogens svaga sus. Sedan är det tyst, så tyst att det nästan susar i mina öron. Dödstyst. Eller snarare sömntyst. Naturen har gått till vila. Men djupt därinne i mörkret hörs ljudlöst tassande steg: en katt, en mårdhund?

Jag står ute på bryggan och stirrar in i det tilltagande mörkret. Ingenstans syns något ljus. Jag vet att det finns ett tiotal stugor runt stränderna. Under sommaren är det folk nästan överallt. Men nu är det tyst. Människorna har flyttat, eller snarare flytt, flytt undan köld, mörker och den annalkande vintern. De har flytt in till tätorternas värme, ljus och buller. De har flytt från ensamheten till flersamheten.

Jag är ensam kvar ute i skogen, mörkret och tystnaden.

Det har gått drygt en vecka sedan min hustru och yngre son åkte in till Åbo. De avskyr de långa mörka kvällarna. Ibland är hela dagen mörk. Och en månad framåt fortsätter det att bli allt mörkare.

Det är visserligen inte första gången i mitt liv som jag är ensam. Men det är första gången jag upplever att dagarna går utan att jag träffar en enda människa. Alla grannarna är borta, trafiken på skogsvägen har upphört. Aldrig tidigare har jag varit ensam i skogen och mörkret så långa perioder.

Under större delen av mitt liv har höstarna gått i arbetets tecken. Som lärare på universitetsnivå har jag haft full sysselsättning med föreläsningar, övningar, möten, föredrag, handledning, skrivande och forskning. Mestadels har jag haft undervisning i Åbo, men varje höst har jag också hållit föreläsningar i Vasa och Jakobstad. Kvällarna har jag främst tillbringat med familjen men också med att läsa och titta på tv.

Allt detta är sedan länge förbi. Pensionen kommer in på mitt konto varje månad utan att jag rör ett finger. Jag kunde tillbringa hösten liggande i soffan hemma i varma, ljusa stan surfande på tv-kanaler.

Varför flyttar jag då inte in till stan som andra förnuftiga stadsbor? Därför att det är olidligt tråkigt i Åbo för en pensionär som gillar skog, mark och hav bättre än asfalt och betong. Hellre håller jag en yxa, såg eller hammare i handen än en fjärrkontroll. Hellre upplever jag skogen, havet, vinden, hackspetten och mesarna med mina egna sinnen än genom att stirra på naturprogram i tv.

Vad gör en filosof som lever själv (som dom säger i Sverige) i höstmörkret? Hen filosoferar förstås. Hen funderar över vad mörker är, vad ensamhet innebär, hen undrar över vår rädsla för ensamhet och mörker.

JAG VANDRAR I MÖRKA SKOGEN

Jag släcker ficklampan. Mörkret omfamnar mig och jag ser absolut ingenting. Klockan är tio på kvällen, det är fullständigt tyst. Det enda jag hör är grusets svaga krasande under mina gummistövlar när jag med försiktiga steg kliver framåt längs den smala vägen. Jag har gått på denna väg sedan sommaren 1970. Jag kommer att tänka på en gång för ca 40 år sedan när jag gick här med min svärfar. Det var nästan lika mörkt som nu. Plötsligt hörde vi steg framför oss. Vad gör man när någon kommer emot i praktiskt taget totalt mörker? Man säger hej. Det visade sig vara en bonde med fru som var på väg till oss på helt oväntad visit i kvällningen. (De är alla döda sedan länge. Byn är praktiskt taget död.)

Varför vandrar jag här i kolmörkret? Vandrar är förresten fel ord. Trevar mig fram är mer träffande. Jag vill bekanta mig med mörkret. Jag vill veta hur jag reagerar i totalt mörker. Jag vill veta om jag hittar hem till mitt upplysta hus. Dit är det några hundra meter men skogen står absolut tät och mörk.

Jag är praktiskt taget hjälplös. Ibland känner jag gräs under stövlarna. Då är jag nära diket. Men hur nära? Mina steg blir ännu mer tvekande, försiktiga. Att ramla i diket kan vara högst ohälsosamt. Var är jag nu, var är avtagsvägen mot vårt garage? Jag tror att jag borde vara nära garaget, jag är till och med rädd att gå rakt i garageväggen. På något sätt anar jag att jag håller på att gå rakt in i en stor tall. Till slut vågar jag inte gå längre. Jag tänder ficklampan. Till min förvåning är jag inte alls där jag trodde mig vara. Det är nästan 30 meter till garaget och jag står vid sidan av vägen.

Dagens människor upplever sällan mörker. Skymning, halvmörker, ja, men inte riktigt, kolsvart mörker. I städer och tätorter är det aldrig riktigt mörkt. När vi rör oss i mörker har vi vanligen med oss något slags lampa. Vi har ingen vana vid att röra oss ute i mörker, ingen vana att sköta olika uppgifter i mörker. Elektriciteten innebar en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia genom att den förverkligade Bibelns ord ”varde ljus” (fiat lux). Det var i slutet av 1800-talet som man började installera elektrisk belysning i stället för oljelampor och gaslyktor. Sedan dess har nätterna på vår planet blivit allt ljusare allteftersom belysning installerats i alltfler områden. Det är fascinerande att betrakta bilder av vår planets nattsida. Den har varit svart ända sedan jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Men för drygt 100 år sedan dök små ljuspunkter upp i nattmörkret. Dessa har sedan ökat och spridit sig med rasande fart. Efter 4500 miljoner år av mörker har planetens nattsida plötsligt exploderat av ljus.

Varför klarar jag mig så dåligt i mörkret? Jag är ju ett däggdjur med alla däggdjurets sinnen. Katter, mårdhundar, grävlingar, lodjur för att inte tala om råttor och möss klarar sig mycket bättre. Många däggdjur jagar ju i själva verket just på natten. Orsaken är uppenbar. Jag lever ett extremt onaturligt liv. Tack vare vetenskapen kan jag använda synsinnet lika väl på natten som på dagen. Jag behöver bara trycka på en knapp så har jag så mycket ljus jag behöver.

Men detta har varit möjligt endast under, historiskt sett, mycket kort tid. Våra förfäder har utnyttjat sina sinnen mycket effektivare än vi. Också jag skulle kunna träna mig att klara mig utan synen i mörkret. Blinda människor har inget val, men de kan klara sig bra i en bekant omgivning. Vilka sinnen kan vi då använda i mörker? Hörseln är viktig. Mörkret kan förefalla absolut tyst, men när jag rör mig bildas ljud, dessa reflekteras eller absorberas beroende på omgivningen. Många djur är skickliga att orientera sig med hjälp av ljud. Känseln spelar en roll, vad har jag under fötterna, svaga vinddrag, inga vinddrag. Vi människor övar nästan aldrig luktsinnet. Ändå är det mycket känsligt omän inte alls av samma klass som t,ex, hundars luktsinne. Många djur har sinnen som vi inte har. Fladdermössen är ett fascinerande exempel. Ibland hör jag hur de susar förbi i mörkret men ser dem inte. Vissa djur känner värmestrålning (infraröd strålning).

Jag tvivlar inte alls på att jag kunde öva upp min förmåga att röra mig i mörker. Visserligen är jag litet för gammal för att nå några märkliga resultat, men en ung människa skulle kunna bli mycket skicklig. Man borde ordna tävlinga i att klara olika uppgifter i totalt mörker!!

ÄR MÖRKRET FARLIGT?

Det är mulet, inget månsken, kolmörkt.. Jag skall gå ut till vedlidret, föra ut ett sopämbar, släcka belysningen i lidret. Det är inget problem. Vi har gårdsbelysning och jag har ficklampa. Men jag kunde klara av allt detta i mörker eftersom jag känner vår gård som min egen ficka.

 När jag var barn och ung var jag mörkrädd, inte panikartat rädd, men jag hade en krypande känsla av att någon eller något kunde lura på mig, iaktta mig. På 1960-talet var jag intresserad av astronomi. Jag hade fått ett litet teleskop (en refraktor) av min mor. På sensommaren, när kvällarna började mörkna satt jag med mitt teleskop vid vår sommarvilla utanför Vasa och tittade på planeter och stjärnor. Vackrast var Saturnus med sin ring som syntes klart i min lilla kikare.

När jag satt där i mörkret fick jag ofta en krypande känsla av att någon eller någonting stod eller lurade i mörkret bakom mig. Jag var säker på att där inte fanns något annat än den välbekanta björken och hammocken. Jag hörde inga ljud bakom mig. Ibland koncentrerade jag mig så starkt på någon planet att känslan försvann. Men om tanken ”bakom mig i mörkret finns någonting” dök upp i mitt medvetande började jag få en pirrande känsla av obehag. Ibland blev känslan så stark att jag måste vända mig om och speja in i mörkret bakom mig. Naturligtvis fanns där ingenting. Var det enbart självsuggestion eller har vi en medfödd rädsla för mörker?

Troligen är en viss grad av mörkrädsla medfödd. För våra förfäder var mörkret de facto farligt, inte i och för sig förstås men därför att det kunde dölja farliga djur. Människan har enligt forskningen utvecklats i Afrika. Där finns gott om farliga djur från stora kattdjur, som lätt sliter ihjäl en människa till giftiga ormar och spindlar. Rädslan för mörker har haft en viktig funktion för att öka chansen att överleva. Våra förfäder har haft större chanser att överleva om de undvikit att röra sig i mörker. Det naturliga urvalet har eliminerat dem som oförsiktigt trampat omkring i den afrikanska natten. Evolutionen vill att vi skall sova på natten, helst på en skyddad plats.

Det moderna teknologiska samhället håller på att förstöra denna liksom så många andra av våra naturliga instinkter.

En orsak som förstärkte min medfödda benägenhet och gjorde mig suggestibel var att jag under ungdomen hörde många spökhistorier. Spökena rör sig, som alla barn får veta, företrädesvis om natten. Sommartid bodde vi i en stor villa på två våningar. Villan byggdes i början av 1900-talet av min mormors far, som var köpman i Vasa. På 1800-talet fanns en fiskarstuga på platsen. Villa saknade alla moderna bekvämligheter. Jag är alltså köpmannens dotters dotterson. Jag var fjärde generationen som bodde där.

Mången mörk augustikväll satt vi barn i stora salen på nedre botten och lyssnade till de äldres berättelser om kusliga upplevelser på Komlet. (Holsterkomlet var namnet på området enligt min mormor). Såväl min mor som hennes två bröder trodde på spöken. De hade alla upplevt något som de tolkade som spöken. Min ena morbror t.ex. hävdade hela livet i sten att han hade sett en svartklädd kvinna som vandrade eller gled över vattnet invid vår villa. Min far var mera skeptisk. Mina föräldrar gifte sig år 1942 mitt under brinnande krig. De tillbringade sin ”smekmånad” på Komlet där de sov i övre våningen. Mitt i natten hörde de plötsligt ljud från köket i nedre våningen. Min mor var övertygad om att ”det spökade”. Min far däremot sade alltid att ljuden hördes från hamnen i Vasklot på ca en kilometers avstånd. Enligt min mors berättelse hade hon uppmanat far att gå ner och undersöka om där var någon. Han vägrade dock.

Trots att far var mera skeptisk trodde han t.ex. på en typisk spökhistoria som hans mor (min farmor berättade). Den inträffade på ön Holma i Åbolands skärgård. Min farmor hade en bror som var sjöman under det första världskriget. En afton såg farmor och några andra i bondgården honom komma vandrande upp mot huset. Så som de sett honom många gånger. ”Jasså, du är hemma nu,” ropade farmor. Men då försvann gestalten. Man sökte men fann inga spår av honom. Några dagar senare kom meddelandet att han omkommit när fartyget torpederats.

Dylika spökhistorier påverkade mig som ung. Jag trodde inte på spöken men jag var rädd för dem. Jag var också, typiskt nog fascinerad av dem. Jag deltog t.o.m. i några debatter om spöken. Jag minns t.ex. en debatt i Hufvudstadsbladet i början av 1970-talet. I ett längre inlägg med rubriken Det finns inga spöken förde jag fram min tolkning.

Hur kunde jag vara rädd för något som jag inte trodde på? Svaret är suggestion och fantasi. Som ung hade jag livlig fantasi. Jag kunde lätt föreställa mig obehagliga varelser, ”apparitioner” som lurade i mörkret. Rädslan för spöken hänger uppenbarligen ihop med den mer generella medfödda rädslan för mörker. Det finns inga logiska skäl till att avlidnas andar skulle visa sig just i mörker, i skymning, i gamla hus etc. Däremot finns det synnerligen starka logiska skäl till att vi tolkar en upplevelse som övernaturlig under sådana förhållanden. I mörkret får fantasin vingar. I dagsljus är en buska bara en buske, men i mörker blir den med suggestionens hjälp lätt en lurande gestalt.

I dag tror jag inte på spöken och jag är inte rädd för dem. Min 70-åriga hjärna kan inte längre producera fantasier. Den livliga fantasi jag hade som ung är död. Som ung kunde jag se mina fantasier nästan som en film. Jag kunde bli så engagerad att jag inte kunde somna på kvällen. Ingenting lurar mera i mörkret. Jag är rädd för det endast därför att jag kan ramla och skada mig. I värsta fall kan jag bli liggande med ett brutet ben, ensam i mörkret. Det vore betydligt hemskare än något spöke.

VARFÖR JAG FÖRSVARAR KÄRNKRAFTEN

Artikeln nedan sände jag in till Åbo Underrättelser 25.10 -14. Den har inte publicerats.

Jag har läst massvis av kritik mot kärnkraften men inte funnit ett enda tungt vägande motargument. Däremot är det lätt att finna tungt vägande pro-argument. Jag har räknat upp en del sådana i artikeln nedan.

Det som jag personligen upplever som det viktigaste pro-argumentet är att kärnkraften är det mest miljövänliga sättet att producera stora mängder el som finns. Hur resonerar jag då? För närvarande får vi i Finland en fjärdedel av vår el genom fyra reaktorer. Ingen kemisk förbränning sker och därför bildas ingen koldioxid eller någon annan växthusgas. Skogen skadas inte alls och inte heller djurlivet. I motsats till vindkraften dödas inga fåglar eller fladdermöss. Mig veterligen har inte heller någon annan skada på naturen kunnat påvisas.

Det näst viktiga pro-argumentet är att EU beslutat att vi skall skära ner utsläppen av koldioxid. På längre sikt till nästan noll. Det betyder i första hand att vi måste avveckla stenkol och naturgas. Dessa står för närvarande för ca 20% av elproduktionen i vårt land. Det enda som kan ersätta så stor kapacitet är kärnkraften.

Sol och vind kan på sin höjd ge marginella bidrag när solen lyser och när det blåser tillräckligt hårt. Vattenkraften är redan utbyggd hos oss. Biobränslen är den sektor där en betydande tillväxt ännu kan ske. De kan i viss mån ersätta kol och gas.

 Denna artikel sände jag till ÅU.

KÄRNKRAFTEN ÄR MILJÖVÄNLIG

Jag förstår inte varför så många annars kloka och kunniga människor motsätter sig kärnkraften. Somliga anser den till och med vara omoralisk.

 Argumenten emot förefaller mig svaga eller direkt irrelevanta. Vi får ca 25% av vår basenergi (ström) från våra fyra reaktorer. Strömmen är relativt billig, helt oberoende av väder och vind, årstider etc, inga inmatningstariffer behövs och kraftverken ger en mängd fasta, högavlönade arbetsplatser samt goda inkomster för kommunen. Ur nationaleknomisk synvinjel är kärnkraften viktig för att vi skall kunna klara oss i den allt hårdare internationella konkurrensen. I motsats till vad fallet är för vindkraften är det ingen risk att tusentals personer skall få en reaktor på sin bakgård. Det som i mina ögon är speciellt viktigt är att fissionskraften är mer miljövänlig än något annat sätt att producera stora mängder ström I motsats till de flesta länderna inom och utom EU använder vi i Finland mycket litet stenkol. Under 10% av vår ström kommer från stenkol medan det globala medeltalet torde ligga på runt 80%. Koldioxiden, som bildas när vi använder stenkol, olja och naturgas, har länge av experterna ansetts vara det viktigaste hotet mot vårt klimat. Trots detta ökar utsläppen globalt sett med 2-3% varje år.Våra fyra reaktorer producerar ström dag och natt utan att bidra med ett enda gram av koldioxid. Tack vare kärnkraften är vi ett av de få länder som minskat sina utsläpp av växthusgaser. När Olkiluoto 3 tas i bruk kan vi ytterligare kraftigt minska utsläppen. Tack vare kärnkraften är vi ett av de få länder som kunnat uppfylla det s.k. Kyotoavtalet.

Inte nog med detta. Kärnkraften kräver inte att vi förstör tusentals hektar skog för att bygga massvis med monstermöllor med allt vad det medför i form av miljöförstöring. Reaktorerna är inget hot mot djurlivet och mot andra användningar av skogen.

Jag har svårt att hitta ett enda tungt vägande argument mot våra kärnreaktorer. Att avfallet placeras djupt ner i vårt urberg förefaller vara en utmärkt lösning. Många tycks tro att det kräver bevakning i tusentals år. För mig är detta ett nonsensargument. Berggrunden i vårt land är full av uran, men inte behöver vi övervaka den. Många är rädda för att en reaktor skall explodera som den ena Tjernobylreaktorn. Såvitt jag förstår är denna rädsla helt obefogad. För Finlands ekonomi, välfärd, konkurrenskraft, miljö, djurliv och för grannsämjan förefaller kärnkraften, åtminstone för mig, vara en lottovinst. Jag hoppas riksdagens majoritet är lika upplyst.

Hans Rosing

Västanfjärd

Bo Bäckström kritiserade mitt försvar för kärnkraften i Vasabladet 22.10. Jag skrev ett svar som publicerades i Vbl 28.10. Rubriken på mitt svar var KÄRNKRAFTEN BEHÖVS TILLSVIDARE. Vbl:s debattredaktör gillade inte detta utan satte den missvisande rubriken KÄRNKRAFTEN SKALL AVVECKLAS.

Visserligen kommer kärnkraften i sin nuvarande form att avvecklas, men först mot slutet av detta århundrade. Däremot anser jag det vara troligt att andra former av kärnkraft kommer att ersätta de nuvarande. Jag tänker då närmast på kärnkraft genom fusion.

Här är artikeln som publicerades i Vbl

KÄRNKRAFTEN BEHÖVS TILLSVIDARE

Bo Bäckström menar i Vbl 22.10 att kärnkraften bör avvecklas. Han har alldeles rätt. Kärnkraft i dess nuvarande form bör avvecklas. Problemet är inte om utan när. I vårt kalla och mörka land behöver vi mycket energi för att överleva. EU har nyligen beslutat att vi måste minska utsläppen av koldioxid med 40%  under de kommande 16 åren. För Finlands del är detta möjligt därför att vi redan får ca ¼  av vår ström genom att klyva atomer i stället för att bränna olika ämnen. När Olkiluoto 3 blir färdig kommer andelen att stiga avsevärt. De nu planerade kärnverken kommer att höja andelen till över 50%.

Bo Bäckström menar att byggandet av kärnreaktorer orsakar stora mängder koldioxid. Han har alldeles rätt också i detta. Allt byggande producerar i själva verket koldioxid. Men det viktiga är att reaktorer i drift inte alls producerar växthusgaser. I dag har vi fyra reaktorer som ger basenergi dag och natt, vinter och sommar utan att bidra till den fruktade globala uppvärmningen. De två reaktorerna i Lovisa har varit i gång sedan slutet av 70-talet och kommer troligen att vara i bruk ännu minst 10 år. De har tryggt och utan skador på miljön producerat enorma mängder el. De nyare reaktorerna kommer att ge oss trygg tillgång till ström utan att påverka klimatet i många decennier framåt. När det i slutet av detta århundrade börjar bli dags att ta dem ur bruk kommer det säkert att finnas andra, bättre, ännu mer miljövänliga metoder att producera ström.

Det viktigaste i dagens läge är enligt experterna att få ner utsläppen av koldioxid, metan, kväveoxider etc.  Tyskland framhålls ofta som en förebild. Men då glömmer man att tyskarna för närvarande producerar enorma mängder av dessa gaser. Ca 20% av elen produceras med stenkol, men vad värre är, det smutsiga brunkolet står för 25%. Hos oss står stenkol för under 10% och torv för ca 5%.

Eftersom vi använder så litet kol finns här inga stora möjligheter till nedskärningar. Därför riktas blickarna nu alltmer mot trafiken. Genom att övergå från bensindrivna bilar till eldrivna och till biobränslen kan nedskärningar göras. Men då kommer behovet av trygg tillgång till el att öka. Såvitt jag förstår har vi ingen chans att klara EU:s utsläppskrav, att ta oss upp ur den djupa ekonomiska grop vi nu befinner oss i och att hålla fast vid något lags välfärd utan kärnkraft – tillsvidare.

Hans Rosing

Jag har läst och tänkt över alla möjliga och många omöjliga contra-argument. Kritikerna har sedan 1970-talet hävdat att avfallsproblemet inte är löst. Jag förstår helt enkelt inte vad de menar. Avfallet skall ju placeras ca 500 meter ner i berggrunden. En bättre lösning kan väl knappast finnas. Att bevara avfallet på markytan är definitivt ett mycket sämre alternativ. Därom tror jag alla är eniga.