HUR SER EN UFO UT?

Här fortsätter min serie om flygande tefat. Tidigare avsnitt har ingått 7.2, 10.2 och 14.2.

7. Hur ser en ufo ut?

Det finns otaliga uforapporter av alla de slag. Vanligen finns det bara ett vittne. Då är det omöjligt att bedöma rapportens trovärdighet med någon säkerhet. Många ufologer kunde inte ens bedöma sin egen förmåga att bedöma en rapport. Gösta Rehn t.ex. trodde sig ha en lysande psykologisk kunskap när han i själva verket okritiskt i stort set svalde vad som helst. För att en ufo skall vara värd att undersöka måste det finnas många vittnen så att vittnesmålen kan jämföras. Om det inte finns några som helst objektiva fakta eller andra vittnen blir en bedömning mycket subjektiv. Man väljer omedvetet att tro det som man vill tro. Här är några exempel på ufon som bevittnats av många människor.

Spektakulär ufo
Kl 9.50 på kvällen 3.3 1968. Ett spektakulärt, starkt lysande objekt rör sig i rät linje över nio delstater i USA. Det finns hundratals vittnen. Air Force tar emot en stor mängd vittnesmål. Rapporten i dess arkiv omfattar ca 400 sidor. Vittnena är eniga om att ett lysande, avlångt objekt rörde sig med stor hastighet över himlen. Men där slutar enigheten. Många vittnen försäkrar att de såg ett zeppelinliknande, metalliskt objekt som hade en rad fönster längs sidorna. Det var mycket stort och flög på låg höjd. Ett vittne som var Ph.D. försäkrade att det inte var något naturligt föremål utan en äkta ufo. Hon sände t.o.m. morsesignaler mot ufon. Inga ljud hördes. Flera vittnen kände sig utmattade efteråt och misstänkte att de utsatts för någon form av strålning. Kan du prestera någon möjlig förklaring? (UFOs a scientific debate, ed Sagan och Page, 1982, ss. 155-161)
Ufo på jyväskylävägen
Kl 02 på natten 1.5 1972 var journalisten Mauno Ihanti och hans flickvän med bil på väg till flickvännens hem i Jyväskylä-trakten. Det var livlig trafik på vägen. Det var mörkt, mulet och regnsjukt väder. Plötsligt lystes himlen upp som om månen skulle ha sänkt sig ner från molnen (kuin kuu olisi laskeutunut pilvistä). Nästan genast försvann ljuset igen (takaisin pilviin). När de en stund senare skulle köra in på flickans gård visade sig ett klart ljus på himlen. Det liksom föll ner ur ett moln och stod sedan stilla. Ihanti hade kamera med sig och tog fram den, men just när han steg ur bilen försvann ufon. Klockan var 02.18. När de var framme uppenbarade sig ljuset igen. Ihanti tog då tre bilder kl 02.28, 02.29 och 02.32. Sedan försvann ljuset. Ufon var oval till formen, oerhört stor och lyste med ett klart gult ljus.
På de tre fotona ser man ingenting annat än diffusa, molnliknande lysande objekt. Minst av allt liknar de tefat. Ihanti skriver att han inte fått någon rationella förklaring. Kan du bästa läsare hitta en? (Rapporten samt fotona finns i UFO-aika nr 6 1972.)
Ufo över Persiska viken
Den 24.8 1979 uppenbarade sig en starkt lysande ufo över Persiska viken. Den sågs av hundratals personer på marken och av flera piloter i flygplan och av flygledare. Som vanligt varierade vittnesmålen våldsamt. Många såg ett lysande metalliskt objekt som rörde sig med otrolig hastighet. Ett vittne sade: ”Jag är övertygad om att jag såg en rymdfarkost från en annan värld.” En grupp utredare som tillsattes i Bahrein och Quatar drog slutsatsen att det var frågan om en äkta ufo ”under its own pover” som till slut exploderade. Enligt gruppen kan det inte ha varit frågan om ”refracted or reflected light”, eller en meteor eller satellit eller någon annan typ av farkost gjord av människan. Ufon syntes inte på radar och man hörde inga ljud. Vad kan det ha varit? (Händelsen finns beskriven i Paranormal borderlands of science, ed. K. Frazier, 1981, ss. 461-3)

En uforapport kan handla om allt från en svag ljuspunkt som plötsligt dyker upp, rör sig konstigt och lika plötsligt försvinner, till objekt som bedöms vara 10-20 meter eller större i diameter och rör sig alldeles nära vittnet. De flesta observationerna görs på natten och för att ufon alls skall synas måste den då lysa mer eller mindre klart. Färgen varierar från färglös till de flesta av spektrets färger. Formen varierar likaså. Den är rund, ellipsformad, skivlik, diskuslik med en kupol, cigarrformad, men nästan alltid diffus. Ibland ändrar form och färg. Vanligen verkar ytan slät. Det finns inga utstående delar, men ibland finns det utskott, spröten eller liknande. I de flesta fall är ufon fullkomligt tyst. Vissa vittnen uppger ändå svaga susande, surrande, väsande ljud. Lukter noteras nästan aldrig. Någon typisk, gemensam form existerar inte.

Enligt rapporterna beter sig ufona ofta i strid med naturlagarna. De svävar t.ex. ljudlösa över marken, rör sig ljudlöst, accelerar med en omöjlig hastighet. Ena sekunden är de där, nästa är de borta. De verkade ha förmågan att göra sig osynliga när de ville eftersom de plötsligt kunde vara borta. De kom från ingenstans och for till ingenstans.
Att läsa uforapporter är högst frustrerande därför att det finns en väldig variation. Allt som av vittnet anses ovanligt ansågs värt att rapportera. Till det mer irriterande hörde stjärnliknande ljuspunkter om natten. Alla vet att det finns starkt lysande planeter och stjärnor. Ändå tycks sådana ofta ha rapporterats som ufon. Om det är molnigt kan de plötsligt dyka upp och sedan försvinna så att de tycks röra sig, eller så tycks de röra sig på grund av rörelser i atmosfären. Sådana rapporter var i själva verket värdelösa som informationskällor och borde genast ha eliminerats. Många ufon var svärmar av meteoriter. De sågs då som lysande punkter som rörde sig vågrätt över himlen. Ofta trodde vittnena att meteoriter faller lodrätt eller nästan lodrätt, men det är sällsynt, vanligen flyger de horisonellt. Detsamma gäller rymdskrot. Det faller inte rakt ner utan nästan vågrätt eftersom det befinner sig i bana mot jorden. När det kommer in i tätare luftlager upphettas det av friktionen och börjar lysa.

Alla dylika lysande punkter borde genast ha eliminerats. De enda ufon som var värda att beakta var de som var stora och som fanns, eller upplevdes som nära. Men de syntes vanligen endast en kort tid, ofta en minut och på sin höjd 10-20 minuter. Vittnet blev överraskat, såg något slags stort ljus som försvann innan han/hon närmare kunnat undersöka det. Ofta blev vittnet så skrämt att det inte gjorde några noggranna observationer.
På 1960-talet blev det vanligt med observationer från en bil. (Biltätheten ökade snabbt). I det typiska fallet kör vittnet i mörker i en enslig trakt. Plötsligt och helt oväntat dyker ett stort ljus upp. Vittnet upplever att ljuset rör sig, följer efter bilen, flyger över bilen, cirklar runt eller liknande. Ibland stannar vittnet bilen för att titta närmare. Då stannar också ufon och vittnet har ett intryck att någon ombord betraktar honom/henne. Upplevelsen blir ännu kusligare genom att det inte hörs ett ljud. Ibland slocknar bilens motor. Avståndet bedöms till kanske hundra meter, storleken till tio meter i genomskärning. Sedan försvinner ljuset lika oväntat som det kom. Ofta har vittnet intrycket att det försvinner med oerhörd fart, som en blixt. Vittnet vrider om startnyckeln och motorn går som vanligt. Gösta Rehn rapporterade om många sådana fall från Sverige och bedömde dem som äkta ufon, vilket enligt honom var detsamma som tefat. Från Finland finns mängder av liknande rapporter. (Kan läsaren tänka ut någon förklaring till det stora antalet dylika observationer från 1960-talet framåt?)
Antalet uforapporter blev med tiden mycket stort. I USA räknade man i slutet av 1960-talet med att antalet var långt över 10 000. I Finland och Sverige kunde de räknas i hundratal. I de flesta länder i väst såg folk ufon. Småningom började det komma rapporter också från andra sidan järnridån, dvs från Sovjet och dess satellitstater. I Frankrike rapporterades tidvis massor av ufon. Då skall man komma ihåg att de flesta observationerna troligen aldrig kom till mediernas eller myndigheternas kännedom. Sammanlagt måste antalet observationer under de drygt 20 år som febern grasserade som värst vara ha varit långt över 100 000.
På den tiden gick folk inte omkring med en kamera i fickan. Men de flesta hade en kamera. Själv hade jag en liten kamera som man lätt kunde ha i fickan. Men om tusentals, ja tiotusentals människor såg ufon skulle man vänta att en del hade en kamera med sig. Ändå är bilderna av ufon mycket få, och de som publicerades är nästan alltid svåra att tolka. Ofta är det bara ett diffust, rätt stort ljus, ibland ett mörkt diffust objekt. Det finns dock en del bilder som visar ett diskusliknande objekt. Som alla vet kan man lätt ljuga med ett foto. Det kan vara roligt, speciellt för en ung man (sällan flicka på den tiden) att slänga upp diskusliknande föremål i luften och försöka fota dem. Ibland får man ett riktigt lyckat tefat. Om man gör ett snyggt tefat av trä, papper, metall eller liknande och fotar det på avstånd så kan det vara omöjligt att avgöra att det är en förfalskning. Många sådana avslöjades av kritikerna.

Det är speciellt intressant att jämföra rapporter från slutet av 1940-talet fram till omkring 1970. Under de första tio åren rapporterades nästan enbart olika slags oidentifierade ljusfenomen. Ytterst få foton togs, och de som togs hade nästan inget informationsinnehåll, eller så var de förfalskningar. Från slutet av 1950-talet (efter Sputnik 1) började människor rapportera om lysande objekt som dök upp över bilar i öde trakter, följde med bilen en stund och sedan försvann. Vid denna tid började det också komma enstaka rapporter om vittnen som sett landade ufon och varelser av något slag som rört sig i närheten. Sådana rapporter var mycket ovanliga i Finland och Sverige. Rapporter om främlingar blev speciellt vanliga i (det katolska) Sydamerika. Ufonas besättningar tycktes ha ett gott öga till Brasilien. Följande steg var kidnappningarna. Dessa var visserligen mycket få. Men efter att några rapporterats i USA började rymdvarelserna kidnappa folk i många anda länder, speciellt i Sydamerika. Från Finland och Sverige känner jag inte till någon kidnappning.
En kidnappning följde vanligen ett visst mönster. Ett lysande objekt visar sig t.ex. över en bil i en öde trakt. Sedan förs, inbjuds eller tvingas personen in i tefatet. Där genomgår han/hon test och prover. I rätt många fall tvingas den kidnappade till samlag med någon i besättningen. Om den kidnappade är en man måste han para sig med en varelse som är mycket lik en vacker jordisk kvinna, aldrig med något slags monster.Sedan har han/hon plötsligt varit tillbaka i bilen. Kidnappningarna fick, som man kan vänta, stor uppmärksamhet i ufokretsar i USA och oundvikligen skrevs det en mängd böcker om dem. De var en lukrativ affär.

Vi ser alltså en utveckling som börjar med diffusa ljussken och slutar med rymdvarelser som kidnappar folk och har sex med dem. Men detta innebar samtidigt att man löpt linan till slut. Det fanns inget mera som kunde få mediernas uppmärksamhet, förutom naturligtvis att visa upp ett tefat, delar av ett tefat, någon helt ny kunskap, radiobudskap, en rymdvarelse, utrustning, verktyg som inte hade jordiskt ursprung eller något liknande. Men det kunde ingen och därmed började intresset svalna. Självklart kunde ingen visa upp en rymdvarelse, död eller levande, eller någon del av en sådan, eller ett klädesplagg, eller något barn som de lämnat efter sig. Inte heller kunde någon uppvisa ett meddelande, ett radiobudskap eller en film.

8. Hur ser en främling ut?

Jag har benämt de hypotetiska varelser som flyger i de hypotetiska skeppen med termen främling (alien). Hur såg då dessa främlingar ut? Hur många såg dem? Vad gjorde de? Det skrevs massvis om dem, men mängden text motsvarade på intet sätt det konkreta innehållet. Själv blev jag innerligt utled att läsa fantasifulla historier om allehanda konstiga varelser. Det enda gemensamma var att de alltid snabbt åkte iväg i sitt tefat (eller så åkte vittnet skräckslaget iväg), att de aldrig lämnade några spår efter sig och att ingen någonsin råkade ha en kamera med sig vid mötet (eller så visade det sig att filmen var förstörd). Dessutom blev vittnet, det var nästan alltid bara en person, utan undantag mycket uppskärrat, ofta rent skräckslaget.
För mig som var intresserad av spökerier var likheten med spöken uppenbar. Spöken dyker upp plötsligt och oväntat, de försvinner alltid snabbt, de lämnar aldrig spår efter sig och de skrämmer folk. Man finner aldrig några konkreta spår efter dem och de lämnar aldrig några meddelanden. De visar sig nästan alltid blott för en ensam person.

Om ufona, dvs de äkta ufona, eller en del av dem faktiskt var flygande tefat, dvs främmande rymdskepp så är det logiskt att de styrs av intelligenta varelser, eller möjligen av intelligenta robotar, eller av båda. Den som trodde på tefat var följaktligen också tvungen att tro på främlingarna. Men också de som trodde på tefaten blev ofta tveksamma när det gällde främlingarna. Många nöjde sig i likhet med Hynek med att ha ”an open mind”. Andra var i likhet med Gösta Rehn fullständigt övertygade om deras existens. Det finns ingen återvändo, menade han. Det fins ingen annan möjlig förklaring än ET-hypotesen. Men också Rehn blev skeptiker när det gällde personer av Adamskis eller Luukanens typ. Han blev aldrig i motsats till t.ex. Luukanen, smittad av uforeligionen.
”Det finns nu rapporter om ca 1500 fall av närkontakt (close encounter),” skrev Hynek 1972, ”och i ungenfär i hälften av fallen rapporteras om främlingar.” (Ufos a Scientific Debate, s. 47. Se ovan.) Från Norden finns det endast ett fåtal fall och dessa är så extrema att inte ens ufologerna själva tror på dem.
Hur ser främlingarna ut. Vi har alla sett massvis av rymdvarelser, men på film. Ofta ser dessa fantasivarelser ut ungenfär som vi. Det är mycket lättare att göra en lätt maskering på en människa än att skapa en trovärdig helt annorlunda varelse. I Star War filmerna finns mängder av ofta ganska fantasifulla varelser. I Predator filmerna är främlingarna mycket lika stora muskulösa människor, medan vi i Alien filmerna får bli uppätna av insektliknande monster. Och i Star Trek filmerna, som hör till de äldsta i kategorin, är främlingarna vanligen mycket människoliknande. När de första filmerna i denna serie gjordes fanns ännu inte de fantastiska möjligheter till datoranimationer som vi har i dag.
I några få rapporter talas det om ”monster” av olika slag, t.ex. de geleliknande bubblor som försökte kidnappa två unga män i Sverige (se ovan). Vanligen är främlingarna mycket lika oss. De går på två ben, har två armar, huvud men stora ögon. Längden varierar från 4 meter till 70 cm, men vanligen sägs de vara korta, runt 1,20 cm. I Sydamerika tycks de vanligen vara av samma storlek som människor och vara förvillande lika oss. Den vanligaste rasen eller arten tycks mycket likna ett ca 12-årigt barn med oproportionerligt stort huvud. Varelsen är påfallande spenslig. Inga stora muskler. Konstigt nog tycks de likna den bild av famtidens människa som var populär när jag var tonåring. Då skojade vi om att man i framtiden bara behöver ta ett piller när man är hungrig och vi tänkte oss att våra efterkommande blir mer och mer intelligenta vilket syns i stora huvuden. Den bilden var också populär på film och i scifilitteratur. Den härstammar i sin tur från forskningen på 1800-talet som var övertygad om att det finns ett direkt samband mellan hjärnans storlek och intelligens. I själva verket har senare forskning visat att något sådant samband inte finns. Genier har inte större hjärnor än andra, men troligen flera synapser. Rymdvarelsernas stora huvud samt klena kropp går alltså tillbaka till felaktiga vetenskapliga teorier under 1800-talet. Våra jordiska astronauter ser inte alls så ut. De måste vara kraftiga och vältränade för att tåla påfrestningarna i rymden.
Vittnesmålen var på 1960-talet och senare i stor utsträckning baserade på en för länge sedan föråldrad vetenskaplig teori, på en utbredd folklig tradition om att stort huvud är bevis på stor intelligens. Man skall också komma ihåg att detta var intelligensmätningens gyllene tider. Intelligens övervärderades enormt på bekostnad av en mängd andra egenskaper. Därför var det logiskt, på basen av folklig tro, att främligarna var enormt intelligenta och följaktligen att de hade stora huvuden. Vittnena upplevde det de förväntade sig att se, men inte det de verkligen såg. Typiskt är att det finns en mängd vittnen som såg fönster i det som i verkligheten var meteorer eller rymdskrot på mycket hög höjd. De trodde att de såg ett främmande rymdskepp. Våra flygplan har fönster. Alltså måste ufon ha fönster. Alltså upplevde man fönster.
I de flesta fall av närkontakt ser vittnet främlingarna på avstånd och under en kort stund, vanligen i mörker eller dunkel. De har varierande klädsel, vanligen av overalltyp. Några fotspår lämnar de inte efter sig. De sitter inne i ett tefat eller rör sig utanför det tills de märker att de är observerade. Då skyndar de in i skeppet och susar iväg utan att hälsa.
Det är märkligt att miljontals människor tog dylika berättelser på blodigt allvar. Det är ännu märkligare att de inte såg någon motsägelse i att dessa förment superintelligenta och kunniga varelser betedde sig som en jordisk upptäcksresande under 1800-talet. De flög nyfiket omkring, plockade upp stenar och växter i ödemarker, men tog aldrig kontakt med vetenskapsmän eller myndigheter.
I en del fall får vittnet kontakt eller blir kidnappat. Men här drar alla utom de sant troende gränsen. T.o.m. de mest blåögda ufologerna har svårt att svälja rymdvarelser som kidnappar människor och tvingar dem till samlag, eller på annat sätt visar stort intresse för sådant som har med sexuell fortplantning att göra. Den danska ufologen Willy Wegner frågade ut några av de mest kända kontaktpersonerna i Danmark. Han konstaterade att de ofta var ensamma människor, som längtade efter vänner, somliga hade ”misslyckats i sina människorelationer”. Rätt typiskt var att de oroade sig för krig och speciellt för atomkrig. (Ufo-aika 9 1972). Överhuvudtaget är hotet om kärnvapenkrig, som var synnerligen allvarligt vid denna tid, ett viktigt tema hos många ufotroende. Rädslan gjorde att man längtade efter någon som kunde förhindra att mänskligheten förintade sig själv. I stället för att lita på en Gud, som man alltmer betvivlade, fick de superintelligenta varelserna från rymden överta rollen som Gud.