DET FINNS INGEN FRI LUNCH

Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 14.2

Bakgrunden till artikeln är att jag i många år förundrat mig över de moderna ekonomiska värderingarna som går ut på att skapa ”välstånd” genom att låna pengar. Alla tycks låna i dag, från privatpersoner som skall köpa en ny dator till stater som betalar ut understöd etc. Och det finns pengar att låna av alla typer av institutioner, men främst förstås av bankerna.
I alla tider har låneverksamhet pågått. Inget nytt där under solen. Det nya är att man lånar enorma summor på mycket lång tid. Sedan lånar man mera för att betala bort gamla lån. En stor del av ekonomin bygger på lån. I dagens Finland måste regeringen låna ca 7 000 000 000 € för att kunna sköta alla sina åligganden. I de flesta länder i väst är det likadant eller värre. För privtpersoner är situationen liknande, speciellt för de yngre. De har t.ex. stora bostadslån som binder dem för tiotals år, ibland för hela livet. En ekonomi som bygger på lån är självklart instabil. En ekonomisk krasch måste komma förr eller senare. I Grekland har den nu kommit och det finns ingen väg ut, bara utför.

Jag kan inte låta bli att skriva några ord om hur det var förr. När jag började studera 1965 fanns det inga statliga studiestöd eller bostadsbidrag, inte heller stöd för billigare studentluncher. Vi studerande fick själva ordna vår ekonomi bäst vi kunde. Själv arbetade jag ett halvt år innan jag ryckte in i lumpen (som det heter på rikssvenska) så jag kunde finansiera mitt första år. Att få lån var inte enkelt på den tiden. Det fanns inga statsgaranterade studielån. Man fick gå till en bank för att be om lån. Så gjorde jag andra året. Man måste ha borgenärer eller annan typ av säkerhet. Jag fick en morbror och en kamrat som var företagare till borgenär. Det fanns en hel del stipendier att söka. Jag sökte förstås och fick kanske 10-20% av utgifterna finansierade. Därtill kom att jag skrev en del artiklar. På den tiden fick man rätt bra betalt av tidningarna. Jag kommer ihåg att min första artikel i Hufvudstadsbladet honorerades med 200 mk, en stor summa på den tiden. På det viset kunde jag hålla mina lån på mycket låg nivå och de blev inte betungande.


INGEN FRI LUNCH (ÅU 14.2)

Våldsamma demonstrationer i Grekland. Massor av egendom bränns eller slås sönder och skador för miljoner orsakas. Vem skall betala dem? EU? Det är synd om grekerna. De trodde att de kunde upprätthålla ett modernt välfärdssamhälle utan att betala för det. De trodde, som många nuförtiden, på att en fri lunch är möjlig. De trodde att man kan undvika att betala skatt och i stället låna pengar av blåögda kreditorer. De trodde att man kan upprätthålla välfärd genom korruption. Och nu är de rasande och slår sönder sitt land för att deras tro visat sig vara falsk. Verkligheten har spolat bort drömmarna.

Det är synd om gekerna. Men de är långt ifrån ensamma. Miljoner andra lever i drömmen om en fri lunch, i drömmen om att staten nog tar hand om dem, att man alltid kan låna mer pengar. Vi i Finland är ingalunda så mycket bättre. Också hos oss måste staten låna pengar som sedan används för att upprätthålla välfärden, eller åtminstone en sönderfallande välfärd full av hål.

Hur har det blivit såhär?

Hur har hela västvärlden fått för sig att man kan få en lunch gratis? Vi som är födda på 1940-talet eller tidigare fick lära oss en helt annan syn på ekonomin, en hård och kärv syn. Vi fick lära oss att det inte finns någon fri lunch. Om du vill ha någonting måste du betala för det. Vi fick lära oss att sparsamhet var den högsta dygden. Ingen kom och erbjöd oss att låna, ingen betalade ut understöd. Det enda vi fick var en spargris. Om du vill ha någonting får du se till att fylla grisen!

Den ekonomiska tillväxten har varit sagolik sedan 1940-talet. BNP har vuxit med flera procent nästan varje år under 50 års tid. Det har betytt mer och mer inkomster för stat och kommun. Samtidigt har skatteprocenten stigit. Det har funnits pengar att dela ut och därmed rum för ständigt nya tjänster och understöd. Men aptiten växer medan man äter. Detta gäller inte mat men nog ekonomi. Människorna får aldrig nog av olika förmåner. Det som förr var en dröm, t.ex. betald mamma/pappaledighet, gratis dagvård, skola, högskola, sjukvård, tandvård, åldringsvård osv blir en självklar rättighet. En ytterst dyr rättighet och i grunden lika bräcklig som alla andra rättigheter. Sålänge den ekonomiska tillväxten håller sig kring 3-4% , så länge befolkningsstrukturen är ganska jämn, så länge arbetslösheten är låg så flyter det in tillräckligt med pengar. Välfärden kan upprätthållas.
Men vad händer om tillväxten upphör, om skatteintäkterna inte ökar, om antalet gamla och sjuka ökar medan antalet unga minskar, om arbetslösheten ökar, om man producerar effektivare i Kina och Indien? Inkomsterna minskar men det blir inte billigare, utan tvärtom dyrare att hålla fast vid alla rättigheter. Vad gör man om pengarna tar slut. Man gör som Grekerna. Man lånar pengar. Och vad gör man när de lånade pengarna är slut? Man lånar mera pengar? Hurra man kan faktiskt få en fri lunch! Men den som lånar ut vill ha tillbaka med ränta, annars lånar han inte ut mera. Och där sitter man med sin tvättade hals. Enorma lån men inga pengar. Och ingen vill längre låna ut. Detta har skett otaliga gånger i historien i olika stor skala. Resultatet är alltid detsamma. Man måste rätta munnen efter matsäcken. Och det betyder fattigdom, brödköer, demonstrationer, i värsta fall revolution, svält och död. Men ingenting hjälper annat än att anpassa sig till den hårda, obarmhärtiga verkligheten.

Men då kommer EU in i bilden som en räddande ängel. Staterna garanterar lånen, vilket betyder att bördan fördelas över alla inom EU. Men detta väcker ett stigande missnöje och därför måste EU dra åt tumskruvarna på grekerna. Som man bäddar får man ligga. Vi kan inte fly från verkligheten, ens med EUs hjälp.