MILJÖFILOSOFI I: MÄNNISKAN OCH NATUREN UNDER ANTIKEN

(Detta är första kapitlet i en kurs i miljöfilosofi som jag hållit några gånger vid Öppna Universitetet. Senast höll jag kursen år 2005. Kursen var utannonserad att börja 28.1 i år, men inhiberades eftersom endast 11 personer anmält sig. Det krävs minst 15 för att en kurs skall ordnas. För den som är intresserad lägger jag ut några kapitel ur kursen på min blogg. Innan jag lägger ut dem måste jag skriva ut mina handskrivna anteckningar på datorn vilket gör att det tar tid. )

Mycket kort kan vi definiera miljöfilosofi som studiet av människans relation till naturen.
Det finns en mängd vetenskaper som studerar människan, och en mängd som studerar naturen, men miljöfilosofin studerar relationen mellan dessa. Den studerar hur människan förhåller sig till naturen, och hur hon förklarar och försvarar sin relation. I motsats till andra vetenskaper är miljöfilosofin ofta normativ. Den talar inte bara om hur vi de facto förhåller oss utan också om hur vi borde förhålla oss.

ARVET FRÅN ANTIKEN

INNEHÅLL:
Människan har en odödlig själ
Människan är en del av naturen
Livets mening är att ha roligt
Människan är Guds avbild
Oförenliga system
Miljöförstörelse under antiken

MÄNNISKAN HAR EN ODÖDLIG SJÄL

Två antika filosofer har påverkat den europeiska kulturen mer än några andra.
Platon (427-347 f.Kr.) och Aristoteles (384-322 f.Kr).
Båda var mycket produktiva med tankar och idéer, men det som vi här är intresserade av är deras idéer om människans relation till naturen. Båda skapade system, synteser som gav ett svar på frågan vad människan är och vad naturen är och hur dessa förhåller sig till varandra.

Platon utvecklade en dualistisk metafysik. Det finns, anser han, två världar. Förutom naturen finns det en annan, evig och oföränderlig värld, som man brukar kalla idévärlden. För att förstå Platon måste man veta att gekerna var fascinerade av matematik. De uppfann matematiken som en abstrakt vetenskap. Speciellt intresserade var de av geometri. Geometriska sanningar är säkra, orubbliga. Naturen är däremot föränderlig och kunskapen om den är osäker. Därför måste, resonerade Platon, de geometriska sanningarna gälla något som är oföränderligt. De gäller för ett slags oföränderliga idealbilder. Varje cirkel som vi ritar har brister. Det är omöjligt att rita en perfekt cirkel som alltid förblir densamma. Men vi har en sådan cirkel som en idealbild i huvudet. Detta kan alla hålla med om.
Men sedan tar Platon en djärvt metafysiskt steg. Han menar att idealbilderna inte bara finns i våra huvuden, utan att de har en egen självständig existens, de finns i verkligheten. Därför måste det finnas en annan och bättre värld, en värld av eviga och fullkomliga idéer. Men hur får vi kontakt med denna värld? Den enda möjligheten, enligt Platon, är att vi, dvs essensen i vår person, vår själ har levat i idévärlden innan den föddes in i en kropp.
Den sanna filosofin går, enligt Platon, ut på att försöka lära sig så mycket om möjligt om idealbilderna. Det gör vi genom abstrakt tänkande, främst genom att reflektera över de eviga idéerna. Genom att vi koncentrerar oss på idévärlden, inte på naturen, lösgörs själen från kopplingen till kroppen. När kroppen dör frigörs då själen och återvänder till idévärlden, som alltså är ”Platons himmelrike”. Där lever den sedan i evighet i en fullkomlig värld. Om vi i stället bara intresserar oss för naturen, för det materiella, för mat och dryck, erotik, att samla guld och prylar, att få makt över människor, så återföds vi till naturen i en annan kropp, kanske som ett djur,och går miste om det eviga livet.
Naturen är, enligt Platon, verklig endast i samma mening som skuggor är verkliga. Denna liknelse utvecklar han i den tjocka boken Staten. Men skuggor måste ju vara skuggor av någonting. Enligt Platon är naturen med alla ting och processer endast skuggor av den eviga och oföränderliga idévärlden. (Hur något föränderligt kan vara en skugga av något oföränderligt förklarar han inte).
När Platon ser naturen som blott och bart en skuggvärld så uttrycker han förstås ett förakt för allt som hör till naturen. Detta förakt för, denna nedvärdering av naturen, har spelat en stor roll i det västerländska tänkandet.
Platon är i grunden en djupt religiös person. Han representerar därmed en mycket inflytelserik
sida av den västerländska kulturen.

MÄNNISKAN ÄR EN DEL AV NATUREN

Aristoteles var Platons elev men utvecklade småningom en egen filosofi som var oförenlig med Platons. Den största skillnaden är att han förnekade idéernas självständiga existens och själens odödlighet. Aristoteles är monist. Han anser att det finns en enda värld, naturen, och att människan är en del av denna. I motsats till Platon är han passionerat intresserad av att undersöka vad som finns i naturen och av att förklara det. Han gör själv observationer och ställer upp hypoteser för att förklara observationerna. Han skrev t.ex. två böcker om biologi i vilka han beskrev djur och växter och försökte förklara hur de fungerar. Han är därför den första naturvetenskapsmannen.
Människan är, enligt Aristoteles, en del av naturen. Hon har visserligen en själ, men den kan inte frigöras från kroppen och den är inte odödlig. I själva verket har allt levande en själ. Med ”själ” menar han vad vi i dag kunde kalla en drivkraft, en drift. Själen är det som får varelsen att bete sig på ett typiskt sätt. Sålunda har växterna en själ som får dem att växa och föröka sig, djuren har en själ som, förutom att driver dem att växa och föröka sig får, gör att de har upplevelser, och människan har en själ som dessutom gör henne förmögen att tänka. Aristoteles ser alltså en hierarki i naturen som visas i ett alltmer komplicerat system av drivkrafter. Människan är sålunda det högsta djuret därför att hon har alla slag av själ.
Men hon har ändå mycket gemensamt med växterna och djuren. Berömd är Aristoteles definition av människan som ”rationellt djur”. Enligt definitionen är människan faktiskt ett djur, men ett djur som skiljer sig från alla andra genom att kunna tänka. Tankeförmågan är människans definierande egenskap. Det är en definition som står sig än i dag.
För Aristoteles finns det ingenting sådant som död natur. Också t.ex. stenar har en grad av liv även om de inte har någon själ. Detta kommer till synes genom att en sten, som får röra sig fritt, alltid faller neråt. Stenen har en inneboende strävan mot sin naturliga plats som är jordens centrum. (I dag förklarar vi stenens rörelse genom gravitationsteorin, men den skapades nästan 2000 år efter Aristoteles tid). Varje föremål har sålunda en inneboende strävan mot sin naturliga ort. För tunga ämnen är den naturliga orten nedåt, för lätta uppåt. Eld t.ex. strävar uppåt för dess naturliga ort är himmeln där solen och stjärnorna, som är eld, lyser.
Aristoteles var en av alla tiders främsta vetenskapsmän. Ingen annan har grundat så många vetenskaper som han. Han drivs av en obotlig nyfikenhet på vad som finns och varför. För honom är naturen spännande, en utmaning, något som han vill förstå. Han representerar därför en mycket viktig sida av den västerländska kulturen – den vetenskapliga nyfikenheten. Däremot hade han inget intresse för en annan sida av vetenskapen – teknologin, den tillämpade kunskapen. Den antika vetenskapen var i grunden mera filosofi än praktisk teknik.

LIVETS MENING ÄR ATT HA ROLIGT

Efter Aristoteles död år 322 f.Kr. skapades två av de mest inflytelserika filosofskolorna under antiken, nämligen den stoiska och den epikureiska. Båda har haft stort inflytande på eftervärlden, och än i dag syns deras betydelse i uttryck och tankar som vi tar för givna. Här behandlar jag enbart epikureismen därför att den är mest intressant ur miljösynvinkel. Stoicismen är abstrakt och extremt rationalistisk. Den uppmanar oss att sträva efter något som på grekiska kallas apatheia. I dagens svenska talar vi om apati, men det betyder likgiltighet, oföretagsamhet, medan stoikerna betonade vilja och aktivitet. Apatheia innebär vad vi kan kalla oberörbarhet, att stå över alla slag av känslor. Stoikern är en person som går genom alla livets sorger och glädjeämnen med ett upphöjt lugn. Han varken sörjer eller skrattar. Han upplever att allt som sker sker av nödvändighet och att han är en del av en evig världssjäl.

Epikuros (340-271 f.Kr.) grundade, liksom Platon och Aristoteles, sin skola i Aten. Självklart påverkades han av många tidigare idéer. Här går jag främst in på hans lära om relationen mellan människan och naturen, och hur vi bör leva. Av Epikuros skrifter finns endast fragment bevarade, men hans lära presenteras detaljerat i en av antikens mest berömda lärodikter. Den skrevs nästan 200 år efter Epikuros död, på latin i Rom, av en romare som hette Lucretius Carus. Den latinska titeln är De rerum natura. På svenska blir det Om tingens natur. Det finns flera översättningar till svenska.
Epikuros förkastar helt Platons idé om en odödlig själ. Han anför en mängd bevis, som går tillbaka på Epikuros, för att idén är absurd. De finns i slutet av Bok III. (Kapitlen i Om tingens natur kallas böcker). Dessa argument används än i dag av dem som inte tror på själens odödlighet och/eller reinkarnation. I Bok III läser vi t.ex.: ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss! Naturen håller här fram en spegel för oss, där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” Det har gått ca 2060 år sedan Lucretius dog. Miljarder människor har levat och dött på jorden under den tiden. ”Precis som du,” skriver Lucretius, ”har släkten dött tidigare, och skall dö i framtiden.” I stället för att frukta döden bör vi acceptera den med ataraxía (sinneslugn).
Ett av Epikuros viktigaste mål är att visa att fruktan för gudarna och för döden är ogrundad. Hans lära är sålunda både materialistisk och ateistisk. Världen består av atomer, odelbara, ytterst små kroppar av varierande typ, som är eviga. Också själen består av atomer, av speciellt små, fina glatta atomer. Världen har ingen början och inget slut. Livet på jorden har uppstått av sig självt. I Bok V läser vi t.ex.: ”Jorden bär med rätta namnet moder eftersom den själv har skapat människosläktet och alstrat varje djurart, som stormar fram vilt i de mäktiga bergen, och luftens fåglar med deras skilda gestalter.” Han presenterar t.o.m. ett slags enkel teori om det naturliga urvalet. Vi läser i samma Bok :”Och många arter måste då ha gått under och kunde inte alstra och frambringa avkomma.”
Det finns, enligt epikureerna, inga gudar som bryr sig om människorna, som straffar och belönar. Böner och offer är därför meningslösa. Det finns inget paradis, inget dödsrike, ingen himmel, ingen odödlighet, ingen världssjäl. Det enda som finns är naturen med ett myller av liv, som föds och dör i ett evigt kretslopp. Människan är en del av denna natur och inget annat. Men hur skall vi orka leva med denna insikt?
Livets mål och mening är hedoné. Ordet brukar översättas med ”lust”. Ett modernare uttryck är att ha roligt, eller ha trevligt. Vi skall alltså njuta av livet så länge vi har det. Hur gör vi det? Jag låter Lucretius svara. I början av Bok II läser vi: ”Men det finns intet skönare än att vistas i stilla trakter, varifrån man kan se ned på andra, och betrakta hur de irrar hit och dit planlöst sökande vägen till livet, kämpar att visa sig mest begåvade, tävlar med sin börd, bemödar sig natt och dag med utomordentlig ansträngning att nå ärans tinnar och nå makten. O människors olyckliga sinnen! O, dessa blinda hjärtan! I vilka skuggor och i vilka faror lever de inte sina korta liv. Ser de inte att naturen ropar efter två ting allenast: att smärta skall vara kroppen fjärran, att själen, befriad från oro och fruktan, skall njuta av sinnesintryckens ljuvlighet.”
Vi skall inte sträva efter rikedom och makt, efter ära och berömmelse, efter prylar och allehanda produkter som är på modet. I stället skall vi leva ett stilla liv och njuta av allt det goda som livet ger. Idealet är att ”ligga utsträckta i det mjuka gräset vid en källa under ett högt träds grenar, och utan några dyrbara anstalter vederkvicka oss, särskilt när vädret ler och årstiden strör ut blommor i det röna gräset.” Vi skall njuta av god mat, men inte så vi blir sjuka, av söta frukter, av goda viner, men inte så vi blir fulla, av kärlek, men inte så vi grips av passion och svartsjuka, och framför allt av att samtala och umgås med goda vänner. Nyckelfrasen är alltså ”en anspråkslös men angenäm tillvaro”. Livets mening är att ha roligt!
Att epikuréerna har en mycket positiv bild av naturen är tydligt. Lukretius lovprisar ständigt naturens skönhet.
Här kan vi anknyta till en modern filosof, till norrmannen Arne Naess (1913-2009), grundaren av ekosofin. Han anser att det går att leva ett rikt liv utan materiell rikedom, vi är alltför fixerade vid pengar och prestationer, vi bör satsa på att leka, ha roligt, ha kvar barnasinnet, njuta av det goda som inte kostar, t.ex. naturlig mat, vi skall inte söka lyckan i morgon utan i nuet, vi skall lyssna till våra positiva känslor och följa dem. Likheterna med antikens epikuréer är uppenbar.

MÄNNISKAN ÄR GUDS AVBILD

På Platons och Aristoteles tid existerade många religioner men inte kristendomen. Judarna var en liten folkgrupp i Mellersta östern, som kämpade för sin existens mot andra, större kulturer, t.ex. mot egyptier, babylonier och assyrier. De hade en enda gud kallad Jhv som utläses Jahve. Judiska lärda män skrev ner sitt folks historia och om relationen till sin Gud i ett antal skrifter som vi i dag kallar böcker i Gamla testamentet. Böckerna skrevs troligen vid olika tider under flera hundra år. En del skrevs troligen under och efter Platons och Aristoteles dagar.
Efter Aristoteles död dröjde det över 300 år innan Jesus, kristendomens grundare föddes. Och det dröjde ytterligare nästan 400 år innan kristendomen blev den mäktigaste religionen i medelhavsområdet. Den nya religionen spred sig långsamt över hela Europa och trängde undan de gamla folkliga föreställningarna. Finland var ett av de sista områden av Europa som kristnades. Det skedde på 1000-talet.
Enligt kristendomen finns det en och endast en gud. Han är evig och har en oändlig makt. Han har skapat världen ur intet. I första Moseboken vers 26 läser vi: ”Och Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.”” Enligt kristendomen är människan alltså en avbild av Gud och skapad av Gud. Hon är satt att råda över naturen. Detta sägs pånytt i vers 28 där vi läser att Gud sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er; och härska över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.” I följande vers sägs att Gud ger människan alla fröbärande växter och alla fruktbärande träd.
Världen finns alltså till för människans skull. I 1 Mos. 9:1-3 säger Gud, efter syndafloden, till Noa och hans söner: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden...Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda; såsom jag har gett er gröna örter så ger jag er allt detta.” I vers 7 uppmanar Gud ännu en gång människorna att vara fruktsamma och föröka sig.

Enligt kristendomen är människan alltså inte själv ett djur, lika litet som hon är en del av naturen. Hon är i stället Guds avbild, satt att härska över naturen och utnyttja den och leva av den. Människan har ändå en anknytning till den materiella världen därför att hon är skapad av stoft. I Mos 2: 7 läser vi: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.”

OFÖRENLIGA SYSTEM

Platon, Aristoteles och kristendomen har haft mycket stort inflytande på den västerländska kulturen. Eftersom Platon och Aristoteles levde och påverkade kulturerna runt Medelhavet långt innan kristendomen uppstod är det naturligt att de i viss mån kom att påverka utformningen av den kristna läran. Det intressanta ur miljöfilosofins synvinkel är att de är helt oförenliga när det gäller relationen mellan människan och naturen. Enligt Platon är människan egentligen en odödlig själ i en förgänglig kropp. Naturen är inte den sanna verkligheten utan endast en dålig kopia, en skugga av den eviga och sanna världen.
Enligt Aristoteles är människan en del av naturen, ett djur bland andra, omän det högsta genom sin tankeförmåga. Enligt Gamla testamentet är människan varken det ena eller det andra. Där sägs ingenting om att människan är en odödlig själ. I stället sägs i Mos. 3:19: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft och till stoft skall du åter varda.” Människosynen i Moseboken liknar Aristoteles´ lära mera än Platons. Här betonas att människan är stoft och skall återgå till stoft när hon dör. Men för Aristoteles hör människan till naturen genom att hon är ett djur.
Epikureismen var en rent materialistisk och naturalistisk filosofi. Dess syn på naturen är helt olik både Platons och Bibelns. Däremot liknar den Aristoteles´ lära.
Under antiken fanns det många andra filosofiska system och religiösa läror än de vi granskat ovan, men dessa är de viktigaste. Den kristna, vilket betyder den katolska läran, utformades under århundradena efter Jesu tid. Då var Platons filosofi mer inflytelserik än Aristoteles. Kyrkofadern Augustinus (död 430) var den viktigaste av de tänkare som formulerade läran. Under hans tid var Platons filosofi på modet i Imperium Romanum i en variant som kallas nyplatonism. I denna variant betonades ett asketiskt liv och själens odödlighet och strävan mot idevärlden. Hela världen ansågs strömma ut ur (emanera ur) den högsta idéen som var det godas ide. Nyplatonismen påverkade Augustinus människosyn i hög grad. Han övertog Platons idé om en odödlig själ och gjorde den till en del av den katolska läran. Han var också påverkad av Aristoteles logik. Denne hade nämligen grundat logiken som en vetenskap och hela den västerländska logiken bygger på Aristoteles. Augustinus resonerar logiskt och bevisar en rad teser, t.ex. att Gud existerar och att själen är odödlig.

Den medeltida kristendomen, i praktiken katolicismen, är sålunda starkt influerad av Platon. Den är världsfrånvänd, beundrar ett asketiskt liv, rekommenderar sexuell avhållsamhet, ser naturen som något människan är satt att härska över. Den ser naturen som något defekt, något ofullständigt. Detta baseras på kapitel 3 i Första mosebok där det berättas om syndafallet, om hur Adam och Eva är olydiga mot Gud och därför straffas genom att drivas ut ur Edens lustgård. Naturen är dömd att gå under. Typiskt för medeltiden är att man ständigt gick och väntade på att denna syndiga värld skulle gå under och ersättas av en ny värld, ett nytt paradis i vilket de troende skulle leva i evig lycksalighet. Det är inte underligt att naturen inte uppskattades, inte beundrades, inte idealiserades. (Det fanns förstås enstaka undantag).

Från 1100-talet framåt fick Aristoteles filosofi allt större inflytande inom katolicismen. När man tidigare hade anpassat en del av platons ideer till kristendomen så började man nu bygga upp ett långt mer genomarbetat system, en omfattande katolsk metafysik som, när det gällde naturen, byggde på Aristoteles tankar. Man bibehöll dock den platonska läran om själens odödlighet. Sålunda anser katolikerna än i dag att en människa får en själ i själva befruktningsögonblicket. Därför är abort, hur tidigt den än görs, mord enligt den officiella katolska läran.

Genom Martin Luther och reformationen splittrades kristendomen på 1500-talet i två metafysiska system. Medan katolikerna höll fast vid att läran formats av traditionen ville Luther endast godkänna Bibeln som ”lärobok”. Som vi såg ovan sägs det i Bibeln att ”människan är av stoft och skall åter bli stoft”. Luther tog detta bokstavligt. Läran om en odödlig själ är en irrlära. Någon sådan existerar inte. (Aristoteles och Epikuros ansåg, som vi sett, detsamma). Han hävdade att kropp och själ oupplösligt är bundna till varandra. När kroppen dör så dör också själen. Men i motsats till Aristoteles och Epikuros tror Luther på kroppens uppståndelse. På den yttersta dagen skall de rättroende kristna kroppsligen uppstå från de döda. Detta sker genom ett gudomligt mirakel. De rättrogna skall alltså börja leva igen, men med en ny kropp som är fullkomlig. På samma sätt skall naturen uppstå, men utan död, våld och blod. Gud skapar ett paradis för dem som tror på Jesus.
Också Luthers lära innebär sålunda en föraktfull inställning till naturen. Den är ofullständig, grym och blodig. På den yttersta dagen skall den ersättas av något bättre. Människan kan sålunda med gott samvete utnyttja naturen. Den är till för hennes skull, och kommer inom en snar framtid att gå under och ersättas av en ny Edens lustgård.

MILJÖFÖRSTÖRELSE UNDER ANTIKEN

Miljöförstörelse är inget nytt fenomen. Redan under antiken höggs skogar ner, djur utrotades, jorden utarmades, och salthalten i jorden ökade i en del konstbevattnade områden. När jordbruket blev effektivare växte befolkningen, stora stater uppstod. Det första ingreppet i naturen var att de stora skogarna långsamt höggs ner. I de äldsta skrifterna talas det ofta om stora skogar, t.ex. om Libanons väldiga cederskogar. Trä var det viktigaste råmaterialet för det tekniska framåtskridandet. Trä användes förstås som bränsle och byggmaterial. Tusentals fartyg krävde massor av virke. Vid framställningen av metaller, glas, keramik behövdes träkol. Framställninen av vapen och verktyg krävde eld osv. Dessutom brände man skog för att få åkerjord. I Bibeln talas det ofta om får och fåraherdar. Fårskötsel var allmän över hela regionen. I torra områden betade stora flockar av får emellertid bort all vegetation så att erosin uppstod och öknarna bredde ut sig. När skogarna försvann och öknarna bredde ut sig påverkade detta också det lokala klimatet. Det blev torrare och varmare. Dagarna blev varmare, nätterna kallare.
I gamla skrifter och på bevarade monument får vi veta att det fanns en rikedom av vilda djur. Lejonjakt var t.ex. en populär sport i den babyloniska kulturen. Småningom utrotades alla de större djuren i regionen. I boken Dagligt liv i antikens Rom av J. Carcopino, skriven 1939, sägs att romarna dödade enorma mängder djur på Collosseum, den väldiga amfiteatern som rymde ca 50 000 åskådare. När kejsar Titus invigde Collosseum år 80 dödades i olika slags strider 5000 djur på en enda dag. Vid två andra ”festligheter” dödades 2246 respektive 2243 djur. Och det var förstås inte frågan om kattor eller hundar, utan vilda djur som lejon, tigrar, elefanter, bufflar osv som hämtats från alla hörn i imperiet. ”Det var genom dessa slaktningar, som kejsarna rensade sina stater från farliga djur,” skriver Carcopino. Ända fram till våra dagar har det ansetts viktigt att driva bort de vilda djuren ur trakter där människorna slagit sig ner. I dag är det nästan omöjligt att föreställa sig hur världen såg ut under antiken. Större delen av Europa var täckt av väldiga skogar i vilka det fanns stora mängder vilda djur.

Men förstörelsen var lokal, förekom endast i en del tättbefolkade områden i Kina, Indien, Mellersta östern och medelhavsområdet. År 200, när romarriket var på höjden av sin makt, beräknas Europa ha haft ca 44 miljoner invånare. De flesta av dem levde inom det romerska imperiets gränser. Rom var den enda stad som kan ha haft närmare en miljon invånare. I hela världen beräknar demograferna att det fanns ca 250 miljoner människor. (USA ensamt har i dag en befolkning på drygt 300 miljoner).