UFOFEBER I FINLAND OCH SVERIGE

Här fortsätter min serie om ufon. Föregående avsnitt finns på bloggen 10.2.
Avsnittet om Finland fanns i föregående blogg, men det kommer igen här med en del tillägg.

Ufofeber i Finland


Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.

Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Så sent som i november 1996 organiserade Luukanen en skandinavisk ufokonferens på Hanaholmen. Hon inbjöd social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre att hålla inledningsanförandet, men ministern var klok nog att tacka nej. På konferensen uppträdde ett antal originella människor med kuriösa idéer. t.ex. dr Steven Greer. Han förklarade att utomjordingarna är oerhört intelligenta och före oss i allting. Han var djärv nog att komma med en förutsägelse. Inom tolv månader kommer jorden att få bevis på att tefaten verkligen existerar.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags fösök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Österman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998. Den seriösa ufologin var stendöd.

Nordens främsta ufolog

Den första ufohistoria som jag läste som tonåring inträffade i Sverige kl 03 på morgonen 20 december 1958. Den fick stor uppmärksamhet i tidningarna. Två unga svenskar Hans Gustafsson och Stig Rydberg berättade följande. De var på väg från Höganäs till Hälsingborg. Det var typiskt decemberväder. En fuktig dimma låg över nejden. De körde genom tät skog när de i en glänta noterade ett mystiskt ljus. De stannade bilen och gick för att undersöka. Ljuset kom från en underlig skiva som stod på ca en meter långa ben. Skivan tycktes bestå av ett konstigt färgskimrande ljus. Plötsligt dök något som måste höra till det mest märkliga i ufologins märkliga historia upp. Männen beskrev det som något slags glober av levande gele. De var litet mörkare än dimman. Protozoa var ett ord de använde. Gelepåsarna kom fram till männen och omgav dem, drog och sög i dem för att tvinga dem till tefatet. Det verkade nästan som om de kunde läsa våra tankar, menade de efteråt. De lyckades i alla fall slita sig lösa och den ena sprang till bilen och tryckte på signalhornet. Tefatet försvann då med ett visslande och hög hastighet.
Männen alarmerade myndigheterna som undersökte platsen utan att finna annat än möjliga spår av de ben tefatet stått på. De blev också intervjuade av polis och av psykologer som inte kunde finna något fel på dem. De höll fast vid sin historia som småningom spreds ända till USA där den räknades som en av de konstigaste kontaktberättelserna.

Det var inte lätt för ufologerna hos oss. De ignorerades helt av myndigheterna och det vetenskapliga samfundet. Ännu kärvare var det i vårt västra grannland. Sveriges främsta ufolog amanuens Gösta Rehn, som i sin ungdom studerat juridik i USA, klagade ständigt över det ointresse han slog huvudet i både hos tidningarna och i den akademiska världen. Trots det fortsatte han ihärdigt att samla in observationer och analysera dem. Han fick kontakt med många utländska meningsfränder, främst i USA, som ju var ufologins högborg. Han brevväxlade t.o.m. med professor James Mcdonald. För Rehn var McDonald närmast en halvgud, en sann och genial vetenskapsman. Rehn hade år 1969 personliga samtal med Philip Klass, redaktör för Aviation Week and Space Technology, som var på besök i Sverige. Klass var en av de mest energiska kritikerna. Själv läste jag en del av Rehns skrifter och kritiserade honom i Hufvudstadsbladet. Jag ansåg att han var alltför blåögd när det gällde vittnesmålens pålitlighet och rent naiv när det gällde att spekulera om utomjordingarna.
I maj 1973 kom den då över åttio år gamle Rehn till Finland på inbjudan av förlaget Tammi, som utgav hans böcker hos oss. (De översattes alla till finska). Bland våra ufologer betraktades han som inte bara Sveriges, utan som hela Nordens främsta ufolog. Det var säkert en korrekt bedömning, men den säger inte så mycket därför att det inte fanns någon konkurrens. Han fick stort utrymme i våra medier, intervjuades i tv och passade på att ännu en gång utdöma Condon-gruppens forskning som värdelös. Hans självförtroende var det i alla fall inget fel på. Han såg sig själv som något slags tefatsguru.
De stora drakarna i Sverige vägrade ta in Rehns långa detaljerade artiklar om ufoobservationer. Därför vände han sig till Hufvudstadsbladet som var mer liberalt i ufofrågan. Så kom det sig att ett flertal artiklar av Sveriges mest kända ufolog publicerades i svenskfinlands största dagstidning. Rehn skrev tre böcker som kom ut 1966, 1969 och 1972. När den sista boken kom ut var han redan över 80 år. I boken UFO! Nya fakta om de flygande tefaten (1969) diskuterar han bl.a. Condon-gruppens slutsatser och, föga förvånande, ansåg den svenska amanuensen att de amerikanska yrkesforskarna gjort ett slarvigt och inkompetent arbete. Han anslöt sig reservationslöst till den falang bland ufologerna som ansåg att det är bevisat att jorden verkligen får besök från rymden. ”Ufona är fysikaliska, intelligensstyrda, relativistiska objekt..Det vimlar av dem i vintergatans centrum. Därifrån kommer de ibland till oss.” (Ufo-aika, 11 1972)
Hans sista bok hette följaktligen Tefaten är här!. Frågan är, menar han, inte om utan när den etablerade vetenskapen skall erkänna faktum. Likt de flesta ufologer vid denna tid trodde han att myndigheterna konspirerar för att dölja sanningen. Han var full av förbitttring mot den etablerade vetenskapen och mot medierna.
I dag 40 år senare är det lärorikt att läsa om den vrede och frustration som så ofta lyser igenom i ufologernas skrifter. I slutet av sin bok från 1969 tar Rehn till brösttoner. Den förföljelse ufologerna och hederliga och ärliga vittnen utsätts för är en skam för demokratin. Det är frågan om åsiktsförtryck. Denna skamliga propaganda kastar en skugga över ufologerna. Yttrandefrihetens heliga principer har skändats när det sakliga informationsflödet har stoppats. ”På detta sätt behandlas den förmodligen viktigaste händelsen i mänsklighetens historia – besök från andra världar,” skrev han 1969.
Jag brevväxlade en tid med Lars Österman, Borgå-Muldern som han kallades av Mikael Lehtelä i Hufvudstadsbladet (med anspelning på tvserien X-files), finlandssvensk tefatstroende, som med hull och hår hade slukat konspirationsteorierna. Han trodde inte heller på holocaust, det nazistiska folkmordet på judarna. Likaså trodde han på myten om den stora kolonin på månens baksida. Så sent som 24.3 1998 håller han fortfarande fast vid denna absurda myt i en lång insändare i Hufvudstadsbladet. Han var helt oemottaglig för mina rationella argument. Genom internet har dylika absurda myter och konspirationsteorier kunnat spridas effektivare än någonsin tidigare. Och det är ingen brist på folk som låter sig luras. Som de gamla romarna sade: ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur”. (Världen vill bedragas, alltså må den bedragas).

Fortsättning följer