UFOINVASIONEN BÖRJAR

DE FLYGANDE TEFATEN:DEL 1

Tefatsfebern bröt ut i USA i juni 1947.

En amerikansk affärsman (salesman), Kenneth Arnold, har fått sitt namn förevigat som upphovsmannen till benämningen flygande tefat. Under en flygning 24.6 1947 med sitt privata plan i delstaten Washington såg han på långt avstånd nio skivliknande (disklike) objekt som, enligt hans bedömning, flög i formation. Han angav deras hastighet till 1 900 km/h. Efter några minuter försvann de.
Detta kunde ha stannat vid att vara en konstig observation, en bland många andra. Folk har ju alltid sett egendomligheter på himlen. Det är inte bara fåglar och flygplan som man kan råka observera. I stället blev Arnolds observation, eller snarare det mediepådrag som redaktörerna startade, upptakten till en av de egendomligaste och häftigaste debatterna i västvärlden i modern tid.
Många tidningarna slog upp historien med stora rubriker. Benämningen flygande tefat (flying saucer) spreds av medierna och har levat kvar sedan dess, trots att folk senare rapporterat ufon med alla tänkbara former. Termen flygande tefat var tvetydig, ibland avsågs helt enkelt ett konstigt, oidentifierat flygande objekt, men vanligen kom termen att stå för ett främmande rymdskepp, en farkost, bemannad eller obemannad, från något fjärran solsystem. Den fantasifulla och fantastiska tanken att jorden får besök av intelligenta, men synnerligen hemlighetsfulla varelser från någonstans, obegripligt långt borta, slog förbluffande snabbt rot i många sinnen. Febern härjade framför allt i USA, men drog i lindrigare form fram över hela västvärlden. Också i Sovjet fick den mindre utbrott. Hur var detta möjligt? Hur kunde tiotals miljoner människor på riktigt tro att jorden övervakas av varelser från främmande världar? Hur kunde så många tro att främlingarnas skepp observerades av miljoner, medan varelserna själva inte tog någon som helst kontakt med oss?
Under 1950-talet spred sig tefatsfebern snabbt över hela USA. Folk började stirra upp mot himlen mer än någonsin och mycket riktigt. De såg allehanda underliga objekt och ljussken. I dag är det svårt att förstå att många tolkade de talrika rapporterna om ufon som indikationer på främmande rymdskepp. Det finns ju så många andra enklare möjliga förklaringar. Men hypotesen om främmande rymdskepp hade på den tiden en nästan hypnotisk makt över många sinnen. Den diskuterades redan i början av 1950-talet i flera tidningar med stor spridning. Tidskriften Life, som lästes och hade stort anseende också hos oss, väckte 7.4 1952 sensation med en artikel rubricerad ”Have we visitors from outer space?”

Under 1940- och 1950-talet visste astronomerna fortfarande mycket litet om våra grannplaneter Venus och Mars. Många forskare trodde att det kunde finnas liv i någon form på dem. Den amerikanska astronomen Percival Lovell (död 1916) hävdade ända till sin död att han upptäckt kanaler på Mars. Han såg dessa som ett tecken på att det fanns intelligenta varelser på planeten. Det är därför inte förvånande att somliga på 1950-talet antog att tefaten kom från någon av dessa planeter. Oundvikligen framträdde människor som hävdade att de hade kontakt med varelser från Venus eller Mars, att de hade färdats i tefat och liknande. Kändast bland dem blev Georg Adamski (död 1965), en polskfödd amerikan som prövat på en stor mängd yrken innan han blev ”profet”. Han skrev på 1950-talet flera böcker i vilka han berättade om hur han haft kontakt med venusianer och marsianer. Han hade t.o.m. fått åka i ett tefat! Böckerna gjorde den f.d. diversearbetaren berömd. De översattes till flera språk, bl.a. till både svenska och finska. I ett reklamblad från förlaget Parthenon i Sverige, som bl.a. utgav ufolitteratur läser vi t.ex: ”Vi får också en utförlig redogörelse för rymdvarelsernas utseende, deras levnadsvanor och tänkesätt, liksom en ingående kännedom om de universella lagarna.”
Jag läste en av Adamskis böcker i svensk översättning. Den fanns på biblioteket i Åbo. Men jag avfärdade den snabbt som rena fantasier. Det gjorde också de flesta som trodde på tefaten, men det fanns, förbluffande nog, folk som tog honom på allvar. Han var dessutom långtifrån den enda som sade sig ha kontakt med främlingarna. Den kanadensiske elektroingenjören Wilbert B. Smith började ”forska” i ämnet redan 1950 och blev snart övertygad om att vi faktiskt får besök av varelser från rymden. Han skrev flera böcker och förde fram en världsbild som han ansåg sig ha fått av främlingarna. En typisk boktitel var Fakta om flygande tefat och deras framdrivningsmetoder (Partenon 1967). Också honom avfärdade jag som nonsens.

Oidentifierade flygande objekt
Som man kunde vänta uppstod en betydande begreppsförvirring. Denna utnyttjades av sensationstörstande redaktörer men också av folk som ville ha uppmärksamhet.
För att motverka förvirringen infördes benämningen ufo. En ufo (unidentified flying object) definierades som ett objekt (eller något som verkar vara ett objekt), som flyger (eller verkar att flyga), och som inte kan identifieras (av den som gör observationen). En ufo är bokstavligen något som observatören inte kan identifiera. Att det finns massor av ufon i denna mening är en självklarhet. Det finns många fenomen som kan vara svåra att identifiera för en lekman, speciellt om det är mörkt, om man är uppskärrad och om man ser fenomenet endast några minuter.
I allmänhet kan ufon med säkerhet eller hög sannolikhet identifieras av en sakkunnig person. Den blir då en ifo (identified flying object). Det som var en ufo för en lekman var nästan alltid en ifo för en sakkunnig. På sin höjd var endast några procent av ufona äkta ufon, dvs objekt som inte kunde identifieras av experter. Förvirringen ökade av att ufologerna ofta, antingen medvetet eller av okunnighet, kallade objekt som var klara ifon för ufon. Därtill kom att termen flygande tefat användes både som benämning på ufon och ifon. Men vanligen menade man ett främmande rymdskepp. Ufologerna ansåg vanligen att en äkta ufo måste vara ett flygande tefat. De bortsåg då från att det kan finnas naturliga fenomen som vi inte känner, eller känner dåligt, som orsakar de förbryllande observationerna. Man diskuterade t.ex. det elektriska fenomen som går under benämningen kulblixt. Denna beskrivs som ett lysande klot av en fotbolls storlek som plötsligt dyker upp, vanligen i samband med åskväder, och flyger omkring. (En av mina morbröder påstod att han sett ett sådant klot inomhus. I Tintinserien De sju kristallkulorna (1948) använder sig seriens skapare Hergé av en kulblixt, som kommer in genom skorstenen, för att spränga mumien av en inkakung till småsmulor).
Benämningen ufo var i många fall fullständigt missvisande. Det som vittnena upplevde var ibland varken något som flög eller ett objekt. Ofta var det frågan om någon himlakropp som månen, solen, en planet eller stjärna. Ibland var det frågan om atmosfäriska fenomen som moln, dimma, norrsken eller speglingar, reflexer, ljusstrålar, s.k. solkatter etc. dessutom inverkade rent fysiologiska effekter såsom brytningsfel i ögat, den autokinetiska effekten, illusioner, hallucinationer, hypnogoga eller hypnopompa drömmar och liknande. Att avgöra vad som var en verklig, äkta ufo var svår uppgift. Till detta kom att observationen snabbt förvanskades av människans medfödda tendens att alltid söka mening i det hon upplever. De flesta kan inte skilja mellan att se och att tolka det man ser.
Självklart måste man också undersöka om det kan vara frågan om skoj eller bedrägeri. Själv har jag sett många ovanliga fenomen i mina dagar men jag har utan större svårighet kunnat identifiera dem. De har alltså inte varit ufon utan ifon. Trots ivrigt spanande under många år har jag aldrig fått nöjet att se en ufo.


Den 4 oktober 1957 skakades världen av en första klassens sensation. Ryssarna hade sänt upp en satellit, Sputnik 1, i bana runt jorden. För första gången i historien hade människan sänt upp ett objekt i rymden. En månad senare sändes Sputnik 2 upp med hunden Laika ombord. Den första jordiska varelse som sänts ut i rymden. Föga förvånande ökade antalet uforapporter kraftigt. Intresset för rymdflygning exploderade. Dessutom fick rymdflygningarna storpolitisk betydelse. Rymden blev ett nytt slagfält i det kalla kriget mellan kommunism och kapitalism. Kapplöpningen till månen hade börjat.
Myndigheterna och tidningarna i USA fick motta tusentals rapporter om ufon. Eftersom de, enligt vittnena, var något slags flygande objekt hörde de till flygvapnets område. Redan i slutet av 1940-talet blev man inom US Air Force orolig för att ufona kunde ha något med sovjetisk spaning eller med nya vapen att göra. Man var med goda skäl rädd för sovjetiskt spionage. Ryssarna var speciellt angelägna att få info om kärnvapenforskningen i USA. Generalerna var rädda för nya typer av spaningsplan, fjärrstyrda raketer, spaningsballonget och liknande. Detta var så mycket mer naturligt som den militära ledningen i USA själv bedrev spionage och olika slags spaning över kommunistländerna. Man utvecklade bl.a. högtflygande spaningsplan som fotograferade militära anläggningar i Sovjet. Allt detta var självklart topphemligt. (Det uppstod en allvarlig politisk kris mellan USA och Sovjet när ett sådant superhemligt spaningsplan benämnt U 2 i maj 1960 sköts ner över ryskt territorium).
Det viktigaste projektet för att samla in ufoobservationer gick under benämningen projekt Bluebook. Infon i Bluebook var tillgängliga endast för ett fåtal av flygvapnet godkända personer. Den mest kända av dem var astronomen J. Allen Hynek, en meriterad forskare. Han kontaktades av flygvapnet redan 1948 och analyserade en stor mängd observationer under 20 års tid. Vilka slutsatser drog han? De flesta ufon är misstag eller påhitt, men det blir kvar en del ca 1-2% som inte kan förklaras inom ramen för det man visste, menade Hynek. Han ansåg att det kunde röra sig om okända naturfenomen, men var öppen för alla möjligheter. ”Vi bör vara nyfikna, beredda att bli förvånade och ivriga att ta reda på,” menade han. Han tog aldrig definitivt ställning för tefatshypotesen, men uteslöt den inte heller. Han hävdade bestämt att mer resurser borde reserveras för forskningen kring ufona. Ufologerna hyste stor beundran för honom och han gav många intervjuer för tidskrifter på området. (En sådan intervju ingick i UFO-aika nr 6 1972).
Om Hynek var försiktig så var James E. McDonald, professor i atmosfärisk vetenskap, desto självsäkrare. Han blev under 1960-talet den främsta tefatstroende inom den traditionella vetenskapen. Han var rakt på sak. Den mest sannolika förklaringen till de ufo-observationer, som inte kan ges en rimlig förklaring, är att de är något slag av utomjordiska maskiner som håller på med någon typ av övervakning. ”Extraterrestrial devices engaged in something in the nature of surveillance.” Bland ufologerna hänvisade man ständigt till McDonald som exempel på en framstående vetenskapsman som tog ET-hypotesen på allvar. (ET = extraterrestrial. Steven Spielberg producerade 1982 en mycket populär film om den första kontakten mellan människan och rymdvarlser. Den hette E.T. The extraterrestrial. I filmen blir ett barn till främlingar i misstag kvarlämnat på jorden. Barnet ser dock inte alls ut som de s.k. humanoider som många ufovittnen påstod sig ha sett. Stämningen i filmen är optimistisk. Barnet från rymden hämtas av sina föräldrar i det gripande slutet. Sensmoralen är att främlingarna från rymden är goda och har likadana känslor som vi. Raka motsatsen till Independence day alltså.)

USA är konspirationsteoriernas förlovade land. Det fanns, och finns en utbredd misstänksamhet mot olika myndigheter och stora organisationer. Det var därför oundvikligt att flygvapnets hemligstämplade undersökningar skulle ge upphov till rykten om att militären visste mer om ufona än man ville medge. Många ivriga tefatstroende började misstänka att flygvapnet i själva verket hade bevis för att ufona faktiskt var av utomjordiskt ursprung. Anledningen till att myndigheterna inte ville offentliggöra bevisen ansågs vara att de fruktade att tefaten skulle skapa panik. Sålunda skapades ett av de mest spridda, seglivade och grundlösa ryktena under 1900-talet. Ju mer myndigheterna förnekade att de hemlighöll viktig info om ufona desto envisare höll de övertygade ufologerna fast vid att det fanns en konspiration. (Den omåttligt populära tvserien X-files byggde i hög grad på tefatsmyten).

Bland ufologerna uppstod på 1950-talet ett rykte om mörkklädda män som förstörde bevis och skrämde vittnen till tystnad. En eller två av dessa kom ibland, sades det, hem till ett vittne och varnade eller hotade om vittnet berättade vad det sett. Männen kallades i den vilt växande ufolitteraturen ”Men in Black”(MBI). Vilka dessa var, eller om de alls existerade var man bland ufologerna djupt oenig om. Somliga trodde att de var utsända från tefaten för att hindra att vi fick veta om dem. Andra menade att de var utsända av CIA eller någon annan hemlig organisation för att hindra att den stora konspirationen avslöjades. Om de faktiskt fanns så var de sällsynt odugliga eftersom de fullständigt misslyckades med att stoppa ufofebern. Skeptikerna avfärdade dem som en skröna. (Detta rykte blev senare grunden för de två mycket roliga filmerna om Men in Black.)

Roswellhistorien
Redan tio dagar innan Arnold såg sina ”tefat” hände något ovanligt nära den lilla staden Roswell i New Mexico. En ranchägare W.W. Brazel upptäckt rester av något objekt som kraschat i närheten av hans ägor. På marken låg remsor av gummi, tennfolie, pinnar av balsaträ, tejp och något slags segt papper. Brazel berättade om sitt fynd för den lokala sheriffen som i sin tur kontaktade en närliggande flygbas. Därifrån kom folk för att undersöka vad det var frågan om. Informationsofficeren vid basen gav 8.7 1947 en press release i följande ordalag: ”We have in our possession a flying saucer. This thing crashed north of Roswell, and we have shipped it all to general Ramey, 8th Air Force at Fort Worth.” Tidningarna slog upp detta med stora rubriker. Myten om det kraschade främmande rymdskeppet nära Roswell hade skapats. Men den fick ännu inte luft under vingarna. Efter en undersökning 1948 meddelade myndigheterna att det var frågan om en störtad väderleksballong. (Min beskrivning är baserad på Time 23.6 1997, ss. 66-75.)
Därefter avtog intresset för vad som hände i Roswell. Men 30 år senare fick några ufologer korn på historien och började spekulera om ett kraschat tefat, inklusive en död besättning. Ufologerna skrev under 1980- och 1990-talet ett tiotal böcker om händelserna i Roswell sommaren 1947. Man snokade reda på alla tänkbara vittnen, som fick berätta vad de kom ihåg (eller trodde sig komma ihåg) av händelserna 30 år tidigare. Ca 2 kg skräp från något som kraschat för länge sedan blev i dessa ufologers händer ett helt rymdskepp med en besättning på från fyra till sju man.Vittnena var oeniga om det mesta. (I den populära amerikanska filmen Independence day anspelade man på dessa spekulationer. I den filmen är rymdvarelserna monster som verkligen inte är snälla.)
I mitten på 1990-talet ”påträffade” några ufologer en svartvit film som påstods visa obduktion av varelserna från det störtade skeppet nära Roswell. Filmen skall ha varit hemligstämplad men på oklara vägar kommit i några ufologers händer. Den visades i finländsk tv 15.9 1995 och fick en hel det uppmärksamhet. Jag tittade förstås på den. En uppenbar och ganska absurd förfalskning var mitt omdöme. Den obducerade rymdvarelsen såg nästan exakt ut som en människa, som en ytterst mager, missbildad naken, tonårig flicka med uppsvällt huvud. Filmen var närmast patetisk i sin enfaldiga, antropomorfa syn på främlingarna från rymden. Den var svartvit. Någon ville få oss att tro att den mest sensationella obduktionen i mänsklighetens historia filmades med svartvit film av dålig kvalitet av en amatör. Självklart visades inga detaljer.


Alla inser att en varelse från en annan värld vore den största enskilda sensationen i vetenskapens historia. T.o.m. en enkel bakterie från en annan värld skulle få forskarna att hoppa i taket av glädje. Att någon skulle hemlighålla en sådan alla tiders sensation är otänkbart. Visserligen fanns internet inte på den tiden men det var lika svårt att hindra läckor då som nu.