HUR JAG BLEV "UFOLOG"

aDE FLYGANDE TEFATEN:DEL 2
Del 1 i denna serie finns på min blogg 7.2


Ufofrågan togs på allvar
De flesta avfärdade ufona som misstag, skoj och bedrägeri. Folk som rapporterade om ufoobservationer blev ibland hånade och förlöjligade. Säkert blev många observationer aldrig kända för att vittnet inte ville riskera att bli förlöjligat. Faktum är dock att ufo-frågan under drygt två decennier togs på allvar inte bara bland vanligt folk och amatörforskare utan t.o.m. av en del, visserligen ganska få, yrkesforskare och andra experter, samt av en del toppolitiker. Föga förvånande var USA bäst (eller värst) också i detta avseende. I dag verkar detta otroligt, men världen har förändrats mycket under drygt 40 år
Jag har redan nämnt de båda meriterade forskarna Hynek och McDonald. J. Allen Hynek fick t.o.m. uppta några timmar av FN:s generalsekreterare U Thants dyrbara tid 18.7 1966 för att informera om sin ufoforskning. Ledaren för världsorganisationen var, berättade Hynek i en intervju, mycket intresserad. ”Näst efter Vietnam-kriget är ufo-problemet den viktigaste frågan i världen,” skall han ha sagt. Detta citerades sedan ofta av de tefatstroende. De vädjade genom namnlistor att FN skulle organisera ett stort forskningsprogram i frågan. Men förgäves. U Thant tog inga initiativ i den vägen.
Febern uppstod i USA, och där nådde den under slutet av 1960-talet, dvs när kapplöpningen till månen var som hetast, sådana proportioner att en del politiker, forskare och ledningen för Air Force insåg att den måste utredas grundligt. I kongressen ordnades vid två tillfällen s.k. hearings, vid vilka politikerna kunde fråga ut en rad forskare. Mest bekant blev utfrågningen den 29 juni 1968, som ordnades på initiativ av J. Edward Roush från Indiana. Många av deltagarna i denna hearing trodde själva på ET-hypotesen. Hynek och McDonald fanns med också i den gruppen. Men några definitiva svar vågade vetenskapsmännen inte ge. Roush blev senare medlem i NICAP, USAs största förening som jobbade med att samla in uppgifter om ufona. Ufoföreningar grundades av ivriga amatörer överallt, också hos oss. I slutet av 1966 ordnade flygvapnet, efter påtryckning från olika håll, finansiering för en forskargrupp bestående av ansedda vetenskapsmän. Deras uppgift var att ta reda på vad ufona egentligen var för någonting. Gruppen fick tolv medlemmar och leddes av en fysiker, professor U. Condon. Hynek och McDonald ingick (förstås) i gruppen. En medlem vid namn Saunders, som var övertygad troende, fick sparken från gruppen efter att hårt ha kritiserat den. Han skrev en egen bok UFOs Yes!.
Condon-undersökningen fick genast stor uppmärksamhet i medierna, också utomlands. Ufofrågan höll sig vid denna tid hela tiden över nyhetströskeln. Jag hörde själv till dem som otåligt väntade på forskarnas slutsatser. Jag ansåg att amatörernas, ufologernas foskning var praktiskt taget värdelös. Den gick i huvudsak ut på att intervjua folk veckor, månader, ibland år efter själva observationen. Ufologerna hyste förstås stora förhoppningar om att deras ”sanning”, äntligen skulle bekräftas på allra högsta vetenskapliga håll. Deras tilltro till vittnenas tillförlitlighet var orubblig. De hävdade ständigt att ET-hypotesen var bevisad av de tusentals observationerna. Resultatet skulle bli revolutionerande, äntligen skulle vetenskapen öppna folks ögon. En ny epok i mänsklighetens historia skulle inledas. Trodde de.

Hur jag blev ”ufolog”
Ufolog i betydelsen tefatstroende blev jag aldrig, men nog i betydelsen forskare i ufofrågan. Jag diskuterade med många, men träffade aldrig någon som kunde berätta om en otvetydig ufoobservation. Däremot var det vanligt att mina kamrater och bekanta menade att det inte alls är omöjligt att jorden får besök från rymden. Min metod var att analysera hela ufofrågan mot bakgrunden av kunskaper i olika ämnen från astronomi till historia, psykologi, sociologi, folkloristik och parapsykologi.
Som ung var jag intresserad av allt som verkade mystiskt. Sådant var spännande för en ung man som annars levde ett mycket lugnt liv. Till en början var det mest spökerier som lockade mig. Många äldre berättade om ”övernaturliga” upplevelser. Efter armétiden, dvs omkring 1965, började jag läsa mer om flygande tefat. Vid den tiden fanns det redan en hel del utländska tidningar att köpa i min hemstad Vasa. Jag lade märke till och köpte en tidning som hette Argosy. Den hade en stor bild av en ufo på pärmen. Med en viss svårighet plöjde jag igenom en mycket lång artikel (på engelska förstås) som i detalj redogjorde för vad skribenten vid den tiden visste (trodde sig veta) om ufona. Författaren drog två slutsatser. Visserligen var de flesta observationer misstag, det fanns naturliga förklaringar, men det blev ändå kvar en stor mängd fall som endast kunde förklaras som främmande rymdskepp. (Lägg märke till logiken). Den andra slutsatsen var att det fanns ett klart mönster i observationerna. Främlingarna har gradvis förberett människorna på att de kommer att officiell kontakt. Författaren var övertygad om att tidpunkten när de visar sig öppet för alla är mycket nära förestående. En vanlig åsikt som ofta upprepades bland ufologerna på den tiden.

Artikeln verkade vederhäftig, saklig, fakta verkade stämma. Några år senare råkade jag se en tidning i en R-kiosk med braskande titel. Enemies From Outer Space. The Flying Saucer Menace. With 90 astonishing photographs (1967) skrek denna 65-sidiga översikt, sammanställd av två kända ufologer i USA, Brad Steiger och August C. Roberts. Författarna menade att det finns en mängd fall där människor skadats av tefaten. Vad skulle jag tro? Redan vid denna tid hade jag läst mycket astronomi, jag hade läst om rymdforskningen, om teorierna om liv på andra himlakroppar, jag insåg hur enormt stora avstånden i rymden är. Allt detta gjorde mig fundersam. Var det faktiskt möjligt att någon färdades över så långa avstånd? Var det troligt att dessa kom i hundratals rymdskepp? Skulle de visa sig för ensamma människor i mörker i öde trakter men inte ta kontakt med beslutsfattare och forskare? Under en tid var jag till hälfen övertygad om att jorden faktiskt besöks och bevakas av främlingar från rymden. Tanken var både lockande och skrämmande. Men ju mer jag funderade över bevisen desto svagare föreföll de och desto mer skeptisk blev jag..

Det var inte bara så att jag blev skeptiker, jag gav mig med iver in i debatter om ufona. Hösten 1967 skrev jag ner mina argument i en ganska lång artikel som jag sände till Hufvudstadsbladet. Jag hade inga stora förhoppningar om att den skulle publiceras, men till min glädje, fanns den i tidningen några dagar senare. Jag fick svar av några ufotroende och det blev en kort, men rätt saklig debatt. Det var min debut som ”ufolog”.

När jag inledde mina studier 1965 planerade jag att ta psykologi som huvudämne. Men efter att jag noterat att man faktiskt kunde studera filosofi vid Åbo Akademi ändrade jag min inriktning. Det som intresserade mig mest var vetenskapen och framför allt vetenskapens grunder. Dessa studeras inom den gren av filosofin som kallas kunskapsteori (epistemologi) och närmare bestämt inom en underavdelning inom denna, vetenskapsfilosofin. Det var just frågor som ”vad är kunskap?” och ”vad är vetenskap?” som intresserade mig. Ufofrågan var ett utmärkt exempel. Debatten handlade i grunden om filosofi. Grundfrågorna var: hur skall observationerna tolkas, när är något ett objektivt faktum, vad skall räknas som bevis, när är ett vittnesmål pålitligt?
Under 1960-talet publicerades massor av böcker om ufofrågan. Jag läste en del av dem. Några har jag fortfarande kvar. Jag skrev också recensioner, kritiska förstås, om en rad böcker i ämnet. I januari 1971 hade jag en artikel i Vasabladet som hette Flygande tefat över Finland. I maj samma år skrev jag en artikel med rubriken Utomjordiskt liv, och 28.5 var rubriken Varför till Mars? i samma tidning. Den 22.6 fick jag in artikeln Planeten Mars utforskas allt mera i Hufvudstadsbladet. Sedan följde ytterligare artiklar om rymdforskning. Den 14.11 var det så dags för tefaten igen. Denna gång i Vasabladet under rubriken Har ni sett en UFO?
Vid Åbo Akademi fanns en diskussionsgrupp som kallade sig De tretton. Som namnet säger hade gruppen tretton medlemmar. Bland dessa fanns en tid bl.a. Christoffer Taxell, som senare bl.a. blev minister och partiledare och Bo Stenström som blev chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Jag höll en gång en inledning om ”tefatsfrågan” i vilken jag drev min tes att tefaten är misstag eller skoj och bedrägeri. Intresset var minst sagt lamt. Det var få närvarande och endast en som argumenterade mot mig. Min verksamhet som ”ufolog” gav mig verkligen inga meriter i den akademiska världen.
Vid denna tid fick en herre vid namn Erich von Däniken stor uppmärksamhet för sina spekulationer om att civilisationen på jorden i själva verket startats av varelser från rymden. Jag recenserade en av hans böcker i Vasabladet 11.1 1972 med titeln Var Gud astronaut? I samma tidning hade jag artikeln Tjugofem år med tefat 28.6 1972. Jag fortsatte att skriva om astronomi och rymdforskning men 10.7 1973 skrev jag min sista artikel om tefaten. Tefat och vetenskap hette den. Jag konstaterade då att det inte finns några i vetenskaplig mening hållbara bevis, ja inte ens indicier för att vi skulle få besök av främmande rymdskepp.

Detta är det första jag skriver om tefaten sedan 1973, dvs på nästan 40 år.

Varför skriver jag om flygande tefat nu? Ämnet är ju så inaktuellt som det kan bli. Jag erkänner att det för mig i hög grad är en nostalgitripp. En tidsresa tillbaka till min ganska bekymmerslösa ungdom, till en tid när världen visserligen var mycket farligare men också mycket enklare. Jag var en ung studerande på 23 vårar när jag gick ut i offentligheten med mitt första debattinlägg i ufofrågan hösten 1967. Det var ett sätt att ”bli sedd” som man säger i dag. Nästan alla som var med då, utom de unga förstås, är borta nu. Många dog i den fasta övertygelsen att jorden får besök från andra civilisationer. De fick aldrig veta hur fel de hade. Men jag har facit i hand, jag vet hur det gick sedan. Därför kan jag berätta hela historien nu 40 år senare.

Ufofeber i Finland

Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.

Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags försök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Östman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998.
Den seriösa ufologin var stendöd.

Fortsättning följer.