DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet i maj 2016. Jag väntade mig kritik, men till min förvåning har ingen reagerat. Många tycks nämligen tro att datorerna gör oss smartare. Därför skall barnen läras att använda datorer så tidigt som möjligt. Dvs de skall göras datorberoende. Något som jag ser mycket skeptiskt på. Snarare borde de läras hur man klarar sig utan datorer. Det om något utvecklar ens intelligens och kreativitet. 

DATORERNA GÖR OSS DUMMARE

Ännu för 50 år sedan använde vi dagligen våra muskler. Vi gick till skolan, till jobbet, till butiken, till biografer, teatrar, krogar och massvis av andra platser, Vi gick i trappor, vi bar kassar, tunga föremål på jobbet, vi städade, tvättade, vi sågade och högg ved osv.

I dag sitter vi och trycker på knappar. Det egentliga muskelarbetet har reducerats till ett minimum. Det är inte förvånande att vi generellt sett är svagare och har sämre kondition än äldre generationer. Ett typiskt exempel är att varje ny kontingent beväringar har sämre kondition än den föregående. Den industriella världen håller på att degenerera fysiskt. Övervikt är ett växande problem.

Datoriseringen (digitaliseringen) innebär ett radikalt nytt steg i utvecklingen (eller invecklingen borde man väl hellre säga). Nu ersätts inte bara våra muskler utan också vår hjärna av maskiner. På samma sätt som lösandet av en mängd fysiskt krävande uppgifter redan har ersatts av maskiner så ersätts nu lösandet av intellektuellt krävande uppgifter av datorer.

Ett typiskt exempel är GPS som snart finns i varje fordon och mobil. En dator, eller snarare ett ytterst invecklat datasystem som ersätter vår förmåga att orientera oss. Vi behöver inte längre ha en överblick, inte intuitiv känsla för riktningar och avstånd, inte längre kunna använda karta och kompass. GPS vet allt om var vi befinner oss och hur vi skall ta oss dit vi önskar. Datorerna har för länge sedan gjort det onödigt att kunna räkna ut inkomster, utgifter, skatter, räntor etc. Vi behöver bara mata in de relevanta siffrorna och ange önskad räkneoperation. Förr måste man träna sitt minne genom att hålla en massa info i huvudet. I dag är det onödigt eftersom allt finns på nätet. Många tycks tro att datorerna förbättrar vår kreativitet. Men i själva verket begränsar de den. Vi kan aldrig går utanför de ramar som programmet drar upp. Verklig kreativitet förutsätter omfattande kunskaper och erfarenhet samt förmåga att gå utanför ”boxen”. De produkter man skapar genom en dator tenderar att vara mycket invecklade. Verklig kreativitet visar sig genom förmåga att finna enkla lösningar på invecklade problem. T.ex. Olika sätt att ta tillvara sådant som betraktas som avfall.

Det har i åratal gjorts en massa forskning om hur datoriseringen påverkar oss. Resultaten är på det stora hela ganska entydiga, och föga förvånande. För hjärnan gäller samma lagar som för musklerna. Muskler som inte används försvagas och tvärtom. En hjärna vars kapacitet inte används fullt ut försvagas. Uttryckt på ren svenska: Om vi inte hela tiden använder våra olika intellektuella förmågor så blir vi dummare. Vårt ordförråd minskar, vi förstår inte måttligt komplicerade texter. (Många förstår kanske inte ens denna mycket förenklade text). Vi förmår inte koncentrera oss på långa texter. Vi ser detaljer men kan inte kombinera dem till helheter. Vi vill helst ha underhållning och känslor i stället för fakta och analyser.

Hur påverkar allt detta samhället som helhet? En konsekvens är att politiken blir förenklad och allt mer känslobetonad. Rent konkret innebär det att populismen spelar en allt större roll. Frågan: Hur känns det? Blir viktigare än: Vad hände egentligen? Könsloladdade bilder, helst av barn, blir viktigare än text som analyserar samband och orsaker.

Vad borde då en klok människa göra? Datorerna är självklart här för eviga tider. Men vi behöver inte bli deras slavar. På samma sätt som vi kan gå in för att upprätthålla muskelstyrka och kondition genom träning och motion kan vi gå in för att använda hjärnan så ofta och så mångsidigt som möjligt. Men det kräver ett medvetet val. Man kan testa sig själv. Hur länge klarar du dig utan stöd av datorer?

Hans Rosing

Filosof

Västanfjärd

MINNEN AV VIDAR HANNUS (1929-2016)

Vidar Hannus, välkänd profil i Vasa, avled 26.1 2016. Jag hade nöjet att vara hans elev under många år samt senare kollega vid Åbo Akademi. Det är med vemod jag skriver ner dessa minnen av honom. För mig handlar detta om ”den gamla goda tiden”.

FÖRSTA INTRYCKET

Det är nästan 60 år sedan, men mitt första intryck av Vidar Hannus lever fortfarande kvar i mitt sviktande minne. Jag gick på fjärde klassen i Vasa Svenska Lyceeum. Jag var dålig i finska – ett år hade jag t.o.m. villkor. Vår lärare var en amper äldre dam vid namn Hakalax. En gång när vi var ovanligt bråkiga när hon kom in i klassen slängde hon i ilskan sina papper på katedern så de flög omkring. ”Plocka upp,” kommenderade hon och marscherade ut. Om en stund kom hon in tillbaka och det var lugnt i klassen och hennes papper var i god ordning på katedern. Hennes förmåga som pedagog var, enligt min mening, på sin höjd nöjaktig. Nu gick hon i pension och vi skulle få en ny lärare i finska.

Vi var en stor, över 30 pojkar, och rätt bråkig klass. På väg in i de jobbiga tonåren. Vi väntade med spänning på vår nya lärare i finska.

Så kom han. Lång och smärt med snabba energiska steg. Han smällde igen dörren efter sig och ställde sig vid katedern och granskade oss med kalla ögon. Vi stod ganska nonchalanta. (Vid denna tid hörde det ännu till att eleverna reste sig när läraren kom in i klassrummet). Med sin något hesa röst kommenderade han oss att stå raka i ryggen. Vi märkte snabbt att han var en man som krävde disciplin, ordning och reda. (Han var officer i reserven). Här var en lärare av helt annan typ än den gamla damen . Ung, energisk, bestämd, snabb och mycket krävande. (Han sprang alltid uppför trapporna i skolen). Han drillade oss i grammatik, som han betonade mycket kraftigt, och delade ut listor med en oändlig mängd ord som vi skulle lära oss. Hans metoder var tuffa men effektiva – åtminstone för mig. (Otänkbara i dag, men detta var i slutet av 1950- och början av 1960-talet). Jag började jobba på allvar med finska grammatiken och med ordförrådet och mitt vitsord började stiga. Till slut behärskade jag ämnet så bra att jag skrev laudatur i studentskrivningarna 1963.

Men när jag lämnade skolan kunde jag inte tala finska. Jag kunde läsa och skriva tämligen felfritt men inte föra ett vanligt samtal. Nåja, jag överdriver förstås en aning. Samma år som jag blev student började jag jobba på byggnadsavdelningen vid Vasa Elektriska. Där kom jag att jobba med flera karlar som alltid talade finska med mig. (Senare kom jag underfund med att två av dem hade varit i Sverige och talade en helt förståelig svenska. Men med mig vägrade de tala svenska. De ansåg väl att eftersom jag var student så kunde jag finska.)

GRAMMATIKEN ÄR VIKTIG

Det var typiskt för Hannus att fästa stor vikt vid språkreglerna dvs vid grammatiken. Många, speciellt de som redan kunde tala finska i praktiken, var missnöjda med att vara tvugna att lära sig en mängd regler. Redan på den tiden tyckte många att det var onödigt med grammatik. De ville i stället ha praktiska övningar i talad finska. Denna kritik har med åren blivit mera allmän och mera högljudd så att språkundervisningen i dag snarast följer en motsatt pedagogik – massor av övning i att tala i praktiken och ett minimum av grammatik. Kritikerna brukar betona att det viktiga är att man förstår varandra, inte att man kan formulera korrekta meningar.

Jag har aldrig hållit med om detta. Resultatet av denna metod ser vi i dag – halvspråkighet. Talet innehåller en massa fel och misstag. Vilket leder till att man inte förstår varandra fullt ut. Men i dag anses detta inte heller nödvändigt. Huvudsaken är att man förstår någotsånär, något ditåt – anser man tydligen.

Detta var inte sista gången jag var elev till Vidar Hannus. Jag började studera vid Åbo Akademi 1965, vid humanistiska fakulteten (HF). På den tiden måste alla som studerade vid HF avlägga ett prov i latin, kallat pro excercitio. Latinet hade i 2000 år varit lärdomens språk och man höll fast vid att en humanist måste känna till grunderna. Jag hade läst latin tre år i Lyceet, utan att dock lära mig särskilt mycket mer än Sicilia est insula (Sicilien är en ö). (Vår latinlärare Britta Slätis var måttligt intresserad av sitt ämne. Engelska var hennes ämne och ibland övade vi engelska på latintimmarna.) För att förbättra mina kunskaper beslöt jag sommaren 1966 att gå en kurs i latin vid Vasa sommaruniversitet.

Lärare var Vidar Hannus, som hade ett brinnande intresse för ämnet, och speciellt för latinsk grammatik. Han kände förstås igen mig som en gammal elev och hade mig att jobba ganska hårt. Tyvärr var jag rätt lat, så när kursen blev mer krävande så hoppade jag av. (Jag trivdes bättre med att lata mig och pyssla på vårt sommarställe Komlet.) Men visst lärde jag mig en hel del och mycket mera skulle jag ha lärt mig om jag idats jobba. Vid ÅA gick jag sedan ännu en latinkurs och kunde utan större svårighet avlägga provet pro excercitio.

Har jag då haft någon nytta och glädje av mina kunskaper i latin. Ja, utan tvekan. Som yrkesfilosof som bl.a. undervisat i filosofins historia och i idéhistoria har jag hjälpligt kunnat förstå texter och uttryck. Dessutom har det underlättat min förståelse av många uttryck i språk som utvecklats ur latinet, främst engelska. (Eftersom jag är lat har jag dock aldrig försökt lära mig vare sig italienska, spanska eller franska. Franska har jag övaat på litet på gamla dar bara för att det är ett så roligt språk).

KOLLEGER VID ÅBO AKADEMI

År 1971 började jag undervisa som timlärare i filosofi vid ÅA i Åbo, samtidigt som jag fortsatte mina studier och jobbade på min licentiatavhandling. Vid denna tid pågick det en livlig finlandssvensk debatt om att flytta en del av ÅA till Vasa. Motståndet i södra Finland var hårt, men kraven från Vasa var ännu hårdare. Vasa vann, vilket såhär i efterhand måste anses som lyckligt för Svenskfinland. Vasa fick därigenom en svenskspråkig akademisk miljö som är av stort värde för att bibehålla stadens tvåspråkighet. Pedagogiska fakulteten (PF) flyttades till Vasa 1974 och en statsvetenskaplig sektion grundades.

Hannus blev lektor i finska språkets didaktik vid PF. När en biträdande professur i ämnet grundades var det självklart att utse honom till tjänsten.

Jag fick 1975 erbjudande att hålla några kurser i filosofi, främst vetenskapsteori, vid PF, en möjlighet som jag tog emot med glädje eftersom jag då kunde förtjäna pengar och få en gratis flygresa tur och retur Åbo-Vasa. Jag bodde hos mina föräldrar. Första gången hade jag min lilla son

med mig. Då höll jag föreläsningarna i annexet till Lyceet. Det var en speciell känsla att nu röra sig som lärare på de platser jag i åtta långa år lärt känna som elev.

PF övertog den gamla flickskolan i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan. (Min mor hade gått i den skolan). De följande åren höll jag mina föreläsningar i denna byggnad. På pauserna brukade jag sitta i kafeet och en gång kom Hannus och slog sig ner vid mitt bord. Vi kom sedan att träffas här flera gånger. Hannus var intresserad att diskutera mina artiklar i tidningarna men uttryckte också sitt gillande av min bok Vetenskapens logiska grunder (1978). Jag kommer inte ihåg i detalj vad vi diskuterade. Vid denhär tiden skrev jag rätt många artiklar om andra världskriget. Det var ett ämne som reservofficeren Hannus gärna diskuterade. (Själv var jag för övrigt också reservofficer. Jag blev löjtnant i reserven 1981). Jag har ett vagt minne av att vi bl.a. skulle ha diskuterat nazisternas inställning till teknik och vetenskap, ett ämne som jag bl.a. debatterade i tidningen med Vasabladets chefredaktör Birger Thölix. Redan vid denna tid var miljöfrågorna aktuella. Vi diskuterade extremister som Pentti Linkola och var i allmänhet överens om att extremismen var farlig. Jag kritiserade Linkolas idéer i artiklar i Huvudstadsbladet. Till min förvåning svarade Linkola i samma tidning på svenska. Också detta noterade Hannus. Också i kärnkraftsfrågan var vi, om jag minns rätt, eniga. 

När vi träffades brukade han höra sig för om min hälsa. Jag led redan då av kronisk ryggradsreuma och magbesvär. Långt senare när min bror, som också haft honom som lärare, träffade honom på stan brukade han fråga: ”Hur mår din bror”.

Hannus visade förståelse för de åsikter jag förde fram i mina talrika artiklar. Det låg inte i hans natur att vara fördömande eller kritisk. Han var själv expert på ett ganska begränsat område, lingvistiken, men hade ett brett intresse. Jag hade stor respekt för honom när han var min lärare, men också när vi båda var lärare vid ÅA. När det gäller åsikter, politiska och andra, var vi,tror jag, rätt lika. Hannus hade föga sympati för kommunismen, som då ännu var stark, för studentradikalismen och för andra extrema riktningar som var högsta mode på 1970-talet. Båda var vi humanister med samma intresse för historien.

Mina föreläsningar flyttades senare till statsvetenskapliga sektionens lokaliter i gamla sparbanken i hörnet av Vasaesplanaden och Stora Långgatan. Såvitt jag kommer ihåg träffade jag aldrig Vidar Hannus efter det. Jag slutade mina föreläsningar i Vasa 1995. Jag var då universitetslektor i vetenskapsfilosofi. (2007 gick jag i pension).

Såhär långt i efterhand kan jag se att Hannus metoder troligen påverkade mig i betydande grad. Jag har alltid i min undervisning, i mina böcker och artiklar fäst stor vikt vid klarhet och systematik. Min bok Vetenskapens logiska grunder, som kom ut i massor av upplagor, är ett slags den vetenskapliga forskningens grammatik.

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION

BARNDOMSMINNEN FRÅN VASKLOT STATION, VASA

SLUTET AV 1940-TALET

Här fortsätter jag att berätta minnen från min barndom och från ett Finland som inte längre existerar. Den första artikeln i denna serie är införd på bloggen 8.2 2015 och den andra 2.3 samma år. Detta är alltså den tredje artikeln i mina "memoarer".

Jag var en parvel på 3-4 år. Året var 1947 eller 1948. Jag stod innanför staketet som omgav min morfar och mormors gård. På andra sidan staketet låg Vasklotvägen ut till hamnen, och på andra sidan vägen låg Vasklot järnvägsstation. Där rådde livlig verksamhet. Det som fascinerad den lilla parveln var ett ur hans synvinkel stort och hotfullt växellok. Stånkande och pustande åkte det av och an på rangerbarngården. Vagnar kopplades till och slamrande försvann hela tågsättet bakom stationsbyggnaden. Där inne satt min morfar och skötte något som kallades bokföring och som jag inte alls förstod.

Plötsligt dök det svarta ångloket, likt en frustande oxe, fram igen och höll, som jag upplevde det, rak kurs på mig. Det kom närmare och närmare, alltmer hotfullt. Plötsligt fick jag för mig att denna slamrande jättemaskin var ute efter mig. Skrikande vände jag mig om och började springa mot huset allt vad mina korta ben förmådde. Jag hörde hur det slamrade och pustade alldeles bakom mig. Vettskrämd ryckte jag upp köksdörren och sprang in i köket till mormors trygga famn.

En ny era tog sin början i världshistorien. Det värsta kriget någonsin var äntligen förbi. Finland var utmattat och utfattigt. Men sisu saknades inte. Alla gick energiskt in för att försöka glömma och i stället bygga upp landet igen. Vi hade ett skriande behov av utländsk valuta, men vi hade inte mycket att sälja. Men en sak hade vi. Finlands gröna guld. Skogen hade inte förstörts av kriget. Snarare tvärtom. Avverkningen hade till stor del stått stilla i fyra år. Skog fanns hur mycket som helst. Tusentals arbetare begav sig ut i skogen med yxa och handsåg. (Motorsågen var ännu inte uppfunnen). Gran och tall avverkades, transporterades ut ur skogen med häst till närmaste järnvägsknutpunkt, lastades på järnvägsvagnar som drogs mot någon hamnstad av stånkande ånglok. En sådan hamn var Vasklot, Vasas uthamn. Vid denna tid bestod hamnen av två långa pirar. På den ena piren fanns två stora lyftkranar. Vasa blev under de kommande åren, dvs under min barndom och ungdom en viktig utskeppningshamn för trävaruprodukter. (Pirarna finns fortfarande kvar. En ny angöringsplats, reinska kajen har byggts där man i min ungdom kunde åka båt. Men den livliga trafiken från förr, när många fartyg tvingades ligga på redden och vänta på kajplats, lyser med sin frånvaro. Färjtrafiken på Sverige gick från Vasas inre hamn när jag var ung.)

Som barn kom jag att tillbringa en hel del tid hos min mormor Anna och morfar Valdemar Nyman (mommo och moffa). Eftersom morfar var järnvägstjänsteman hade de tjänstebostad. Alla SJ:s byggnader var vid denna tid byggda i samma stil och målade i samma ljusgråa färg. Det fanns tusentals av dem runt om i landet, vilket man kunde konstatera varje gång man åkte tåg. Sedan slutet av 1800-talet hade järnvägen varit landets viktigaste transportled. Bilarna var ännu fåtaliga. När man gick längs Vasklotvägen mötte man sällan en bil.

Huset var ganska stort. Från gatsidan kom man in i en stort rum där det bl.a. stod ett piano. Mormor Anna kunde spela piano och hade en inte oäven sångröst. Också morfar kunde spela, men endast några enkla melodier. Från tamburen kom man in i sovrummet med dubbelsängen. Därifrån kom man till köket, ut till en farstu och sedan ut på gården. Från sovrummet ledde en annan dörr till ”finrummet” matsalen, som brukdes vid festliga tillfällen. Såväl Anna som Valdemar ställde gärna till fest. Tyvärr har jag endast diffusa minnen av dessa fester. Till saken hör att morfar bryggde sitt eget vin som han sedan bjöd på. Jag kommer ihåg en stor damejann (halvmeterhög glasflaska) som brukade stå och ”pluppa” bredvid spisen. Till huset hörde förutom gräsmattor med många träd, bl.a, s.k. sibiriska tallar med långa barr och jättelika kottar. En rätt stor trädgård med mängder av vinbärsbuskar hörde också till.

Det är inte lätt att komma ihåg något som hände för närmare 70 år sedan. Såvitt jag minns fanns det inte rinnande vatten inne. Man måste hämta in vatten i hinkar från brunnen. Detta var i själva verket mycket vanligt ännu under min barndom. Jag såg åtskilliga kvinnor släpa på vattenhinkar, också i Dalsbruk i södra Finland där min fars föräldrar bodde. (Jovisst, männen bar också vatten när de var hemma från jobbet). Självklart fanns det inte någon toalett inomhus. På Annas och Valdemars gård fanns det ett stort uthus och i detta en utetupp, ett utedass som (om jag minns rätt) delades av två hushåll. Man gick några trappsteg upp och där var en bänk med tre hål. Inga väggar emellan. På den här tiden ansågs det inte pinsamt eller genant att sitta och kacka tillsammans med andra. Det sågs som helt naturligt. Folk var vana med att ha sällskap, att vara flera vad man än gjorde. Att kacka är ju i själva verket precis lika naturligt som att äta. Om man kan äta tillsammans bör man också kunna släppa ut det som kroppen inte tar upp tillsammans. I det, liksom i många andra avseenden, har vi blivit alltmer onaturliga och osociala. (Datoriseringen förstärker denna tendens).

(Ordet kacka används inte så mycket nuförtiden. I stället talar man om att bajsa eller skita. Själv föredrar jag kacka därför att det är ett mycket ärevördigt ord. Redan de gamla romarna kackade. Ordet kommer av latinets cacare = att bajsa. Caco = jag kackar. Jag gick i skola på den tid när man fortfarande kunde läsa latin. När jag inledde mina studier vid Humanisticum vid Åbo Akademi var en kurs i latin obligatorisk.)

Var tvättade man sig då? I köket fanns en s.k. kommod, dvs ett litet skåp på vilket det stod ett stort tvättfat och en vattenkanna och förstås tvål och handduk. Här blaskade man av sig på kvällen, använde litet tvål och torkade sig sedan på handduken. Enkelt och behändigt. Men man fick vara sparsam med vattnet, speciellt om det var varmt. Köket dominerades, som var vanligt under äldre tid, av en stor vedspis med rymlig ugn. Här lagade mormor mat dagligen, plus att hon syltade och saftade produkter ur den egna trädgården.

Här är ett minne som följt mig under alla år litet på samma sätt som att jag sprang undan tåget. Det har anknytning till köket. Jag var i köket med min far. Mormor hade just varit in till stan och handlat. Bl.a. hade hon köpt en bit palvad skinka. Min far bad att vi skulle få smaka på skinkan. Han skar upp varsin smakbit åt oss. Oj vad det var gott! Ännu i denna dag, 65 år senare, har jag denna smak i minnet. Aldrig har jag ätit lika god palvad skinka senare. Jag ville förstås ha mera, men fick endast en liten bit till. Resten skulle mormor använda i matlagningen. Min far sa något i stil med att ”mommo vet nog att köpa det som är gott”. Anledningen till att det smakade så gott i min mun var, antar jag, att skinkan var mycket fet, att den var ordentligt saltad och att jag inte tidigare ätit sådan skinka. Dagens palvade skinka är magar och sparsamt saltad. Den är säkert hälsosammare men inte alls lika god.

Det fanns elektrisk belysning, men uppvärmningen sköttes med vedeldning. Ett av mina livligare minnen handlar just om uppvärmningen. I varje rum fanns en stor kakelugn, typisk för äldre hus. Min bror och jag skall sova hos mommo och moffa. Vi kryper ner i den stora dubbelsängen och tittar på när moffa kommer in med en vedkorg, radar in björkklabbar i kakelugnen och tänder med björknäver. Snart flammar en munter brasa bakom de stängda plåtluckorna. Om en stund kommer moffa in igen. Nu har han ett ämbar med kolbitar med sig. Han matar försiktigt några stora bitar stenkol i elden. Kolet ger en mycket hetare låga och det gäller att inte ladda in så mycket att ugnen spricker. Egentligen är det förbjudet att elda med stenkol i kakelugnarna, men man sparar en hel del dyr björkved. Stenkolet är gratis. Moffa har nämligensom vana att plocka med sig kolbitar som ramlat från lokenas tendrar.

ETT RACKARTYG

Jag var ett mycket snällt och stillsamt barn. Att i likhet med Emil i Lönneberga (i Astrid Lindgrens böcker) göra hyss var mig främmande. Men en gång gjorde jag, tillsammans med min bror Lasse och kusin Bo, ett allvarligt rackartyg. Jag var äldst, kanske 6-7 år, och borde ha haft mera förstånd. Vid denna tid fanns det s.k. brandklockor på många byggnader i stan. Självklart fanns det inga mobiler, och trådtelefoner fanns inte heller i varje hushåll. (Jag minns inte om det fanns telefon hos mommo och moffa, men såväl min bror som kusin minns att det fanns en). Brandklockorna var kopplade till närmaste brandstation. De var försedda med en liten glasruta, en liten hammare och texten: Vid eldsvåda, slå in glaset. Tryck på knappen. Invänta brandkåren.

En sådan knallröd brandklocka fanns på gaveln till stationshuset. Den hade en magisk dragningskraft på oss småpojkar. Vem som kom på att vi skulle ”testa” klockan minns jag inte. I varje fall föll vi för frestelsen (inte helt ovanligt på den tiden, det förekom många falska alarm). Vi tog den lilla hammaren, slog in glaset och tryckte på knappen – sen sprang vi in på mommos och moffas gård, som var alldeles i närheten, och väntade på vad som skulle hända. Och mycket riktigt. Det dröjde inte länge innan vi hörde sirener och en brandbil kom och stannade vid stationen. Vid denna tid fanns det ett stort sockerbruk på Vasklot. Där jobbade åtskilliga personer. Där fanns också en liten brandstation och det var därifrån bilen kom.

Jag har endast mycket vaga minnen av vad som sedan hände. När brandbilen kom sprang vi in i köket. Mommo och moffa hörde förstås sirenerna. Moffa gick ut och talade med brandmännen. Jag har för mig att han kopplade på stora charmen, han kunde vara mycket jovialisk och kände de flesta av betydelse på Vasklot. I varje fall åkte brandmännen iväg. Enligt vad min bror tror sig minnas kom sedan en polis från den lokala polisstationen och talade med moffa. Själv har jag inget minne av detta. Inte heller har jag något minne av att vi skulle ha fått något hårt straff. Jag har för övrigt inget minne av att jag någonsin skulle ha fått stryk under min barndom.

MOMMO OCH MOFFA

För en liten pojke var mommos och moffas hus och stora trädgård med omgivande park något av ett paradis. Morfar, som var född i Vasa 1885, jobbade (såvitt jag vet) hela sitt liv som järnvägstjänsteman. Han var student från Vasa svenska lyceeum. Han skrev in sig vid Alexandersuniversitetet i Helsingfors, men påbörjade aldrig sina studier. I stället började han jobba som bokhållare på SJ. Sitt första jobb fick han i östra Finland vid en ort som heter Asunta. Han talade utmärkt finska. Men han ville tillbaka till sin hemstad och fick då jobb på Vasklot station. Det passade honom utmärkt för han var en ivrig seglare och fiskare. Hans hustru Anna, född 1887, ärvde en tvåvånings sommarvilla efter sin far, en köpman i Vasa vid namn Oskar Byman. Villan låg, tillsammans med två andra som Byman lät bygga, i Sundom ungenfär mittemot hamnen i Vasklot. Den kallades Komlet och blev ett slags sommarparadis för mina morföräldrar, för deras barn, och för deras barnbarn (dvs främst för mig och min bror).

Det var sålunda kort väg från huset vid Vasklot station till Komlet. När jag var barn hade moffa en motorbåt som vanligen låg vid en brygga som fanns mellan pirarna. När vi åkte ut gick vi först en sträcka på ett par hundra meter ner till pirarna. Lastade oss ombord på motorbåten och körde över till andra stranden. Det tog kanske 10 minuter med ca 6 knops fart. Avståndet var så kort att man kunde ro dit. Min mor rodde många gånger.

Här kan jag inte låta bli att berätta hur min mor och far träffades. Far var då maskinmästare på en ångbåt. Hans föräldrar bodde i Dalsbruk i Åboland. Pappas hem var båten. (Han hann vara på många båtar under sin tid som sjöman). En dag låg fartyget i Vasklot. Min far och en kamrat som stod vid fartygets reling lade märke till två flickor i en roddbåt som var på väg ut. De ropade och frågade om de fick följa med ut och ro. Flickorna vände, tog med sig de båda unga, stiliga sjömännen och hade en trevlig dag med dem på Komlet. Därefter brevväxlade mor och far och träffades varje gång hans fartyg kom till Vasa. Och 1942, mitt under brinnande krig, gifte de sig. Smekmånaden tillbringade de för övrigt på Komlet.

På vintern kunde man förstås gå eller skida över isen till Komlet. Under vinterkriget sprang mormor och en del andra över isen till Sundom, när flygalarm hördes. Ryssarna försökte förstås bomba hamnen, men såvitt jag vet, träffades aldrig några viktiga installationer. Mommo talade på äldre dagar om att ”vi sprang undan Molotov”.

Ingen lycka är evig och när jag var sju år fick min vistelse vid Vasklot station ett definitivt slut. Min morfar fyllde 66 år och gick i pension 1951. Eftersom deras hus var en tjänstebostad ägd av SJ var de tvugna att flytta. I god tid hade de börjat betala insats på en lägenhet i ett nybyggt hus på Strandgatan 14 i Vasa. Huset låg, och ligger, vid Fiskarstranden så de bodde fortfarande nära vattnet. Morfar hyrde båtplats vid en brygga ungenfär 100 meter från huset. Där levde de sina pensionärsdagar i en stor etta med kokvrå och balkong på sjunde våningen.

Mormor Anna dog svårt dement 1972 vid 85 års ålder och morfar Valdemar 1974 hela 89 år gammal. Märkligt nog blev han så gammal trots att han i åratal rökt en ask feta cigarrer av märket Signora varje dag.

OM RACISM OCH ETNICISM

OM RACISM OCH ETNICISM (ETNOCENTRISM)

Artikeln nedan sände jag till Hbl tisd 26.1. Anledningen var att jag är missnöjd med den sloppiga användningen av ordet rasim i dagens debatt. Alla som anför något slags kritik mot strömmen av asylsökande stämplas (i en del kretsar) som rasister. I själva verket kan man givetvis vara kritisk utan att ha ett uns av rasism i sig. Själv har jag studerat den äkta rasismen, dvs den som var mycket stark under förra delen av 1900-talet, ungenfär fram till 1960-talet. Då upphörde (eller mildrades) segregeringen i en mängd länder, t.ex. I USA och Sydafrika. De mindervärdiga raserna ansågs då, av ”den vita rasen” vara negrerna, judarna och zigenarna. Rasismen var global. Japanerna ansåg sig vara en högrestående ras än de andra folken i Asien. Europeeerna ansåg sig dock vara en högrestående ras än ”den gula rasen”. Osv. I min ungdom hörde jag ibland rasistiska yttranden bland bekanta. ”Allt är judarnas fel”. ”Negrerna är ett slags halvapor”.

Jämfört med rasisterna på den tiden är dagens rasister, i den mån de faktiskt är äkta rasister, ganska snälla och liberala. Få av dem skulle vara beredda att behandla flyktingarna på samma sätt som nazisterna behandlade de "raser" de såg som "untermenschen".

Artikeln nedan publicerades i Hbl 1.2 -16. Debattredaktören ändrade dock rubriken till VI SER VÅR LIVSSTIL SOM EN SMULA BÄTTRE.

VEM ÄR INTE RASIST?

Rasismen har under den senaste tiden dansat runt i medierna och på nätet intensivare än på länge. Inget nytt i och för sig. Det nya är att rasismen blivit ett politiskt slagträ som man slår motståndare i huvudet med på ett onyanserat och oanalytiskt sätt. Debatten tenderar att bli svart-vit: de goda antirasisterna mot de onda rasisterna. Man strävar att plocka politiska poäng i stället för att bena ut problemen på ett seriöst sätt. Verkligheten är långt ifrån enkel och svart-vit.

Vem är verkligen inte rasist? Förr i världen var det lätt att svara på den frågan: ytterst få, om ens någon. Det som man då menade med rasism var en (ofta omedveten) teori om att människorna liksom t.ex. hundarna kan delas upp i naturliga raser med bestämda, ärftliga egenskaper. Rasismen var (och är) en lära om genetiska särdrag som kännetecknar klart avgränsade populationer. Vissa raser är högrestående än andra. De som faktiskt tror på denna lära i dag är en liten (ofta fanatisk) minoritet

I dagens debatt tycks antirasisterna sätta likhetstecken mellan rasism och ondska, eller t.o.m. mellan rasism och natzism. Å andra sidan vittnar tro på genetisk rasism om kompakt okunnighet om logik och vetenskapens resultat. Mer komplicerat blir det när man betänker att det finns ett litet uns av sanning i den genetiska rasismen. Frekvensen av ärftliga egenskaper, t.ex. blodgrupper, ärftliga sjukdomar, ögonfärg, skonummer, laktosintolerans etc varierar i viss mån mellan olika populationer.

Under senare år har det genetiska innehållet i begreppet urvattnats och ersatts av ett etniskt. Raser i denna mening kännetecknas inte av arvsanlagen utan av kulturella särdrag, av språk, livsstil, religion etc. Människor som tillhör samma kultur, som har samma religion, värderingar och moral etc bildar då något som (felaktigt) kallas en ras. Det är uppenbart att det finns ”raser” i denna mening och att vi (nästan) alla då är rasister.

Ordet ras borde aldrig användas i denna betydelse (om man inte medvetet vill hetsa upp publiken). Om man nödvändigt måste ha en term kan man tala om etnicism. En etnicist är då helt enkelt en person som värdesätter och försvarar den egna kulturen och livsstilen. Få av oss är rasister men nästan alla är i mer eller mindre hög grad etnicister. Alla har vi en tendens att anse att vår egen moral och livsstil är en smula bättre än andras. Alla har vi en tendens att vilja exportera våra egna ideal om jämlikhet, frihet, demokrati och tolerans till andra folk.

De fleta av dem som motsätter sig invandring är inte egentliga rasister utan etnicister, om de överhuvudtaget har någon genomtänkt grund för sin inställning. Många, kanske en majoritet, är helt enkelt rädda för de problem och kostnader (inbillade eller verkliga) som tiotusentals flyktingar från en främmande kultur oundvikligen föra med sig.

Om man håller detta i minnet finns det rum för en öppnare, ärligare och mer realistisk debatt. Man kan diskutera konkreta frågor såsom vad i vår egen kultur och livsstil vi anser omistligt och i vilka frågor vi kan kompromissa eller t.o.m. lära oss något nytt. Åtminstone när det gäller matkulturen tycks de flesta vara öppna för nya intryck. Vi bör också inse att det finns mycket i flyktingarnas livsstil som strider mot våra värderingar, t.ex. synen på mannen och kvinnans roller. Några tiotaltusen människor från andra kulturer kan inte hota den kultur fem och en halv miljon ganska envisa och konservativa finländare ser som den bästa i världen.

Hans Rosing

Filosof

Åbo

TRE ARTIKLAR OM VÄXTHUSEFFEKTEN

ARTIKLAR OM VÄXTHUSEFFEKTEN

Hej igen mina tre följare! (Jo jag vet. Jag har betydligt fler läsare). Jag har inte lagt ut något på min blogg på flera månader. Orsaken är inte att jag skulle ha brist på ämnen och funderingar. Orsakerna är varierande men den viktigaste är att mina magbesvär (Irritable bowel syndrom, överkänsligt tarmsystem) varit värre än vanligt under hösten. Under sommaren mådde jag litet bättre men då hade jag inte tid. Mina odlingar, fiske, matlagning, båtfärder osv tog det mesta av min tid.

Jag har dock skrivit några tidningsartiklar. Här lägger jag ut tre korta artiklar om ett av mina käraste teman, nämligen växthuseffekten. Som vanligt försöker jag hitta andra infallsvinklar är de som är standard i medierna. (Sådant kallas kreativitet, en egenskap som håller på att försvinna i datorernas tidevarv.) Som framgår nedan är jag rätt så optimistisk i det att jag inte förväntar mig några stora klimatkatastrofer. Orkaner, översvämningar, torka och hetta är ju normala och sådana måste vi självklart räkna med också i framtiden. Troligen kan de i någon mån förvärras av en global uppvärmning på t.ex. 2 grader. Mycket tyder, som den tredje av dessa artiklar visar, på att vi under de närmaste decennierna skall kunna minska utsläppen av väthusgaser.

De två första artiklarna har ingått i Hbl, den sista i Vbl.

UPPVÄRMNINGEN INGEN KATASTROF FÖR VÅRT LAND

Vår planet har, enligt de flesta experter, blivit omkring 0.8 grader varmare sedan slutet av 1800-talet. En del av uppvärmningen anses vara naturlig, men största delen antropogen. Experterna betonar att vi bör skära ner växthusgaserna så att temperaturen i slutet av detta sekel är högst 2 grader högre. Detta är målet för klimatkonferensen i Paris. Större ökning medför enligt experternas matematiska modeller stora katastrofer. Dessa har vältaligt beskrivits otaliga gånger under de senaste 20 åren.

I vårt land har temperaturen, enligt meteorologerna, under samma tid redan stigit med drygt 2 grader. Betyder detta att vi redan står inför en klimatkatastrof? I så fall är den väldigt svår att få syn på. Var och en förstår att ett något varmare Finland är lättare att bo och verka i än ett kallare. Vi som är äldre har hunnit uppleva många både smällkalla och snörika vintrar. De kan ha sin charm för frisksportare men för vanliga knegare, som måste betala för uppvärmning, varma kläder, transporter, bortskaffande av snömassor osv är några gader mera värme snarast en välsignelse. För näringslivet medför ett varmare klimat mera fördelar än nackdelar. Produktionen och handeln kan hållas igång, behovet av isbrytare och snöröjning minskar. Att några grader till är till stor nytta för jordbruket, skogshushållningen och trädgårdsnäringen är självklart. (Själv har jag odlat tomater på friland i 40 år, men vanligen har en stor del karter inte hunnit mogna). Antalet växter som kunde odlas hos oss blir betydligt större. Redan nu odlas på försök t.ex. Vindruvor, majs, meloner, paprika, persikor i de allra varmaste delarna av vårt land. Ett varmare klimat betyder att vi kunde odla alla dessa och fler därtill i vår rena miljö och med våra stränga regler för användning av bekämpningsmedel.. Vi kommer alltså att kunna köpa inhemska ”främmande” växter. Långa klimatskadande transporter blir onödiga. Vi sparar en massa valuta.

Enligt experternas modeller kommer världshaven att stiga. Modellerna ger vilt olika värden för hur mycket. 30 cm är en vanlig bedömning. Hos oss är landhöjningen betydligt större än så, mellan 50 och 100 cm. Enligt modellerna kommer vårt land att bli regnigare. Också det kan vara till nytta genom att vi får mera av vattenenergi, en ren energi som lätt kan regleras för att jämna ut belastningen.

Borde vi ha dåligt samvete för att vi inte drabbas lika hårt som många sydligare länder? Nej! Dels är vårt bidrag till växthuseffekten minimalt, någon bråkdel av en procent. Dels använder vi redan mera förnyelsebar energi än de flesta industriländer. Vi håller på att fasa ut stenkolet som fortfarande är den viktigaste energikällan globalt sett. Slutligen använder vi redan mycket kärnkraft, som inte producerar växthusgaser och den andelen kommer att öka betydligt när de kärnverk som är under byggnad eller skall påbörjas tas i bruk. Vi har utmärkta möjligheter att under de närmaste decennierna fasa ut inte bara stenkolet utan också oljan och naturgasen,

Hans Rosing

Filosof

Åbo

FÖRNEKA INTE FÖRDELARNA AV UPPVÄRMNING

Alec Estlander utnämner mig i Hbl 16.12 (av någon anledning) till klimatskeptiker. Det som jag ville lyfta fram i min artikel 11.12 var att uppvärmningen drabbar olika länder ytterst olikt. Självklart skall vi ta vår (lilla) del av det globala ansvaret, men vi bör inte göra oss blinda för att vårt land hör till den grupp som med all sannolikhet kommer att få mer nytta än skada av en måttlig ökning på t.ex. 4-5 grader. Hittills har vårt land, enligt dem som anser sig veta, blivit ca 2 grader varmare sedan 1860. (Hur mycket som är naturligt är förmodligen omöjligt att avgöra). Ingen kan väl påstå annat än att denna lilla uppvärmning nästan enbart varit till fördel. Att vi gör allt vi kan för att utnyttja den extra värme som beskärs oss får förstås inte vara ett tabubelagt ämne. Tvärtom borde vi i högre grad lyfta fram och diskutera de fördelar vi kan få. Det är klart att varmare vintrar kommer att innebära förändringar i naturen. Vi kommer t.ex. att få ett rikare växt- och djurliv. En del arter flyttar till Lappland medan södra Finland alltmer börjar likna Baltikum. Jag kan inte inse varför detta skulle vara en katastrof. Vi äldre personer är enbart glada om perioderna med svår halka och igensnöade trottoarer blir kortare. Men självklart skall vi vara EU:s mest lydiga elev också när det gäller att bromsa växthuseffekten. Det ena utesluter inte det andra.

Hans Rosing

Filosof, Åbo

INGEN GLOBAL VÄRMEKATASTROF?

Mänskligheten har drabbats av, eller snarare orsakat många katastrofhot under de senaste 100 åren. Pessimisterna har varje gång ihärdigt målat fan på väggen. Än var det harmageddon genom ett kärnvapenkrig, än var det överbefolkning och hungersnöd, än förutspådde man att oljan och andra råvaror tar slut, än var det skogsdöd och försurning av vattendragen, än var ozonskiktet hotat – för att nämna några av de mer uppmärksammade hotbilderna.

Men här är vi fortfarande, om inte i högönsklig välmåga så dock i bättre form än någonsin med växande medellivslängd, minskande barndödlighet och minskande global fattigdom.

Under de senaste 20 åren är det den antropogena globala uppvärmningen som blivit det stora katastrofhotet. I otaliga skrifter har forskare och andra experter målat upp fruktansvärda scenarier: uttorkade eller översvämmade åkermarker, hungersnöd, miljontals klimatflyktingar, enorma orkaner, skyfall, stigande oceaner som dränker London, New York och massor av andra kuststäder, utrotning av växter och djur, döda korallrev, försurade världshav, och människor som dör som flugor i brännande värmeböljor.

Men, liksom tidigare katastrofhot, kan vi, och kommer vi att undvika, eller åtminstone avsevärt mildra denna. Efter det upphaussade klimatmötet i Paris i december ändrades stämningen i medierna påtagligt. Med goda skäl. För första gången kunde världens stater komma överens om att åtgärder är nödvändiga. Parismötet är av allt att döma början på allt effektivare motåtgärder. Början på slutet av den antropogena klimatförändringen vågar man kanske säga.

I själva verket var mötet i Paris ingalunda det första steget på vägen. Varierande åtgärder har redan länge varit på gång runt om i världen. Enskilda personer, föreningar, företag, forskningsinstitut osv har bidragit till att genomgripande förändringar redan håller på att ske. Det är inte så länge sedan många energiexperter oroade sig (och oss) över att oljepriserna stiger därför att oljan börjar ta slut. Oron var totalt obefogad. Oljepriserna har rasat till så låg nivå att det inte längre lönar sig att börja borra på svårtillgängliga områden. Vi ser tydligen början på slutet av sagan om oljan! En stor del av oljan kommer av allt att döma att bli kvar i jorden i all evighet – till all lycka. Detsamma gäller stenkolet och andra fossila bränslen utom naturgasen.

Alternativa energikällor har under de senate åren utvecklats i snabb takt, likaså metoder att spara energi och använda den effektivare, metoderna att utnyttja solenergin har utvecklats snabbare än någon kunde vänta för tio år sedan. Kärnkraften avvecklas i Tyskland med byggs ut i en mängd länder. Transportsystemen (bil, båt, flyg) blir energisnålare, går över till naturgas eller biogas, eller till elektricitet. Om tio år går en stor del av bilarna på el. Enligt Nature 15.10-15 renar redan mer än ett dussin anläggningar såsom raffinerier och kraftverk sina avgaser från koldioxid. I samma artikel berättas om två firmor, en i Kanada och en i Schweitz, som börjat suga upp koldioxid ur atmosfären på kommersiell basis. Den ena firman tillverkar bränsle för bussar och den andra säljer koldioxid till växthus. Om denna verksamhet blir lönsam kan hundratals firmor följa efter. Det skulle i så fall hjälpa till att minska mängden växthusgaser i atmosfären.

Att Nordpolens isar krympt drastiskt sedan 1990 brukar betraktas som ett klart bevis för en snabb uppvärmning. En färsk undersökning av Stephen Yeager och kolleger (Boulder, Colorado) problematiserar detta antagande. De har funnit att den snabba avsmältningen sammanfaller med starka strömmar som fört varmt ytvatten från tropikerna mot Nordpolen. Om dessa strömmar försvagas minskar förstås avsmältningen. Och forskarna ser tecken på en sådan försvagning. De förutspår därför minskad smältning under en period av 5-10 år. Vad som sedan händer beror bl.a. på hur effektivt vi kan minska växthusgaserna under de kommande åren.

Finns det faktiskt rationella skäl att tro att uppvärmningen kan stoppas vid de 2 grader över den förindustriella nivån som länge varit målet? Då skall man komma ihåg att vi i dag redan ligger (beroende på vem man citerar) 0.7-0.9 grader över nivån i slutet av 1800-talet. Såvitt jag förstår, efter att ha följt med utvecklingen under mer än 20 år, är svaret ja. Nya forskningsresultat publiceras nästan dagligen. En del är pessimistiska men den bild jag får är ändå att uppvärmningen stagnerat under början av detta sekel. Detta betonas i en mängd sammanhang. De allra senaste prognoserna är försiktigare än tidigare. Den vinter vi just nu upplever är en påminnelse om att även om det stämmer, som våra klimatologer hävdar, att vårt land i snitt blivit 2 grader varmare sedan 1800-talet så måste vi räkna med riktiga fimbulvintrar också i framtiden.

Sedan slutet av 1800-talet har mängden koldioxid hela tiden ökat i atmosfären – ända till senaste år. Det verkar som om vi nu nått toppen. Det finns många orsaker till detta, men en av de viktigaste är att den ekonomiska tillväxten i den värsta nedsmutsaren, Kina, kraftigt har avtagit. Kineserna har äntligen börjat inse att de håller på att förgift sig själva genom sina enorma utsläpp.

Det blir spännande att följa med hur jordens feber utvecklas under detta och de närmast följande åren. Själv är jag beredd att hålla en hacka på att stagnationen fortsätter.

Hans Rosing

FUNDERINGAR OM ÅLDRANDET

Jag börjar bli gammal, fyllde 71 år 16.1. Inte underligt därför att tankarna alltmera kretsar kring åldrandet. Och det finns minsann mycket att meditera över, att lära sig, att diskutera och varför inte att göra rent konkret. Under våren har jag skrivit tre artiklar om olika aspekter av åldrandet till Vasabladet. Nu lägger jag ut dem på min blogg.

HUR GAMLA FÅR VI BLI?

Under de senaste åren har forskningen om åldrandet fått alltmera resurser och uppmärksamhet. Detta är naturligt med tanke på att antalet gamla hela tiden ökar. Jordens befolkning håller på att förgubbas och förgummas. Allt flere lever ett helt sekel och till och med några år till. Det är, historiskt sett, frågan om en genomgripande förändring. Tidigare har antalet barn alltid varit långt större än antalet gamlingar. Nu blir det tvärtom i alltflera länder. Vi måste anpassa oss till nya värderingar och en ny samhällsstruktur.

Folk lever i dag längre, friskare och lyckligare än förr. Så sägs det ofta. Detta stämmer åtminstone för de rikare länderna och för medel- och överklassen. Den livslängd vi kan förvänta oss vid födelsen varierar självklart mycket. I Finland kan vi, statistiskt sett, vänta oss att leva till ca 80 års ålder. Hur gamla vi blir bestäms av arvsanlag, samhällsklass, miljö och ren och skär tur. Ingen är absolut trygg, allra minst i hemmet eller i skolan. Över tvåhundra dör i trafiken, hundratals drunknar, tusentals super eller knarkar ihjäl sig, ett tusental begår självmord eller dräps, tusentals dör i cancer osv. 

Att säga att vi i medeltal når 80 års ålder låter bra. Men det betyder att hälften av oss aldrig når den åldern. Vi har bara en 50% chans. Det betyder att vi bör förvänta att hälften av våra jämnåriga släktingar, vänner och fiender kommer att dö innan de fyller 80. Själv fyller jag 71 inom kort, men många av mina barndomsvänner och studiekamrater är redan döda.

Det sägs ofta att vi bör tacka vetenskapen för att vi kan förvänta oss att bli såpass gamla som drygt 80 år. Faktum är dock att många blev 80 eller äldre redan under antiken. Filosofen Platon, som levde för 2400 år sedan, blev 80 år. Hans kollega Demokritos sägs ha blivit över 90. Den maximala livslängden har inte ändrats märkbart under drygt 2000 år.

Detta betyder att vi noga måste skilja mellan maximal ålder för en människa och den förväntade livslängden, som är ett statistiskt mått för en hel population. Under antiken var den förväntade livslängden mycket kortare än i dagens rika länder. I dagens uländer är den däremot lika kort som då.

Den stora skillnaden är att de som faktiskt blir mycket gamla ökar i antal överallt i den industriella världen. Den viktigaste orsaken till detta är att vetenskapen upptäckt orsakerna till de förfärliga farsoter som tidigare dödade otaliga barn och unga. Bakterier och virus har miljarder människors liv på sina samveten.

Forskningen om olika aspekter på åldrandet är i dag intensiv. Vi vet en mängd om de faktorer som kan förlänga respektive förkorta livet. Vi vet också att ganska få människor verkligen försöker leva så hälsosamt som möjligt. Å andra sidan röker allt färre, hälsovården förbättras, vi äter överlag bättre, vi använder allt fler mediciner, kirurgiska ingrepp är rutin. Detta gör att livslängden kommer att öka i viss mån i framtiden. Men vi är alla medvetna om att detta inte bara är en fördel. Den som är över 80 klarar sig i allmänhet inte utan hjälp. Allt flere gamlingar behöver allt mera hjälp.

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Ändå är det oundvikligt att alla funktioner i kroppen försämras när vi blir över 70. Än så länge har vetenskapen inte lyckats lösa åldrandet gåta. Än så länge finns det inget livselixir. Kanske är det bäst så. Vårt samhälle är antagligen inte moget att klara av snabbt växande skaror av hundraåringar och ännu äldre.

KAN VETENSKAPEN BROMSA ÅLDRANDET?

Det är inte roligt att bli gammal.

Muskelstyrkan avtar, konditionen blir sämre, minnena fördunklas och försvinner, tankeskärpa snabbhet och koncentration avtar, sinnena, speciellt syn och hörsel försämras. Den sexuella lusten och förmågan minskar. Balansen försämras också. Därtill kommer alla de krämpor som hör till en åldrande kropp, förslitningar, magbesvär, hjärtproblem, prostataförstoring osv. Risken för någon typ av cancer ökar, likaså risken för åldersdiabetes. Listen är deprimerande lång och tragiskt oundviklig.

Ändå lever de flesta i dag längre och friskare än någonsin tidigare. Orsaken är förstås i främsta hand vetenskapen. En mängd av de farsoter som förr dödade massvis av unga och medelålders kan i dag botas och har i några fall praktiskt taget utrotats. Effektiv hälsovård, mediciner, kirurgiska ingrepp och hälsosammare kost har gjort att vi kan leva aktivt till upp till 80 års ålder.  (Själv lever jag tack var en hjärtoperation.  Jag kan gå tack vare proteser i båda höfterna. Jag kan läsa och skriva tack vare effektiva ögonmediciner).

Borde vi inte vara nöjda om vi, förutsatt att vi inte röker, super eller annars lever ohälsosamt, kan leva aktivt i åtta decennier?

Det verkar inte så.

Åtminstone om man tittar på forskningen inom området. Den började på allvar redan på 1990-talet och har blivit allt mer omfattande under de senaste åren. Till en början var forskarna mycket optimistiska. År 2000 slog två forskare, J. Olshansky och S. Austad vad om att åtminstone något barn, som kom till världen år 2000, kommer att leva till år 2150. Austad trodde att så skulle ske, Olshansky tvivlade. (Själv skulle jag sätta mina pengar på Olshansky.) De barn som föddes år 2000 tillbringar i dag en stor del av sin tid framför datorer, mobiler, plattor etc. Knappast ett sätt att skaffa sig en god grundkondition för ett långt och friskt liv.

 Experiment med t.ex. bananflugor och möss visade att djur som levde på svältgränsen levde längre än djur som fick äta så mycket de ville. Ät mindre så lever du längre! Denna hypotes fick stor uppmärksamhet i medierna. (Man kan dock undra vad det är för mening med att leva till 100 år om man aldrig får äta sig mätt på god mat). Forskningen under de senaste åren har dock visat att åldrandet är en långt mer komplicerad process än man tidigare antog. ”Svälthypotesen” har under de senaste åren testats i en mängd djurexperiment. Det har visat sig att djuren lever längre i vissa experiment men dör tidigare i andra. Ett experiment med apor, som startades redan på 1990-talet, motsäger hypotesen. Apor på kalorisnål kost lever inte längre än de som får äta så mycket de vill.

På 1990-talet trodde man att lösningen på åldrandets gåta står att finna i generna. Enligt denna hypotes kunde man bromsa åldrandet genom att modifiera (manipulera) de relevanta generna. Trots mängder av undersökningar på 100-åringar runt om i världen har forskarna inte funnit några sådana. Däremot har man funnit tiotals gener som påverkar hur stor risken för olika sjukdomar av typ diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer är. Rent teoretiskt kunde man tänka sig att modifiera ett embryo med avseende på sådana gener för att minska risken att individen råkar ut för sådana sjukdomar. Teoretiskt kunde livslängden öka med något decennium.

I praktiken är detta dock helt omöjligt i dag och under lång tid framåt. Forskarnas kunskaper om de genetiska mekanismerna är ännu bara i barnskorna. Därtill kommer att stora resurser skulle fordras utan att man kunde garantera ett långt liv. Det är mycket annat än generna som inverkar. Möjligen kan generna styra 50% av åldrandet, eller så litet som 25%. Ingen vet.

Det som vi däremot vet med säkerhet är att ett hälsosamt liv kraftigt ökar chansen att leva länge. Min morfar, Valdemar Nyman, dog i början av 1970-talet. Han blev 89 år. Han brukade bl.a. promenera från Vasklot till Roparnäs, och tillbaka. Min farmor dog 1980 vid 90 års ålder. Hon började arbeta på ett skärgårdshemman redan som 8-årig. Hon rodde bla. sju kilometer flera gånger i veckan.

 Självsvält är definitivt inte att rekommendera. Däremot är det tydligt att rörelse, motion och aktivitet plus hälsosam kost ökar chansen för ett långt och någorlunda friskt liv. Men man behöver inte vara forskare för att inse detta.

HUR GAMLA BLIR DAGENS BARN?

Under senare år har vi ofta fått höra att vi lever allt längre. Hälften av oss finländare blir enligt statistiken, i dagens läge, åttio år eller mer. Tendensen är densamma i de andra industriländerna. Att fylla 100 år är inte längre extremt sällsynt. Världens äldsta lär ha blivit 122 år. En allt större mängd pensionärer skall i industriländerna försörjas av en krympande mängd i arbetsför ålder.

Kommer denna trend att fortsätta? Kommer dagens barn att leva betydligt längre än vi som var barn i ”fattigfinland”? En vanlig uppfattning bland dem som forskar on åldrandet, också det en växande grupp, är att kommande generationer kan räkna med en ständigt stigande livslängd. Tidskriften National Geographic hävdade 2013 att det är realistiskt att vänta att dagens barn lever till 120 års ålder eller ännu längre. Då avses den stora majoriteten inte enstaka extrema fall som i dag.

Forskningen om åldrandet har varit intensiv sedan 1990-talet. Då var intresset främst inriktat på genernas roll. Man har dock inte funnit några ”åldersgener”. Mängder av andra hypoteser har diskuterats. Speciellt har man intresserat sig för människor som i dag är över hundra år. Vad kan det vara som gör att de lever tämligen friska i över ett sekel? Svaret är fortfarande: Vi vet inte. Tjugo år av intensiv forskning har inte löst åldrandets gåta. Ingenting tyder på att den kommer att lösas inom nära framtid.

Forskarna är självklart optimistiska. Det hör till jobbet. Konkurrensen om anslag är hårdare än någonsin. Det gäller att framställa den egna forskningen i ett så positivt ljus som möjligt. Men det finns, som alltid, också forskare som är mer skeptiska. De påpekar att samhället har förändrats radikalt under de senaste decennierna. Dagens barn växer upp under alldeles andra villkor än vi som i dag är gamla. Skillnaderna är enorma om man börjar fördjupa sig i frågan.

Men den medicinska vetenskapen går ju hela tiden framåt. Vi får bättre mediciner, kirurgiska ingrepp är redan rutin. Dagens barn kommer i stor utsräckning att skötas av datorer och robotar när de blir gamla. Garanterar detta inte att de får leva friska och aktiva betydligt längre än vi?

Det som oroar många experter är att dagens barn lever ett allt mera onaturligt liv. Det har så att säga blivit normalt att leva onaturligt. I stället för att gå, springa, klättra, leka kurragömma och en mängd andra rörliga utelekar sitter de dagligen stilla många timmar fångade i ett dataspel. I stället för att gå blir de förda med bil överallt. Förr fick barn mycket motion genom att hjälpa till med massor av nödvändiga sysslor. I dag sköts det mesta av maskiner. Man sköter jobb av alla de slag genom att trycka på knappar. Fysisk ansträngnig har i stort sett eliminerats ur vårt samhälle. Motion har blivit ett fritidsintresse. Vi betalar för att få den motion vi förr fick genom dagligt arbete.

 Vår kropp är gjord för att ständit vara i fysisk rörelse. Den mår bra endast om den dagligen används. Miljoner år av stenhård evolution har skapat ett otroligt komplicerat psykofysiskt system som fungerar bra endast om det ständigt är aktivt både psykiskt och fysiskt.

En stor del av dagens barn får inte den grundkondition, den förmåga att koordinera och styra sin kropp som behövs för ett långt liv. De blir överviktiga av allt sittande, de får tidigt ryggbesvär coh andra besvär. Ungdomsdiabetes som knappast alls existerade tidigare blir vanligare. Hälsan blir inte bättre av att dagens barn bälgar i sig stora mängder läsk, pizza, hamburgare och annan industriproducerad men ur näringssynvinkel undermålig mat. Vi lever i ett hyperrent, nästan steriliserat samhälle. Det naturliga ”umgänget” med allehanda mikroorganismer finns inte längre. Det betyder att barnets immunsystem inte utvecklas normalt. Barnet blir överkänsligt för mängder av ämnen. Allergierna gör livet svårt för många. Att barn inte rör sig tillräckligt betyder att hjärtat och systemet med blodkärl inte blir så starkt som det kunde bli. Likaväl som kroppen behöver hjärnan ständig ”motion”. Att datorerna i allt högre grad tar över alla intellektuella uppgifter betyder att hjärnan inte utvecklas till sin fulla kapacitet.

Det finns redan tecken på att livslängden inte längre ökar som tidigare. Destovärre vet vi väldigt litet om hur det digitala knapptryckarsamhället påverkar oss på lång sikt. Därtill kommer att vi vet väldigt litet om framtida hotbilder. Det pågår flera krig än på länge, många länder upprustar, nya farsoter kan uppstå, naturkatastrofer kan inräffa, klimatet förändras osv.

Mot denna bakgrund verkar det osannolikt att dagens barn kan vänta att leva betydligt längre än vi som redan är gamla. Att de skulle få leva friska och krya till 150 års ålder, som en del forskare tror, måste nog betraktas som en blåögd utopi. Till all lycka, bör man kanske tillägga.

Hans Rosing

MERA MINNEN FRÅN BARNDOMEN

 I min blogg 8.2 skrev jag om hur jag kom till denna värld. När man har så gott som hela livet bakom sig är det naturligt att se tillbaka, att fundera över vad det blev och varför det blev. (Jag är dock ännu mer intresserad av framtiden, inte av min framtid, utan av mina efterkommandes framtid, Svensk-finlands framtid, Finlands och hela mänsklighetens framtid. Men det får bli till en annan gång).

Vem kan då vara intresserad av att läsa om min barndom?  Av mer allmänt intresse är hur det var att vara barn i Finland några få år efter att vårt land utkämpat tre blodiga krig. (Vinterkriget november 1939 till mars 1940,, fortsättningskriget juni 1941 till september 1944 i vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland och kriget i Lappland senhösten 1944 till våren 1945 för att driva bort 200 000 tyskar från norra Finland). Hur var det att vara barn i ett land som förlorat 80 000 unga män av en befolkning på 3,7 miljoner, ett land som måste ta hand om 400 000 flyktingar från Karelen, som måste sköta tusentals krigsinvalider och som därtill måste betala ett enormt s.k. krigsskadestånd till Sovjet?

Det jag berättar kan vara intressant i ett annat avsende. Vårt land har förändrats oerhört under de senaste sju decennierna. Det som jag beskriver är en förgången värld, sådant som dagens unga och medelålders på sin höjd har läst om i historieböcker. Jag försöker beskriva hur det var i mina ögon. Hur det var rent konkret för ett barn  bland hundratusentals andra födda under 1940-talet.

Talade de vuxna mycket om kriget? Präglades min barndom av de äldres hemska, traumatiska upplevelser? Fyra år av krig, dödsrisker, ängslan och oro måste ju ha satt djupa spår i vårt folk? I dag talar man i västvärlden mycket om de psykiska skador krig orsakar. Man betonar behovet av krishjälp och psykterapi för dem som drabbas. Sådant fanns förstås inte för 70 år sedan. Man fick klara sig bäst man kunde.

Faktum är att vid denna tid, dvs i slutet av 1940-talet, talade de vuxna ganska litet om sina upplevelser under krigen. Säkert förekom det, men inte i någon stor utsträckning. Däremot minns jag att de vuxna några år senare livligt diskuterade det blodiga Koreakriget (1953-1956). Åren efter krigen var de vuxna helt inriktade på det närvarande, att klara vardagen, och på den bättre framtid man ville bygga upp. Det var först ca 10 år senare, främst under 1960-talet som diskussionen om krigen kom igång. En växande ström av tidningar, artiklar, debattinlägg, bokserier, faktaböcker, filmer etc producerades. Själv läste jag då massor i ämnet. Det började jag med redan i mitten av 50-talet. Från slutet av 1960-talet skrev jag en rad artiklar om andra världskriget som publicerades stort uppslagna i Hufvudstadsbladet och i Vasabladet. (Jag erbjöd aldrig samma artikel till båda tidningarna. Den regeln har jag följt hela livet.) Som tonåring och äldre fick jag lyssna till många berättelser av dem som var med under kriget, men tyvärr frågade jag inte särskilt mycket. Jag kände många som hade varit med om hårda strider, men jag kände mig generad att fråga ut veteranerna. Mycket fick jag dock höra.

Jag hade tur. Mina föräldrar klarade sig genom krigen utan skador. Så gjorde också mina släktingar även om många av dem på olika sätt deltog i krigen. Min mor jobbade som kontorist på järnvägen i Vasa. Järnvägsstationen bombades och vid ett angrepp dödades ett flertal personer. Min mor råkade inte vara i tjänst just då. Min far var maskinmästare på ett fraktfartyg. Han var med om flera bombardemang när båten låg i Åbo men fartyget klarade sig utan skador. Inte heller råkade de stöta på ryska ubåtar under sina resor mellan Finland och tyska östersjöhamnar. Det fanns massor av minor i Finska viken, men också i Östersjön, men hans fartyg klarade också minfaran. Min far levde till 79 års ålder.

VI MÅDDE BRA!

Varje barn har förstås sin unika historia, men det finns mycket som var rätt typiskt för de flesta. I vissa avseenden var jag likadan som de flesta, men i andra avseenden var jag mer ovanlig. (Liksom mumintrollets pappa var jag ett ganska speciellt barn).

Man kunde tro att barn som växte upp i skuggan av ett grymt och blodigt krig skulle drabbas av allehanda psykiska problem och störningar. I själva verket påverkades min barndom, såvitt jag kan minnas, föga av de svåra tiderna. I stort sett gäller detsamma de stora årskullar som föddes åren efter krigen. Vi blev med tiden en arbetsam, energisk, positiv, kreativ, disciplinerad generation av arbetare, tjänstemän, företagare, konstnärer, politiker och forskare som under de kommande decennierna byggde upp välfärden i detta land. I dag är vi överlag rätt glada och aktiva pensionärer. De flesta av mina kamrater från den tiden lever ännu och är verksamma på många sätt.

Det kan låta absurt, men i många avseenden mådde barnen troligen bättre i den tidens fattigfinland än i dagens rika överflödssamhälle. Den stress, de förväntningar, de krav som är så typiska för dagens samhälle fanns helt enkelt inte. Vi var inte utsatta för all slags reklam, det fanns inga märkeskläder som man absolut måste ha, ingen idoldyrkan, inga underförstådda krav på att man måste vara vacker, välklädd, väldoftande osv osv. Skolorna orsakade inte pestationsångest. Ätstörningar var ännu inte en benämning på en vanlig sjukdom. Övervikt förekom knappast bland barn. Ungdomsdiabetes hade man inte hört talas om. Vi var ständigt i rörelse utomhus. Den elektronik som skapat en överviktig, stillasittande generation med dålig kondition existerade ännu inte. Barnen åt en visserligen rätt ensidig men på det stora hela mera hälsosam kost än i dag. Det fanns inte miljoner olika sorter med godis, massvis med olika läskedrycker, skräpmat av alla de slag. Ingen hade hört talas om hamburgare eller pizza. Det var normalt att hela familjen åt tillsammans. Alkoholen var strängt reglerad, nästan omöjlig att få tag på för ungdomar. I dag kan ungdomarna få tag på massvis av olika slags narkotiska preparat. Det eländet besparades vi.  Det farligaste vi kunde dra i oss var tobaksrök, men vi var ständigt övervakade och syndare straffades.

Den atmosfär av ängslan, rädsla och oro som är så typisk för dagens samhälle och som hela tiden underblåses av medierna existerade inte. Vi barn kunde röra oss fritt på gården och i skogen. Det fanns ingen som övervakade oss. Vi klättrade i träd, vi sprang på tak, lekte vid stranden, var ute på svaga isar, hittade på hyss utan att de vuxna kände någon större oro. Risken att skadas, att bli sjuk, t.o.m. att dö var naturligtvis långt större än i dag, men oron var långt mindre. Det kan låta paradoxalt, men är i själva verket naturligt. Man kan med fog säga att vi med åren blivit ”trygghetsknarkare”. Ju tryggare livet blir desto ängsligare blir vi och desto mera satsar vi på att ytterligare öka tryggheten. Det som i dag hägrar är det absolut trygga samhället. Ett samhälle där myndigheterna övervakar varje steg vi tar. För 70 år sedan insåg man att absolut trygghet är en chimär. Livet är fullt av risker, vi kommer alla att dö. Man insåg instinktivt att det är viktigare att leva livet fullt så länge man har det än att ängsligt undvika alla faror.

Dagens 5-åringar kommer genom medierna (helt i onödan) i kontakt med mycket av eländet i världen.  Som 5-åring var jag lyckligt omedveten om allt annat än det som hände i min omedelbara omgivning. Och det skrämde mig inte. Jag blev t.ex. aldrig mobbad av de fem äldre pojkarna på gården.

ETT MEDELKLASSBARN PÅ 1940-TALET

Min far Georg Alexander växte upp i ett arbetarhem i Dalsbruk i Åboland. Hans far Emil jobbade nästan hela livet som gjutare på järnverket. Tillsammans med sin fru Helmi ägde de ett litet skärgårdshemman som vid denna tid sköttes av fru Helmi. Hon hade växt upp i skärgården och visste allt om fiske, kreatursskötsel och en smula jordbruk. Efter 6 år i folkskola gick min far till sjöss. Efter att ha jobbat som matros i några år sökte han till den svenskspråkiga Tekniska skolan i Helsingfors. Där gick han i tre år tills han fick behörighet som maskinmästare inriktad på ångmaskiner. Därefter gick han till sjöss igen, men nu som medlem i befälet ombord.

Följande episod berättar en hel del om den tidens inställning till effektivitet. Ibland passerade min fars fartyg ganska nära den holme där farmors och farfars skärgårdshemman låg. (Holmen heter originellt nog Holma). (De körde den inre farleden mellan  Hangö och Åbo som går förbi byn Högsåra.). Min far berättade följande: En gång bad han kaptenen att ankra några timmar utanför Högsåra så att han skulle kunna åka till Holma för att hälsa på föräldrarna och bekanta. Han fick som han ville. Den stora ångbåten stoppade maskin och ankrade utanför Högsåra. Min far fick tag i en motorbåt (eller så rodde han, jag är inte säker). I sena kvällen överraskade han sina anhöriga och stannade för att prata några timmar. Sedan åkte han tillbaka till fartyget och resan fortsatte. Fartyget stod stilla i flera timmar för att en av befälet skulle kunna hälsa på sina föräldrar. Så kunde det gå till i den tidens Finland!

Min far berättade vid flera tillfällen när vi satt på vår holme Lilla Ängeskär hur det kändes att som maskinmästare stå högt uppe på bryggan av ett stort fartyg och passera de trakter där han tillbringade en stor del av sin barndom. Han kände en klump i halsen av stolthet men också lycka att få se den skärgård som han älskade. Den sista sommaren, dvs 1991, tillbringade han här i de trakter han lärde känna redan som barn. Min far hade gjort vad man i dag i Sverige kallar en klassresa. Han hade kommit några pinnhål högre i den sociala hierarkin.

Min mor Anna Valdine växte upp i ett medelklasshem på Vasklot i Vasa. Hennes far Gustav Valdemar hade blivit student vid Vasa Svenska Lycéeum. Han hade t.o.m. skrivit in sig för studier vid Finlands på den tiden enda universitet, Alexandersuniversitetet i Helsingfors.. Jag har fortfarande kvar hans inskrivningsbevis. I det räknar man bl.a. upp de regler som gäller för de studerande. Han inledde dock aldrig studierna. I stället fick han anställning som tjänsteman vid järnvägen. Han fick jobb i östra Finland på en ort som heter Asunta. När det blev en tjänst ledig vid den lilla järnvägsstationen i Vasklot sökte han och fick jobb som bokhållare. Han fick också tjänstebostad alldeles invid järnvägen. I och runt det huset tillbringade jag och min bror åtskillig tid  under barndomen. Vasklot hamn blev ett välbekant ställe för oss.

Min mor klarade sig bra i skolan. Efter fyra klasser folkskola kom hon till flicklycéet i hörnet av Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan i Vasa. Hon gick sju klasser men blev aldrig student. Hennes far ansåg att det var onödigt för en flicka att bli student. Han ansåg det självklart att hon skulle bli hemmafru och sköta barn. Hon lärde sig både tyska och engelska som hon senare i livet hade nytta av bl.a. som tolk när min far hade utländska gäster å arbetets vägnar. (Min far kunde inga andra språk än svenska och en knagglig finska). Hon blev mycket intresserad av litteratur. De många böcker som vi hade hemma hade hon skaffat. Min far läste på sin höjd en pocketdeckare någon gång. Jag läste en stor del av mors böcker, speciellt som tonåring. Den bok som gjorde störst inryck på mitt sinne var Väinö Linnas Okänd soldat. Jag läste den flera gånger och den står än i dag i min bokhylla.

Jag växte sålunda upp i en ganska typisk medelklassmiljö. Dock fick jag också genom min farfar och farmor och en faster och hennes man erfarenhet av arbetarmiljö och bondemiljö.

ETT TYPISKT MEDELKLASSHEM

Min mor var hemmafru. Det var det vanliga, det normala enligt den tidens värderingar. I dag har ordet hemmafru en nedsättande klang. För 60 år sedan var det tvärtom. Det var fint att vara hemmafru. Mor hann dock jobba som kontorist på järnvägen i flera år innan hon som 26-årig gifte sig. Hon trivdes med jobbet och skulle gärna ha fortsatt. Men min far krävde att hon skulle bli hemma och sköta oss barn. Far var väldigt konventionell. Han var noga med att följa rådande normer och värderingar. Att ha hemmafru med barn var för honom ett bevis på social status, ett bevis på att han var en ”riktig karl” enligt den tidens värderingar. Att kunna försörja fru och barn var ett tecken på att en karl lyckats i livet. I arbetarfamiljer räckte mannens lön ofta inte till och hustrun var då också tvungen att jobba. (I själva verket var detta inte något klokt val. Min barndoms upplevelser lärde mig att båda måste ha egna löneinkomster i en familj.)

I Holmlunds gård bodde två andra barnfamiljer. I båda var mamman hemmafru. Fruarna träffades ofta över en kopp kaffe och satt då vanligen och stickade. Också detta var typiskt för  tidens medelklass. Det vanliga var att ogifta kvinnor hade förvärvsarbete. De var tvugna att försörja sig själva. Några av min mors väninnor förblev ogifta hela livet, något som de ofta pikades för. De hade misslyckats med att ”skaffa sig en karl”. En av mors väninnor, som hette Hulda, jobbade som servitris på en restaurang i Vasa som hette Koti. Hon började missbruka alkohol och droger. Min far förbjöd mor att träffa henne. Han ansåg att hon var en ”dålig kvinna”. Mor besökte henne ändå. En gång var jag med. Hulda bodde i en vindsvåning. Jag kommer ihåg vinden och att mor strängt förbjöd mig att berätta för far att vi varit hos Hulda.

Vårt hem vid denna tid var rätt typiskt för hundratusentals medelklasshem i den tidens Finland. Holmlunds gård var byggd före krigen men ganska modern. Vi hade elström och centralvärme. Vid denna tid var det ännu vanligt med vedspis i köket. Vi hade dock en elplatta med sladd. Men när mor lagade mat måste hon tända eld i spisen. I källaren hade varje lägenhet en avbalkning, ett vedlider. Att bära upp tunga vedkorgar i den branta trappan till andra våningen var bra motion. Kylskåp hade vi inte och ännu mindre frys. Det fanns ett ganska stort s.k. kallt skafferi. Det var visserligen kallt på vintern, men lika varmt som ute på sommaren. Allt arbete i köket gjordes för hand och krävde betydande kunskap och skicklighet, men också en viss muskelstyrka. Kaffe t.ex. köptes i form av bönor som malades hemma. Att stå och mala kaffe var ett tråkigt jobb som mor gärna delegerade åt oss barn. Vi barn drack förstås inte kaffe. Men inte heller drack vi läsk. Mjölk var vår standarddryck.

I dag finns det minst ett WC (en vattenklosett) i varje lägenhet. För 70 år sedan fanns det wc endast i nyare hus. Vi hade wc. Den fanns i ett liten skrubb strax till vänster innanför ytterdörren. Men det fanns också ett dass (skithus som man sade då) på gården. I Vasa, där gamla trähus dominerade stadsbilden ännu vid denna tid, var det vanligt att ha dass ute på gården. (Ordet dass användes inte på den tiden. Man talade i stället om tuppen.) Såväl min mormor och morfar som farmor och farfar var tvugna att gå ut på gården till ett skithus för att bajsa och kissa (skita och pissa sade man på den tiden). Det fanns vanligen flera sitthål i ett skithus och det var helt normalt att flera personer satt i samma dass samtidigt. I mina morföräldrars tupp fanns hela tre hål. Dasset var gemensamt för två hushåll. I dag har man fint wcpapper att torka sig med. Sådant var en lyx på den tiden. På dasset fanns vanligen några dagstidningar. Man fick riva loss lämpliga bitar att torka sig med. Själv brukade jag gnugga,skrynkla pappret litet för att göra det mjukare. Det var inte så noga med renligheten och skithusen omgavs ofta av kraftfulla odörer. Men ur miljösynvinkel var skithusen mycket bättre än dagens system. Det utgjorde ett enkelt, okomplicerat system att lösa skitproblemet. Dassen tömdes regelbundet av s.k. skitkuskar. Tidigare sköttes detta viktiga jobb av kuskar som körde med häst och vagn. På Holmlunds gård fanns vad man i dag kallar en septikbrunn till vilken bajset rann från de fyra wcna i huset. Brunnen tömdes, såvitt jag minns, med hinkar men transporten sköttes vanligen med bil.

”Skitkulturen” har förändrats radikalt sedan dess. I dag bajsar man ensam i ett kliniskt rent rum. Man använder mjukt wcpapper och bidédusch. Tydligen har människornas stjärtar (rövar sade man på den tiden) blivit ömtåligare, liksom det mesta annat i dagens samhälle. Ett egendomligt hyss som jag kommer ihåg är att låsa in en person på dasset på dennes namnsdag. Idéen var att man skulle smyga fram och sätta på haspen utifrån när namnsdagsbarnet uträttade sina behov.  Även annars var detta ett vanligt hyss. Det ansågs

vara kul när den som blev inlåst skrek och bultade på dörren.

Finland var ett fattigt land för 70 år sedan. Ändå, eller kanske därför, var servicen mycket bättre än i dagens datoriserade samhälle. Man fick personlig service överallt. Ett exempel är posten. Den delades ut två gånger om dagen, på förmiddag och eftermiddag. På lördagar delades den en gång. Det fanns ett postkontor vid Vasklot hamn och därifrån gjorde postiljonerna en runda två gånger om dagen. På den tiden kommunicerade (som det heter i dag) man främst genom att sända brev och kort. Typiskt för tiden var också att man kom och hälsade på utan inbjudan. Bekanta kunde komma in och sitta och prata en stund som en helt naturlig sak. Ytterdörrarna var vanligen olåsta om dagarna.

Dagens hem är fyllda av elektronik. För 65 år sedan hade man på sin höjd en trådtelefon och en radio. Vi hade inte telefon, men nog radio. Transistorn var ännu inte uppfunnen., radion gick med vacuumrör. Det var knappt 30 år sedan rundradion inledde sin verksamhet. När mina föräldrar var små fanns ännu inga radioutsändningar även om radion nog var uppfunnen. Min mor hade ofta på radion. Jag kommer ihåg att hon gärna lyssnade på radioteatern. Det var något som jag ogillade eftersom de så ofta skrek och grälade. Jag förstod ju inte att det inte var på riktigt. Alltsedan den tiden har jag haft obehag för skrik och gräl. Kanske är jag speciellt känslig, men jag har alltid undvikit gräl. I dag skulle jag kallas konflikträdd. Jag tycker att gräl och slagsmål är under en förnuftig människas värdighet. Troligen är jag i detta avseende påverkad av min far. Han höjde aldrig rösten, grälade aldrig, svor och förbannade aldrig. Min mor kunde däremot nog tappa kontrollen.

Tvn uppfanns i mitten av 1930-talet. I min barndom fanns det tv t.ex. i USA, men det skulle ännu dröja ett decennium innan man i Finland började utveckla detta revolutionerande nya medium. Däremot var biograferna populära. De hade sin glansperiod under min ungdom. Mitt första biobesök gjorde jag tillsammans med min far i en biograf som hette Scala. Den låg på Hovrättsesplanaden nära torget. Huset är sedan länge rivet. Vi såg ett antal korta Disney-filmer. En av filmerna måste ha gjort ett stort intryck på mitt barnasinne för jag kommer ihåg den än i dag. Den handlade om hur Musse Pigg kämpade mot en jätte. Dessa gamla filmer finns i dag på DVD. Just den filmen finns i dag bland mina skivor. Under min barndom fanns det hela sex biografer i Vasa. Jag hann under barn- och ungdom se filmer i dem alla. Min mor var intresserad av film. Hon var t.ex. en stor beundrare av den tidens superstjärna Greta Garbo.  

Här är ett ”radiominne”. Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning och denna refererades i radion. Vår radio stod på hela tiden medan den högtidliga förrättningen pågick. Detta har fastnat i mitt minne därför att min mor grät. Hon sade ungenfär: ”Hur skall det gå för Finland nu när Mannerheim är borta.” I själva verket hade han varit borta från politiken sedan 1946. Mor var en stor patriot och en stor beundrare av Mannerheim. Också detta var typiskt för medelklassen, för den s.k. borgerligheten.

Dagens värld är full av allehanda musik. Detta är ingenting nytt. Musik av alla slag spelades under min barndom och för övrigt också under mina föräldrars barndom. Musiken spelades förstås live på restauranger, på dansbanor, på konserter. I radion sändes mycket musik. Grammofoner var vanliga. Vi hade dock ingen grammofon vid denna tid. I dag berättar många hur de lyssnade till musik redan i mycket unga år. Jag var inte ett dugg intresserad av  musik. Min mor dyrkade en del av den tidens populära sångare, t.ex. Zara Leander, men i det avseendet påverkade hon inte alls mig. Tyvärr ärvde jag min fars omusikalitet. Inte ens när jag blev tonåring kände jag någonting för superidoler som Elvis, Tommy Steele och Paul Anka. Jag tyckte mina kompisar var löjliga som häftigt käbblade om vem som var bäst.

Långt senare kom jag underfund med att jag var tondöv.